MEDIEDEBATTEN. 2020 har redan varit ett turbulent år för den danska pressfriheten. Med påtryckningar från den kinesiska regimen efter en Corona-teckning i Jyllands-Posten återupplivades ett trauma från den så kallade ”Muhammed-krisen”. Strax dessförinnan krävde en politiker att en tv-värd skulle sparkas. Kevin Shakir tar tempen på mediedebatten i Danmark.

Pressfrihet. Användaren som kallar sig ”HuDairu” svarar Jyllands-Postens nyhetstweet med en manipulerad bild av Dannebrogen, den röda flaggan med det vita korset. Över flaggan har det anonyma kontot med profilbeskrivelsen ”China” klippt in den leende bajsemojin och nu är den danska flaggan insmord i avföring. Ett annat anonymt konto delar en annan bild som manipulerar den danska flaggan. Där är det sedvanliga korset ersatt med två bindor med röda plättar och texten ”four hours”. Alltså som i de fyra timmarna det tog danskarna att kapitulera för nazityskland den 9 april år 1940. ”NMSL” skriver flera konton till Jyllands-Posten, det är ett kinesiskt uttryck som står för ”Ni Ma Si Le”, eller ”din mamma är död”, enligt den digitala uppslags-sidan Urban Dictionary.

Den 28 januari mottog Jyllands-Posten tusentals Twitter-svar av anonyma prokinesiska konton, efter att tidningen dagen innan tryckt en teckning som manipulerar den kinesiska flaggan. Flaggans fem stjärnor är ersatta med illustrationer av Coronaviruset, som hittills tagit omkring 500 liv. Det är ännu oklart om online-aktiviteterna var koordinerade eller om det var på regimvänliga individers egna initiativ. Kommunistdiktaturen Kina, kända för sitt motstånd mot yttrande- och pressfriheten och påtryckningar mot utlandsmedier reagerade. Den kinesiska ambassaden i Danmark offentliggjorde den 27 januari ett pressmeddelande på sin hemsida och krävde en ursäkt från den danska tidningen.

”Vi uttrycker vår starka upprördhet och kräver att Jyllands-Posten och Niels Bo Bojesen (red. tecknaren) förebrår sig själva för sitt misstag och ber om ursäkt till det kinesiska folket.”

Folketingspolitiker från alla läger reagerade starkt mot regimens krav mot tidningen och dess medarbetare. ”Kinas reaktion är ett trist upprepande av principen i Mohammed-krisen. Kina skall INTE kräva ursäktande för mediers redaktionella linje. Fullt stöd till JP”, skrev tidigare justitieminister för det Konservative Folkeparti Søren Pape Poulsen på sin Twitter förmiddagen den 28 januari.

Det offentliga samtalet om händelsen kom snabbt att präglas av paralleller till den så kallade ”Muhammed-krisen”. Efter att Jyllands-Posten 2005 tryckt teckningar som avbildade den muslimska profeten, bland annat som en skäggig man bärandes en turbanbomb, råkade Danmark ut för en av de största utrikespolitiska kriserna sedan andra världskriget. Protester utbröt i flera islamiska länder, flera länder valde att bojkotta danska varor och den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen avvisade elva ambassadörer för islamiska länders önskan om att träffas och tala om konsekvenser mot tidningen. Krisen kostade landets exporthandel miljarder kronor.

”Kineserna är skoningslösa, särskilt gentemot små länder. Och det finns en risk att de kan hitta på att gå efter den danska industrin”, sade Dansk Folkepartis utrikespolitiska talesperson Søren Espersen till TV2. Till public service-bolaget yttrade den mångårige partitoppen sin oro för att den kinesiska staten skulle rikta blicken från Jyllands-Posten till den danska staten. ”Sluta nu Kina. Danmark och en dansk tidning ska inte underkasta sig Kinas dominans”, skrev grundaren av och folketingsledamot för Dansk Folkeparti, Pia Kjærsgaard.

Kvällen innan Jyllands-Posten tryckte Corona-teckningen hade Dansk Folkepartis Søren Espersen hamnat i en egen mediestorm. Detta efter att han offentligt krävt att Steen Nørskov, värd för det dagliga nyhetsmagasinet på public service-kanalen DR1 skulle få sparken från sitt nuvarande jobb: ”En sådan slags journalistisk manipulation borde kosta något” sade Søren Espersen till Ekstra Bladet och meddelade i andra medier att han tänkt sig kontakta Danmarks Radios ledning och Danmarks kulturminister om sin sak.

Anledningen var att Søren Espersen varit missnöjd med Steen Nørskovs intervju med den brittiska, högerradikala aktivisten Tommy Robinson, vars riktiga namn är Stephen Yaxley-Lennon. Robinson, som grundat den antimuslimska organisationen English Defence League, hade en vecka tidigare varit i Köpenhamn för att ta emot Trykkefrihetsselskabets yttrandefrihetspris, Sapphopriset, för motiveringen att Robinson ”har visat oräddhet och kompromisslöshet i kampen för det fria ordet”. Robinson, som fram tills nyligen varit fängslad i Storbritannien på grund av otillbörligt uppträdande inför rätten, har de senaste åren fått bland annat sina Facebook-, Instagram- och Twitterkonton avstängda på grund av sina våldsbejakande och rasistiska uppdateringar. Han har anklagat etablerade medier, sociala medieföretag och andra makthavare för att utöva censur, vilket ifrågasattes på Danmarks Radios nyhetsmagasin Deadline.

Det är inte den första gången Søren Espersen, eller någon annan politiker från Dansk Folkeparti, uttrycker sig kontroversiellt gentemot public service eller handlar efter sin public service-kritik. Mellan 2015 och 2019 var Dansk Folkeparti stödparti åt den borgerliga regeringen och kunde med sina 21,1 procent påverka politiken massivt. Partiet mottog kritik från oppositionspartierna och anklagades för att inte respektera armlängdsprincipen. Både när de tillsammans med den borgerliga regeringen 2018 framlade en sparplan för Danmarks Radio som innebär att det bärande public service-bolaget just nu hyvlar en femtedel av sin budget med 420 miljoner danska kronor. Men också strax innan folketingsvalet 2019, då Dansk Folkeparti var drivande gentemot regeringen i att Danmarks då andra public service-finansierade radiostation Radio24syv skulle flytta flertalet av sina medarbetare från Köpenhamn till Jylland.

Radiostationen, som bildades 2011 i ett samarbete mellan de borgerliga partierna och Dansk Folkeparti med en önskan om att en privat aktör skulle konkurrera med Danmarks Radio om licensmedel, hade i flera år varit en självklar del av det danska medielandskapet. Men efter de blå partiernas utspel 2019 såg Radio24syvs ledning ingen annan utväg än att lämna studion. ”Vi har blivit utsatta för politiska trakasserier och de ville att vi skulle lägga ner”, har Radio24syvs programchef efterföljande sagt till danska mediet Finans. Vill man tro Kim Christiansen som misslyckades med att återväljas till folketinget 2019 så har Mads Brügger rätt: ”Nu är det ju ingen hemlighet att Dansk Folkeparti gärna såg den radion nedlagt i tid och evighet”, berättade han i P1 hos DR i juli månad förra året.

”Bort med fingrarna från den fria pressen! Oavsett om du heter Kina eller Søren Espersen”, skrev partiledaren för det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, Pia Olsen Dyhr på Twitter, som en reaktion på Kinas krav om ett ursäktande från Jyllands-Posten för teckningen. Jyllands-Posten har gjort klart att de vägrar be om ursäkt för sin teckning och de verkar inte ha upplevt något efterspel från den kinesiska regimen. Stormen på sociala medier är över för tidningen och Jyllands-Postens Twitter ser ut att ha återvänt till vardagen med minimala interaktioner på sina nyhetstweets.

Det återstår dock att se hur Danmarks Radios ledning mottar Søren Espersens förfrågan om ett möte angående Deadlines redaktionella arbete. Med blotta 8,7 procent lär det bli svårt för Dansk Folkeparti att påverka medielandskapet med omfattande planer tillsammans med den sittande regeringen. Men Espersen står fast. På sin YouTube-kanal meddelar han att ingen kan hindra honom från att uttala sig om medierna eller någon annan fråga: ”Jag blandar mig i saker som betyder något oavsett var jag är som politiker. Jag kräver domstolsavgöranden ändrade om jag tycker att de är otillfredsställande.”

The post Pressfriheten under attack i Danmark first appeared on Opulens.

SJÄLVCENSUR. Det må ha gått 40 år sedan den kom, men Monty Pythons film Life of Brian är fortfarande aktuell med sin smarta kritik av religion och politisk sekterism.  Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka löje, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tji fick de kritiska religiösa företrädare som då filmen kom dömde ut den som billigt effektsökeri som eftervärlden ändå inte skulle minnas. Som John Cleese konstaterade i BBC:s debatt om filmen hade de bränts på bål om de gjort samma sak för 400 år sedan. Att de nu möttes med invändningar och debatt var ett tecken på framsteg.

En intressant aspekt från den där debatten i BBC 1979  är att kritikerna redan då kom med en invändning som vi sedermera vant oss vid så fort någon behagar driva med kristendomen: Det där hade ni aldrig vågat säga om islam!

I relation till islam är framstegen milt uttryckt inte lika tydliga, vilket också med fördel kan uppmärksammas just i år. Det var i februari 1989 som Salman Rushdies begåvade satir kring integration och religion, romanen Satansverserna, skulle få sin plats som nutida klassiker i litteraturhistorien. Detta genom att Irans högsta religiösa auktoritet ayatollah Khomeini förklarade att romanen var hädisk mot islam och utfärdade en dödsdom mot författaren.

Hoten mot en kulturutövare i väst var något nytt 1989. Nu 2019 är det vardag, låt vara en vardag vi generellt talar alldeles för tyst om. I Holland gjorde Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali 2004 filmen Underkastelse om Koranens sjuka kvinnosyn, där kvinnor inte tillåts gå utanför dörren utan manligt sällskap och ska stenas till döds vid sexuell otrohet. Van Gogh knivmördades i november samma år och islamisten som utförde mordet riktade även ett dödshot mot Ayaan Hirsi Ali, som så småningom tvangs till landsflykt till USA på grund av den hotbild som fanns både i Nederländerna och i Storbritannien.

I Danmark utlyste tidningen Jyllands-Posten året därpå en karikatyrtävling där ett antal tecknare ombads att teckna profeten Muhammed. Detta efter att författaren Kåre Bluitgen haft problem med att hitta tecknare som ville åta sig uppdraget att illustrera hans barnbok om islam, Koranen og profeten Muhammeds liv. Detta problem med konstnärlig självcensur var något som tidningen, med rätta, såg som angeläget att lyfta och åtgärda. Ett halvår senare hade ett antal muslimska diktaturer lyckats piska upp stämningen mot tidningens publiceringar av tävlingsbidragen. Vreden var så omfattande att tecknarna ifråga sedan dess lever under dödshot och fortfarande måste ha polisskydd.

I Sverige blev konstnären Lars Vilks 2007 ombedd att teckna något ”provokativt” till en svensk utställning. Arrangören avböjde dock att ställa ut verket när Vilks provokation inte, likt andra svenska kulturprovokationer, var riktad mot kristendomen eller USA:s republikanske president, utan istället föreställde profeten Muhammed som rondellhund. Även Vilks lever under dödshot och åtminstone två mordförsök har utförts, det senaste i Köpenhamn 2015 med dödsoffer som följd.

Länge höll satirtidningen Charlie Hebdo fanan högt i sin envetna vägran att sluta driva hänsynslöst också med muslimer och islam. För detta fick de betala ett högt pris när beväpnade terrorister slog till mot redaktionen den 7 januari 2015 och mördade tolv personer, varav fem av tidningens tecknare.

I några veckor hette det ”Je suis Charlie!”, men vi kan i år summera trettio år av lam och frustrerande resultatlös respons på islamistiska hot mot kulturutövande i väst.

Som de uppräknade fallen visar är tillvaron inte säker i Europa för den kulturutövare som vill praktisera sin självklara rätt att driva med, håna och kritisera islam. Detta faktum är allas vår diskreta skam.

I Sverige har vi gjort en av de hotade, Lars Vilks, till paria. Han bjuds inte längre in att ställa ut sina verk och ombeds av oroliga grannar att flytta från kommunen och inte komma tillbaka till restauranger han besöker. Niklas Orrenius beskrev denna feghetens kultur i den utmärkta reportageboken Skotten i Köpenhamn häromåret, men ingenting verkar ha blivit bättre sedan dess. Ingen är förstås tvungen att ställa ut Lars Vilks eller bjuda in honom till samtal, men det är talande för självcensuren och att hot går hem att så få plattformar tycks gå att uppbåda för denne egensinnige konstnär.

Mönstret tycks dessutom gå igen. Salman Rushdies övriga böcker finns översatta, men just Satansverserna som finns på engelska, danska och norska är sedan många år slut på det svenska förlaget. Nog vore 30-årsdagen av dödshotet en utmärkt tid att lansera en nyutgåva av Salman Rushdies klassiska verk. Men jag misstänker att också denna årsdag kommer att passera under tystnad.

Vi skrattar idag åt hur den norska staten med stöd av blasfemilagar förbjöd Monty Pythons Life of Brian när den kom för fyrtio år sedan. I Sverige marknadsfördes den som ”filmen som är så rolig att den förbjöds i Norge”. Den svenska självcensuren inför satir riktad mot islam borde väcka samma löje. Tyvärr är denna svenska självcensur varken förpassad till historien eller särskilt rolig.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Låt 2019 bli året då vi driver med alla religioner first appeared on Opulens.