SKANSEN. Den akuta faran är över, nu behöver Skansen en tydlig plan för framtiden. Det menar författaren och journalisten Per Grankvist.

Skansens problem är välkända. Intäkter och anslag ökar inte i takt med kostnaderna, samtidigt som en underhållsskuld i byggnaderna tynger ekonomin.

Detta har lett till medvetna och omdiskuterade prioriteringar, bland annat uppsägningar av museipedagoger som styrelsen bedömt som nödvändiga. Åtgärderna har gett effekt: Skansen har nu ett överskott på 20 miljoner kronor och läget har stabiliserats.

För att inte hamna där igen behöver Skansen en plan för att på sikt bli oberoende av det statliga bidraget på 78 miljoner kronor – samtidigt som underhållsskulden betalas av. Det krävs runt 100 miljoner kronor i intäkter per år för att Sveriges populäraste museum ska kunna stå på egna ben, på samma sätt som The Met i New York eller Abba-museet på Djurgården.

När Maria Groop Russel lämnar chefsposten är läget bättre än på länge. Hon har säkerställt en organisation som kan genomföra en strategi för långsiktigt lugn och stabilitet. Nu behövs en intäktsdriven vision som bygger på Skansens styrkor – och en konkret plan.

Om jag skulle bli nästa chef för Skansen skulle jag bygga vidare på detta och komplettera med fullt finansierade åtgärder utifrån den genomgång av verksamhet och ekonomi som jag gjort. Målet är att göra Skansen till en plats för entusiasm, kultur och natur, samtidigt som intäkterna ökar med runt 100 miljoner kronor per år. Nyckeln är att, som Skansens grundare uttryckte det, känna sig själv – och bygga på Skansens styrkor.

Från nostalgi till nyfikenhet

Skansens cirka 700 anställda har unik kunskap och ett smittsamt engagemang. I en tid när intresset för praktiska färdigheter växer ska Skansen bli den självklara platsen för den som vill lära sig baka bröd, laga saker, göra upp eld, renovera fönster, sköta bin eller odla grönsaker. Under parollen ”Min nyfikenhet väcktes på Skansen” mångdubblar vi antalet föreläsningar och workshops så att fler får upptäcka glädjen i att vara i naturen och göra saker med händerna. Samtidigt skapar vi fler vägar in i hantverksyrken genom instegsjobb och lärlingstjänster, vilket stärker svenskt hantverk.

Det växande intresset för krisberedskap gynnar Skansen. De 190 museala byggnaderna visar inte bara hur man levde förr, utan också hur man löste problem utan el och obegränsad tillgång till råvaror – när allt behövde kunna repareras. Skansens anställda förmedlar redan denna kunskap på ett engagerande sätt. I kombination med intresset för material som ull och lin samt för svenska råvaror och lokalproducerad mat kan vi stärka bilden av Skansen som platsen där nyfikenhet väcks och beredskap byggs.

Stockholm saknar i dag en självklar destination för den som vill förstå svensk mentalitet – något som särskilt utländska besökare efterfrågar. Genom en guidad tur, ”The Swedish Way”, får besökarna på två timmar en introduktion till Falu rödfärg och protestantismen (Seglora), Fattigsverige (Älvrosgården), vår relation till naturen och allemansrätten (Älghägnet) samt hur vi löser problem över en fika (bageriet). Vandringen avslutas vid svenskarnas lägereld under sommar och nyår (Sollidenscenen) med en vy över Stockholm. För dem som bara har 30 minuter men vill se svensk natur öppnar vi Biologiska museet igen.

Alla dessa förslag är fullt finansierade och bygger på detaljerade planer. I korthet:

Finansiering och framtida tillväxt

Det ökade antalet aktiviteter genomförs i nära samarbete med ideella föreningar. Det innebär en merkostnad på cirka 3 miljoner kronor per år, men skapar stort mervärde. Målet är att få stockholmarna att besöka Skansen flera gånger per år. En ny vintermarknad för hantverk och odlingsdagar i mars bidrar till det. För den som har årskort ingår allt, vilket motiverar att priset höjs från 445 till 745 kronor – en intäktsökning på cirka 25 miljoner kronor per år.

Skansens 900 000 betalande besökare spenderar i genomsnitt 186 kronor per besök. Genom att utveckla utbudet ska vi få dem att lägga cirka 100 kronor mer, vilket ger en vinst på omkring 45 miljoner kronor per år.

I dag utgör andelen utländska besökare 23 procent, medan Vasamuseet har 85 procent. Om 15 procent av dessa (cirka 150 000 personer) också kan lockas till Skansen i två timmar innebär det ytterligare 30 miljoner kronor per år.

För några månader sedan avslutades mitt förordnande som vice ordförande i Tillväxtverket. Under åtta år i styrelsen har jag sett hur destinationer förnyar sig för att skapa tillväxt. Som grundare av den digitala allmänbildningstjänsten Vad Vi Vet har jag samtidigt sett hur stark svenskarnas kunskapstörst är – när den möts på rätt sätt. Även om jämförelsen haltar ger det mig insikter som är relevanta för Skansens utveckling. I dag är Vad Vi Vets publik ungefär fyra gånger så stor som antalet besökare på Skansen. Det skulle kunna vara tvärtom.

Kärnan i Skansen har alltid varit densamma som i Artur Hazelius devis: känn dig själv. I en tid när både världen och Sverige snabbt förändras behöver vi platser där vi kan förstå vem vi är, var vi kommer ifrån och hur vi hänger ihop med naturen omkring oss. Genom att utgå från det Skansen redan är bäst på – levande historia, starkt hantverkskunnande och närheten till djur och natur – kan vi förstärka och fullt finansiera denna folkbildande kraft mitt i Stockholm. Min vision är att Skansen ska bli den självklara platsen där vi lär känna oss själva genom vår kultur och natur – och där nyfikenheten väcks hos varje ny generation besökare.

The post Skansen behöver en tydlig framtidsplan first appeared on Opulens.

LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.

BIBLIOTEK. I veckans krönika berättar Lars Thulin om sin livslånga kärlek till bibliotek.

940 906

940 906. Denna kod har jag haft i mitt huvud i 65 år. Aldrig tvekat om ordningen på siffrorna. Trots att min hjärna under decennier proppats full av koder och lösenord. Kombinationer som jag ofta glömt och med stigande ålder glömmer i ökande grad. Men 940 906 är som hugget i sten. Det var numret på mitt första lånekort på biblioteket.

Mitt första bibliotek

Min kärlek till bibliotek började hos en sträng gråhårig dam som skötte biblioteket i Skanskvarnsskolan i Årsta i södra i Stockholm. Det var förmodligen inte större än 70 kvadratmeter. Men för mig fantastiskt med alla bokryggar som pockade på min uppmärksamhet. Jag undrade om det fanns någon som hunnit läsa alla. Sedan var det doften. En mild nyans av torrt damm. För mig blev den synonym med upptäckarglädje och lyckan att få läsa och veta mer.

Fast jag lärde mig också att lyckan kom med villkor och begränsningar. En var att för sent återlämnade böcker mötts av bannor och ilska. Budskapet var tydligt – jag hade missbrukat ett förtroende. En andra begränsning var att här inte fanns alla böcker, speciellt inte dem som jag ville läsa. Som ungdomsdeckarna Fem-böckerna och hela serien om det brittiska flygaresset Biggles. Damen med det grå håret förklarade korthugget att det var dålig litteratur. Och i hennes bibliotek erbjöds minsann bara fin litteratur.

Medborgarplatsens bibliotek

Så småningom följde pappa mig till Stadsbiblioteket på Medborgarplatsen. Och där fick jag kortet. Med numret 940 906. Ett bibliotek så stort att enbart avdelningen för barn- och ungdomsböcker var större än hela lokalen i Skanskvarnsskolan. På Medborgarplatsens bibliotek blandades den trygga doften av bokdamm med något som var spännande. Vägg-i-vägg låg ett stort bassängbad. Den stickande doften av klor rullade därför in mellan bokhyllorna.

Men trots sin storlek fanns det inte heller här plats för Biggles och övriga representanter för den roliga och dåliga litteraturen. Förbudet gjorde dem förstås än mer lockande, så mina föräldrar föll till föga. De köpte suckande Fem-böcker och Biggles. De förra slukade även min storasyster men hon lämnade Biggles strider i sin Spitfire till mig.

Huvudbiblioteket vid Odenplan

När jag själv fick åka buss och tunnelbana blev huvudbiblioteket vid Odenplan ofta målet. I den vackra katedrallikande byggnaden som domineras av ett runt rum med åtskilliga balkonger trängdes ofattbart många volymer i de mest skilda ämnen. Dock inte så stort att kapten Biggles fått landningstillstånd.

I de långa hyllorna med bibliotekskoden V, som står för medicin, vågade jag som elvaåring med bultande puls ta ner en stor läkarbok och med skräck läsa ingående om åkomman som gjorde att min pappa bara blev 43 år. Aneurysm, ett brustet blodkärl, i hjärnan. Inget i den torra medicinska prosan sade något om ärftlighet. Men jag tog för givet att den fanns. Den gnagande oron utvecklades till en mild dödsångest, som därefter varit min följeslagare. Något som både betungat och berikat mitt liv. För insikten om livets ändlighet ger även förhöjd livskänsla. Vetskapen om att inget är självklart får oss att ta vara på livets möjligheter. Detta hade jag inte lärt mig så tidigt utan 940 906.

Journalisthögskolans bibliotek

Nästa stora minne av ett bibliotek är ett där 940 906 inte behövdes. Biblioteket på Journalisthögskolan. Dit skickade en stor del av landets tidningsförlag sina alster. Ett sätt att visa upp sig för alla dem som kunde bli förlagens medarbetare. Marknadsföring, helt enkelt. Jag slogs av bredden och djupet i utbudet. Tänkte att någonstans i detta vidsträckta fält ska jag väl hitta anställning och hyfsad lön. Vilket jag gjorde. Här hade lukten av bokdamm ersätts av något som doftade bättre, starkare och mer eggande. Trycksvärta.

Biblioteket i Hongkong

Decennier senare hade jag ett överväldigande biblioteksmöte. Det skedde i Causeway Bay i Hongkong. Som de flesta byggnaderna i denna stad är detta hus storslaget, vackert och makalöst effektivt. Det är 12 vångar högt och rymmer 2,3 miljoner böcker. Här fann jag de fakta jag behövde för att skriva texter under de knappa två år jag bodde i staden. Då upplevde att jag biblioteket var fritt, precis som Hongkong var vid den tidpunkten. Nu fruktar jag att kommunistiska partiets hantlangare har rensat ut de skrifter som misshagar diktaturen i Peking. Kanske speciellt allt om massakern på Himmelska Fridens torg 1989. Den som enligt partiet aldrig inträffat men som alla ändå måste påminnas om att den aldrig har hänt.

Läxhjälpare på biblioteket

Nu är jag åter ofta på Stockholms stadsbibliotek. Och jag har mött verksamheten i en ny roll. Jag är läxhjälpare på biblioteket i Kista en dag i veckan. Då bistår jag gymnasieelever och vuxenstudenter med deras läxor. Inte så mycket med fakta, dessa har eleverna snabbt och vetgirigt googlat. Utan hjälp med studieteknik, att formulera sammanfattningar och sätta in kunskap i ett svenskt sammanhang.

Men mitt uppdrag där tärs av mörka tankar. Hur många av dessa ambitiösa elever med utländsk härkomst vill Jimmie Åkesson och Johan Forssell med illa dold förtjusning sparka ut ur landet på deras 18-årsdag? Varför ska mina och resten av samhällets satsningar på dem bli meningslösa? Det enda syftet med Tidölagets agerande är att cementera ett vi-och-dom-samhälle. Där ”dom” alltid ses som ett hot.

Ändå, tack 940 906 för allt.

The post Bibliotek – en livslång kärlek first appeared on Opulens.

FILM. Ulf Bjereld skriver om den svenska filmbranschens kris och hur förtroendet för kulturministern är kört i botten.

Biopubliken väljer bort svenska filmer

Biopubliken väljer bort svenska filmer och finansieringen sviktar. När filmbranschen under Göteborgs filmfestival möttes på Filmpolitiskt toppmöte för att diskutera problemen höll ansvarigt statsråd, kulturminister Parisa Liljestrand (M), sig borta. ”Tänk om försvarsministern uteblivit från konferensen Folk och Försvar”, som en paneldeltagare till kraftiga applåder spydigt uttryckte det.

Svensk film är i kris. Endast tio procent av biobesökarna ser en svensk film. Motsvarande andelar för Norge och Danmark är 30 respektive 40 procent. Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för bästa manliga biroll i filmen Sentimental value (Joachim Trier, 2025). Men filmen är norsk och fick nio Oscarsnomineringar, vilket är rekord för en nordisk film.

Norge och Danmark delar också ut dubbelt så höga anslag till nationell filmproduktion – nära en miljard kronor per år, mot knappt 500 miljoner i Sverige. ”Svenska filmtalanger söker sig nu till Norge och Danmark där de ekonomiska förutsättningarna att få göra film är så mycket bättre”, varnade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagdostar i debatten.

Förtroendedet för kulturministern kört i botten

Filmbranschens förtroende för kulturminister Parisa Liljestrand är kört i botten. Ministern har haft det tungt redan från början, till exempel då hon visade att hon inte kände till att Ruben Östlund var en filmregissör, inte hört talas om Bo Widerberg och gissade att Christopher Nolan var en skådespelare. Men visst, hon var då ny som minister och vi har alla kunskapsluckor.

Värre var ministerns agerande i samband med Göteborg Film Festival förra året. Även den gången avstod hon från det Filmpolitiska toppmötet för att i stället – just då – göra ett studiebesök på strömningstjänsten Netflix. På kvällen samma dag utnyttjade hon sitt invigningstal till att läxa upp närvarande branschföreträdare, filmarbetare och publik för att de önskade mer pengar till filmen. Publiken svarade med burop. I år valde kulturministern att inte närvara på festivalen alls. Det var första gången på över 30 år som sittande kulturminister tackade nej till att hålla invigningstalet.

Parisa Liljestrand valde också bort årets Guldbaggegala. I en intervju i SVT i oktober 2024 fick Parisa Liljestrand en fråga vad hon som kulturminister skulle vilja göra om budgetutrymmet var obegränsat. Hennes svar blev: Sänka skatten!

Nej, kulturministern ska inte vara kultursektorns representant i regeringen. Men som minister följer ansvaret för att upprätthålla goda relationer till den sektor man har ansvar för, och att behandla den berörda sektorn med respekt. Det gäller oavsett om sektorn är försvaret, jordbruket, universitet- och högskolor eller kulturen. Här har Parisa Liljestrand brustit. Jag skulle därför bli förvånad om hon återfinns som kulturminister efter höstens val, oavsett vilket regering som då bildas.

En filmbransch i limbo

I juni presenterar Parisa Liljestrand regeringens länge väntade proposition om en ny filmpolitik. Regeringen har arbetat långsamt, och propositionen kommer inte att hinna behandlas av riksdagen innan valet i höst. Dröjsmålet är olyckligt, eftersom en ny regering sannolikt och av naturliga skäl kommer att vilja sätta sin egen prägel på filmpolitiken. Därför vore det önskvärt om regeringen redan i samband med utformandet av propositionen kunde samtala med oppositionen i syfte att uppnå så stor enighet som möjligt över partigränserna om framtidens filmstöd.

Den utredning som propositionen har att utgå ifrån – Publiken i fokus. Reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) – fick brett politiskt stöd och mottogs positivt även av filmbranschen. Bland de förslag som utredningen förde fram märktes särskilt sänkt biografmoms från 25 till 6 procent samt införande av en strömningsavgift för svenska och utländska leverantörer av beställ-tv vars tjänster riktas mot publik i Sverige. (Motsvarande strömningsavgifter finns redan i flera europeiska länder, till exempel Norge och Danmark.)

Men vågar och vill regeringen gå ram med dessa förslag? Många tvivlar. I juni får vi veta. Fram till dess lever den svenska filmbranschen i fortsatt limbo.

The post Kris för svensk film – filmpolitiken i limbo first appeared on Opulens.

SATIR. Med anledning av Kulturrådets indragna produktionsstöd till Opulens har Samuel Andersson skrivit en satirisk dagsvers.

Chefredaktör Stefan Bergmark kommenterade Kulturrådets beslut i vårt systermagasin Konkret som också nekas stöd. När det gäller den nätbaserade tidskriften Kult Magasin, som nämns i Anderssons dagsvers, så var Kulturrådet mera välvilliga. Kult Magasin har emellertid drabbats av en hackerattack, vilket meddelats på tidskriftens Instagramkonto. Vi hoppas självfallet att den trevliga tidskriften Kult Magasin snart ska vara tillbaka på nätet.

Kulturrådets dom

Om du står långt till vänster, ja

då ska du allt få se

att vi bedömer allt som skrivs

som dålig kvalitet.

Blott högern ädla tankar har,

det faller på dess lott

att skriva sakligt, litterärt,

och granska vänsterns brott.

Och Opulens har inga skäl

att vara ädel, fin.

Bryts krypto där, det vore väl,

som skett KULT Magasin.

The post Dagsvers: ”Kulturrådets dom” first appeared on Opulens.

BOKMÄSSAN. Kulturredaktör Clemens Altgård reflekterar över Bokmässan i Göteborg och talet om litteraturens död i det digitaliserade skådespelssamhället.

Litteraturen ska hyllas

Den här veckan är det åter dags för Bokmässan i Göteborg. Återigen ska det minglas i månglarnas tempel. Och än en gång ska litteraturen hyllas.

I sammanhanget kan det vara värt att erinra om kulturminister Parisa Liljestrands uttalande: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

Även om det förstås var ett fullständigt platt och intetsägande uttalande så inbegriper som bekant begreppet litteratur även muntliga texter och därtill har det under de senare decennierna vidgats inom litteraturvetenskapen. Så helt fel i sak hade hon ju inte. Och en härlig truism är det som redan kvalat in bland bevingade ord.

Detta att det finns något slags yrvaket vurmande för boken som medium i regeringskretsar, går knappast att ta miste på.

Böcker som mirakelkur

Med projektet ”Från skärm till pärm” ska böckerna på mirakulöst vis lösa den svenska skolans problem med elevers bristande läs- och skrivförmåga. ”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok” som Falstaff, fakir formulerade det i ”Envar sin egen professor”.

Detta sammanfaller givetvis på ett ypperligt vis med införandet av den nationella (läs: nationalistiska) kulturkanon som nyligen presenterades även om litteraturlistan var löjeväckande mager. ja, rent av ynklig. Ett absurt skämt, om man så vill.

Så har till exempel tio dikter valts ut, tänkta att sammanföras till en antologi. Kommer ett sådant häfte att förbättra lyrikens trängda läge i den samtida offentligheten? Skulle inte tro det, va? I synnerhet inte om den blågula Kulturkanonen i åratal framöver kommer att, likt en gökunge, sluka pengar från en redan åtstramad kulturbudget.

Hur som haver så kommer den som besöker mässan på lördagsförmiddagen få möjlighet att höra Nina Solomin samtala med Lars Trägårdh om denna litteraturkanon, som får sägas vara både lätt och luftig. Samtidigt, klockan 10, kommer Glenn Hysén att signera Kalle Kovács bok om Liverpool FC.

Bokmässan har spännvidd

Ja, säga vad man vill, men bokmässan har numera en oerhörd spännvidd.

På 11 000 kvadratmeter kommer det att finnas 760 utställare. 156 utländska författare kommer att framträda, 327 seminarier att hållas och totalt är det 3 500 programpunkter. Det låter onekligen som overkill eller om man så vill en mördande konkurrens om uppmärksamheten. Som forskaren och det mångfasetterade snillet Herbert Simon påtalade angående uppmärksamhetsekonomi så leder en rikedom av information till att vi blir dränerade på just uppmärksamhet. Vilket kan förklara den yrsel som många mässbesökare drabbas av.

Men sedan finns det ju förstås också ett annat slags yrsel som orsakas av allt för stort intag av destillerade och jästa drycker. Och då är vi inne på en annan aspekt av detta storvulna hyllande av litteraturen. Festerna och skandalerna som omgärdar Bokmässan tenderar numera att överskugga de rent litterära inslagen. Som när Expressen förra året skrev om ”Fylla och skandaler på hemliga svitfesterna”.

Mer bråk på bokmässan?

Visserligen efterlyste Konkrets medarbetare Fredrik Virtanen för två år sedan mer bråk och skandaler på mässan ”Make Bokmässan bråkig igen”. Men det var så att säga bråk och skandaler på en mer litterär och avancerad nivå han ville se. Men kanske är de där riktigt överdådiga litterära stridernas tid förbi. Möjligtvis kan det bli politiska strider med tanke på att Vänskapsförbundet Sverige-Israel medverkar på mässan. Något som inte framstår som helt okontroversiellt, för att göra ett understatement.

Kärlekstema på Bokmässan

”Kung Ranelid saknas, gör han inte? Ranelid ligger lågt, lägre än en sjunken båt,” skrev Virtanen också den gången. Men i år är Ranelid på plats, bland annat i egenskap av vigselförättare. Ett av årets teman är nämligen ”Kärlek och lust”.

”Här möter vi författare som skriver om kärlekens rus, men också om lustens skamfläckar, om otrohet och fetischer. Dessutom blir det parterapi, barterapi, ranelidelse och romance,” utlovar chefen för bokmässan Oskar Ekström. Jo, tack. Världen står i lågor och folkmord pågår, men man blir ju helt överväldigad av ett sådant kärleksbombardemang.

Det stora temat i år är dock ”Dramatik”. Även där utlovas mångfald och myller. Extra allt, även där.

Ett spektakel

Och så kommer Nobelpriskandidaten Chimamanda Ngozi Adichie till Göteborg för att ta emot Bokmässans hederspris Sjöjungfrun på lördagen. Hon pryder också omslaget till mässkatalogen och sprider internationell superstjärne-strålglans över hela spektaklet.

Är litteraturen död eller lever den?

För nog är Bokmässan numera ett spektakel värdigt ett, med Guy Debords ord, skådespelssamhälle präglat av informationsöverflöd och återkommande reflektioner kring litteraturens och bokens död. Men det där talet om bokens död är förstås att betrakta som överdrivet.

Friedrich Kittler, som måste ses som en av vår tids stora medieteoretiker, hävdade att litteraturen inte längre är levande, men inte heller död. Den är, uttryckte han, med ett ord hämtat från skräckgenren, odöd. Det skall förstås som att litteraturen inte längre är det ledande mediet, även om böcker även fortsättningsvis kommer att produceras och tillskrivas stor kulturell betydelse.

”Under teknologins betingelser försvinner litteraturen (på samma sätt som metafysiken hos Heidegger) in i den odöd som är dess ändlösa slut.” (Maskinskrifter, Essäer om medier och litteratur, Antropos,).

Vill man spetsa till det skulle man rentav kunna tala om en karnevalisk dödsmässa. Och böckerna är ju värda en mässa. Kom ihåg att: ”Böcker är ju en sån otroligt viktig del av litteraturen.”

The post Är Bokmässan i själva verket en dödsmässa? first appeared on Opulens.

KULTURKANON. Med anledning av att Konungariket Sverige nu har fått en kulturkanon så ger de nådiga redaktörerna på systermagasinen Konkret och Opulens sin respektive onådiga syn på Canonicus Suecicus.

Linnéa Johansson, sexualredaktör, Magasinet Konkret:

Vi vill förstås alla leva i idyllen. I ett land där allt är tryggt, där kulturen blomstrar, och vi går sida vid sida i fred och harmoni. Den historiska sinnebilden av Sverige tilltalar oss som identitet och därför blir det också lockande när politiker presenterar en ”kulturkanon” som påstås fånga det bästa av landet. I verkligheten fungerar den snarare som en skimrande täckmantel, för det land som ”byggs” 2025 är något helt annat.

Kulturkanon som täckmantel

Kulturkanon utgör inte Sveriges spegelbild. Nej, en korvsvingande Busch eller krigshetsande Kristersson kan inte leva på gamla meriter. Inte när verklighetens kanon snarare lyder så här:

1. Vinstdrivande skolor på statliga medel. Världsunikt. Vinstdrivande skolor går på statliga medel. Vi är det enda landet i världen där man kan tjäna pengar på att försämra barns framtid och kalla det ”valfrihet”.
2. Sexköpslagen. Den ”Svenska modellen” – där stigma tydligen innebär säkerhet, när det i alla andra fall erkänns innebära utsatthet.
3. Unga vuxna bor kvar hemma medan politiker undrar varför barnafödandet minskar. Det byggs för de redan rika – resten får hoppas på andrahandsmarknaden eller skuldfälla.
4. Utförsäljningen av välfärden. Vård och omsorg har blivit en guldgruva för privata bolag. Vinsterna försvinner till skatteparadis, personalen går på knäna och de äldre lämnas med kall mat – och det är inte för att det rör sig om sill eller surströmming.
5. Försäkringskassan. Läkarnas utlåtanden väger lättare än myndighetens excelblad. Att bli utförsäkrad är numera en svensk folksjukdom.
6. Äventyrandet av freden. Efter mer än 200 år som neutralt land rustar Sverige upp och går med i Nato. Samhällsskydd och beredskap är tydligen heller inte fint nog. Namnbytet på MSB symboliserar det mindervärdeskomplex vi tydligen hyser inför USA när världens mest framgångsrika fredsprojekt reduceras till en historisk parentes. Fast i och för sig – det kanske passar ett land som exporterar terror utomlands.

Man kan fylla hyllorna med Moberg och Bellman, men den som vill förstå Sverige gör bättre i att läsa Försäkringskassans beslut, stå i bostadskö eller försöka förklara friskolesystemet för en utlänning.

Clemens Altgård, kulturredaktör:

Den omtalade kulturkanon som nu lagts fram är att betrakta som ett tillhygge, ett instrument, som Tidöpartierna beställt. Ett nationalistiskt projekt med exkluderande ramverk. Det är givetvis ingen slump att man satt en gräns vid 1975 för vad som kan få vara med. Och fast Cornelis Vreeswijk borde kvala in så får han ändå inte vara med. Var han måhända inte tillräckligt ”svensk”?

Edith Södergran får vara med som poet, fast hon inte var svensk, utan född i S:t Petersburg och finländsk medborgare. Tove Jansson får däremot inte vara med. Är kanske Mumintrollen för osvenska i jämförelse med den bångstyriga Pippi Långstrump som hade en pappa som var ”n-ordet”-kung i Söderhavet?

Som en rad debattörer konstaterat så framstår den av Sverigedemokraterna fjärrstyrda Tidöregeringens kanonprojekt i Trägårdhs regi som ett riggat projekt.

Sedan är det ju intressant att vissa givna namn saknas ur ett kulturkonservativt perspektiv: ingen Anders Zorn, ingen Bruno Liljefors, ingen Verner von Heidenstam, ingen Karlfeldt, ingen Esaias Tegnér (Alice fick dock vara med) och så vidare. Egentligen borde detta reta SD, men de säger sig vara nöjda ändå. Kanske just på grund av den etniska exkludering som 50-årsgränsen medför. Och så kulturintresserade är de tydligen ändå inte när det kommer till kritan.

Jag räknar mig inte till de kulturkonservativas skara, men kan ändå tycka att nyss nämnda konstnärer och författare borde vara givna om man nu ska upprätta en svensk kanon. Men det borde man alltså, enligt min åsikt, inte göra. Detta, eftersom det inte behövs något sådant rättesnöre.

En kulturkanon som denna har luckor och hål som får den att likna en schweizerost.

Avdelningen med uppfinningar är lustig. Till råga på allt får vi veta att Alfred Nobel uppfann Nobelpriset! Och att stridsflygplanet Viggen är en uppfinning. Uppfinning på vad sätt? Det planet hade ett par innovativa detaljer, men vad gör det så unikt? Om vi fortsätter med att gå igenom svenska uppfinningar så är respiratorn inte med, inte rullatorn, inte pacemakern eller tändsticksasken.

Ihålig kulturkanon, men ett högerpolitiskt vapen

Det här är klåfingrighet och maktspråk från överhetens sida. Och trots allt löje som denna taffliga och humorbefriade kanon redan har väckt så ska den inte ut på remiss!

Hela denna kulturkanon är ett fuskverk som kostat åtta miljoner kronor att ta fram. Vilket skämt! Och vilken skam över Lars Trägårdh, den charlatan som är ansvarig för detta haveri.

I skrivande stund läser jag detta på SVT Nyheter: ”För att sprida kulturkanon till allmänheten vill utredningskommittén ta minst 60 miljoner från kulturbudgeten. Dessutom vill man ha 150 miljoner från Allmänna arvsfonden.”

Det framstår närmast som ett kuppförsök mot den fria kulturutövningen. Kulturkanon är verkligen ett vapen i händerna på reaktionära krafter.

Behrang Kianzad, Senior Publisher:

Inte nog med att Staten i sin vishet funnit för gott att utarbeta en kanon omfattande kultur, även områden som ”lag och rätt” skulle inkluderas. För övrigt en kanon som ingen verkar vilja ha utöver en del medborgare, som samtidigt verkar ha väldiga problem med tydligt förklara varför de vill ha en dylik. Fast från högsta ort kommer en hel del mer eller mindre tydliga hundvisslingar rörande ”enighet” eller ”gemensam kultur och gemensamt arv” som avslöjar en del. Nämligen utsagor från de som på allvar tror att det finns något statiskt i tid och rum som kan kallas en nation eller just ”kultur”. Nåväl.

Rättens levande ruiner

Juridiken, till skillnad från kulturen, styrs och är mycket mer medveten om dess föregångare, något som här i landet kanske bäst beskrivits av professor emeritus Kjell A Modéer. Han visar förtjänstfullt  hur dessa rättens levande ruiner verkar över tid och rum, där svensk rätt än i dag bär drag av till exempel romersk och kanonisk rätt, samt, naturligtvis, drag av äldre landskapslagar, och där äldre praxis binder nuvarande rätt i varierande grad.

Bland annat har Magnus Erikssons landslag, offentlighetsprincipen, allemansrätten, samt 1634 års regeringsform tagits upp i den förevarande kanon. Just Magnus Erikssons landslag, och de äldre landskapslagarna som den bygger på, samt även den rejäla regeringsformen väcker en del munterhet hos undertecknad som av rättshistoriska skäl, samt brist på bland annat Netflix-abonnemang och livlig fantasi, haft anledning att studera. Jag har studerat såväl den som en del senare regeringsformer.

Anledningen till munterheten är att texten i princip är oläslig för de flesta olärde, och nog mången lärd, i juridik. Det krävs därtill viss övning och förkovring i gammalsvenskan, om det slarviga uttrycket tillåts. Slutsatsen blir att referensen till verket i en kanon blir demokratiskt obegripligt, om kanon just inte förväntas uppfylla annat än musealt syfte, och inte, som det påstås, vara ett steg i bildning, eller åtminstone allmänbildning.

Krigstidens behov av styrning

Efter Lützen (1632) stod Sverige nämligen utan konung vid rodret och med en omyndig, blivande, drottning Kristina. Rikskanslern Axel Oxenstierna hade redan under Gustav II Adolfs livstid tagit fram ett långtgående utkast för hur riket skulle styras ”närvarande och frånvarande” – en förvaltningsmässig arkitektur som ständerna 1634 gjorde till “regeringsform”. Den var i praktiken en detaljerad förvaltningsordning, inte en demokratisk maktfördelningslära i modern mening. Ahnlund visar hur Oxenstierna uppfattade att kungen ”mestadels gillat” planen, men att slutjusteringar aldrig hanns med före kungens död. Regeringsformen blev därför ständernas stadga byggd på kanslerns modell, buren av krigstidens behov av effektiv styrning.

Makt knöts till de fem höga riksämbetena (kollegierna), med rådet och ständerna i tydligt sekundär roll. Senare förklarade Karl XI:s enväldesregim 1680–1689 att 1634 års RF inte band en myndig konung—vilket säger något både om textens karaktär (förvaltning före ”grundlag”) och om tidens maktpolitiska realiteter. Nedan dock lite utdrag som verkligen sticker ut (dåtid vs nutid).

1) Konfessionellt fundament, svart på vitt
Första paragrafen i 1634 års regeringsform gör enhetsreligionen till bärande grund: regeringsformen skulle ”bibehålle den rena och oförfalskade evangeliska religionen … [enligt] den oförändrade augsburgiska bekännelsen” och Uppsala möte 1593. Med dagens religionsfrihet i RF 2 kap låter det som att statsverket startar i trosbekännelsen. 1634 var det logik; 2025 är det en anakronism med museivärde.

2) Staten som femväxlad växel: kollegiestaten
Rikets maskineri byggs kring fem ”höge embeten”: hovrätten (justitie-kollegium!), krigsrådet, amiralitetet, kansliet och räknekammaren. Sammansättningen är minutiös (antal rådsledamöter, adelsmän, ”andre lärde”), arbetsuppgifterna likaså (allt från ”lodier och pråmar” till artillerirullor). Det är riksförvaltning som mekanik – precis den byråkratiska modularitet senare generationer älskat att både hylla och hata.

3) Hovrätten som sista instans – och kungen över alltihop
Texten anger rätt krasst: från hovrättens dom ”må ingen vädie”; vill man ändå klaga sker det “till konungen” genom revision. I dag är det Högsta domstolen/Högsta förvaltningsdomstolen som slutinstans, inte statsöverhuvudet. 1634 års konstruktion gör rättsapparaten långsamt kollegial – men lägger en kunglig fallskärm allra överst.

4) Konungen sjuk eller borta? Vi kör!
Om kungen är utomlands eller sjuk får rådet och kollegierna stifta bud och förordningar “som skall gälla”—tills konungen åter “ophäver eller ratificerar”. I ett modernt perspektiv är det en form av interimistisk fullmakt utan parlamentarisk motvikt; 2025 skulle man kalla det “delegerad normgivning” med glasklar återkallelserätt.

5) Tronföljdsvakuum? Femmannaregering!
Skulle arvinge saknas ”stå riket före” av de fem höga ämbetena med rådet tills ständerna enats om ny kung. Ingen folkvald exekutiv, inget nödläge med nyval – utan en förvaltning som ställer sig i formation. Det är ordning, reda och minimalt utrymme för folkmening.

6) Ständerna finns—men är inga suveräna lagstiftare
Ständerna namnges högtidligt i inledningen, men den löpande maktutövningen kanaliseras via rådet och kollegierna. I vår tids terminologi: riksdagen är ingen permanent, allsmäktig lagmaskin utan ett forum som kallas in vid behov. Att jämföra med 1974 års RF där all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är normgivningens nav.

7) Kyrka, kompetens och tjänstbarhet
Konfessionen är inte bara en privat angelägenhet om fromhet – den är kompetenskrav. Statsmaskineriet presumerar luthersk enighet; toleransregimer för ”dissenter” tillkom långt senare, stegvis och ofta under explicita undantag. Från modern religionsfrihet låter det lika främmande som att kräva ISO-certifiering i katekes.

8) Förvaltningshumorn (oväntat nutida)
Samtidigt: allt detta kollegiala detaljerande – protokollföring, rullor, revisionsrätt, tydlig ärendefördelning – är också embryo till dagens svenska förvaltningsideal (spårbarhet, saklighet, regelstyrning). Oxenstiernas ”systemteknik” är ur-versionen av vår myndighetskultur. Det är både imponerande och lite komiskt att 1600-talets stat redan bad sina ”ammiralitet” hålla snygga excel – förlåt, rullor.

Stöd oberoende journalistik!

100 kr.Eget belopp

Swish-nummer: 123-477 06 08

Slutsats

1634 års regeringsform är inte folkstyrets urkund utan krigstidens driftmanual: en konfessionell, aristokratisk och minutiöst organiserad stat; kungen som högsta revisionsinstans; ständer som episodiska inslag; kollegier som främsta motor. Den var byggd för att tåla frånvaro, sjukdom och fältliv – inte för att bära idéer om individens fri- och rättigheter. Att Karl XI senare lät förklara att en myndig konung inte var bunden av den, blir närmast en självuppfyllande profetia: ”Tack för manualen, jag kör själv nu.”

Dåtidens stat drevs på med ”enighet i religionen” och kollegier på högvarv; nutidens stat grundar sig hellre i religionsfrihet, grundlagstunga proportionalitetsprövningar och JO-anmälningar. På 1600-talet var demokratin en hörsägen; 2025 är det konstitutionens första mening.

Myndighetssverige är fortfarande oxenstiernskt i själen: protokoll först, passion sedan. Skillnaden är att i dag får du vara baptist, buddhist eller blankist och ändå ringa Skatteverket – och du slipper be en amiral signera din pråm.

Kulturkanonen innebär tillbakagång

Men skapandet av en kulturkanon kan ses som ett steg tillbaka till dåtidens hierarkiska sätt att föreställa sig en gemenskap och stat.

Av utrymmesskäl så kommenteras inte Magnus Erikssons Landslag även om den ingår i den kulturkanon som presenterats. En kanon som ju ska uttrycka någon form av mytisk ”folksjäl” får man anta. En rekommendation är att till exempel läsa igenom den så kallade Edsörebalken om man vill få en uppfattning om vad den svenska ”folksjälen” och urkulturen egentligen består av rent historiskt och av hävd. God läsning önskas!

The post Är Sveriges kulturkanon en kulturkupp? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Nyligen rapporterade TT att danska regeringen tänker slopa skatt på sötsaker. Nu kan Emil Siekkinen berätta att den danska kulturministern drivit igenom ett beslut om slopad bokmoms.

Den i Sverige boende som besöker någon av Köpenhamns inspirerande bokhandlare har länge lagt märke till det höga priset på böcker. Bokmomsen i Danmark ligger på 25 procent, vilket är den högsta bokmomsen i världen. Detta kan jämföras med 14 procent i Finland, sex procent i Sverige, och noll i Norge.

Läsandet minskar dock i Danmark och den danska regeringen vill nu göra böcker mer tillgängliga. Kulturminister Jakob Engel-Schmidt (M) har drivit igenom beslutet att helt avskaffa momsen på böcker, en förändring som länge efterfrågats av bokhandlare, förläggare, och författare.

Reformen väntas kosta staten omkring 300 miljoner danska kronor och finansieras genom budgetens överskott. ”Det är inte var dag man lyckas övertyga kollegor om att satsa så stora pengar på danskars konsumtion och kultur,” sa en stolt Engel-Schmidt då nyheten presenterades. Reformen är en vinst för de danska läsarna – och för svenskarna som gärna korsar sundet för böckers skull. Men den verkliga betydelsen ligger möjligen i signalen – att litteraturen fortfarande ses som värd att investera i.

EMIL SIEKKINEN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Danska regeringen investerar i litteratur first appeared on Opulens.

KONST/POLITIK. Maria Johansson har skrivit en krönika om konstnärers villkor i dagens samhälle. Hon reflekterar också över fenomenet chockhöjda hyror.

Hatar samhället konst?

Jag tror inte samhället hatar konst. Jag tror tvärtom att de flesta älskar konst. Man älskar att höra om van Goghs strävsamma liv, besöka Carl Larsson-gården på sommaren eller betrakta stora Monetmålningar av näckrosdammar på ett konstmuseum. På samma självklara vis som så gott som alla har en relation till musik eller litteratur.

Men jag undrar om samhället tycker om konstnärer? Man vill gärna ta del av konsten, men det är inte så självklart att skapa goda villkor för dess tillkomst.

Konsten tas nog i hög grad för given, den ska bara finnas där. Man ger utrymme för att de mest namnkunniga ska kunna verka. Men att även de övriga konstnärerna behöver möjliga villkor för att ett konstklimat ska bära frukt saknas en djupare förståelse för.

Jag är inte säker på att konstetablissemanget (som jag tänker är de statliga och kommunala konstråden, konstnärsnämnden och de inre cirklarna på ledande kultursidor, konstmuseer och gallerier) självt inser det, med tanke på hur få som ges möjligheter att fortsätta utvecklas genom stipendier, uppdrag och utställningar.

Allt satsas på ett fåtal konstnärer

Förr var det mer uppdelat, de största konstnärerna blev utställande konstnärer medan övriga ägnade sig åt offentliga uppdrag och blev lärare. I dag tycks alla ägg läggas i en och samma korg. I sportvärlden har man förstått vikten av att odla brett för att få fram stora talanger, i konstvärlden gör man tvärtom, satsar allt på några få.

Jag tror att bristen på respekt från samhällets sida gentemot konstnärer bottnar i att ett konstnärskap inte är kommersiellt på det sätt som företag vanligtvis är.

Drivkraften bakom är inte ekonomisk vinst. Samhällsapparaten har inte förståelse för dem som inte tänker kommersiellt. Är en verksamhet inte ekonomiskt lönsam bör den läggas ner. Speciellt i tider som nu, när vi behöver konsten som mest. När ekonomin stramas åt och även vård, skola och omsorg drabbas av nedskärningar.

Ateljésituationen i Stocholm

Kulturförvaltningens ateljékö förmedlar ateljéer och ateljébostäder för konstnärer som finns i Stockholms stads fastigheter. Det är de förtroendevalda i fastighetsnämnden som beslutar om vad som ska hända med stadens fastigheter. Fastighetskontoret ska sedan utföra nämndens beslut. Nu har man beslutat att rusta upp den gamla skolan i Midsommarkransen och Änkehuset i Vasastan, som är fulla av konstnärsateljéer.

Man vill (lyx)renovera ateljéerna och sen chockhöja hyran. Varför det? Konstnärer vill sällan ha topprenoverade lokaler. Varför frågar man inte konstnärerna vad de vill? Konstnärer letar alltid bland halvskabbiga lokaler för att få en låg hyra. Eftersom verksamheten sällan är kommersiellt framgångsrik. Samhället utvecklas, genom Stockholms stads tänkande, bort från verkligheten.

Varför inte respektera konstnärerna så mycket att man lyssnar på vilka behov de har lokalmässigt när man renoverar? De kulturlotsar Stockholms stad har anställt för att stötta när man letar efter nya och fler ateljélokaler tenderar att leda till att man satsar på välutrustade fastighetslokaler med marknadshyra. Frågan är hur realistiskt det är för konstnärerna?

Ragna Berlin och Konstpool

Förra veckan begravdes Ragna Berlin. Det kändes bra att vara med och ta avsked av Ragna.

Hon var min chef när jag jobbade på Konstpool. Som är ett verktyg för konstnärer och uppdragsgivare att lättare hantera de alltmer komplexa ansökningarna av offentliga konstnärliga uppdrag.

Det fick mig att minnas hur min respekt växte för hennes arbete med att etablera Konstpool under den tid vi samarbetade. Utan hennes ideella arbete under många år hade det inte blivit verklighet. Idag är Konstpool ett oumbärligt verktyg vid utlysningar av offentliga uppdrag.

Chockhöjda hyror

Jag kommer att tänka på det stambyte som pågår i hyreshuset där jag bor. Och konsekvenserna som följer på  det. Detta har egentligen inget med kultur och samhällets syn på konstnärer att göra, men jag vill ändå nämna det för att understryka som ännu ett exempel på en samhällelig tendens att brista i respekt mot individen till förmån för ekonomisk vinning.

Man chockhöjer nämligen hyran i samband med stambytet och det kan bli en höjning upp till 70 procent. Samtidigt som man väljer att lägga samma gråa plastmatta i alla rum i alla lägenheter. Hyresgäster ska i framtiden inte erbjudas ett vardagsrum med parkettgolv eller plankgolv.

Varför inte fråga hyresgästerna hur de vill ha det? Av någon anledning finns det inte utrymme för den aspekten längre. Hyran sätts numera efter en lag kallad Allbolagen som klubbades av Reinfeldts regering 2015.

Den lista man tidigare utgick ifrån när man fastställer hyran slopades. Det innebär att en lägenhet med lägre standard kan få samma hyra som en med högre standard beroende på fastighetens bruksvärde och hyror i intilliggande fastigheter.

I have a dream

I have a dream. En dröm om ett samhälle som inser att konst är samhällets själ. En dröm om ett samhälle där det är självklart att konstnärer kan få arbetslokaler med hyresnivåer i proportion till en icke kommersiell verksamhet.

The post Maria Johansson: ”I have a dream” first appeared on Opulens.

KULTUR. Den 5–8 februari arrangeras “Folk och kultur” i Eskilstuna. Tuomo Haapala, komponist, musiker, regissör och skribent, anser att det årliga konventet bidrar till kulturens kommersialisering och går Svenskt näringslivs ärenden.

Det årliga konventet “Folk och kultur” har trots sitt vilseledande namn bidragit till att förkunna näringslivets profitstyrda syn på kulturen. En mer passande titel vore ”Byråkrater och business.”

Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Deras ambition har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen på vinstinriktad verksamhet.

Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka organisationer teater-, musik-, text- och bildskaparna hade byggt upp. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 1960-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profitmaximeringen.

Det nya stridsropet ”Starta eget” lät dock lite lockande för många konstnärer, musiker och teaterfolk. En individuell befrielse hägrade! Just individualiseringen var också huvudavsikten och målet för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför det kommersiella tänkandet störde dem.

Redan på 1970-talet initierade arbetsgivarorganisationen SAF en kampanj för att bekämpa alla former av kollektivism inom kulturen. Tidöregeringen har kraftfullt fortsatt på det spåret och det statliga, regionala och kommunala stödet för olika former av kultur minskats drastiskt samtidigt som kulturlokalernas hyror höjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt bland annat med hjälp av Statens fastighetsverk.

Som ett av de tydligaste exemplen på Svenskt Näringslivs framgångsrika framfart framstår ett årligt konvent i Eskilstuna. Än en gång skall konventet ”Folk och kultur” genomföras där. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det hela sjösattes för ett antal år sedan, bra för kulturen i Eskilstuna, Sörmland och hela landet.

Tillställningen visade sig dock redan från begynnelsen vara tydligt präglad av Svenskt Näringslivs kultursyn och deras offensiva strävan att ändra kulturbegreppets innehåll. Näringslivet vill som bekant att kulturen ska bli alltmer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i all deras dokumentation som ”kulturella och kreativa näringar”.

Kulturen som ett område med plats för fantasi, experiment, lekfullhet och frihet från överhetens styrning är något Svenskt Näringsliv vill se ett slut på. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare, förutom kraftigt minskade medel skall vi snärjas helt in i deras tankesätt.

Kulturministern Parisa Liljestrand driver tydligt näringslivets linje och säger bland annat att ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden-nämligen företagande.”

Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av många kommuner. Flera kommuner vill nu prioritera något de kallar för ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. 

Norrköpings före detta kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester (SON) att spela musik av Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta emot mer mångfasetterad kultur.

Men åter till Folk och Kultur. På konventet kan vi, fria kulturskapare köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. Man kan även till exempel som poet eller musiker uppträda en kortare tid på en minimal scen med ett 20-tal åhörarplatser men det är självklart fråga om gratisarbete. Man får vara glad att man får synas.

Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En som engagerats som moderator är Per Schlingmann och hans ersättningsnivåer är välkänt extremt höga. Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar – oftast utan inblandning av kulturskapare – kring nyttan med kulturen.

En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan innebar att ett halvt dussin storföretagsledare resonerade kring på vilket sätt kulturen skulle kunna användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till den diskussionen.

I år så har näringslivet ytterligare stärkt sitt grepp om konventet. Folkrörelsesverige och åtskilliga kulturskapares organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken.

Frågan är om vi kulturskapare och våra organisationer orkar bekämpa businesstänkandet med allt mindre ekonomiska resurser? Hur ser egentligen framtiden ut för det svenska kulturlivet?

The post ”Folk och kultur” har blivit näringslivets fest first appeared on Opulens.

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival.

Besvikelsen och irritationen var stor när kulturminister Parisa Liljestrand valde att lysa med sin frånvaro vid Filmpolitiskt toppmöte 2025, arrangerat av Göteborg Film Festival, Svenska Filminstitutet och Västra Götalandsregionen. Representanter från filmbranschen hade samlats i en fullsatt Drama Hall i Hotell Draken i Göteborg för att diskutera den svenska filmpolitikens framtid.

Kulturministern prioriterade Netflixbesök

En närmast Roy Anderssonsk stämning uppstod när toppmötet skulle öppnas. De omkring 200 deltagarna fick inledningsvis via storbildskärm följa en pressträff i Stockholm där Parisa Liljestrand inför en nästan tom lokal presenterade tilläggsdirektiv till den pågående statliga filmutredningen – den ska nu också formulera förslag om hur illegal så kallad ip-tv ska kunna förbjudas.

Därefter skyndade kulturministern vidare till strömningsföretaget Netflix, dit hon skulle på ”studiebesök”. Kvar på golvet i Drama Hall stod den församlade filmbranschen och visste inte riktigt vad man skulle göra med den information man just via länk hade fått ta del av.

Parisa Liljestrands val att prioritera ett studiebesök på Netflix framför att delta i det filmpolitiska toppmötet i Göteborg uppfattades av många av de närvarande som ett uttryck för arrogans, ett ointresse för de frågor hon har det politiska ansvaret för att hantera.

Kulturministern prioriterar skattesänkningar

En och annan erinrade sig Parisa Liljestrands svar i en SVT-intervju i höstas, när Farah Abadi frågade kulturministern vad hon skulle göra om hon hade obegränsat med ekonomiska resurser för att utveckla kulturpolitiken. Svaret kulturministern då gav var att hon skulle sänka skatten.

Kulturministern blev utbuad

Senare samma kväll fanns Parisa Liljestrand på plats för att på biograf Draken inviga filmfestivalen. Men då fick kulturministern skörda det hon tidigare under dagen hade sått. När hennes tal dessutom tidigt tog sig formen av en uppläxning av filmbranschen för att den önskade ökade anslag började delar av publiken bua. Efter det korta talet lämnade Parisa Liljestrand snabbt lokalen.

Svensk film blöder. Få europeiska länder visar lika låga tal när det gäller biobesökarnas val att se nationellt producerad film.

År 2023 var endast tio procent av de sålda biobiljetterna i Sverige till en svensk film. Motsvarande siffror för Danmark och Norge var året tidigare 30 respektive 25 procent. Samtidigt ligger Sverige i botten med avseende på offentlig finansiering av film och tv-produktion. Andra länder i Europa satsar avsevärt mer på stöd till filmproduktion än vad Sverige gör.

En av de stödformer som finns – det så kallade produktionsincitamentet – har varit uppskattat i filmbranschen. Stödformen har gjort det billigare att spela in film i Sverige, vilket inneburit att flera produktioner förlagts till Sverige i ställer för till exempel de baltiska staterna.

Hur ska svensk film kunna hävda sig?

Den enda kritik som riktats mot stödformen har varit att beloppen varit för låga och att ansökningsprocessen kunde förbättras. Nu väljer regeringen i stället – helt överraskande och utan egentlig motivering – att minska produktionsincitamentet för film och tv med 13 miljoner kronor, från redan blygsamma 100 till 87 miljoner.

Om några veckor förväntas den sittande filmutredningen presentera den delen av sitt betänkande som berör den svenska filmpolitikens framtid.

Hur ska svensk film på bästa sätt kunna hävda sig inför de utmaningar som teknikutvecklingen och strömningstjänsternas växande inflytande innebär?

Vilka stödformer behövs för att utveckla kvaliteten i svensk film, och hur ska det ökade stöd som de flesta menar behövs finansieras?

Hur ska svensk films oberoende värnas i en tid när högerautoritära krafter i politiken får allt svårare att upprätthålla den armlängds avstånd som behövs för att upprätthålla den konstnärliga kreativiteten och friheten?

En tondöv kulturminister

För att kunna hantera dessa frågor på bästa sätt krävs en kulturminister som tar frågorna på allvar och som visar närvaro i de sammanhang där filmpolitiken diskuteras. Det duger inte att då smita undan genom att förlägga en pressträff i Stockholm och gå på studiebesök hos Netflix, eller att visa en sådan tondövhet inför sammanhanget som ministern gj0rde i sitt invigningstal på biograf Draken

Genom sitt bristande engagemang förlorade Parisa Liljestrand ytterligare en bit av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Hennes ministertid präglas av ett svagt ledarskap. Det är olyckligt för svensk film och för svenska biobesökare.

The post Kulturministerns fruktansvärda frånvaro first appeared on Opulens.

BÖCKER. Erik Bovin har tagit del av en aktuell rapport om bokbranschens utveckling under de senaste decennierna. Här följer hans reflektioner över hoten mot den fysiska boken.

Hur ska det gå för problemsegmentet? Ni som läste tredje delen i Stefan Lindbergs artikelserie i Expressen i fjol minns kanske anekdoten om ett samtal under bokmässan med en berusad höjdare i förlagsbranschen som myntade uttrycket för att beskriva den sorts litteratur som varken förlaget eller författaren tjänar på men som likafullt utgör en inte oväsentlig del av kvalitetslitteraturen. Alla som bryr sig det minsta om den kvalificerade litteraturens fortlevnad borde ömma för detta segment. Läget är minst sagt bekymmersamt. Det blir om inte annat tydligt för den som läser Svenska Förläggareföreningens nya rapport ”Det digitala genombrottet: Den svenska bokbranschens utveckling mellan 2003 och 2023”.

Minskad bokförsäljning

Att allt färre köper och läser fysiska böcker torde inte ha undgått någon. Jag har alltid tänkt att bokförsäljningen i vårt land minskat, ja, åtminstone sedan slutet av 80-talet. Det var trots allt då tv:n på allvar tog upp konkurrensen med boken om folkets uppmärksamhet. Fram tills dess var televisionen rätt tråkig. Med tv-såpornas uppsving och en ungdomskultur som sakta men säkert började leta sig in i televisionen blev dumburken desto mer attraktiv. Dessutom blomstrade pop- och videokulturen. Sedan kom 90-talet, ZTV och med det en ironisk och ytlig attityd som anammades av en ny generation. Beskrivningen av denna utveckling borde räcka som förklaring till bokens låga status, tänker jag.

Ett otippat rekordår för böcker

Men under millennieskiftet händer något och 2003 är, otippat nog, något av ett rekordår för bokförsäljningen. Faktum är att från 2003 fram till 10-talet öppnas det fler bokhandlar än det läggs ned. För 15 år sedan uppskattade man att 40 procent av befolkningen läste böcker regelbundet. En oväntat positiv trend som emellertid visar sig vara kortlivad. 2021 har siffran sjunkit till 31 procent.

Den fysiska boken är hotad

Det råder inget tvivel om att den fysiska boken är hotad. Siffrorna talar sitt tydliga språk. 2003 såldes 40 miljoner tryckta böcker. Sedan dess har försäljningen nästan halverats. I fjol såldes endast 24 miljoner tryckta böcker.

Bokbranschen har under lång tid präglats av en kärlek till boken. En markant förändring har dock skett i och med ljudboksboomen. Ljudbokskonsumenterna är i regel långt ifrån litteraturälskare, data som ger unik inblick i deras konsumtionsbeteende visar att påfallande många somnar med en ljudbok i öronen. När förlag köps upp av stora ljudboksförlag krävs ingen Einstein för att förstå att det hjärta som klappar för boken får ge vika för en mer cynisk litteratursyn liksom ett tänk i strikt kommersiella banor.

Skräddarsydda verk för ljudboksformatet

I dag existerar redan litterära verk skräddarsydda för ljudboksformatet. Dessa kallas inte romaner utan ”berättelser” och de som genererar flest lyssningar tycks vara utarbetade efter ett färdigt recept som lyder: färre huvudpersoner, fler verb och kortare meningar.

När det gäller en fysisk bok spelar det rent försäljningsmässigt ingen roll om läsaren struntar i att läsa ut boken. Men som förläggaren Svante Weyler påpekar i kapitlet ”Förläggeri i disruptiva tider” är det annorlunda med ljudboken: ”Lyssningen ersätts per minut och en uttröttad lyssnare är en direkt förlust för förlaget och författaren som tröttat ut honom eller henne.”

Att förlagen, tack vare data, på förhand vet vad lyssnarna vill ha och lönsamheten är avhängig förmågan att servera dem just detta förklarar varför vissa kommersiella författare är hårt styrda att skriva på ett visst sätt samt varför denna utveckling lär fortsätta. Om detta blir normen – varför behövs då alls författare? Ljudboksanpassad litteratur kan ju lika gärna produceras av AI.

AI oroar

I rapportens avslutande kapitel är man försiktig med att sia om framtiden. Likväl blottas en inte helt obefogad oro för en utveckling där förlagen tack vare AI bokstavligen kan komma att spotta ur sig böcker.

Norge en förebild

Rapporten avhandlar förlagens kriser och de utmaningar digitaliseringen medfört medan författarnas erkänt usla villkor ägnas mindre uppmärksamhet. Svenska författare har alla skäl till att titta avundsjukt på sina kollegor i grannlandet. Fasta bokpriser, generösa statliga stipendier och en inköpsordning som kort sagt går ut på att staten köper in mer än 700 exemplar av nästan all skönlitteratur leder till att norska författare är garanterade en viss inkomst medan svenska författare utan bästsäljare i bagaget tvingas se sig om efter andra försörjningskällor. Jag är nog inte ensam om att tycka att Sveriges litterära system bör ses över med Norge som tänkbar förebild.

Bokens glansdagar är förbi

Ofta när författare, förläggare och annat branschfolk ondgör sig över branschens bistra utveckling låter det som att det inte bara vore önskvärt utan dessutom möjligt att isolera den från världsutvecklingen i övrigt.

Till rapportens förtjänster hör att man inte blundar för hur framväxten av till exempel fildelning, strömningstjänster och smarta telefoner påverkat såväl samhällets som den enskilda individens inställning till den fysiska boken. Att bokförsäljningen på ett mirakulöst vis ska hitta tillbaka till sina glansdagars nivåer är det nog få som tror, i synnerhet i dag när det stora flertalet även slutat köpa skivor, filmer och knappt går på bio längre. Så varför låtsas som att det är möjligt?

Varför är den fysiska boken viktig?

En fråga som inställer sig däremot, och det med rätta: Varför är den fysiska boken viktig i dag? Vissa litterära verk fungerar som bekant inte i ljudboksformat och den fysiska bokens existens är mig veterligen säkrad då den alltid kommer tilltala en hängiven skara litterater och andra finsmakare. Men om vi bortser från dem och vänder oss till den breda allmänheten. För gemene man, är inte utbudet med e- och ljudböcker tillräckligt? Nja. Fysiska böcker bidrar till ökad läsförståelse. Detta kan inte nog understrykas!

Kognitiv forskning visar att vi är bättre på att tillägna oss information på papper än på skärm. Och även om litteraturen, rent krasst, inte har samma betydelse i dagens postindustriella era tyder inget på att behovet av att kunna hantera, tolka och värdera information lär minska. Det vill säga om vi inte är beredda att överlämna allt tankearbete åt ”robotarna”.

Gör oss till bättre läsare

Detta ”problemsegment”, dit nästan all litterärt avancerad prosa hör, må fortsatt vara ett ekonomiskt problem. Ändå är det just detta segment som gör oss till bättre läsare. Och till skillnad från de ”perfekt förpackade” berättelser som omger oss kan den avancerade litteraturen – i bästa fall – ge oss det vi inte visste att vi ville ha.

The post Har fysiska böcker någon framtid? first appeared on Opulens.