KUNSKAP. Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska uppdrag. Men AI kan inte ersätta den djupare förståelse och kunskap som idogt arbete resulterar i, menar Emil Siekkinen.

Det första Skolverket nämner då ”Det viktigaste att veta om chatbottar” redovisas, lyder: ”Chatbottar ökar risken för fusk.” Det blir då rimligt att undra om chatbottar och artificiell intelligens (AI) allmänt sett hör hemma i det svenska utbildningsväsendet. Tillgänglighet kan påverka beslut som resulterar i fusk, och kan det finnas en generell risk att AI blir en ställföreträdande intelligens som står för det mesta av tänkandet under ens utbildning?

Kognitiv intelligens

Synen på vad som utgör kognitiv intelligens har genom åren förändrats, från äldre tiders djupa tänkande och mäktiga memorerande, till samtidens spaning efter effektiva sökvanor och användande av maskininlärning. I detta föränderliga landskap har frågor om maskiners förmåga på sina håll utvecklats från “Kan maskiner tänka?” till “Hur tänker maskiner?”

Maskintänkandet

Maskintänkandet har sina rötter i såväl vetenskapshistoria som konsthistoria (i synnerhet litteraturen), och att människor i sina intelligensutvecklande strävanden samarbetar med maskiner är en gammal företeelse. Den är till och med äldre än Ada Lovelaces (1815-1852) insikter om hur symboler kan dirigera maskiner.

Artificiell intelligens

Men när artificiell intelligens nu är på väg att bli nära nog allomfattande i det högteknologiska samhället, behövs en slags integrerad läroplan som omfamnar alla slags människor, och som förbättrar förhållandet mellan människa och maskin. Människan förändrar teknologin, och teknologin förändrar människan.

Därför är det av vikt att så många som möjligt gör sin röst hörd och påverkar AI:s utformning och användning.

Maskinen ska hjälpa människan. Människan ska inte vara maskinens robot. Människan och den natur hon är beroende av måste visas hänsyn då AI utvecklas och implementeras.

Vad AI kan erbjuda

Utvecklandet av en människas kognitiva intelligens är inte enbart en individuell ansträngning utan också en kollektiv ansträngning. Liksom ordböcker, uppslagsverk, och böcker mer allmänt sett, länge varit kollektiva ansträngningar med syfte att sprida vetskap om världen, kan AI i dag anses erbjuda liknande tjänster.

AI i utbildningsmiljöer

Detta kan göra AI användbar i olika slags utbildningsmiljöer. Liksom det tidigare var ett misstag att inte rådfråga människor i ens närhet, böcker, och internet, vore det i dag ett misstag att inte välkomna anpassad och konstruktiv hjälp av AI.

AI som resurs

Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska uppdrag, och i förlängningen kan integreringen av AI i dagliga strävanden stärka något som utgör demokratins kärna, nämligen tanken att inte bara medfödda förmågor och medfödda förmåner, utan också överlåtna förmågor, kan ge människor möjlighet att utforma och utveckla sina liv.

AI versus idogt arbete

Men medan det är riktigt att AI kan förstärka mänsklig förmåga och erbjuda värdefull hjälp, kan AI inte ersätta den djupare förståelse och kunskap som idogt arbete resulterar i. Sokrates (c. 469 f.Kr.-399 f.Kr.) hade invändningar mot skrivkonsten och memorerandet eftersom han menade att såväl skrivandet som memorerandet kunde leda till förståelse och kunskap utan betydelsefullt djup.

Det han fruktade var studenter som kunde upprepa det de hört, utan att verkligen förstå innebörden av det de återgav.

Sokrates var rätt ute. Något gick exempelvis förlorat då den orala kulturen i allt högre grad ersattes av skrivkonsten. Något erhölls emellertid också, för med tiden kom tryckta böcker att sprida kunskap runt om i världen.

Folkbildningen inleddes, och liksom då måste människan också fortsättningsvis arbeta i sitt anletes svett för att erhålla kunskap.

Inga genvägar till kunskap

Det finns inga genvägar för den som vill bli kunnig. Den kognitiva förmågan måste utmanas livet igenom. Och fördjupandet av ens kunskaper bidrar till ens utveckling, och på så sätt utvecklas samhället. Inte minst är kunskapens korspollinerande egenskaper signifikanta.

Fusk eller engagemang

Vad gäller fusk är engagemang det bästa botemedlet. När elever intresserar sig för det de ska lära sig, inser dess betydelse, och upplever att de har möjlighet att vara kreativa och utforska egna uppslag, är de mer benägna att lägga ned tid och kraft på studierna.

Chomsky 

Som lingvistikprofessorn Noam Chomsky (f. 1928) säger (i samband med att han erkänner eget fusk under sina år som student): ”Om studenterna inte är intresserade kommer de hitta genvägar.”

Kollektiv kunskap

Det slags intelligensens landskap som för närvarande utformas innebär att mänsklig intelligens och artificiell intelligens är sammanlänkade. Då denna terräng navigeras är det uppenbart att individuella strävanden är beroende av kollektiv kunskap, samt av samarbete – med både människor och maskiner.

The post Hör AI hemma i skolan? first appeared on Opulens.

SPRÅKFÖRSTÅELSE. “Skrivandet, denna antika teknologi, förblir relevant”, menar Emil Siekkinen i denna essä om hur man formulerar sig i kommunikationen med artificiella intelligenser.

Artificiella intelligenser har länge funnits vid vår sida. I många år ingick de i dataindustrin, forskningsmiljöer, och det militära. Tids nog närmade de sig dock vår vardag, och dök upp här och där för att hjälpa till: På sjukhus och flygplatser, i bilar och dataspel. Strax ingick de i den betydande del tillvaron som många ägnar åt nätet och dess sociala medier. De såväl hjälpte som stjälpte i denna miljö, där de spred information och desinformation, samt ett (inte oändligt men) mycket stort antal kattbilder. En hel del av arbetet bestod i att locka sociala mediers användare att ägna så många timmar som möjligt åt arbetsgivarens plattform.

I november 2022 släppte OpenAI några AI-resurser som per omgående väckte intresse bland såväl professionella som diverse lekmän: ChatGPT och DALL-E2.

ChatGPT är en språkförståelsemodell vilken utifrån inmatade förfrågningar genererar text som liknar mänsklig text. DALL-E 2 är en banbrytande AI som har förmågan att skapa högkvalitativa bilder utifrån textbeskrivningar.

Vad utmärker då givande förfrågningsformgivande?

En förutsättning för samarbetet mellan människa och AI är vad engelskan benämner ”prompt engineering,” vilket fritt kan översättas som förfrågningsformgivning. Detta sätt att tänka och skriva är tämligen nytt, och innefattar väl utformade förfrågningar med syfte att ledsaga AI:n på bästa möjliga sätt. Förfrågningsformgivandet hjälper till att vägleda språkförståelsemodellen så att den skriver en text som är relevant och som håller sig till ämnet. Detta blir särskilt viktigt då det arbetas med språkmodeller av allmän (alltså icke-specialiserad) karaktär. Förfrågningsformgivandet kan dessutom bidra till att dämpa partiskhet, och främja texter som är inkluderande, rättvisa, och hänsynsfulla.

Det tycks tydligt att detta samarbete mellan människa och AI kommer att bli grundläggande för många verksamheter de närmsta åren – kanske flera årtionden framöver – och den som utvecklar sitt förfrågningsformgivande – sin förmåga att samtala med maskiner – utvecklar en förmåga som kan visa sig vara oerhört användbar, i denna den fjärde industriella revolutionen.

Vad utmärker då givande förfrågningsformgivande? Det beror naturligtvis på situation, uppgift, och språkmodell.

Följande kan dock tjäna som utgångspunkter då information söks:

Skriv specifikt. Skriv klart och tydligt vad uppgiften går ut på. Detta hjälper AI:n att förstå vilket slags svar som förväntas av den, och gör tvetydigheter mindre troliga. 

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Skriv om det väsentliga. Detta hjälper språkförståelsemodellen att hålla sig till ämnet.

Skriv kärnfullt. Undvik överflödig information. Detta hjälper modellen att fokusera på uppgiftens viktigaste aspekter.

Skriv i enlighet med de träningsdata som används för att finjustera AI:n.  Fokusera exempelvis på att använda rätt terminologi för ett visst ämne. Detta hjälper språkmodellen att generera text som till stil och innehåll liknar dessa data. Träningsdata av detta slag kan hittas i offentligt tillgängliga bestånd av data, i ett ämnes forskningsartiklar, och även i publicerad dokumentation angående språkmodellen.

Allt detta skrivande visar att skrivandet, denna antika teknologi, förblir relevant. Förmågan att kunna uttrycka sig väl i text, förblir relevant.

The post Helgessän: Konsten att samtala med maskiner first appeared on Opulens.

NÄTVERKSNATUREN. “Kanske förstår vi endast organismer genom våra metaforer. Ska vi tänka bortom det analoga och in i det digitala? I ett holistiskt svampnät sprids utvecklingen både snabbt och överallt.” Lis Lovén har läst Merlin Sheldrakes Ett sammanvävt liv och sveps med av författarens inspirerande tankegångar.

Ett sammanvävt liv av Merlin Sheldrake
Översättning: Jim Jacobsson
Volante förlag

Merlin Sheldrake har åstadkommit en mäktig debut om svampar i sin bok ”Ett sammanvävt liv.” (Volante förlag i översättning av Jim Jacobsson). Man behöver inte ens vara New Age-biten för att utifrån denna bok se en väv på jorden så inspirerande att man borde bli sökande nörd för resten av livet.

Svamparnas biologi är ett slags organismer, varken växter eller djur, som förmedlar sin struktur utan hjärnkapacitet, men ändå med en förmåga att påverka allt liv. Ett vanligt bröd jäser på grund av svampstruktur. Svampar kan påverka alla ämnen och är viktig i den process som bryter ner höstens löv till jord. Höstens härliga doft kittlar våra sinnen och väcker åtminstone min egen poetiska nerv.

Ändå är svamparnas mekanism till stora delar okända för oss. Forskningen har nyss börjat. Livets uppkomst genom vetskap om svamparnas symbios (dvs samverkan) borde nu kunna öka mänsklighetens förståelse för ekologin. Biologin står inför nya resultat som kan kullkasta våra ingrodda, förutfattade meningar om hur vi tänker begreppet ´liv.` Och finns det liv finns det hopp. Merlin säger det själv: ”När vi luras ut ur våra förväntningar faller vi tillbaka på våra sinnen.” Se där, ekologi, svampar och struktur bortom hjärnans kapacitet! Hur fungerar det?Jag får hur många uppslag som helst i denna underbara bok…

Sheldrake genomgick till och med en LSD-session under ledning av vetenskapsmän. Det är inte långt till att tänka att vin och öl är bryggt på ett slags svampjäsning, så inspirationen kan härmed flöda åt pluralistiska håll. Luras ut ur sin egen förväntning var det, ja! Och visst längtar många dit!

Svampars sexuella nätverk är pluralistiskt, och utan vare sig hjärna eller hjärta saknar de en central kontrollmekanism. De äter inte sin mat likt annat liv, utan de måste uppgå i sitt näringsintag, bli del av det för att kunna få ämnesomsättningen att fungera. Deras strukturer är mer nätverk än det är individ-centrerat, och att förstå ordet “kropp” blir problematiskt. Holismen flödar. Till och med svamparnas sporer påverkar luftrum och atmosfär, kanske i förlängningen väder och vind. Svampar kan minsann överleva även radioaktiv strålning. Liv betraktat som liv måste i denna bok kullkasta allt vi någonsin tänkt! Jag tänker mig förstås att klimatoroliga ungdomar kan behöva denna bok. Ja, resten med!

Min egen tanke är då: Livets helhet som struktur är större än de separata delarna. Och svampar och lavars förmåga att kommunicera via sin struktur kastar nytt sken över biologernas forskningar. Till och med Darwins evolutionsprocess måste omförhandlas och tänkas om.

Om det första livet på jorden uppkom ur svamparnas organismer kan de kanske lära oss mer än våra studier om apor och hominider. Att känna till sin språkvetenskap när det handlar om strukturer kan kanske i framtiden förena banden mellan humaniora och naturvetenskapen. För kanske förstår vi endast organismer genom våra metaforer. Ska vi tänka bortom det analoga och in i det digitala? I ett holistiskt svampnät sprids utvecklingen både snabbt och överallt…

Svampar kan smälta sten, överleva i radioaktiv miljö, fungera som kommunikationsnät liv och liv emellan. Se där! Vetenskapen kan förstås på nytt! Den mänskliga härvan av missförstånd i det moderna samhället behöver få sig en skjuts framåt. Att tänka i termer av nätverk syns mig viktigare än någonsin. Och det nya intresset för österns läror kan förstås på nytt. Tänk bara på kvantmekanik och buddhismen! Buddha menade att själva jaget är en illusion. Ja, illusion som separat del, som ego, men kanske giltigt att förstås som tankarnas nätverk. Att röra sig i alla riktningar, men lära sig att fokusera sitt mål, det är struktur i sig som jag ser det. Än en gång är denna bok del av ungdomarnas hopp om en framtid.

Och kan vi verkligen bota depressioner med psykedeliska medel? Jag låter frågan hänga löst… den är nog problematisk för somliga.

The post Mäktig debut om svampar first appeared on Opulens.

RELATIVISERING. Som så många andra var jag som barn fascinerad av dinosaurier, jag kände naturligtvis till att deras stamträd var uppdelat i två väldiga grenar, saurischia och ornithopoda, och jag drömde om att få klättra runt i de syldaviska bergen och leta efter den felande länken mellan Tyrannosaurus Rex och mina klasskompisar.

Dinosaurierna existerade under en ofattbart lång tid: 175 miljoner år. Det tycker jag att vi ska jämföra med den tid som människor (i form av homo sapiens) existerat: Några fjuttiga hundra tusen år.

Sen kan man ju inte riktigt jämföra på det sättet, eftersom människan är ett däggdjur, och dinosaurierna var… dinosaurier. Med en massa arter, varav Brontosaurus var en, precis som människan är ett av alla däggdjur, och däggdjur har funnits väldigt länge, det måste man nog erkänna trots allt.

Ja, nu blev allt sådär rörigt igen. Men vad jag vill säga är att människan inte var först på planeten, andra har funnits här före oss.

Nu var det ju troligen inte så att en genomsnittlig Diplodocus gick runt och frossade i självgoda tankar om världsdominans på samma sätt som vi människor gör, eftersom det krävs en hel del hjärnkapacitet för att göra hybris till livsluft.

Diplodocus var trettio meter lång, lika lång som två bussar alltså, och vägde trettio ton. Hjärnan vägde 115 gram, så den var ganska precis tio gånger lättare än vår egen.

Det är svårt att veta exakt vad som försiggick i huvudet på en idisslande jättedinosaurie, men vetenskapsmännen säger sig vara relativt säkra på att de till exempel inte hade Facebook. Det innebär att de inte pysslade med att ta selfies som de sedan efterbearbetade med färdiga filter för att ge härliga retroeffekter, eller att de desperat försökte bygga sitt varumärke genom gilla-vänliga inlägg på sin tidslinje.

Dessutom tror man att de varken använde Twitter eller Instagram, och att de som en följd därav förmodligen inte ägnade sig åt att demonisera alla som hade en annan politisk åsikt än de själva.

Mycket tyder också på att de inte byggde väldiga fabriker som spydde ut hälsofarlig och klimatförstörande rök ur sina höga skorstenar, och de verkar heller inte ha uppfunnit vare sig hjulet eller sugrör av plast.

När man tänker lite närmare på det så var det en hel del nödvändigheter som dinosaurierna struntade i att ägna sig åt, de var nog mera inne på att leva det enkla livet: käka mat, sova, ha lite mys med partnern, slåss med grannarna, fly från rovdinosaurier, umgås med flocken, värpa ägg och fostra den nya generationen med mera.

Lite hippieliv kan man nästan säga – flower power, make love not war och så vidare. Men trots alla goda intentioner, precis som det var för hippierna, så var det svårt att undvika vissa interna stridigheter. Det fanns säkert en anledning till att Tyrannosaurus hade 30 cm långa tänder.

Men så dog de ut helt plötsligt. En stor sten föll ned från himlen. Ett ogenomträngligt damm fyllde atmosfären, solstrålarna orkade inte fram till ytan längre, temperaturen sjönk, växterna dog, dinosaurierna frös ihjäl, och sen skulle de vara bortglömda i 65 miljoner år, tills William Buckland hittade resterna av en Megalosaurus 1819.

Så kan det gå, det är lätt att skratta åt dinosauriernas misslyckande med att anpassa sig efter nya förutsättningar, deras oförmåga att tänka positivt och därigenom överkomma alla problem, att de inte var flexibla nog, och att de var dåliga på att hålla många bollar i luften, men det var i alla fall inte de själva som såg till att de dog ut, och det tycker jag att de ska ha en eloge för.

Där är det en tydlig skillnad mot hur vi människor fungerar. Vi har utplånat alla hot. Det finns bara fyra vargar kvar i hela riket, och de lullar runt lite vilset och letar efter dyrbara får att riva. Då ger de jägarna ytterligare en anledning att mörda dem, och så får vargarna äntligen lämna denna jämmerdal och springa fria och lyckliga i de sälla jaktmarkerna.

De sibiriska tigrarna är snart ett minne blott, och nästan alla krokodiler har blivit handväskor och skor, de få kvarvarande gorillorna gömmer sig under de tio träd som ännu inte är nedhuggna i Rwanda, och det är endast de riktiga småkrypen, likt Coronavirus och Malariamyggor, som människan fortfarande har lite problem med.

Vi sitter med mobiltelefoner i händerna och googlar efter brister hos våra medmänniskor, och vi skriver arga saker när tåget kommer försent, och vi har vattenklosetter där vi spolar ner all skit så vi slipper se den och känna lukten av den, och vi sover så sött i varma sovrum och vrider oss i ångest i sextiotusenkronorssängar från Hästens.

Och vi håller inte bara på att utrota alla djur som vi tycker är onödiga eller otrevliga, utan också oss själva. Genom krig, bomber, miljöförstöring och klimatkrossning ser vi till att allting går åt helvete, förstörelse och död bor i våra hjärtan, och vi kan inte göra nånting åt det.

Men kanske om jag flyger lite mindre, eller köper en jättelik elbil kanske? Då kanske allt blir bra igen?

Så för att sammanfatta: dinosaurierna hade stora kroppar och små hjärnor, och dog ut efter 175 miljoner års världsherravälde när ett mindre berg föll ned från himlen. Människorna däremot har små kroppar och stora hjärnor, och de är så intelligenta och logiska och rationella att de klarar av att utrota sig själva på bara en bråkdel av tiden!

The post Tankespeglar: Dinosauriernas uppgång och fall first appeared on Opulens.

ARTIFICIELLT. “Vad händer i förlängningen om vi skapar maskiner som tänker och handlar själva, i så kallad singularitet? Kommer vi värdera dessa tankar och handlingar i lika hög grad som mänskliga alster?” Erik Cardelús har läst De skapande maskinerna av Marcus de Sautoy.

De skapande maskinerna: Hur AI lär sig koda mänsklig kreativitet
Av Marcus de Sautoy
Översättning: Sara Lindberg Gombrii
Natur & Kultur

Kampen mellan människa och maskin är ett vältuggat tema. Från Golem till Frankenstein, Blade Runner och Robocop, till Terminator och dagens AI, det finns rikligt med röster som fascinerats och förfärats över att människor kan överlistas och övertrumfas av maskiner.

Vill man undvara Science-fiction-läsningen men ändå ha mer, rekommenderas läsning av Marcus du Sautoys De skapande maskinerna. Författaren är till vardags professor i matematik vid Oxfords universitet, men har en riklig populärvetenskaplig publikation bakom sig. I centrum står frågan om vi kan skapa högklassiga konstverk med hjälp av artificiell intelligens. Kan vi koda oss fram till kreativitet? Och vad innebär det för oss som människor och civilisation?

Du Sautoy tar avstamp i tre spel där dataprogram slagit de skickligaste människorna: schack, go och Jeopardy. Redan 1997 kom datorn Deep Blue att besegra stormästaren i schack Gari Kasparov. Därefter vann algoritmen Watson mot två stormästare i Jeopardy. Ännu större blev sensationen då algoritmen AlphaGo 2016 sopade banan med Sedol, den sydkoreanska stormästaren i go på ett konferenshotell i Seoul. Just detta globalt spridda asiatiska spel hade länge ansetts som speciellt komplext och beroende av mänsklig list.

Men att låta maskiner styra oss är inget nytt. Många centrala mänskliga beslutsfunktioner har idag överlåtits till algoritmer: pensionssparande, nätdejting och GPS, för att nämna tre.

Så pengar, kärleksliv och rumslig orientering är alla ofta outsourcade till maskiner, för att inte tala om de sociala medierna som utgör en central spelplan för våra tankar och samtal med andra människor. Men ändå – hur enkelt är det egentligen att hålla koll på människor? Dagens coronakris och börsras visar osäkerheten i att kartlägga och förutsäga mänskligt handlande och dess systematiska utfall. Människor mörkar, förskönar och förvanskar på ett sätt som gör indatan skev och utfallen därför svajiga. För vem överskattar inte sitt handtvättande och underskattar sitt fysiska kringdrivande? Vem har inte örnkoll på sina lån och utgifter fram tills att bubblan spricker?

En intressant fråga som återstår är om maskinerna kommer att kunna skapa dramer som Shakespeare och symfonier som Bach.

När samtidens medialiserade smitthärdar snabbväxlar från att vara dyrhyrda alpstugor till trångbodda hyreslägenheter på Järvafältet, för att sedan fastna i bilden av det osäkra äldreboendet, kan vi inte hävda att vi alltid ser allt klart, varken nu eller i framtiden.

En intressant fråga som återstår är om maskinerna kommer att kunna skapa dramer som Shakespeare och symfonier som Bach. För något är det med kreativiteten och originaliteten – en grundläggande tankestruktur i vår civilisation som konstituerar den enskilda individens unika och okränkbara värde. Som bleka kopior och kopiatorer tappar vi både marknads- och kulturvärde. Vi riskerar att bli ointressanta och ointresserade gråsuggor i marginalen.

Men ändå – dagens algoritmer kan enkelt komponera ihop en låt som kombinerar centrala element i de senaste 20-årens hitlåtar. Svänga ihop solig sommarhit, lägga ihop en läcker landsplåga och plocka ihop pudelfrissig powerballad. Att dagens musikindustri i hög grad styrs av låtskrivarteam som digitaldesignar fram hitprodukter som sedan spelas in av redan etablerade artister med star quality, är ingen nyhet. Inte heller att de flesta stora fotbollslag använder statistikprogram vid alltifrån träning till taktik. Så varken bollen eller hitlåten är helt rund, utan mycket algoritmisk.

Bortom populärkulturens fotboll och powerballader, kan man luras att tro att de riktigt stora kompositörerna kommer undan. Här finns ju en unik verkshöjd, som det kallas på juridiska. Men tvärtemot detta menar du Sautoy att Bach ”förtjänar titeln som den förste musikkodaren.” Här ligger kompositionerna mycket nära det matematiska språket, vilket får du Sautoy att missta en komposition på radion för att vara skriven av den genialiska barockkompositören från Leipzig. Bestörtning följer:

”När det tog slut väntade en chock: presentatören avslöjade att stycket hade skapats av en algoritm. Jag tror inte att det var att jag hade lurats till att tro att det var Bach som gjorde mig så omtumlad, utan mer det faktum att jag för en kort stund hade berörts av det jag hörde.”

Förnuft och känsla, förvisso. Men vad händer i förlängningen om vi skapar maskiner som tänker och handlar själva, i så kallad singularitet? Kommer vi värdera dessa tankar och handlingar i lika hög grad som mänskliga alster? Att låta maskiner komponera musik, skapa bilder och skriva texter är också billigt. Inga fackförbund, ingen A-kassa eller F-kassa behövs, bara skickliga programmerare som stämmer av med någon trendkänslig entreprenör som hyrs in. Men är detta önskvärt? Vill vi ha det så?

En uppenbar fördel med algoritmiska alster kan vara att vi slipper Kulturmannen. Det har ju klankats så mycket på honom, från Hugo Rask till Metoo. Nu kan vi minimera hans tölpaktigheter och den tröttsamma genikult som omhuldat honom så länge. Ingen mer infekterad tystnadskultur och dyra förtalsrättegångar, för om algoritmer producerar något olämpligt drar vi bara ut sladden eller låter någon koffeinglåmig hackare installera virus som dödar verket och upphovsprogrammet ifråga. And the rest is silence, som prins Hamlet säger.

Vi kan också lösa snedrepresentationen inom kulturlivet, vilket besparar oss en massa mångfaldskonsulteri, ilskna debattartiklar och sega avhandlingar om ingrodda och halvkonspiratoriska maktordningar. Inga genus eller rasifierade kategorier finns att bråka om längre, inte hos outade upphovspersoner i alla fall. Alla röster är cis, hbtq och queer, på en och samma gång. Kanske kan detta upplevas som otajmat och rent av orättvist av en del, nu när dagens litterära scen allt mer tas över av kvinnor och vissa känner ett stygn av revanschlusta inför denna trend.

Vad är dock den kultursociologiska och existentiella kärnan i allt detta? Med algoritmiska alster befrias och berövas verket sin upphovsperson och sin upphovssituation. Texten tappar kontext, geniets ansikte bleknar bort, den upphöjda scenen demonteras och rampljuset slocknar. Ingen glammar på galor längre. Bara ettor och nollor dansar fram, plus en massa koffeindryck som dricks av kodarna.

En anonym algoritmisk litteratur är ju så långt ifrån dagens bästsäljande och medietränade krimförfattare och autofiktiva skribenter man kan komma.

Men återigen – vill vi och kan vi ha det så? För kommer pendeln verkligen kunna svänga från dagens kändisvurmande och personadrivna kulturliv till ett algoritmiskt kulturliv utan vare sig skvaller, skandaler och sexuellt begär? Inget jubel, juck eller JAG. En anonym algoritmisk litteratur är ju så långt ifrån dagens bästsäljande och medietränade krimförfattare och autofiktiva skribenter man kan komma. Inga fejs, inga skandaler, inga hemma-hos-reportage finns att tillgå. Inte heller någon spännande gåta att knäcka, som hos Elena Ferrante eller Thomas Pynchon.

Eller är vi inte evolutionärt programmerade att vandra i flock och låta oss domineras och dompteras av ledare? Ledare med olika form och funktion, men som ändå driver flocken och befriar oss från bördan att tänka helt själva och därmed löpa risk att hamna utanför flocken. Ledare som på den förnäma kanten inkarneras av kultursidornas tongivande smakdomare, kulturklubbarnas pondusröster och de vetenskapliga akademiernas beslutslejon, men som på den mindre fina, kommersiella sidan, förkroppsligas av rock ‘n’ roll-arketypernas juckande rockstjärnor och trendbilagornas välsmorda bloggare, kommunikatörer och influencers. Att människor söker sig till ledare och ledstjärnor är inget nytt, allra minst i tider av förändring och förvirring.

Hos du Sautoy väcks många intressanta frågor, men här ges inga enkla och entydiga svar. Istället öppnas utrymme för eget tänkande, men också för framtiden. För AI är en av dagens mest dynamiska fält. Det digitala snabbtåget dånar framåt.

Men avslöjar inte själva läsakten sig själv här, med lite dekonstruktion? Hade undertecknad verkligen valt denna bok om den varit skriven av ett antal algoritmer som någon anonym kodare eller något kodarteam hade knappat ihop? Behövs inte den mänskliga interaktionen – ett tilltal i det sociala rummet – för att vi ska intressera oss för ett innehåll och en avsändare? För mig är Marcus du Sautoy en matematikprofessor från Oxford redan innan läsningen tagit sin början, ett ingångsvärde som först dragit mig till boken och som sedan fyllts på. En författarröst som tilltalar mig och med vilken det förs en dialog under läsningen, en relation inte helt olik de spegelneuroner som gör att bebisar försöker härma de vuxnas ansiktsuttryck redan vid födelsen. Marcus du Sautoy berättar, jag för dialog med honom, omvärlden och mitt tidigare vetande. För våra hjärnor är socialt inställda; det har dagens neurovetenskap slagit fast, långt bortom lust och leda.

Men från födelsen till graven händer mycket med oss; vi lär oss en massa saker, som att läsa och uppskatta berättelser, själva och tillsammans med andra. Om denna inpräglade form för kulturupplevelser är biologiskt förutbestämd eller en social inprägling som kan justeras, återstår att se. Och den som tar del av framtidens algoritmiska böcker, konstverk och låtar får avgöra hur kul det blir med en digital Mona Lisa, en Hamlet 2.0 och algoritmisk Bach II.

The post Är mästerverk skapade av algoritmer egentligen önskvärda? first appeared on Opulens.