VINNARE. “Det svindlar när jag ser att han håller Lukas över kanten. Mina ben skakar och jag famlar för att hitta något att hålla mig i.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Fallet av Sissel Myrup.

”Måste du hålla på och leka med den där?” säger Hannes och fnyser.

Jag tittar upp på honom där han halvligger i soffan med benen i kors på soffbordet. Det är knappt han får plats med sina fötter mellan tomma pizzakartonger, kladdiga colaflaskor, äckliga tallrikar och Vi föräldrar. Hans förut så vita strumpor har en mörk fläck strax under stortån och jag gissar att det är tomatpuré från pizzan. Jag försöker borra in blicken i hans ögon, men han stirrar stelt in i tv-skärmen.

Betoningen på de två sista orden gör min hals tjock. Jag vet att han inte menar brandbilen som jag håller i handen och som jag den senaste kvarten dragit fram och tillbaka över golvet, samtidigt som jag brummat ljud som ska likna en motor. Lukas tycker i alla fall att det är roligt, det är jag säker på.

”Måste du alltid vara så negativ?” säger jag tyst.

Uppgivenheten får mig att sjunka samman och jag har mest lust att krypa ihop på mattan och somna. Regnet smattrar mot rutan och jag hoppas att det spolar bort dammet så att utsikten från tredje våningen blir lika fin som den var bara för någon månad sedan.

Jag vrider på huvudet och ser på min lilla älskling, och kommer att tänka på att det var länge sedan han fått ny blöja. Hannes har slutat byta. Han har slutat med det mesta och jag förstår inte varför.

Jag lyfter upp Lukas och pussar honom i pannan. Det är ändå dags för hans middagslur och jag bär in honom till spjälsängen. Lukas blundar så snart jag lägger honom ner.

”Bry dig inte om pappsen”, säger jag och stryker honom över kinden.

Jag smyger ut från barnrummet och går ut i köket för att blanda till ett glas jordgubbssaft. Lukas älskar saft, men det är inte bra för honom att få i sig för mycket socker. Hans små mjölktänder måste skötas, och jag gräver i minnet för att komma ihåg när jag senast borstade dem. Det brukade alltid vara Hannes som tog på sig den uppgiften.

Bilder flimrar förbi. Hannes stående med en fot på toastolen och Lukas sittande på hans lår. Ljuden av skratt och vattnets skvalande blandas med eltandborstens surrande.

Jag kan inte låta bli att le, men återkommer abrupt till verkligheten när vattnet från kökskranen svämmar över kanten på glaset med saft jag håller i. Kylan tränger in under huden och jag ryser till. Måste värma mig.

Jag backar några steg och kastar en blick in i vardagsrummet. Hannes är helt uppslukad av sitt spelande. Under diskbänken har jag ställt flaskan med den genomskinliga vätskan, och jag tror inte att Hannes har upptäckt den ännu. Han blir alltid så nojig över klockan, konstigt nog. Det spelar väl ingen roll om det är dag eller kväll?

Så tyst jag kan sätter jag mig på knä och sträcker mig in i skåpet och drar fram flaskan. En liten skvätt kan inte skada. Jag dricker upp halva glaset med saft och fyller upp med spriten. Kylan inuti kroppen får mig att halsa hela glaset och fylla det halvt igen innan jag reser mig. Det sticker i varenda por och jag känner hur mina kinder får färg. Lugnt blandar jag vätskan med lite outspädd saft och mer vatten. På köksbordet ligger min senaste Vi föräldrar-tidning uppslagen och jag sätter mig för att bläddra vidare.

Jag skummar igenom rubrikerna. Vad formar ett barn: arv eller miljö? Orden skriker mot mig. Tänk om Hannes ovilja mot Lukas kommer att påverka hela hans framtid? Även om han fortfarande är liten måste det lämna spår. Det bästa vore kanske om Hannes flyttade? Då kan jag säga till Lukas att pappa är död. Ordet död får mig att knipa ihop ögonen. Jag drar in andan alltför häftigt och det snurrar till i huvudet. Nej, jag vill verkligen inte att Hannes ska dö. Jag vill att allt ska bli som det var förut.

Jag försöker tänka tillbaka på när det började. Det måste ha varit under tiden jag var sjuk. När det mystiska viruset totaldäckade mig för ett tag sedan. Det är inte mycket jag kommer ihåg från de veckorna. Vet bara att jag låg i sängen och inte orkade prata med någon. Persiennerna stängde ute ljuset och mörkret omslöt mig. Svettningarna blandades med frossa. Ingen fick hälsa på, det var knappt jag ville träffa Hannes när han kom in med vatten som han tvingade mig att dricka. Jag fick någon tablett också.

Till slut orkade jag stiga upp, satte ner mina heta fotsulor på den kalla plastmattan.

Det måste ha varit tanken på Lukas som fick mig frisk. Jag måste ju ta hand om min son. Gråten som hördes från barnrummet ville inte upphöra, barnskriken skar in i mina öron och fyllde hela mitt medvetande.

Till slut orkade jag stiga upp, satte ner mina heta fotsulor på den kalla plastmattan. Hannes hade somnat på soffan och hörde ingenting. Jag stapplade in i barnrummet och hittade Lukas på golvet, som genast tystnade när jag lyfte upp honom.

Efter den natten är det bara jag som tar hand om honom. Hannes måste ha blivit sjuk också, fast på ett annat sätt. Han tycker inte om Lukas längre. Viruset måste ha satt sig på hjärnan, för nu är han helt annorlunda. Hannes, som älskade vår son otroligt mycket förut, är nu likgiltig.

Min mun är torr efter alla tankar. Jag fyller på med mer saft, men låter spritflaskan stå kvar under diskbänken. Hur kan allt förändras så fort? Jag hör hur Hannes skjuter sina fiender och explosionerna blandas med hetsiga rop. Hans enda intresse nu för tiden är den virtuella världen.

Det tog evigheter att bli gravid. Det knyter sig i bröstet när jag tänker tillbaka på de otaliga gånger hoppet grusades då jag kontrollerade stickan. Jag såg i Hannes ögon att han också blev ledsen, men han låtsades som om det inte betydde något. Han har alltid haft svårt att dela sina innersta tankar med mig.

Så en dag vände allt. Alla mina uttänkta planer på att överraska Hannes med god mat, kärleksfulla komplimanger och ett stort leende när han kom från jobbet föll platt. I stället rusade jag in i sovrummet och väckte honom med glada skrik.

Tårar pockar på när jag tänker på hur lycklig jag var då. Hur lyckliga vi var.

Det droppar ner i glaset och jag drar tröjärmen under näsan. Kan jag verkligen leva utan Hannes? Om jag är riktigt snäll mot honom blir han nog frisk igen. Allt måste bli som det var förut. Jag häller ut den återstående saften och trycker ner glaset i den överfulla diskmaskinen.

Hannes ser på mig när jag sätter mig vid hans sida i soffan, men han fortsätter trycka på knapparna. Jag försöker använda min mjukaste, snällaste röst. Den jag alltid använder till Lukas.

”Kan vi inte mysa lite? Som förr?”

Jag lyfter hans arm och kryper in under den. Lägger mitt huvud mot hans bröst. Hannes varma hand som stryker mitt hår får mina ögonlock att bli tunga och jag försvinner ut i tomrummet.

Hannes sätter fram två tallrikar yoghurt och müsli. Jag mosar en banan och blandar i lite fil i bebisskålen som jag ställer framför Lukas som sitter i den höga barnstolen vid bordsändan.

”Maja …”

”Ja?”

Jag koncentrerar mig på att få lagom mycket frukost på skeden innan jag sträcker fram den mot Lukas.

”Det var inget.”

Hannes höjer koppen för att ta en klunk kaffe när mobilen ringer. Han reser sig och går in i vardagsrummet och jag hör hur han sänker rösten. Han nämner mitt namn, men mycket mer hör jag inte. Hannes talar alltför lågt.

Jag har precis plockat undan efter frukosten när han kommer tillbaka. Jag häller resten av kaffet i slasken och torkar av diskbänken.

”Hällde du ut kaffet? Jag ville ju ha mer.”

Hannes står i dörrhålet och betraktar mig med sin konstiga blick. Jag vet inte vad den betyder.

”Förlåt, jag stod i andra tankar”, säger jag och tar genast och fyller kaffekannan med nytt vatten.

Jag tappar räkningen när jag skopar i kaffet, men slutar när filtret är halvfullt.

Han sätter sig igen och jag lägger märke till hur hans nackhår lockar sig. Jag kan inte låta bli att ställa mig bakom honom och dra fingrarna genom det. Han vänder sitt ansikte mot mig.

”Det var mamma”, säger han med låg röst. ”Hon tycker också det är en bra idé att jag går tillbaka till jobbet. På försök i alla fall.”

”Vad tror du Lukas vill bli när han blir stor. Brandman?”

Hannes vänder bort huvudet.

”Maja, lyssna. Jag ska börja jobba igen.”

”Redan? Varför vill du inte vara med mig och Lukas?”

”Maja, snälla. Jag vill vara med dig. Men det är påfrestande att gå hemma, det förstår du väl?”

Jag vet inte vad jag ska svara och till slut reser Hannes sig, går ut i hallen och jag hör hur ytterdörren smäller igen.

Han drar säkert till sin mamma, det har han gjort ofta på sista tiden. Jag vill aldrig följa med, för Hannes vägrar ta med sig Lukas. Som om en tvååring skulle klara sig själv alldeles ensam hemma. Jag börjar inse att viruset är allvarligt. Hannes fick också tabletter, men de verkar inte hjälpa honom så bra som de hjälpte mig.

Jag räknar tyst maskorna medan jag stickar. Sjuhundratjugoen, femhundratjugotvå, etthundratrettio. Lukas har visserligen redan många halsdukar, men man kan aldrig få för många. Olika färger till olika plagg. Jag drar i garnet med följd att garnnystanet rullar ner under soffan. Jag lägger undan stickningen, glider ner och sträcker mig efter garnbollen. När jag med en svepande rörelse drar till mig den virvlar det upp damm och jag får en nysattack.

Från min låga punkt ser jag ut över rummet, in under skänken och tevebänken. Ett tjockt lager damm har samlats på de ställen våra fötter inte har sopat rent. Blicken faller på bokhyllan. Böckernas ryggar visar ett virrvarr av titlar i olika färger. Så fult. Hyllornas kanter lyser vita, de bildar en stege. Stegar är farliga, men jag kommer inte riktigt ihåg varför.

En olustig känsla sprider sig i kroppen och jag kan inte förstå varför jag inte slängt böckerna redan. De måste bort. Hannes tycker säkert likadant fast han inget sagt. Han kommer att bli glad när han kommer hem och ser den rena bokhyllan. Lukas kan ha de två nedersta hyllorna till alla sina bilar. Då kan Hannes sitta och spela spel samtidigt som Lukas leker på golvet.

Svetten rinner och håret är tovigt, men den nedersta hyllan är tom och jag har lagt böckerna som stod där i en pappkasse som jag släpat ut i hallen. Jag försöker lyfta den för att bära ner i källaren, men viruset har gjort mig svag. Den får stå kvar.

Jag går ut i köket i stället och sveper ett glas vatten. Jag lutar mig en stund mot diskbänken och andas. Hannes har varit borta länge. När tänker han komma tillbaka? Kommer han ens tillbaka? Har han tröttnat lika mycket på mig som på Lukas och har beslutat sig för att stanna hos mamma?

Tröttheten får mina ben att skaka. Jag måste vila och hoppas att inte Lukas vaknar än på en stund. Soffan ser inbjudande ut och står närmare än sängen. Jag måste spara på krafterna, så jag kryper ihop på Hannes plats och drar filten över mig.

En ringsignal väcker mig och jag skyndar ut i köket innan ljudet får Lukas att vakna. Jag vet inte hur länge jag har sovit, men solen lyser fortfarande på trädtopparna utanför köksfönstret. Hannes namn lyser på skärmen och det pirrar till i magen.

”Hej, jag ville bara kolla att du är okej”, säger Hannes.

Hans mjuka röst sprider en värme jag saknat alltför länge.

”Hej älskling. Kommer du hem snart?”

”Vill du det? Jag menar …”

Det blir en lång paus innan han fortsätter:

”Jag älskar dig, Maja. Men jag tror vi måste prata. Mamma har lagat pannkakor, jag kan ta med mig några hem. Vi kan värma dem och ha grädde och sylt till. Blir det bra? I kväll?”

Det vattnas i munnen och jag kommer på att jag har glömt att äta i dag. Men till kvällsmat? Pannkakor passar inte till vin. Vi måste fira att Hannes kommer hem.

”Jag kan fixa räkmackor som du gillar. Men ta med dig några till Lukas. Då blir han glad.”

Det blir tyst i luren och det enda jag hör är Hannes andetag. Vill han inte ha räkmacka? hinner jag tänka innan han svarar.

”Vi måste verkligen prata. Jag kommer klockan sex.”

Bruset försvinner och jag tittar på mobilen. Hannes har lagt på. Varför blev han så kort i tonen? Förvirringen får mig att skaka på huvudet. Jag måste göra allt för att glädja Hannes i kväll. Klockan på mobilen visar att den nästan är tre och jag har inte lång tid på mig.

Jag rusar in i sovrummet och slänger morgonrocken på sängen. Bädda gör jag senare, om jag hinner. Jag råkar se mig själv i spegeln på garderobsdörren och hejdar mig tvärt. Håret är stripigt och mörka partier under ögonen får mitt ansikte att likna en dödskalle. Jag måste helt enkelt duscha innan Hannes kommer. Ska jag göra det innan eller efter jag handlat?

Egentligen vill jag vänta men nu står jag här utan kläder på mig. Men tänk om Hannes kommer lite tidigare och jag är ute när han äntligen är här? Fast det är kanske bäst att se proper ut när jag visar mig bland folk. Jag kan nästan inte komma ihåg när jag senast var ute. Den tanken får mig att bestämma mig.

Det varma vattnet lugnar, men jag inser att jag inte kan stå i duschen alltför länge. Jag skyndar mig att föna håret och klä på mig. Jeans och tröja blir det, även om en klänning vore passande. Men det är nog för kyligt ute fast solen skiner. Sist jag var ute blåste vindarna kalla.

Lukas blundar där han ligger i spjälsängen, men jag vet att han är vaken. Jag lyfter upp honom och klär på honom jacka och mössa. Sittvagnen står klar i hallen och det är bara att sätta honom i den.

Ute är det mycket varmare än jag trott. Jag borde ha tagit på mig shorts i stället, men det är för sent att vända. Jag rycker av Lukas mössa och gömmer den under filten som täcker hans ben. Det är ganska mycket folk ute och jag funderar på varför de inte är på jobbet. Har semestern redan börjat? Det är trots allt sommar verkar det som. Sedan kommer jag på att klockan är efter fyra, och skrattar till. Jag måste skärpa mig, tänker jag medan jag låter solstrålarna värma ansiktet.

Nu ska jag handla så att jag kan göra de godaste räkmackor Hannes någonsin fått.

Efter att ha lagt ner vad jag behöver i korgen beger jag mig mot kassorna. En stor låda med färgglada nallebjörnar lyser mot mig. Så söta de är! Jag tar upp en ljusgrön nalle med blått silkesband runt halsen och studerar den. Hannes gillar inte att jag köper så många leksaksbilar till Lukas, men den här kommer han tycka är gullig.

”Den här är väl söt, Lukas? Vill du ha den?”

Jag håller nallen framför Lukas och skakar lite på den. Jag tycker mig se att det drar lite i Lukas mungipor och jag nickar lättat. Den åker ner i korgen.

Jag plockar ner varorna i kassen och hänger den på kroken på sittvagnens handtag.

Ute på gatan går sommarklädda människor i sakta mak och tittar i skyltfönstren. Små svettpärlor rinner längs nacken och jag ångrar att jag inte tog på mig klänningen. Kanske hinner jag byta om innan Hannes kommer.

Jag går förbi Systemet och ser att det nästan är folktomt där inne. Konstigt, men folk har nog redan handlat efter jobbet. Klockan tickar på. Jag fortsätter förbi, men sedan vänder jag tvärt och går in.

Två flaskor vin och en Explorer senare låser jag upp bromsen på sittvagnen och skyndar gatan fram. Ett bekant ansikte får mig att stelna till. Det är Lena på kontoret som kommer gående mot mig. En liten tjej går vid hennes sida och håller henne i handen. Säkert hennes barnbarn som hon alltid babblar om. Jag tittar ner i marken och låtsas inte se.

”Maja! Så trevligt att se dig igen. Hur mår du?”

Jag är tvungen att stanna.

”Bra. Har lite bråttom. Måste gå hem.”

Lena ser ner i vagnen och så drar hon hastigt i barnets arm och försvinner med ett ha det bra innan jag hinner blinka. Jag hör hur hon hyssjar på barnbarnet. Jag skakar på huvudet och beger mig hemåt. Så mycket att hinna göra innan Hannes kommer.

När jag kommit innanför dörren går jag ut i köket och sätter Lukas i barnstolen. Jag lägger den nya nallen framför honom på bordet. Nu har han lite sysselsättning medan jag fixar räkorna.

Samtidigt som äggen kokar och smörgåsarna breds småpratar jag med Lukas. Upprymdheten håller i sig och jag börjar smågnola. Det ska bli så gott med ett glas vitt vin, jag har redan lagt en flaska på kylning i kylskåpet. Jag hittar en ren duk, tänder två ljus och dukar fram resten.

Precis när jag är klar hör jag nyckeln sättas i låset. Hannes är här.

Jag sätter mig och efter att ha hällt upp i glasen vickar jag lite på nallen och använder nallerösten.

”Hej Lukas! Jag heter Brumme och jag tycker om dig.”

Lukas svarar inte men jag är säker på att han tycker om nallen.

”Jag trodde det bara skulle vara du och jag.”

Hannes röst låter uppgiven.

”Snälla, förstör inte det här nu. Kom och sätt dig. Jag har hällt upp till dig redan.”

Hannes drar fingrarna genom håret och står stilla en lång stund innan han till slut sätter sig på sin plats. Jag ler mot honom och får ett motvilligt leende tillbaka.

Jag försöker hitta på allt möjligt att samtala om och Hannes tinar upp. Så länge jag inte nämner Lukas går allt väldigt bra.

”Det känns nästan som förr i tiden”, säger Hannes och höjer glaset.

Hans blick borrar in sig i mitt inre.

”Vi har det bra, Hannes. Jag älskar dig.”

Jag lägger handen över hans och smeker handryggen med tummen.

”Vi måste prata, Maja. Du kan inte hålla på så här.”

Han tystnar, men harklar sig och fortsätter:

”Köpa alla dessa onödiga saker.”

Jag lägger armarna i knät. Tittar ner i bordet och känner tårarna bränna. Han kan helt enkelt inte låta bli att ödelägga allt.

”Jag förstår att du vill göra mig glad med räkor, men du vet vad problemet är. Du måste se sanningen i vitögat.”

Hannes röst bryts och han harklar sig. Jag känner honom så väl men klarar inte av att se hans ögon blänka. Fortfarande med blicken på duken säger jag:

”Jag ville bara göra dig på gott humör. Dessutom behöver Lukas …”

Hannes reser sig så hastigt att stolen välter.

”Lukas behöver ingenting!”

Han står i några sekunder med knutna nävar och stirrar på mig. Jag trotsar hans blick. Ser hur luften går ur honom och hur axlarna sjunker ihop och han blir en gammal man.

Tvärt vänder han ryggen mot mig och lutar huvudet mot dörrkarmen.

”Jag orkar inte mer.”

Jag sitter kvar på stolen och stirrar ner på de döda räkorna.

Jag möter hans blick och hjärtat tar ett skutt. Hannes ser så sårbar ut och han drar handen genom håret.

Hannes rättar till stolen och sätter sig igen. Han tar min hand och smeker den sakta. Jag ser upp. Tårar rinner nerför hans kinder. Hannes får knappt fram orden, men så harklar han sig och börjar om.

”Mamma säger att jag måste sluta fly. Du flyr också. Vi flyr båda, men på olika sätt.”

”Ska du stanna hemma nu?”

Jag möter hans blick och hjärtat tar ett skutt. Hannes ser så sårbar ut och han drar handen genom håret.

”Kommer du ihåg när du var sjuk? Vet du varför du blev sjuk?”

Jag ser ner i bordet.

”Vad menar du? Det var ju ett virus.”

Det blir tyst och jag slutar att pilla på duken och möter Hannes blick. Hans mun rör sig igen.

”Kommer du ihåg att du gick till lekparken? Den med den höga klätterställningen och …”

”Tog du med dig pannkakor till Lukas?”

Jag reser mig hastigt upp och när jag inte ser någon matlåda på köksbänken går jag ut i hallen för att se om han ställt något där. Det har han inte.

Jag återvänder till köket och sätter mig. Hannes ser sliten ut och håret är alldeles för långt. T-shirten han har på sig borde vi ha kastat för länge sedan. Jag slänger en blick mot barnstolen. Lukas säger ingenting, men tittar på mig med de stora blå ögonen. En fluga surrar i taket och ljudet blandas med djupa andetag.

”Maja.”

Hannes röst är fylld av gråt och jag kväver hulkningarna som vill tränga fram. Varför är han så ledsen?

”Stanna här, Hannes. Det blir bra. Bara du är här blir allt bra.”

Längtan i hans blick gör mig övertygad om att jag har sagt det rätta. Han vill verkligen vara hemma mer.

”Lukas behöver sin pappa. Ett barn ska inte växa upp …”

Längre hinner jag inte förrän Hannes reser sig upp, rycker upp Lukas i ena armen och går mot balkongen.

Jag står helt paralyserad i flera sekunder. Sedan får jag fart och rusar efter. Hjärtat dunkar så hårt att jag är tvungen att trycka knytnäven mot bröstet.

”Nej! Vad gör du? Släpp honom!”

Hannes har öppnat balkongdörren och står vid räcket. Jag följer efter.

Det svindlar när jag ser att han håller Lukas över kanten. Mina ben skakar och jag famlar för att hitta något att hålla mig i. Ena handen hittar väggen. Jag sträcker fram den andra mot Hannes och öppnar munnen. Tungan har fastnat och inga ord kommer ut.

Hannes ser på mig med förtvivlad blick. Sedan släpper han taget.

”Han är redan död, Maja. Inse det.”

Ett skrik ekar bland husen och jag faller ner på knä. Magen krampar och jag spyr på den regnvåta mattan. En beigefärgad gegga tränger in i fibrerna och bildar ett mönster. Jag ser trådar som blandas med cirklar och släpper inte blicken från geggan när Hannes drar upp mig till stående. Han försöker krama mig och viskar tyst:

”Kom, vi går ner, så du får se med egna ögon. Det är nog det enda som hjälper.”

Jag vet inte hur jag kommer ner till asfaltsgången under balkongen. Hannes håller en fast arm om min midja. Tre våningar upp ser jag torkställningen på vår balkong. Så högt upp. Illamåendet rusar upp till ytan, sjunker en bit men lyfts igen. Jag blundar och låter honom leda mig mot det oundvikliga.

”Öppna dina ögon. Ser du? Den är av plast.”

Hannes plockar upp en arm som delat sig från kroppen.

”Känn på den.”

Försiktigt sträcker jag fram handen och stryker den över armen. Den är kall. Det är ingen levande kropp. En plastarm. Resten av dockan ligger sönderslagen på marken. Det här är inte Lukas. Jag ser mig förvirrat omkring. Ingen Lukas i närheten.

Hannes stryker bort tårarna från min kind.

”Jag kan ta med dig till graven. Vill du det?”

Gravstenen är formad som en nalle. Vår älskade gosse Lukas står det ingraverat. Två datum. Två datum betyder född och död. Död.

Det snurrar i huvudet och jag är tvungen att sätta mig och luta det mot knäna.
Tårarna vill aldrig ta slut. Hannes klappar mig tafatt på ryggen. Han slår armarna om mig. En insikt slår mig. Hannes har rätt. Lukas är död. Han kommer aldrig tillbaka. Nu förstår jag.

Insikten växer och jag reser mig hastigt och puttar undan Hannes. Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vilja ha Hannes? Jag stirrar på honom och all min kärlek rinner ur mig. Hannes är en mördare. Han har mördat sin egen son. Kastat honom från balkongen.

The post Sommarnovellen: Fallet first appeared on Opulens.

VINNARE. “Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Duban av Peter Westberg.

”Nu får det vara slut på allt käbbel.”

Med de orden fällde statsminister Björn Ahlmén ned visiret på sin hjälm, drog svärdet ur skidan och tog det i ett stadigt tvåhandsgrepp. När han med bestämda steg gick över arenans uppbyggda scen slog ringbrynjans tusentals länkar mot varandra och framkallade ljudet av en metallisk våg som harmoniskt rullade fram och tillbaka.

Björn stannade upp och hörde hur publiken på läktaren skrek och jublade. Mitt emot honom stod Eva Bladh, partiledare för Mittpartiet, landets förhandstippade näst största parti. Även hon hade hjälmvisiret nedfällt, beväpnad med yxa och sköld, redo för strid.

”Jag ska visa svenska folket att Humanitärdemokraterna kliver ut som vinnare”, sade Björn med högtidlig röst. ”Och dig, Eva”, fortsatte han och riktade svärdet mot sin motståndare, ”dig ska jag skicka i kista hem till Bollebygd eller var fan du nu kommer ifrån”.

”Så sluta babbla då, avloppsmannen!” fräste hon mot den forne rörmokaren, som sadlat om till politik med sin slogan Raka rör med Björn.

Ovanför dem hängde en gigantisk banderoll med den blodröda texten Partiledarduell Del 1 som lystes upp när strålkastarskenet svepte över och igenom den.
Hela publikhavet höll andan när de två partiledarna gick till anfall med sina vapen höjda och blickarna låsta i varandras.

”Mitt namn är Jafar.”

”Trevligt att råkas, Jafar”, svarade Mats medan han motvilligt tog den åldrade Mellanösternfödde mannens hand i sin, samtidigt som han kämpade för att inte grimasera inför tv-kamerorna.

”Har du jobbat här på marknaden länge?” frågade Mats samtidigt som han obemärkt torkade handen mot sina mörkblåa kostymbyxor efter att handslaget avslutats.

”Ja.” Ett skevt leende, som blottade flera guldtänder, bredde ut sig över Jafars mun. ”Femton år jag stått på Sergels Torg och sålt frukt och grönsaker till Svenssons.”

En hes skrattsalva avbröt honom innan han fortsatte:

”Minst femton år till jag hoppas. Insha’Allah.”

Mats log konstlat mot den gamla fruktståndsmästaren medan kamerorna blixtrade, samtidigt som han önskade sig själv långt därifrån. Naturligtvis önskade han åldringen detsamma, om än med utvisningspapper i sina händer.

”Jag hoppas att du lägger din röst på Sverigepatrioterna i september”, sade Mats och bjöd på ett av sina vinnarleenden. ”Vi garanterar att vända upp och ned på den sneda pensionspolitik som Björn Ahlmén och den sittande regeringen bedriver.”

”Jag har en gåva till dig, Mats Åkerblom”, svarade mannen utan att ta minsta notis om uttalandet och bländade åter Mats med sina guldtänder medan han räckte fram något inslaget i presentpapper. ”Ta emot denna som ett tecken på tacksamhet för allt du gör för vårt land.”

Mats tackade och tog motvilligt emot den inslagna gåvan, vars tyngd och form i hans händer fick honom att tro att dess innehåll var någon form av glasflaska. Säkerligen innehållande afghankryddor eller mjältbrand. Tanken for genom Mats huvud medan han åter log mot tv-kamerorna innan kortegen kunde lämna den fördömda fruktmarknaden.

Väl tillbaka i lägenheten som utgjorde Mats hem de dagar han av naturliga skäl tillbringade borta från sin familj, en lägenhet belägen på en av Östermalms finare gator, sjönk partiledaren ned i den mjuka fyrsitssoffan hållande ett välbehövligt och välfyllt glas bourbon. Måtte den här satans valspurten snart vara över.

Mats rös av tanken på alla tragiska exemplar av mänskligheten som han tvingats, och fortsatt skulle tvingas till, att ta i hand, le åt och låtsas respektera. Alla små äckliga ungjävlar, gamla rullatorkärringar, invalidos, bögar …

Och invandrare. Lägre stående, patetiska bidragstjuvar som inte gjorde annat än kosta pengar, likt elakartade svåropererade bölder som klamrat sig fast om kronjuvelerna på hans älskade land. Mats hade alltid varit bra på att bära sitt pokerface och att fejkleende blotta sina blekta tandrader, men nu fick det fan vara nog.

Framför honom på det dyra specialdesignade vardagsrumsbord som skattebetalarna på ett eller annat sätt skänkt honom i inflyttningspresent, stod av någon outgrundlig anledning den flaskformade gåva han fått av handdukshuvudet på marknaden. Mats kunde inte minnas att han tagit den med sig när han lämnade bilens baksäte. Likförbaskat stod den där, inslagen i brunt presentpapper som hans äckliga så kallade branschkollegor i Klimatpartiet säkerligen sett till var både miljömärkt och tillverkat av återvunnet skithuspapper, och pockade på hans uppmärksamhet.

Mats valde att ignorera gåvan, ointresserad av vad för arabdricka den inslagna flaskan kunde tänkas innehålla. Han tog en klunk av sin dyra bourbon och satte igång ett avsnitt av Vem vet mest? på SVT Play. Officiellt hade han bara någon dag tidigare uttryckt sin avsky för den statliga kanalen och dess sätt att mobba ut hans parti för dess ideologi, men i sin ensamhet kunde Mats inte hålla sig ifrån frågesporten. Å andra sidan: När han väl kommit till makten och fått kanalen nedlagd, vem skulle någonsin få reda på att han emellanåt suttit i mörkret och tagit del av dess utbud?

Mats skrockade tyst åt tanken, men satte nästan en klunk bourbon i vrångstrupen när frågesportens sorgliga deltagare presenterades. Hade den ariska befolkningen helt ersatts av lönnfeta, mediokra och lägre utvecklade individer?

”Arbeit macht frei, bitches …”, mumlade han och höjde glaset i en skål mot tv-skärmen samtidigt som höger pekfinger höjdes ovanför överläppen och agerade fejkad Hitler-mustasch.

När sånär som halva glaset var tomt lät han det åter träffa vardagsrumsbordet med en lätt duns. Ögonblicket senare lät det som att dunsen genljöd i efterklang. Mats hajade till när han i ögonvrån tyckte sig se kamelfösarens gåva skaka till, som om den efterapat glasets duns. Han skakade lätt på huvudet och skiftade åter fokus till programmet där medelmåttorna försökte bevisa vem som var minst lämpad för medlemskap i Mensa.

”Vilken tysk krigsförbrytare kidnappades 1960 i Buenos Aires av israeliska agenter?”

Programledarens fråga fick Mats att resa sig ur soffan med ett plötsligt adrenalinpåslag och skrika ut ett ”Adolf Eichmann!” som ekade mellan väggarna i den luxuösa lägenheten i hopp om att stämma upp i duett med den tävlande.

”Kan det vara … Adolf Hitler?”

Mats frös till i sin halvstående pose när den osäkra stämman ljöd ur det dyra ljudsystemets högtalare.

”Vad är det för jävla begåvningsreserver som rekryteras till programmet?”

Mats skrek fram orden samtidigt som han pekade hätskt mot ynglingen i tv-rutan.

”Och den där generationen ska ta över landet en vacker dag?”

Han sjönk utmattad ned i soffan och hällde i sig resten av glasets innehåll, vilket fick det att snurra till i Mats huvud som för att påminna honom om hur valkampanjen sugit musten ur honom.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Han skulle just till att resa sig och hämta flaskan för en påtår när vardagsrumsbordet plötsligt skakade till våldsamt, som om det drabbats av en lokal jordbävning. Mats slängde sig åt sidan i ren reflex utan att för ett ögonblick släppa fenomenet med blicken. Han kolliderade med det exklusiva teakgolvet och skrek till när smärta sköt upp från svanskotan.

Efter ett par sekunder upphörde bordets skakande, men den inslagna presenten, som nu stod centrerad på bordsskivan, fortsatte att röra på sig.

Om det inte varit för det obehag som vällde upp inom Mats hade han troligen börjat skratta åt det till synes omöjliga som skedde framför hans ögon: ett ihärdigt klirrande ljöd när den flaskformade gåvan ömsom roterade, ömsom hoppade runt på bordets mitt som om den försökte ta sig ur någons grepp, eller som om något innanför presentpapperet försökte ta sig ut.

Något såg ut att hända med papperet. Mats tyckte först att det såg ut som om det höll på att ändra färg, men så sköt ett starkt orangerött sken ut, först genom springan i toppen på inslagningen och sedan genom presentpapperets tunnare skikt, likt solstrålar.

Rörelserna upphörde lika plötsligt som de börjat och lämnade gåvan stående mitt på bordet med skenet från de skiftande strålarna som lyste upp det mörka rummet likt ett discoljus. Mats slogs av ett plötsligt infall att närma sig spektaklet och undrade på fullt allvar om han blivit helt galen eller om spriten slagit till värre och snabbare än väntat.

Som i en utomkroppslig upplevelse, där Mats inte längre kunde kontrollera vare sig tankar eller kropp, såg han sig själv komma upp på fötter för att sedan kliva fram till bordet. Med två snabba rörelser slet Mats bort presentpapperet, vilket fick hela rummet att bada i ett starkt orangerött sken som först bländade honom. Allteftersom blicken vande sig vid ljusstyrkan uppenbarades den mystiska tingest som varit dold under papperet.

Mats betraktade den en lång stund, på samma gång fascinerad och förbryllad av bilden som etsades fast på näthinnan. Framför honom på bordet stod vad som såg ut som en blandning mellan dekanteringskaraff och glasflaska, vars tämligen ojämna och klumpiga form vittnade om att dess skapare troligen varit novis inom glasblåseriets ädla yrke.

Öppningen var förseglad med en metallkula som hölls på plats med hjälp av ett läderband som surrats varv efter varv över och runt flaskan. Det som fångat Mats blick var dock inte flaskans ojämna former eller dess försegling, utan det som rörde sig däri.

Denna entitet – Mats kunde inte komma på något annat ord för att beskriva det han bevittnade – vars orangeröda sken dansade förföriskt längs vardagsrummets väggar. På insidan snurrade det runt i hiskelig fart, likt en virvelvind, och gav emellanåt ifrån sig ett dovt ljud som påminde om avlägsna vrål. Då och då tyckte sig Mats kunna skönja konturerna av kroppsliga drag som snurrade förbi i virvelvinden. Suddiga konturer av vad som skulle kunna vara ett ansikte, en arm som plötsligt smekte över glasets insida som för att bromsa ned på farten.

Läderbanden runt flaskan såg ut att vibrera och tänjas när den förseglande kulan plötsligt skakade till och fick flaskhalsen att ge ifrån sig ett gnisslande ljud. Mats förstod det ologiska i situationen, men kunde inte blunda för det faktum att han gång på gång tyckte sig se kroppsliga drag fara förbi i det orangeröda tumultet på insidan.

Ett av läderbanden snärtade till mot flaskhalsen när rörelserna kring metallkulan verkade tillta. Metallkulan hoppade plötsligt till, och i det ögonblick som en millimeterbred glipa uppstod mellan kula och glas tyckte sig Mats höra början till en vädjan:

”Hjä—”

Glipan var åter stängd. Virvelvinden fortsatte, men flaskans roterande rörelser avtog i takt med att det orangeröda skenet började falna. Vad det än var som kämpade för sin frihet på glasets insida verkade ha förlorat energi, eller mod.

Mats tog några snabba steg bort till det välfyllda barskåpet, där han hällde i sig ett par snabba glas flytande mod i sådan fart att han nästan fick kväljningar, varpå han fyllde ett tredje glas till bredden och tog det med sig.

Mats satte sig i skräddarställning intill vardagsrumsbordet och smuttade på spriten samtidigt som han knackade lätt med pekfingernageln på den mystiska flaskan, vars tidigare inferno nu ebbat ut. Hade han sett och hört i syne? Var det spriten och tröttheten efter de senaste veckornas valkäbbel som spelat honom ett spratt, eller hade Mats verkligen hört början till ett rop på hjälp?

Han kände ett tilltagande sug efter att slita bort läderbanden och öppna upp flaskan, men varningssignalerna var än så länge för starka för att låta honom tillfredsställa sin nyfikenhet.

En svartfärgad massa framträdde plötsligt, som om den uppstått från ingenting, mot flaskans insida. Massan verkade pressas ut mot dess konvexa yta och konturerna av ett ansikte formades långsamt, som om någon omsorgsfullt skulpterade den mörka materian.

”Mamma?”

Mats kände hur en rysning fick hans nackhår att resa sig när han stirrade på sin sedan länge döda mors omisskännliga ansikte som formats mot glasflaskans innanmäte. Han tog tag i flaskan, snurrade loss läderbanden och kastades bakåt av den plötsliga tryckvåg som sköt ut ur flaskhalsen när metallkulan slungades rakt upp med sådan kraft att den borrades fast i betongtaket, vilket fick decimeterlånga sprickor att formas i alla väderstreck.

Mats reste sig omtumlad från golvet och såg hur flaskan leviterade ovanför vardagsrumsbordet medan eldsflammor sköt ut ur den. Likt massan som skulpterat fram hans mors ansikte verkade nu även flammorna bindas ihop, långsamt formande en glödande, brinnande överkropp. Temperaturen i lägenheten hade onekligen stigit och Mats kände hur svetten rann från honom samtidigt som han såg hur de vilda flammor som sköt ut ur den framträdande kroppen lämnade brännmärken i innertaket.

”V-v-vem är du?” fick Mats ur sig, och kroppen verkade med ens stanna upp medan ögon och mun formades i dess glödande ansikte.

Två kolsvarta ögon stirrade rakt på Mats medan den läpplösa munnen formade ett skevt leende.

”Du vill ha ett namn på din alldeles egen djinn?” frågade en mörk röst som ekade mellan lägenhetens väggar likt ett påkostat surround-system.

”Nåväl. Om det gör vår bekantskap enklare”, fortsatte rösten, medan den brinnande kroppens läppar förblev orörliga, ”du kan kalla mig Duban.”

Duban höjde ena armen och sträckte ut två glödande fingrar som genast lämnade permanenta skuggor i taket.

”Två önskningar du har, befriare.”

Mats försökte ta in orden och drog sig till minnes Disney-filmen han sett som barn, Aladdin, så långt innan vuxenlivets förpliktelser och behovet att rena hemlandet från avskum uppstått.

”T-t-två?” klämde han ur sig och försökte inta en så auktoritär ställning han kunde frammana nedan den mer än dubbelt så stora uppenbarelsen.

”Brukar det inte vara tre?”

Duban fnös till, vilket skickade ut en vind så varm att Mats mustasch fräste till på gränsen till antändning.

”Två önskningar du få, över antalet du må inte rå.”

Anden, för det var vad Mats insåg att uppenbarelsen var, tystnade för en stund medan det skeva leendet blev allt bredare.

”Så … Mats Åkerblom”, fortsatte Duban, ”vad önskar du dig mest av allt i världen? Två önskningar du har, när dessa lagts vi ej samme Mats har kvar.”

Kunde detta verkligen vara sant? Mats kände hur världen snurrade till och han såg på det tomma glaset på vardagsrumsbordet. Hade han verkligen fått i sig så mycket sprit, eller låg han i sängen och drömde om anden i flaskan?

”Jag vill … Vinna valet.”

Mats sluddrade fram orden medan han slet upp barskåpet och hällde i sig en rejäl klunk av den första flaska hans ivriga fingrar greppade.

”Är det din första önskan?” frågade Duban medan hans kolsvarta blick verkade stirra rakt igenom Mats.

”Nej. Vänta. Jag vill… Jag vill se … Björn Ahlmén och Eva Bladh i en partiledarduell.”

Han pausade och hällde i sig ännu en klunk av spriten.

”En rrr—”, Mats hickade till, ”r-i-k-t-i-g duell. Anno medeltid.”

Han snurrade ett par berusade ärovarv med flaskan i högsta hugg, vilket fick skenet från Dubans glödande kroppsmassa att påminna om gatubelysning som passerades i hög fart på motorvägen.

”S-s-sen vill jag vinna valet och ta makten så att vi kan rena landet från alla invandrare, flyktingar och illegala biståndstagare!”

Mats visste inte själv om han tänkt eller uttalat orden, men å andra sidan befann han sig uppenbarligen i en drömvärld, så vad spelade det för roll? Han sökte sig till flaskan åter en gång och föll sedan ihop på vardagsrumsgolvet i paradlägenheten medan dess interiör och den glödande kroppsform som sköt ut ur flaskan sakta föll in i grumlighet, medan Mats berusning och sömnbehov tog ut sin rätt.

”Så, gott folk, har det blivit dags för kvällens höjdpunkt!” proklamerade en röst i högtalarsystemet och ersattes sedan av tonerna från ett stycke ödesmättad, spänningshöjande filmmusik.

Mats rörde sig genom korridoren, fortfarande omtöcknad och halvt frånvarande efter det alkoholintag som i kombination med senaste tidens kostvanor och oerhörda stress verkade ha kastat honom in i något slags psykos kvällen innan.

Längre fram i korridoren hägrade dörrarna ut till politikernas loge, där de skulle få ta del av ett stundande event som än så länge verkade höljt i hemlighet, åtminstone för Mats. De kollegor och tillika motståndare som Mats träffat på sedan han lämnade den säkerhetsbil som oväntat eskorterat honom från paradlägenheten hade sett ut att vara nästan sjukligt exalterade, utan att med ord röja en detalj om vad som egentligen försiggick.

Mats såg ingen som helst logik i att befinna sig på Friends Arena, eller vilken arena det nu kunde tänkas vara, med sina motståndare för något löjligt PR-event bara dagarna innan valet.

Han slog upp dörrarna till logen och gick, utan att bemöda sig med att hälsa på de övriga i rummet, fram mot glaspartiet som vätte ut mot arenan och stannade tvärt när han såg vad som försiggick.

Publikens vrål och klappande ekade så högt i arenan att logens glaspartier vibrerade.
Mats satte handen mot glaset, för att känna efter att det verkligen fanns där, och slog därefter sig själv i pannan för att känna att även han befann sig just där och då. Han vände sig tvärt om och blickade ut över de övriga partiledarna, som samtliga stod med glansiga, maniska blickar och stirrade ned på scenen.

Duban. Var det så han hetat, den brinnande ande som skjutit ut ur den satans flaskan i hans dröm? För visst hade det bara varit en dröm? Mats rös till av det faktum att han inte kunde avfärda tanken precis så enkelt när han åter blickade ned mot det som skedde på arenans uppbyggda scen inför tusentals kamerablixtar och hundratals filmkameror.

Drömmen var verklig och hans önskan, frambringad i alkoholdimman natten innan, likaså. Mats fruktade för en sekund för sin egen mentala hälsa när han kände hur den inledande rädslan sakta övergick i något liknande upphetsning, näst intill sexuell sådan.

Plötsligt verkade framtiden le emot Mats Åkerblom. Han skulle kunna uppnå precis det han velat, nämligen att rena landet, och det började med den här magnifika uppvisningen, vilken han skulle få åtnjuta från första parkett.

Tio meter nedanför logen kämpade en blodig Björn Ahlmén mot en skogstokig Eva Bladh som matade slag efter slag med en yxa så frenetiskt att den gamle rörmokaren knappt hann slänga sig ur vägen eller värja sig med motattacker.

”Jag har aldrig sett dem så här eldade i en duell tidigare”, hördes Konservativa Partiets ledare Brynolf Ingvarsson häva ur sig med besatt stämma, som om han och kollegorna bevittnade partiledardueller till döden på daglig basis.

Björn fick in en lyckoträff mot Eva som lämnade ett djupt jack som löpte upp längs hennes mage och såg ut att riskera att släppa ut dess innanmäte, men Mittpartiledaren kontrade med att knocka statsministern med yxans huvud innan ett nytt slag måttades och dess egg sänktes ned i hans bröstkorg med våldsam kraft.

Björn Ahlmén föll ihop på knä, men lyckades få till en sista sving med svärdet som träffade Eva rakt över halsen. Hon satte händerna mot det blödande såret medan ögonen spärrades upp och föll sedan ihop gurglande, samtidigt som statsministern stapplade bakåt, tappade fotfästet och kolliderade med scengolvet i en hård duns som förstärktes av mikrofonerna och ekade ut genom arenans högtalarsystem.

Publiken höll andäktig tystnad medan såväl statsministern som dennes motståndare, i varsin blodpöl, sakta tynade bort efter skadorna de åsamkats.

”Jaha, gott folk.”

Rösten i högtalarsystemet trängde igenom den spända tystnaden efter ett par minuter.

”Våra pulsmätare visar att båda duellanter förolyckats, och därav förklaras kvällens duell oavgjord!”

Publikens sorl fick golvet i logen att skaka. Mats kunde knappt stå stilla, där han stod upptryckt och flåsade mot glaset. Samhället skulle snart vakna upp till verkligheten igen efter den kollektiva hypnos som slukat dem och fått det svenska folket att jubla åt gladiatorspelet. De två största partiernas framgångar skulle ogiltigförklaras efter denna fullständigt mentalt rubbade dödsdans, bara för att ge platsen, och makten, åt Mats Åkerblom och det tredje största partiet.

”En önskning du använt, och en du har kvar”, mullrade Duban så fort Mats klev in i lägenheten.

Han svävade fortfarande på framgångens rosa moln.

”Ja ja, lugn”, avbröt Mats innan hans personliga djinn hann avsluta sitt rimmande, ”låt mig samla tankarna, så ska jag ge dig min sista önskan.”

Han krängde av sig sina exklusiva mockafärgade skor och sjönk ihop i soffan med ett glas gin medan han betraktade Duban, som till synes otålig svävade runt ovanför flaskan och fortfarande lämnade brännmärken i taket.

”Jag kommer bli tvungen att måla om hela vardagsrumstaket när jag är färdig med dig”, sade Mats sakligt och höjde glaset i en menande gest mot den svävande eldsflamman, vars kolfärgade blick intensivt genomborrade hans i väntan på att få uppfylla ytterligare en önskan. Han smuttade på glasets innehåll och suckade av lättnad och lycka efter dagens uppvisning.

”Så, Mats Åkerblom.”

Duban bröstade upp sig framför honom och med orden sköt en varm andedräkt mot Mats, som rynkade på näsan när stanken av svavel attackerade hans luktsinne.

”Drömmer du om rikedom och ära, eller vill du en festmåltid förtära?”

”Festmåltid?” utbrast Mats, varpå en munfull gin sprutade ut från mellan hans läppar och evaporerade när den nådde fram till Duban. ”Du borde anställa någon som skriver dina rim i stället för att skjuta från höften …”

Djinnens oförstående, nästintill nollställda blick, fick Mats att kikna av skratt.

”Men seriöst …”, klämde han ur sig när den värsta skrattattacken lagt sig, ”jag har två potentiella önskningar.”

Duban gjorde en vevande rörelse med sin glödande hand för att mana Mats att fortsätta.

”Jag skulle å ena sidan vilja förflytta palatset Rosenbad ned till Tomelilla, så att jag kan ha mitt kontor nära familjen.”

Han vände sig mot Duban.

”Vore det rent fysiskt möjligt?”

Mats fantiserade upp en bild av hur Duban med sina överjordliga krafter lyfte upp byggnaden ur innerstaden och lät den sväva i luften för att placeras på första bästa, centrala markplätt så nära hans luxuösa Skånehem som möjligt. En plötslig sensation, något liknande en stöt, sköt genom hans hjärna och Mats förstod med ens att djinnen delat hans inre bilder.

”En önskning du har, om den så är att vi med ditt Rosenbad far”, svarade Duban kort utan att röja en min.

”Alright.”

Mats frotterade sina händer och log.

”Men att lägga önskningen på en flytt av mitt palats känns samtidigt onödigt.”

Han kliade sig i pannan.

”Å ena sidan kan inget annat hända än att Humanitärdemokraterna och Mittpartiet omyndigförklaras efter gladiatorslakten, men jag vågar inte chansa på efterföljderna.”

”Så?” frågade Duban, medan hans glödande fingrar otåligt trummade mot ena armen. ”Varthän lutar Ni, Mats Åkerblom? Önskar Ni att palatset transportera, eller nästa potentiella önskning orera?”

Mats passade på att ta ännu en klunk gin innan han beslöt sig för att betänketiden var över.

I en ordföljd så rapp att en ordbajsande Eddie Murphy hade fått skämmas släppte partiledaren ur sig sin, framför spegeln sedan länge inövade, men i tv-rutan aldrig ordagrant uttalade önskan:

”Jag vill att mitt parti vinner valet och med det renar landet från alla invandrare, flyktingar och biståndstagare som alltför länge klamrat sig fast vid och klämt juicen ur Svea Rikes kronjuveler.”

”Är det min befriares sista önskan?”

”Ja”, svarade Mats kort.

”Din önskan är min lag.”

Ett pillemariskt leende bredde ut sig över Dubans läppar medan han knäppte med sina glödande fingrar, från vilka ett bländande sken fyllde rummet och fick Mats att hålla upp armen som skydd.

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen.

En stark vind slog mot Mats och fick honom att falla bakåt. Det han föll mot var dock inte lägenhetens exklusiva teakgolv, utan något mjukt. Han försökte förbryllat se sig omkring, men världen var plötsligt svart och tyst, som om ljuset förblindat honom och vindpusten slagit lock för hans öron.

Han trevade med händerna och fick tag i något mjukt som kittlade hans handflata lätt.
En grästuva?

Innan tankarna hann längre slogs hans luktsinne av en plötslig knock-out. Avgas. Ruttnande sopor. Gräs. Koskit. Urin. En blandning av mestadels otrevliga, påträngande odörer invaderade Mats näsborrar och började flirta med hans kräkreflexer. Han satte handen för mun och näsa i ett försök att blockera invasionen, samtidigt som han sakta började återfå både syn och hörsel. Fordon brummade avlägset, liksom dova ljud av barnlek.

Mats hoppade till när vad som lät som ett bi surrade förbi på hans högra sida. Grumligheten lämnade synen och Mats såg chockerat på den värld han återvänt till.

”Vad i helvete?”

Han synade sig själv, fortfarande klädd i den kostym han burit medan han bevittnat den dödliga partiledarduellen. Han såg sig omkring. Solen bländade.

Mats befann sig på en liten gräsplätt intill ett fallfärdigt bostadsområde. Husen var nedgångna och påminde närmast om bilder han sett från de fattigaste delarna av Europa. Stora hål gapade i asfaltsvägarna som uppenbarligen inte underhållits på åratal. Sopsäckar låg kastade i en stor hög några meter ifrån honom och det välkända ljudet av en motorväg dånade i bakgrunden.

”Var fan har jag hamnat?” viskade Mats och slog damm från ena kavajärmen.

Han befann sig inte i Sverige längre, den saken var säker.

”Valet ditt parti vann, men så med alla invandrare, Mats försvann.”

Dubans omisskänneliga röst ekade, varpå den glödande varelsen dök upp framför honom.

”Vad i helvete snackar du om?”

Mats skrek så att saliven sprutade ur hans mun.

”Min sista önskan var att Sverigepatrioterna skulle vinna valet!”

”Det är korrekt, befriare”, sade Duban med lugn i rösten.

”Så varför sitter jag inte som statsminister och regerar över ett renat Svea?”

”Invandrare, flyktingar och biståndstagare du ville ha ut och med det din dröm dog ut”, svarade den glödande djinnen.

Mats stod orörlig några ögonblick innan han exploderade av ilska.

”Sluta prata i gåtor, satans eldsflamma, innan jag dödar din glöd med mitt ariska piss.”

Mats knäppte upp sina byxor och blottade ett par blågula kalsonger.

”Dina föräldrar en hemlighet bär.”

Så fort Duban uttalat orden såg Mats en bild av far och mor för sitt inre och en kall kåre sköt upp längs hans ryggrad.

”Adopterad Mats Åkerblom är.”

The post Sommarnovellen: Duban first appeared on Opulens.

VINNARE. “Det finns många sjukdomar man kan dö av. Smittan är förstås ett lamslående hot som skrämmer både oss och Utomsidare och människor på andra sidan Gränsen.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Smittan vi alla bär på av Amanda Rudelius.

När Smittan kom gjorde den det inte som en sjukdom, utan som ett regelverk. Den var utegångsförbudet om kvällarna, skolorna som ställdes in, dagarna då Staden stängdes helt. Min faster sade till mig att det i själva verket inte var någon smitta i görningen. Hon var övertygad om att det var ett nytt krig.

”Vi är fogligare när vi tror att vi kan bli sjuka”, sade hon. ”De vill bara hålla oss inne. Som råttor i en bur.”

”Boskap i en fålla”, rättade min farbror med rynkad näsa.

Jag och min bror utbytte blickar. Inget av uttrycken lät rätt. Men vi var inte heller säkra på vad det nationella kristillståndet betydde. Enligt sms och telefonsamtal från släkten i Byn var förhållningsreglerna inte alls lika stränga utanför Staden.

Vi var för unga för att minnas mer av inbördeskriget än familjens flykt från Staden. Pengarna hade tagit slut, priserna gått upp. Maten slutade komma in som vanligt och många hus plundrades. Kristillstånd.

”Vi kanske borde resa nu”, viskade jag till min bror om nätterna, när vi lagt oss tillrätta framför öppna spisen tillsammans med vår kusin.

Han var åtta. Somnade snabbt och lätt, fyllde rummet med snusande andetag varje kväll. Min bror och jag somnade aldrig lätt. Vi lyssnade på Natten tillsammans – tystnaden i lägenheten, ljuden av människor som passerade på gatan utanför. Ensamma sirener. Sedan Smittan kom stördes vi ofta av bländande strålkastare från polisbilar som patrullerade gatorna. Vår gardin var för tunn för att stänga ljuset ute.

”Du får resa”, mumlade min bror alltid tillbaka, tillräckligt tyst för att det inte skulle höras in till sovrummet. ”Jag måste stanna.”

”Jag vill inte resa den sträckan ensam.”

Det var ett dödläge. Och ingenting särskilt hände på ett tag, så tanken på att resa blev mindre och mindre viktig. Min bror förberedde sig på att mönstra, utan att veta vilken sida han skulle välja i en konflikt som inte existerade. Men han ville stå upp för Moderlandet och försvara Oss.

När Smittan sedan kom – oavsiktligt insmugglad av en Missionär som frälst insjuknade på andra sidan Gränsen – gjorde min bror det enda som verkade rätt för honom. Han hörde talas om att regeringen sökte unga män som var villiga att försvara Moderlandet mot den nya fienden. Mot Smittan. Det var inget svårt val för honom.

Fasters gröna skrymsle luktar mögel fastän vi skrubbat det två gånger sedan hon flyttade tillbaka hit. Jag ställer mig innanför dörren som står på glänt med händerna knäppta framför mig. Jag ser mindre nervös ut på det sättet.

”Vad är det med dig?” frågar faster från sängen. ”Är du sjuk?”

Jag tror att hon menar det som ett skämt, men jag vågar inte skratta.

”Nej. Förlåt. Vill du ha någonting?”

”Nej”. Hon klappar mjukt på sin filt, slätar ut osynliga veck. ”Nej.”

Det blir tyst. Jag önskar att min kusin vore gammal nog för att stå härinne och passa på henne. Jag vet precis vad han skulle tänka. Han skulle vilja hålla för näsan men tvinga sig själv till att låta bli. Han skulle bäva inför ögonblicket när hon ofrånkomligen ber honom om hjälp att kissa.

Faster gör det svårare och inte lättare. Hon har alltid haft bräcklig hälsa. Oavsett vilken sjukdom som hälsar på henne tar det oerhörd Kraft att bli frisk. Minsta snuva gör henne sängliggande i veckor. Men hon blir arg om man behandlar henne annorlunda när hon är sjuk. Gör rösten barskare fastän den darrar. Allting är Kroppsligt, naturligt. Inte kroppsligt, äckligt.

Den senaste influensan har förvandlat henne till ett litet barn. Hennes ögon är svarta och smala och hennes fingrar griper in i köttet på mina underarmar när hon stödjer sig mot mig. Varje kväll när jag ligger ensam vaken framför spisen efter att min kusin somnat studerar jag huden där. Letar efter blålila märken som Känns men inte Syns.

Förbutiken är tom när jag kommer tillbaka ner, precis som den varit tom de senaste dagarna. Utegångsförbuden och Rädslan har jagat kunder ifrån gatorna. Men farbror får fortfarande mycket klienter som vill att han reser ut till dem. Folk har inte längre bråttom att lämna Staden. Ingen vill fastna i en By någonstans under resten av kristillståndet.

En pojke kommer in, klockan klämtar svagt när han öppnar dörren. Han blinkar för att vänja sig vid Dunklet. Sedan backar han mot väggen när han inser hur nära mig han står. Förbutiken är inte större än så.

”Jag ska sätta upp den här”, säger han och häftar slarvigt upp ett papper med häftpistol.

Ta-tack! låter det. Ta-tack! Det hänger snett. Jag säger inte emot. Pappret lyser vitt i Dunklet. Ögonen dras mot det gång på gång, fastän jag inte vill titta. En kropp ligger på marken, en man står framför med uppvänd handflata. STOPP. Rädda liv – rör ej era döda. Tvätta ej era döda. Texten är inte läsbar i Dunklet, men jag behöver inte se bokstäverna för att förstå. Telefonnumret kan jag utantill. Ring för säkra begravningar.

När farbror kommer tillbaka från Klientuppdrag river han ner pappret och knycklar ihop det i handen. Små vita hörn hänger kvar på väggen.

”Din bror var här”, säger farbror.

Jag tittar upp på hans ansikte, försöker forma om musklerna i mitt ansikte. Vill inte verka ivrig eller angelägen.

”Bad du honom stanna?”

”Jag bad honom gå.”

Farbror går vidare förbi lagret till lägenheten, jag hör honom gräva med eldgaffeln i spisen. Sprakande eldflagor som hoppar upp i luften och dör, glöden måste fortfarande tugga på kolet. Farbror går inte upp till fasters skrymsle.

Han är Bra, min kusin. Inte som min bror och jag.

Det kliar i min kropp. Jag sträcker ut mina fingrar och kramar dem sedan mot handflatan, om och om igen. Min bror var här. Jag undrar vad han ville säga. Ville han värma sig? Ha mat? Eller så ville han Prata.

Jag följer efter farbror in i rummet. Kusin sitter på golvet framför spisen med läxor i knät, han reser sig upp när han ser mig. Försvinner i väg till butiken ordlöst. Han är Bra, min kusin. Inte som min bror och jag.

”Han är fortfarande din brorson”, säger jag till farbror.

”Ingen i min familj bedrar sitt moderland”, säger farbror.

Han spottar i brasan.

”Gå tillbaka ut i butiken.”

Han ser bekymrad ut. Men han vill inte visa det. Jag tittar på hans rygg ett ögonblick, sedan går jag tillbaka till förbutiken. Jag är Bra. Inte som min bror.

Morgonen efter faller tunga, feta regndroppar. Himlen är mörk. Farbror kikar ut mot det blöta utan att vilja öppna förbutiken och släppa in vätan. Vi håller stängt under dagen. Jag går till bageriet och köper varma bröd. En limpa till oss i lägenheten, frallor till faster. Hon brukar smula sönder dem och äta långsamt. Jag stoppar den varma påsen under tröjan på vägen hem. Det är som att hålla ett Djur mot min mage.

Jag låser ytterdörren och kontrollerar att skylten hänger med Stängt-sidan ytterst. Det kommer bli en långsam dag. Efter lunch ska jag sitta med faster i skrymslet. Men om det fortsätter regna så här kan jag smita ut under eftermiddagen. Jag vill träffa min bror.

”Har han pratat med dig?” frågar faster, men tittar inte på mig.

Mitt hjärta fladdrar till.

”Vem?”

”Min man.”

”Åh. Om vad då?”

Om hon hade sökt ögonkontakt skulle jag ha vänt bort blicken. Men nu kan jag studera hennes ansikte i fred. Hon vet antagligen att jag tittar. Ändå säger hon ingenting.

”Om byn.”

Jag förstår inte riktigt. Kanske borde jag göra det, men som med mycket annat är jag född en och en halv generation fel.

Jag reser mig upp och drar täcket högre upp över hennes kropp.

”Nej. Vill du att jag ska prata med honom om det?”

Hon puffar ut luft genom näsan.

”Och vad skulle det tjäna till.”

Jag har inget svar. Jag vill ut i regnet, bort från skrymslet. Bort från den överhängande känslan av Sjukdom. Den sitter i varje liten bit av rummet och möblerna. Hänger i luften vi andas. Jag väntar tills farbror är upptagen innan jag lämnar lägenheten.

Min kusin och jag är ensamma i rummet, men han har somnat framför spisen. Han trivs bättre där än någon annanstans i huset. Trivs med att trängas och vara varm. Hans andetag är lugna och runda. Han märker ingenting när jag packar ihop en låda med rester av gryta och bröd att lägga i min ryggsäck.

Bussen till Gravarna är förhållandevis tom, trots regnet. Jag kramar ryggsäcken mot magen och låter huvudet vagga med bussens krängningar. Det känns stort och tungt just idag. Mina fingrar skakar lätt av köld.

Gravfältet är nytt, bara någon vecka äldre än Smittan. Innan det valts ut svällde bårhusen över på sjukhusen. Inga begravningsbyråer ville ta emot kroppar. Just därför ser Gravarna inte ut som ett gravfält ska, utan är platt och ordnat på millimetern i långa rader, med metallskyltar ovanpå gravarna. Ingenting mer. Det är Utomsidare som styr och ställer där. Det är Säkert.

Min bror bor i en barack med de andra Gravpojkarna. Det är så de kallas. Officiellt begravningslag, men i folkmun Gravpojkar. Min bror är egentligen en ung man, men det gör ingen skillnad.

Regnet har sköljt bort spottloskorna som annars ligger som feta vitgula fläckar utanför baracken. Jag blir insläppt, men min bror är inte där. Han och hans grupp är ute och kör, får jag veta. Två unga män med liggplatser mittemot hans håller mig sällskap. De berättar om dagens arbete. Tretton kroppar, säger de. Ett av familjeföljena som åkte efter till Gravarna svor åt dem när de begravde en kropp. Det var en äldre man som borde ha tvättats. Familjen ville inte gå med på att han skulle läggas i jorden redan samma dag, i en anonym vit påse, på ett främmande fält. En annan kropp sänktes i jorden utan anhöriga närvarande.

”Vissa förstår inte att vi måste följa reglerna”, säger den ena Gravpojken. ”För allas skull.”

”De tror att de kan köpa sig loss”, inflikar den andra.

”Kan de inte det?” frågar jag.

De tittar på varandra.

”Hemliga begravningar är mest ett rykte, här i Staden.”

”Man kan ju ändå förstå”, säger jag, ”att de vill Skydda sina döda. Särskilt om det är en viktig person som just gått bort.”

Gravpojkarna skakar på huvudet.

”Vi måste Skydda de levande.”

Jag tittar på dem och biter i insidan av min kind. Inte hårt nog för att dra blod, bara för att känna tänderna mot köttet.

”En person är viktigare i Döden än i Livet”, säger jag.

Döden är för evigt.

Gravpojkarna suckar, men de tar inte illa upp. De gör det de gör för Moderlandet. De bor här för att de står upp för Oss även när vi inte vill ha deras hjälp. Jag undrar om de, precis som min bror, blivit utkörda från sina hem av sina familjer. Eller om de själva valt att flytta hit för att alltid finnas nära till hands. Baracken är en plats av tillfällighet. Men Gravarna känns inte som någonting tillfälligt – det känns som om platsen flyttar in i alla de som bor och gräver i jorden här.

Min bror är inte lerig när han kommer till baracken. Han är inte heller glad att se mig. Varken glad eller ledsen eller arg.

”Lillasyster”, säger han bara.

Jag ser på medan han äter. De får dåligt med mat här för att vara anställda av Staten och Utomsidare. Inte alls som min bror är van vid. Han äter långsamt och tuggar metodiskt. Jag håller min mun stängd, för om jag öppnar den medan han är så här tyst kommer jag bara be honom komma hem igen.

”Hur mår farbror?” frågar min bror när han ätit färdigt.

”Bra.”

”Hur mår faster?”

Jag biter min kind och funderar.

”Som förut.”

”Som förut hur?”

”Hon ligger till sängs.”

Bror suckar.

”Hon borde gå till sjukhuset igen.”

”De Smittade finns på sjukhuset.”

”Inte så att de kan smitta andra.”

”Nej.”

”Nej. Så de borde ta henne dit. För att veta att det inte är.”

”Inte är?”

”Smittan.”

”Hur ska det hjälpa henne?” frågar jag.

”Man går till sjukhus när man är sjuk.”

”Jag vill inte prata om faster”, säger jag. ”Var det därför du kom förbi lägenheten, för att prata med henne?”

Han tittar på mig som för att säga bli inte besviken nu. Han ser trött ut.

”Vad är det de inte förstår?” frågar han.

Han menar farbror och faster.

”Det är väl ingenting att förstå”, säger jag. ”Hon är inte Smittad.”

Jag tvekar i dörrkarmen och frågar honom som alltid, jag kan inte låta bli. Kan han snälla komma hem igen? Jag saknar honom. Han säger att han vet. Men han kommer inte hem förrän arbetet är färdigt och vi är Säkra.

Mina kinder bränner på väg ut ur baracken. Det känns som om alla Gravpojkar jag passerar vänder huvudet efter mig och deras ögon är stora och djupa som gravarna de gräver i jorden.

På bussen sätter sig en äldre man framför mig och vänder sig bakåt i sätet.

”Det är inte lätt för dem, Gravpojkarna”, säger han. ”Min son arbetar för Staten. Han vet precis hur det är. Man måste vara hård i en kris.”

Kvinnan tvärs över gången gör ett sorgset kluckande ljud med tungan.

”För vems skull?”

”För Allas skull.”

”Men inte på våra villkor”, säger hon.

Jag undrar om det syns på mig att jag är syster till någon som vägrar låta sörjande begrava sina döda med respekt. Jag undrar om det syns på mig att jag är syster till någon som gör en stor uppoffring för andras skull.

När jag kommer hem är dörren till fasters skrymsle gläntad. Inifrån hörs korthuggna röster – det är ett Vuxensamtal. Kusin syns inte till. Jag packar ur matlådan min bror tömt och diskar den medan de pratar.

Faster måste ha hört det rinnande vattnet, för jag hör hennes röst ropa brutet efter mig.
Jag går in i rummet försiktigt och torkar händerna på mina byxor. Diskvattnet lämnar mörka fläckar över låren. När mina ögon vänjer sig är det farbrors ansikte jag ser först, han verkar inte vilja ha mig här. Men han behöver inte oroa sig, jag förstår att jag inte har någon egentlig röst i ett Vuxensamtal.

”Tala om för honom”, säger faster, ”att jag inte behöver träffa någon Läkare.”

”Du är sämre”, säger farbror.

”Jag mår fint.”

”Och om något händer?”

”Just därför ska jag åka hem. Min mor kan ta hand om mig där.”

”Du kan dö”, säger farbror.

Hans röst är hård men han säger det av ömhet.

Det är så. Det finns många sjukdomar man kan dö av. Smittan är förstås ett lamslående hot som skrämmer både oss och Utomsidare och människor på andra sidan Gränsen. Men den skiljer sig inte mycket från Febern eller Kräkningarna vad jag hört. Kanske i hur svår den är att bota, utan ett säkert botemedel. Men inte sjukdomen i sig. Och faster är svag inför alla sjukdomar.

”Jag vill inte hamna på en isoleringsavdelning”, säger faster. ”Jag har inte Smittan. Men de kan säga det. Och om någonting skulle gå fel … Då får jag inte begravas ordentligt. Det har jag hört.”

”Du kan fortfarande bli tvättad av någon med säkerhetsdräkt”, säger farbror. ”Var inte dum nu.”

”Det är inte vad jag hört. De har alldeles för många kroppar för att tillåta sådant längre.”

Fasters ton är svår att säga emot. Jag har blicken på golvet, så ingen kan söka stöd i min blick. Jag vet inte vad som är rätt eller fel.

Deras röster fortsätter studsa mot varandra. Farbror säger att han kommer bära henne till sjukhuset över axeln om hon blir sämre och ändå vägrar träffa en Läkare. Han säger att de kan be Husläkaren komma till huset. Faster säger att hon behöver lugn och ro. Närhet till Landet, till Släkten.

Kusins ljusa röst sätter punkt på diskussionen. Han måste ha tjuvlyssnat intill dörren, för han vet precis vad samtalet handlar om.

”Det är ändå fullt på sjukhuset, pappa. Min väns familj blev bortkörda för att minska smittrisken i väntrummen. De ber folk hålla sig hemma och borta från folk, om de inte är döende.”

Ingen vill säga att faster kanske är döende. Det skulle ha varit ett överflöd.

Men det är svårt att få resetillstånd för en sjuk person under Smittan. Faster ber farbror köra henne i bil till Byn, men han vägrar. Det skulle ta för mycket på hennes Krafter.

Jag ringer och pratar med farmor och farfar. De beslutar att de, tillsammans med fasters föräldrar, ska komma upp till Staden i stället. Det är viktigt att äldre i släkten närvarar när någon är död eller döende. Det är deras uppgift att upprätthålla länken mellan oss och våra Förfäder.

Min bror får inte veta att de kommit, men han verkar ändå känna det på sig. Han ber mig Lova att ringa efter ett begravningslag om någonting händer. Jag lovar ingenting. Släkten skulle inte vilja det.

”Vad är det ni inte förstår?” frågar min bror.

”Det handlar inte om att förstå”, säger jag. ”Det handlar om att välja Släkten och Tron över någon annans Regler. Tro över Vetenskap.”

Men jag tror inte att Vetenskap och Tro behöver vara olika saker. Det är inte att vi inte tror på Vetenskap. Det är att vi prioriterar Blodsband över det som inte verkar farligt. Inte farligare än någonting annat. Vi vet var vi står.

En morgon somnar faster efter frukost och vaknar aldrig igen. Farbror och fasters mor sitter vid hennes sida och smeker hennes hår. Vi andra samlas i soffan och fåtöljerna i rummet nedanför och börjar diskutera begravning. Det är ett bra sätt att skjuta upp Känslor på. Det första som bestäms är att ingen utanför rummet får veta att faster har dött, förrän det fattats ett beslut.

”Vi borde låta pojken ta hand om det”, säger min farfar och syftar på min bror.

Farfar åkte ut till Gravarna i staden närmast Byn när Smittan först kom. Han imponerades av precisionen i alla förfaranden, Vetenskapen som en Konst.

”Ingen ska komma och ta min dotter”, säger fasters far.

Männen ser prövande på varandra. Att mäta barn och barnbarn mot varandra är en svår sport. Särskilt när en lever och en annan är död.

”Minns du när de begravde min Väninna i Grannbyn?” säger min farmor till min farfar. Hennes röst är mjuk men fast. ”Hon dog av Febern. Alla tester för Smittan kom hem negativa. Allihop. Men de lät oss ändå inte begrava henne själva.”

”Hon dog under början av Smittan”, säger farfar. ”Det var Kristillstånd.”

”Det är fortfarande Kristillstånd”, säger fasters far. ”Och vad är egentligen poängen med att utlysa Kristillstånd om man inte bryr sig om sina Invånare?”

Jag håller tyst. Jag vet inte vem jag skulle vilja representera i det här samtalet. Faster? Min bror? Vill jag stödja min farfar eller min farmor? Det finns inget rätt svar.

”Om vi berättar att hon dött”, säger farmor, ”begraver de henne på en särskild gravgård för Smittade. Inte i en familjegrav.”

Straffet för att utföra en hemlig begravning under kristillståndet är böter eller arrest. Men det är sällan som någon faktiskt straffas för det. Oftast blir de bara ombedda att sätta sig själva i karantän. Och kroppen ombegravs om det anses nödvändigt. Begravningslagarna är inte onda. De finns till för att skydda. Men de skadar också – skadar alla de som inte dött av Smittan. Skadar alla de som hämmas av de nya Reglerna.

När faster förberett mig för den här stunden har hon sagt att telefonen ska ringa hela dagen. Släktingar. Vänner. Klienter. Alla ska visa sin respekt, medkänsla och sorg. Det kommer vara hårt för farbror, har faster sagt, så det kommer vara min uppgift. Jag kommer avsky den grälla signalen, men jag kommer tacka varenda person. Så sade hon.

Telefonen står tyst.

Farbror, kusin och fasters mor kommer ner från skrymslet. Det syns i farbrors ansikte att han gråtit, men det är ett hårt ansikte. Kusins är likadant med skillnaden att hans läpp darrar. Snart ska ett Beslut fattas.

Som med så mycket annat som görs den långsamma vägen, Släktvägen, ordnar det upp sig. Fasters mor ringer till bekanta, frågar om råd. Farbror ringer till en klient vars far begravdes i familjegrav trots rådande Regler. De ringer till Husläkaren. Till lokala representanter. Det krävs pengar och kontakter men innan dagen är slut har vi fått en certifiering: Smittfri.

Han berättar om de två bilarna de åker i, en för kroppar och en annan för utrustning.

Vi får två timmar på oss att tvätta fasters kropp. Svepa den. Sedan hämtas hon upp och lämnas nästa dag på begravningsplatsen vi valt. Det är fortfarande inte helt inom Traditionen. Men närmare. Inga Gravpojkar kommer vara inblandade. De har nog med sitt.

Jag ringer min bror, frågar honom om hur en begravning sker när begravningslag utför den. Han berättar om de två bilarna de åker i, en för kroppar och en annan för utrustning. Om hur de blir till någon Annan när de klär på sig de vita skyddsdräkterna. Oigenkännliga. Professionella.

”Det beror så mycket på familjen man möter”, säger han. ”Vi försöker göra det rätt för Dem och rätt för Reglerna samtidigt. Vill de klä kroppen på ett särskilt sätt kan vi göra så om det är Säkert. Vill de be för kroppen gör vi det med dem. Jag har bett till många gudar för många döda.”

”Vad händer sedan?”

”Vi sprejar dräkterna. Byter om. Åker mot nästa kropp. Och efter oss kommer fler begravningsarbetare och utreder risksituationen bland de Sörjande. De bestämmer om det krävs karantän.”

”Gråter du någonsin?”

”Ibland.”

En paus.

”Ofta.”

”Är du någonsin rädd?”

”Aldrig.”

Vi ska tvätta faster. Skrymslet är renskrubbat och hon ligger där naken mellan mig, min farmor och fasters mor. En naken kropp. Kroppslig, naturlig. Inte kroppslig, äcklig.

Det är i det här ögonblicket flest blir Smittade. Vätska till vätska, död till levande.

Vi har inga handskar. Inga vita skyddsdräkter.
Faster hade inte Smittan. Jag vet det. Och ändå. Vi ska tvätta
vi ska tvätta
vi ska tvätta.

Jag vet inte om jag vågar, nu när jag står här. Det är Kroppsligt och jag kan inte ta i det, kan inte ta i Döden.

”Andas”, säger min farmor. ”Det är din Faster.”

Rummet blir större och det blir mindre, innan det blir som vanligt igen. Det är min fasters kropp som ligger där och hon behöver mig i Döden. Kroppsligt, naturligt. Nära till Marken, nära till Släkten.

Trasan är ren i min hand, inte sur som de vi använder i köket. Vattnet är varmt. Fasters hud rör jag inte. Hennes ögon, stängda, tittar jag inte på. Hon har en scarf knuten runt huvudet för att hålla käken stängd, så som man gjort i alla tider. Vi tvättar henne. Vi tvättar henne Ren.

Ingen säger någonting om hur jag varit självisk som brytt mig mer om mig själv än den döda. Jag vet att andra kunde ha gjort det. En person är viktigare i Döden än i Livet. Hon är viktigare än Smittan.

Begravningen är kort. Min bror tar ledigt för att vara en av de som bär bårhuskistan. Fasters far säger några ord. Fasters mor. Farbror. Min bror.

Sedan skyfflar gravgrävarna och vi jord på kistan. Det känns för hastigt, för snabbt. Som om vi begraver någonting annat än en Släkting. Ingenting tar den tid det borde ta. Det tar Slut.

När Smittan kom till min familj var det inte som en sjukdom. Inte som ett regelverk. Utan som en skuld, och en skam. Ett svårt farväl.

The post Sommarnovellen: Smittan bär vi alla på first appeared on Opulens.