MUSIKARKIV. Namninsamlingen för bevarandet av Sveriges Radios grammofonarkiv fortsätter att fyllas på med röster, som menar att en kulturskatt kan vara på väg att gå förlorad.

Grammofonarkivet är ett av världens största institutionella musikarkiv och en stor musikskatt för Sverige, samt det enda som har två exemplar av varje skiva. Men stora nedskärningar de senaste åren har lett till en namninsamling som just nu är uppe i över 66 000 underskrifter och som fortsätter att fyllas på.

– Jag är säker på att det här är den största namninsamlingen i Sverige historiskt sett som har med kultur att göra, säger Harriet Lundberg, tidigare ljudtekniker på Sveriges Radio i 26 år och engagerad i bevarandet av musikarkivet.

Målet med namninsamlingen är att Grammofonarkivet ska få status som ett arkiv av nationellt värde, vilket det idag inte har då Sveriges Radio inte har arkivansvar för skivsamlingarna.

– Det finns inget ansvar för att sköta om ens befintliga samlingar, menar Lundberg.

Arkivet startade 1928 som ett sätt att bevara alla insamlade skivor från Sveriges radiosändningar, och så har det fortsatt fram till 2000-talet. Dotterbolaget Sveriges Radios Förvaltning AB, som bland annat hade hand om grammofonarkivet, drabbades av stora nedskärningar under samma decennium. 2019 fanns det tio anställda kvar av tidigare fyrtio, femtio, men under en omorganisering då arkivet flyttades över till Sveriges Radio sades även de upp och ersattes med hälften så många.

– Där var det väldigt mycket kompetens som gick förlorad, säger Lundberg.

Medarbetare på Sveriges Radio skickade in en ansökan till Unesco 2014 om att arkivet skulle bli ett världsminne, vilken SR följde inte följde upp. Lundberg menar även att motioner har skickats in till riksdagen genom åren om att göra arkivet tillgängligt för allmänheten, men de har avslagits.

Enligt Lundberg kommer engagemanget och namninsamlingen att fortsätta för att uppmärksamma grammofonarkivet. Då och då skickas listan med namn in till politiker, media och beslutsfattande inom Public Service.

– Det här är en kulturskandal från början till slut, om vi inte har några arkiv har vi ingen historia, avslutar Lundberg.

The post Underskrifterna för Sveriges musikskatt fylls på first appeared on Opulens.

NYTÄNKANDE. Den 16 oktober är Kultivera tillbaka med hybridfestivalen Tranås at the Fringe. Under åtta dagar samlas amatörer och professionella från olika delar av världen i samma rum, för att dela passion och inspiration för samtida konstnärliga uttryck. 

Den 16 – 24 oktober pågår festivalen Tranås at the Fringe, som vill samla likasinnade människor för att nätverka, framträda och inspirera varandra inom konst, litteratur, dans och film.

– Vi vill inte ha några stora namn, vi vill ha nytänkande och experimentella perspektiv, säger Colm Ó Ciárnain, festivalchef.

Runt 70 olika evenemang kommer att äga rum online och på plats med stadens pubar, caféer och hotell som scen. Här finns inget green room eller någon specialbehandling, berättar Ó Ciárnain. Tanken är att amatörer och professionella ska träffas och verka i samma rum, kanske ta en kopp kaffe ihop, för att sänka tröskeln till konsten och litteraturen.

– Vårt intresse är yttrandefrihet och i år jobbar vi mycket med till exempel blinda författare, arabiska poeter och översättning som koncept. När folk framträder är det inte säkert att vi översätter allting och ibland får man lyssna på ett språk man inte förstår.

Tranås at the fringe tog sin början i en residensverksamhet för samtidskonst 2013, där Kultivera fick väldigt bra kontakt med utövare från Irland, Wales och Turkiet. Därifrån utvecklades ett internationellt festivalprogram och en samlingsplats för konstutövare från olika delar av världen.

– Flera organisationer är involverade och använder vår festival för att organisera sina evenemang, det är lite det som är poängen, förklarar Ó Ciárnain.

I år ligger fokus på litteratur och film, i de två kategorierna videopoesi och experimentell film. Pilsnerpoesi är en öppen scen där vem som helst kan uppträda, på plats eller online från ett annat land. Dansaren Stina Nilsson och bildkonstnären Helena Boström har gjort en tolkning av Harriet Löwenhjelms konstnärskap och möts i en provisorisk interaktion där de reagerar på varandras uttryck.

Ett projekt som ‘at the Fringe har jobbat väldigt mycket med är en dokumenterad brevväxling mellan människor från punklivet under 80- och 90-talet. Konstnärer och författare har läst och interagerat med breven, och skapat konst, text eller akademiska tolkningar av dem.

– En spinoff från detta är att ett band från 80-talet finns kvar i Tranås och kommer att spela medan poeter läser dikter till punkmusik, säger Ó Ciárnain.

Istället för typiska seminarieformer vill han skapa en konferens i festivalstruktur, som exempelvis Passion for words, där personer pratar om sin konst ur en ny aspekt. Det handlar mindre om att berätta om sin senaste bok eller utställning, och mer om att dela sin personliga kärlek till en viss konstform.

– Vi vill skapa det sociala och det professionella samtidigt. Om det är öppet och avslappnat så blir människor mer kommunikativa och att kommunicera är ju hela grejen med en konferens, avslutar Ó Ciárnain.

The post ‘At the Fringe-festivalen vill sänka tröskeln till konsten first appeared on Opulens.

INTERVJU. Hans Corell är en av Sveriges och världens mest meriterade jurister när det gäller internationell rätt. Han var initiativtagaren till Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien 1993 och 1998 var han med om att upprätta den internationella brottsmålsdomstolen ICC. Trots att Hans Corell gick i pension från FN 2004 är han fortsatt engagerad i arbetet för internationell rätt. Här intervjuas han av Tomas Nordberg.

Denna intervju gjordes av Tomas Nordberg via magasinet Global Bar. 

Fakta: Hans Corell var FN:s rättschef 1994-2004. Efter jur. kand. i Uppsala år 1962 tjänstgjorde han i olika domstolar och utnämndes till hovrättsråd år 1980.  År 1972-1984 tjänstgjorde han i Justitiedepartementet, de tre sista åren som rättschef.  Han var ambassadör och chef för UD:s rättsavdelning 1984-1994. Som pensionär sedan juli 2004 är han engagerad i många frågor inom det juridiska området, bland annat som rådgivare, föreläsare och medlem i olika styrelser.

Tomas Nordberg: Som rapportör för Europeiska Säkerhetskonferensen (omdöpt till OSSE 1995) tog du 1993 initiativ till skapandet av internationella krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien. Hur kom domstolen att fungera och på vilka sätt har den kommit att påverka utvecklingen på den internationella straffrättens område?

Hans Corell: Det var, som du säger, Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som inledde den här processen. I augusti 1992 bad man mig att vara krigsförbrytarrapportör i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. De två staterna utsåg min österrikiske kollega Helmut Tűrk till att vara medrapportör. Enligt reglerna skulle vi tillsammans utse en tredje rapportör. Vi insåg att det självklart måste vara en kvinna och vände oss till Gro Hillestad Thune från Norge. För att göra en lång historia kort avlämnade vi den 9 februari 1993 vår rapport, i vilken vi föreslog att ESK skulle inrätta en internationell krigsförbrytartribunal för före detta Jugoslavien. ESK överlämnade omedelbart rapporten till FN, där man också diskuterade frågan, och den 22 februari 1993, beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta Jugoslavientribunalen (ICTY).

Det här var ju den första internationella brottmålsdomstolen efter Nürnberg- och Tokyotribunalerna som inrättades av segrarmakterna efter andra världskriget. Så man kan säga att ICTY blev något av en pionjärverksamhet. När jag i mars 1994 tillträdde som FN:s rättschef var man i full färd med att inrätta domstolen, så jag fick medverka i den processen också på detta stadium. Domstolen kom att handlägga mål mot över 160 misstänkta. Ett 90-tal fälldes till ansvar och ett 20-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit. Sammanfattningsvis kan man säga att domstolen fungerade väl, och att den var av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på den internationella straffrättens område.

Du representerade FN:s generalsekreterare vid Romkonferensen år 1998 om upprättandet av den internationella brottmålsdomstolen ICC och var i denna kapacitet med och banade väg för domstolens tillblivelse. Hur ser du på domstolens verksamhet sedan dess tillkomst?

– Jag var Kofi Annans representant vid Romkonferensen. I själva verket var det en av mina sex enheter på FN:s rättsavdelning, nämligen kodifikationsenheten, som fungerade som konferensens sekretariat. Ett förberedande utkast till en stadga för en permanent internationell brottmålsdomstol hade arbetats ut av FN:s folkrättskommission och av en kommitté under generalförsamlingens sjätte (juridiska) utskott. Generalförsamlingen hade bestämt att konferensen skulle arbeta i fem veckor under sommaren 1998. Konferensen blev en stor framgång. Den 17 juli 1998 antog den Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). För att stadgan skulle träda i kraft fordrades 60 ratifikationer. Detta mål uppnåddes mycket snabbt och stadgan trädde i kraft redan den 1 juli 2002.

Men att upprätta domstolen har inte varit problemfritt. Domstolen har hittills (februari 2021) handlagt 30 mål, i vissa fall med fler än en misstänkt. Häktningsbeslut har utfärdats mot 35 personer. Genom samarbete med stater har 17 personer gripits. De hålls i ICC:s interneringscenter och har ställts inför rätta. 13 misstänkta befinner sig på fri fot. Domstolen har avkunnat nio fällande domar och fyra frikännanden. Åtal mot tre personer som har avlidit har lagts ned. Enligt stadgan har FN:s säkerhetsråd rätt att hänskjuta situationer till åklagaren i domstolen, men den processen har bara använts i ett par fall, och säkerhetsrådet har inte följt upp och bistått domstolen i den fortsatta processen som rådet borde ha gjort.

Ett annat problem som jag har pekat på är att det finns två listor med kandidater till domare i domstolen. En lista förutsätter att kandidaterna har erfarenhet som domare, åklagare eller försvarsadvokat. Den andra listan gör det möjligt att till domare välja diplomater och professorer som kanske aldrig har satt sin fot i en rättssal. Jag har beskrivit det här problemet i en artikel. Den andra listan bör enligt min mening avskaffas. Det får inte vara så att man får börja med att lära sig att arbeta som domare när man tillträder en domartjänst i en så komplicerad domstol som ICC. Just nu håller Romstadgans partsförsamling på och ser över proceduren i domstolen på grundval av en rapport som en expertkommitté avlämnade den 30 september 2020.

Du har i din stora gärning även bistått i upprättandet av tribunalerna för Rwanda, Sierra Leone och Kambodja för rannsakning av seniora ledare för Röda Khmererna. Hur kom dessa tribunaler att fungera i praktiken?

– Den 7 april 1994, precis en månad efter det att jag tillträtt min tjänst i FN, inträffade folkmordet i Rwanda. Under de följande 100 dagarna skulle Hutu-majoriteten i landet angripa Tutsi-minoriteten. Enligt FN:s uppskattning miste mer än 800 000 livet i kaoset. Tusentals fler lemlästades och skadades. Jag glömmer aldrig Boutros Boutros-Ghalis desperata vädjan om 3 500 jägarsoldater, som enligt den militära expertisen skulle räcka för att stoppa folkmordet.  Ingen stat var beredd att bidra med några soldater. Säkerhetsrådet började emellertid planera för en brottmålsdomstol för landet.

Den 8 november 1994 beslöt säkerhetsrådet att inrätta Rwandatribunalen (ICTR), som fick sitt säte i Arusha i Tanzania. Jag skickades till Rwanda för att övertyga president Bizimungo, dåvarande vicepresidenten numera presidenten Kagame och justitieminister Twagiramungo, om att de skulle samarbeta med domstolen. Jag glömmer aldrig när jag flög in över Rwanda i november det året och såg alla hus som fanns i landskapet. Min säkerhetsvakt förklarade att det nu fanns fler hus än människor i området.

Det var folkmordet som exploderade i ansiktet på mig. ICTR kom att fungera ungefär på samma sätt som ICTY. Till en början var åklagaren densamme i de båda tribunalerna. En av domarna blev här min svenske kollega Lennart Aspegren. Domstolen kom att handlägga mål mot över 90 misstänkta. Ett 60-tal fälldes till ansvar och ett 15-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit.

Den särskilda domstolen för Sierra Leone (SCSL) var av annan karaktär. När Sierra Leone bad om hjälp, ville inte säkerhetsrådet inrätta ytterligare en internationell tribunal. Det medförde att generalförsamlingen bad generalsekreteraren att förhandla ett avtal mellan FN och Sierra Leone om att upprätta specialdomstolen.

Det föll på min lott att leda FN-delegationen i dessa förhandlingar. Jag hade ett utmärkt samarbete med min motpart i Sierra Leone, justitieminister Solomon Berewa. Här ville man ha en oberoende och opartisk domstol med ledamöter både från Sierra Leone och andra länder. Majoriteten i kamrarna skulle vara utländska domare. Förhandlingarna inleddes i Sierra Leones huvudstad Freetown.

Jag glömmer aldrig barnen som kom fram till mig och visade att de fått händer avhuggna av förbrytare i inbördeskriget, eller pojken som stakade sig fram på ett plank med fyra hjul och visade att han fått ena foten avhuggen. Och jag tänker fortfarande på mötet med de traditionella hövdingarna i landet som hade bett att få träffa mig. Förhandlingarna gick bra, och den 16 januari 2002 kunde justitieministern och jag underteckna avtalet, och domstolen inrättades. Den kom att fungera väl. Det mest uppmärksammade målet var när den tidigare presidenten i Liberia Charles Taylor kunde gripas och åtalas. Han dömdes till livstids fängelse för mycket allvarliga brott och avtjänar nu sitt straff i Storbritannien.

ICTY, ICTR och SCSL har nu fullgjort sina uppdrag som har övertagits av så kallade övergångsmekanismer. Dessa svarar för beslut och andra åtgärder i målen som krävs så länge personer som dömts avtjänar sina straff.

När vi kommer till Kambodja blir situationen mera komplicerad. Redan år 1997 vände sig regimen i Phnom Penh till FN för att få hjälp från FN och det internationella samfundet med att ställa de personer inför rätta som var ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten under de Röda Khmerernas styre från 1975 till 1979. På begäran av generalförsamlingen utsåg Kofi Annan en expertgrupp för att utvärdera befintliga bevis, bedöma möjligheten att ställa ledare för de Röda Khmererna inför rätta och undersöka alternativ för att göra det inför en internationell eller nationell domstol. Det förslag som expertgruppen lade fram accepterades emellertid inte av kambodjanerna. Detta medförde att jag fick i uppdrag att leda en FN-delegation för att försöka förhandla fram ett avtal med dem.

Dessa förhandlingar pågick i två och ett halvt år utan resultat. Under den tiden hade jag också genomfört förhandlingarna med Sierra Leone. Det var en mycket stor skillnad mellan attityderna i de två länderna. Sierra Leone ville ha en oberoende internationell domstol med både nationella och internationella domare, där den senare kategorin skulle vara i majoritet. Jag försökte övertyga kambodjanerna om att de skulle gå med på något liknande. Men till ingen nytta. Kambodja intog motsatt ståndpunkt: en nationell domstol med en majoritet av nationella domare. Det ledde till att Kofi Annan den 8 februari 2002 drog sig ur förhandlingarna med Kambodja.– Detta orsakade oro bland FN:s medlemsstater, vilket resulterade i att generalförsamlingen genom en resolution den 18 december 2002 tvingade oss tillbaka till förhandlingsbordet med beskedet att kambodjanernas villkor i princip skulle godtas. Det medförde att det blev ytterligare två förhandlingsomgångar, en i New York i januari och en i Phnom Penh i mars.

Vid detta senare tillfälle kunde vice premiärminister Sok An och jag slutjustera en avtalstext som godkändes av FN:s generalförsamling den 13 maj 2003. Den 6 juni 2003 undertecknade vi avtalet i Phnom Penh. Men det trädde inte i kraft förrän den 29 april 2005, då jag hade lämnat FN. Jag har skrivit en utförligare redovisning av denna process som finns tillgänglig i FN:s audiovisuella bibliotek. De problem som jag hade varnat för under förhandlingarna blev också en realitet, och min uppfattning är att den lösning som valdes för de extraordinära kamrarna i Kambodjas domstolar inte bör stå modell för liknande hjälpinsatser i framtiden. Kamrarna kom att handlägga ett fåtal mål, mot bland andra Kaing Guek Eav, alias Duch, som varit chef för det fruktansvärda fängelset Toul Sleng, och de förutvarande Khmer Rouge-ledarna Nuon Chea och Khieu Samphan. De dömdes alla till livstids fängelse. De båda förstnämnda avled år 2020 respektive år 2019.

Som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor tog du, FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s sekretariat, ställning mot USA:s invasion av Irak 2003. Hur kom invasionen att påverka respekten för folkrätt och internationell straffrätt och hur ser du på utvecklingen på detta område och inom den internationella humanitära rätten generellt de senaste decennierna?

– Det här är en mycket allvarlig fråga. Enligt FN-stadgan får militärt våld användas bara i två situationer: individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp (artikel 51) eller enligt säkerhetsrådets beslut (artikel 42). Inget av dessa villkor var uppfyllt när Hans Blix, som då var ordförande för FN:s kommission för vapeninspektionen i Irak (UNMOVIC), i februari 2003 rapporterade att han och hans vapeninspektörer inte hade funnit några massförstörelsevapen i Irak. Det blev därför stor dramatik när – detta till trots – Storbritannien och USA angrep Irak i mars 2003. Två av säkerhetsrådets permanenta medlemmar bröt flagrant mot FN-stadgan. 

– Detta har enligt min mening fått mycket allvarliga konsekvenser för respekten för folkrätten. Här bör också nämnas att Ryssland på samma sätt bröt mot FN-stadgan genom angreppen på Georgien år 2008 och Ukraina år 2014. Överhuvud taget har den relativt positiva utveckling som vi kunde se under 1990-talet brutits. Respekten för mänskliga rättigheter, den humanitära rätten och den internationella straffrätten måste stärkas. Det märkliga är att både generalförsamlingen och säkerhetsrådet har antagit resolutioner och gjort uttalanden om vikten av att dessa centrala delar av folkrätten respekteras, eftersom det är en förutsättning för internationell fred och säkerhet i världen. Jag har beskrivit dessa problem i en artikel där huvudbudskapet är att säkerhetsrådet, och särskilt de fem permanenta medlemmarna, måste föregå med gott exempel.

Hur var det att arbeta som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor?

– Det var ett oerhört intressant uppdrag i korsvägen mellan juridik och politik. Jag var chef för FN-sekretariatets rättsavdelning med cirka 170 medarbetare, fördelade på sex enheter: rättschefens kontor, den allmänna rättsenheten, kodifikationsenheten, havsrättsenheten, handelsrättsenheten och traktatenheten:

På rättschefens kontor hanteras frågor från generalsekreteraren, generalförsamlingen, säkerhetsrådet och andra enheter och organ inom FN-systemet. Man visste aldrig riktigt vad som skulle hända under dagen när man kom. Många frågor krävde att vi kunde ge snabba besked. Det var utomordentligt intressant!

Den allmänna rättsenheten svarar för frågor som gäller regleringen inom organisationen och särskilt de föreskrifter som utfärdas av generalsekreteraren. Här handläggs också frågor om upphandling och andra avtal, liksom relationen mellan personalen och organisationen i de fall där tvister uppstår.

Kodifikationsenheten har jag redan nämnt. Den är sekretariat åt generalförsamlingens juridiska utskott och folkrättskommissionen och åt FN-konferenser som gäller kodifiering av folkrätten.

Havsrättsenheten är ansvarig för rättsliga frågor om haven, som ju upptar 70 procent av jordens yta. Här är det Havsrättskonventionen som gäller. Den trädde i kraft i november 1994, alltså samma år som jag kom till FN. Jag fick därför vara med om att inrätta de tre organ som fullgör de uppgifter som de har ålagts i konventionens föreskrifter, nämligen: Djuphavsbottenmyndigheten i Kingston, Jamaica, Havsrättstribunalen i Hamburg och Kontinentalsockelkommissionen som sammanträder i New York och biträds av Havsrättsenheten.

Handelsrättsenheten, som inte är placerad i New York utan i FN:s kontor i Wien, är sekretariat åt FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL), som åtnjuter stor respekt inom sitt område.

Traktatenheten svarar för traktaträttsliga frågor och har administrativt ansvar för föreskriften i FN stadgans artikel 102, enligt vilken alla avtal mellan FN:s medlemsstater ska registreras.

Det var alltså oerhört många olika frågor som jag fick syssla med i ett stort kontaktnät, inte minst kollegerna som var chefer för de övriga avdelningarna inom FN-sekretariatet. Vi ingick alla i Senior Management Group, som Kofi Annan genast inrättade när han i januari 1997 blev FN:s generalsekreterare. Gruppen samlades hos honom varje onsdag klockan 10, då också våra kolleger i Genève, Nairobi, Rom och Wien var närvarande via en skärm på väggen. Under mina tio år i FN hade jag också förmånen att vara ordförande i FN-systemets rättschefskommitté, alltså den kommitté där rättscheferna i de ca 30 organ som ingår i systemet är medlemmar.

Det skulle föra för långt att gå in i detalj här. Den intresserade är välkommen att lyssna till mitt anförande inför Uppsala FN-förening på FN-dagen den 24 oktober 2020 över ämnet ”Erfarenheter från mitt arbete som rättschef i Förenta nationerna 1994–2004”.

Hur gestaltar sig ditt engagemang för globala frågor idag?

– Jag lämnade FN i mars 2004 och gick i pension den 1 juli samma år. Men jag har arbetat nästan heltid sedan dess, särskilt genom engagemang i olika styrelser och organisationer. Vad jag framför allt har fokuserat på är behovet av demokratin och rättsstaten. Mina nuvarande engagemang framgår av min hemsida.

Vad jag särskilt vill nämna här är en handledning för politiker om rättsstaten. Jag fick idén till denna handledning av Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Schmidt vid ett möte med en förening för tidigare stats- och regeringschefer – InterAction Council of Former Heads of State and Government. År 2008 var jag inbjuden som rådgivare vid deras årsmöte. När jag började tala om rättsstaten ställde Helmut Schmidt frågan: Jag undrar om politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten? Det ledde till att jag bad Wallenberginstitutet i Lund och ett systerinstitut i Nederländerna att arbeta ut en kortfattad handledning för politiker om rättsstaten. Tanken var att den inte skulle kosta något utan vara fritt tillgänglig på nätet. Handledningen – Rule of Law: A guide for politicians – publicerades år 2012. Den finns nu tillgänglig på 26 språk, däribland svenska.

Den senaste tidens händelser visar hur oerhört viktigt det är att politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten. Det är inte bara en fråga för jurister. Det som nu händer i Europa är tyvärr en tillbakagång jämfört med var vi befann oss för några år sedan. Utvecklingen i Polen och Ungern är avskräckande exempel. Men det kanske allvarligaste i det här sammanhanget är det som inträffade under president Trump i USA. Jag träffade Trump när han besökte Kofi Annan för att erbjuda sina tjänster när vi skulle reparera FN-sekretariatet. Jag glömmer aldrig hur han bar sig åt när vi tre satt på Kofi Annans rum den där dagen något år innan jag lämnade FN. Och jag trodde inte att det var sant när jag fick höra att han var presidentkandidat – och ännu mindre att han hade blivit vald till president! Det som framkom under riksrättsprocessen är en mycket allvarlig varningssignal, inte bara för USA, utan för världen. Det hela visar hur lätt det kan hända att en populist, som inte kan skilja mellan sanning och lögn och som saknar all kunskap om politik, diplomati och juridik, kan komma till makten. Trumps uppträdande under sina fyra år som president är en skamfläck på stjärnbaneret. Och angreppet på Kapitolium den 6 januari i år kunde ha slutat i en fullständig katastrof.

Jag ingår i en arbetsgrupp som tillsatts av det amerikanska advokatsamfundet för att försöka sätta stopp för Trumps angrepp på åklagaren och andra funktionärer i ICC. Den 11 juni 2020 utfärdade Trump en rättsvidrig exekutiv order som syftade till att hindra dessa personer från att fullgöra sitt arbete. Vi hoppas nu att president Biden upphäver denna order.

Det är mot bakgrund av mitt arbete och mina erfarenheter genom åren som jag idag fokuserar på demokratin och rättsstaten som en förutsättning för internationell fred och säkerhet.

The post Hans Corell – “Jag glömmer aldrig barnens berättelser” first appeared on Opulens.

BEGREPPSLIGT. Viktiga besluts- och institutionella processer i världen sker ovanför eller under statens ramar. En av flera aspekter som gör att begreppet politolog är ett mycket mer precist och mångfacetterat begrepp än statsvetare, skriver Vladan Lausevic.

Begreppet statsvetare bör i debatten ersättas med begreppet politolog. Ett begrepp som skulle vara både mer precist och mer variationsrikt rörande funktionen att beskriva samhällsutvecklingen. Främst eftersom statsvetenskap eller statskunskap återspeglar fokus på staten vilken inte alltid är en central aktör när det kommer till beslutsprocesser. Dessutom är begreppet politolog mer universalistisk och kan appliceras bortom statscentriska perspektiv.

”Är du en statsvetare?” Den frågan brukar jag få på grund av min akademiska utbildning i historia och politik samt för mitt tidigare arbete som Assistant Professor i European Studies vid Manipal University i Indien. Under lång tid har jag haft svårt för begreppen statsvetare, statskunskap och statsvetenskap. Delvis beror det på att begreppet känns främmande i jämförelse med flera andra språk.

På engelska heter statsvetenskap political science och en statsvetare heter political scientist. Liknande blir det på tyska där politikwissenschaftler skulle kunna beskrivas som ”politikvetare”. Alltså, betoningen och fokuset i begreppet hamnar på politik och kunskap. För det handlar om kunskap rörande politik som omfattar mycket mer än staten som institution eller som en arena för demokrati.

Hos andra språk som franskan kan begreppet statsvetare påminna om olika yrken eller roller. Franskans politologue påminner om exempelvis kardiolog och kosmetolog. På ett likadant sätt blir det med politolog, ett begrepp som finns både på svenska och serbokroatiska. Skillnaden är dock att man i svenskan använder begreppet politolog mycket mer sällan jämfört med statsvetare.

Bruket av begreppet politolog framträder exempelvis på forskarbloggen Politologerna, där bland andra den kände statsvetaren, eller politologen, Henrik Oscarsson ingår. Men även där framgår att bloggen handlar om ”statsvetenskaplig analys av svensk politik”. Nog hade formuleringen politologisk analys varit mer precist och inkluderande, eftersom politiska analyser och teorier inte per automatik är avgränsade till staten.

Man skulle därför kunna säga att det främsta problemet med begreppet statsvetare är att den återspeglar en statscentriskt syn på aspekter som politik, samhälle och institutioner. Politolog låter därför mer passande och tematiskt bättre inte minst om man är expert på lokaldemokrati, Europeiska unionens (EU) flernivåstyre eller global styrning.

Sedan det kalla krigets slut har allt mer politologisk forskning kommit att handla om ämnen och aspekter som icke-statliga aktörer som ideella organisationer och om övernationella processer som regional integration i Europa eller Sydamerika. Just EU är intressant bland annat eftersom forskningen under 2010-talet kom att visa allt fler tendenser på att valen till Europaparlamentet ses som viktigare hos allt fler medborgare jämfört med under 1990-talet och 2000-talet. En utveckling som utmanar tidigare teorier och analytiska modeller där politik, partier och kommunikation på nationell nivå legat i fokus.

Intressant nog var en av anledningarna att Europastudier tillkom argumentet att integrationsprocesserna i och med den mellanstatliga styrningen av Europa inte längre passade att behandlas inom ramen för internationella relationer – där främst stater står i fokus.

Samtidigt råder det överenskommelse inom politologin att stater och nationer fortfarande är primära aktörer respektive arenor för beslutsfattande processer och människors samspel. Däremot är stater och nationer långtifrån ensamma, eller alltid primära, jämfört med säg för trettio år sedan. Idag är fler stater, inte minst inom Europa, mer transnationella eller universalistiska i olika frågor såsom exempelvis klimatfrågan, snarare än att man agerar som en ”traditionell” nationalstat med fokus på intressen som konstrueras som ”nationella”.

Alltså, viktiga besluts- och institutionella processer som sker i världen sker ovanför, eller under, statens ramar. Intressant nog var en av anledningarna till att Europastudier tillkom argumentet att integrationsprocesserna i och med den mellanstatliga styrningen av Europa inte längre passade att behandlas inom ramen för internationella relationer – där främst stater står i fokus. Sådana aspekter gör att begreppet politolog är ett mycket mer precist och mångfacetterat begrepp än statsvetare när det kommer till att beskriva och analysera dagens och morgondagens utveckling i global mening.

The post Hellre politolog än statsvetare first appeared on Opulens.