I FOKUS. Tre korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. AUTOFIKTION

Barndom och Ungdom av Tove Ditlevsen
Recension av Anna Remmets
Natur & Kultur

Tove Ditlevsens Gift fick nytt liv när den för några år sedan gavs ut på Natur & Kultur. Nu kommer också de två första delarna, Barndom och Ungdom (1967) i en samlad utgåva i översättning av Vanja Lantz. Såsom de okonstlade titlarna anger följer de den unga Tove (som även delar efternamn med författaren) genom barndoms- och ungdomsåren fram till dess att hon träffar den inflytelserika och betydligt äldre redaktören Viggo som hon lever med i början av Gift.

Den största förtjänsten hos Barndom är ändå hur Ditlevsen skildrar barndomen som sådan, tycker Anna Remmets. Många har visserligen mer eller mindre lyckat och originellt beskrivit den utsatthet och ensamhet som kommer sig bara av att vara ett barn i de vuxnas värld. Men Tove Ditlevsen gör det med ovanlig skärpa och obarmhärtighet.

2. SCEN

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stora scenen

Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare är den spektakulära Den yttersta minuten, ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen.

Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: ”en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.

3. FACKLITTERATUR

Finding the Mother Tree av Suzanne Simard
Recension/Essä av Emil Siekkinen
Alfred A. Knopf förlag

Det ska vara action i skogen. De senaste årtiondena har forskare som kanadensiskan Suzanne Simard genom sina studier av skogen visat att detta sätt att bruka skogsmark är långsiktigt förödande. Skogsindustrin – som spelar en betydande roll i den svenska ekonomin – kan vara på väg mot kollaps om den inte ändrar sitt tillvägagångssätt. I sina memoarer Finding the Mother Tree berättar ekologen hur hon och andra kom att förstå vad skogsnäringens metoder leder till, samt att det som utmärker en verklig skog är en omfattande samverkan som ger ett starkt och mångfaldigt samfund, bestående av välmående individer.

Den som vill verka för verklig skog och biologisk mångfald kan utbilda sig genom att bland annat läsa Suzanne Simards Finding the Mother Tree, och agera i enlighet med sina övertygelser. Det finns organisationer som verkar för ett hållbart skogsbruk, och Suzanne Simards The Mother Tree Project undersöker metoder för skogsförnyelse som ska främja biologisk mångfald, bindande av koldioxid, och skogars överlevnad i klimatkrisens era. Suzanne Simard är inte färdig med att verka i livets tjänst.

The post Kulturtips: Från högklassig autofiktion till liv i livets tjänst first appeared on Opulens.

LEKFULLT. Lena S. Karlsson har varit på Dramaten och upplevt ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger.

Den yttersta minuten av Mattias Andersson
Dramaten Stora scenen,
Stockholm

Det har ofta sagts att för att teater ska uppstå krävs bara skådespelare, en text och en publik. Efter den långa period av coronastängning finns en tydligt sug efter teaterupplevelser. Tiden har varit kännbar i synnerhet för Dramatens stora ensemble som nu återigen kan möta sin publik utan restriktioner. Mattias Anderssons första premiär efter att han utnämnts till konstnärlig ledare  i mars 2020 är den spektakulära Den yttersta minuten,  ett sceniskt experiment och en kärleksförklaring där i stort sett hela ensemblen är engagerad.

Mattias Andersson har sin speciella nisch då han ofta utgår ifrån ett dokumentärt material, så också denna gång. Alla skådespelare har fått frågan “Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?” Förslagen var många och helheten skulle kunna uppfattas som disparat, men landar i en föreställning där också Dramatens stora scen avlockas nya möjligheter, järnridån, vridscenen, tågvind och belysningsriggar är en del av föreställningen

Ett digitalt tidtagarur visar på den utmätta tiden, för att markera att varje skådespelare ska få framträda under samma premisser. Scenen är vidöppen efter att järnridån går upp, visuellt är det mäktigt när den 48 manstarka ensemblen samtidigt vistas på scenen, effektivt koreograferad av Tove Sahlin i samarbete med Mattias Andersson. Teater är till sin natur en lekfull konstart, vilken regissör kan motstå att låta vridscenen gå på högsta fart  och snurra med hela ensemblen?

Det börjar tämligen tämligen okontroversiellt när tre skådespelare framför järnridån reciterar Bibeln, Gunnar Ekelöf – här framträder först det gamla gardet Kristina Törnqvist, Marie Richardson och Pierre Wilkner, det liknar mest en skolavslutning. Men när ridån går upp blir allt i ett slag annorlunda. Vissa skådespelare går ihop och spelar gamla favoriter ur den klassiska repertoaren, Shanti Roney och Göran Ragnerstam väljer att spela ett stycke ur I väntan på Godot. Flera yngre skådespelare har hämtat sin energi och inspiration hos Lars Noréns “Natten är dagens mor”, en pjäs som berört många på djupet och som man ser som ett slags urpjäs och hyllning till den realistiska traditionen från O’Neill. Scenen spelas av tre lag som en stafettläsning.

Några framträder osminkat och personligt, som Per Mattsson som inte utan stolthet förklarar att han är 73 år ung och är äldst på scenen. Men här presenterar sig också en ny generation av Dramatenaktörer, som Nemanja Stojanovic och Helmon Solomon för att nämna några, som sannolikt kommer att bli namn att lägga på minnet.

Mattias Anderssons eget tillägg till föreställningen är en reflektion över tiden och hur man ska väcka publikens uppmärksamhet under olika epoker. Under Hollywoodfilmens glansår avkrävdes manusförfattarna scener på tre minuter för att göra publiken beredd på den historia som ska berättas. Med åren har bruset från media blivit så markant att man idag kan räkna ner den tiden till 10 sekunder, enligt modern medieteori.

Shakespeares Sonett 64 läses på svenska, finska, portugisiska, spanska; vilket säger lite om skådespelarnas etnicitet idag. Den yttersta minuten blir på samma gång ett lekfullt upptäckande av sceniska möjligheter och ett credo för kommande säsonger. Eller som man skriver på hemsidan: “en lustfylld återkomst som också signalerar en ny början”.

The post Hoppfull återkomst på Dramaten first appeared on Opulens.

UNDERSÖKNING. “Om du bara har en sista minut på Dramatens stora scen när vi öppnar i höst, vad skulle du göra då?” Utifrån 70 skådespelares svar gör Dramatenchefen Mattias Andersson en kollektiv föreställning som inleder hösten på nationalscenen.

The post Dramaten öppnar med hela ensemblen på scen first appeared on Opulens.

TEATER. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, skriver Lena S Karlsson.

Determinism av Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Ljus: Charlie Åström
Musik: Anna Sóley Tryggvadótir
Medverkande:  Evin Ahmad, Alexander Salzberger, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal
Dramaten, Lilla scenen

Passande nog har Dramaten premiär för Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Determinism drygt en månad innan han tillträder chefskapet och blir konstnärlig ledare för denna nationalscen. En tung post som blivit allt svårare, med tanke på de många chefer som lämnat huset, mer eller mindre frivilligt, under de senaste åren. Man frestas att se uppsättningen av Determinism som en slags programförklaring. Ett drama om identitet, öde och frihet. Ytterst sett handlar det, som jag läser pjäsen, om makt; att utöva den eller att duka under för den.

Precis som i Mattias Anderssons Uppenbarelsen från 2017 baseras inte heller denna pjäs på något dokumentärt material. I centrum står istället frågan om i hur hög grad hur våra liv varit resultat av fria val eller yttre omständigheter. Huruvida vi är offer för krafter som vi inte styr över eller om vi, precis som Sartre menar, rent av är dömda till frihet.

För den som har fått August Strindberg estetik i Ett drömspel under huden kan Determinism te sig som en tillämpning av Strindbergs nydanande drama. Även i Determinism kan allt ske. Tidens gång är upphävd. Determinism är också en livsrevy i högt tempo bestående av minnen ”upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”, för att tala med Strindberg. Också här ”klyvs personerna”, de ”fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas” i ett kontinuerligt flöde.

Mattias Andersson blandar flinkt drömmar och maktutspel – situationer som oftast uppstår då två ytterligare skådespelare, Thérèse Brunnander och Hannes Meidal, gör entré som Mary och Bill. Med dem uppstår förvecklingar. De uppträder ömsom hotfullt och ibland servilt. I en scen förvandlar sig Mary till en arrogant städerska som talar amerikanska och rappt citerar T. S. Eliot, för att diktatoriskt ta över scenen.

Allt börjar och slutar med en massiv skräll. Ett ungt par, X och Y, gör inbrott i en lyxvilla fylld av statusprylar. De tar för sig av husets goda. Whiskyn i barskåpet och när en ”bord duka dig”-supé där utsökta viner och delikatesser serveras, låter man sig väl smaka. Vid denna måltid börjar omvandlingarna. Paret iklär sig sömlöst rollerna som ägarna till den fashionabla villan, för att senare iklä sig andra identiteter – som om det varit nedslag i olika stadier på livets väg. X och Y övertar den frånvarande familjens trauma, deras längtan efter ett barn – som löses efter att ett barn plötsligt uppenbarar sig genom en lucka i golvet. Men barnet lider av en okänd sjukdom och tas ifrån dem av en kvinna som resolut för med sig barnet, en av Thérèse Brunnanders pregnanta rollgestalter. Skrämmande i sin överlägsna maktutövning. Över scenen vilar ett dolt hot, som vore det ett drama av Harold Pinter.

Dekoren spelar en väsentlig roll i Determinsm. Lyxvillan imploderar och drömmen om den perfekta inramningen till ett lyckligt äktenskap spricker. Resoluta män bär bort större delar av möblemanget och övrig dekor. Samtidigt tar man bort afrikanska masker och andra exklusiva föremål, som om det under ytan av rikedom och god smak, döljer sig ett intet; tänk dörren med fyrväpplingen i Ett drömspel. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, men som besvarar få. Här ställs höga krav på ensemblen som hela tiden levererar, men  stundtals känns uppsättningen lite blodlös och utstuderad, vilket är synd.

The post Ambitiöst men dunkelt drama om makt first appeared on Opulens.