MEDIEKRITIK. Oron för falsk information i media ökar liksom villigheten att betala för trovärdig journalistik enligt en ny undersökning. Positiva nyheter förstås men Opulens chefredaktör Stefan Bergmark menar att de sociala mediebubblorna är ett lika stort problem.

”Spridning av falska nyheter har varit en ständigt aktuell fråga under pandemin och når nya höjder när vi nu dessutom går in i valåret”, säger Daniel Hamrin på magasintjänsten Readly i ett pressmeddelande. Enligt en ny undersökning från Readly är varannan svensk orolig för falsk information och ungefär lika många säger sig vara villiga att betala för trovärdig journalistik. Kanske våras det för betaljournalistiken alltså. Men så kallade fejknyheter är bara ett av de problem som finns i dagens medielandskap.

Med de sociala mediernas framväxt har vi som i allt högre grad börjat konsumera nyheter i linje med våra egna övertygelser. Utan att vi kanske alltid tänker på det skapar vi mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etcetera hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma medium delar sin väg från avsändare till konsument på samma vis.

Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat.

Enligt undersökningen från Readly är 45 procent av svenskarna oroade för falsk information. I jämförelse med att bara 16 procent inte alls är oroade. Majoriteten tror dessutom att fejknyheter kommer öka under de närmaste åren. Idag betalar ”15 procent av respondenterna i Sverige för verifierade nyheter” enligt undersökningen men ytterligare 36 procent är villiga att göra det.

Den ökande oron för rena fejknyheter är fullt förståelig. Samtidigt bör vi alltså vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerad genom vår egen sociala mediebubbla. Att betalningsvilligheten ökar är bra. Men att betala för de medier som bäst passar ens egen världsbild är visserligen mänskligt men om det är den enda journalistik man konsumerar är det inte hela lösningen.

The post Betaljournalistik är inte hela lösningen first appeared on Opulens.

SVERIGEBILDEN. På sociala medier förmedlas i dessa dagar förvanskade bilder av Sverige, ibland med viral effekt. Hur kan detta bemötas? 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Radions P1 rapporterade häromdagen att Henrik Selin på Svenska Institutet har utrett hur Sverige presenteras i utländska nyhetsmedia. Han konstaterade bland annat att det på Twitter sprids ett fördomsfullt inslag som man tagit över från Fox News, en kanal som inte gjort sig känd för någon mera märkbar strävan efter objektivitet. Också i det förgångna har det ibland varit politiskt opportunt i USA att puckla på Sverige. Det gjorde Presidenten Dwight D Eisenhower som långt senare bad om ursäkt för sin förlöpning. Sex och självmord har varit stående inslag i kritiken av välfärdslandet Sverige, det senare grundat på statistik som kan ifrågasättas (den i katolska länder är mindre tillförlitlig, och antalet tonåringar som tar livet av sig är dessvärre skyhögt högre på Nya Zeeland).

Men Henrik Selin kan dessbättre konstatera att uppfattningen av Sverige bland allmänheten utomlands oftast är mera positiv (och Instagram är vänligare än Twitter). Det kan vi också göra, grundat på ett mycket selektivt urval i form av de många tyskar som parkerar sina husbilar och övernattar vid vår närmsta strand vid Östersjön. De kan inte nog prisa den svenska allemansrätten, av förklarliga skäl. En som verksamt såg till att göra Sverige känt på andra sidan Sundet var författaren Benny Andersen som avled häromveckan, 88 år gammal. Visserligen hade han inte, såvitt jag vet, släkt i Sverige. Det hade däremot både hans våldsamt produktive kollega Klaus Rifbjerg, och det har den kloke kritikern Torben Brostrøm. Jag har träffat de båda senare, men inte Benny Andersen (Malmöförfattaren Jan Mårtensson som kände honom väl skrev en vacker och välinformerad runa i Skånska Dagbladet den 30 augusti).

Men en gång lyssnade vi på hans kompis Povl Dissing när han sjöng (med sin hesa röst) några av Svantes Viser, Benny Andersens diktsamling som för tolv år sedan införlivades med Danmarks kulturkanon. Särskilt en av dem har vi utsatt våra svenska elever för, som en dansk läsövning, och våra utländska studenter runtom i världen, som ett exempel på danskars syn på Sverige. I den trängtar Svante efter Sverige men han tvingas stanna kvar på bålverket på danska sidan eftersom han så lätt blir sjösjuk – dikten skrevs långt innan Bron kom till. Men han vet hur det går till i det förlovade landet han längtar till, ”hvor folk synger Bellmans viser/ med tyttebær i munde/ i lyse birkelunde…” Alltså ett Sverige där folk, med munnen full av lingon sjunger Bellman i ljusa björkdungar. Den sången får Fox News gärna kabla ut.

The post Bellman och lingon mot Fox News first appeared on Opulens.

Det fanns en tid när människornas intresse för nyheter kunde vara en nästan lika stor källa till rikedom som olja. Fråga den amerikanske mediemogulen Randolph Hearst, vars mytiska framgångssaga blev grunden för HG Wells klassiska filmepos Citizen Kane 1941.

Hearst lär ha varit en man med ett rymligt samvete, som varken i filmversionen eller verkligheten drog sig exempelvis för att hetsa till krig i sina tidningar. Men han höll sig faktisk med en handfull etiska grundregler, bland annat en spikrak linje mellan journalistik och annonser. ”En nyhet är något som någon vill dölja”, sa Hearst. ”Allt annat är textreklam”.

Men tiden går, verkligheten och moralen förändras och tidningsimperier vittrar ner. Kanske är det för att i någon mån förlänga den till synes oundvikliga undergången som mediebranschen har gett oss den skvader som kallas ”native advertising” – det där som nätbaserade medier försöker få oss att klicka på i tron att det är journalistik.

Så är tyvärr inte fallet, och natives hela existensberättigande ligger i att göra gränsen mellan reklamen och journalistiken så otydlig att läsaren tror att svart är vitt; att det som är en annons i själva verket är en nyhet, producerad för att tillvarata läsarens intresse. Native är alltså bara ett marknadsförings-hype-ord för textreklam, och att den ens är möjlig att föreslå bygger på att alla som borde veta bättre låtsas ha glömt vems intressen journalistiken ska tillvarata.

Den del av reklambranschen som arbetar med detta geschäft vill gärna få oss att tro att native är det nya svarta. Möjligen finns det vissa kvalitetsproblem, möjligen bör man diskutera märkningen, men på det hela taget är native ett fantastiskt redskap för marknadsföring.

Men tyvärr, i den mån den alls har en färg så är den grå; grå som i dyster. Och ny är den sannerligen inte. Tvärtom: i sitt praktiska utförande är native advertising bara ett mellanting mellan en oinspirerad, kreativitetsbefriad annons och en usel artikel, där hela poängen är att dölja vem som är avsändaren och vad som är syftet med texten. Om innehållet i det som publiceras native hade varit journalistiskt intressant skulle avsändaren inte behöva betala för att få in det i tidningen. Och hade det handlat om riktiga annonser funnes inga skäl att förklä dem.

Mer behöver egentligen inte sägas i den debatten.

Men det finns en annan, allvarligare aspekt av den här hanteringen, och det är att den innebär att tidningarna säljer ut sin enda riktigt unika tillgång, trovärdigheten, för en grynvälling.

I dag har jag min huvudsakliga försörjning som skribent på en kommunikationsbyrå och är således del av den bransch som hittat på galenskapen. Men jag har min ursprungliga utbildning och träning som dagstidningsjournalist, och det sista jag vill se är detta mitt fadershus begå harakiri.

Den enda trösten i sammanhanget är väl att de som läser smörjan bara är de som råkar klicka på länkarna av misstag – vilket väl i och för sig förklarar varför de som så villigt prostituerar sig är så obenägna att tydligt skilja ut vad som är journalistik och vad som är just textreklam.

Man skulle alltså kunna tänka sig att native helt enkelt inte är lönsam i längden, och att den därmed skulle kunna sanera bort sig själv. Kanske det, frågan är väl i så fall bara om den seriösa journalistiken finns kvar då.

Alla artiklar av Erik J Rudvall

The post Till salu: mediernas trovärdighet. Pris: väldigt lågt first appeared on Opulens.