LITTERATURKRITIK. Bengt Eriksson har med stor behållning läst Anne Brügges bok om 50 års praktik som litteraturkritiker.

Klippbok.
Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg
Av Anne Brügge
Black Island Books

Oj! utbrast jag när jag fick syn på boken. Så stor! Så tung! Anne Brügges ”Klippbok”, med undertiteln ”Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, är ingen ”klippbok” utan mer av en klippbibel gånger två eller tre och en halv. Så stor, som jag skrev. Och så tung. Hur och var ska boken placeras när man läser? Inte kan man ha den för läsning kvällstid i sängen i alla fall utan boken passar bättre för studier vid ett större matbord.

Imponerande är det ju, ytterligare några finns väl men inte många som hållit på och ut så länge, att Anne Brügge varit kritiker av litteratur med mera från 1972 och (drygt) femtio år framåt. Första tidningsklippet i hennes bok är en recension av dansken Eiler Jørgensens roman ”Godnat Anine” från Göteborgs-Tidningen” den 3 maj 1972.

Intressant, på flera sätt. Dels för att litteraturkritikern inte recenserade en bok ur den svenska bokutgivningen och dels för att redaktören tyckte det passade med en recension av en oöversatt dansk bok på kultursidan. Således, det var en annan tid.

Också jag skrev då i GT, samtidigt med Anne som på den tiden hette Nilsson. Jag kan inte minnas att vi möttes men det borde vi ha gjort, till exempel på någon av de frilanssammankomster som Göran Zachrison bjöd in till. Göran Z var GT:s kulturredaktör/chef och en märklig figur. (Vilket ska läsas positivt, mycket positivt!)

Vet inte heller om hon läste mig, de texter – recensioner av böcker och musik samt diverse krönikor – som jag skrev i GT. Anne Nilsson var en betydligt mer litterär kulturskribent än jag, som en gång beskrevs av Göran Zachrison som GT:s mest populistiske medarbetare. (Också detta var menat positivt, att jag skrev för läsarna, så många av GT:s läsare som möjligt. En åsikt jag håller fast vid: alla som köper, som i nämnda fall, en kvällstidning ska kunna läsa samtliga artiklar i tidningen, även de som publiceras på kultursidan.)

Anne Brügge, före detta Nilsson, inleder klippboksbibeln med att berätta om sin kritikerbana och gärning. Det är en längre text som kunde ha varit ännu längre. För detta är något man sällan får chansen vare sig att läsa eller berätta: hur arbetsförhållandena varit för litteratur- och andra kritiker på kultursidor. Också extra intressant för mig som inte bara skrev i GT samtidigt med Anne utan också började som medarbetare på ett liknande sätt.

Av en tillfällighet. Anne fick för sig att ringa till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den prestigefyllda morgontidningen, för att försöka prata sig till att skriva på dess kultursida. Men när hon frågade efter kulturredaktionen kopplades hon fel – tidningarna hade samma växel – och hamnade hos Göran Zachrison, kulturchef på Göteborgs-Tidningen, den inte lika prestigefyllda kvällstidningen. Så blev hon i stället ”en sträng kulturkritiker” i GT.

(Ungefär som när jag började skriva i GT. Jag var i närheten av Göteborg och passade på att ta vägen förbi GT:s redaktion, gick in i huset, letade mig upp till översta våningen och kulturredaktionen, knackade på Göran Zachrisons dörr – kom in! – och frågade typ: ”Går det att skriva här?” Göran Z tittade på mig och replikerade: ”Krönikor kanske?” Och vips var jag frilans åt GT.)

Anne Brügge skriver också att Göran Zachrison betalade för refuseringar – fast lägre arvode än för publicerade texter. Klart han gjorde! Litteraturkritiker = frilansjournalister ska arvoderas för sitt arbete, inte för publicerat arbete. För jag antar (och hoppas) att Anne inte skrev på spek(ulation)? Det ska inga frilansar göra, då kan det ju bli hipp som happ med intäkterna, rent omöjligt att försörja sig.

Intressant också att läsa hur hennes frilansmedarbetande i GT avslutades. Det var långt efter att Göran Z fått sparken, då hade GT slagits ihop med Kvällsposten under namnet iDag och Ingrid Elam blivit kulturchef. Elam meddelade att det inte behövde skickas in någon önskelista med böcker att recensera, det skulle dras ner på frilansarna och Anne Brügge var en av de avpolletterade.

Ena dagen regelbunden frilanskritiker – nästa dag uppsagd med omedelbar verkan. (För tusan, Anne skriver ju att hon var medlem i Journalistförbundet, varför inte kräva avtalad uppsägningstid?) Men, om du undrar, är detta av intresse för fler än mig och andra som varit medarbetare på tidningarnas kultursidor? Ja, det borde vara det.

Kultursidesläsare är väl intresserade av att det publiceras bra och intressanta texter på kultursidorna och detta påverkas av kulturfrilansarnas arbets- och livsvillkor. Det är så mycket som på så många sätt påverkar varför och hur texter skrivs. Till exempel när Anne nämner att som fyrabarnsmamma fanns det ingen tid att läsa romaner (tog för lång tid) och övergick till att recensera (betydligt kortare) diktsamlingar.

Jag tycker Anne Brügge hade kunnat skriva en hel – och separat – bok om sitt liv som kulturfrilans. Det behövs många liknande rapporter om och från frilansjournalisters liv och arbete – men få kulturfrilansar skriver om sitt yrkesliv och ännu färre förlag publicerar vad som eventuellt skrivs.

Den stora delen av ”Klippbok” innehåller just tidningsklipp med recensioner, krönikor och debattinlägg, de flesta handlar om litteratur men här finns också några om musik, lite teater, dans och film. Recensionerna/texterna är längre och kortare. Vad beror längden på? Skribenten? Sällan är det så, oftare har längden bestämts – på ett ungefär eller definitivt – av respektive tidnings kulturredaktör och recensenten eller debattören får = måste skriva på format. Vem har svarat för slutresultatet då? Skribenten själv? Förhoppningsvis har det varit så, men det finns också klåfingriga redaktörer också som ”rättar”, ändrar och skriver om.

Anne Brügge har, skriver hon i sin ”klippbok”, återpublicerat sina texter som de skrevs till och blev tryckta i tidningarna, inte ändrat något i dem. Om detta går det att ha olika åsikter. Texterna i boken har nu tryckts igen som tidsdokument. Men jag är hundraprocentigt övertygad om att Anne inte är nöjd med varje formulering hon åstadkommit under alla dessa år och hade velat förtydliga vissa texter. Inte ändra åsikt eller framställa sig själv som bättre då än då, så att säga, men för att kommunicera ännu tydligare med såväl de recenserade som de läsande.

Jo, det framgår nog vilken variant av de två som jag föredrar. Men, undrar du kanske igen, går det verkligen att läsa dessa gamla texter – recensioner dessutom – efter så många år? Svar: Ja. Det går när recensenten inte enbart hyllar eller dissar utan för en djupare, mer långtgående diskussion utifrån det recenserade verket. När recensenten inte skriver i tiden, enbart nu = då, utan genom tiderna, bakifrån och framåt. Som Anne Brügge gjorde. Hon skrev inte då, hon skriver fortfarande nu. Så känns det att läsa, varje diskussion hon initierar utifrån och med en recension är pågående, än idag kan man läsa henne och delta i diskussionen.

Hon har varit en kunnig, noggrann och prydlig kritiker. Inga formexperiment, inga större chansningar för att se hur en åsikt landar, lite torrt ibland men då kunde hon plötsligt skriva ett oväntat ord som ställde till det i prydligheten. Hon var en akademiskt utbildad kritiker men det kan läsaren knappt ana. Hon blev aldrig akademisk i sitt sätt att skriva. Det bör väl påpekas också att hon är religiös, vilket ibland märks men aldrig så det stör mig. Hon skrev som jag tycker att morgon- och kvällstidningskritiker borde skriva: alla ska kunna förstå, bjudas in till diskussion och debatt.

Anne har ägnat sig åt ”kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, enligt bokens underrubrik och henne själv. Men hon har ändå inte tuggat teser och kastat stenar. Jag, men jag är ju blott en man, skulle snarare använda beskrivningen att hon recenserat med kvinnliga verktyg, ut- och inifrån sig själv och med kunskap om förhållandena för kvinnor i historien och samtiden.

Skarp kunde hon bli. Bland annat när hon recenserade Sture Alléns bok ”Grekisk skymning” och påpekade att Allén hoppar över hur kvinnor hade det i antikens Grekland eller när hon likaså påpekar hur det gick till när P O Enquist fick Selma Lagerlöf-priset. Anne har en känsla för ironi som jag uppskattar.

Hur ska ”Klippbok” läsas? Då menar jag inte fysiskt utan var börjar man och hur fortsätter man? Jag skulle nog inte rekommendera att man börjar från början och läser samtliga recensioner, krönikor med mera i tur och ordning från början till slut. Själv bläddrade jag och läste här och var, ömsom framåt och bakåt. Jag stannade oftast vid litteraturrecensioner av böcker jag borde ha läst men aldrig läste.

Som recensionerna av Mare Kandres ”Bübins unge”, Katarina Frostensons ”Berättelser från dom”, Birgitta Lillpers ”Glömde väl inte ljusets element när du räknade” och Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Jag läser och skäms, Annes recensioner påminner mig om att jag nu ska beställa fram böckerna på biblioteket och äntligen läsa. Så är det med bra litteraturrecensioner, som jag tidigare påpekade, att de lockar till läsning genom tiderna.

Recensionen av Katarina Frostensons diktsamling är försedd med en nyskriven kommentar om det som hänt sen recensionen skrevs (tänk kulturprofilen = Frostensons man), hur detta förändrar – inte helt men delvis – synen också på denna diktsamling.

Liknande nyskrivna kommentarer finns under andra recensioner. Det är bra, det uppskattar jag, det blir en poängtering av recensionernas fortsatta liv, av recensentens deltagande i en fortsatt diskussion. (Jo, jag har själv använt mig av metoden, bland annat i boken med samlade texter från rocktidningen Schlager.)

En annan sak att notera är att vissa recensioner har varit publicerade på flera kultursidor, oftast i olika landsortstidningar, från två till fyra om jag ser rätt (till exempel Hudiksvalls Tidning, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren och Ljusnan). Det var nödvändigt och inget ont utan ett nödvändigt gott. Före internet och sammanslagningar av lokaltidningar med krav på att frilansar – oftast utan extra betalning – måste gå med på att texterna publiceras i en tidningskoncerns samtliga tidningar, kunde en frilans göra så. Varje kultursida betalade alltför dåligt, det betyder uselt. Flera publiceringar av en och samma text hjälpte till att få upp frilansens intäkter så att det ändå blev möjligt att fortsätta skriva och recensera som frilans. (Hur i hela Sverige klarar sig kulturfrilansar idag?)

Också Annes kritik av andra kritiker och försvar av Elsa Graves diktsamling ”Sataneller” läser jag med stort intresse – ja, nöje. En liten litteraturkritiker i landsortspressen sätter sig upp mot inte bara kulturredaktören i den landsortstidning dit hon själv frilansar utan också mot Stockholmspressens stora, fina kritiker. Ordet är: välgörande.

Ett sista påpekande. Hon har dessutom skrivit resebrev, bland annat från Aten. Där Anne mötte den antika grekiska kärlekspoeten Sappho (Annes stavning) i bokform på engelska och översatte själv några av Sapfos (min stavning) diktfragment till svenska. Vi är överens om att Sapfo var lite fräck (inte så lite heller!) men annars: Anne Brügges Sappho är inte riktigt min Sapfo.

The post Anne Brügge sammanfattar 50 år som kritiker first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. Cecilia Persson har efter ett femårigt uppehåll från litteraturkritiken nu återvänt. Hon har kritiska synpunkter på sakernas tillstånd.

Jag har vilat från litteraturkritiken sedan 2018 och bara publicerat några enstaka recensioner. Jag har även befunnit mig mycket utomlands under de senaste åren, i länder som Bosnien, Turkiet, Spanien, Rumänien och Marocko.

Jag bodde ett drygt halvår i Tanger, där det fanns en känd författarkoloni under 1950–1970 talet med författare som: Paul Bowles, Tennessee Williams, Patricia Highsmith, Jack Kerouac, Truman Capote, Gore Vidal, Jean Genet och William S Burroughs. Det ska tilläggas att kanske Marockos mest lysande författare och poet Muhammed Chuckri som skrivit den självbiografiska Det nakna brödet också befann sig bland de stora författarna som bodde och skrev i området Medina med sitt pulserande torg och sina gränder.

Det var helt enkelt oerhört välgörande att befinna sig på långt avstånd i den sortens kreativa miljö och betrakta det svenska kulturlivet på distans och därmed också diskussionerna kring vad litteraturkritik ska vara och inte vara.

Den senaste tiden har jag medvetet iscensatt hyperboliska inlägg på Facebook som en subversiv undersökning av hyllade författare och statusfyllda förlag för att försöka att se de styrande strukturer, diskurser, hegemonier och hierarkier som tycks dominera på kultursidor och sociala medier. Bjuda motstånd och vara immun, så jag inte korrumperas och mister min egen urskiljande blick.

Det råder inget tvivel om att Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, befinner sig i en nästan oantastlig position, i den politiska och icke–vita genren. Detta på ont och gott. Det handlar om det flytande begreppet postkolonialism som även innefattar förordandet av censur av vad som anses vara rasistiska och sexistiska ord. Det går att jämföra med me too-kampanjen som också gick ut med hårda krav på rättning i leden. Fenomen som dessa orsakar ständiga debatter och nu senast gällde det Roald Dahl.

En framträdande röst mot censur och som ofta debatterar litteraturkritikens stora brister är Torbjörn Elensky. Det förefaller alltså som två polariserade synsätt kommit att prägla debatterna. Jag ska inte fördjupa mig i detta, men dåtidens författarkoloni i Marocko, som jag nämnde, utgör en stor kontrast till hur det ser ut i det lilla kulturlandet Sverige av idag.

Ett annat samtals- och debattämne är det eventuella behovet av en litteraturkanon. Där tycks opinionen kluven, med hälften för och hälften emot i offentligheten.

I stället för att vara dystopisk vill jag verka för en utopisk litteraturkritik. Vad borde litteraturkritiken i skenet av brister som redan är nämnda kunna bli och vara? De som, enligt min åsikt, tar störst ansvar för en bred litteraturbevakning är i mitt tycke Örnen och kråkan, bloggen Bernur, BTJ och Magasin Opulens medan de större tidningarna tar ett betydligt mindre ansvar och ytterst sällan recenserar böcker från de små och mellanstora förlagen.

Litteraturkritiken borde präglas av bildade kritikers öppna läsningar med både ris och ros och en förmåga att våga gå i klinch med verken så att litterära och estetiska dimensioner lyfts fram. Snälleriet och ängsligheten över att bli illa omtyckt av företrädare för författarskrået är förödande och underförstått krävs det stark integritet i recensionsarbetet. 

Kritikerns roll bör ju inte vara läsningar som varken gagnar en enskild författares utveckling eller främjar en vital och dynamisk litteraturkritik, och inte heller bör kritikern lobba för Augustpriset och Nobelpriset på en kommersiell bokmarknad med stora vinstintressen.

Bonnierkoncernen har självfallet större ekonomiska resurser för marknadsföring och äger flera tidningar och därmed indirekt ett större recensionsutrymme för förlagets böcker. Att recensera privata vänner och kollegor på samma förlag är givetvis helt förkastligt, men sker alltför ofta, tyvärr. Det är också så att poesi i regel recenseras av kritiker som själva är poeter. En annan brist är att driva ideologiska undertexter i tolkningen av litteraturen. Identitetspolitiska markörer i berömmet.

Ingen författare glömmer en kritisk recension och kan hysa agg mot kritikern i evighet. Sociala medier och boklistor med betyg har också trängt undan den seriösa litteraturkritiken, något som inte varit positivt för litteraturen. Det blir mer konsumentupplysning än komplexa litterära bedömningar. Och om det hela ska handla om en femma eller etta, så kan vi lika gärna skrota recensioner helt och hållet.

Det optimala vore kanske dubbla läsningar och att bibliotekarier såväl som självständiga läsare bedömde böcker oberoende av varandra? Det skulle kunna generera mer olikartade tolkningar och innebära en annan kritisk kvalitet. Att läsa med själen är en önskedröm, liksom att kunna idissla textens djup och genklang. Lyssna på ordens inneboende mening och själv förändras. Växa med böcker som vore det fråga om näringsrik mat.  Kanske är det skillnad på ”den fromma kritikern” och ”den stränga kritikern”? Den fromma vill göra välvilliga läsningar och den stränga betona vad som kunde ha gestaltats mer övertygande?

Litteratur kan nämligen inte på ett schematiskt vis sorteras under förenklade och förklenande kategorier som ”bra” eller ”dålig” litteratur.

Slutligen kanske man kan fråga sig varför någon vill bli författare. Detta som är världens ensammaste yrke överhuvudtaget. Charles Bukowski beskriver detta väldigt väl i dikten ”So you want to be a writer”:

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.”

The post Utopiska synpunkter på litteraturkritiken first appeared on Opulens.

BEDÖMNINGSKRITERIER. “För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart”, skriver Lars Thulin.

Vem behöver kritiker? Konstnärer som blivit förtvivlade för att de sågats gör det definitivt inte. De anser ofta att de som recenserar bara är de som drömde om att bli regissörer, musiker, skådespelare, målare eller författare. Men misslyckades. Därför hämnas de genom att skriva skit om dem som det istället gått bra för. Och att sportjournalister är de som älskar fotboll och hockey fast aldrig blev valda först när lagen på gymnastiklektionerna togs ut.

Måhända ligger det något i det. Men visst behöver vi recensioner. Utbudet i kulturen är enormt. Vi behöver vägledning och tips av några som kan. Detta för att veta om vi verkligen ska gå på den där filmen, som kanske är bra. Kritiker kan dessutom öppna dörrar till världar vi inte känner till. Det betyder inte att vi måste älska allt det nya vi får ta del av. Men det är nästan alltid lärorikt och breddar vårt medvetande och vår kunskap.

Problemet är att recensenter och självutnämnda experter, främst de som inte är de mest namnkunniga, ibland är pinsamt förutsägbara. Låt mig ta två exempel.

En vän till mig, självutnämnd expert på musik, är uppfödd och marinerad i hjältar som Bowie, Stones och Springsteen. Vännen sade en gång: Whitney Houston är så jävla dålig att det inte ens är värt att komma ihåg hennes namn. Ett sådant uttalande förvandlar i mina ögon en expert till en icke-expert.

För kritikern/expertern måste kunna höja över sig sina egna favoriter och se på musikens kvaliteter som sådana. Sålunda besitta basala kunskaper om konstarten i sig. Annars finns ingen klangbotten i tyckandet och därmed ingen trovärdighet.

Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt.

Då det gäller musik är domen över Whitney Houston avslöjande vad gäller kritikerns brist på just detta. Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt efter kriterier som inte kan ifrågasättas. För litteratur eller måleri är detta omöjligt. Men det går säkert att skapa ett datorprogram som mäter tonträff, tonomfång, dynamik i rösten, frasering och taktkänsla och så vidare hos en solist. I ett sådant program skulle en Whitney i toppform sopat banan med de flesta.

Därmed inte sagt att sådant är det som alltid berör oss mest. Ibland är det istället det som skaver, det som inte är perfekt, som känns i hjärtat, som skapar Känslan.  Men att säga att Whitney Houston är en usel sångerska säger oerhört mycket mer om kritikern än om sångerskan.

En annan fälla är behovet hos kritikern att alltid vara bättre än och före alla andra. Det är naturligt, men samtidigt blir ambitionen ibland löjeväckande.

En annan vän betraktar jag som ett vandrande musiklexikon. Och kunnig. Han skulle aldrig säga att en tekniskt skicklig artist som Whitney var dålig. Men han håller exempelvis aldrig med om det som alla anser vara milstoplarna i den tidiga rocken.

De flesta menar att Pink Floyds Dark Side of the Moon samt Beatles Sgt Pepper är sådana album. Men min vän hävdar att albumet före, Dark side of the Moon, nämligen, Atom Heart Mother, är bättre. Och att albumet Revolver är vassare än Sgt Pepper. Men om den ansetts vara bäst hade han fått gå tillbaka till Rubber Soul. Ni förstår – han bara måste tycka annorlunda.

Här finns kritikerns paradox. Den som kallar sig expert kan aldrig säga att det som den stora massan älskar är värt att ta del av. Varför inte? För då är ju inte experten expert längre. Då kan tidningen ta in vem som helst från gatan för att skriva. Konkurrensen mellan kritikerna är hård. De åtråvärda jobben på tongivande medier är få. Då får man inte vara en töntig medel-Svensson.

Med förflutet som betald DJ under ett par år för länge sedan och därefter hobbyverksamhet på privata fester, har jag sett detta tydligt. Jag vet att det finns rytmer, tonföljder, uppbyggnad av låtar som inte tar omvägen över hjärnans högre medvetande. Utan går på lillhjärnan eller kanske direkt på förlängda märgen. Folk bara måste upp och dansa till vissa låtar. Och skråla med i refränger under ett afterski. Trots att man inte vågar erkänna att man gillar låtarna. För de är ju sååå banala och kommersiella.

Bara en kritiker som är säker på sig själv vågar erkänna att hen älskar att komma loss när de med någon promille i kroppen hör låtarna det är politiskt inkorrekt att gilla. Jag vet vad som händer med jämnåriga om jag drar igång Dancing Queen med Abba. Johnny B Goode med Chuck Berry eller Tusen och en natt med Charlotte Nilsson. Det blir trångt, svettigt och lyckligt på dansgolvet.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att recensenter skulle våga släppa loss lite, inte vara så ängsliga. Att samma gäller redaktörer som lägger ut jobben. Tänk om en expert på poesi tog sig an Liza Marklunds senaste deckare. Samt deckarexperten recenserade en diktsamling. Eller släppa in den som i 15 år skrivit om klassisk musik på en konsert med Lady Gaga.

För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart, den som de borde ha.

Hur som helst, kul läsning skulle det bli.

The post Behövs kritiker? first appeared on Opulens.

POLITISERING. Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé, skriver Micheles Kindh.

Stundtals uppstår det kulturdebatter som brukar beröra de närmast sörjande inom branschen vilket nästan aldrig blir särskilt intressant för allmänheten. Fast ändå tror deltagarna i den så kallade kulturdebatten att deras interna uppgörelser tenderar öppna upp för nya insikter eller åsikter. Så blir det knappast i verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Tongivande men navelskådande debattörer diskuterade konstkritik i Dagens Nyheter för en del år sedan. Debatten började på morgontidningens kultursidor för att fortsätta på en specifik sida på internet. Själva frågeställningen handlade om att försöka få andra aktörer och själva publiken att delta i kulturdebatten för att vitalisera detsamma. Men när jag gjorde ett kritiskt inlägg på sajten, som chefredaktör för webbtidningen Blaskan, så avfärdades jag från debatten eftersom jag inte gjort mig ett namn i deras värld därmed sågs som ointressant. Då var det inte bredden de ville ha egentligen utan mest intern debatt med givna aktörer.

Med andra ord ville de fortsätta kritikerdebatten för sig själva och öppnade inte upp för en generell bredare diskussion, som de ville få det till att vara förutsättningen och grunden för diskussionen. Jag anser att detta är ett av nyckelproblemen, att kritiker och debattörer inte tillåter andra röster än de som vi redan vet kommer delta.

Vem skall ha rätten att diskutera kulturen? Och för att fortsätta i samma anda så bör man också ställa frågan – vem äger rätten till att delta i debatten?

Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé för att förändra samhället.

Jag anser att konst borde kunna få vara enbart konst där det estetiska uttrycket är det relevanta, istället för att regelmässigt låta kulturen  ingå i någon form av politisk uppfostran till rätt tänkande. För när politiska ideologer tar över statliga eller konstnärliga institutioner ställer de krav på kulturens utövare, som då måste leva upp till en rad ideologiska föreställningar för att få ekonomiska medel för sin fortsatta verksamhet.

Blir det då något att lyfta fram till kritisk debatt på kultursidor och tidskrifter som man som kritiker och läsare skall förhålla sig till? Nej det tycker jag inte man alltid kan hävda är fallet.

Om kultur bara har som uppgift att tjäna ett politiskt ändamål och att kultursidor endast ser konstnärligt utövande ur ett visst ideologiskt perspektiv – blir då inte risken uppenbar att kulturens innehåll töms på ett relevant estetiskt uttryck?

För politiskt laddade konstyttringar som endast tjänar ideologiska mål tappar snart nog relevans och förvandlas till trötta klichéer. Jag menar att kultursidor som tar upp kulturella uttryck till kritisk belysning måste se till kulturens helhet och inte alltid se kulturen som något som måste tjäna samhället. Konst för konstens egen skull bör existera också i kultursidornas kritiska gärning.

Det är nämligen så att kultur som närmast frambringas av tvång, för olika partiers ideologiska kulturpolitiska mål, reducerar konstens roll till att få utövare liksom publik att verka åt ett visst håll. Då är det kultursidornas uppgift att verkligen se kritiskt på både kulturpolitik och konst som tvingas ge något tillbaka till de politiska beställarna. Krav som tillkommer ansökan när konstnären äskar pengar till sin verksamhet.

Jag anser inte att de politiska partiernas kulturpolitik genom staten skall påverka konstens innehåll. De bör hålla sig borta från ett sådant förfarande. Det är något annat när kulturens utövare av egna skäl väljer politiska/ideologiska uttryck, vilket kultursidorna naturligtvis bör både belysa och undersöka kritiskt.

Om jag går tillbaka till vem som ska ha rätten till seriösa kritiska åsikter så har vi numera en större tillgång till sociala medier. Den klassiska kultursidan har yrkeskritiker medan större delen av de sociala medierna inte alltid har tränade kritiker som bedömer kulturens alla sidor, fastän de saknar instrumenten, bildningen och kunskapen för att göra adekvata bedömningar. Men nu har vi sett kända yrkeskritiker skapa egna kanaler för att sprida och skapa debatt kring kulturen.

Jag tror att kulturens estetiska innehåll ibland måste få gå före det politiska perspektivet när det gäller kultursidornas debatter och bedömningar av konstnärliga verk av diverse slag. Det är självklart att samhällskritik skall finnas på kultursidor. Det jag avser är att samhällsbärande debatt inte skall fråntaga kulturkritiken, som bedömer konstnärliga verk, sin givna plats.

The post Vem har rätt att delta i kulturdebatten? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ibland kan jag rentav drabbas av en sur uppfattning om litteraturkritiken som en fråga om var man bor, vem man är och när man skriver. Inte hur eller varför, skriver Carsten Palmer Schale. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag funderar över skönlitteraturen i allmänhet, och hur man skall definiera denna. Just nu är jag dock ännu mer intresserad av kritiken av skönlitteraturen. Talet om vad den skönlitterära kritiken är och bör vara bottnar i en idé om vad skönlitteraturen per se är och bör vara. Men ”skönlitteraturen” är ett historiskt format begrepp, som i princip inte dyker upp förrän runt år 1800 och Madame de Staël.

Hursomhelst. Ett enkelt sätt att definiera skönlitteraturen är kanske att göra detta negativt. Det vill säga: att formulera något om vad den inte är. Exempelvis finns inga formella kriterier som bestämmande faktor med i bilden. Inte heller några innehållskriterier. Inte heller något som har med ”trender” att göra. Nej, skönlitteraturen utgör en skrivandets frizon. En frizon där vi inte avkrävs fakta.

En sådan attityd har emellertid sitt pris. Ej sällan får exempelvis en ”skönlitterär författare” kännas vid att hen inte får vara alltför smart, girig, ”normal”, pålitlig. Hen bör inte heller – helst – ha det alltför bra socialt, psykologiskt, ekonomiskt.

Skönlitteraturen har för övrigt alltsedan 1600-talet – eller så – gradvis avskiljts från det alltför religiösa, vetenskapliga och dagspolitiska.

Litteraturkritiken har sålunda ofta denna föreställningsvärld att ta hänsyn till. Åtminstone officiellt. Detta hindrar dock inte att kritikern ibland bryter mot detta slags upprättade kontrakt mellan verket och det kritiska uppdraget. Detta innebär dock, på ett spegelvänt sätt, att litteraturen och dess kritiker så att säga inte får beakta verkets verkan! Dess, exempelvis, politiska sprängkraft.

Allt detta innebär samtidigt, att publiken förutsätts vara anonym, och som sådan själv får ”ta ställning” till den kritik den erbjuds i form av ”översättningar” av verken från allmänt till konkret, från idealtypiskt till individuellt, från tendens till opartiskt.

Kort sagt: litteraturkritikern är den instans som förutsätts förmedla inte sällan komplexa verk till mer publika diskurser.

Men är detta verkligen möjligt? I teorin möjligen – ja. I praktiken troligen – nej. Är det önskvärt? I teorin möjligen – ja. I praktiken troligen – nej. Dock: vi möts alla i språket. Vi befinner oss i en värld utspänd mellan polerna bekräftelse och vansinne – eller vi och dom. Men. Verket är i sig en medaktör, och mellan verk och kritiker uppstår en slags batalj. Läsaren är – i sin tur – det också, men förutsätts alltså vara allmän och anonym och – ja – ovetande om kritikerns värdering av verket.

”Vinner” verket? Nej, det är långtifrån självklart. Kritikern måste precis som författaren tänja sina gränser till det yttersta, och kan kritikern ”segra”? Alltid? Naturligtvis inte. Ofta är verket – särskilt det kvalificerade – större än sin kritiker; ibland ofantligt mycket större. Det riktigt intressanta är måhända en formel som kan uttydas: kritikern måste för att förstå kanske vara en lika stor särling som författaren – men måste samtidigt behärska normalitetskoden.

Vilhelm Ekelund säger: ”Om man har två människor inom sig, gör man klokt i att i tid ta parti för den ena och om möjligt undertrycka den andra. Låta dem båda växa och bli starka? Ett farligt experiment.”

Men kanske är det just detta som en bra kritiker gör? Likafullt: En kritiker är per definition en person försedd med livlina tillbaka till normaliteten. Kritikern förenar och binder samman – ser både det möjliga och det omöjliga. Detta är prekärt. Kritikeruppdraget är därför, allvarligt uppfattat en olöslig och anspänd rebus.

Ja, och allt detta nu anförda låter sig alltså anföras. Men hur är det då?

Om vi lämnar idealiteten och inträder i realiteten kan vi mycket snabbt konstatera att de flesta ”standardkritiker” är illojala krämare som bryter mot alla litteraturkritiska bud. Men det finns (ibland kortlivade) undantag (en Brandes, en Böök, en Borum, en Vold).

Alltså. Jag har personligen två speciella ”plattformar”. Den ena består i att jag, faktiskt, skrev några rader (70 sidor) för Café Existens i början av 80-talet, där jag systematiskt gick igenom litteraturkritikens historia från Aristoteles och Longinos till Mats Gellerfeldt (Några anteckningar om litteraturen och dess kritiker), som, hör och häpna, till och med viss tyngd omnämndes i dåtidens ”Innerspalt” i AB. Där hette det att ”om du vill veta något om litteraturkritiken idag, igår och i förrgår (!) skall du läsa Carsten Schale”.

Den andra plattformen handlar om mina egna upplevelser av litteraturkritiken. Kritik av författare som jag tyckte bra om eller inte, och viss kritik av min egna böcker.

Och? Ja. Med vissa undantag har jag ofta varit mindre imponerad, för att uttrycka det hela milt. Det förefaller mig, för det första, som om (även) litteraturkritiken är ett barn av kotterier och inavel. Det förefaller mig, för det andra, som om litteraturkritiken mycket sällan uppvisar bredd och djup. Ibland kan jag rentav drabbas av en sur uppfattning om litteraturkritiken som en fråga om var man bor, vem man är och när man skriver. Inte hur eller varför.

Illa!

The post Om kritiken av skönlitteraturen first appeared on Opulens.