NOVELL. Gustaf Johanssons novell pejlar psykologiska djup med språklig precision. Den handlar om vår förmåga att minnas, men också om framtiden. En fascinerande text vi på Opulens är glada över att få publicera.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De äter kvällsmat i vägkanten, står i dikesrenen och ser ut över förstaden nere i dalgången. Smörgåsarna från bensinstationen har legat hela dagen, smaken är fadd, osten liknar gummi. Molnens myller av gråskalor ovanför, regnet som hotar men aldrig faller. Hon betraktar reflektorstolparna i skenet från den förbipasserande trafiken. Tänk att de har blivit kvar när så mycket har försvunnit, när så mycket är på väg att försvinna. Enstaka stolpar har förstås bytts ut, men alltid en och en, alltid på ett sätt som hållit illusionen om dem som oföränderliga fixpunkter vid liv. Det är alltid sådana trivialiteter som består, tänker hon. Vi får aldrig välja vad man ska minnas av oss. Det är samma sak för samhällen som för enskilda människor. Att dö är att för alltid förlora rätten till sin historia, att se den helt och hållet bli framtidens, en gåta för den att lösa eller inte lösa, att intressera sig för eller rycka på axlarna åt.

Är det sorgligt tycker du? Han vänder sig mot henne och hon ser upp från kaffekoppen. Hur då sorgligt? Att vi inte kunde stanna längre? Hon rycker på axlarna. Nej, det är som det är bara, vi var ju tvungna att åka. Han nickar, förblir först tyst inför det, sedan säger han: Hon kommer ju, du vet, det var väl sista gången, va? Vi får se, doktorn sa att det såg stabilt ut. Han vänder sig mot halvmörkret nere i dalen, axlarna sjunker när han stoppar händerna i jackfickorna, ryggen kröks. Vinden drar i hennes hår, hon får hela tiden fånga in det och fösa det ur ansiktet. I fickan sluter sig handen runt en anteckningsbok.

När det började ske började systern skriva. Det föll sig av någon anledning naturligt för henne, trots att hon aldrig hade varit den skrivande sorten tidigare. Det finns ett tryck mot vissa punkter, skrev hon i ett litet grönblått skrivhäfte, de hittar det när de packar ihop hennes saker och tömmer gården: en kupol av inte direkt ensamhet, men avskildhet som sluts runt mig då. Smärta och en krökning av vissa tidigare raka kroppsdelar. Nästan allt är nytt nu. Hur länge kommer det att bestå?

Anteckningarna uppehåller sig ofta vid enstaka faktauppgifter, vid siffror och det mätbara. Systern har noterat kroppsvikten i kilogram och mängden sömn i timmar och minuter. Födan hon fått i sig har omvandlats till maträtter, drycker och kilokalorier. Varje dag läste hon av termometern utanför köksfönstret och skrev ned saker som molnigt, regn, lätt snöfall. Ibland skrev hon mer. Till exempel detta, från den 7 september, mitt i den epok som de senare ska kalla början: 21 dagar sedan den senaste hela natten. Jag tror inte längre att det är övergående, jag förstår inte hur det ska kunna brytas och försvinna bort, som en förkylning gör, eller ett feberanfall. Märkte i morse att det var helt omöjligt för mig att hålla en rak kurs mellan vedboden och ladugården. Jag får inte ens ha stegen över gårdsplanen ifred. När jag skulle hämta posten på eftermiddagen var jag tvungen att sätta mig 5 gånger pga yrseln – 5 gånger! Jag rev nästan ned postlådan när jag försökte ta emot mig. Maria ringde efter maten. Hon lät pigg och stark.

Hon packar ned systerns kollegieblock och anteckningsböcker i två pappkassar, är noggrann som en arkivarie eller en tjänare som förbereder en död härskares kropp för balsamering. När noteringarna läggs bredvid varandra växer de till en kartläggning av ett särskilt jag och dess plats i världen, nedtecknade i takt med att sambandet mellan de två förångades. Så kan man se dem: ett sista försök att ge denna förbindelse en form. Som en kall skiva glas som hålls ovanför en kastrull där vattnet kokar: orden är kondensen som hålls kvar, som sakta torkar. Man skulle kunna sammanställa alla dessa upplysningar. Hon slås av det när hon bläddrar i ett av skrivhäftena och leker för ett ögonblick med tanken på att faktiskt göra det, att gestalta systerns sista år med tabeller och diagram och faktarutor. Som på planscherna vi ritade i skolan, tänker hon: här är fotosyntesen, här ett kretslopp, här döden.

Parallellt med systerns strävan efter att kartlägga fanns en impuls till det motsatta. Precis som med anteckningsböckerna och kollegieblocken upptäcker de den först efteråt. Hon drar ut ett av fotoalbumen ur hyllan och ropar på honom. Kom och titta! Så här såg gården ut när vi var små. Han kommer upp från nedervåningen och de böjer sig över albumet. När hon börjar bläddra inser de att systern systematiskt har rivit ut alla fotografier där hon själv finns med. Hon syns inte överhuvudtaget, en total utrensning av bildjaget som speglar det sätt på vilket hennes levande jag förlorades till sjukdomen.

Hon ser framför sig hur systern suttit nere i vardagsrummet framför kakelugnen, hur hon lösgjort fotografi efter fotografi och låtit dem försvinna bland lågorna. Så klart brände hon dem, det måste hon ha gjort. Hon försöker hitta några noteringar om det i systerns skrivhäften, men några sådana finns inte. Det är ett osynligt, men ändå fullt synligt ögonblick. Det finns hundratals tänkbara variationer, hundratals olika sätt som det hade kunnat ske på. Att finna belägg för det ena eller det andra av dem är inte viktigt. Det viktiga är istället detta: fotografierna fanns, liksom systern gjorde det.

Frånvaro. Närvaro. Här. Förlorat. Under en tid handlar allt om att försöka minnas vilket av orden som ska användas för vilken sak. Hon skriver listor för att inte att göra misstag, överallt finns fällor. Men det hjälps inte. När hon korsar gräsplanen mellan universitetsbyggnaderna är doften ändå där. Det doftar vår, det är precis så banalt som det låter, en kombination av fuktig jord och gräs och multnande löv; de har värmts under dagen, nu svalnar de i den kylnande kvällsluften. Det måste finnas något i kullarna runt campusområdet som får det att dofta så här, tänker hon. Det måste ha funnits också runt gården, i dessa andra kullar långt bort, varit det som virvlade runt dem under de ljusa, kyliga vårkvällarna. Det finns fortfarande därute. En dom.

En dag, börjar hon, en dag kommer man att se tillbaka på våra liv som vi nu ser tillbaka på de stora tragedierna i det fjärran förflutna.

Hon tänder cigaretten i rökrutan. Framför de stora glasrutorna vid entrén till aulan övar en grupp studenter på en koreografi som ser klumpig och ovan ut. Omkring dem är skymningsljuset lilaskimrande. Hon vänder sig mot askkoppen och studerar väggen bakom. Få material bär tid lika vackert som betong, tänker hon: alla åldrar samtidigt, synliga som skiftningar och sprickor och missfärgningar; det är rosten som blöder från järnstagen, mossan som arbetar sig in. Man förstår att det har pågått länge, men där finns ingen kronologi, ingen sekvens, ingen ordning. Det är tid helt utan historia. Med människor är det tvärtom, det är hon övertygad om. I oss förvandlas tiden till vulgära, vanprydande avlagringar, till ett slags slagg. Vi kan inte låta bli göra det. Det är alltid någon som ska berätta om det, om vem hon var och vad hon gjorde. Runt henne förväntas människor stanna upp och lyssna uppmärksamt, helst svara med en egen anekdot eller på något annat sätt bekräfta att hågkomsten, bara det faktum att hon minns, har betydelse. Man borde istället se på varje ögonblick som ett landskap, tänker hon: ett landskap där snön just fallit och världen blivit som pånyttfödd – ren och slät med mjuka konturer och milda, obekanta röster någonstans i det vita. Hon andas ut och ser röken svälla och lösas upp. Glömskan är inte problemet. Minnet är det.

På vägen tillbaka till kontoret går hon igenom den vanliga monologen. Hon lägger upp den som ett föredrag den här gången, föreställer sig att hon står i en föreläsningssal som är full av åhörare. En dag, börjar hon, en dag kommer man att se tillbaka på våra liv som vi nu ser tillbaka på de stora tragedierna i det fjärran förflutna. Man kommer att vara medveten om allt lidande, men inte känna något särskilt inför det. Det är så vi i dag ser på till exempel digerdöden: vi förstår att människor led, men vi känner det inte, inte egentligen. Såret har slutits, bränts ihop av tiden. Det är en nåd som en gång också ska skänkas oss. Hon fingrar på anteckningsboken i kavajfickan. Vad vi alltså måste fråga oss, fortsätter föredraget, är om man kan skydda något från den här meningsförlusten. Eller snarare: om det är önskvärt att göra det. Lågorna finns, papper fattar fortfarande eld. Belägg förloras, svårare än så är det inte. När hon sätter foten på trappsteget känner hon genom byxtyget hur tändaren pressas mot låret.

The post Nästan allt är nytt nu first appeared on Opulens.

NOVELL. Vinden gjorde ett stråk genom de stora lindarnas kronor som den här dagen — likt alla andra dagar — stod på parad längs med den krattade grusgången på Sannaheds kyrkogård.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Marta slog sig ner på gräset bredvid gravstenen, strök med handen över namnet och började pilla upp lite ogräs som smugit sig upp bland isbegoniornas röda hyllen.

Med ett par avskedsord om att hon skulle gå hem och koka kaffe och ge katten mat, tog hon farväl av Helge och lämnade kyrkogårdens stillhet och styrde stegen ut genom den svarta smidesgrinden. Tankfullt gick hon bort mot ängen som låg mellan kyrkan och prästgården. Nu skulle hon gå hem och koka kaffe. Det var det sista hon sagt till maken innan hon gav stenen en smeksam strykning till avsked. Hon funderade över om hon hade några kanelbullar kvar i frysen, men kunde inte minnas när hon bakade sist. Men sockerkaka, det hade hon ju för det mesta. Marta stannade i steget och plockade en bukett ängsblommor, det skulle bli fint att sätta i den där kristallvasen, som de förärats när de gifte sig.

***

Marta noterade att gräset var ovanligt högt, men som hon brukade säga: ”Helge kan inte hinna allt!” Hon såg sig om och slog sig ner i trädgårdsstolen som hon upptäckte stod kvar bakom västerväggen. Den stolen hade Helge snickrat en gång i tiden. Marta log för sig själv och luktade på buketten med prästkragar och blåklockor, den hon plockade på ängen.
Det var skönt att få sitta och ta igen sig en stund, utan att ha en massa folk springande runt sig. Det var lugnt och skönt vid den gamla prostgårdens västervägg. Här hade Helge ofta suttit, när han ville koppla av och vara oanträffbar. Det mindes hon.

Ett annat minne rann fram. Ett minne av hur hon en gång stått och rensat lingon, just här vid västerväggen. Det hade varit ett fantastiskt bärår. Lingonen hade varit stora och granna och det fanns massor av dem i skogar och hagar. Hon hade plockat och även fått hjälp i plockningen av de större pojkarna. Helge hade faktiskt varit med på en och annan bärplockartur, han också, så präst han var.

För att rensningen inte skulle bli så tungsam och långtråkig, hade Marta kommit på ett eget knep. Hon bar ut kökssoffans trälock och riggade upp det i lagom lutning och bredde över ett linnelakan. Lingonen hällde hon i en hög längst upp vid lockets överkant. Så utrustade hon sig med en björkvisp, som hon själv eller Helge bundit någon gång när de varit ute i hagarna tidigt på försommaren för att se över prästgårdsägorna. Marta brukade ha en kaffekorg med på utflykten. Överst i korgen hade hon en rutig handduk som hon lade ut på gräset och dukade upp bullar och sockerkaka på.

Efter kaffestunden brukade Marta och Helge, samt några av pojkarna bli sittande och skala barken av björkriset som de brutit före kaffestunden. Det blev fina vispar av de vita kvistarna. Marta kunde knepet att binda, så de höll ihop, vilket var en konst i sig. En björkvisp var ett bra verktyg, när Marta skulle rensa lingon. Den borstade hon bort blad och annat skräp med. Det gick undan på den där racerbanan för lingon … Hon släppte ner lingonen i etapper. De fick rulla på underlaget. När de kommit ända ner till uppsamlingskärlet, hade blad och dåliga bär rensats bort och bären låg där färdiga att göra sylt eller saft av. Det hände att Marta även kokade äppelbitar och lingon tillsammans. Det blev gott som efterrätt med grädde till.

”Ja, det var tider det”, sa Marta, och i samma stund kom hon ihåg, att hon var sugen på kaffe. Hon reste sig upp och gick bort mot den inglasade verandan. Stegen var lätta som en flickas när hon gick uppför den gamla, nötta trätrappan, och tog tag i dörrvredet. Dörren jämrade sig, när hon drog upp den och så klev hon in i verandan. ”Dörren behöver smörjas”, sa Marta och grinade illa åt ljudet som uppstod när hon öppnade den.
Hon såg sig om i verandan. Ruskade på huvudet åt alla döda flugor och getingar som låg i fönstren.
”Oj, så varmt och kvavt det var här”, suckade hon och beslöt att låta dörren stå.

Den gamla trasmattan, som låg på golvet, hade av någon anledning blivit hopdragen i flera fula veck och det låg lite skräp från löv och gräs på den.
”Jösses! Jag måste städa”, tillade hon när blicken nådde mattan. ”Så förfärligt här ser ut!” Vigt böjde hon sig ner och rullade ihop den urblekta trasmattan, vars ränder var inslag av utslitna kläder från både Helge, henne själv och pojkarna. Än hade hon kraft kvar, så hon klarade av att skaka mattan rejält. Sedan lade hon ut den på verandagolvet igen med en belåten suck. ”Så där ja … nu ser det lite bättre ut”, sa hon förnöjt.
När hon skulle öppna dörren in till farstun, upptäckte hon att den var låst.

”Kära nån då! Så konstigt! Inte låste jag väl bara för att sitta ute bakom väggen en liten stund …? Nej, det är väl Helge som har gått ut, förstås. Han trodde väl att jag var längre bort än vad jag var”, sa hon och skulle just känna i förklädsfickan efter den extra nyckeln, som hon alltid brukade ha där, men förklädet hade hon inte på sig märkte hon, och sa: ”Nähä, förklädet har jag tagit av mig. Det hänger nog på kroken där inne vid spiselmuren. Ja, ja … Då får jag väl gå upp till vedboden. Där har vi en extra nyckel, det vet jag alldeles säkert.” Hon vände om och gick ut. Tog det lite försiktigt nerför trappans slitna steg och gick bort mot uthusen och fann nyckeln som alltid hängt där; för barnens skull, ifall de skulle slarva bort sin egen.
”Ni är vuxna nu, alla sex”, sa hon och höll hårt om nyckeln när hon gick tillbaka till den stora, vitmålade prostgården. Nyckeln passade, och Marta reglade upp, men förvånade sig över att dörren var så trög att få upp. Det var kvavt även inne i köket. Det behövde vädras. ”Frisk luft dör man inte av” sa hon halvviskande för sig själv och lät även den dörren vara öppen.

Hon sjönk ner på en gammal köksstol och såg sig om i köket. Det skulle vara skönt att luta sig ner ett tag, tänkte hon. Jag kan väl vila mig en stund, innan jag sätter på kaffet, så bråttom är det väl inte, jag har hela eftermiddagen på mig. Ingen tid att passa. Egentligen har jag det förbaskat bra!
Marta reste sig upp och gick uppför trappan till övervåningen. Väl uppe i hallen tittade hon in i ett par rum, och sjönk till sist ner på en säng i ett av rummen. Det låg en filt på fotänden, den drog hon över sig och kände att hon var ganska trött. Skulle bli skönt att vila en stund.
Alla hennes pojkar var visst gifta och hade familjer nu. Skönt! I den förvissningen fördes Marta in i sömnen. En skön vila utan att ridas av hemska mardrömmar.

***

Marta blev inte alls rädd, när hon vaknade till och hörde det välbekanta ljudet av spiskroken, när den föll i golvet nere i prästgårdsköket. Hon satte sig upp i sängen och plirade mot fönstret och undrade vad klockan kunde vara. Ett rödaktigt stråk låg över horisonten. Hon förstod att det måste vara kvällning. Förmodligen är det någon av pojkarna som har kommit hem från skolan, tänkte hon. Det har kanske slocknat i spisen och nu är det väl så, att den som kom hem försöker göra upp eld. Fanns det någon torr ved inne? Marta mindes inte. ”Nå… det finns späntade törstickor, en stor hög i skrubben. Bäst jag går ner och visar var de är. Utan töre kan det vara kinkigt att få eld i den där gamla spisen … Jag vill inte att det ska ryka fram. Sotet lägger sig på gardinerna och de var väl nyuppsatta i midsomras, om jag inte missminner mig”, muttrade hon och förde benen ut över sängkanten.

***

Skallgångskedjan samlades utanför Sannaheds vårdhem, och delade upp sig i lag. Markus skulle söka av området runt kyrkan och prästgården. Där hade Markus som barn varit med sin mor och plockat blåbär. Kunde Marta ha fått för sig att söka sig ända dit ut, till kända marker?
Det bestämdes att Markus själv skulle söka igenom området närmast prästgården. Han var ju den som bäst kände till den biten, och var de brukade gå på den tiden de plockade bär. Markus beslöt att söka ännu närmare prästgården och då fick han se att dörren till glasverandan var öppen. Huset stod visserligen öde, men öppet skulle det ändå inte vara. Markus klev upp på trappan, den som han så många gånger gått både in och ut på. Han stannade och lyssnade, men det hördes ingenting vare sig inifrån huset eller från uthusen. Den sena eftermiddagen var stilla och tyst. Till och med fåglarna verkade slumra i sina reden, eller var de höll hus. Markus gick in i köket och fram till spisen. Öppnade spisluckan som om han tänkte göra upp eld, men stängde den igen. I hastigheten råkade han riva ner spiskroken, så det blev en riktig skräll när den ramlade ner på stenplattan framför spisen. På den där spisstången, mindes han att hans mor hängt hans blöta vantar och sockor till tork, när han kommit hem blöt och kall om både händer och fötter. Pjäxorna brukade ställas på marmorhällen bredvid spisen, efter det att mor Marta stoppat tidningspapper i dem, så de inte skulle dra ihop sig och krympa.

Minnena ramlade över honom där han stod framför spisen. Där hade han nästan alltid funnit sin mor stående och greja med något. Endera lagade hon mat eller så bakade hon. Om hon inte stod och vispade en sockerkaka. Sylt och saft mindes han att hon också gjort själv. Kola kom han ihåg, att han brukade få vara med och göra till jularna. Det kändes vemodigt att tänka på gångna tider.
Så hörde han steg från övervåningen. Han stelnade till för ett ögonblick och drog sig ut mot farstun där trappen till övervåningen gick upp. Vem hade gått in och gömt sig här i hans gamla barndomshem? Spöken trodde han inte på. Stegen måste alltså tillhöra någon levande varelse.

***

Marta blev lite förvånad, när hon såg att Markus var vuxen. Men det var gott nog, att hon kände igen pojken, som den son i ordningen han verkligen var. Så hon inte fick för sig att det var en helt främmande karl. ”Va, i all sin dar …! Är det du Markus som kommer och hälsar på. Så roligt”, sa Marta och tvärstannade i trappan. ”Mamma …!” utbrast Markus nästan förskräckt och tårarna steg honom i ögonen, så han blev tvungen att blinka.
”Å, kära du, Markus, jag måste ha somnat, men så tyckte jag mig höra hur någon la in i spisen. Jag hörde ljudet av spiskroken och vaknande av det.”
Modern gick de återstående trappstegen ner till Markus. Hon tog honom i famn och sa: ”Om jag hade vetat, att du skulle komma, skulle jag väl ha sett till att ha kaffebröd hemma, men jag har inget att bjuda dig på.” Marta suckade bedrövat, och hon såg nästan skamsen ut när hon slog ut med händerna i en fattig gest, och sa att de kunde väl kanske koka sig en slät kopp kaffe.

”Det är bra ändå, mamma”, sa Markus och hade svårt att hålla gråten borta. Han önskade hett, att han kunnat nå henne, på det vanliga sättet. Prata med henne som förr, men det gick ju inte. Marta var innesluten i sin egen lilla värld. Till den världen kunde inte Markus nå, mer än små stunder och de kom med allt längre mellanrum. Marta gick före ut i köket och öppnade skafferidörren och sa sorgmodigt: ”Ja, har inte ens skorpor … Det var konstigt. Jag tyckte precis …”

”Lilla mamma!” Han bet ihop tänderna och försökte behärska gråten. Stackars, älskade mamma, tänkte Markus med smärta.
Nu gällde det att försöka lotsa modern tillbaka i minnesregistret, så hon kunde komma ihåg att hon numera bodde på vårdhemmet. Hur skulle han kunna förklara hur allt hängde ihop, utan att hon blev förtvivlad? Stackars, älskade mamma, tänkte Markus med smärta.

The post När dimman lättar first appeared on Opulens.