KONST. Ida Thunström summerar det gångna året och väljer överraskande nog att utse ett modifierat datorspel till årets konstverk. Spelet heter ”My House”.

Låt gå för att det inte är helt riktigt dags än för nedräkning och summering av det gångna året, men jag gillar att vara tidigt ute, så jag kör. Jag ska nu berätta om 2023 års bästa konstverk.

Datorspelet Doom har sedan det först släpptes 1993 blivit närmast legendariskt. Då det kom ut var det ett kontroversiellt spel, på grund av sitt explicita grafiska våld, och sina mörka referenser. Inte jättetrevligt kanske, men det var ”bara” utomjordingar som skulle dö. Det kändes förmodligen bättre då.

Bygga egna banor

I Doom kan man bygga egna slags ”banor” (oerhört förenklat uttryckt), och med tanke på den kultstatus spelet fått finns det ett otal. Hösten 2022 loggar en dittills okänd användare in på forumet doomworld.com. Han skriver att han fått tag i en gammal floppydisk som hans bästa vän lämnat efter sig vid för tidiga sin död. Sorgligt, men fint eftersom denne Veddge (som han kallar sig) nu ämnar ta fram disken och färdigställa ”banan” som kompisen jobbat på. Sedan försvinner han.

Den tredje mars i år dyker han så upp igen, och lägger upp spelfilen, fri för alla att ladda ned. Den skiljer sig från vad man kunnat förvänta sig. Inledningsvis befinner man sig inte alls i rymden, utan i trädgården till ett hus.

Det är exakt samma förortsvilla som den på de upplagda bilderna. Redan där är det lite obehagligt. När man går in i huset är det dock business as usual, aliens ska skjutas och nycklar till dörrar och nivåer ska hittas. Precis som vanligt, förutom att det sker inuti en alldaglig villa i stället för en rymdstation på Mars. Detta faktum gör det hela ganska olustigt, det känns mer som en parallell verklighet, kommer närmre inpå.

Perspektiven förändras

Men ju längre spelet utvecklar sig, desto värre, eller bättre, blir det. Visuella perspektiv förändras nästan omärkligt, den för alla spelare så välkända Doom-musiken förändras och förvrängs etcetera.

I forumet lägger Veddge också upp textfiler, där han beskriver en slags långsam själslig assimilering med vad som sker i ”huset”. Han beskriver mardrömmar som blandas med (påstådda) barndomsminnen ifrån huset, vilka sedan återkommer som symboler i spelet. Allt detta inom de snäva ramar som han måste förhålla sig till.

Själv är jag alls ingen gamer, och har aldrig spelat Doom i hela mitt liv. Men när jag dyker ned i Youtube-filmer som tittar på playthroughs som förklarar vad som händer i just My House träffar det likväl helt rätt. Den högst interna kunskap och de referenser som byggts upp under år, för gamers i allmänhet och Doomare i synnerhet, skulle säkert fördjupa upplevelsen, men utan några som helst förkunskaper lyckas jag alltså ändå bli helt uppslukad av detta märkliga My House.

Det hela är, har jag fått mig förklarat, utomordentligt välgjort. Eller som de imponerat uttrycks i forumet: ”och detta i Doom…Doom!”

Surrealismen

Konstnären Giorgio De Chirico (född 1888) var också väldigt duktig på det han sysslade med var en av föregångarna till surrealismen. Han förvrängde ofta rumsperspektivet i sitt måleri, för att för att få fram just den här tvetydigheten, den olustiga känslan av att något inte riktigt stämmer.

De faktiska surrealisterna fokuserade sedan på gränsen mellan dröm och verklighet, inte minst Salvador Dalí med sina utdragna, nästan upplösta objekt.

Samma effekter används i My House, där små detaljer förändras, dörrar försvinner, perspektiv förvrängs, föremål försvinner och återkommer, allt i denna till synes harmlösa villa. Följt av drömmar och symboler.

Genom spegeln

Vid något tillfälle ska man rentav gå igenom en spegel för att komma till en inverterad värld, och jag blir som tillbakakastad hundra år i konsthistorien till filmen Meshes Of The Afternoon (1943). Perspektiv, parallellvärldar och själsliga gränsland, där har vi My House. Men det finns ännu en aspekt. ”Verket” hade inte kunnat genomföras till fullo utan förekomsten av nätforum.

När allt sker i forum mellan (mer eller mindre) anonyma alias, är det en annan spelplan än den vanliga. När intimitet och anonymitet förväxlas med varandra, skapas så en rent existentiell skevhet. Det ger My House ännu en dimension. Och det uppges för övrigt att MyHouse är djupt inspirerat av boken ”House of Leaves”.

My House är alltså inte bara ett uppvisande av förträffligt tekniskt kunnande, eller en hyllning till ett legendariskt datorspel, utan bygger vidare på en tradition som sträcker sig långt tillbaka i bildkonstens historia.

The post Ett datorspel som knyter an till konsthistorien first appeared on Opulens.