IDEAL. Lis Lovén reflekterar över skönhetsideal och könsnormer och gör en tillbakablick på sin egen ungdomstid.

Jag minns så tydligt Roy Anderssons En kärlekshistoria. Jag var runt tretton år och jag och min kompis såg nog mera av Björn Andrésen, han som skulle komma att bli “världens vackraste pojke” efter det internationella genombrottet i Viscontis film Döden i Venedig.

Men jag är mera intresserad att minnas det oskyldiga med min barndom och ungdom. För i min värld var 60-talet och det tidiga 70-talet även oskuld. Så Björn, “världens vackraste pojke”, i min tjejvärld gavs han en oskyldig blick. Och jag vill så gärna att även våra oskuldsblickar ska få ha kvar något ljuvligt, något ömt. Kan jag ge det till Björn idag? Ja, gärna.

Som kvinna kan jag känna in hur varje individ, precis alla, bär med sig något av maktstrukturer. Både offer och förövare är förenade i denna gruppdynamik. Det är därför som offret (jag själv någon gång?) har så svårt att slita sig loss. Se sig själv med egna ögon? För beroendet av att upptäckas ligger djupt hos oss, det gäller alla oavsett kön…

Jag tror det lockande med barn och barndom är att vi ständigt längtar tillbaka till ett tillstånd där vi slipper vår mognad och vårt allvar och vårt ansvar. Även jag har sett pojkar som var offer, men jag föll in i manlighetens jargong, för den gav mig verktyg att slippa rätta till offerproblematiken.

Här tror jag stora delar av feminismen befinner sig idag. Att låna manlighetsattribut är att få låna makt. Men vad hjälper det barnen, pojkar och flickor av idag?

Tjatet om patriarkatet löser inte offersymbolismen. Offret var en gång Jesus och de flesta delade detta offer. Världens vackraste pojke var tvingad, tror jag, att genomlida kvinnlighetens största komplex. Och det är svårt, det är omöjligt, det är katastrofalt i sitt läge när vi som kvinnor ställer oss på männens skuldror, för då känns det som om vi kan blicka bortom, mot fjärran land, mot romantik och löftet om det annorlunda. Ett barn?

Ja, det finns något med manlighetens attribut jag som kvinna behöver. Det kan tyckas primitivt åt båda hållen. Men kvar i djupet av stenåldershjärnan finns ett löfte om beskydd. Så om kvinnor lär sig spela på dessa strängar, ja då kanske löftet lovar oss tillhörighet. Men att lära sig balansgången när det gäller makt är outhärdligt svårt. Detta gör att vi kan välja in offersymboliken gång på gång, så liksom slipper vi ta på oss kulturelitens auktoritet och makt… Skönheten offras på vårt altare, prydd med blomster och örter och kvistar med grönt. Naturens död och skörhet ser vi genom offrets sköna blick!  Men kommer barnen i kläm?

Och den moderliga instinkten bygger oftast på en i intuition som kvinnorna tycks ge upp frivilligt, av rädsla, för moderlighet är en stark myt och en stark kraft som är skrämmande i sin dominans. Och ordet skönhet har vi lärt oss att förknippa med dum, fager offervilja. Så tänker vi in våra egna tankemönster på offret. Och om skönheten är lockande, skrämmande, förknippad med en farlig kult som finns kvar hos många konstnärer och poeter, då sätter vi sällan likhetstecken mellan skönhet och status. Mannens attribut tycks vara mer makt i politiska och ekonomiska termer. Konst och skönhet blir vår offersymbolik. Ska moderskapet lyckas återskapa intuitionens makt? Att ta nån slags kontroll över konstnärliga medel, men inte längre förfula livet? Utan se på skönheten med respekt och beundran? Hur skaffar man sig den blicken? Modersmyt revisited, no 5, Chanel?

Om vi drömmer mer om ett slags romantik med männens agenda som grund, då misslyckas moderskapet i sitt projekt gång på gång. Moderskapet som värnar om pojkar och flickor behöver sitt tredje öga, att återerövra kvinnlighetens intuition. Och det är svårt, för ibland kommer ungdomlig skönhet vandrande på en trottoar, och vi har glömt bort den slöja vi behöver för att dölja blicken. Eller allvarligt? Finns det en enda beslöjad blick kvar idag? Jo, det tror jag nog.

En moder vill skydda sitt barn, men drömmer också om beskydd.

Det blir bara så krångligt att försvara en kvinnlighetens rum som bygger på något vi kallar utanförskap. En skönhetsdrift i Västerlandet har gått för långt. Var finns skönheten nu?

The post Skönhetsdriften i Västerlandet har gått för långt first appeared on Opulens.

NYSKRIVET. I dag har vi nöjet att presentera tre nyskrivna dikter, av Nanna Skoglund, som tar upp kön, trans och könsnormer.

Nanna Skoglund och är född 1996 i Gävle där hon också växte upp. Numera bor hon i Uppsala där hon studerar idéhistoria. Hon har varit publicerad i Opulens en gång tidigare i år med dikten Den långa sommaren.

Nu har vi nöjet att presentera tre nya dikter som tar upp kön, trans och könsnormer. Skoglund uttrycker det själv såhär: “Det gemensamma med dikterna är att de behandlar kön på olika sätt. Hur våra kroppar formas naturligt men också hur kroppar som avviker från könsnormer formas av normer. Jag ville också undersöka normer kring kön med hur normer i samhället påverkar alla hbtqi-identiteter”. Dikterna är skrivna med eftertänksamhet, kärlek och respekt.

CAROLINA THELIN

syster
lyssna på mig
du är förvirrad
säg det

jag är ett hot
i damernas rum
kan inte gilla tjejer
i omklädningsrum

ingen hatar med avsikt
jag förstår att du krisar
jag förstår det
säg det

det kom i tonåren
eller
i barndomen
men var självförakt

du är bara en kropp
din själ ett slagträ
som hen-barnen
och bögarna på 80-talet

jaget kanske inte finns
jag minns mig själv
avta
men du

ditt smink är osynligt
din klänning ingen könsroll
din kvinnlighet ingen identitet
Du är normal.

Min syster
MIN
EGEN
TRANS
SYSTER

Håll ut
Du har väntat i så många år
Jag älskar dig
Jag gör det

*

idrottare
formas
kroppen skapar
testosteron naturligt
ett kirurgiskt ingrepp
i livmodern
vi ska göra dig till kvinna igen
så du får tävla
formad
med en slida
som sluter sig
vägrar intrång
små kukar
dildos
botar
så du kan få njutning
så du kan få barn
barn fött
åt båda hållen
med både och
en del måste bort
de får inte välja
XY
en blandning
formad efter modern
förändrad till mannen
en norm
när kroppen flyter ur formen
låt den vara

*

jag vill säga ditt namn
inte ditt döda namn
det ska blåsa in nytt liv
med ditt namn
rädslan dödade dig

bara surrande brus
i öron
bara grått flimmer
i vardagen

rädd är den glade
rädd är den normale
jag såg bara mig i dig
du sa mitt namn
som jag sa ditt

The post Poesi: Om kön, trans och könsnormer first appeared on Opulens.

ESSÄ. “När han följer könsnormen blir han ett objekt. När han bryter densamma blir han på samma gång ett objekt och ett subjekt.” Filip Hallbäck om queerikonen och före detta One Direction-medlemmen Harry Styles som häcklas av amerikanska konservativa opinionsbildare.

Under den amerikanska presidenten Donald Trumps intensiva mandatperiod fick hans retorik tydliga effekter. De som påpekade det olämpliga med sexistiska och rasistiska beteenden avfärdades snabbt som “snöflingor” (slang för personer som blir lättkränkta av andras ord eller handlingar). Ordet “snöflinga” kom att bli införlivat långt utanför det politiska språkbruket. Vad som är desto mer intresseväckande är att ett påtagligt utfall av Trumps valförlust är att det nu är hans egna kärnväljare som med rätta kan betraktas som “snöflingor”.

Maktordningen är således ändrad. Trumps nederlag gäller alltså inte bara posten som president, utan även hans språkbruk har förlorat sin kraft och legitimitet. Trump och dennes väljarbas blev själva det de anklagar andra för att vara.

Denna insikt påmindes jag om, när jag tog del av den stockkonservativa kommentatorn Candace Owens tragikomiska utspel på Twitter mot popartisten Harry Styles för dryga veckan sedan. Den tidigare One Direction-medlemmen prydde magasinet Vogue iklädd en klänning, utan att för den sakens skull göra sig lustig. Owens rasade över detta, och hävdade att den stadiga feminiseringen av män i västvärlden i själva verket är en “fullskalig attack”. Owens förespråkar därför i sann reaktionär anda att män måste bli manliga igen. “There is no society that can survive without strong men”, skriver hon.

Egentligen har jag inget större intresse av att i denna text fördjupa mig i just den amerikanska nationalismens uppsving, dess dyrkan av manlighet och angrepp på feminismen. Istället vill jag titta närmare på Harry Styles och dennes genusöverskridande framtoning. Jag ska försöka skärskåda vilka komponenter som bidrar till konstruktionen av en av samtidens levande queera ikoner.

Queerbegreppet är emellertid svårdefinierat, men den förklaringsmodell jag ansluter mig till handlar om vägran till att anpassa sig efter könsstereotypa normer. Med “kön” avses främst filosofen Judith Butlers definition, att kön är något som “görs” och upprätthålls av diverse yttre handlingar och markörer, inte något som man “är”. Det finns en viktig distinktion mellan “manlighet” och “maskulinitet”: manlighet är det konkreta och föränderliga, medan maskulinitet är abstrakt och idén om något tidlöst. Den queerteoretiska läsningen i detta sammanhang betyder symboliska tolkningar när jag dekonstruerar mediefenomenet Harry Styles. Jag vill inte rota i privatpersonens sfär, utan det är artisten som står i centrum.

Styles har på ett skickligt sätt omformat sitt artistskap.

Tidigare har flera engelska manliga artister utmanat bilden av manlighet på scenen, till exempel Freddie Mercury, Elton John och David Bowie. Styles ingår på så vis i en redan etablerad tradition inom anglosaxisk showbiz. Så vad skiljer då honom från mängden? Jo, Styles har på ett skickligt sätt omformat sitt artistskap, från att ha lanserats som en flickidol till att själv etablera bilden av att vara en normbrytande rebell som bryter sig loss från  cis/heteronormativitetens kvava klichévärld och på egna ben bli mer utforskande.

I dennes orädda spaningar finns alltså en källa till förnyelse. Rimligen borde hans karriär ha dalat och förskjutit honom ut i marginalen, men tvärtom har hans popularitet paradoxalt nog stärkts. Han möter på motstånd, som exempelvis av Candace Owens, som öppet och ogenerat hånar honom. Dessa mothugg tycks dock inte ha någon negativ inverkan på det sättet som Owens, med flera, verkar hoppas på. Snarare skapar motståndet karaktär. Styles utvecklar ett sorts annorlundaskap som många kan spegla sig i. På så vis bevarar Styles sin mänsklighet, parallellt med att han odlar myten om sig själv som någonting ”större-än-livet” som en grundläggande del i sitt artistiska DNA. Han blir nästan korsfäst av konservativa och nationalistiska utblickar, på grund av att han är sig själv nog.

I teatervetaren Tiina Rosenbergs bok Bögarnas Zarah (2009) guidas läsaren genom homokulturens fascination för mode och estetik, med utgångspunkt i Nazitysklands stora filmstjärna Zarah Leander och hennes hängivna skara fans under efterkrigstiden. En viktig förklaring till denna omstridda schlagerartists plats i många bögars hjärtan, förutom hennes dramatiska gester och kraftfulla altröst, handlade just om utanförskapet. Efter andra världskrigets slut 1945 var Leander utfryst och stigmatiserad på ett sätt som många homosexuella kunde känna identifikation med. Hennes utsatthet sammanföll med homosexuellas livserfarenheter.

Ett likartat mönster ser jag även hos Harry Styles. När jag ser bilderna på honom i feminint kodade kläder är det som att jag ser ett barn som är obrydd när det gäller världens omdöme, medan vuxenvärlden förfäras. Jag påminns om hur patriarkatet hatar unga killar som dansar och sjunger. Han verkar inte alls vilja bli definierad av andra. Istället tycks han sträva mot att åtnjuta friheten att obesvärat röra sig fritt i olika rum, utan att anpassa sig efter eller begränsas till sitt kön. Han ger uttryck för en längtan efter att kunna få släppa ut starka, outlevda känslor, utan att för den sakens skull sukta efter sex. Hans persona avspeglar ett behov hos många av oss, som vi kanske inte visste fanns, och som blir gripbar genom den visuella erfarenheten.

I sin berömda essä Brigitte Bardot & Lolitasyndromet (1959) tecknade filosofen Simone de Beauvoir bilden av det sena 1950-talets franska sexsymbol Brigitte Bardots sexuella aura, och dess koppling till det historiska idéarvet om “det evigt kvinnliga” som Bardot föryngrade på vita duken. Liksom Styles hade Bardot en intressant tvetydighet; på samma gång blev hon ett subjekt och objekt, i relation till männen. Hon kom in och ut ur männens värld, samtidigt som hon hade tillträde till ett eget universum som inte dessa män hade tillgång till.

Även Styles blir med sin blotta existens på samma gång ett subjekt och ett objekt, i förhållande till sin riktigt breda publik världen över. Han orienterar sig genom den yttre, “normala” världen, samtidigt som han med sina klänningar gestaltar en alternativ tillvaro; ett eget universum som han har nyckeln till. När han följer könsnormen blir han ett objekt. När han bryter densamma blir han på samma gång ett objekt och ett subjekt. Han får världens blickar mot sig, i sin vandring mot frigörelse. Eftersom han därtill behållit sin integritet tillfogas en närmast Greta Garbo-artad dimension. Man vill beskydda Styles från världens ondska, samtidigt som man vill veta vem han egentligen är – eller kanske vill vara? Att han inte talar om sin sexualitet gör honom gåtfull och håller andras fantasier om honom vid liv.

Han må vara en framgångsrik popartist, men längtan efter det annorlunda – som uttrycks i hans klädsel – påminner oss än en gång om hans mänsklighet. Kulturen är som filmvetaren Richard Dyer beskriver i Culture of Queers (2002) således en form av eskapism, oavsett om det rör sig om film, bildkonst, litteratur eller musik. Den queera kulturen erbjuder någonting vackert, sårbart och ett utifrån-perspektiv på ens eget liv. På så vis får den queera kulturen en tydlig funktion som inte bara ett tröstande instrument som frälser ömma, sargade själar, utan även som en lykta som vägleder ut ur detta mörker.

Harry Styles är ung och vacker. Tillsammans med övriga fyra medlemmar i One Direction marknadsfördes han tidigt som ett blickfång med tonårstjejer som målgrupp, men har sedan i detta tidevarv, där normkritiken fått ett genomslag på bred front – inte minst via sociala medier, delvis som en kraftfull reaktion till högerextremismens frammarsch i Europa och i USA – kommit att utmana denna stämpel genom att ikläda sig klänningar och lyckats bredda sin publik.

Konstruerandet av honom som en queer ikon är en komplex process utan något egentligt recept – endast riktlinjer och tendenser. En essentiell ingrediens som inbegriper i denna typ av process handlar, som tidigare påpekats, framför allt om mytbildning, det vill säga att artisten blir mer myt än människa. Det handlar även om två andra fundamentala inslag särskilt inom den västerländska homokulturen. Dels om lidande och skam, dels om glamour – två komponenter som tillsammans gestaltar drömmen om en flykt från den nedtryckta tillvaron till regnbågens paradis, där alla människor får ”vara sig själva”. Tillsammans skapar dessa komponenter en dynamisk funktion som understödjer ens mytbildning som artist. Utifrån den förutsättningen framträder ingångar till ett medialt symbolspråk.

De reaktionära rösternas angrepp, bland annat Owens, kan ses som ett försök till fördärv av det som egentligen är något vackert.

The post Flickidolen som blev en queerikon first appeared on Opulens.