TRUMPERAN. “Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati”, skriver Lars Borghem som läst Masha Gessens Surviving Autocracy.

Surviving Autocracy av Masha Gessen
Riverhead Books

Masha Gessens Surviving Autocracy börjar med en genomgång av Donald Trumps alla felbeslut när det gäller covid-19. Hon jämför med Sovjetunionens reaktion på Tjernobylolyckan 1986. Gessen funderar över vilket språk vi ska använda för att förstå utvecklingen både i staterna i forna Sovjet och i dagens USA.

Åsa Wikforss bekände i sin bok Alternativa fakta (2017) sin tilltro till de amerikanska institutionerna i en tid präglad av Trump och andra kunskapens fiender. Masha Gessen påminner istället om en artikel hon skrev för New York Review of Books efter valet av Donald Trump till president med budskapet ”Institutionerna kommer inte att rädda dig”. Hon jämför med Ryssland, Ungern och Israel där institutionerna har sviktat och nu ser hon USA följa efter.

Auktoritära ledare använder dramatiska händelser i den egna nationen för att utöka statens makt över medborgarna och hon använder riksdagshusbranden i Berlin och Hitlers favoritjurist Carl Schmitt som exempel. Putin och Trump har följt i hans spår men Gessen menar att Donald Trump inte är ett undantag utan är den logiska slutstationen på en repressiv utveckling från Abraham Lincoln, Woodrow Wilson och framåt, över George W Bush och Barack Obama.

Ett kapitel heter Vi kan kalla det en kakistokrati, det vill säga en regering styrd av de sämst ägnade eller minst kvalificerade människorna och Gessen ger många exempel på amatörer och svindlare runt Trump. Andra teman i hennes bok är korruptionen och Trumps fascination för Vladimir Putin och andra auktoritära ledare i Nordkorea, Brasilien, Filippinerna, Ungern, Israel, Saudiarabien, Turkiet och Kina.

Ett kapitel handlar om Robert Mueller och utredningen om det fanns ett samband mellan Trumps valkampanj och Ryssland före och under presidentvalet 2016. Hon är besviken på rapporten som inte lyckades knyta ihop alla trådar och på kongressen som inte klarade av att följa upp rapporten. Här kan man påminna om att Masha Gessen besökte Skavlan under 2017 och då talade om den undersökning om rysk inblandning i valet som beställts av Barack Obama. Undersökningen som i en redigerad version presenterades för allmänheten några veckor innan Trump tillträdde som president har konstant misstolkats i den svenska pressen. Jag skrev om Gessens besök hos Skavlan, där hon kallt räknade med att varken Skavlan eller hans publik var så informerad i saken.

När hon skriver att en autokratisk attack i USA bygger på en koncentration av makten i presidentadministrationen och äktenskapet mellan pengar och politik, är det lätt att hålla med henne. När Trumperan är slut finns det ingen normalitet att gå tillbaka till. Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati, om det är det vi väljer att vara.

Även den politiska debatten måste förnyas, menar Gessen. Den saknar fantasi och ambition. Den handlar mer om vad som är realistiskt och lagligt än rätt och rättvist. Det är detta tråkiga, neutrala och ihåliga rum som medierna ständigt skapar, som Trump har stoppat fullt med grovheter, grymhet och lögner. Efter Trump måste journalisterna börja betrakta sin publik inte som passiva åskådare av en katastrof som inte kan förstås, utan som deltagare i ett projekt att skapa en framtid tillsammans med medborgarna.

The post De sämst ägnade och minst kvalificerade first appeared on Opulens.

UNIONENS KRIS. Jugoslaviens siste premiärminister Ante Marković kämpade hårt med att utveckla demokratin, liberalisera marknaden och europeisera landet. Även om han misslyckades, kan hans idéer vara intressanta i dagens diskussion om hur Europeiska unionen bör utvecklas. 

1990-talet var i Europa en period av både integration och desintegration. Den mellanstatliga europeiska gemenskapen utvecklades till en övernationell styrelseform med flernivåstyre. Jugoslavien, som var världens enda odemokratiska federation med tydlig maktdelning, hamnade å sin sida i krig och föll sönder. Men premiärminister Markovićs syn på demokrati och federalism skulle kunna vara intressanta i dag med tanke på den politiska och institutionella utvecklingen i unionen.

Marković ville liberalisera marknaden, demokratisera federationen och forma en bättre välfärdspolitik. Jugoslavien skulle europeiseras och få stöd av det blivande EU. Stora delar av den jugoslaviska befolkningen stödde reformerna, men de nationalistiska eliterna i framför allt republikerna Serbien och Kroatien var emot dem. Nationalisterna uppfattade både marknadsreformerna och demokratiseringen som ett hot mot deras korrupta kontroll över ekonomin och den politiska makten.

Under Jugoslaviens sista år präglades landet av ett mellanstatligt beslutsfattande som kan påminna om dagens EU. Markovićs reformer misslyckades bland annat därför att den jugoslaviska demokratin var alltför outvecklad. De nationalistiska partierna blev också den tidiga demokratiseringens stora vinnare genom att skapa rädsla och ställa etniska grupper mot varandra. När mellanstatligheten upphörde att fungera fanns det inte längre något intresse av att hålla ihop landet.

Kroatiens nationalistiske president Franjo Tudjman menade att EU precis som Jugoslavien var ett ”liberalt experiment” som skulle falla sönder. EU har ju också länge upplevt svåra politiska kriser. Mellanstatligheten har brister i form av exempelvis slutna förhandlingar som leder till centralisering utan demokratisk kontroll och dåligt deltagande i valen till Europaparlamentet. Kommissionen väljs fortfarande av de folkvalda på nationell nivå, och tanken är att varje land ska ha sin egen kommissionär, vilket innebär en omfattande byråkrati.

Även om EU har flernivåstyre finns det ingen tydlig maktdelning eller några starka institutioner på områden som finanspolitik, migration och energi. Och liksom det fanns olika idéer om vad Jugoslavien skulle vara, finns det gott om idéer om vad EU borde vara. I dag pågår diskussioner i unionen om centralisering och decentralisering, integration och nationalisering, federalism och konfederalism. Samtidigt styrs unionen av politiker som i första hand är ansvariga inför sina nationella väljare och som ofta ser idén om en europeisk demokrati och federation som ett hot mot sin egen makt.

Att reformera ekonomin är lättare än att reformera politiken. I unionen pågår just nu olika typer av politiska konflikter mellan vänster–höger, GAL–TAN, globalism och nationalism, nord–syd, väst–öst, centrum–periferi. Om EU ska kunna utvecklas efter alla kriser måste det till starka kompromisser som kan omfatta såväl marknadsliberaliseringar och investeringar som sociala åtgärder där progressiva aktörer kan enas.

För att EU ska få större legitimitet krävs en fungerande övernationell demokrati, ett EU-medborgarskap och en europeisk offentlighet. Vägen dit går inte via nationella politiker, utan via paneuropeiska rörelser.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Jugoslavien visar vad EU borde vara first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. “Det är ju så det är med sevärdheter. Byggnader, monument eller rentav bilder som stora delar av världen matats med och som fått ett mer allmängiltigt innehållsfilter. Vars ursprungliga mening eller värde glömts eller tappats bort någonstans på vägen”, skriver Ida Thunström.

Det kan vara lite kul att åka buss över Öresundsbron tillsammans med amerikanska turister. Eller kanske brittiska. I deras fascinerade utrop och oerhört engagerat fotograferande inser man vilken dragningskraft den där bron kan ha. Den är förvisso en vacker konstruktion, med flera intressanta tekniska detaljer, men en turistattraktion? Jag kommer inte undan tanken att det i första hand beror på teveserien Bron. Inte alls särskilt konstigt, en hel deckarvärld lever bakom bilden. Där den mystiskt och lockande sträcker ut sig i vinjetten inför varje episod, tillsammans med seriens signaturmelodi. Samtidigt som Öresundsbron blir till mer än stål och betong i denna förvandling, reser sig en mur som gör att den inte riktigt ses för vad den i grunden, helt fristående, är.

Signaturmelodier och signaturbyggnader. En av världens av det sistnämnda allra mest kända, Eiffeltornet, har en intressant bakgrund som handlar både om historia och konstvetenskap. Nu är den dock främst en bild av allt det som utgör vår bild av staden Paris. Det krävs en viss ansträngning för att kunna avgöra hur det faktiskt ser ut, Eiffeltornet. Hur vackert är det egentligen? Då tornet uppfördes var det ju en exceptionell byggnad, men inte är det väl det som vi i första hand upplever när vi ser det för första gången. Det är ju så det är med sevärdheter. Byggnader, monument eller rentav bilder som stora delar av världen matats med och som fått ett mer allmängiltigt innehållsfilter. Vars ursprungliga mening eller värde glömts eller tappats bort någonstans på vägen. Alla dessa filter, kollektiva eller personliga, alltid närvarande…hur gör man sig fri ifrån förutfattade meningar?

Det är ett besvärligt konststycke att se saker för vad det är, att inte fastna i samma gamla tankar. Inte minst när det gäller konst och kultur. Kunskaper, termer, och andra hindrande faktorer som en övermättad depå av tidigare konstupplevelser kan leda till lägger sig gärna och berövar omdömet. Hur ser en situation ut, i vilken vi betraktare erbjuds en genuin chans att se saker med nya ögon? Jag vet faktiskt inte. Att skapa ett sådant rum är nog lättare sagt än gjort. Att komma undan kollektiva och personliga filter, alla dimridåer som utgörs av allt det som är en själv, är det ens möjligt?

Det känns bra att tänka på Tensta Konsthall. En väletablerad och högst professionell institution i vilken till synes vitt skilda världar faktiskt ges tillfällen att existera parallellt. Marie-Louise Ekmans bilder ackompanjeras av läxläsning och konstkollo för barn och ungdomar. Det erbjuds kvinnocafé och arabiskt språkcafé, men också symposium och veganbrunch med all sin där självmedvetenhet, den som hör konstscenen till. Det tar tid att bygga upp en väl fungerande konstinstitution. Och visst har det av betydelse hur förutsättningarna ser ut. Finansiärer, naturligtvis, men även att det står individer med en stark vision bakom projektet. Och ganska mycket envishet, det är ju alltid lättare att låta var sak stanna på sin plats.

I Sparbankshallen i det lilla samhället Bromölla utanför Kristianstad drivs sedan ett drygt år tillbaka en utställningsverksamhet. Huvudansvaret bärs av det närliggande (konstnärsdrivna) kulturhuset IFÖ artcenter. En väldig massa envishet och starka visioner finns det där. Sparbankshallen är kommunens sporthall, och konstutställningarna står därför i direkt anknytning till innefotboll och bandy. Barn och ungdomar springer dagligen runt i lokalerna och är barn och ungdomar, och ibland smyger någon av dem runt och råkar få syn på en bild som de utan dessa omständigheter inte skulle få tillgång till. Samma lokal, under samma tak, men inte riktigt med samma besökare, är det inte just där en liten tavla har störst möjlighet att göra ett avgörande avtryck? När man är liten och vilsen behöver man komma ihåg just det, att andra världar än den egna alltid är möjlig. Är man inte redan lite förvirrad så är det kanske dags att bli det.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Hur konst äger rum first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. “Wilderoth går rakt på sak och tar i itu med det slags egoframhävande teatersyn som tillåts frodas på många institutionsteatrar,” skriver Clemens Altgård i sin recension.

Ett manifest för teatern av Monica Wilderoth
Björn Wilderoth förlag (2017)

I början av 00-talet verkade det som om manifestens tid var förbi, inte bara i politiken utan även i kulturvärlden. Det berodde i hög grad på att modernismens tankegods sågs som passé i postmodernitetens tidevarv. Men så kom den svenska översättningen av Valerie Solanas SCUM Manifesto från 1968 (översatt sju år tidigare av Sara Stridsberg) i en nyutgåva under 2010. På så vis fick boken en förnyad aktualitet genom att citeras i den inhemska politiska debatten. Kanske var manifestens tid inte förbi, trots allt.

Till exempel skrevs det 2009 två litterära manifest. Det rörde sig först om sju författare som publicerade ett manifest i DN där de gav uttryck för en gemensam vilja till ett förnyande av romankonsten. Det dröjde inte länge förrän 31 andra författare gick ut med ett motmanifest i samma tidning. Det första uppropet hade faktiskt ett drag av äkta manifest, även om det var en rätt harmlös bekännelse till en rent berättande skönlitteratur av klassiskt snitt. Motmanifestet var i grund och botten riktat mot dem som försöker formulera en bestämd syn på litteraturen och skapandet. Så det var snarast ett antimanifest med andemeningen att var och en bör skriva som den vill.

Uppenbarligen var 2009 ett bra år i Sverige för manifestskrivande. Då utkom nämligen också Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet, en skrift som primärt handlade om musikens ställning i en digitaliserad värld och hur vi måste lära oss hantera effekterna av det musikaliska överflödet i en tid när nästan allt som produceras blir tillgängligt via nätet. Fleischer pläderade bland annat för sociala gemenskaper som ett slags analog motkraft.

Men sedan dess har det återigen varit ganska tunnsått med manifest. Men nyligen, i slutet av 2017, efter en höst som präglats av #metoo-kampanjen, fick jag ett helt nyskrivet manifest i mina händer. Det rörde sig om Ett manifest för teatern (utgivet av förlaget Björk Wilderoth) författat av Monica Wilderoth, som är skådespelare, regissör och dramatiker.

Det förvånar mig inte att just hon skrivit ett manifest. Redan Wilderoths kulturdebattinlägg i DN, i slutet av augusti 2017, hade drag av manifest med rubriken ”Kraven på lönsamhet försämrar svensk scenkonst”. Det utgick från problemen på Borås stadsteater där hon själv arbetat som teaterchef. Hon hoppade dock av det jobbet för fyra år sedan och riktade den gången skarp kritik mot Borås Kulturförvaltning och talade om hur administration och ledning systematiskt förhindrade henne från att fullfölja sitt uppdrag.

Ett manifest för teatern handlar inte bara om teaterarbete utan kan också läsas som en kritik av ett samhälle som ”inte är till för människor”. Wilderoth går rakt på sak och tar itu med det slags egoframhävande teatersyn som tillåts frodas på många institutionsteatrar. Enligt Wilderoth måste teaterkonsten syfta högre än till enbart reproduktion och att ”visa upp det vi redan vet”.

För att uppnå en förändrande potential krävs det då, enligt manifestet, att aktörerna ger upp egotänkandet. Wilderoth åberopar en tänkare som Gandhi: ”Var den förändring du vill se i världen”. Tonen är trots allt hoppfull: ”Så istället för att låta oss nedslås av mörka tider och urgröpningar av konstformen/samhället, bör vi se det här som ett tillfälle där vi kan stärka våra visioner, organisera oss och rikta blicken mot den stora bilden. Världen, demokratin, freden.” Slutsatsen är således att det måste göras genom att vi förändrar oss själva.

Det finns åtskilligt av allmän livsfilosofisk visdom i Ett manifest för teatern och åtskilliga av manifestets grundläggande idéer torde vara tillämpliga även utanför teatervärlden. Det är ett manifest för vår tid. En tid då ekonomer och administratörer alltför länge haft alldeles för mycket att säga till om på kulturområdet. Inför det nya året 2018 vill jag citera slutraderna i Wilderoths manifest: ”Om du vill att världen ska vara rättvis, klok och jämställd, så börja med att vara det själv.”

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Ett manifest för vår tid first appeared on Opulens.