FOTBOLLS-VM. Sent i kväll ställs Sveriges herrlandslag mot Frankrike i fotbolls-VM. När Sebastian Saar får reda på att Sveriges målvakt Jacob Widell Zetterström bär en Houellebecq-keps startar ett flöde av tankar.

Jag vet varför du har gråtit
Och varför du ser på mig i sorg

Je sais pourquoi tu as pleuré
Et tristement m’as regardé

Enrico Macias La femme de mon ami

Fotboll har alltid varit lite sekundärt för mig. Kanske sedan den dagen min mor tvingade mig att ”göra slut” och ringa min fotbollstränare som elvaåring. Det här är mer än trettio år sedan. Ändå har jag förmågan att bli ”storsvensk” var enda turnering av dignitet Sverige deltar i.

Min lägenhet, byggd 1928, är på tok för varm. När jag nåddes av budet att vår landslagsmålvakt tränade i en Houellebecq-keps var jag i färd med att kyla av mig i en park i Malmö. Då tänkte jag instinktivt att detta är det mest intressanta som hänt i det så kallade kulturkriget som rasar mellan en bisarr identitetshöger och det läger som av nyss nämnda höger bedöms som ”woke”.

Jag har läst, ofta med dunkel njutning, allt av Houellebecq. Men möjligvis inte lika grundligt som den förra liberala partiledaren Johan Persson som, enligt egen utsago hade läst den franske författaren tio år innan något verk av denne publicerats!

Min fascination för Houellebecq grundas i att han alltid lyckas göra öppet mål. Han tillfredsställer sin läsekrets medelst intellektualism, samtidigt som hans konservativa läsares värsta fördomar bekräftas. Ett  exempel är anti-intellektualismen hos berättaren i ”Underkastelse”, en välsituerad föreläsare på Sorbonne med en faiblesse för arabiska prostituerade och, det återkommande temat, hämtmat. När jag själv blir smekt av att en protagonist, på ett snarlikt sätt, i en roman nämner situationisten Guy Debord, blir kanske min politiska motståndare detsamma av ett citat som detta, ur ”Elementarpartiklarna”:

”Mitt i det västerländska självmordet hade de självklart ingen chans”

Frankrikes landslag har till sin absoluta majoritet spelare som har sin bakgrund i länder som Frankrike koloniserat. Men även efter avkoloniseringen har Frankrike bibehållit ett särskilt grepp. Kulturellt, språkligt och ekonomiskt. I länder som Senegal, Algeriet, Tunisien, Rwanda (!), Mali etcetera…

Läser målvakten Jacob Widell Zetterström Michel Houellebecq? Jo, det framgår av en intervju från förra året. Dock kommer det nog inte att bidra till en svensk seger om det franska landslaget får kännedom om kepsen.

Läser de franska spelarna Houllebecq? Jag tror inte att fotbollskillar, oavsett etnicitet och härkomst, läser så mycket, generellt sett. Det må vara min fördom.

Ovanstående är dock ett exempel på hur orden är en del av allas liv. Ett där själva ordet eller namnet förvandlats till symbol eller varumärke. Ibland är det omöjligt att skilja på vad som är vad.

Mitt under brinnande krig, eller inbördeskrig då Algeriet fortfarande betraktades som en del av Frankrike, skrevs ett manifest 1960 Manifeste de 121: Déclaration sur le droit à l’insoumission dans la guerre d’Algérie

”Behöver vi minnas att, femton år efter Hitlermaktens förstörelse, lyckades fransk militarism, som en konsekvens av ett sådant krig, återinföra tortyren och göra den igen till en Europeisk institution?”

En av undertecknarna var Marguerite Duras. Förlaget Ellerströms som saluför Houellebecq-kepsen har även en keps med hennes namn i sitt sortiment. Förresten råkar jag dessutom veta att det finns ett läckert bokstöd som återfinns hos välsorterade bokhandlare, med Frantz Fanons porträtt. Jag vill ha ett sånt, men är inte tillräckligt stadd vid kassa. För att trösta mig undrar jag när konsumtionen av verkligt levda liv kommer att upphöra? Den skymmer nämligen solen.

Matchen börjar strax. Vive la…

The post Sebastian Saar: ”Målvakten och Houellebecq” first appeared on Opulens.

GUD. Ann-Charlotte Sandelin har mött författaren Johan Fellenius som är aktuell med boken ”Bilder från mitt sanna öra”. En bok om Gud, tro  och mening.

Fyra gyllene, krökta linjer mot grön botten blir ett öra. En bild av Johan Fellenius personliga direktkontakt med Gud. Låt oss säga att Gud bor i Johans öra.

Om detta intima förhållande skriver han brev, som har sammanställts till en tunn, lättläst och ibland rentav roande bok: ”Bilder från mitt sanna öra”, utgiven på Telegrafstationen förlag.

– Jag skriver för att hjälpa min syster som har det svårt, säger Johan Fellenius.

Brevens mottagare kallas Syster, men författaren tillstår att även om det finns en reell förebild hade han kunnat skriva Broder, Bästa vän, Kärleken …

– Många befinner sig i smärta, kommer inte ut ur den.

Alltså en smärta av det existentiella slaget, den som handlar om tro och mening. Finns det en väg framåt när allt i livet känns tungt och motigt?

”Bilder från mitt sanna öra” ger inga klara väganvisningar, den är främst tänkt som ett diskussionsunderlag. De korta kapitlen har titlar som Väckarklockan, Leta, Lovsång, Bördor och Platsen.

Steg för steg närmar Johan sig sin gudstro, genom ett samtal med rösten som viskar i hans öra. Om inte med klara ord så med något förnimbart i själens innersta, som Johan Fellenius citerar Axel Sandemose på försättsbladet.

– Det här är min sanning, just nu. Jag måste stå för det, även om jag kommer att gå vidare. En människa förändras hela tiden, säger författaren.

Johan Fellenius, som lärt sig om schamanism i Mexiko och mött islam mixad med naturtro i Gambia, har återvänt till och skriver här om kristendomens Gud. Han väljer anekdotiskt ur Gamla testamentet, men predikar inte. Johan utgår från sig själv, antyder livserfarenheter, misstag och brister utan att gå in på detaljer. Språket är snarare underfundigt än tungt teoretiskt; författaren säger sig vilja ge lite glädje, lite skratt mitt i de allvarligare tankarna om den fria viljan, själsliga bördor och tron som tillflykt. Besöket hos Satan är rena skämtet – om än med visst allvar.

Jo, jag frågade också spegeln:

”Var finns den rätta?!? Ja, kan du svara på det? Den som förstår och kan älska mig precis som jag är, som jag är på riktigt, i mig själv?”

Så där håller jag på. Gräver och gräver, söker, provar något nytt, går tillbaka, gräver igen, söker och skottar igen. Skottar i några av mina gamla spår. Gråter och skrattar om vartannat. Stänger några av husets dörrar. Tydligen låser jag också vissa rum. Ja, så där för alltid, tänker jag. Ja, så håller jag på och letar. Letar febrilt, katastrofalt! Bökar på likt ett vildsvin. Var finns tryffeln? Jobbigt! Till slut så jobbigt att jag somnar. Trött och utmattad kollapsar jag.

Då, ja då, väcker någon mig! Det är inte den röda väckarklockan! Någon väcker mig, nästan som i drömmen och det utan, ja utan att ens fråga om lov får jag höra:

”De som söker skola finna. Ge inte upp!”
Jag tycker det är ganska fräckt att störa någon i sömnen på det viset. Även om det är med ord som verkar både kloka och visa. Så jag lämnar spegeln och går ut och ställer mig på farstutrappan mitt i natten. En känsla smyger sig på, den av att ha blivit smått förolämpad, ja nästan kränkt! Därför svarar jag också irriterat:

”Det vet jag väl. Lätt för dig att säga. Som om jag verkligen inte har letat och sökt! Vem tror du att du är? Skulle du ha alla svaren kanske? Tror du att du är Gud fader eller?”

Dagen då ”Bilder från mitt sanna öra” överlämnas från förlaget förs ett rundabordssamtal mellan troende såväl som tvivlare och rentav icke-troende om Gud och om sanning.

Samtliga har läst boken, varför det faller sig naturligt att diskutera Guds existens och egenskaper, om han nu finns: Gamla testamentets stränge Herre som förvandlas till Nya testamentets Fader. Egna trossatser och lånat tankegods kastas fram. Olika religioner nämns, mysticism och mångtusenårig visdom.

Oavsett tro eller otro enas sällskapet om att fred och respekt för allt liv är gott.

– Låt inte Gud förstöra vår vänskap, som Johan Fellenius säger.

The post ”Gud i örat” ‒ möt författaren Johan Fellenius first appeared on Opulens.

BIBLIOTEK. I veckans krönika berättar Lars Thulin om sin livslånga kärlek till bibliotek.

940 906

940 906. Denna kod har jag haft i mitt huvud i 65 år. Aldrig tvekat om ordningen på siffrorna. Trots att min hjärna under decennier proppats full av koder och lösenord. Kombinationer som jag ofta glömt och med stigande ålder glömmer i ökande grad. Men 940 906 är som hugget i sten. Det var numret på mitt första lånekort på biblioteket.

Mitt första bibliotek

Min kärlek till bibliotek började hos en sträng gråhårig dam som skötte biblioteket i Skanskvarnsskolan i Årsta i södra i Stockholm. Det var förmodligen inte större än 70 kvadratmeter. Men för mig fantastiskt med alla bokryggar som pockade på min uppmärksamhet. Jag undrade om det fanns någon som hunnit läsa alla. Sedan var det doften. En mild nyans av torrt damm. För mig blev den synonym med upptäckarglädje och lyckan att få läsa och veta mer.

Fast jag lärde mig också att lyckan kom med villkor och begränsningar. En var att för sent återlämnade böcker mötts av bannor och ilska. Budskapet var tydligt – jag hade missbrukat ett förtroende. En andra begränsning var att här inte fanns alla böcker, speciellt inte dem som jag ville läsa. Som ungdomsdeckarna Fem-böckerna och hela serien om det brittiska flygaresset Biggles. Damen med det grå håret förklarade korthugget att det var dålig litteratur. Och i hennes bibliotek erbjöds minsann bara fin litteratur.

Medborgarplatsens bibliotek

Så småningom följde pappa mig till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Och där fick jag kortet. Med numret 940 906. Ett bibliotek så stort att enbart avdelningen för barn- och ungdomsböcker var större än hela lokalen i Skanskvarnsskolan. På Medborgarplatsens bibliotek blandades den trygga doften av bokdamm med något som var spännande. Vägg-i-vägg låg ett stort bassängbad. Den stickande doften av klor rullade därför in mellan bokhyllorna.

Men trots sin storlek fanns det inte heller här plats för Biggles och övriga representanter för den roliga och dåliga litteraturen. Förbudet gjorde dem förstås än mer lockande, så mina föräldrar föll till föga. De köpte suckande Fem-böcker och Biggles. De förra slukade även min storasyster men hon lämnade Biggles strider i sin Spitfire till mig.

Huvudbiblioteket vid Odenplan

När jag själv fick åka buss och tunnelbana blev huvudbiblioteket vid Odenplan ofta målet. I den vackra katedrallikande byggnaden som domineras av ett runt rum med åtskilliga balkonger trängdes ofattbart många volymer i de mest skilda ämnen. Dock inte så stort att kapten Biggles fått landningstillstånd.

I de långa hyllorna med bibliotekskoden V, som står för medicin, vågade jag som elvaåring med bultande puls ta ner en stor läkarbok och med skräck läsa ingående om åkomman som gjorde att min pappa bara blev 43 år. Aneurysm, ett brustet blodkärl, i hjärnan. Inget i den torra medicinska prosan sade något om ärftlighet. Men jag tog för givet att den fanns. Den gnagande oron utvecklades till en mild dödsångest, som därefter varit min följeslagare. Något som både betungat och berikat mitt liv. För insikten om livets ändlighet ger även förhöjd livskänsla. Vetskapen om att inget är självklart får oss att ta vara på livets möjligheter. Detta hade jag inte lärt mig så tidigt utan 940 906.

Journalisthögskolans bibliotek

Nästa stora minne av ett bibliotek är ett där 940 906 inte behövdes. Biblioteket på Journalisthögskolan. Dit skickade en stor del av landets tidningsförlag sina alster. Ett sätt att visa upp sig för alla dem som kunde bli förlagens medarbetare. Marknadsföring, helt enkelt. Jag slogs av bredden och djupet i utbudet. Tänkte att någonstans i detta vidsträckta fält ska jag väl hitta anställning och hyfsad lön. Vilket jag gjorde. Här hade lukten av bokdamm ersätts av något som doftade bättre, starkare och mer eggande. Trycksvärta.

Biblioteket i Hongkong

Decennier senare hade jag ett överväldigande biblioteksmöte. Det skedde i Causeway Bay i Hongkong. Som de flesta byggnaderna i denna stad är detta hus storslaget, vackert och makalöst effektivt. Det är 12 vångar högt och rymmer 2,3 miljoner böcker. Här fann jag de fakta jag behövde för att skriva texter under de knappa två år jag bodde i staden. Då upplevde att jag biblioteket var fritt, precis som Hongkong var vid den tidpunkten. Nu fruktar jag att kommunistiska partiets hantlangare har rensat ut de skrifter som misshagar diktaturen i Peking. Kanske speciellt allt om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Den som enligt partiet aldrig inträffat men som alla ändå måste påminnas om att den aldrig har hänt.

Läxhjälpare på biblioteket

Nu är jag åter ofta på Stockholms stadsbibliotek. Och jag har mött verksamheten i en ny roll. Jag är läxhjälpare på biblioteket i Kista en dag i veckan. Då bistår jag gymnasieelever och vuxenstudenter med deras läxor. Inte så mycket med fakta, dessa har eleverna snabbt och vetgirigt googlat. Utan hjälp med studieteknik, att formulera sammanfattningar och sätta in kunskap i ett svenskt sammanhang.

Men mitt uppdrag där tärs av mörka tankar. Hur många av dessa ambitiösa elever med utländsk härkomst vill Jimmie Åkesson och Johan Forssell med illa dold förtjusning sparka ut ur landet på deras 18-årsdag? Varför ska mina och resten av samhällets satsningar på dem bli meningslösa? Det enda syftet med Tidölagets agerande är att cementera ett vi-och-dom-samhälle. Där ”dom” alltid ses som ett hot.

Ändå, tack 940 906 för allt.

The post Bibliotek – en livslång kärlek first appeared on Opulens.

KÄRLEKSBREV. För första gången har författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergmans kärleksbrev till Maria Almqvist publicerats. Lis Lovén har läst Per Wästbergs urval och finner att tonen är både genuin och intim.

Breven till Maria av Bo Bergman 1891-1964
Förord och urval: Per Wästberg
Norstedts

Det är en vacker kärlek han ger uttryck för, författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergman. Jag tänker att det inte känns det minsta oanständigt även när jag får inblick i hans mest privata brev till Maria Almqvist. Bergmans ansvarskänsla inför denna kvinna lyser igenom. Per Wästberg låtit publicera ett urval av dessa kärleksbrev: ”Bo Bergman – Breven till Maria 1891-1964.”

Det är en relativt okomplicerad kärlek författaren ger uttryck för. Den tillhör de grå, stilla stunderna. Den förtär honom inte. Den konsumerar inte hans pliktkänsla inför sin hustru Hildegard.

Det är ju värt att tänka på detta att han aldrig var gift med sin stora kärlek, Maria. Det kan ha varit anledningen till att den höll så länge. Inget kom i vägen för den. Genom de brev han ofta fick från Maria levde han upp och tycks ha orkat gå vidare. Han verkar inte ha övervärderat sin författarroll. Nej, han ville vara en god människa i ordets djupaste betydelse. Och det han saknar i självsäkerhet som poet tar han desto mer ut som trygg tillit inför Marias själva väsen. Han tömmer all sin längtan in i hennes värld.

Han är inte heller en man som vrålar ut sanningar. Han är ingen kärlekens rebell. Breven andas en naturlig värme mitt i vardagen. Breven har en ton grundad i en verklighet som inte alltid känns litterär. Breven ingår i en vardag bortom hans yrkesroll. Och han skriver egentligen inget verkligt intressant om sitt arbete i Svenska Akademien. Den yttre världen med krig har han heller inget viktigt att säga om. Hans enda ärende i breven är Maria.

Och den vardagligt inkännande kärleken? Den som är grundad i klar och realistisk tillit, vad finns att säga om den?

Jag tänker på Bibelns Paulus, faktiskt. Ord som säger att kärleken är tålmodig och mild. Den skryter inte. Den framhäver inte sig själv. Den driver inte på. Den är, som sagt, tålmodig och mild. En kärlek som mera är agape än passion. En kärlek som får kraft ur Marias arbete med funktionshindrade barn. Hennes äkta solidaritet får honom att känna in denna altruistiska kärlek.

Det rör sig om en värme som är inkännande och lojal. En omsorg som är sådan att den ger kraft att gå vidare. Många gånger tänker jag att kärlek och erotik är tidsbundna. Att det är utifrån vår epok vi tar till oss kärlekens språk. Här är Bo Bergman den 1800-talsman som låter plikten till hustrun prägla hans liv. Han tillät sig inte att lämna sin fru. Desto mer tar han kraft från sin själs älskade. Hon som får honom att stå ut och klara alla problem, även om kraften kommer långväga från genom brev.

Breven han skrev är inte överdådigt bra i litterärt avseende, men läsvärda ändå. På sitt stillsamma sätt förs texten framåt i lugnt och stilla mak. Och trots det stillsamma blir läsningen aldrig långtråkig. Man kan genom den här boken skåda in i författarens värld bortom det litterära. Breven har ju inte varit menade för eftervärlden. Därför är tonen så stillsamt genuin och intim. Likväl blir nu texterna utställda som en litterär form i det offentliga ljuset och det ska vi nog vara tacksamma för eftersom personen Bo Bergman blir synliggjord. Jag tänker mig att den här personliga sidan kan förklara det stillsamma i hans lyrik. Det är en lyrik som inte förhäver sig.

The post Bo Bergman – en stillsam poets kärleksbrev first appeared on Opulens.

”BANNED BOOKS”. Apropå pågående ”Banned books week” berättar Vladimir Oravsky om konflikten med Astrid Lindgren AB. Läs hans historia om ett aktiebolags maktutövning och ett stoppat manus!  

 ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”

Astrid Lindgrens föräldrar var bosatta på gården Näs, där de arrenderade prästgårdens jordbruk. Och det är där bäbisen som fick namnet Astrid Anna Emilia Ericsson föddes. Bibeln var naturligtvis lättillgänglig och det som Lukasevangeliet 12:48 predikade ”…Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”, tog Astrid på så stort allvar att hon senare skrev om sin karaktär Pippi Långstrump, att ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Är man Astrid Lindgrens arvinge, och äger Astrid Lindgren Aktiebolag, då har man företräde att tolka denna utsago. Som till exempel så som att ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”.

Jag har dessvärre erfarenheter av dessa övergrepp och jag har beskrivit dem på flera hundra boksidor. Läs exempelvis min omfångsrika, översatta, vida spridda bok ”Friheten i kulturen” med undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”. Det är för övrigt en bok som mången, inte minst i den akademiska världen, refererar till.

”Från Astrid till Lindgren”

Mitt bokmanuskript ”Från Astrid till Lindgren” kom ut till slut trots stora och förmodligen mycket kostsamma ansträngningar från Astrid Lindgrens arvingar. ”Från Astrid till Lindgren” blev översatt till flera språk, omvandlades till pjäs spelad även i USA, men först och främst ändrade boken ”Från Astrid till Lindgren” Astrid Lindgrens liv, det vill säga vissa episoder som jag diktade fram, inkorporerades så småningom i Astrid Lindgrens officiella och av arvingarnas auktoriserade biografier.

Bättre exempel på konstens seger över verkligheten är inte lätt att finna.

Astrid Lindgren AB vs ”Pippi och byxornas uppror”

För kanske ett år sedan skrev jag barnboksmanuset ”Pippi och byxornas uppror”. Det blev omedelbart antaget, kontraktet skrevs och en mycket duktig illustratör började illustrera det.

Men plötsligt, lika förutsägbart som lanseringen av en svensk litteraturkanon, kontaktades jag av ”Pippi och byxornas uppror”:s förlag som vidarebefordrade ett mejl som de fått från firman Astrid Lindgren Aktiebolag: ”Stort tack för att du kontaktar oss i denna fråga och vi uppskattar varmt att ni vill göra rätt upphovsrättsmässigt. Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI. Den enklaste lösningen i den här situationen är nog att byta namn på huvudkaraktären och ta bort ’Pippi-flätorna’ på henne.”

Astrid Lindgrens eftermäle hotat

Jag håller på att skriva en bok som heter ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, och jag är just nu på 246:e manussidan. Mina anteckningar och en omfattande korrespondens kring manuset tyder på att boken ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” blir lika omfångsrik och översatt, refererad till och spridd som min bok ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”.

Jag skall således inte breda ut mig i detta referat men vill ändå citera hur mitt manus ”Pippi och byxornas uppror” börjar:

Pippi var en argsint treårig liten flicka som alltid sa att allt och alla var dumma.

Sådant kan bli ganska tröttsamt att lyssna på. Om en dörr inte öppnades tillräckligt snabbt, sa hon omedelbart ”Försvinn, dumma dörr!”

Om en stol stod i hennes väg, utbrast hon: ”Flytta på dig, dumma stol!” och så knuffade hon den åt sidan.

Om hennes gaffel inte höll ordentligt i hennes mat, då lät det: ”Du är så urbota dum, din dumma gaffel!”

Och så lät det från morgon till kväll, både hemma och på dagiset.

Till och med när Pippis mor ville hjälpa henne att klä på sig, kunde hon säga: ”Lämna mig i fred! Jag kan väl göra det själv, dumma mamma!”

Hotas Astrid Lindgrens Pippi?

På vilket sätt skulle min Pippi kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur? Min Pippi, går på dagis och lever uppenbarligen med sin mor.

Astrid Lindgrens Pippi är nio år gammal och har ingen mor. Min Pippi är 3 år gammal. Dessutom är hon allt annat än världens starkaste flicka, min Pippi klarar inte ens en ”närkamp” med sina egna byxor, när dessa gör uppror.

Min Pippi umgås med ingen Annika och ingen Tommy, min Pippi har överhuvudtaget inga kamrater.

Min Pippi har ingen häst ej heller har hon någon apa, min Pippi har överhuvudtaget inga djur, inte ens hårlöss.

Är det de ovannämnda egenskaperna och attributen som skulle kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur?

Googla hur många som heter Pippi! Då kan man se att 231 stycken är det antalet kvinnor som heter Pippi i Sverige och dessutom 2 stycken män.

Jag har faktiskt kontaktat en hel del människor i Sverige, Danmark och Schweiz som heter Pippi och fick deras tillåtelse att kalla min Pippi Pippi, samt jag fick även fotografier där dessa är utklädda till Pippi Långstrump och leker med Pippis av Aktiebolaget auktoriserade leksaker. Vad säger Aktiebolaget om det?

Astrid Lindgren AB:s agerande

Vad är det som luktar illa för Aktiebolaget? Är det det att jag, Vladimir Oravsky, är en invandrare? Och att jag kan så mycket om Astrid att jag utan tvekan kan kallas expert på henne? Är det detta att min bok ”Från Astrid till Lindgren” utlöste en flod av böcker och filmer som behandlar perioden som sträcker sig från Astrid till Lindgren? Eller är det detta att Astrid personligen hjälpte mig när jag behövde tillåtelsen till att använda mig av hennes karaktärer i två stycken utbildningsfilmer om skogsvård och kulturminnesvård?

Anledningen till att jag beslutade mig att föregå min bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” med inlägget ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”, det vill säga raderna som du just nu håller på att läsa, är pjäsen “När skönheten kom till byn”, ett Nils Ferlin-citat som gav namnet till en pjäs som Marianne Lindberg De Geer både skrev och regisserade samt gjorde scenografi till.

”(…) Det är en fantasi om hur Pippi Långstrumps liv kanske skulle gestalta sig i vuxen ålder och om hur vårt allt fyrkantigare samhälle skulle ha hanterat henne – eller försökt hantera henne,” skriver Teater Brunnsgatan Fyra där pjäsen spelades och vars affisch består förutom texten av en bild på en flätförsedd Pippi.

Aktiebolaget ger sig inte på alla

Varför angriper Aktiebolaget inte Marianne Lindberg De Geer? Anledningen är enkel. Marianne är en legend med skinn på näsan. Hon skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget samt visa ett utsträckt mittfinger åt det. Marianne är dessutom gift med Carl Johan De Geer, en mytomspunnen rebell och han skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget och visa ett utsträckt mittfinger åt dess censurrepresentanter.

Och Teater Brunnsgatan Fyra är också untouchable. Den drivs av Martina Montelius som tog över den efter sin mor Kristina Lugns frånfälle. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

”Pippi Långstrump har blivit utnyttjad, sviken och glömd av forna vänner”, skriver produktionsbolaget Wendel & Olsson AB om sin film ”Fiktiv granskning – En grävande historia”, från 2020. Samma bolag gjorde även filmen ”Valla villekulla”, i vilken Ann Petrén spelade Pippi och Anki Larsson spelade Annika och Rolf Sohlman spelade Tommy.

Wendel & Olsson AB har resurser, så det skulle vara präktigt dyrt för Aktiebolaget att bråka med dem. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

I Ingvild Rishøis roman ”Stargate” uppträder både den 10-åriga Ronja och den hygglige Alfred, båda karaktärerna tagna direkt från Astrid Lindgrens rollgalleri. Romanen är översatt till svenska och både i Norge som i Sverige nämndes ordet mästerverk. Ingvild Rishøi har både en och två gånger berättat om Astrid Lindgrens påverkan på hennes skrivande. Har Aktiebolaget missat detta uppenbara ”missbruk” och överträdelse av Aktiebolagets fullständigt godtyckliga förbud- och censurregler?

En känd och inflytelserik teaterrecensent skriver till mig: ”Irina von Martens ”Irinas bok” skapar en helt egen värld av Astrid Lindgrens figurer och det blir än tydligare i teateruppsättningen på Unga Klara under namnet ”Irinas nya liv”. Där blandas Astrid Lindrens figurer med de skådespelare som gestaltade dem i olika filmer”.

Pippi Longstocking är en av karaktärerna i The Simpsons värld. I en känd bild från filmen visar Pippi sin bok Pippi in the South Seas. I samma Simpsons refererar man till Pippis namn genom att kalla frisören som klipper Lisa ”Snippy Longstockings”. Aktiebolaget vet att man inte ger sig på Simpson. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump.

Alla dessa ovannämnda författare och regissörer samt ett 50-tal till vilka jag tar upp i min kommande bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, är för mäktiga för att Aktiebolaget skulle våga sig på dem med sina absurda och vidrigt laglösa krav. Aktiebolaget vågar sig bara på dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser skräms till att ge upp.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump. Allt vad Aktiebolaget behövde göra var att på ett knappast synligt vis antyda att Sveriges nationalhelgon Astrid, skandaliserades av en invandrare. En uppenbar lögn, eftersom jag aldrig skrev ett enda negativt ord om Astrid Lindgren, utan tvärtom –– ”Från Astrid till Lindgren”, boken som teaterpjäsen, är inget annat än en hyllning till henne, något som samtliga recensenter skrev om.

Invandrare och kvinnor

Ordet ”invandrare” behövdes aldrig att nämnas, mitt osvenska namn, signalerade med varnande tydlighet att jag är lika välkommen i Aktiebolagets krets som signalkräftan som bär på den jättedödliga kräftpesten som förgör vår älskade flodkräfta.

Aktiebolagets andra lätta byte är kvinnor.

Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt.

Trots att Astrid Lindgren var en stark och handlingskraftig kvinna med mycket skinn på näsan, tror Aktiebolaget inte mycket på kvinnornas försvarsförmåga. Det är nästan undantagsvis alltid kvinnor runt mig som angrips. Och dessa ger sig, de ger upp. Alltid.

Tekniken med vilken dessa kvinnor betvingas är beprövat och än så länge säkert. Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt. Aktiebolaget testar vad det kan komma undan med, utan några som helst konkreta hot om domstol och saftiga böter och andra smärtsamma förluster. Aktiebolaget vet nämligen att allt det behöver göra är att skicka ett brev, ett mejl, eller ringa upp och alla dessa kvinnor frammanar själva för sig hot om långa och kostsamma rättegångar som slutar i konkurs.

”Der Feige droht nur, wo er sicher ist”, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Den fege hotar bara där han är säker. Och så träffsäker von Goethe var! Han kände djävulen både utan och innan.

Inga konkreta hot men…

Som sagt, inga konkreta hot över huvud taget: ”… Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI”, skriver således Aktiebolaget till min förläggare, utan några som helst bevis, utan några som helst konkreta hot om några åtgärder.

Och trots att jag med ”Pippi och byxornas uppror” inte gör någon som helst ”intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt varumärket PIPPI”, gick mitt förlag i taket och meddelade mig att det avslutar samarbete med mig, eftersom hon, förlagets ägare, inte har råd att gå i klinch med Aktiebolaget.

Till och med min illustratör, en kvinna med integritet och välutvecklad samarbetsförmåga, hoppade av boken ”Pippi och byxornas uppror”. Anledningen: Hon vill inte hamna i konflikt med Aktiebolaget.

“The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing” – skrev den konservative 1700-tals filosofen Edmund Burke. Orden citerades med förkärlek av medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen ”Hitler: The rise of evil”.

Maffiametoder

Så länge som förläggare, illustratörer och författare böjer sig för Aktiebolagets maffiametoder, så länge skördar dessa superrika Sverigepåvar framgångar med sina metoder.

”Jag är Pippi och jag kan göra allt vad jag vill”, sjunger Viveca Serlachius.

Vi är Aktiebolaget och vi kan göra allt vi bara vill, är Aktiebolagets arbetsmotto. Om det var möjligt att vända sig i sin grav, så skulle Astrid Lindgren utan tvivel göra det. (Läs gärna min bok ”Den gamla och Edens lustgård”.)

Jag är tämligen säker på att svenska medborgare i allmänhet vet betydligt mer om vad som sker på månens baksida än de vet vad som utspelas i kulturens vidsträckta spindelväv.

Återbruk av fiktiva figurer är bara några månader yngre än fiktiva figurer. Pippi i ”Pippi och byxornas uppror”, är på inget vis besläktad med Pippi Långstrump. Om ”Pippi och byxornas uppror” är besläktad med någon existerande och mycket hyllad och till andra språk översatt bok, då är det med boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå: En bok för tjejer och kvinnor”, första gången utgiven år 2004. Och ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är skriven av Vladimir Oravsky, alltså samme författare som skrev ”Pippi och byxornas uppror”.

Rättvisan segrar till slut

Tiden kommer hinna fatt även Aktiebolaget, det är jag tämligen säker på. Liksom man så småningom avslöjade det som alla under decennier visste om Harvey Weinstein men som ingen enskild förmådde att avslöja. Harvey Weinstein liksom Sacklerfamiljen, liksom Hamid Noury, liksom Irmgard Furchner, liksom George Pell, liksom Ron Jeremy, liksom Matteo Messina Denaro, liksom… Alla förlorar makt i sinom tid.

Till och med jämställdhetsprofeten, juristen, tidigare polischefen, rektorn för Polishögskolan och grov våldtäktsman Göran Lindberg a k a Kapten Klänning avslöjades så småningom. Eftersom nästan alla som växer sig till himlen har fiender som törstar efter att sanningen skall fram. Och de bidar sin tid.

Kapten Klänning var övertygad om att han var höjd över alla misstankar. Han var säker på att ingen letar efter sexuell förövare på hans uppburna och ordensprydda avdelning.

Alla kommer avslöjas så småningom även om den ögonbindelförsedda rättvisan inte så sällan är tålamodsprövande långsam.

The post Har Astrid Lindgren AB makt att förbjuda böcker? first appeared on Opulens.

BOKMÄSSAN. Kulturredaktör Clemens Altgård reflekterar över Bokmässan i Göteborg och talet om litteraturens död i det digitaliserade skådespelssamhället.

Litteraturen ska hyllas

Den här veckan är det åter dags för Bokmässan i Göteborg. Återigen ska det minglas i månglarnas tempel. Och än en gång ska litteraturen hyllas.

I sammanhanget kan det vara värt att erinra om kulturminister Parisa Liljestrands uttalande: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

Även om det förstås var ett fullständigt platt och intetsägande uttalande så inbegriper som bekant begreppet litteratur även muntliga texter och därtill har det under de senare decennierna vidgats inom litteraturvetenskapen. Så helt fel i sak hade hon ju inte. Och en härlig truism är det som redan kvalat in bland bevingade ord.

Detta att det finns något slags yrvaket vurmande för boken som medium i regeringskretsar, går knappast att ta miste på.

Böcker som mirakelkur

Med projektet ”Från skärm till pärm” ska böckerna på mirakulöst vis lösa den svenska skolans problem med elevers bristande läs- och skrivförmåga. ”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok” som Falstaff, fakir formulerade det i ”Envar sin egen professor”.

Detta sammanfaller givetvis på ett ypperligt vis med införandet av den nationella (läs: nationalistiska) kulturkanon som nyligen presenterades även om litteraturlistan var löjeväckande mager. ja, rent av ynklig. Ett absurt skämt, om man så vill.

Så har till exempel tio dikter valts ut, tänkta att sammanföras till en antologi. Kommer ett sådant häfte att förbättra lyrikens trängda läge i den samtida offentligheten? Skulle inte tro det, va? I synnerhet inte om den blågula Kulturkanonen i åratal framöver kommer att, likt en gökunge, sluka pengar från en redan åtstramad kulturbudget.

Hur som haver så kommer den som besöker mässan på lördagsförmiddagen få möjlighet att höra Nina Solomin samtala med Lars Trägårdh om denna litteraturkanon, som får sägas vara både lätt och luftig. Samtidigt, klockan 10, kommer Glenn Hysén att signera Kalle Kovács bok om Liverpool FC.

Bokmässan har spännvidd

Ja, säga vad man vill, men bokmässan har numera en oerhörd spännvidd.

På 11 000 kvadratmeter kommer det att finnas 760 utställare. 156 utländska författare kommer att framträda, 327 seminarier att hållas och totalt är det 3 500 programpunkter. Det låter onekligen som overkill eller om man så vill en mördande konkurrens om uppmärksamheten. Som forskaren och det mångfasetterade snillet Herbert Simon påtalade angående uppmärksamhetsekonomi så leder en rikedom av information till att vi blir dränerade på just uppmärksamhet. Vilket kan förklara den yrsel som många mässbesökare drabbas av.

Men sedan finns det ju förstås också ett annat slags yrsel som orsakas av allt för stort intag av destillerade och jästa drycker. Och då är vi inne på en annan aspekt av detta storvulna hyllande av litteraturen. Festerna och skandalerna som omgärdar Bokmässan tenderar numera att överskugga de rent litterära inslagen. Som när Expressen förra året skrev om ”Fylla och skandaler på hemliga svitfesterna”.

Mer bråk på bokmässan?

Visserligen efterlyste Konkrets medarbetare Fredrik Virtanen för två år sedan mer bråk och skandaler på mässan ”Make Bokmässan bråkig igen”. Men det var så att säga bråk och skandaler på en mer litterär och avancerad nivå han ville se. Men kanske är de där riktigt överdådiga litterära stridernas tid förbi. Möjligtvis kan det bli politiska strider med tanke på att Vänskapsförbundet Sverige-Israel medverkar på mässan. Något som inte framstår som helt okontroversiellt, för att göra ett understatement.

Kärlekstema på Bokmässan

”Kung Ranelid saknas, gör han inte? Ranelid ligger lågt, lägre än en sjunken båt,” skrev Virtanen också den gången. Men i år är Ranelid på plats, bland annat i egenskap av vigselförättare. Ett av årets teman är nämligen ”Kärlek och lust”.

”Här möter vi författare som skriver om kärlekens rus, men också om lustens skamfläckar, om otrohet och fetischer. Dessutom blir det parterapi, barterapi, ranelidelse och romance,” utlovar chefen för bokmässan Oskar Ekström. Jo, tack. Världen står i lågor och folkmord pågår, men man blir ju helt överväldigad av ett sådant kärleksbombardemang.

Det stora temat i år är dock ”Dramatik”. Även där utlovas mångfald och myller. Extra allt, även där.

Ett spektakel

Och så kommer Nobelpriskandidaten Chimamanda Ngozi Adichie till Göteborg för att ta emot Bokmässans hederspris Sjöjungfrun på lördagen. Hon pryder också omslaget till mässkatalogen och sprider internationell superstjärne-strålglans över hela spektaklet.

Är litteraturen död eller lever den?

För nog är Bokmässan numera ett spektakel värdigt ett, med Guy Debords ord, skådespelssamhälle präglat av informationsöverflöd och återkommande reflektioner kring litteraturens och bokens död. Men det där talet om bokens död är förstås att betrakta som överdrivet.

Friedrich Kittler, som måste ses som en av vår tids stora medieteoretiker, hävdade att litteraturen inte längre är levande, men inte heller död. Den är, uttryckte han, med ett ord hämtat från skräckgenren, odöd. Det skall förstås som att litteraturen inte längre är det ledande mediet, även om böcker även fortsättningsvis kommer att produceras och tillskrivas stor kulturell betydelse.

”Under teknologins betingelser försvinner litteraturen (på samma sätt som metafysiken hos Heidegger) in i den odöd som är dess ändlösa slut.” (Maskinskrifter, Essäer om medier och litteratur, Antropos,).

Vill man spetsa till det skulle man rentav kunna tala om en karnevalisk dödsmässa. Och böckerna är ju värda en mässa. Kom ihåg att: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

The post Är Bokmässan i själva verket en dödsmässa? first appeared on Opulens.

RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Hermann skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Hermann som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Hermann.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.

How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)

Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.

Är boken en hämnd på modern?

Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är  inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.

Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.

Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.

Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.

Jong-Fast är verklighetsförankrad

Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.

Jong-Fast äger sin berättelse

Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.

Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.

The post Molly Jong-Fast skriver starkt och insiktsfullt first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén har läst ”Dä kvetter”, Johan Svedjedals biografi över Fröding. Hon konstaterar att det är en mycket bra bok som bidrar med nytt stoff och ger nya perspektiv på författarskapet.

Dä kvetter. Gustaf Fröding som student av Johan Svedjedal
Albert Bonniers förlag 

Johan Svedjedal är litteratursociolog och hans aktuella biografi över Gustaf Fröding har en lustig titel: ”Dä kvetter”. Jag kan redan vid de inledande sidorna läsa ut vad som väntar, de toner av kunskap man omgående kan notera. För den här boken om Gustaf Fröding bidrar med nytt stoff, vilket är anmärkningsvärt med tanke på all den kunskap om diktaren som redan ackumulerats.

Det är kul att kika in i universitetsvärlden i Uppsala i slutet på 1800-talet. Här får läsaren ta del av gedigen kulturhistoria, livfullt skildrad. Men av vikt är att den tidens studentliv ger Svedjedal en ny ingång till att förstå Fröding.

Fröding i ny belysning

Tiden är således nu kommen för att ta del av ny vetskap om vem denne poet var. Att bara hänga upp sig på sjukdomsbilden är begränsande. Det kan ju blott leda till ett slags ”tycka-synd-om-mentalitet”. Som om man tidigare inte vågat se den verklige Fröding med alla hans brister. Och kanske behövs det en litteratursociolog för att syna grundförutsättningarna när det gäller Fröding. I det större sammanhanget måste man också förstå de nya idéer som uppstod under den här perioden. Tänkare som Herbert Spencer, John Stuart Mill, Charles Darwin, Herman Bang, Henrik Ibsen, Georg Brandes – alla de namn som gav must och märg till 1880-talet. Lägg därtill den gryende feminism som tog spjärn mot det konservativa mansväldet.

Jag måste säga att Svedjedal skriver på ett medryckande vis. Det är som att lyssna på någon som verkligen vet hur det gick till i Uppsala på de studentikosa supkalasen. Kanske trodde jag att Svedjedal skulle moralisera men nej, det tycks mig inte så. Trots en viss pratighet blir framställningen aldrig långtråkig. Och kanske är det själva ämnet som gör att Svedjedal låter som han gör. Inte det minsta akademiskt präktigt, tack och lov! Inte det minsta skrivet von oben. Texten slår sig i slang med gängen i studentstaden.

Frödings sexliv

Och så kommer vi då till detta med Frödings sexuella liv. Här tycks Svedjedal ta kvinnornas parti. På grund av fattigdom och socialt underläge tvingades många kvinnor prostituera sig. Det är smärtsamt att läsa om detta. Det var accepterat bland borgerskapets män att köpa en kvinna för natten. Men om dagen fick de inte synas med dessa kvinnor.

För Frödings del tror jag att det handlade om en kluvenhet och att sätta in genusfrågan i ett övergripande klassperspektiv framstår i sammanhanget som viktigt. Fröding som kom från en välbärgad familj hade också fått en avsevärd summa i arv som gjorde att han kunde ägna sig åt excesser i krog- och bordellmiljöer. Och därmed blev hans studier lidande.

Prostitutionen på den tiden hade således sina sociala orsaker. Men även frågan om moral och sedlighet spelade in. Eftersom onani ansågs farligt enligt kyrkan så sågs det som mera ”naturligt” för männen att söka sig till kvinnor som erbjöd sexuella tjänster. Och när sedlighetsdebatten rasade som värst i Sverige var det många som tog männens parti.

Försvarar inte Fröding

Det var de prostituerade kvinnorna som skulle bevakas och hållas efter. De sågs alltså som de skyldiga i dubbel bemärkelse, både utifrån sin sociala situation och utifrån sitt kön. Många som blev med barn utanför äktenskapet tog också livet av sig. Synas fick de inte göra… Ja, även i detta avseende tycker jag Svedjedal har gjort ett bra arbete, rent sociologiskt. Han försvarar inte Fröding och sätter därmed in skalden i ett större sammanhang som synliggör en maktstruktur. Bra gjort!

Sex och sprit inspirerade poeten

Även om inte Fröding hade allvarlig håg till studier var det likväl Uppsala som skapade poeten Fröding. Det var här supandet och kvinnorna gav honom ingångar till skämt och lek. Det är ju som den värmländske festprissen med dialektala ordlekar vi har lärt känna skalden. Och kanske var hans humor ett skydd mot den råa verklighet som fanns. Ett slags skydd mot det klassamhälle som var hans – och ändå inte!

Det var inte ovanligt att personer som studerade lämnade universitetsvärlden utan att ha tagit någon examen. Fröding är alltså inget exceptionellt undantag. Strindberg tog inte heller någon examen. Men den bild man hade av författare på den tiden var just en upphöjd idealbild. Det var kanske därför som Fröding innerst inne kände sig så misslyckad. Men misslyckandet gjorde honom på många sätt till den författare han kom att bli.

Nihilisten Fröding

Titeln på Svedjedals bok visar på den inställning Fröding hade: ”Dä kvetter”. Han hörde således inte till de lyckades skara och detta gjorde honom uppenbarligen nihilistisk vilket frigjorde hans kreativitet. Detta hänger i hög grad samman med det liv han levde i Uppsala, men det beror även på den moderna tid som var i antågande.

En ny tid som förstod att uppskatta den ”misslyckade” poeten. När Fröding så begravs på Klara kyrkogård i Stockholm vandrar 10 000 personer med i begravningsföljet. Ministrar, statsministern och Svenska Akademien är på plats.  

Bakgrunden till en bra biografi

Mot slutet av ”Dä kvetter” berättar Svedjedal hur han har tänkt om arbetet med sin bok. Och han förklarar att de tidigaste förenklade uppfattningarna om Fröding var att diktaren hade en karaktärsbrist och därför söp och blev psykiskt sjuk. Inte heller har poetens Uppsalatid behandlats tidigare och därför har man inte fullt ut kunnat tolka Frödings liv och leverne. Ej heller kunnat rätt förklara hans diktning. Det sociologiska perspektivet lyfter Frödings sociala omständigheter och sätter honom i rätt kontext. ”Dä kvetter” är, kort sagt, en mycket bra biografi.

The post Ny ingång till förståelsen av Fröding first appeared on Opulens.

ROMAN. ”För den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.” Lis Lovén har läst Rachel Cusks aktuella roman ”Parad”.

Parad av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag

Livet i Västvärlden framstår just nu som på många sätt ovisst och obestämbart. Och där finns för mig ingången till Rachel Cusks aktuella bok– ”Parad” i översättning av Niclas Hval. Det är en text som präglas av en minst sagt egenartad stil.

Cusk har bott både i Kanada och Storbritannien och har satt viktiga avtryck hos både recensenter och läsare. Hon går sannerligen inte spårlöst förbi. Och för min del så vill jag skriva in henne i en postmodern, postkolonial kontext. Det postkoloniala avtrycket berör ju, troligtvis i många vitt skilda läger. Frågan är om man genom litteraturen kan hitta en ingång eller utväg ur det postkoloniala tillståndet… Frågan står öppen!

Cusks påtagligt osammanhängande och ändå djupt övertygande text reser sig som en katedral över den ackumulerade kunskapen om livet i Väst i postkolonialismens tidevarv.

Cusk och den kritiska blicken

Den är konstnärligt målmedveten, den fogar bild på bild till en klagosång över maktordningen mellan män och kvinnor. Denna brittiska anda som bestämmer hur objektet ständigt är utsatt för en kritisk blick. Rachel Cusk lägger sig själv, som författare, till med den kritiska, nedgörande blicken. Och hämningslöst radar hon upp scen på scen där litteraturens klassiska mönster har ersatts av något radikalt annorlunda.

Texten ekar av den tomhetskänsla som måste dränkas i ord, ord, ord. Ord som en motståndshandling, motstånd mot allt det som naglar fast könet vid gud-vet-vad! Och ja, en motståndshandling mot modern som auktoritet, den makt som sammanblandas med strukturer som ursprungligen formats av brittisk kolonialism.

Det är så jag vill läsa ut författarens upplevelse av en given maktstruktur. Jag tror att man som läsare måste ha upplevt Storbritannien in på huden för att fullt ut förstå Cusks senaste roman.

Sedan är det detta med hur språket på olika sätt blir till en labyrint där vi söker målet för läsandet. Här märker man att Cusk har en avsevärd bildbegåvning. Det betyder att hon till slut överanvänder bilderna och att läsaren rumsterar omkring i en textmodell som tycks ha skapats i syfte att överlista en manlig överordning.

Det framstår återigen som mycket brittiskt och postkolonialt. Jag kan som läsare inte heller få bukt med författarens geni. Jag tror att det är just så här män kan känna det när de ställs inför en anmärkningsvärd kvinnlig begåvning.

Cusk visar upp tidsandan

Samtidigt kan jag förstå Cusks genomslagskraft. Hon ligger helt rätt i tiden. Cusk visar upp tidsandan, men inte i form av en klassiskt stor berättelse i gediget utförande. Nej, inget känns rätt i hennes berättelser om man utgår från klassiska och traditionella måttstockar. Kanske lär man sig av hennes bok att längta bort, att längta hem till något annat.

Kvar efter den första genomläsningen blir en matt känsla av att ha blivit bedövad av alla intryck. För det är nu så att Cusk liksom projicerar sin begåvning på läsaren. Jag har fastnat i hennes ord och vill för egen del skriva mig ut ur detta som jag kallar ett postmodernt tillstånd.

Det känns som om endast en klassiskt skolad poet kan hjälpa mig att återerövra världen igen. Eller en klassisk modernist. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad eller vem som ska hjälpa mig hitta tillbaka igen.

Omläsning av Cusks ”Parad”

Sedan vid en andra läsning börjar jag om på nytt. Kanske är det själva de strukturer som Cusk använder sig av en produkt av hennes konstnärliga blick. Blicken som gör allt till konst, allt blir till objekt, även ett intagande leende.

Ja, kanske liknar Cusks blick den man finner hos en manlig konstnär. Hos henne blir det så genomtänkt och metodiskt att det kan skrämma. Här har vi en kvinna som törs på allvar objektifiera allt hon ser. Att hon inte skäms! Så jo, hon är skicklig, hon serverar konst som språk och språk som konst.

Jag antar att den maktordning Cusk själv genomlevt och tampats med förmått henne att erövra maktens redskap för att sedan kunna skriva en kylig roman som denna. Därför är den strukturerad som en polyfoni och gestaltar ett kollektiv.

Jag får ett intryck av att Cusk har använt sig själv för att skriva fram en struktur som speglar ett postmodernt tillstånd. Hon är sitt eget material, sin egen blick. Så vill jag se det. Det faktum att en genial kvinna använder maktens redskap som berättarteknisk utgångspunkt skänker en läsupplevelse man kan ha svårt att bli färdig med. Så för den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.

The post Rachel Cusk speglar samtiden i språklig labyrint first appeared on Opulens.

POET. ”Jag har alltid fascinerats av Bengt Bergs direkthet, lättsamhet, melankoli och värmländska humor.” Det skriver Thomas Almqvist som haft stort utbyte av poetens återblickande bok ”Ett bord vid livets flod.”

Ett bord vid livets flod: Bilder och texter från Värmland och världen
av Bengt Berg
Votum

Poeten Bengt Berg betraktar världen genom sin hembygd, vilket han visar i den här boken, ”Ett bord vid livets flod”. Under 50 års tid har han gjort det som poet. Berg har också samarbetat med flera konstnärer. Den nya boken är tillbakablickande med dikter, berättelser och bilder. Med den nordvärmländska hembygden som utgångspunkt tar oss författaren med oss på strövtåg i den egna världen och humor kombineras med allvar, ett engagemang i de stora frågorna blandas med värmländska krumsprång.

Den här återblickande boken är, som nämnts, en blandning av olika motiv och uttryck. Förutom allt annat så är Bengt Berg först och främst en stor poet men han är också på samma gång en mycket skicklig naturfotograf, som vandrar mycket i landskapet och fotograferar sin närmiljö. Därtill reser han också mycket och besöker ofta poesifestivaler runt om i världen.

Förra året var Bengt Berg i Indien. Han har också varit på Poesifestivalen i Medellín i Colombia flera gånger. Det lär för övrigt vara en av världens farligaste städer. Vi får besöka Medellín i Bengt Bergs sällskap, där poesin verkligen finns överallt.

Poesin är betydelsebärande och fylld av sammanhang
Som en fågelkväll. Eller tidtabell.
Poesin är en tunn rök med vars hjälp du kan leta dig fram
till elden
Poesin är syrenernas spegelbild i vattenbaljan,
men framför allt stenen som utplånar denna bild:
PLASK!
Poesin är själens c-vitamin potatisens grodd, gruskornet
Poesin finns överallt, även i en sop-container.

Fernando Pessoa i Portugal får sin rättmätiga hyllning. Poeten Pessoa skapade en mängd fiktiva författargestalter, så kallade heteronymer, alla med sina speciella personlighetsdrag och litterära stilar. Berg har varit mycket i Lissabon och ägnar en hel del utrymme åt Marianne Sandels, som i antologin ”Smaken av oceanerna” (FIB:s Lyrikklubb, 1982) presenterar 27 portugisiska 1900-talspoeter, dock inte ovan nämnde Pessoa.

Bengt Berg använder sig gärna av en ganska drastisk och jordnära humor och har en och annan räv bakom örat.

Hon var av det ohämmade slaget,
Tog ut löständerna på busskafeét och
drack sitt kaffe på fat.
Sommartid drev hon kiosk,
nedanför utsiktstornet på Gurlita klätt.
Han sålde vykort, äpplen och chokladkakor.
Men hennes specialitet var filbunkarna, prydligt
ställda på rad; efter nog många dammoln
från vägen såg de färska ut på nytt
Och nere i skålarna: ett fint lager med sand
precis som i Sydkinesiska sjön.

Jag har följt Bengt Bergs karriär som poet i princip sedan början och då inte minst genom att läsa Rallarros, tidskriftsnummer som jag har kvar. Poesitidskriften Rallarros, med bland andra Per Helge och Bengt Berg i redaktionen, fanns 1973-1985 och samlade en prenumerantskara på nära 2 000 prenumeranter. Merparten av Bengt Bergs böcker har utkommit på Heidruns förlag.

Jag har alltid fascinerats av Bengt Bergs direkthet, lättsamhet, melankoli och värmländska humor i de dikter han skrivit. Genom hela sitt kontaktnät med andra poeter runt om i världen har han byggt och fortsätter att bygga broar.

The post Givande strövtåg i poeten Bengt Bergs värld first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Vi får en drastisk, men ändå trovärdig bild av hur livet kan te sig i Ljubljana i dagens Slovenien.” Det skriver Thomas Almqvist som läst romanen ”Blatten återvänder” av Goran Vojnović.

Blatten återvänder av Goran Vojnović
Översättning: Christine Bredenkamp
Rámus

Goran Vojnović är född 1981 i Ljubljana och verkar som författare, dramatiker, kolumnist och filmregissör. I sitt författarskap håller han sig inom det forna Jugoslaviens ramar och skildrar livet för de människor som en gång utgjorde ett land.

”Blatten återvänder” är hans fjärde till svenska översatta roman. Här återvänder han till Marko Dordić och hans uppväxtkvarter i Fužime, i utkanten av Ljubljana. Det har gått tio år sedan sist. Pappa Radovan är sjuk i cancer, vilket vänder upp och ner på hela familjen.

Marko känner inte igen sig längre, då Fužime har gentrifierats under det senaste decenniet. Här bor nu rika unga familjer och fattiga pensionärer Med de gamla vännerna delar Marko numera bara nostalgi.

Han har tillbringat tio år i Bosnien, som är präglat av nationalism, korruption och krigstrauman, som förvandlat honom till en känslomässigt rubbad, desillusionerad ung man. Ingenting är hemma för honom längre.

I Bosnien sågs han som serb (han är serb), i Serbien som sloven och väl tillbaka i Slovenien igen är han blatte igen. ”Blatten återvänder” är en fristående fortsättning på Vojnovićs succéroman, ”Blattejävlar!”, som är den roman som sålt mest någonsin i Slovenien. 

Vojnović fortsätter att väva ihop det gamla Jugoslaviens historia och den egna familjens egna trauman. Minnena från det förflutna hjälper oss att förstå samtiden men befriar oss inte från ansvar inför framtiden.

De nya gränserna mellan länderna på Balkan gör att människorna kommer längre bort ifrån varandra och att det blir svårare att kommunicera över generationsgränserna.

Vojnović gestaltar en oerhört stark känsla, när han skildrar det gamla Jugoslaviens sönderfall. Samtidigt vårdar Marko kärleksförhållandet med Alma som en effektiv positiv balanserande faktor i allt elände. Familjen tycker inte om det förhållandet, eftersom Alma är muslim. Många av de gamla vännerna har blivit pundare och själv blir Mark inblandad i smuggling av kött. Här finns inte mycket hopp för framtiden.

Humor och satir är viktiga ingredienser i Vojnovićs författarskap. Den gränslösa fantasin och det drastiska språket är två andra karaktäristiska drag. Det högt uppdrivna berättartempot ger knappast något utrymme för någon psykologisk fördjupning. Prosan är tät, intensiv och väldigt osminkad. Språket är grovt, för att inte säga mycket grovt.

Berättelsens påtagliga överdrifter står den muntligt berättade skrönan mycket nära och här finns också en direkthet i uttrycket och även trots allt en inneboende tro på livet, som ger någon form av hopp i all tröstlöshet. De rasistiska glåporden och tillmälena i dialogerna verkar höra till normal samtalston. Här finns också ett slags väldigt svart humor.

”Blatten återvänder” är en ganska rörig roman, men samtidigt på något sätt lite charmig. Tyvärr är tonen något uppgiven, snudd på resignerad. Det är ingen idé att dra någon vart, för det är inte bättre någon annanstans. Vi får en drastisk, men ändå trovärdig bild av hur livet kan te sig i Ljubljana i dagens Slovenien.

The post Vojnović skriver drastiskt men trovärdigt om livet i Ljubljana first appeared on Opulens.