novell 2022 - Opulens

Novell: “Burkbarnet” av Emmy Odeskog

Emmy Odeskog — Sat, 13 Aug 2022 07:00:34 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Burkbarnet”, av Emmy Odeskog, som vann andrapris.

Burkbarnet – Emmy Odeskog

Det kommer ta nio månader, nästan i alla fall. Inte ens ett år. Tillslut kommer Systern stå i en ljus tambur med en insjunken mage igen och tänka att hon borde ha tagit med sig en present. En bok kanske, eller ett gosedjur. Vad som helst med bara stora delar som inte får plats i små munnar. Men hon kommer inte ha någonting med sig, inte ens en handväska att knyta fingrarna kring. Så hon kommer pilla på duken och sen servetten och sen på koppen kaffe istället. På orkidéerna i fönsterkarmen tills ett blad lossnar och sen pilla ett hål i jorden att gömma det i.

Karin kommer inte pilla på någonting annat än den lilla blekrosa babyn som ligger i knäet. Hon kommer trycka den hårt mot bröstet. Vagga upp och ner. Fram och tillbaka. Säga ”Lilla lilla lilla vännen”, och klappa på ryggen. Mosa in läpparna i kinden. Karin tar lite för hårt ibland, kommer Systern tänka först, men sen kommer hon förstå: det är så man tar. Den mjuka lena rösten kommer viska ”såja” in i babyns öra medan Systern slår sig ned mittemot i soffan. Hon kommer sitta där med knäna hoptryckta som de tjocka ändarna på två tändstickor. Den lilla hjässan som i en mjuk skål mellan hakan och nyckelbenet. Guppa och hålla på. Systern kommer fråga:

”Vilket namn blev det?”

”Leif.”

”Jaså ja.”

”Det ville Mannen”, kommer Karin säga fast Systern inte undrat.

”Jaså ja.”

Karin kommer ha blivit så tunn runt midjan. Mörk under ögonen. Håret kommer ha växt ut igen för längesen men det kommer ha fått en ny, gråare färg. Blivit glansigt. Tröttheten som syns genom den bleka huden i ansiktet kommer verka som ett bevis på att hon gör det hon ska. Att hon är en bra mamma som hängivit sig åt sitt barn. Ingen kommer titta någon i ögonen. Babyn kommer vara så liten att den kan knappt kan titta på nåt. Systern kommer räkna på fingrarna. Fyra veckor nu, nästan fyra kilo. Karin kommer viska lite väl högt i örat: säg hej till Moster. Ta tag om handen och vinka utan att kolla. Systern kommer få någonting jättestort och ömtåligt i halsen. Harkla sig och blinka. Utanför stora vardagsrumsfönstret kommer stora pilen fortfarande stå och vaja i höstvinden. Sist var grenarna så kala, som skållade nästan. Det

hade varit vinter så länge. Nu kommer några gula löv hänga kvar på varje gren. Som spår efter att någonting växt sen dess, om än bara för att falla till marken och förmultna igen. Karin kommer följa Systerns blick ut i himlen, säga:

”Hur går det med boendet? Har du fått tag på nåt?”

”Ja”, kommer Systern säga fast hon inte fått tag på nåt alls. ”Ja ja ja.” ”Grattis.”

Karin kommer bli så lättad. Hon kommer tro att nu blir allting snart så bra. Nu är det snart bara Babyn och Mannen och ljusa framtiden kvar.

”Göteborg är en så fin stad, ja mycket trevligare än Stockholm egentligen, du kommer nog trivas där du.”

”Mmm.”

Karin kommer vända och vrida på babyn i knäet. Fram och tillbaka. Leif, kommer Systern tänka. Leif Leif Leif.

”Skönt att komma tillbaka till lite ordentliga rutiner” kommer Karin fortsätta, ”få dricka lite vin.”

”Ja jo, det förstås”, kommer Systern svara, lägga till: ”… och en ordentlig kropp, bara några stygn där nere kvar att få bort.”

Karin kommer hälla upp mer kaffe med bara ena handen och spilla på mattan. Helvete! kommer hon kvida. Helvetes jävla skit-temos. Babyn kommer öppna den tandlösa munnen och skrika. Först vill Karin inte lämna ifrån sig, men tillslut kommer hon sätta babyn i Systerns famn. Gå och hämta en trasa och lite hushållspapper i köket. Systern kommer tänka: jag kommer tappa honom. Nu kommer jag tappa honom. Nej nu. Hon kommer hålla så hårt, och han kommer bli helt röd i hela huvudet och skrika ännu högre. Systern kommer säga till Karin:

”Han är kanske hungrig”

”Nädå, han är bara trött”, kommer Karin svara.

Sen kommer hon sucka jättehögt och gå på toa. Då kommer Systern guppa babyn upp och ner och låtsas. Tänka: det finns någonting bekant kvar längst in, bakom ögonen. Försöka titta jättejättedjupt så Leif ska hitta. Men Leif kommer inte hitta, han kommer fortsätta skrika. Lilla älsklingen, kommer hon viska. Allting kommer att bli så bra. Hon kommer dra ner tröjan och lägga det sprängande, svullna bröstet framför munnen medan Karins kisstråle spänner mot porslinet inne på toaletten. Säga: såja, såja. Bara för att testa. Först kommer babyn inte förstå, men sen kommer den tystna. Ta i munnen och försöka suga men inte lyckas. Jävla skitbebis, kommer systern tänka och börja gråta fast inuti. Stoppa in bröstet under blusen igen. Leif kommer gråta utanpå, ännu högre nu, och vrida på den lilla kompakta kroppen som en omkullvält igelkott i knäet. Systern kommer försöka ta lika hårt som Karin men hon kommer veta: jag är inte mamman. Jag får inte ta lika hårt.

På bordet kommer det stå en flaska ersättningsmjölk. Systern kommer skaka på huvudet och tänka att barn behöver amma, det handlar om trygghet och anknytning. Kroppen är en väg man går på in i sitt barn så Karin kommer aldrig komma fram. De kommer aldrig bli mamma–son på riktigt, nä. Faktiskt inte. Bröstet kommer bulta under blusen, välla ut över bh:n. Hon kommer tycka att situationen är sorglig för alla och inte bara för henne. Karin kommer komma tillbaka och då kommer Systern räcka över det skrikande barnet. Säga:

”Jag förstår inte hur du orkar”, fast hon menar: Jag vet att du måste. Karin kommer ta babyn i famnen och svara:

”Man måste.”

Sedan kommer de sitta tysta och lyssna på skriket och hyschandet och i hemlighet tycka det är lite skönt att inte behöva prata. Systern kommer inte vilja inse att saker blev som de blev, inte Karin heller. De kommer vilja fortsätta tro att man kan mäta ansträngning i tid och energi. Stygn och månader. Lägga perioder i askar och stoppa undan.

Det kommer inte betyda någonting att gynekologen slinter och råka riva upp någonting inuti Systern med ett litet, smalt metallinstrument. Hon drar till sig benen fast det inte riktigt gör ont på samma sätt som andra saker gör. Nerverna ligger bakom någonting stort och tjockt och elastiskt som bara känns allra längst ut i ändarna. Mitten är avdomnad. Att peta i den är som att sticka en nål genom en madrass och hoppas att man inte kommer ut på andra sidan. Varje liten förnimmelse av smärta måste man därför förstora och tvinga sig själv att reagera på för att kvinnan med instrumenten ska veta. Systern kommer vilja men inte tro på att allt gått bra ända tills kroppen släpat ett embryo uppför en väldigt brant backe inom sig och byggt ett stadigt hem på toppen. Karin kommer säga:

”Jag förstår om du inte orkar.”

Men Systern vet att man orkar allt man måste. Hon kommer blöda efter besöket och hoppas att det ska vara ett sår och inte ett missfall, men Karin kommer säga att det är för tidigt för att kalla det missfall i vilket fall. Systern kommer ligga ensam i stora sängen på kvällen och hålla händerna som en skål mellan benen som för att ha kontroll över att ingenting konstigt trillar ut. Det kommer det inte att göra. På morgonen kommer Karin med rågbröd och skinka men Systern kommer inte vara hungrig. I en vecka kommer hon bara blöda så mycket att det syns på pappret men aldrig ens i den vita delen av trosan. Hon kommer fundera på om hon drar pappret för hårt, att det är det som är fel. Bara ytliga, ofarliga sår som rivs upp vid varje toabesök. Hon kommer köpa super soft-papper från Lambi och hoppas att det ska hjälpa. Det kommer det göra, eller så småningom sluta blöda i alla fall. Hon kommer titta på sitt underliv i spegeln och tänka att det ser helt ut. På insidan vet hon inte. Karin kommer sms:a oftare och oftare, skriva nästan varje dag:

”Hur mår du?”

”Hur går det?”

”Vad gör du?”

”Behöver du något?”

Men Systern kommer inte att behöva något. Ändå kommer hon sitta i soffan och vänta på att någonting ska hända. Att någon ska komma och säga att Du har gjort tillräckligt nu. Du har råd att köpa tillbaka kontrollen med dina uppoffringar. Men ingen kommer att komma, och makten rinner genom hennes fingrar som rå äggvita. I en enda stor, hal klump. Det finns ingenting hon kommer att kunna göra för att hjälpa kroppen med babyn, utan det är bara att vänta på att saker ska dö eller leva. Hon kommer att balansera på avgrundskanten med någon annans ben och armar. Karin kommer säga:

”Jag är så imponerad av dig.”

Systern kommer säga tack och försöka ta åt sig men egentligen veta: Jag gör ju ingenting absolut ingenting.

Det kommer ta månader innan hon har någonting verkligt att uthärda. Kroppen kommer bli en så obekväm plats att befinna sig på. Den kommer spy och skrika och krypa och lida och växa tills huden brister och blir röd över hela magen. Ändå kommer humöret vara det värsta. De varma, ensamma nätterna med ett avgrundshål gapande bakom pannan. Karin kommer ringa men det kommer inte hjälpa. Det enda som kommer hjälpa är att babyn blir tillräckligt stor för att sparka. Då kommer Systern känna: jag är inte så ensam ändå. Inte alldeles, alldeles själv. Hon kommer dra handen över den spruckna huden och veta att någon behöver henne. För långa stunder i taget kommer det räcka. När babyn blir sen kommer hon inte vilja att de sätter igång henne. Hon kommer vilja ha kvar den inuti sig och vårda. Kommer tycka saker som gör ont gör ont på ett skönt och befriande sätt. Det kommer vara en vecka av fullständig makt. Den kommer efterföljas av många år helt utan.

När Leif blir lite äldre kommer Systern möta honom på en isig tågperrong i Göteborg. Karin kommer sms:a fler gånger den dagen än hon gjort på tio år, skriva: den här vagnen, den här platsen, det här numret, den här maten, den här sista tanden som håller på att lossna. Systern kommer ha en handväska att knyta fingrarna runt denna gången, men hon kommer glömma att Leif är ett barn och koka kaffe när de kommer hem till lägenheten. Ställa fram mjölk och socker men inga kakor. Bädda på en madrass i kontoret åt sig själv och i stora sängen till honom. Han kommer sitta vid matbordet och säga saker som systersöner säger:

”Mamma och pappa ska köpa en present till mig i London” och

”En i min klass har flytt från ett krig i Ukraina” och

”Mamma sa att jag låg i din mage fast du bara är min moster”.

Systern kommer ta en klunk kaffe och gömma sig bakom prata-med-barn-rösten, säga:

”Det stämmer, jag snickrade på dig i nio månader, ja, härinne.”

Hon kommer kunna le och peka ner på magen som blivit lite mjuk och bullig. Leif kommer grimasera åt kaffet, svara:

”Ballt.”

”Ja, faktiskt.”

Systern kommer hyra en barnfilm på Viaplay och sätta på den på tv:n. Insidan ut, kommer den heta, och handla om Riley som har ett kontrollcentrum i huvudet där känslorna bor och bråkar med varandra om vem som ska få bestämma. Systern kommer fastna fast tematiken är lite överspelad, men Leif kommer mest titta på Ipaden. Dra fingrarna fram och tillbaka mellan katapulter och tjocka fåglar med små vingar. Första natten kommer Systern ligga vaken på kontorsgolvet och lyssna. Titta in på stora rovan av sladdar under skrivbordet. Tänka: jag måste gå till Clas Ohlson och köpa ett ännu längre grenuttag. Tillslut kommer hon höra snyftningarna och smyga in till sovrummet. Leif kommer ligga med ansiktet nedborrat i kudden och säga:

”Jag vill hem.”

Då kommer Systern få lägga sig bredvid i sängen fast det känns som med de hårda fingrarna. Något bara mammor får göra. Ta extra hårt och extra mjukt. Hon kommer hålla hans huvud mot sin hals på ett så lagom sätt hon kan och dra händerna över håret. Säga:

”Jag vet, det är för att du älskar dina föräldrar så mycket och för att de älskar dig.”

Och sen kommer hon berätta om lekar hon brukade leka med Karin i trädgården hemma. Mamma, pappa, barn. Hon längtade efter dig från början, kommer hon säga. Hon längtade efter att få bli din mamma hela sitt liv.

”Ville du inte ha något barn?” kommer han fråga.

”Nä, det ville jag inte”, kommer Systern svara fast hon visst ville det. Tillslut kommer Leif vara så trött att han somnar med hela kroppen inlindad i hennes armar. Hon kommer låta dem ligga.

När Karin fick cancer trodde Systern fortfarande att det bara fanns lycka och sorg. Att det fanns att vara glad och vara ledsen. Hon var så ung då att kroppen såg ut som en smältdegel man la upplevelser i för att se vilken densitet de fick i värmen. Sorgen flöt ovanpå lyckan som olja ovanpå karamellfärgat, rött vatten i en kolv. Det värsta med cancern var maktlösheten, det var den som var tunn. Bubblade upp mot ytan och la sig. Karin ringde och sa:

”De måste plocka ut hela livmodern, äggen med.”

Systern hade inte brytt sig om livmodern eller äggen utan bara om henne, Karin. Storasystern som alltid visste vart man skulle ta vägen och vad man skulle göra. Som brukade säga att allt löser sig bara man löser det. Det var tur att hon hade fått cancer i så oviktiga organ, istället för till exempel lungorna eller blodet, sa hon. Det var tur att hon hade tränat mycket på gym och hade ett bra immunförsvar. En fast anställning och partner.

Systern låg och vred sig i stora tomma sängen på kvällen, hon ville inte att det skulle bli nästa dag. Ville inte gå till kontoret och träffa alla friska människor med friska barn och familjer att prata om. När Karin frös in sina ägg, sa Systern: ”Det är klart du ska göra det”, utan att förstå innebörden. Allting som inte var maktlösheten kändes tjockt och hanterligt i jämförelse. När Karin bjöd hem henne på lax med pestotäcke och vitt vin något år senare trodde Systern att hon skulle säga: Cancern är tillbaka. Den har spritt sig. När hon istället skruvade på sig och frågade om en tjänst blev Systern lättad. Tänkte bara: det finns något jag kan göra. En hand att lyfta. Knappt ett år skulle det ta dessutom, och detta lilla kunde hon väl offra för ett helt liv. Så hon sa Ja. Först senare skulle hon förstå att onda känslor varken tar ut eller lägger sig i varandra. Kroppen är ett härbärge fyllt av isolerade rum. Makten rår inte på maktlösheten och inte ens en nyfödd baby kan täppa igen hålet som är döden. Karin kastade sig runt Systerns hals och grät av tacksamhet. Systern sa: ”Det är väl självklart” och hon menade verkligen det.

Tioåriga Leif kommer inte kasta sig kring Systerns hals och säga: ”Tack för att jag finns och får leva”, men han kommer krama om henne med de små armarna och säga: ”Tack för helgen”; ”Tack för nya vinterskorna”; ”Tack för maten”.

Hon kommer hjälpa honom på med tumvantarna, säga: ”Tack själv för sällskapet” och det kommer först vara ord som inte räcker alls eller betyder tillräckligt stora saker. Systern kommer vilja att de ska växa, mogna som äpplen i en trädgård och trilla fulländade ner i handen. Gå att ta stora, söta tuggor av. Det kommer inte hända. Det som kommer hända är att ord slutar försöka vara stora nog. Systern kommer gå till en rödhårig terapeut med en hög pastellfärgade kristaller i fönsterkarmen och prata om att låta dem vara. Orden. Det kommer fortfarande ligga ett hav bakom och ett hav framför men hon kommer bli bättre på att simma. Lära sig synka arm- och bentag. Ett terapeut-fönster kommer blåsa upp och släppa in varm luft, slå ner ett glas saft på golvet som man hjälps åt att torka upp. Den där första gången i den ljusa tamburen kommer vara den värsta, men det kommer inte Systern veta förrän lång tid senare. Det kommer inte vara till någon tröst att det blir lättare förrän det blir det. Kaffekopparna kommer stå fulla kvar och kallna på bordskanten, och tillslut kommer skitbebisen sluta skrika. Systern kommer resa sig och gå ut i tamburen igen. Karin kommer säga: ”Vi ses snart” i dörrkarmen, men de kommer inte ses snart. De kommer inte ses förrän till jul. Den första julen med Leif. Systern kommer ha hunnit köpa någonting då, någonting med inga små delar och en fin tanke bakom. Hon kommer ha slagit in det i rött papper med tecknade renar på.

Fast babyn fortfarande är en baby som inte kan läsa kommer hon ha skrivit på kortet: God Jul Älskade Leif. Hon kommer först skriva Moster men sudda ut igen. Malin räcker. God Jul Älskade Leif önskar Malin. Hon kommer tycka att Karin och Mannen borde gett honom ett annat, vackrare namn. Något inte så gubbigt. Men sen kommer hon tänka: Det är inte mitt barn, det är hennes. Hennes val. Systern kommer vänja sig efter några år och tycka namnet är fint. Leif. Det kommer visa sig passa honom.

EMMY ODESKOG
info@opulens.se

The post Novell: “Burkbarnet” av Emmy Odeskog first appeared on Opulens.

Novell: “Målaren” av Linda Fritiofsson

Linda Fritiofsson — Sat, 06 Aug 2022 07:00:53 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Målaren”, av Linda Fritiofsson, som vann tredjepris.

Målaren – Linda Fritiofsson

Han hade inte ens plockat undan efter sig. Stegen stod mitt i rummet och målargrejerna låg utspridda som om han bara gått på toaletten. De första dagarna tänkte jag inte så mycket på det, men efter att ha sett den halvmålade väggen från soffan varje kväll i över en vecka slog hjärtat allt fortare för varje gång jag såg den. Att han inte hållit vad vi kommit överens om var väl en sak, men att han inte ens uppdaterade mig eller svarade när jag ringde störde mig. Han hade tydligen något gesällbrev och goda referenser från tidigare uppdrag, det stod på hans hemsida som inte såg ut att ha uppdaterats på många år, men det hade jag inte ens brytt mig om att fråga om innan. Jag ville bara få det gjort och hur fel kunde det bli? Det handlade inte om någon våtrumsproblematik, om någon badrumsrenovering som man hade hört kunde bli besvärligt, dra ut på tiden eller i värsta fall bli till något försäkringsärende. Någon på jobbet hade berättat att hon duschat på gymmet i ett år medan hon väntade på att få sitt badrum klart, men det här var ett så mycket enklare uppdrag.

Det handlade bara om ett vardagsrum som skulle målas om. Mitt vardagsrum. För det var inte vårt längre och det var väl det den nya färgen handlade om. Att han, när han fortfarande bodde här, hade ogillat den när jag visade den en kväll eller i alla fall varit skeptisk och sagt något om att en allt för personlig inredning kunde sänka värdet om man skulle sälja. Det var inte alls typiskt honom att säga så vilket gjorde det värre. Och sedan flyttade han. Inte ens en strumpa hade han glömt kvar och efter några underskrifter hade vi inte hört av varandra. Separationen kom inte särskilt plötsligt, snarare hade den smugit sig på som en övervikt. Ändå var jag inte beredd när han berättade det. Köket hade varit städat när jag kom hem den kvällen och han hade frågat om jag ville ha te. Han hade aldrig frågat det tidigare och jag tänkte ofta på det där teet. Om han bara hade hittat paketet med koffeinfritt earl grey i någon av kökslådorna den dagen eller om han, eftersom han ju hade vetat att samtalet skulle äga rum, hade gått och köpt det på Ica.

När jag nu något halvår senare hade kommit på att det var möjligt att måla om rummet, att jag kunde göra som jag ville, kändes det akut. Jag varken tänkte eller kunde ta tag i någonting annat innan den där väggen blev blå. Så jag googlade och hittade några som gjorde mindre målerijobb på Södermalm och så ringde jag honom. Lukas Stranne. Han svarade efter första signalen. Det hördes ljud från staden och någon bil som tutade i bakgrunden och efter att jag hade berättat vad jag behövde hjälp med frågade han hur många kvadratmeter det gällde och hur jag ville göra med material. Han sa att han var fullbokad i början av veckan, men att han kunde få in det på torsdagen och sedan måla det andra lagret på fredagen.

Han kom på torsdagsförmiddagen som vi hade kommit överens om och jag var ju hemma numera så vi behövde inte ordna med någon nyckel. Han var 46, jag vet det nu. Lång och smal och klädd i vita målarkläder. Det mörkblonda håret lite gråsprängt. Jag satt med datorn vid köksbordet medan han arbetade i rummet intill och det var mycket längesen en annan person var hemma hos mig. Kanske tänkte han att jag jobbade där jag satt, men det hade jag inte gjort på några månader nu. Inte sedan allt hade svartnat för ögonen och jag hade säckat ihop vid Slussen i våras. Det hade flimrat och sedan blivit helt svart och jag hade fått sätta mig på marken och luta mig mot väggen till en klädbutik på Götgatspuckeln.

Först hade jag trott att jag skulle dö. Alltså genast, och sedan när det värsta hade försvunnit efter några minuter tänkte jag att det i alla fall var något allvarligt fel med mig. Och fastän jag var livrädd kände jag mig ändå dum när cyklisterna som passerade såg mig och dröjde med blicken. Det måste sett konstigt ut, någon som nästan är fyrtio och klädd i svart kavaj sitter inte sådär på gatan. Och fastän jag fruktade för mitt liv kändes det obekvämt att en mellanchef i trikåer på vägen hem från jobbet skulle tro att jag var påtänd eller psykiskt sjuk. Att det var något med mig. En dam med en dvärgschnauzer frågade om jag var okej och då kände jag mig det. Sa något om lågt blodsocker och gick sedan hem på darriga ben. På morgonen kände jag mig som vanligt igen, men efter några dagar hände det igen. Jag var i mataffären och blev tvungen att sätta mig ner på golvet vid mejerihyllan när allt återigen hade börjat flimra för att sedan bli helt svart för en stund. T-shirten var alldeles dyngsur när jag kom hem, ryggen kall och klibbig som en groda och det var väl den veckan jag stannade hemma från jobbet en dag och sedan fortsatte med det.

Men nu satt jag i alla fall med datorn i köket medan han arbetade inne i vardagsrummet och kanske hade jag kunnat vänja mig vid det. Vid honom, eller någon. Jag hörde att han lyssnade på P1 därinne, ljudet från Ekot och sjövädersrapporten. En gång gick han ut för att ta en cigarett; jag såg honom från mitt köksfönster som vette mot Vita Bergen och Sofia kyrka. Han stod vid det låga trähuset på andra sidan gatan och rökte och jag kände mig dum när han blickade upp mot huset och såg mig. När han sedan var tillbaka uppe i lägenheten ringde hans mobil. Någon bad honom om något och jo, han kunde hämta ut medicinerna och lämna dem till morsan, som han sa. Efter ett par timmar kom han in till mig där jag satt i köket.

– Så, då kommer jag tillbaka och kör andra lagret imorgon då.

Han var trevlig. Inte käck eller hurtig på något sätt. Men behaglig. Jag hade gett honom extranyckeln så att vi inte behövde bestämma någon exakt tid. På fredagen steg jag upp lite tidigare än vad jag brukade, jag ville inte riskera att han skulle komma innan jag hade gjort mig i ordning och bäddat sängen som stod i vardagsrummet. Nuförtiden kunde det gå dagar utan att jag lämnade lägenheten, men jag fick för mig att jag inte ville att han skulle se mig sittandes i köket som dagen innan, så efter frukost gick jag ut. Jag promenerade i flera timmar. Hög luft och septemberljuset som ett varmt filter över stan, men när jag kom hem på eftermiddagen hade han ännu inte varit där. Lägenheten var tyst och sakerna låg som han hade lämnat dem dagen innan. Det var märkligt, han hade sagt att han skulle komma och måla det andra lagret. Det var jag säker på. Att han nu troligen skulle komma tillbaka först på måndagen spelade egentligen inte så stor roll, han hade kunnat ta uppdraget med så kort varsel, men det störde mig ändå att det inte blev som vi hade sagt. På kvällen satt jag och drack vin i soffan.

Såg en dokumentär om en rik arvtagerska som började sympatisera med sina kidnappare och allt kändes olustigt. Jag var någon som lät saker passera. Förväntade mig inte särskilt mycket, hade på restaurang kunnat äta kall mat som inte skulle vara det och ändå le och nicka när servitören på rutin kom fram och frågade om allt smakade bra. För mig var det oerhört obekvämt att vara obekväm. Och därför var det förstås bekvämt för mig att vara tålmodig. Att inte hetsa upp mig i första taget. Men att jag väntade länge med att visa någon reaktion innebar snarare att jag byggde upp missnöjet, och när det sedan pockade på, för det gör det alltid tids nog, blev reaktionen allt annat än behärskad. Och när han inte hade dykt upp på torsdagen, en vecka efter att han hade varit här, steg ilskan i mig. För vad var det för jävla stil?

När jag ringde på måndagseftermiddagen hade det i alla fall gått fram signaler, men när jag försökte på tisdagen och dagarna efter det var telefonen avstängd. Det gjorde mig ännu mer frustrerad. Jag mejlade honom, om mobilen av förmodan var trasig eller snodd, och bad honom kontakta mig så snart han såg det. Och så kollade jag upp hans företag. Allt verkade vara i sin ordning och när jag sökte på hans namn såg jag att han tydligen bodde bara några kvarter bort. En sen eftermiddag veckan därpå gick jag dit. Det var inte likt mig att göra något sådant. Han hade inte ens fått några pengar av mig, jag hade ännu inte fått någon faktura och allt material fanns i vardagsrummet. Jag hade kunnat göra klart jobbet själv eller kontakta någon annan men slarvet, eller vad det nu var, irriterade mig och för en gångs skull tänkte jag inte bara låta det passera. Han hade min extranyckel och oavsett om det hade kommit andra jobb i vägen eller om han så hade opererats för blindtarmen så kunde han låta mig veta det.

Han bodde längst ner på Bondegatan vid en Konsumbutik och jag hann bara stå några minuter utanför huset innan en äldre man steg ut från porten och jag kunde smita in. Jag hittade hans namn på porttavlan och mitt hjärta bultade hårt när jag sedan stod utanför hans dörr på fjärde våningen. Ringklockan var trasig så jag knackade, först lite försiktigt och sedan högre. Men inga steg närmade sig. Jag stod där några minuter, hörde ljudet från några barn som lekte i en annan lägenhet och sedan gick jag hem, lite lättad över att han inte varit hemma. För allt kändes plötsligt lite overkligt, som om jag aldrig hade anlitat en målare. Det var lite som när det hade tagit slut med David; som om jag hade drömt allt, att varken han eller huset vid sjön där vi varit alla de där långhelgerna hade existerat.

Men Lukas Stranne hade funnits för vid frukosten en lördagsmorgon såg jag hans dödsannons i tidningen. Vår pappa, son och bror, stod det. Har hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Det hände att jag skummade igenom dödsannonserna; det var dumt för vissa dagar kunde jag bli mycket berörd och om det var en ung person som dött kunde det hända att jag satt där medan tårarna droppade ner i tidningen över någon okänd. Jag vet inte vid vilket födelseår det blev mer än lagom sorgligt när någon dött, men det var i alla fall efter 1973.

Men jag grät inte över Lukas Stranne då. Jag kunde bara inte sluta tänka på vad som hade hänt honom efter att han varit hos mig. En hastig död kan vara flera saker. Självmord till exempel, men jag kunde inte tro att han hade tagit sitt liv. Om man visslar medan man arbetar i någons vardagsrum går man väl inte och gör slut på allt några timmar senare. Eller så var det som man hört: att djupt depressiva människor plötsligt kan verka oerhört lättsamma när de har bestämt sig.

Jag såg honom framför mig när jag hade öppnat dörren: denna högst pågående människa. En man ute på uppdrag. Han såg inte särskilt tyngd ut, i alla fall inte mer än någon annan. Jag vet att man inte kan veta sånt, att det inte behöver synas, men det var så jag tänkte. Och jag tänkte, för varje morgon när jag vaknade och såg väggen från andra sidan rummet blev jag påmind om honom. Och jag kunde varken förmå mig att ringa någon annan firma eller måla det andra lagret själv.

Allt stod precis som han hade lämnat det och jag tänkte på dem han hade lämnat efter sig. En mamma, en som han hade sagt till någon att han skulle hämta ut medicin till. En bror och en dotter. Lina Stranne hette hon, hon var tydligen den enda i landet som hette så, och jag kollade upp att hon var 19 år och bodde i ett kollektiv i Högdalen. Hon hade ett öppet Instagramkonto och den senaste bilden var upplagd för en månad sedan. Det var ett foto av henne och några vänner som satt och drack öl på en uteservering till en pizzeria vid Sockenplan. Jag och David hade varit där en gång. Det var den där varma sommaren, den då vi hade fått sova på balkongen några nätter.

Vad hade hänt efter att han hade lämnat min lägenhet den där torsdagseftermiddagen? Hade det varit en bilolycka? Eller ett anfall? Något som plötsligt brast i hjärnan. Det hade hänt en tjej som gick i min klass på högstadiet. Hon spelade fotboll och under en match hade hon segnat ner på planen, det var något medfött fel i hjärnan trodde man, sådant som var svårt att upptäcka. Från läktaren såg vi hur ambulanspersonalen lyfte upp henne på en bår och några dagar senare hade vi haft en minnestund för henne i skolans aula. Det hade varit april minns jag, veckan innan påsk. Det bleka vårljuset utanför klassrummet. Hon hade inte varit en nära vän, men fastän det hade gått tjugofem år kunde jag fortfarande se hennes ryggtavla och hästsvans när hon cyklade framför mig på väg till skolan. ”Hårfärg: cendré” hade hon skrivit i min kompisbok. Ett vackrare ord för råttfärgat.

Varje dag när jag satt vid datorn sökte jag på Lukas Stranne. Hans hemsida fanns fortfarande kvar och jag undrade hur länge den skulle göra det; om hans dotter skulle ringa kundtjänst och be dem avsluta webbhotellet eller om den skulle släckas först efter att han efter en lång tid inte hade betalat de påminnelseavgifter som skickats ut. En dag fick jag i alla fall för mig att leta upp tidningen på nätet från dagen efter att han dött och då jag hittade notisen. Det var han, det var jag säker på.

En man i 45-årsåldern omkom under torsdagen efter ett fall från en stege. Han gjorde ett underhållsarbete på en fastighet på Södermalm. Mannen fördes till sjukhus efter ett larm på eftermiddagen men hans liv gick inte att rädda.

Det var en kort notis på några meningar. En död det aldrig någonsin skulle skrivas om igen. Kanske skulle man referera till den i något sammanhang där man talade om villkor och arbetsplatsolyckor, men bara de som hade älskat honom skulle komma ihåg årsdagen. Ingen nyhetschef på TT-redaktionen skulle någonsin ställas inför frågan om man borde skriva något inför en årsdag. Inga statyer eller minnesmärken skulle skapa någon debatt. Och jag visste inte vad som var värst: Att den kollektiva sorgen över något för alltid skulle kunna påminna någon om förlusten, eller att vara själv med sin saknad. Att den inte tog upp något utrymme i varken staden eller spalterna. För Lukas Stranne var en man som gick till jobbet och aldrig kom hem igen. Någon som rörde sig självklart i staden och i främmande människors rum och sedan inte gjorde det mer. Och medan livet lämnade honom var kaffesumpen i filtret därhemma fortfarande fuktigt.

I dödsannonsen hade det stått att begravningen skulle äga rum i Heliga korsets kapell en vecka senare. Jag åkte till Skogskyrkogården den onsdagen. Det var den sista veckan i september och när tunnelbanan åkte över Skanstullsbron såg jag hur träden vid Årstaviken skiftade i olika nyanser av gult. Väl framme var platsen sig lik. Det var kanske femton år sedan jag var där, men träden tornade upp sig på den där kullen som jag mindes det. Vid det stora korset stod en massa svartklädda människor. Jag promenerade förbi dem och fastän det var så många så hann jag se Lina Stranne i folksamlingen när jag passerade. Jag kände igen henne från bilderna och nu stod hon där, med äppelkinder och Dr Martens. En tonåring på sin pappas begravning, den viktigaste gästen på tillställningen. Någon som snart skulle sitta i bänkraden längst fram som en kunglighet.

Vid dammen lite längre fram stod ett asiatiskt par och fotograferade. Almarna på höjden speglades i vattnet och när jag kom till den långa allén med alla tallarna såg jag en ekorre i ett av träden. Pälsen glänste i solen när den klättrade upp längs stammen och jag grät för första gången på väldigt länge. Nästa morgon ringde jag min chef och sa att jag kunde börja jobba på måndag.

LINDA FRITIOFSSON
info@opulens.se

The post Novell: “Målaren” av Linda Fritiofsson first appeared on Opulens.

Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm

Annika Widholm — Sat, 30 Jul 2022 07:00:10 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Flickan och demonen”, av Annika Widholm, som vann ett delat fjärdepris.

Flickan och demonen – Annika Widholm

Jag smyger runt i huset, rädd att hon ska vakna. Ändå lägger jag fingrarna på dörrhandtaget, öppnar och kikar in i rummet. Ska bara titta på henne en stund. På siluetten i dunklet. Den spetsiga näsan, kinden, pannan, håret över kudden. Så mycket yngre hon ser ut när hon sover. Hon liknar sig själv igen.

Min dotter. Min söta flicka som i snart femton år varit det viktigaste i mitt liv, ända sedan jag kom hem från BB med henne. Den lilla kroppen lätt i mina armar. Fingrar små och bräckliga. Mjuka fjuniga lockar på huvudet. Hela nätterna skrek hon. Högt och gällt. Kolik, sa läkarna. Vi gav henne medicin, vaggade ömt, matade och sjöng men hon fortsatte skrika.

Nu petar jag upp dörren en aning mer på glänt. Ljuset från hallampan faller in över golvet i ett gult avlångt fält. Hennes händer ligger under täcket uppdraget till hakan, munnen aningen öppen, läpparna blekt rosa. Ett fridfullt skimmer över hennes gestalt och det är nästan svårt att föreställa sig hur hon härjat och smällt i dörrar så att väggarna darrat.

De senaste åren har jag flera gånger försökt få iväg henne till psykakuten när hon gråter och gråter eller, ännu värre, gormar och skriker åt mig. Men hon har vägrat följa med och jag har inte velat eller kunnat tvinga henne och min man har varit rådlös. Han bor inte här längre. Stackarn klarade inte av att vi tre var hemma så mycket under pandemin. Alla grälen.

Huset är fyllt av vrede, vilket kan vara svårt att förstå för den som kliver in på ett snabbt besök och ser de välstädade och smakfullt inredda rummen i behagliga färgtoner, ompysslat och ordnat.

Det händer att jag blir rädd för henne. Riktigt rädd. För vad hon ska ta sig till. Och i svaga stunder kan jag få för mig att hon är besatt av en ond ande, något demoniskt som stör hennes personlighet och vill mig illa. Vill ta över.

Självklart är det löjligt och idiotiskt att tänka på det sättet, men jag kan inte låta bli och i flera dagar har jag haft på känn att någonting hemskt håller på att hända. En intuitiv sträng som spänts och spänts.

Sakta stänger jag dörren igen.

Det är sent på kvällen och mörkret har slutit sig om oss men jag är inte trött. Jag går ut till köket, kokar tevatten, tar ett piller också, tar två, sjunker ner vid bordet med händerna runt koppen, andas in doften av kardemumma och nejlika och stirrar på mitt genomskinliga ansikte i det svarta fönstret. Frisyren ser rufsig ut och koftan har halkat ner mot ena axeln. Jag drar fingrarna över håret och rättar till kläderna, harklar loss klumpen i halsen och försöker slappna av i nacken och axlarna men musklerna stretar emot, värkande av anspänning.

I en seg rörelse lyfter jag tekoppen och dricker smuttande klunkar.

Jag vet inte hur länge jag suttit där när jag hör ljudet. Det låter som ett tungt föremål tappas i golvet.

Andetaget fastnar i lungorna.

Med ett ryck far jag upp från stolen och råkar slå till koppen så att den faller på sidan och det sista av teet flyter ut över bordet. Istället för att torka upp skyndar jag mot hennes rum med en upplevelse av att sväva fram, sugs motvilligt dit som av en främmande kraft.

Dörren är fortfarande stängd. Jag vågar mig nära och lyssnar efter rörelser från andra sidan.

Men ingenting. Helt tyst där inne.

Hon sover, intalar jag mig. Dunsen måste ha kommit utifrån. Uppifrån. Kanske. En fågel tappade en gren mot takpannorna eller en kotte föll från eken som sträcker sina knotiga armar över huset och ibland raspar när det blåser.

Jag pressar örat mot dörren. Tycker mig höra en skiftning i tystnaden och ryggar bakåt. Iskyla vecklar ut sig inuti bröstet och i ett krampaktigt ögonblick blir jag stående och vet inte vad jag ska göra, innan jag tar mig samman och skyndar tillbaka till köket, torkar hastigt upp teet med disktrasan, struntar i att borsta tänderna och fortsätter till sovrummet.

Lätt andfådd låser jag om mig.

När hon var yngre hände det att hon ropade mitt i natten och jag stapplade fram halvsovande i mörkret till hennes rum. Ibland hade hon kissat ner sig i sömnen och jag hjälpte henne att byta om till ren och torr pyjamas, vände på madrassen och bäddade med nya sängkläder.

Andra nätter skrek hon av rädsla och ville sova med oss, mumlade om farliga drömmar och spökskuggor. Jag bar henne till vår säng, höll om hennes skälvande kropp och lät de små kalla fötterna värmas mot mig medan hon tryckte näsan nära min hals.

Hon var en sådan fin liten flicka, trots att hon kissade på sig och drömde mardrömmar, och det är svårt att begripa vad som gått snett. Förändringen. När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas den exakta tidpunkten, på samma sätt som en krypande skymning lurar in dig i mörkret så långsamt att det efteråt är omöjligt att säga när det sista ljuset försvann. Små, små skiftningar tills det en dag inte gick att förneka att hon inte längre var sig själv.

Vi brukade ha roligt ihop, som bästa vänner, skämtade om henne och skrattade och jag har alltid gjort mitt yttersta för att vara en bra mamma: tröstat, lekt, bakat kakor, kört till och från baletten, varit trevlig mot hennes kamrater. Men nu skrattar hon inte längre åt mina skämt och hon pratar hellre med sina vänner än med mig. Hon har gett upp dansen och på helger och kvällar vill hon hellre vara hos andra, fast det skulle inte förvåna mig om hon ljuger och egentligen är ute och ränner på stan. När hon väl är här ägnar hon sig mest åt att peta på mobilen eller läsa böcker.

Det är ofattbart hur en människa kan förvandlas på så kort tid. Både till sättet och utseendet. På några år har hon gått från att vara en nätt liten tjej som aldrig bråkade med sin mamma till den främmande varelse hon är i dag. Hennes kropp har svällt upp och hon klär sig inte alls passande för sin nya form. Och ler knappt alls längre, trutar bara med läpparna. Den där munnen är lik min mammas mun med en spänd vinkel i mungiporna, beredd att säga något elakt.

Som bebis och några år gammal var hon klängig och grät hysteriskt om jag lämnade henne på dagis. Och blyg, nästan skygg på ett sätt som oroade mig och jag sa ofta till henne att hon måste tala högre. Jag var tvungen att förklara vad hon skulle säga och hur hon borde uppträda. Då och då tippade det över åt andra hållet och hon blev överdrivet utåtagerande. Jag minns särskilt en jul när vi som vanligt köpt alldeles för många paket, allt på hennes önskelista och mer därtill. Jag vet, vi skämde bort henne, men vi ville så gärna göra henne glad. När hon öppnade presenterna flinade hon upp sig och tackade på ett översvallande sätt som inte kändes äkta, mer som dåligt skådespeleri. Till skillnad från kusinerna som log och tackade normalt och naturligt. Jag frågade om hon verkligen tyckte om julklapparna.

Ja mamma, det var det finaste och bästa hon någonsin fått.

”Jaså, bättre än förra julen?” undrade jag då.

Hon stirrade på mig med en blick som inte visste vad den ville. Svarade inte. Jag var tvungen att fråga igen.

”Vad var det med julklapparna du inte gillade förra året? Var det inte tillräckligt? Fick du inte precis det du önskade?”

Jo, sa hon högt, det var jättebra då med.

”Fast du verkar mycket gladare nu.”

Hon sa återigen att hon älskade sina presenter. Tack, tack, tack snälla mamma. Den där falska tonen och alltför högljudda rösten, som om hon egentligen inte var tacksam utan endast sa det. Tack, tack, tack. Det lät överdrivet, konstlat och i hennes ansikte fanns något annat än tacksamhet.

”Det räcker nu”, sa jag och fick henne att tystna.

När hon fyllde åtta år några månader senare öppnade hon istället presenterna fort och mumlande och jag fick skämmas inför alla släktingar.

Jag tog henne åt sidan och förklarade när de andra inte hörde:

”Även om du inte uppskattar vad jag och pappa gjort, hur mycket vi ansträngt oss och alla pengar vi betalat för att du ska få en perfekt födelsedag, kan du väl åtminstone tacka din farmor och farfar och kusinerna ordentligt? Trots att du inte gillade presenterna. Så att inte de också blir ledsna.”

Hon bedyrade att hon var jätteglad och att hon älskade presenterna. Men med den där falska och inställsamma rösten hon får när hon låtsas försöka behaga mig. Dessutom såg hon inte riktigt glad ut.

Jag är orolig för hur hon ska klara sig i livet, när jag hela tiden behöver säga åt henne hur hon ska bete sig. För några dagar sedan upptäckte jag till exempel att locket till syltburken inte var ordentligt påskruvat och myrorna kröp runt kanten. Jag kunde inte se några inuti burken men troligtvis var jordgubbssylten förstörd.

Självklart sa jag åt henne på skarpen och förklarade att hon måste lära sig ta hand om maten. Ofta är jag för snäll och kanske lite mesig, men jag kan också dra gränser och säga ifrån när det är nödvändigt. Det tycker jag är viktigt som förälder; att ställa upp och vara beredd att offra allt för sitt barn men samtidigt inte låta sig trampas på. Som det här med syltburken. Hon insåg inte allvaret, mumlade bara förlåt och att det inte skulle hända igen och jag skällde lite på henne för att hon var hopplöst slarvig. Hon gav mig en sur min och verkade fortfarande inte fatta så jag höjde rösten. Fast inte ens då såg hon ut att skämmas ordentligt. Det gnistrade till djupt inne i blicken, som inte vek undan och tycktes tillhöra någon annans ögon.

Hon sa förlåt igen, men på ett buttert sätt som jag inte alls trodde på. Hade hon skämts på riktigt skulle jag ha känt det.

”Varför ser du sur ut?” undrade jag.

Hon mumlade något.

”Vad säger du? Tala så att jag förstår vad du menar!”

Jag hörde själv att jag lät vresig, men det är helt omöjligt att hålla tillbaka ilskan när hon ger mig den där uppsynen.

Då sa hon att hon var ledsen för att pappa flyttat.

”Är du ledsen, men jag då?! Hur tror du att det känns för mig? Varför är det aldrig någon som tänker på hur jag mår? Dessutom är det ingen ursäkt för att slarva med syltlocket”, sa jag och tog tag om hennes axlar som kändes konstigt knotiga med tanke på att hon blivit rund i övrigt, fast mest om magen och låren.

Hon var på vippen att säga något, men hindrade sig. Vilka oärliga ord låg inte och gömde sig i den där strama munnen!

När hon försökte slingra sig undan höll jag hårdare, lutade mig fram mot ena örat och skrek att hon måste skärpa sig. Äntligen verkade hon höra mig. Först var det en stor lättnad, men sedan reagerade hon inte alls som man kunde förvänta sig. Istället för att be om ursäkt på riktigt och ge mig en ordentlig förklaring vrålade hon:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet, lämna mig ifred!”

Jag förstod ingenting. Var jag dum i huvudet när hon inte kunde sätta på locket ordentligt? Måste hon bete sig på detta sätt för att hon är tonåring?

Situationen var så skruvad att jag började skratta. Ha, ha, ha, fick jag fram. Det lät inte som äkta skratt men det var inte meningen heller.

När hennes elaka kommentar började sjunka in förvandlades mitt skratt till gråt – riktig gråt. Och tårarna i sig gjorde mig ännu mer ledsen. Först höll jag händerna för ögonen, sedan öronen ifall hon skulle säga fler hemskheter. Jag stod inte ut med att vara i samma rum som henne och rusade från köket, drämde igen köksdörren, fortsatte in i sovrummet och hivade igen den dörren med sådan kraft att glasen skallrade i fönstren.

Förtvivlad och snyftande kastade jag mig på sängen och insåg att hon blev mer och mer lik sin mormor. Ja, verkligen! Kall och sluten och någonting högdraget arrogant över sig. Som om hon går runt och tänker att jag är sämre än henne. Precis som min mamma alltid tänkte om mig. Att jag inte är lika smart, fast egentligen är jag mycket mer intelligent än de båda tillsammans. Jag har tagit ett sådant där IQ-test på nätet och fick ett mycket högt resultat och jag vinner alltid på frågesporter och följer med i samhällsdebatten och har koll på vilka politiker och kändisar som är viktiga. Jag vet huvudstäderna i de allra flesta länder. Alla länder som har betydelse i alla fall.

När jag säger det till henne: ”Du är så lik min mamma, så lik momo”, då blir hon inte glad. Hon får liksom en mörk skugga över ansiktet. Och det är inte konstigt för en hemskare kvinna än hennes momo får man leta efter. En riktig ragata kunde hon vara, även om hon självklart gjorde så gott hon kunde. Men jag förstår att pappa tröttnade på henne och hade relationer med andra kvinnor. Min pappa var snäll mot mig. Han gav mig godis och strök mig över håret och sa att jag var söt.

”Vilka ögon på den där ungen”, kunde han säga stolt till vänner och släktingar. ”Så stora och runda och blå.”

För mina föräldrar var det viktigt att ha söta barn och väldresserade hundar. När hundarna gläfste och inte skötte sig slog momo dem på baken med en flugsmällare, ibland även på nosen när de varit riktigt dumma. Så skulle jag aldrig kunna behandla min dotter. Och inte någon hund heller för den delen. Jag älskar barn och djur. Särskilt små barn och gulliga hundvalpar med långa lockiga öron. Även kattungar. Fluffiga och ljusgrå. Men inte äldre katter, med vassa tänder och klor och de tittar på en med bottenlös och dömande blick.

Tanken på mamma och pappa och kattungar ledde till fler tårar och ett högljutt snorigt hulkande som jag inte är stolt för.

Mitt i gråten hördes ett högt pang.

Jag förstod att min dotter hade smällt igen dörren till sitt rum.

Tvärt slutade jag gråta.

Nähä! Där fick det vara nog. Min gräns var definitivt nådd. Med beslutsamma steg gick jag genom huset, drog upp hennes stängda dörr – som tack och lov inte har något lås, det har jag för länge sedan bett hennes pappa skruva bort – och stirrade på henne där hon satt hopkrupen på golvet.

Håret var uppsatt i en stram tofs. Ännu ett sätt att reta mig. Hon vet att jag tycker att hon ska ha det utsläppt för att dölja aknen som brer ut sig på kinderna och som hon säkert klämmer på för finnarna ser röda och inflammerade ut på ett sätt som ger ärr för livet.

Jag drog blicken över rummet som inte var särskilt välstädat: dammtussar i hörnen, papperskorgen full av skräp och över skrivbordsstolen hängde en klädhög som luktade fränt, antagligen av svett och smuts och Gud vet vad.

Våra blickar möttes och hennes ögon var stirriga och galna.

”Nu slutar du bråka”, röt jag åt henne.

Inget svar. Käkarna malde på, men hon fick inte fick ur sig några ord. Bara böjde huvudet och såg tyst ner i golvet.

Jag skrattade åt henne för att hon var så patetisk och det sa jag också till henne, för hur ska hon annars veta när hon gör fel? På samma sätt som jag hjälper henne med kläder och smink och ärligt upplyser när hon ser för tjock eller tråkig ut. För vem ska säga det om inte hennes mamma? En förälders roll är inte bara att älska och ta hand om sitt barn utan även att stötta och förklara vad som är rätt och fel – som en mentor.

När hon tittade upp igen var det där motsträviga uttrycket borta. Nu såg hon enbart vek ut. Svag och ömklig.

”Förlåt. Det var inte meningen att vara dum”, viskade hon och verkade faktiskt mena det.

En enorm sorg bubblade upp i mig. Varför skulle just jag få ett barn som bråkar och hatar mig? Hennes lama försök att be om ursäkt gjorde allt ännu mer outhärdligt. Jag sa till mig själv: Du förtjänar inte detta. Hon hade behandlat mig illa och orättvist, det hade hon nu till och med erkänt genom att säga förlåt. Det gjorde mig rasande. Jag som ansträngt mig och offrat allt för henne. Precis allt! Fråga vem som helst och de kan intyga att jag är världens snällaste, en som sätter alla andras välmående först, pysslar och fixar och hjälper.

När jag klev in i rummet och skrek på henne kom hon fort upp på fötter. Jag trodde hon skulle ge sig och inse hur felaktigt hon betett sig, men istället drogs munnen till ett hårt streck, ansiktet blev rödare och rödare, flammigt och hatiskt, och jag ville riva henne i de där fördömande vattniga ögonen. Det är skrämmande hur fort hon slår om, definitivt något sjukligt med hennes skiftande sinnesstämning och plötsliga humörsvängningar. Jag borde ha tvingat min man att ta med henne till psyket för länge sedan.

”Ut ur mitt rum!” vrålade hon.

Men jag vet att hon inte har rätt att bete sig så här mot mig. Jag är kanske bara hennes eländiga mamma men jag har också känslor. Och rättigheter. Mänskliga rättigheter. Jag gick emot henne och försökte förklara det. Hon ryggade undan, backade tills hon slog i bokhyllan bakom. Jag ställde mig nära och sa mycket tydligt någonting som jag inte riktigt minns, men det handlade om att hon var otacksam och att hon inte kan bete sig hur som helst för att hon är tonåring.

Hon vände bort ansiktet, lyfte armarna uppåt och drog ut några böcker så att de rasade över golvet och även på mig, vilket jag antar var meningen. Jag fick en bok i huvudet. Egentligen gjorde det inte ont men jag kan inte säga att det var direkt behagligt heller.

Snabbt vred hon sig halvt om, som om hon tänkte fly genom bokhyllan men det enda som hände var att fler böcker föll ut. Jag försökte hålla fast henne så att hon skulle lugna ner sig. Först blev hon ännu mer hysterisk och jag var tvungen att ta i med alla krafter. Det hördes ett otäckt ljud ur hennes mun. Ett demoniskt väsande gurgel som gjorde mig skräckslagen, men jag förstod att jag inte fick ge mig. Inte backa undan. Hålla i, hålla ut.

Efter några minuter tystnade hon. Äntligen började hon slappna av och jag vågade lätta greppet om halsen. Hon sjönk ihop på golvet och satt helt stilla mot väggen med händerna slappt i knäet. Som om hon gett upp och inte längre orkade gräla på sin stackars mamma.

Jag kramade om henne och hon vilade huvudet på min axel med näsan tryckt mot min hals precis som när hon var yngre och låg nära i sängen. Jag smekte henne över håret som tyvärr ser både matt och oljigt ut och sa: ”Så ja, så ja” och hjälpte henne till sängen. Hon har verkligen blivit tung, inte alls som när hon var liten och jag kunde bära henne hur lätt som helst.

När jag bäddade om med täcket uppfylldes jag av en enorm lättnad över att vi inte längre var ovänner.

Jag vaknar sent – antagligen på grund av pillren för annars brukar jag stiga upp innan solen – brygger kaffe och dricker det vid diskbänken medan jag lyssnar efter ljud. Det enda som hörs är ett dämpat brummande från en motor långt utanför vår värld.

Hon ligger fortfarande i sängen. Då och då går jag dit och betraktar henne, hänförd av stillheten där inne.

Jag bakar en mjuk kaka. Viktväktarnas recept med hennes favoritsmaker: äpple och kanel. Lägger en bit på ett fat och vågar mig in i rummet för att ställa den på sängbordet tillsammans med ett glas lättmjölk. Doktorn har sagt att hon inte tål mjölk, men det där är bara påhitt. Inte kan man vara allergisk mot något så viktigt som mjölk.

Tyst drar jag fram en stol och sätter mig intill. Jag smeker pannan som är kall men huden mycket len. Ansiktet är insmort med lotion som doftar fräscht fast inte helt kamouflerar den unkna lukt som sipprar ut från täcket. Typiskt tonåringar att inte tvätta sig ordentligt. Men jag ska inte låta det påverka mitt humör, inte när vi äntligen har det så bra tillsammans.

På nätterna är hon numera lugn och tyst, inte alls som när hon var bebis och hade kolik och grät och grät. På dagarna vilar hon mest. Hon smäller inte längre i dörrar eller slarvar med att sätta locket på sylten.

Jag älskar min dotter, hon är det finaste jag har.

ANNIKA WIDHOLM
info@opulens.se

The post Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm first appeared on Opulens.

Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula

Carl Nikula — Sat, 09 Jul 2022 07:00:53 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Människobluesen”, av Carl Nikula, som vann ett delat fjärdepris.

Människobluesen – Carl Nikula

Jo.

Jag snarkar för mycket, du får ett psykologiskt sammanbrott varje natt. Då nyper du mig i ryggen. Det gör ont. En gång kastade du en liten väckarklocka i huvudet på mig. Det gjorde också ont. Så, allt verkar gå jämt ut i slutändan ändå. Båda får ont i huvudet. Jag försöker dagligen göra klart för mig själv om vad den här existensen egentligen innebär. På Dansbanevägen mår folk lite sisådär. En gång landade en helikopter på ett tak inte så långt härifrån. Några virade ner sig genom ett takfönster och snodde en jävla massa pengar. Intressant grej. Det är nog därför vi har tunna plånböcker i Västberga.

Vi dricker morgonkaffe, och jag ifrågasätter mina livsval och hjärnans kopplingar, som inte alltid är till min fördel. Men, det kan vara något existentiellt också, jag vet aldrig. Solen skiner. Vilken jävla sommar. Jag spelar gitarr vid tunnelbanestationen i Gamla Stan. Några 20-lappar och bra tyngd i fickan av mynt, en succé. En tjej ger mig ett äpple, Men jag är inte hungrig, så jag tackar artigt nej. Nu när min musikaliska karriär har tagit fart, så vill jag inte längre ha nån frukt. Jag vill dricka öl och käka indisk mat. Men, jag har mått lite konstigt i kroppen hela eftermiddagen, så jag slinker ner i tunnelbanan istället.

Någon säger: ”Ser du?”

Jag svarar: ”Nej.”

Någon fortsätter: ”Titta närmare.”

Jag trycker näsan mot tunnelbanetågets fönster. Så jävla koncentrerad. Jag ska lösa det här jävla människopusslet. Jag ska aldrig mer blinka, jag ska glo noggrannare, som en tung buddistmunk, en munk som har suttit ner i tystnad halva sitt liv och undersökt. Tillslut tänt eld på sig själv, i protest mot något. En kropp blir till aska. Det var det. En inkarnation glöms bort. Knappt märkbart. En barbecueaktivist borde kunna starta revolution. Som min vän, som har ”bacon” tatuerat på sin skinka, jag visste fan inte att han var munk. Jag borde söka fler jobb. Jag borde bli glad. Glida runt i grön energi, göra det man ska. Inte tänka så jävla mycket, det hjälper ingen. Det har aldrig hjälpt någon. Ändå sysslar jag med det hela dagarna och halva nätterna, sen pratar jag om att jag har tänkt.

Någon frågar:

”Ser du mellanrummet?”

Vi åker förbi Telefonplan.

Jag svarar:

”Kanske, vi står ju en bit ifrån varandra, i Sverige, när vi väntar på saker.”

I sätet bakom mig sitter Iggy Pop, han sjunger om en passagerare.

Jag gör slut med dig på Dansbanevägen. Du får flytta till ett kollektiv i Norsborg. Jag ser när ditt hjärta går sönder. Du rycker till i nån sekund. Som att din bröstkorg knäcker sig själv. Så obehagligt. Då mår jag illa. Men, jag hade gått i en inbillning alldeles för länge. En fantasi om frihet. Som om frihet hade något med vår relation att göra. Sinnet är som det är. Grottmeditation i Indien känns nog likadant som i en lägenhet på första våningen i Hägersten. Jag var inte redo för det steget. Inte redo för att göra mig själv till grottmunk i en lägenhet. Du försvann ut ur dörren. Hämtade dina grejer någon dag senare. Först drack jag ångestfolköl hemma. Sen drack jag ångeststarköl på Svanen. Jag är inte gjord för att sitta i nån grottlägenhet och hålla på att krångla. Jag är redan krånglig som jag är. Så som folk som dricker folköl är. Lite halvdan disciplin, lite halvdant omedveten om sig själv och tillvaron. Fast, man lär sig halvdana saker om sig själv hela tiden ändå. Jag hade inte behövt bryta upp. Synd att det gick ut över dig. Jag småpratar med mig själv. Jag vill skrika. Tillslut gråter jag.

Någon slår mig i bakhuvudet med sin handflata och säger irriterat:
”Sitt inte där och sov! Var närvarande nu, det finns anledningar till att du är här just nu.”

Jag vaknar till med ett ryck, det tar några minuter innan jag förstår vem jag är och var jag befinner mig. Alla i tunnelbanevagnen tittar på mig. Jag har nog snarkat. Vissa ser nypsugna ut. Jag vill stirra ner i min telefon. Jag hittar den inte. Jag behöver inte låtsas som att det regnar, för det låter som att regn slår mot rutan. Vi kanske är ovan jord. Det är mörkt utanför, jag ser inget.

Någon frågar:

”Kan du omfamna hela den mänskliga upplevelsen?”

I sätet bakom mig sitter Catherine Feeny. Hon sjunger mjukt om någon som får feber. Någon som är blå.

I Midsommarkransen, vid Svandammsparken, ligger en biograf. Tellus kulturbiograf. Du berättar om någon som heter Chimo. Han anordnar en vänkväll där, första lördagen varje månad. Man måste anmäla sig på en gästlista. Det är ett slutet sällskap, för alla. Där finns mat och folköl. I salongen får man sitta, lyssna och titta på bra eller dåliga framträdanden. Poesi, musik och film. Men alla jublar alltid, alla dansar. Alla är vänner, på Chimos Vänkväll. Jag känner knappt dig, vi har bara pratat litegrann. Sen bjuder du in mig. Jag kommer. Sen bjuder du in mig till den officiella efterfesten på svartklubb. Du säger att man måste ha med sig kontanter. Jag svarar att jag kanske kommer. Jag går till en bankomat, jag tar ut några hundralappar. Jag tvekar. Sen går jag till Melodybox. En gång en konsum-butik i ett villaområde. Nu ett café och ibland en svartklubb. Jag är på Mejselvägen, i Hökmossen, och folk stökar. Jag stökar inombords, sen öppnar jag dörren. Du ser mig. Du blir förvånad över att jag dök upp, men du ler i två sekund. Vi köper ölbiljetter. Vi byter biljetterna mot öl. Jag tänker att allt är jävligt bra. Vi lyssnar på nåt band. Jag är full och varm, en poet välter ner mig utanför när jag tar luft. Vi ligger i en hög. Jag träffar en tjej från Laholm. Vi skrattar varmt om att Laholm finns. Hon frågar vad jag gör här. Jag vet inte. Hon vet inte heller. Du kommer ut och hämtar mig. Vi spelar rundpingis. Vi förlorar. Jag frågar om vi ska gå. Vi går. Så jävla ljummen sommarnatt i förort. Sånt jävla morgonfågelkvitter, i våra hjärnor. Jag gillar det, du gillar det inte, du säger att fåglarna väcker dig på morgonen. Plötsligt stannar du. Vi står utanför dig. Jag har aldrig varit här förut. Vi hånglar. Sen går vi in till dig. Inatt får jag bo hos dig. Jag får bo hos dig flera nätter. Vi åker till Warszawa, vi åker till Småland. Vi åker till Nynäshamn, vi åker båt i skärgården. Vi bor vid Telefonplan. Du vill skaffa barn. Sen bor vi inte längre ihop. Du gråter. Jag är velig. Synd att det gick ut över dig. Sen vill jag skrika. Tillslut gråter jag.

Tunnelbanan gnisslar. Den saktar in. Den stannar till vid en perrong. Dovt ljus. Jag vet inte vilken station det här är. Dörrarna öppnas, ansikten stiger på, men jag ser inte vilka. Dörrarna stängs. Ingen ropar något om att dörrarna stängs. Det verkar finnas ett säte för varje ny människa som stiger på. Den här vagnen känns jävligt lång. Det känns som att jag känner alla som sitter i den.

Någon säger:

”Så, du, som är så jävla blå, tillslut. Blå på Huddinge sjukhus, blå på S:t Görans sjukhus. Sen glad igen. Sen blir du utskriven. Sen får du gå hem. Vad gör du med din möjlighet? Möjligheten du har fått, att få manövrera i en människokropp. Att få känna precis allt som finns att känna. Vet du hur många reinkarnationer det tar att få göra det?”

I sätet bakom mig sitter Lou Reed. Han sjunger om en perfekt dag.

Jag sitter på den psykiatriska akutmottagningen för jag vet inte om jag vill existera i min nuvarande fysiska form, och jag vet inte hur jag ska bli kvitt mina psykiska föreställningar. Man sitter i väntrummet länge. Med tanke på hur länge man får vänta, så borde det finnas vettiga stolar att vänta i. Eller fler läkare, för oss som är otåliga. Nu ska jag vandra upp och ner längs korridorerna på avdelningen. Sen ska jag beställa vegetarisk mat till lunch och middag, den är inte jättegod men heller inte äcklig. Man kan titta på TV4. Så jävla lättsamt. Jag är övertygad om att alla inlagda får TV4-utlöst psykos. Smetiga tv-program. Jag ska aldrig se på TV-4 igen. En man berättar för mig att han är Jesus. Jag tror att det brinner i hans huvud, för ögonen ser ut att koka. Han lägger sin hand på mitt huvud. Han ska frälsa mig. Han säger att jag är en god människa. Jag känner mig sällan som det. Jag tror att människor som är rejält ur funktion, står med ett ben utanför vårt Matrix och med ett ben i. Därför brukar jag lyssna extra noga, efter ledtrådar.

Jag får äta några mediciner. Min mage blir dålig. Det kryper i mina ben när jag ska sova. Efter några dagar ljuger jag om att jag mår bra. För jag är trött på att gå, och trött på att vänta. Jag blir utskriven och tar bussen hem. Det är vinter och isigt. Jag öppnar dörren till min lägenhet. Alla flaskor och burkar står kvar på mitt vardagsrumsbord. 2 000 bananflugor bor i min diskho. Mögel gror bland mina matrester på tallrikarna. En gång var det pasta. Nu vet jag inte längre. Det luktar illa. Gamla räkningar ligger i min hall. Jag vill inte inte öppna dem, men jag öppnar fönstret. Jag måste vädra. Man ångrar sig. Man borde stannat hemma. Man borde sovit. Man borde städat. Man borde gått till jobbet. Några veckor senare får man en dyr räkning. Några veckor senare blir man stressad över ekonomin. Sen kan man kan le litegrann, åt hur meningslöst det kan bli.

En liten bit av personen jag tror att jag är, trillar ner i mitt knä. Jag tittar på den. En ny bit trillar ner på sätet bredvid, jag blir jävligt rädd. Jag lägger huvudet i mina händer, gråter, jag förstår inte vad som händer, eller vem jag är. Eller så börjar jag att se någonting, som jag inte sett förut. Tunnelbanan gnisslar vidare. Händerna börjar gå isär.

Någon säger:
”Det är okej, du är här, nu.”

Jag frågar:
”Vem är det som är här?”

Någon ler och säger:

”Andas nu, allt är precis som det ska, har alltid varit, bara åk med.”

I sätet bakom mig sitter Nina Simone, hon knäpper med sina fingrar. Hon önskar att hon visste hur det skulle kännas att få vara fri.

Jag är inneboende hos någon med katt. Katten är hennes allt, den får vara i skafferiet om den vill. Jag får tvångstankar om att katten ska dö, när jag är själv med den. Min hyresvärd skulle nog misshandla mig, om hon trodde att kattjäveln dog på grund av mig. Den skulle kunna hoppa ut genom fönstret när ingen ser. Kattens humör är svajigt, hyresvärdens humör också. Jag går hem till dig, du har en studentlägenhet i Kviberg. Göteborg är nytt för oss. Vi har nyligen hittat en vänskap. Jag är så himla ung, du också, fast inte. Jag berättar att jag var punkare när jag var yngre. Du frågar hur det var. Du visar ett klipp på youtube med Bill Hicks. En komiker. Från ett behagligt 90-tal. Bill Hicks pratar om att allt är en långsam vibration, att vi alla är ett och samma medvetande som upplever sig själv subjektivt. Att döden inte finns på riktigt och att livet är en dröm.

En gammal granne till mig, med långt vitt skägg, som har flummat oavbrutet sen 70-talet, sätter sig ner bredvid mig. Vi tittar på varandra. Han öppnar sin käft. I den finns en tv-skärm. Jag ser någon på skärmen. Han ser ut som den jag trodde att jag var. Jag ser alla dåliga beslut han har tagit, jag ser alla hans bra val. Jag ser sorgen han har orsakat, jag ser hans lidande, jag ser hans frihet. Jag vill titta bort, men vart jag än tittar, så sitter min granne framför mig med tv-skärmen i käften. Jag kommer inte undan. Jag tittar vidare. Jag ser kärleken han har gett, jag ser kärleken han har fått. Jag ser hans skuld, jag ser hans skam. Jag ser hur han släpper taget, jag ser hur han fäster sig. Allt känns som en dans.

Det här är första gången jag har träffat min granne när han är nykter. Senast stod han med byxorna nere och pinkade fritt på löpbanan vid Telefonplan. Nu är hans blick klar, det lyser om honom. Han sväljer tv-skärmen. Han sträcker sig efter något i innerfickan på sin rock. Han tar fram en röd spritpenna och ett formulär. Han ler brett och säger: ”Jag ser att du har druckit många öl i ditt liv, för att försöka hantera din rädsla för att bli sårad, för att bli lämnad, ett försök att komma undan den obehagliga känslan som det väcker. Det tycker jag är värt ett poäng, för ett ärligt försök. Jag ser också att du har skrivit alla möjliga saker till människor när du har varit full. Så det blir ett minus. Han börjar fylla i sitt formulär. Du har varit dålig på att källsortera, minus. Du har spelat gitarr för människor, det blir plus. Konst är till för att delas. Jag ser att du ofta har varit deprimerad, du har ätit skräpmat, du har undvikit inbokade möten, du har generellt sovit för lite, och misskött din munhygien. Inbillat dig att du ska meditera i någon grotta, fast att du egentligen bara ville fly från dina åtaganden. Det blir några minus. Du har pissat på allmänna platser, sparkat av sidobackspeglar på bilar när du var arg. Du har kollat på porr. Jag vet inte om det är plus eller minus. Du har krossat några hjärtan, och fått ditt hjärta krossat några gånger. Du har varit desperat, och du har varit distanserad. Jag ser att du har yogat och mediterat, försökt att läsa Bhagavad Gita, men du fattade ingenting. Plus för försök till spirituellt inre arbete. Du har varit dålig med din egen gränssättning, ibland dålig med andras. Du har pratat sönder någon. Ibland har du inte sagt sånt som du borde. Ibland har du nästan börjat gråta, utan att du har förstått varför. Det finns fortfarande grejer kvar i din skugga, som du inte har upptäckt.

Han slutar skriva och tittar mig i ögonen, hans blick är mjuk, varm och kärleksfull. Han ler brett. Han säger:

”Var inte orolig, vi går alla igenom en slags översikt. Nästa gång är det kanske du, som sitter här och berättar för mig, om mig. Allt som jag pratar om är sånt som ingår i upplevelsen, för alla. Egentligen är inget så allvarligt.”

Vi sitter där, i vad som känns som en hel livstid. Tillslut knycklar han ihop pappret och äter upp det. Med sin stora röda spritpenna skriver han ”4,5 av 10 poäng”, över hela min panna. Jag ser i hans blick, att han tänker att jag nog får börja om. Jag frågar honom om vad resultatet blev, han svarar att det inte är viktigt för mig att veta.

Någon ropar:

”Vi närmar oss slutstation.”

Hot 8 Brass Band, från New Orleans, ställer sig upp i vagnen. Tar ton med sina, vad som låter som, 300 blåsinstrument. Jag kan låten, alla kan den.

Alla sjunger:

”Love, Love Will Tear Us Apart Again”.

Så jävla hård, stökig och funkig version. Trummorna gör oss vilda. Alla blir glada, alla ler. Nu är vi en dansande second line, i mittgången. Någon tänder eld på tunnelbanesäten, någon krossar rutor. Vi skålar med allt som finns i världen. Vi kramas. Tåget ökar sin hastighet. Tåget vibrerar kraftigare, muttrar och bultar lossnar och flyger. Tåget börjar gå isär, ingen är rädd.

Nina Simone kommer gåendes emot mig, hon säger:
”Soon, you don’t need to believe that you are the center of the world anymore, and, remember, it was all just a dream anyway.”

Hon klappar mig ömt på kinden, gråter och ler.

Sen sjunger hon:

”Any day now, we shall be released”, och slår mig stenhårt i huvudet med ett baseballträ.

CARL NIKULA
info@opulens.se

The post Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula first appeared on Opulens.

Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren

Helena Lindegren — Sat, 02 Jul 2022 07:00:59 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Grejen med framtiden är att den inte syns”, av Helena Lindegren, som vann ett delat fjärdepris.

Grejen med framtiden är att den inte syns – Helena Lindegren

Varför vi ska få baka vet jag inte. Det är inte alls likt honom. Han är över 60 men har fler år kvar till pensionen än vad vi har i mellanstadiet. Efter två tredjedelars liv i klassrumsmiljö delar hans kropp ut stenciler och håller glosförhör på samma sätt som ett djur följer sina instinkter. Han bär väst, har inget hår på huvudet och noll dagars sjukfrånvaro. Det sägs att han var borta flera veckor en gång i mitten av sjuttiotalet, men ingen vet om det är sant.

Idag är han uppsluppen på ett sätt som annars bara förekommer på skolavslutningarna och det låter som att han nynnar när han låser upp klassrummet.

Redan i morse på bussen jämförde vi burkarna som vi blivit ombedda att ta med oss hemifrån. Det kan ha varit mitt initiativ eftersom mamma kom hem från Viola Nyström förra veckan med tre spektakulära skapelser. De runda locken består av läckert veckade solstrålar som sprids utifrån en mittcirkel med ordet Tupperware skrivet längs med kanten, följt av en liten boll med bokstaven R i. Jag fick ta med den ljusgula i mellanstorlek, och kanske fnös jag lite när Linda och Hanna tog fram sina gamla kakburkar i plåt från ryggsäckarna.

Jag har ställt Tupperwareburken på bänkens högra hörn. Där syns den väl. På katedern står en stor skål i rostfritt stål som jag känner igen från bespisningen, och man får räcka upp handen om man vill måtta ingredienser ner i den.

Sara H är ivrigast och får hälla i sexton deciliter havregryn, sedan tar Lilljohan sockret och nu är det Tobias Sandström som står och delar smörklossen med en bordskniv. Att sockarna och de nedre delarna av Tobias täckbyxor är genomblöta märker inte magistern. Förra veckan kom det till hans kännedom att några i klassen hade gått ut på isen.

– Den är inte att lita på så här nära forsen! skrek han med uppspärrade ögon och en vit spottklump i mungipan.
Nu har vi hittat ett bättre ställe. Det ligger utom synhåll från lärarrummet och idag på lunchrasten kom Tobias Sandström flera meter ut innan det brakade. Han är bäst på både 60 meter och längdhopp och lyckades knixa tillbaka kroppen till stabil is innan vattnet hann högre än till vaderna.

Ingen av oss vet att det är magistern själv som ska drunkna. Om sju år. Storjohan kommer att hitta honom. Från skotern ska han först tro att det är ett djur som ligger fastfruset mot dubbelstenen vid forsens början. Magisterns ansikte kommer vara utspänt och blåsvart och Johan ska kräkas i snön efteråt.

Pratet med låga röster ska hålla i sig länge. Han har inte lämnat något brev som de brukar. Men vad skulle han på älven att göra?

När alla ingredienserna hällts i, inklusive ljummet kaffe från lärarrummets gula plasttermos, knådar magistern ihop degen med sina små fingrar. Det ser bökigt ut längst bakifrån klassrummet där jag sitter, men han nynnar verkligen nu. Jag kan inte urskilja melodin. Kanske hade hans fröken rätt när hon sa att han var tondöv. Han har berättat den historien flera gånger, och musiklektionerna hålls alltid av Kerstin som har fyrorna.

Alla får hämta en pappershandduk, blöta den under vattenkranen och torka av sin bänkskiva. Vi är tretton elever i klassen och jag litar på att han har beräknat degmängden korrekt, men jag hinner ändå bli rastlös innan han kommer fram till mig. Jag tittar ut och ena sidan av vår snökoja verkar ha rasat lite, men det är svårt att se ordentligt i eftermiddagsmörkret. Svarta asfaltfläckar har smält fram på skolgården, och det tidsinställda lyset vid hockeyplanen tänds precis.

Magistern lägger degklumpen på mitt bänklock och det låter som när en klibbig tunga lossas från gommen.

– Ät inte av den nu, säger han. Ni vill ju kunna bjuda hemma.

Han visar hur vi ska rulla bollarna som om vi inte redan gjort det tusen gånger. När han böjer sig ner för att hjälpa Sara H blir det så att jag stoppar en bit i munnen.

Helvete vad gott.

Det var fläskkarré till lunch vilket jag älskar men både Linda och Hanna gjorde äckelminer så jag lämnade de gyllenglansiga bitarna på tallriken och försökte bortse från godlukten. Tomheten klöste magens insida när jag slängde karrébitarna tillsammans med all sås och potatis utan att se Virpi i ögonen. Hon är mattanten som har i uppgift att stå vid grishinken och ge oss skuldkänslor.

Sara H har lika stora problem med chokladbollsrullningen som med allt annat i livet och eftersom magistern fortsätter ha ryggen mot mig är det omöjligt att ignorera suget.

Det fyller hela mig.

Runt mig sitter samtliga klasskompisar och gör som de är tillsagda. Och nu har Sara H börjat flänna så magistern får rulla alla hennes.

Jag ska inte.

Eller.

Bara en liten klump till.

Det måste vara samma porslinsfat som apelsinklyftorna brukar ligga på när det är blodpudding. Det har stått gömt bakom katedern och han verkar tycka att det är en kul överraskning att ta fram det. Han häller på ett tjockt lager pärlsocker.

– Lägg bollarna i burken och kom fram i tur och ordning!

Som vanligt får Sara H gå först, sedan resten av främre raden.

Magistern återupptar nynnandet. Melodin är verkligen tveksam.

Jag tittar på ljuskäglan ovanför den glansiga hockeyplanen. Nu syns snökojan inte alls. Marcus och Lilljohan reser sig upp till vänster om mig med fula plåtburkar i händerna. Lilljohans är likadan som den mormor brukar ha rullrånen i.

Magisterns blick på mitt tomma bänklock.

– Men Helena!

En fettfläck blänker på den gröna ytan. Den liknar Finland litegrann.

Tolv råttfärgade barn stirrar på mig.

Inte börja flänna nu.

Jag ser framför mig hur jag spyr upp chokladbollsdegen och gör små bollar som jag sedan rullar på pärlsockerfatet.

Men degen stannar i magen och i stället för tårarna skriker jag:

– Va glo ni på jävla särbarn?

Tupperwareburken lyser grumligt gul i synfältets högra hörn när jag låter blicken fastna strax ovanför magisterns flint.

Han påminner om en hare där han sitter, förstenad i flera sekunder. Sedan låter han pärlsockerritualen fortsätta som om inget hade hänt. Men han har slutat nynna, och jag minns inte att jag någonsin hörde honom göra det igen.

HELENA LINDEGREN
info@opulens.se

The post Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren first appeared on Opulens.

Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson

Sinnika Sjunnesson — Sat, 25 Jun 2022 07:00:46 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Synlig”, av Sinnika Sjunnesson, som vann ett delat fjärdepris.

Synlig – Sinnika Sjunnesson

Det händer ibland när hon ser sin blick i spegeln att det finns någon därinne, som ropar, som försöker nå henne. Vanligtvis så vänder hon bort blicken eller så stirrar hon tillbaka som för att mota undan det, samvetet, själen, vad det nu kan kallas. Oftast lämnar hon bara rummet, vill inte se eller känna efter, släcker lyset på toaletten, stänger dörren, stannar utanför, andas, går sen vidare. Hon andas ofta korta andetag, kommer inte längre än till bröstkorgen, sen tar det stop, som att kroppen inte fungerar fullt ut nedanför.

Hon tycker inte om att möta sin spegelbild, än mindre se sina påträngande ögon, intensiva, dömande, ibland hånfulla, oftast trötta, menlösa, ibland bedjande. Hon tycker hon blivit gammal, ful, hon ser varje rynka i ansiktet och speciellt fåran, den ser ibland ut som ett rött pulserande sår som går från pannan, bredvid näsan, ner över munnen, passerar läpparna innan det stannar upp, nästan som för att dela hennes ansikte i två delar. Ibland tänker hon att det är livet som piskat hennes ansikte och att det är därför hon fått fåran, som en påminnelse om allt som gjort henne ont, allt hon är, sårad, vingklippt.

Hon minns inte senast hon log, hon låtsasler ibland för att blidka, när gåvorna kommer, då hon ska vara tacksam, ett armband, en blomma, nåt som ska firas; men inuti, där finns bara tomhet, tystnad. Ingen gåva värmer längre fastän det i början kändes overkligt, uppvaktningen, allt det överdådiga, presenterna påminner henne, hånar henne, hennes enfald. Hon vet vad som händer om hon inte är tacksam, tacksam är viktigt, hon är ju ingenting, men får ändå allt.

Det nervösa kommer över henne när hon stängt toalettdörren, smygande, utan förvarning, hon märker sällan att hon nervöst gnider på höger tumme med de andra fingrarna på samma hand, fram och tillbaka, alltid höger hand, som ett försök att lugna. Ibland kan toaletten bli fristad, en lugn vrå, men då tänder hon aldrig ljuset i taket, undviker spegeln, sitter i mörkret; ögonen skulle skratta åt henne, all feghet, rädsla hon byggt upp genom åren. Då sitter hon på golvet, mot väggen, väntar att det ska gå över, gnider tummen tills det svider i skinnet, alldeles rött. Ibland tar den andra handen ett hårt grepp om höger näve, det skrapande ljudet tystnar. Nu är hon ensam hemma så ingen flykt är nödvändig, hon behöver inte gömma sig; står bara kvar, andas, långsamt, så lugnt hon bara kan, magen stilla även om den alltid värker.

Hon går in i köket, ser sig om, försöker minnas vad det var hon skulle göra, ser på klockan, dagen ligger framför henne, både otydlig och tydlig på samma gång. Bänken, allt bortplockat, ser fint ut, inget på golvet, dammet brukar aldrig hinna forma gråa obestämda bollar i hörnen innan de försvinner in i dammsugarröret. Dammsugaren som varje dag skänker ett monotont ljud som stänger ute rösterna eller rösten, hans. Hon känner att minnet sviker henne allt oftare, fastän hon tycker att hon gör rätt så blir det ändå fel. Hon har svårt att minnas dem, reglerna, det kommer nya hela tiden, sen ändras de utan att hon får reda på det, hon skulle förstått, ändå, det låter rimligt när det påtalas. Det blir osäkert att veta vad som är rätt ord, ibland kan en blick stjälpa, eller ett leende, en tår ibland, hon saknar en famn som håller om henne, allt kommer att ordna sig, hon behöver de orden, någon som frågar, hur hon mår, men numera finns det ingen famn att söka, han hade den i början, sen lämnade hon alla, för att skydda dem från det onda, från att piskas som hon.

Hon minns nu att hon ska sätta på potatisen, hon skalar dem först, lägger skalen i återvinningen, städar upp något som hamnat på sidan av skräpkorgen, inte hennes, men det spelar ingen roll, ytorna ska vara rena, fläckfria. Hon får syn på barnen utanför, på gården mitt emot, när hon torkar bänken från vattenstänken av skalandet. De leker i snön, skrattar och hon kan se sina egna barn, hon saknar dem, vet inte hur de ser ut längre, som vuxna, bara sett på bild ibland. Hon vet att det inte är sant att hon ville skydda dem från honom, hon vill skydda dem från henne, från att se att hon inte längre lever, att allt som var hon, borta, som en sjukdom som inte går att bota. Hon vill hellre att de minns henne som hon var, innan. Hon kommer knappt ihåg själv, åren har passerat och vem som är hon, det vet hon inte längre.

Barnen ute i snöhögen, skrattar, ser upp och vinkar mot henne, deras leende ansikten lyser, fria, skamlösa; hon släpper disktrasan, vinkar tillbaka, lojt, ler lite innan sorgen kommer och bröstet smärtar. Hon stannar upp, fryser fast, med händerna lutandes mot bänken, hennes tankar svävar fritt och hon ser sig själv stå där, med all längtan som inte får finnas eller ta plats. En snöboll mot fönstret väcker henne och hon ser att barnen springer och gömmer sig bakom en snödriva, mössornas runda färgglada tofsar syns fastän de hukar sig. Hon blir inte arg utan ler åt det tappra försöket, men hon måste se till att torka av fönstret innan han kommer hem, vill inte att de nya grannarna ska få anledning till besök, han kommer tvinga henne att gå dit, stå bredvid, skämmas, som att det var hennes fel.

Det fanns två barn, en gång i hennes liv, de vill fortfarande, men hon kan inte, hon orkar inte, det blir bråk, är orättvist mot honom, han har inga. Barnen har sen många år tillbaka flyttat från staden hon bor i, studerar, lever sina liv, har nya vänner. Ibland ringer de, men hon har slutat svara, klarar inte av att höra deras röster, omtanken för henne, den hon inte är värd. Hon känner att hon svek dem, lämnade dem, slutade försvara och stå på deras sida, och så kom skulden, först smygande och sen kraftig, ett slukhål. Hon finns kvar där, aldrig kommit upp. Hon beslöt åt dem, att hon inte var bra, för dem, hon kände deras besvikelse, sorg, förtvivlan och då gick hon, lämnade dem, så de skulle slippa, eller nej, för att hon skulle slippa se deras besvikelse, över henne, hon lämnade först.

Han frågar aldrig efter dem, och hon säger inget om sin längtan, hon saknar dem enormt. Ibland kommer det till henne, vid tidig morgon då hon har svårt att sova, när tanken är naken, oskyddad av rutiner och måsten, hon dämpar sitt skrik under kudden, för allt hon missat, missar. Natten är värst, på dagens finns det inget som påminner henne om dem, i rummen, i huset, allt ligger nedpackat i kartonger, inga hon vågar öppna, det skulle göra att hon brister, går itu. Allt annat har han sålt, gett bort, det finns inga leksaker eller små skor kvar.

Hon tar en trasa och går ut i garaget och hämtar en stege. Hon försöker memorera hur stegen står lutad mot väggen, till slut tar hon ett kort med mobilen, då kan hon ställa tillbaka den exakt på samma ställe. Han har ritat konturer på väggen, allt har en egen plats, ändå gör hon ofta fel, hon ser ingen skillnad. Hon torkar noggrant fönstret, tagit med lite varmt vatten då en kall ruta är svårare att rengöra än en sommarvarm. Hon blir överraskad när barnen plötsligt står där bredvid henne, ber om ursäkt som barn gör, utan egentlig skuld, fnissiga och glada. De ser mer på varandra, med pliriga ögon, än på henne. Hon ser ner på dem från stegen, ler förstående, nickar kort, säger inget, känner sig iakttagen, vänder sig om, ser en kvinna stå i fönstret i huset vars gård barnen lekt på. Kvinnan iakttar dem noggrant, ser bestämd ut, antagligen beordrat barnen dit, klagat på dem. Kvinnan höjer sin hand och vinkar lätt, lägger huvudet på sned, som för att själv be om ursäkt, och hon svarar kvinnan med samma nick som till barnen, tar stegen under armen och går tillbaka till garaget. Hon hänger tillbaka den på kroken på väggen, ser till att den hänger rakt, följer den målade linjen, sen tar hon upp kortet på telefonen, jämför, det känns lika, men hon kan inte vara säker, att han inget kommer att märka.

Potatisen kokar på spisen, hon har tagit fram en kycklinggryta från gårdagen, den ska värmas, sallad ska skäras. Hon dukar bordet utan att veta om hon kommer att äta ensam eller i sällskap. Hon sträcker på underläggen, fläcklösa, nytvättade, placerar ut tallrikar, bestick och glas. Oftast förbereder hon utan att han kommer hem. Ibland ringer han, men sällan för att berätta vad han gör, mer se var hon är, alltid hemma. Hon byter om, tar på sig kläder han tycker om, målar sig lite, aldrig för mycket, försöker täcka för linjerna i ansiktet, ger sig själv en kort blick, den säger inget idag, är snäll, släcker lyset och går tillbaka till köket, väntar. Hon vill äta när han kommer, hon är hungrig, men dröjer ändå. Hon ser på klockan, funderar om hon ska ringa och fråga, så minns hon, ingen bra idé, så hon fortsätter vänta.

När det knackar på ytterdörrens glasruta, lyssnar hon först, tittar ut genom fönstret i köket och ser kvinnan hon nyss log mot, kvinnan med barnen, står där utanför, tittar upp mot ytterdörren, avvaktande, vet att hon finns där inne. Kvinnan står nedanför bron, som för att visa respekt, ge mellanrum. Hon överväger att gömma sig, det blir svårt, hon sågs ju gå tillbaka in i huset. Hon går ut i hallen, öppnar dörren, står kvar i dörrspringan, öppnar inte dörren helt, ser sig om, hinner tänka på mannen, ser ut över parkeringen, ingen bil i sikte. Kvinnan står där framför henne, väntar, följer henne med blicken, också ut på parkeringen och tillbaka. Hon måste få kvinnan att skynda sig hem, hon ler frågande. Kvinnan presenterar sig, nyinflyttad, stressad över allt som ska fixas, har inte fått alla saker ännu, pratar utan att hämta luft. Kvinnan frågar om möjligheten att låna lite verktyg, en hammare, kanske stegen kvinnan sett att hon använt när hon tvättat fönstret, ber om ursäkt för sina barn som inte förstår att snö lämnar spår på glas, Kvinnan skrattar och skakar på huvudet, åt barn, som inte kan, eller förstår, men nu vet, det ska inte hända igen. Hon känner att kvinnan är fri, verkar glad, vågar ringa på, frågar inte om lov. Hon ser sig själv stå där nedanför, för länge sen, när hon själv precis flyttat till detta hus, med mannen, fortfarande som en egen person, förväntansfull, minns inte om hon var lycklig.

Hon svarar att det går bra, tänker att det inte alls är en bra idé, men det är normalt att låna av sina grannar, det är normalt att låna ut saker, hon intalar sig att det ska gå bra, hon smakar på ordet normal, som en viskning inombords. Hon glömmer bort att presentera sig, så till slut frågar kvinnan efter hennes namn, och hon svarar, ler svagt, kvinnan säger sitt. De går ut i garaget, där allt har sin plats, och kvinnan uttrycker beundran över ordningen, pratar om allt och inget; hon försöker koncentrera sig, minnas vad de plockar med sig, men hon kommer glömma, väcker oron i magen. Hon hjälper till att bära sakerna in i grannens hus, kvinnan går före, står med dörren öppen och hon ombeds kliva in i huset. Där står flyttkartonger överallt, leksaker på golvet, i köket framme på bänken, mat, kastruller, tallrikar på bordet. Hon känner att hemmet lever, i jämförelse med deras, hon känner igen sig, det är bekant, luktar familj, ett hem hon själv haft, innan honom, innan hon lämnat barnens far, ett annat liv, det sköljs över henne, bilderna, barnen, en annan man, snäll, slarvig, men snäll. Magen börjar röra på sig, oron, minnena, en varning, gå inte dit, gå hem, göm dig, låt inte minnena ta plats.

Kvinnan räcker henne en kopp med svart kaffe, ber henne slå sig ner på kökssoffan som står mitt på golvet, ännu inte fått sin plats. Hon slår sig ner, känns oartigt att säga nej, van att vara följsam. Ser ut genom fönstret mot sitt eget hus, tomt på uppfarten, ingen man, hon känner efter telefonen i byxfickan, glömd i all hast, kvar hemma. Hon är hungrig, kvinnan ser tröttheten i tystnaden, räcker över en tallrik med paj som tas emot, förvånad, överrumplad av omtanken. Magen gör mer ont, hon vet vad det betyder, hon måste hem, till potatisen, till telefonen. Hon sätter ner kaffekoppen och tallriken, ber om ursäkt, potatisen står på spisen, hon måste gå hem, hon förklarar tyst medan hon går. Hon vänder kvinnan ryggen, känner blicken som följer efter henne i ryggen och hon kan se kvinnan stå där, kvar med en rynka i pannan av förundran, öppen mun, på väg att säga något, men som stannar upp mitt i en mening. Hon springer över vägen som skiljer deras hus åt, skyndar in genom ytterdörren och låser den, varför vet hon inte.

Hon rusar in i köket, potatisen har blivit mosig av vattenångan och hon skyndar sig att skala nya och sätter på vatten igen. Hon gör potatismos av det överkokta, kasta känns onödigt, kostsamt, hon kan spara till sen. Hon ser ut genom fönstret igen, inga lekfulla barn, ingen i fönstret mitt emot, hon ångrar att hon inte stannade, möjligheten att andas in det normala, allt det vanliga, de motstridiga dofterna. Till slut tar hon fram en tallrik, fyller den med mat och äter, hon kan inte vänta längre, magen gör ont, ond värk vaknar bakom tinningen, det märker hon nu. Hon sätter sig vid köksbordet, ser i ögonvrån hunden som förr höll henne sällskap, bedjande ögon tiggandes vid hennes sida. Hon saknar honom, förlorade trösten, han som slickade hennes tårar.

Hon tuggar, räknar, lägger ner gaffeln för att pausa, övar på att äta långsamt, får tiden att gå. Hon tänker på kvinnan, barnen mitt emot, på sakerna som låg utspridda, kaoset. Hon inser att det går, är möjligt att leva så, hon gjorde det själv, innan mannen. Samtidigt som tanken stannar kvar, görs möjlig, så är det som att hon plötsligt får luft, hon tar luft, den passerar bröstet, hon känner magen fyllas, som en ballong, hon ler, det finns där ändå, tanken, möjligheten, nåt annat, nåt mer. Hon förstår att han inte kommer att komma hem på lunchen och hon fortsätter äta, långsamt, tar tag i varje tanke nu, tänk om hon, tänk om.

Hon ser sig omkring i köket, behöver ställa sig frågan, frågor. Hon måste sortera, få ordning på tankarna, letar fram ett papper, en penna, börjar kludda, jag behöver, jag vill ha, jag längtar efter, skriver hon, hon ser över på grannen, jag vill vara glad, jag vill känna att jag duger, jag vill känna mig trygg, känna tillit, få omtanke, jag längtar efter mina barn, mina vänner, min familj, få ge kärlek, få kärlek, frågan, hur jag mår, jag vill … Hittills har allt kommit så snabbt, enkelt, så direkt och när hon stannar upp, läser allt, så kommer tårarna, rinner ner för kinden, ner på pappret så att små blå stjärnor bildas i kanten av bläcket. Många år utan, tid som gått till spillo, hon känner sig ovanligt vaken, var det snöbollen som väckte henne, barnen, som påminde henne om sina, om glädjen, om det oförstörda, otänkta.

Hon äter därefter snabbt upp maten, sätter på vatten för att ta sig en kopp kaffe, diskar undan och ser att barnen är tillbaka ute på gården, hon ser hur kvinnan sätter upp gardiner i fönstret med hjälp av stegen, den hon lånat ut. Hon iakttar dem, tanken är stilla, hon ser sig själv i reflektionen av fönstret då det börjat skymma utomhus, bilden suddigt otydlig i konturen, hon ser det vackra utan detaljer, rynkorna, nåt snällare, nåt mer hjälpsamt. Det kommer som en viskning till henne, barnens röster, föräldrar, vänner, all oro, oförståelse och rädsla. Hon viker ner blicken, ser upp och nickar, förstående, jakande, hon vet, har alltid vetat men ändå väntat, på något, en förändring, räddaren, tiden, döden.

Lika snabbt som modet kom över henne, så fäster tvivlet hennes tankar, hur ska hon klara sig, hon lägger tanken åt sidan, den viker sig direkt, andningen blir genast snabbare, kortare. Hon plockar undan sin disk, lägger tillbaka det andra som är rent, oanvänt, öppnar skåpen, allt ska vara rakt, ha sin plats. Pappret med tankar, kastar hon först i soptunnan under disken, tar tillbaka det, river det i små, små bitar, sen blandar hon det med kaffesump innan hon slänger det igen, inga bevis får riskera hamna fel.

Hon återgår till rutinerna, det som håller henne på benen, minskar utrymmet att tvivla. Hon tar mattorna, rullar ihop dem och hänger dem över räcket på bron, dammsuger fastän det inte behövs, ljudet läker, torkar duschväggens glasruta, speglar hon undviker att se sig själv i, toaletterna, tvätten.

Snart dags att börja med middagen, då kommer han oftast hem, för att sen åka igen, hon somnar ensam, han på soffan, senare, hon hör hans snarkningar, känner sig trygg när han sover. Han klagar på henne, oftast vid middagen, antingen på att hon var bättre förr, trevligare, gladare, snyggare, yngre; nu tråkig, tyst, sur, ful, känslig, otacksam och aldrig nöjd. Ibland jämför han henne med tidigare kvinnor, antingen som bättre eller sämre, hon har slutat förstå, lyssna, inget hänger ihop längre, varken han eller hon.

Så knackar det igen på dörren, samma som tidigare, förstår att det är kvinnan, grannen, som är tillbaka. Hon låser upp dörren, öppnar, väntar. Kvinnan ler försiktigt, nåt skört lyser i ögonen, säger att hon nu lämnat tillbaka allt, tacksam för lånet. Kvinnans linjer är mjukare, avvaktande, hon ser något nervöst, nu är det kvinnan som spanar mot parkeringen och hon säger att hon lagt tillbaka allt i garaget, precis som det var. Hon får kolla sen, litar på att kvinnan säkert minns bättre än hon, glad att mannen inte hann hem. Kvinnan räcker över ett kuvert. Kvinnan säger, vill inte tränga sig på, kan ha missuppfattat, vill inget illa, släng i så fall lappen säger kvinnan, ler försiktigt, tackar för sig och går. Hon står kvar på bron med brevet i handen, går in, låser inte denna gång, sätter sig vid köksbordet. Kuvertet ligger där i hennes händer, hon väger det, känns ensamt och lätt, hon vill öppna, men osäker på innehållet, hon fantiserar, inflyttningsfest, tjejkväll, inget känns troligt. Hon fyller på med varmt kaffe i koppen, sätter sig ner, öppnar det långsamt, tar ut en liten lapp. Orden hon läser bränns, ögonen vattnas utan att hon styr det, tårar rinner nedför kinderna, saltet känns i mungipan, det svider i ett sår på läppen. Hon läser meddelandet, sen igen, flera gånger, som för att förstå, att kvinnan, ser henne, förstått på så kort stund, att det är så tydligt. Hon går till köksfönstret, ser över på kvinnans hus. Ser att kvinnan står där i fönstret, väntar på henne, höjer handen försiktigt. De står så länge, ser varandra, låter tystnaden berätta allt, sorgen i ögonen avslöja smärtan. Till slut nickar hon mot kvinnan, som nickar tillbaka, sen backar hon in i rummet, tills hon inte ser kvinnan längre, hon ler svagt, hoppfullt.

SINNIKA SJUNNESSON
info@opulens.se

The post Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson first appeared on Opulens.