ACTION. En festival av visuella effekter gör det omöjligt att slita blicken från den påkostade uppföljaren ”Avatar: The way of water”. Detta trots utnötta berättargrepp, enkel sensmoral och en träig berättarröst.

Avatar: The way of water
Betyg:
Premiär: 14 december 2022
I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana, Kate Winslet med flera.
Regissör: James Cameron
Speltid: 3 timmar 12 minuter
Åldersgräns: 11 år

”Titanic” och ”Terminator”-regissören James Cameron har rest tillbaka till 2150-talet och månen Pandora.

Det har gått över ett decennium sedan ”Avatar” (2009), när marinkårssoldaten Jake Sully (Sam Worthington) räddade “Na’vi”-folket från att koloniseras med hjälp av avancerad avatar-teknologi.

I slutet lämnade Sully sin mänskliga kropp och blev blå utomjording på heltid.

”The way of water” visar hans nya lyckliga liv tillsammans med frun Neytiri (Zoe Saldana) och deras många ungar. Men familjelyckan blir kortvarig. Den ondskefulle militären från jorden återvänder till Pandora. Dels för att starta en ny mänsklig koloni, men också för att avrätta Jake Sully som har blivit ledare för ursprungsbefolkningens motståndsrörelse.

Superskurken överste Quaritch (Stephen Lang) återvänder som en klon med en egen tre meter lång avatarkropp, men han rabblar fortfarande mest militärlingo med ett sadistiskt tonfall.

Den annars orädde Sully bestämmer sig otippat (och smått ologiskt) för att fly i stället för att illa fäkta och släpar i väg den blå familjen till ett stamfolk som lever i symbios med vattnet. Det leder till många scener som visar ett rent häpnadsväckande ekosystem både under och över ytan (tyvärr minskar Sam Worthingtons träiga berättarröst en del av all förundran).

Samtidigt leder Sully och hans barns närvaro till kulturkrockar och konflikter med vattenstammen, och militären får snart upp deras spår.

Det är oförsiktigt av Sully att utsätta den andra stammen för fara, men det orimliga beteendet i manus och James Camerons rätt finesslösa budskap om att vårda naturen vägs upp tack vare att de 3 timmarna och 12 minuterna är späckade med visuell överdådighet.

Förutom 3D-tekniken är ”The way of water” filmad med extra bildrutor per sekund och framkallar en overkligt smidig, men också mer åksjuk upplevelse genom äventyret.

Första ”Avatar” blev en av de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna, endast utmanad av ”Avengers: Endgame”. ”The way of water” har kostat så mycket att producera att den behöver bli världens fjärde eller femte mest inkomstbringande film någonsin för att gå ”break even”.

Det är mycket möjligt att det lyckas. Visst är sensmoralen klichémässig och den dramatiska logiken svajig, men det vägs delvis upp av att de tre timmar och 12 minuterna är fullkomligt späckade av visuell överdådighet.

Avatar: The way of water
Betyg:
Premiär: 14 december 2022
I rollerna: Sam Worthington, Zoe Saldana, Kate Winslet med flera.
Regissör: James Cameron
Speltid: 3 timmar 12 minuter
Åldersgräns: 11 år

Kristoffer Viita/TT

The post Grandiost men urvattnat spektakel first appeared on Opulens.

SCIENCE FICTION. Daniél Lopez Nelson gör en djupdykning i James Camerons sciencefictionklassiker Terminator 2: Domedagen från 1991.  En film som denna sommar åter gick upp på biografer runt om i landet.

Under tiden som vi förflyttar oss in i den avslutande perioden av sommaren, kan man med överblick, konstatera att det stora sommarevenemanget – iallafall för entusiaster av film på bio – förekom i juni månad. Det var nämligen då, under en sommarkväll, som James Camerons science fiction- och actionklassiker Terminator 2: Domedagen (1991) gick upp på över femton biografer runt om i landet. Filmen skildrar en apokalyptisk framtid, men lyckas likväl fylla mig med en stark känsla av hoppfullhet.

Jag var en av de drygt fyrtiofem biobesökarna, i den nästan fullsatta salongen på Filmstaden i Lund som fick uppleva Terminator 2 på den vita duken. Filmen är till större del, och ytligt sätt, känd för sina enormt välgjorda och episka actionsekvenser. Men mellan alla explosioner och våldshandlingar förekommer det filosofiska och tankeväckande sekvenser, som innehåller, bland annat, dialoger och betraktelser kring mänsklighetens oundvikliga öde: ett globalt kärnvapenkrig och mänsklighetens upphörande på jorden.

I en av dessa sekvenser ser vi den kvinnliga protagonisten Sarah Connor (Linda Hamilton), när hon konfronterar Miles Dyson (Joe Morton) och ställer honom till svars, för dom brott i framtiden som han bär ansvar för – konsekvenserna av hans handlingar i nutiden. Dyson är den ursprungliga uppfinnaren av teknologier som kommer leda till utvecklandet av det AI-system (Skynet) som i framtiden inleder utrotningen av mänskligheten. ”Män som du konstruerade vätebomben”, konstaterar Sarah, hon fortsätter: ”Män som du tänkte ut den. Ni tror att ni är så kreativa. Ni vet inte hur det är att skapa något, att skapa liv, att känna det växa inne i en; ni kan bara skapa död och förintelse.”

Anklagelserna mot Dyson av den djupt traumatiserade Sarah gränsar till ett vredesutbrott, och har en kraftig klang i vår samtid: där det förekommer krig, svält, förtryck, miljöförstörelse och flyktingkriser med mera. Jag vill argumentera för – med risk för att glorifiera kvinnor i relation till män – att mycket av denna negativa utveckling vi ser i vår värld, i sin grund, och uttryckt i enkel form, är kopplad till vad den amerikanska etnobotanikern/filosofen Terrence Mckenna betecknade som the dominator culture. Ett toxisk driv inom det manliga psyket som går ut på att expandera en dominans, utöver sig själv. Det vill säga viljan att dominera sitt förhållande, flickvän, hustru, barn, familjemedlemmar, miljö/plats, folkgrupper, ekonomier, länder och så vidare. Detta är en egenskap, ärvt genom generationer, som tenderar att komma till uttryck i storskalig form och som växer sig starkare genom ideologier.

Att James Camerons filmer innehåller feministiska värderingar, normbrytande idéer och kritik gentemot the dominator culture hos män är inget nytt – se Aliens: Återkomsten (1986) och Titanic (1997). Dock är det sällsynt att det kommer till uttryck på ett sådant skickligt och diskret sätt inom en påkostad Hollywood-film, som i Terminator 2. Det är en trend bland blockbuster-filmer idag att innehålla normkritiska tankar, men i dom flesta fallen framstår dom som påklistrade och ytliga.

När mördarmaskinen med ett medvetande, karaktären The Terminator (Arnold Schwarzenegger) introduceras till grundläggande mänskliga värderingar av John Connor (Edward Furlong) – pojken som Terminator har i uppdrag att skydda – får vi genom objektiv form reflektera kring värdet av mänskligt liv. Den tioåriga John Connor kan inte med ord motivera varför det är fel att döda, det är något som helt enkelt är fel.

Upplevelsen som människa, och det mänskliga beteendet, framstår som absurt, genom mördarmaskinens blick, och tillåter filmens åskådare att reflektera kring styrkan i själsliga värderingar. Vilket innebär att se sig själv inom andra människor, och att uppleva sig själv som en del av helheten: allt som är. Vetenskaplig terminologi benämner det som sympati och empati. Sarah Connor beskriver det som motsatsen till förstörelse: att skapa liv, att ge kärlek och känna samhörighet.

I tider då världsledare och ledargestalter, som Vladimir Putin och Donald Trump, ägnar tid åt att splittra människor, lyckas Terminator 2 att plantera tankar om enighet och samhörighet inom åskådaren. Filmens slutreplik exemplifierar den hälsosamma verklighetsflykt som actionfilmer bör innehålla: ”Den okända framtiden närmar sig. För första gången känner jag hopp. Om en maskin, en terminator, kan lära sig människolivets värde – då kan kanske vi också göra det.”

The post En actionklassiker som inger hopp first appeared on Opulens.

FILM. Snart kommer Avatar 2 och dess enligt James Cameron ”visuella 3D-fest”. Karolina Bergström är dock skeptisk till en framtid för 3D-filmen eftersom det är en teknik som tenderar att ge oss huvudvärk och inte heller har visat sig förstärka den känslomässiga filmupplevelsen.

En av 2010-talets finaste kortfilmer är Johan Palmgrens 3D-dokumentär Flogstavrålet från 2013. Allt från olycklig korridorskärlek till kvarboende överliggare ryms i den tredimensionella skildringen av studentkvarteret Flogsta i Uppsala, där till och med lagens långa arm kopplas in i jakten på korridorens notoriska mattjuv. Filmad i så kallad positiv 3D, som skapar en slags djupkänsla i bilden istället för att låta objekt ”poppa ut” från bioduken vilket sker med negativ 3D, tog Flogstavrålet ett modigt och innovativt grepp om den redan då lätt avdankade specialeffekten.

Men, Flogstavrålet till trots är det idag svårt att föreställa sig att ett biobesök för tio år sedan ofta var förknippat med ett par plastiga engångsglasögon. Lika svårt att föreställa sig är att undertecknad med sin oförblommerade höjdskräck såg The Walk, den lätt överdramatiserade spelfilmen om lindansaren Philippe Petits halsbrytande promenad på lina mellan World Trade Centers dåvarande tvillingtorn, i ren och skär skräckfylld 3D – och Imax. Visst var upplevelsen lika småhäftig som illamåendeframkallande, men frågan är om alla effekter spelade någon som helst roll för den filmiska upplevelsen. Det jag för övrigt minns mest från 3D-visningen av Ang Lees Berättelsen om Pi är den gigantiska grönskimrande valen som hoppar över flotten där Pi sitter. Och med tanke på att en amerikansk studie visat på att den känslomässiga upplevelsen av att se 3D-film inte skiljer sig från den vi får av vanlig film är det kanske heller inte så konstigt, på samma sätt som att vi inte verkar minnas fler detaljer från en 3D-film jämfört med en vanlig film.

Faktum är att tekniken har funnits och beprövats i mer än hundra år. Redan 1894 gjordes de första försöken med så kallade stereoskopiska glasögon, och på femtiotalet kom en veritabel 3D-boom inom bland annat skräckfilm med titlar som House of Wax, Gorilla at Large och Robot Monster. Eftersom 3D-filmer inte visade sig dra mer publik än vanlig film, och dessutom var krångligare och kostsammare att visa, försvann dock tekniken snart ut med badvattnet förutom några gästspel på 1980- och 1990-talet. Men med James Camerons fulländade teknik i 2009 års Avatar fick 3D-filmen ännu en – som det kommit att visa sig – kortvarig revival.

Det faktum att 3D-film tenderar att ge oss huvudvärk, på grund av den massiva ansträngning som krävs för att ögat och hjärnan ska smälta samman filmdukens ihärdigt blinkande bilder till en och samma begripliga dimension, kan gissningsvis spela in i 3D-filmens förtida död. Liksom att dess ofta korta skärpedjup, det vill säga att fokus ligger på en person eller ett objekt medan bakgrunden är suddig, begränsar det vi rent visuellt kan få ut av en film och därmed trivialiserar den filmiska upplevelsen till en kitschig Kiviks marknad-upplevelse.

Nu behöver inte alltid tredimensionell film vara samma sak som kulturskymning, vilket Flogstavrålet så fint visat. Och den som lever får se vad framtiden utvisar för det än så länge begränsade visningsformatet 4D, som i dag finns på Nordisk Films biograf i Uppsala och som utlovar ”vind i håret och stolar som skakar, hoppar och kränger” samt ”dimma, doft av bränt gummi och snö som faller från taket”. Men inte ens kommande Avatar 2 och dess enligt James Cameron ”visuella 3D-fest”, plus det faktum att regissören dessutom utlovat glasögonfria 3D-visningar inom en snar framtid, kan rädda vare sig Camerons redan träigt trista filmserie eller det blaffiga visningsformat som gissningsvis kommer att förpassas till samma filmhistoriska kabinett som Smell-O-Vision.

The post Sista rycket för 3D first appeared on Opulens.

TT Nyhetsbyrån

The post Tolv år gamla “Avatar” kan bli störst igen first appeared on Opulens.

AKTUELL FILM. Det spelar ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten, skriver Karolina Bergström.

Vi var många som jublade när nyheten om Linda Hamiltons comeback som Terminator-filmernas Sarah Connor släpptes för två år sedan. Och lyckan blev ännu större när teasers och trailers för novemberpremiären Terminator: Dark fate skvallrade om skådespelerskan Mackenzie Davis transformation till tomboybetonad stridsmaskin, samt även om datoreffekter som smällde det mesta på fingrarna. Efter nära tre decennier och lika många fiaskon till uppföljare skulle den i princip dödförklarade Terminator-filmserien (där datorerna tagit makten i framtiden och bekämpar sina fiender i nutiden med tillbakaskickade mördarandroider) nu äntligen få en rejäl omstart. Därtill med den första uppföljaren värd namnet sedan 1992 års Terminator 2: Domedagen.

När Terminator, eller Dödsängeln som den svenska titeln poetiskt löd vid premiären, hade premiär 1984 kom filmidén från de feberdrömmar regissören James Cameron genomlidit under en sjukdomsdrabbad resa till Rom. Att hallucinatoriska visioner av en metalltorso som släpade sig bort från en explosion skulle komma att sätta sin prägel på de kommande decenniernas populärkultur var vid tidpunkten inte helt lätt att ana. Inte heller att den biffige Conan Barbaren-skådisen Arnold Schwarzenegger skulle komma att få ikonstatus i och med sin roll i filmen, eller för den delen att Cameron, som vid det laget endast regisserat långfilmsdebuten Piraya II: De flygande mördarna, skulle visa sig besitta en sådan total fingertoppskänsla vad gäller späckade actionscener och dystopisk thrillerton.

Men framförallt var Terminator filmen som gav oss fröet till den filmhjältinna vi så länge längtat efter. När Sarah Connor återvänder i Terminator 2: Domedagen från 1992 är det med ett raseri så pass uppdämt, att det får Alien-filmernas Ripley att likna en timid skollärarinna. Sveket från det manssamhälle som svor att beskydda henne har förvandlat Sarah Connor till ett finkalibrerat hämndpaket, dessutom med så pass vältränade biceps att det fick oss att se om filmen inte bara en utan flera gånger på raken. Därför blev det också en sådan besvikelse när vare sig Terminator 3: Rise of the machines från 2003, Terminator Salvation från 2009 eller Terminator: Genisys från 2015 riktigt lyckades sparka igång motorerna i det cybernetiska filmuniversumet. Att komma med nytt regissörsblod i en filmserie är oftast bara nyttigt – se bara på de senaste Star Wars-filmerna – men i det här fallet saknade samtliga inblandade det visionära helhetstänk som genomsyrat de två första filmerna.

Kanske borde misstankarna ha väckts när kommentarer som ”Rise of the feminazis” eller ”aw naw it´s ghostbusters all over again” (det sista med syftning på 2016 års helkvinnliga reboot av Ghostbusters-filmerna) dök upp i sociala medier. För, trots ett slut som i princip rullar fram röda mattan för uppföljare och trots en kritikerkår som korat filmen till den tredje bästa i serien, pekar uteblivna kassaintäkter och en mångmiljonförlust för filmens produktionsbolag redan på att vi aldrig kommer att få se någon uppföljare. En matematisk och mindre visionär kalkylering hade möjligen kunnat varna Cameron för det som nu hänt. För att uppdatera en ursprungligen könsstereotyp filmserie (vars fanskara i huvudsak bestått av män) med kvinnliga huvudkaraktärer görs i regel inte ostraffat. Detta oavsett de fallgropar som finns i att rätt och slätt reproducera ursprungliga karaktärer utan att nämnvärt göra om själva historieberättandet.

Det finns många variabler som spelar in i det faktum att de senaste Star Wars-filmerna däremot lyckats så pass bra med just detta. Till exempel att rymdtemat tilltalar fler kvinnor och att de nya filmerna byggts på en redan solid grund vad gäller kontinuitet och kvalitet. Det förhindrar dock inte att det, kassaförluster eller inte, känns som ett ofantligt slöseri att slänga ut Camerons hjärteprojekt och en av de senaste decenniernas bästa scifi-franchise med det hollywoodska badvattnet. ”Damn if you do, damn if you don’t” är en enkel sammanfattning av den så kallade härskartekniken dubbelbestraffning, som i korthet innebär att allt en person gör ses som fel. Det spelar med andra ord ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate eller hur många flygplansstrider de deltar i. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten.

The post Dubbelbestraffning fäller nya Terminator first appeared on Opulens.