LITTERATURKLIMATET. Cecilia Persson har efter ett femårigt uppehåll från litteraturkritiken nu återvänt. Hon har kritiska synpunkter på sakernas tillstånd.

Jag har vilat från litteraturkritiken sedan 2018 och bara publicerat några enstaka recensioner. Jag har även befunnit mig mycket utomlands under de senaste åren, i länder som Bosnien, Turkiet, Spanien, Rumänien och Marocko.

Jag bodde ett drygt halvår i Tanger, där det fanns en känd författarkoloni under 1950–1970 talet med författare som: Paul Bowles, Tennessee Williams, Patricia Highsmith, Jack Kerouac, Truman Capote, Gore Vidal, Jean Genet och William S Burroughs. Det ska tilläggas att kanske Marockos mest lysande författare och poet Muhammed Chuckri som skrivit den självbiografiska Det nakna brödet också befann sig bland de stora författarna som bodde och skrev i området Medina med sitt pulserande torg och sina gränder.

Det var helt enkelt oerhört välgörande att befinna sig på långt avstånd i den sortens kreativa miljö och betrakta det svenska kulturlivet på distans och därmed också diskussionerna kring vad litteraturkritik ska vara och inte vara.

Den senaste tiden har jag medvetet iscensatt hyperboliska inlägg på Facebook som en subversiv undersökning av hyllade författare och statusfyllda förlag för att försöka att se de styrande strukturer, diskurser, hegemonier och hierarkier som tycks dominera på kultursidor och sociala medier. Bjuda motstånd och vara immun, så jag inte korrumperas och mister min egen urskiljande blick.

Det råder inget tvivel om att Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, befinner sig i en nästan oantastlig position, i den politiska och icke–vita genren. Detta på ont och gott. Det handlar om det flytande begreppet postkolonialism som även innefattar förordandet av censur av vad som anses vara rasistiska och sexistiska ord. Det går att jämföra med me too-kampanjen som också gick ut med hårda krav på rättning i leden. Fenomen som dessa orsakar ständiga debatter och nu senast gällde det Roald Dahl.

En framträdande röst mot censur och som ofta debatterar litteraturkritikens stora brister är Torbjörn Elensky. Det förefaller alltså som två polariserade synsätt kommit att prägla debatterna. Jag ska inte fördjupa mig i detta, men dåtidens författarkoloni i Marocko, som jag nämnde, utgör en stor kontrast till hur det ser ut i det lilla kulturlandet Sverige av idag.

Ett annat samtals- och debattämne är det eventuella behovet av en litteraturkanon. Där tycks opinionen kluven, med hälften för och hälften emot i offentligheten.

I stället för att vara dystopisk vill jag verka för en utopisk litteraturkritik. Vad borde litteraturkritiken i skenet av brister som redan är nämnda kunna bli och vara? De som, enligt min åsikt, tar störst ansvar för en bred litteraturbevakning är i mitt tycke Örnen och kråkan, bloggen Bernur, BTJ och Magasin Opulens medan de större tidningarna tar ett betydligt mindre ansvar och ytterst sällan recenserar böcker från de små och mellanstora förlagen.

Litteraturkritiken borde präglas av bildade kritikers öppna läsningar med både ris och ros och en förmåga att våga gå i klinch med verken så att litterära och estetiska dimensioner lyfts fram. Snälleriet och ängsligheten över att bli illa omtyckt av företrädare för författarskrået är förödande och underförstått krävs det stark integritet i recensionsarbetet. 

Kritikerns roll bör ju inte vara läsningar som varken gagnar en enskild författares utveckling eller främjar en vital och dynamisk litteraturkritik, och inte heller bör kritikern lobba för Augustpriset och Nobelpriset på en kommersiell bokmarknad med stora vinstintressen.

Bonnierkoncernen har självfallet större ekonomiska resurser för marknadsföring och äger flera tidningar och därmed indirekt ett större recensionsutrymme för förlagets böcker. Att recensera privata vänner och kollegor på samma förlag är givetvis helt förkastligt, men sker alltför ofta, tyvärr. Det är också så att poesi i regel recenseras av kritiker som själva är poeter. En annan brist är att driva ideologiska undertexter i tolkningen av litteraturen. Identitetspolitiska markörer i berömmet.

Ingen författare glömmer en kritisk recension och kan hysa agg mot kritikern i evighet. Sociala medier och boklistor med betyg har också trängt undan den seriösa litteraturkritiken, något som inte varit positivt för litteraturen. Det blir mer konsumentupplysning än komplexa litterära bedömningar. Och om det hela ska handla om en femma eller etta, så kan vi lika gärna skrota recensioner helt och hållet.

Det optimala vore kanske dubbla läsningar och att bibliotekarier såväl som självständiga läsare bedömde böcker oberoende av varandra? Det skulle kunna generera mer olikartade tolkningar och innebära en annan kritisk kvalitet. Att läsa med själen är en önskedröm, liksom att kunna idissla textens djup och genklang. Lyssna på ordens inneboende mening och själv förändras. Växa med böcker som vore det fråga om näringsrik mat.  Kanske är det skillnad på ”den fromma kritikern” och ”den stränga kritikern”? Den fromma vill göra välvilliga läsningar och den stränga betona vad som kunde ha gestaltats mer övertygande?

Litteratur kan nämligen inte på ett schematiskt vis sorteras under förenklade och förklenande kategorier som ”bra” eller ”dålig” litteratur.

Slutligen kanske man kan fråga sig varför någon vill bli författare. Detta som är världens ensammaste yrke överhuvudtaget. Charles Bukowski beskriver detta väldigt väl i dikten ”So you want to be a writer”:

“if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.”

The post Utopiska synpunkter på litteraturkritiken first appeared on Opulens.

BEDÖMNINGSKRITERIER. “För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart”, skriver Lars Thulin.

Vem behöver kritiker? Konstnärer som blivit förtvivlade för att de sågats gör det definitivt inte. De anser ofta att de som recenserar bara är de som drömde om att bli regissörer, musiker, skådespelare, målare eller författare. Men misslyckades. Därför hämnas de genom att skriva skit om dem som det istället gått bra för. Och att sportjournalister är de som älskar fotboll och hockey fast aldrig blev valda först när lagen på gymnastiklektionerna togs ut.

Måhända ligger det något i det. Men visst behöver vi recensioner. Utbudet i kulturen är enormt. Vi behöver vägledning och tips av några som kan. Detta för att veta om vi verkligen ska gå på den där filmen, som kanske är bra. Kritiker kan dessutom öppna dörrar till världar vi inte känner till. Det betyder inte att vi måste älska allt det nya vi får ta del av. Men det är nästan alltid lärorikt och breddar vårt medvetande och vår kunskap.

Problemet är att recensenter och självutnämnda experter, främst de som inte är de mest namnkunniga, ibland är pinsamt förutsägbara. Låt mig ta två exempel.

En vän till mig, självutnämnd expert på musik, är uppfödd och marinerad i hjältar som Bowie, Stones och Springsteen. Vännen sade en gång: Whitney Houston är så jävla dålig att det inte ens är värt att komma ihåg hennes namn. Ett sådant uttalande förvandlar i mina ögon en expert till en icke-expert.

För kritikern/expertern måste kunna höja över sig sina egna favoriter och se på musikens kvaliteter som sådana. Sålunda besitta basala kunskaper om konstarten i sig. Annars finns ingen klangbotten i tyckandet och därmed ingen trovärdighet.

Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt.

Då det gäller musik är domen över Whitney Houston avslöjande vad gäller kritikerns brist på just detta. Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt efter kriterier som inte kan ifrågasättas. För litteratur eller måleri är detta omöjligt. Men det går säkert att skapa ett datorprogram som mäter tonträff, tonomfång, dynamik i rösten, frasering och taktkänsla och så vidare hos en solist. I ett sådant program skulle en Whitney i toppform sopat banan med de flesta.

Därmed inte sagt att sådant är det som alltid berör oss mest. Ibland är det istället det som skaver, det som inte är perfekt, som känns i hjärtat, som skapar Känslan.  Men att säga att Whitney Houston är en usel sångerska säger oerhört mycket mer om kritikern än om sångerskan.

En annan fälla är behovet hos kritikern att alltid vara bättre än och före alla andra. Det är naturligt, men samtidigt blir ambitionen ibland löjeväckande.

En annan vän betraktar jag som ett vandrande musiklexikon. Och kunnig. Han skulle aldrig säga att en tekniskt skicklig artist som Whitney var dålig. Men han håller exempelvis aldrig med om det som alla anser vara milstoplarna i den tidiga rocken.

De flesta menar att Pink Floyds Dark Side of the Moon samt Beatles Sgt Pepper är sådana album. Men min vän hävdar att albumet före, Dark side of the Moon, nämligen, Atom Heart Mother, är bättre. Och att albumet Revolver är vassare än Sgt Pepper. Men om den ansetts vara bäst hade han fått gå tillbaka till Rubber Soul. Ni förstår – han bara måste tycka annorlunda.

Här finns kritikerns paradox. Den som kallar sig expert kan aldrig säga att det som den stora massan älskar är värt att ta del av. Varför inte? För då är ju inte experten expert längre. Då kan tidningen ta in vem som helst från gatan för att skriva. Konkurrensen mellan kritikerna är hård. De åtråvärda jobben på tongivande medier är få. Då får man inte vara en töntig medel-Svensson.

Med förflutet som betald DJ under ett par år för länge sedan och därefter hobbyverksamhet på privata fester, har jag sett detta tydligt. Jag vet att det finns rytmer, tonföljder, uppbyggnad av låtar som inte tar omvägen över hjärnans högre medvetande. Utan går på lillhjärnan eller kanske direkt på förlängda märgen. Folk bara måste upp och dansa till vissa låtar. Och skråla med i refränger under ett afterski. Trots att man inte vågar erkänna att man gillar låtarna. För de är ju sååå banala och kommersiella.

Bara en kritiker som är säker på sig själv vågar erkänna att hen älskar att komma loss när de med någon promille i kroppen hör låtarna det är politiskt inkorrekt att gilla. Jag vet vad som händer med jämnåriga om jag drar igång Dancing Queen med Abba. Johnny B Goode med Chuck Berry eller Tusen och en natt med Charlotte Nilsson. Det blir trångt, svettigt och lyckligt på dansgolvet.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att recensenter skulle våga släppa loss lite, inte vara så ängsliga. Att samma gäller redaktörer som lägger ut jobben. Tänk om en expert på poesi tog sig an Liza Marklunds senaste deckare. Samt deckarexperten recenserade en diktsamling. Eller släppa in den som i 15 år skrivit om klassisk musik på en konsert med Lady Gaga.

För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart, den som de borde ha.

Hur som helst, kul läsning skulle det bli.

The post Behövs kritiker? first appeared on Opulens.

POLITISERING. Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé, skriver Micheles Kindh.

Stundtals uppstår det kulturdebatter som brukar beröra de närmast sörjande inom branschen vilket nästan aldrig blir särskilt intressant för allmänheten. Fast ändå tror deltagarna i den så kallade kulturdebatten att deras interna uppgörelser tenderar öppna upp för nya insikter eller åsikter. Så blir det knappast i verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Tongivande men navelskådande debattörer diskuterade konstkritik i Dagens Nyheter för en del år sedan. Debatten började på morgontidningens kultursidor för att fortsätta på en specifik sida på internet. Själva frågeställningen handlade om att försöka få andra aktörer och själva publiken att delta i kulturdebatten för att vitalisera detsamma. Men när jag gjorde ett kritiskt inlägg på sajten, som chefredaktör för webbtidningen Blaskan, så avfärdades jag från debatten eftersom jag inte gjort mig ett namn i deras värld därmed sågs som ointressant. Då var det inte bredden de ville ha egentligen utan mest intern debatt med givna aktörer.

Med andra ord ville de fortsätta kritikerdebatten för sig själva och öppnade inte upp för en generell bredare diskussion, som de ville få det till att vara förutsättningen och grunden för diskussionen. Jag anser att detta är ett av nyckelproblemen, att kritiker och debattörer inte tillåter andra röster än de som vi redan vet kommer delta.

Vem skall ha rätten att diskutera kulturen? Och för att fortsätta i samma anda så bör man också ställa frågan – vem äger rätten till att delta i debatten?

Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé för att förändra samhället.

Jag anser att konst borde kunna få vara enbart konst där det estetiska uttrycket är det relevanta, istället för att regelmässigt låta kulturen  ingå i någon form av politisk uppfostran till rätt tänkande. För när politiska ideologer tar över statliga eller konstnärliga institutioner ställer de krav på kulturens utövare, som då måste leva upp till en rad ideologiska föreställningar för att få ekonomiska medel för sin fortsatta verksamhet.

Blir det då något att lyfta fram till kritisk debatt på kultursidor och tidskrifter som man som kritiker och läsare skall förhålla sig till? Nej det tycker jag inte man alltid kan hävda är fallet.

Om kultur bara har som uppgift att tjäna ett politiskt ändamål och att kultursidor endast ser konstnärligt utövande ur ett visst ideologiskt perspektiv – blir då inte risken uppenbar att kulturens innehåll töms på ett relevant estetiskt uttryck?

För politiskt laddade konstyttringar som endast tjänar ideologiska mål tappar snart nog relevans och förvandlas till trötta klichéer. Jag menar att kultursidor som tar upp kulturella uttryck till kritisk belysning måste se till kulturens helhet och inte alltid se kulturen som något som måste tjäna samhället. Konst för konstens egen skull bör existera också i kultursidornas kritiska gärning.

Det är nämligen så att kultur som närmast frambringas av tvång, för olika partiers ideologiska kulturpolitiska mål, reducerar konstens roll till att få utövare liksom publik att verka åt ett visst håll. Då är det kultursidornas uppgift att verkligen se kritiskt på både kulturpolitik och konst som tvingas ge något tillbaka till de politiska beställarna. Krav som tillkommer ansökan när konstnären äskar pengar till sin verksamhet.

Jag anser inte att de politiska partiernas kulturpolitik genom staten skall påverka konstens innehåll. De bör hålla sig borta från ett sådant förfarande. Det är något annat när kulturens utövare av egna skäl väljer politiska/ideologiska uttryck, vilket kultursidorna naturligtvis bör både belysa och undersöka kritiskt.

Om jag går tillbaka till vem som ska ha rätten till seriösa kritiska åsikter så har vi numera en större tillgång till sociala medier. Den klassiska kultursidan har yrkeskritiker medan större delen av de sociala medierna inte alltid har tränade kritiker som bedömer kulturens alla sidor, fastän de saknar instrumenten, bildningen och kunskapen för att göra adekvata bedömningar. Men nu har vi sett kända yrkeskritiker skapa egna kanaler för att sprida och skapa debatt kring kulturen.

Jag tror att kulturens estetiska innehåll ibland måste få gå före det politiska perspektivet när det gäller kultursidornas debatter och bedömningar av konstnärliga verk av diverse slag. Det är självklart att samhällskritik skall finnas på kultursidor. Det jag avser är att samhällsbärande debatt inte skall fråntaga kulturkritiken, som bedömer konstnärliga verk, sin givna plats.

The post Vem har rätt att delta i kulturdebatten? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ibland kan jag rentav drabbas av en sur uppfattning om litteraturkritiken som en fråga om var man bor, vem man är och när man skriver. Inte hur eller varför, skriver Carsten Palmer Schale. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag funderar över skönlitteraturen i allmänhet, och hur man skall definiera denna. Just nu är jag dock ännu mer intresserad av kritiken av skönlitteraturen. Talet om vad den skönlitterära kritiken är och bör vara bottnar i en idé om vad skönlitteraturen per se är och bör vara. Men ”skönlitteraturen” är ett historiskt format begrepp, som i princip inte dyker upp förrän runt år 1800 och Madame de Staël.

The post Om kritiken av skönlitteraturen first appeared on Opulens.