NOVELL. Den här helgen har vi nöjet att än en gång bjuda på en novell av Jacob Härnqvist. Den handlar om föränderlighet och flyktighet.

Jacob Härnqvist är författare med tre utgivna böcker: Dog City Blues (Förlaget Orda 2014), Charles Bukowskis Los Angeles (Lindelöws 2015) och Gangsterliv: brotten, gänget och livet på gatan (Norstedts 2020). Härnqvist har tidigare medverkat i Pequod, Galago, Den Analoga Skriften och här i Opulens. Han skriver just nu två romaner på engelska.

För Härnqvist handlar den här kortnovellen om flyktighet och föränderlighet. Men, som han säger, är det faktiskt en gissning. Så kanske handlar texten om just det: att det enda vi kan göra, när det kommer till kritan, är att gissa.

CAROLINA THELIN

det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är

Jag hade först ingen aning om var den där meningen kom ifrån. Men den var precis tillräckligt märklig för att få mig ur balans. Inte så konstigt kanske. Tänk själv hur det skulle kännas att gå ut i parken på en morgonpromenad en disig tisdagsmorgon och sätta sig på en bänk och blicka ut över dammen och fåglarna och få den där meningen i huvudet.

Det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är.

Just den där meningen.

Det är en väldigt märklig mening. Jag kom först inte ihåg var jag hört den uttalas. Sedan insåg jag att det måste varit i Köpenhamn.

Men jag var inte klar över var i Köpenhamn eller vem som sagt det eller till vem. Det kunde varit något jag bara hört på ett café på Istedgade medan jag satt och antecknade eller ritade. Eller något som två vänner uttalat medan jag gick på Strøget och letade upp nästa ställe att dricka en öl i solen.

Eller på Rådhusplatsen kanske.

Eller Zoo.

Botanisk Have.

Christiania.

Jag kom helt enkelt inte ihåg.

Ibland gör man bara inte det.

Så jag satt där i parken och hade den där meningen i huvudet medan ett gäng människor gick förbi. Jag föreställde mig att ingen av dom skulle leva särskilt länge till och på många sätt hade jag förstås rätt. Ingen lever särskilt länge till. En del lever inte alls innan dom dör. Och en del verkar aldrig dö fast dom är begravna. Det var ganska bistert att tänka på.

Och sen kom jag på det.

Jag och Jens hade gått runt i Köpenhamn och varit uttråkade.

Och för att göra oss av med ledan hade vi sagt det där.

Det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är.

Bara rakt på sak till folk. Bara sådär. För att se vad som skulle hända. Jens var väldigt bra på det och jag mindes plötsligt mer nu när jag satt där framför dammen och tittade på fåglarna som simmade runt i vattnet och verkade växla mellan att jaga varandra och ignorera varandra. Jens kunde säga det med en slags inlevelse som alltid ledde till samtal. Dom kunde vara i allt från en kvart till nästan en timme. Själv var jag mera diskret och trevande. Och jag kom på att det var så jag och Jens börjat glida isär. Det var den där dagen i Köpenhamn. Han hade frågat folk och pratat och skrattat och jag hade mera frågat och pratat och undrat och famlat med blicken som jag alltid gjorde. Det hade blivit kallt och jag hade blivit alltmer fundersam kring det intelligenta och mänskliga i den där övningen. Jens hade haft svårt att sluta och inte velat äta middag och jag hade gått iväg själv och tagit en flæskestej på en pub nånstans mellan Magasin du Nord och Kongelige. Jag hade ätit och tagit några öl och först tyckt att det var rätt skönt med lite tid utan Jens och hans påflugna sätt gentemot andra och sen hade jag sett mig omkring och börjat tycka att killen bakom kassan såg väldigt främmande ut. Det hade stressat mig lite och jag hade gått vidare till en bokhandel och bläddrat lite i fotoböckerna. Jag hade tänkt köpa en Helmut Newton men blev illa berörd när jag tyckte att tjejen i kassan tittade bort när jag närmade mig. Det hela slutade med att jag tog båten hem själv (det här var på flygbåtarnas tid långt före bron) och satte mig ensam i min lägenhet och kröp upp med en bok i soffan.

Jag hörde inte av Jens mer efter det.

Såg honom aldrig.

Och nu satt jag i parken många år senare. Tittade på människorna och fåglarna och mindes den där resan till Köpenhamn. Plötsligt kom en av fåglarna från dammen fram mot mig. Tittade på mig med huvudet på sned. Som om jag var ett föremål på ett museum. Eller kanske en staty i parken. Den hade ögon svarta som natten och en gul fläck längst ut på näbben. Jag hann inte se mer. Efter några sekunder vände den om och flög ut över vattnet. Det var en helt fulländad rörelse. Jag har fortfarande inte förstått hur det gick till.

The post Prosa: “det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är” first appeared on Opulens.

NOVELL. Jacob Härnqvist har skrivit en raffinerad novell om vad som kan ligga dolt och bortglömt i ett vindsutrymme. Det är en text om mörka vrår och hur det förflutna kan kasta en skugga över nuet.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Recept

Jag hittade det här receptet på vinden. Chocken och förnedringen går inte att förmedla med ord eller toner eller färger eller former eller på något som helst sätt. Hade jag kunnat hade jag helst gjort det i former tror jag. Hade jag kunnat bygga en skyskrapa som monument över min skam hade jag gjort det. Och kunde jag skapa ett berg av min skuld hade jag satt igång direkt. Annars tänker jag mig min skam mycket som ett slags roterande struktur som en virvel eller spiral.

Den rör sig inte men ser ut att röra sig.
Men hur som helst.

Det här receptet dök upp på vinden när jag letade efter mitt tråkiga ting. Jag vill inte säga vad det är för då kommer ingen att bry sig om det jag verkligen vill berätta. Jag trodde i alla fall att mitt tråkiga ting låg i lådorna med flyttgrejer från nån gång för väldigt länge sen. Men det gjorde det inte. Det fanns inte heller i någon av dom svarta sopsäckarna med kläder och andra textilier eller i kartongerna med jultillbehör som är så otroligt svåra att lyfta utan att någonting skört spricker och man blir rädd att skära sig på underarmarna.

Eller i lådorna med böcker.
Verkligen inte där.

Däremot blev jag lite nyfiken när jag rotade runt där i lådorna med böcker och hittade ett par gamla volymer som väckte mitt intresse. Jag berättar helst inte vad dom hette eller handlade om eftersom jag helt enkelt aldrig skulle kunna sluta prata om det då. Hur som helst visste jag inte att familjen hade dom.

Jag trodde inte att vi var såna.
Men då är vi väl det.

Jag visste inte om jag skulle vara chockad eller lättad eller förvirrad så jag blev förmodligen lite av varje. Kanske mest förvirrad. Inte chockad. Det var i alla fall förvånande att morfar och mormor var inblandade och att det skrevs om dom där sakerna utomlands men inte hemma i Sverige. Vilka tidningar och länder vill jag inte gå in på. Det var hur som helst i en av dom där böckerna jag hittade receptet med hans kåldolmar.

Eller hans recept på kåldolmar.
Kåldolmsreceptet.

Jag har alltid hatat kåldolmar och trivts ganska bra med det. Jag tycker naturligtvis att dom påminner om det manliga könsorganet. Och det är ju hela avsikten. Det finns ingen som helst mening att göra en maträtt som liknar en penis om man inte vill göra en maträtt som liknar en penis. Jag anser att barn borde förskonas från att äta saker som liknar könsorgan på vuxna människor. Vuxna människors könsorgan. Dom vuxnas könsorgan. Det sänder destruktiva signaler och är naturligtvis förvirrande för barnen när dom äter. Det kan verka petigt men det finns många fler exempel på maträtter som har olycklig visuell släktskap med olika aspekter på människan. Det finns ett stort antal soppor som liknar urin. Ganska många maträtter liknar kött. Kokta ägg ser ut som ögon.

Jag kan räkna upp många fler.
Det kanske inte är just därför jag hatar kåldolmar men ändå.
Det kändes viktigt att säga.

Hur som helst hittade jag hans recept på kåldolmar och tog ut receptet där det låg placerat mellan två boksidor och jag undrade om det kunde vara värt pengar på auktion. Jag har hört berättelser om liknande situationer och tänkte att det var ett lätt sätt att dels bli av med receptet och dels få in pengar till saker vi behövde där hemma och då främst i köket. Så jag kontaktade en auktionsfirma och visade dem det där lilla handskrivna pappret. Deras svar var alldeles för egenartat och absurt för att gå in på här. Men till min förvåning förstod jag att det var kriminellt att äga någonting skrivet av honom. Han var tydligen något slags politiker för länge sen och ingen som folk ville befatta sig med längre. Det gick bra så länge han skapade jobb och byggde motorvägar till höger och vänster men nu ville man både komma ihåg honom och glömma honom på samma gång och kunde inte riktigt bestämma sig och man pratade om skandaler och invasioner och enorma brott. Att jag inte kände till allt detta verkar kanske underligt. Men då får man komma ihåg att jag varit sjuk i långa perioder och ofta på resande fot för att kompensera inkomstbortfallet.

Själva receptet var annars ganska harmlöst. Man skulle använda vitkål som omslag och sen lite vad man ville som fyllning. Man kunde till exempel ha kött eller grönsaker. Ingen skulle förmodligen lägga sig i det. Det skulle hur som helst inte gå att se utanpå. Jag försökte till varje pris få auktionsbyrån att ta emot receptet eftersom jag tyckte att det var onödigt att ha det liggande och för att kåldolmar verkar ganska frånstötande på mig. Auktionsbyrån fortsatte att säga nej. Till slut erbjöd jag dem receptet helt gratis. Inte ens det fungerade så jag brände upp receptet ute på gräsmattan Det gick ganska fort eftersom det bara var ett enstaka papper. Knappt tillräckligt för att värma en liten insekt. Men det var en vacker liten låga. Och det var nog rätt beslut. På det här sättet tillhör receptet hela världen. En del saker är dessutom vackrare när dom brinner. Och askan är så len mot fingrarna.

The post Recept first appeared on Opulens.