ROMAN. Thomas Almqvist har läst Miriam Toews roman ”En vapenvila som inte är fred” med stor behållning och hyllar hennes vitala berättarkonst.

En vapenvila som inte är fred av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews föddes 1964 i Steinbach i Kanada, men bor i dag i Toronto, Hon växte upp i en mennonitfamilj. Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sina rötter i reformationen på 1500-talet.

Toews är i dag en av Kanadas mest framstående och mest populära författare. Hon debuterade 1996 och har nu fyra böcker översatta till svenska, ”Kvinnor som pratar”, ”Ensamma strider”, ”Mina futtiga, små sorger” och den nu aktuella ”En vapenvila som inte är fred”.

En sorgebok om skrivande

Det är en sorgebok om skrivande, där hon försöker besvara frågan varför hon skriver. För varje nytt försök avtäcker hon nya lager av sorg, skuld och tomhet, som har att göra med systerns självmord. Hon minns att det en gång var systern som bad henne att börja skriva och att hon sedan dess befinner sig i en ständig korrespondens med henne, även om hon inte finns längre.

Hon är inbjuden till en konferens i Mexico City och har fått i uppgift att skriva en text under rubriken, varför hon skriver. Hon misslyckas gång på gång men blandar minnen från barndomen och uppväxttiden med händelser i nuet, där ofta hennes storasyster spelar en stor roll, storasystern som begick självmord. Texten är lite rörig, men på samma gång både rolig och därför riktigt underhållande.

Miriam Toews har en försonande humor

Är självmordet ett alternativ till skrivandet? Systern tystnade och begick sedan självmord. Toews har skrivit om syskonkärlek förut, i romanen ”Mina futtiga, små sorger”.. Det vemodsfyllda och svarta i hennes romaner balanseras gärna av en försonande humor. Den humor hon använder sig av är absurd och drar gärna åt det groteska. Miriam Toews är en mycket skicklig författare och skriver hela tiden med en livsbejakande berättarglädje. Det finns, kort sagt, alltid en ohämmad vitalitet i hennes berättarkonst.

The post Miriam Toews övertygar med vital berättarkonst first appeared on Opulens.

ROMAN. ”I ’Mina futtiga små sorger’ bjuder Miriam Toews på sällsam och tänkvärd läsning med en roman som är hållen i en klar men ändå mycket personlig stil.” Det skriver Thomas Almqvist.

Mina futtiga små sorger av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews tredje roman i svensk översättning, ”Mina futtiga små sorger” balanserar mellan vemod, vrede och humor för att för oss skildra var gränsen går för ovillkorlig syskonkärlek.

Ska Yoli hjälpa sin syster Elf med det enda hon vill: att avsluta sitt liv. Elf är en framgångsrik konsertpianist, som är hyllad världen över. Yoli, å sin sida, kämpar med en haltande författarkarriär, ekonomiska problem och struliga kärleksförhållanden. Elf vill att Yoli ska följa med henne till en klinik i Schweiz för att kunna avsluta sitt liv.

Toews har en skicklig förmåga att blanda det sorgliga med det underhållande. ”Mina futtiga små sorger” är en roman om syskonkärlek, mor och dotter-relationer, konstens roll för att bryta sig loss och behovet av självständighet.

Miriam Toews är född 1964 i Steinbach i Kanada och är uppväxt i en mennonitfamilj. Hon bor idag i Toronto. Kvinnorna i båda romanerna ”Kvinnor som pratar” och ”Mina futtiga små sorger” har försökt bryta sig loss. Båda romanerna har filmatiserats. ”Kvinnor som pratar” belönades med en Oscar för bästa manus efter förlaga.

Systrarna i ”Mina futtiga små sorger” har också försökt bryta sig loss från ett strikt religiöst samhälle som de växt upp i. De är varandras motsatser. Mennoniterna är en protestantisk. anabaptistisk frikyrka, som har sin grund i reformationen på 1500-talet. De ägnar sig åt vuxendop, praktiskt fredsarbete och pacifism. Den personliga tron betonas. En konservativ grupp hos dem är amishfolket. Deras kvinnor får inte lära sig läsa.

Toews har ett lättsamt sätt att berätta och ett direkt tilltal, men här finns också hela tiden ett stort allvar och ett djupt vemod.

I ”Mina futtiga små sorger” bjuder Miriam Toews på sällsam och tänkvärd läsning med en roman som är hållen i en klar men ändå mycket personlig stil.

Hon är en mycket skicklig berättare med en livsbejakande berättarglädje och en till synes outtömlig fabuleringsförmåga. Sina huvudpersoner gestaltar Toews alltid med stor empati och medmänsklig värme.

Jag blir varm i hjärtat, när jag läser den här typen av romaner och jag smittas av Toews inneboende tro på livet som sådant. Hennes romaner är ofta storslagna hyllningar till starka kvinnor, där hennes skarpa psykologiska blick kommer väl till pass.

The post Sällsam och tänkvärd roman av Miriam Toews first appeared on Opulens.

PROSA. Miriam Toews vet verkligen hur en god historia ska berättas och besitter dessutom en skarp psykologisk blick, anser Thomas Almqvist.

Ensamma strider av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus Förlag

Miriam Toews förra roman, ”Kvinnor som pratar”, som kom förra året, belönades med Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris för årets bästa översättning. I vinter har filmatiseringen av den också hyllats. Jag tyckte väldigt mycket om boken och jag gillar även den nu aktuella ”Ensamma strider”, som ändå är en roman av en helt annan sort men som också översatts av Erik Andersson. Toews, som är en av Kanadas främsta författare idag, skriver här om tre generationer kvinnor, som bor tillsammans och bildar familj i Toronto.

Det är mormor, som är väldigt envis och som står med ena foten i graven, det är hennes höggravida dotter, som är mamma till Swiv och ur vars nioåriga perspektiv hela berättelsen återges, vilket inte ger utrymme för tillrättalägganden eller pekpinnar från den vuxna författaren. De vill alla leva ett gott liv och på sina egna villkor men förstår att de måste strida för det och stå emot alla byggherrar, präster och regissörer, som vill styra deras liv.

Romanen är en storslagen hyllning till kvinnlig motståndskraft över huvud taget och till alla kvinnor som fortfarande kämpar. Toews hyllar också sin egen mamma Elvira, som lärt henne hur man ständigt slåss och hur man älskar.

Mamman skriver brev till sitt ofödda barn och Swiv skriver brev till sin frånvarande pappa, ett brev som blir just berättelsen om hennes, mammans och mormoderns liv. Mormor är en aning vimsig av alla mediciner hon äter och förlägger gärna batterierna till hörapparaten, som de sedan hittar i köttfärssåsen till spaghettin. Swiv tvingas rädda henne ur pinsamma men dråpliga situationer, när de är på stan och de genomför också en kaosartad flygresa till Fresno, där de bor hos släktingar, som visar sig vara övervintrade hippies från 60-talet. ”Ensamma strider” är en burleskt dråplig historia med farsartade inslag, där Toews livsbejakande berättarglädje och ohämmade vitalitet smittar av sig på mig som läsare.

Romanen innehåller mycket klokskap men också en klarsyn och en drabbande illusionslöshet. Som all god humor döljer sig ett stort allvar i botten och det är de tre kvinnornas utsatta situation i samhället. Swiv tvingas ta ett stort ansvar som hon inte borde behöva ta med tanke på hennes ringa ålder, vilket gör läsningen bitvis smärtsam.

En del människor, som de möter, visar sig ändå vara både empatiska och varma. Kvinnorna i ”Ensamma strider” har precis som kvinnorna i ”Kvinnor som pratar” en enorm andlig styrka. Trots allt finns här mycket hopp och på det hela taget är det en mycket optimistisk historia.

Genom sitt annorlunda sätt att berätta ger Toews verkligheten ytterligare en dimension. Hennes prosa är till synes enkel och genomskinlig men på samma gång mycket målande. Hon vet verkligen hur en god historia ska berättas och besitter dessutom en skarp psykologisk blick.

”Ensamma strider” är en rappt skriven roman, som berättas i ett högt uppdrivet tempo. Den drastiska humorn är ständigt närvarande och stilen känns hela tiden otvungen och charmerande. Den försonande humorn balanserar det eventuellt vemodsfyllda och svarta. Jag hade väldigt roligt, när jag läste den och jag inbillar mig att Toews själv hade roligt när hon skrev den.

The post Rappt skriven roman first appeared on Opulens.

PROSA. Det hör till ovanligheterna att vi låter två recensenter skriva om samma bok, men ibland händer det. I synnerhet om det blir olika perspektiv på det skrivna. Thomas Almqvist uppmärksammade Miriam Toews roman “Kvinnor som pratar” i januari. Här kommer Anna Remmets recension av boken. Hon är i stort sett positiv men har vissa invändningar.

Kvinnor som pratar av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Mennoniterna är en protestantisk frikyrklig grupp som på många sätt påminner om det kanske mer kända amishfolket. Liksom dessa lever de asketiska liv utan nymodigheter, vilket bland annat visar sig i kläderna där kvinnornas utstyrsel påminner om serien The Handmaid’s Tale (även om det självklart är mer korrekt att säga att tv-seriens kläder påminner om mennoniterna och amishfolket). Och med den stränga religionstolkningen följer föga överraskande ett patriarkat som verkar nästan lika strängt. I en sådan mennonitkoloni i Bolivia utsattes under tidigt 2000-tal flera kvinnor för sexuella övergrepp i nerdrogat tillstånd.

Om dessa händelser har nu Miriam Toews (född 1964 i Kanada), som själv som själv växte upp som mennonit,    skrivit en roman. Det jag befarade från en sådan bok som så tydligt deklareras vara ”baserad på verkliga händelser” var en ganska förnumstig historia och med dystopiska drag påminnande just om The Handmaid’s Tale. Men Kvinnor som pratar är inte vad jag väntade mig.

För det första skildrar inte Toews själva övergreppen, utan efterspelet. Och handlingen är komprimerad i både tid och rum till ett höloft under ett par dagar. Där samlas några av kolonins kvinnor för att hålla ett möte om hur de ska agera efter de fruktansvärda händelserna. Ska de ge sig av? Eller stanna och utkräva hämnd? Eller göra något annat? Bland dem finns Ona, som blivit gravid efter våldtäkterna, hennes syster Salome vars blott treåriga dotter också blivit utsatt, Mariche som blir slagen av sin man och tonårsflickorna Autje och Neitje.

Genom att låta kvinnorna dryfta moralfilosofiska, religiösa och praktiska frågor (Är det en synd att inte förlåta? Hur rent praktiskt ska de gå till väga för att ge sig av?) men knappt beröra övergreppen direkt skulle en del kanske säga att Toews viker undan från att gestalta själva smärtpunkten. Men det finns något uppfriskande i hennes sätt att låta kvinnorna träda fram som tänkande och talande subjekt.

En intressant berättarteknisk komplikation är att det är en man, August, som fungerar som berättarröst. Detta eftersom han för minnesanteckningarna då kvinnorna i kolonin varken kan läsa eller skriva. August framställs som en ”snäll kille” som tidigare förvisats från den patriarkala kolonin och därför är på kvinnornas sida. Men trots detta slinker det igenom en viss ton av sexualisering i hans beskrivningar, inte minst i de av hans på avstånd älskade Ona. Jag funderar på hur medveten denna spricka i den annars oklanderliga berättarrösten är och vad det gör med berättelsen att vi får tillgång till kvinnornas röster, och indirekt deras trauman, genom honom.

Men hur det än ligger till med den saken finns det något radikalt och intressant, och det inte bara i konservativa mennonitkolonier, med kvinnor som ägnar en hel bok åt att tala. Och att tala med varandra.

Ibland blir det lite väl godmodigt och teoretiskt: det är inte vilken utflykt som helst som planeras utan en utvandring föranledd av upprepade övergrepp, bland annat på ett barn. Men när den brutala verkligen väl gör sig påmind i bisatser kommer den som ett knytnävsslag utan att det blir vare sig eländespornografi eller pekoral. Som när det står att Salomes lilla dotter inte vet varför hon har ont, men att hon börjat med blöja igen och får antibiotika. Detta lilla barn som inte kan sätta ord på det hon utsatts för ännu mer ”subaltern” än de illitterata kvinnorna och har således ingen egen röst i berättelsen.

Det talas ju i feministiska samtal om vikten av ett ”eget rum”, men som en av personerna i romanen säger är dessa kvinnor utan både plats och tid. De lever i Bolivia men är totalt isolerade, talar bara en åldrig form av tyska, kan inte läsa de kartor som behövs för att ta sig därifrån och lever dessutom som i en annan tid. Det är en vacker och intressant tanke, om än lite övertydlig när den läggs i en av romanpersonernas mun. Detta är överlag något av ett problem som romanen har. För även om den återgivna dialogen ofta verkligen skapar känslan av att komma kvinnorna nära blir det ibland lite väl mycket av direkt överförd modern feministisk analys och maktkritik som läggs i munnen på kvinnor som lever totalt isolerade, utan skriftspråk och endast tillgång till talspråk som knappt någon utom de talar. Men kanske ska boken faktiskt läsas mer som en allegori än som psykologisk realism?

Oavsett är den en oavbrutet engagerande och levande skildring av kvinnor som talar, funderar, grälar, sluter fred och filosoferar.

The post Kanske ska boken läsas mer som en allegori first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Kvinnor som pratar” är en generös hyllning till de kämpande mennoniterkvinnorna och blir till en annorlunda men mycket skarp och väldigt läsvärd roman, anser Thomas Almqvist.

Kvinnor som pratar av Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson
Rámus

Miriam Toews är född 1964 i Steinbach i Kanada och växte upp i en mennonitfamilj. Hon har skrivit åtta hyllade romaner och introduceras nu på svenska av Erik Andersson. Romanen bygger på verkliga händelser i en mennonitkoloni i Bolivia, där kvinnorna möts för att rådslå om de ska förlåta eller lämna kolonin och ge sig ut i en okänd omvärld. Under flera år har de drogats och våldtagits om nätterna. Många av dem tror att de överfallits av spöken, djävlar eller Satan, som ett straff för begångna synder och deras vittnesmål avfärdas därför som kvinnlig hysteri. De har aldrig fått lära sig att läsa och pratar enbart lågtyska i det spansktalande Bolivia.

Mennoniterna är en protestantisk, anabaptistisk frikyrka, som har sin grund i Reformationen på 1500-talet. Den anabaptistiska dopsynen gör att de har vuxendop och de ägnar sig åt aktivt fredsarbete och pacifism. Den personliga tron betonas.

De saknar hemland. En konservativ grupp bland mennoniterna är amishofolket. Övergreppen i Molotschna, mennonitkolonin i Bolivia, begicks mellan 2005 och 2009. 2011 dömdes åtta män i boliviansk domstol till långa fängelsestraff. De hade drogat kvinnorna och våldtagit dem, men övergreppen fortsatte även efter att de åtta männen spärrats in i fängelse.

Mellan 2005 och 2009 drogades och våldtogs över 300 kvinnor och flickor i kolonin. Kvinnor som pratar är ett skönlitterärt svar på de verkliga händelserna och Toews blandar dokumentär skildring med fiktion.

Toews visar upp kvinnornas utsatthet och sårbarhet men också deras enorma andliga styrka och solidaritet med varandra. De lever i en bräcklig och opålitlig verklighet, som ständigt hotas av våld och kanske till och med död. Här möts yta och djup, oskuldsfull och brutal och rå verklighet på ett ganska oemotståndligt sätt. Kolonin beskrivs som ett patriarkat, där kvinnorna levde som lydiga och undergivna tjänare.

Till och med djuren är tryggare än de. Enligt männen stod det i Bibeln att kvinnorna skulle tvingas till underkastelse. Kvinnorna själva kunde ju inte läsa Bibeln, eftersom de aldrig fått lära sig att läsa. I Molotschna hade de två alternativ – antingen skulle de förlåta männen och stanna kvar eller lämna dem och kolonin. Om de inte förlät männen skulle varken männen eller kvinnorna komma till himlen.

Deras tro krävde pacifism, kärlek och förlåtelse, men samtidigt ville kvinnorna bli fria och känna trygghet. Om man är pacifist är allt våld oursäktligt.

Toews prosa är dialoginriktad, vacker, precis och har en distinkt egen ton. Det finns en intensitet och dramatisk spänning i det hon berättar om och hon skriver känslofullt och engagerat.

Här finns också ett direkt tilltal och en omedelbarhet som imponerar. Språket är rakt och enkelt men på samma gång så effektivt att det tränger in under huden på mig som läsare. Kvinnor som pratar är en generös hyllning till de kämpande mennoniterkvinnorna och blir till en annorlunda men mycket skarp och väldigt läsvärd roman. Miriam Toews gästar Sverige i mars.

The post Starkt och engagerat om övergrepp i sektmiljö first appeared on Opulens.