POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

OBEHAG. Elisabeth Brännström har med ett stigande obehag läst Johanna Frids nya roman “Haralds mamma”. Det är en bok som, enligt Brännström, rymmer allt för mycket av hat och förakt mot kvinnor från 68-vänstern.

Haralds mamma av Johanna Frid
Albert Bonniers förlag

Den inledande scenen i Johanna Frids nya roman Haralds mamma utspelar sig på en så gott som öde liten flygplats i norra Sverige där Haralds flickvän, bokens berättarjag, oväntat stöter på Haralds mamma, en kvinna hon hatar och föraktar. Båda två suktar efter att få ta hand om Harald, som varit på ett behandlingshem i Norge, men flygplanet blir försenat och berättarjaget och mamman tvingas umgås under nästan ett helt dygn.

Det är ett umgänge som ingen av dem uppskattar, men där avskyn för den andra kvinnan ligger nästan helt hos berättarjaget, som genom att förmedla sina inre tankar visar upp ett ohöjlt förakt både för Haralds mamma och de kvinnor ur hennes generation som författaren väljer att kalla för ”rödvinsvänstern”, alltså kvinnliga feminister födda någon gång mellan 1945 och 1960.

Johanna Frids berättarteknik bygger på att den pinsamma situationen på flyg-platsen varvas med tillbakablickar på den situation som tagit båda kvinnorna dit och själva tekniken fungerar rätt så bra.

Romanen är snyggt upplagd, språket är vasst och välslipat. Läsaren får en ganska tydlig bild av den knepiga situation som berättarjaget och Haralds mamma, två helt väsenskilda människor, hamnat i på grund av Haralds tablettmissbruk.

Berättartekniken är alltså fullt fungerande och Johanna Frid är språkmässigt skicklig, men tyvärr förstörs snart den här skildringen av berättarjagets hat gentemot Haralds mamma, Enligt berättarjaget utsätter Haralds mamma henne, ständigt och jämt, för långa, tråkiga utläggningar om hur livet såg ut för FNL-are och kvinnosakskvinnor under sextio-och-sjuttiotalen, Decennier då det, enligt mamman, fanns en betydligt starkare sammanhållning mellan politiskt engagerade människor på vänsterkanten.

Berättarjagets förakt tar sig mer och mer groteska proportioner och Haralds mamma framstår alltmer som en rynkig, ständigt pratande, rökande, ätande eller drickande ”proggmumie” som det står berättarjaget fritt att reta sig på. Till och med för småsaker som att mamman säger ”men gott var det!” efter en måltid, en ganska minimal social fadäs kan man tycka. Jag har i alla fall varit med om betydligt värre.

Visserligen, kan jag förstå att berättarjaget inte vill ha Haralds mamma placerad rakt in i mitten av sitt förhållande. Tanten verkar ägna mycket av sin kvarvarande kraft till att bibehålla greppet om sin son. Det är förståeligt att berättarjaget inte heller alltid orkar lyssna på långa, monotona utläggningar om livet i vänsterkretsar på sjuttiotalet, men hennes överlägsna, snorkiga förakt tillåts gå alldeles för långt.

I de intervjuer med Johanna Frid, där hon talar om sin roman framgår det att författaren delar sitt berättarjags åsikt om de äldre kvinnor som hållit fast vid ett socialistiskt samhällsengagemang.

Frid uttrycker, med all önskvärd tydlighet att  ”sextioåttagenerationens” feminister ska sluta vara så högljudda och ”sänka sina röster så att andra kan höras”. Som jag uppfattar det betyder det här ganska märkliga uttalandet att de bör sätta munkavle på sig själva för att släppa fram den del av 80-talsgenerationens kvinnor som uppenbarligen ser negativiteter överallt.

Inte heller känns det som om berättarjaget har speciellt mycket vettigt att komma med. Föraktet för andra människor och företeelser gäller nämligen inte enbart Haralds mamma, det involverar nästan alla som finns i närheten av den godmodige, men nervöse juristen Harald (berättarjaget liknar honom ofta vid en Golden Retriever). Det är fel på alla hans vänner, både på hans manliga juristkompisar och hans tjejkompis, socionomen Amanda, och det är också fel på Malmö, staden dit berättarjaget valt att flytta för att få bo med Harald. Denne man som hon knappt verkar tåla något intimt umgänge med, fast hon påstår sig älska honom.

Eftersom romanen uppenbart ber läsaren välja sida, gör jag precis det och för min del är det är det ett ganska enkelt val. Trots att Haralds mamma, med sina långa, trista monologer, påträngande besök, sin bossiga attityd, sina fula omoderna kläder och rynkor och ”påsiga leenden” verkar vara jobbig att ha att göra med, känner jag att jag ändå föredrar henne. Hellre umgås jag med en sådan person än den snipiga, nedlåtande unga kvinna som Johanna Frid valt till sitt berättarjag.

Lite mer sammanhållning och samarbete mellan kvinnor ur olika generationer hade med tanke på dagsläget varit önskvärt.

The post Frids roman genomsyras av hat och förakt first appeared on Opulens.

ÅRETS BOK. Ann-Helén Laestadius roman “Stöld” har utsetts till Årets bok 2021 av läsarna i Bonniers Bokklubbar. Romanen handlar om det hat som fortfarande riktas mot samerna.

Nioåriga Elsa blir vittne till hur en ickesamisk man, Robert, hugger ner hennes ren Nástegallu och sedan hotar henne till tystnad. Av skräck vågar hon inte peka ut honom för polisen utan bär i stället med sig traumat som ska påverka henne för resten av livet.

– Det är ett slag i magen på henne, hon förstår att det finns ett hat mot samerna, lite så var det för mig också. Så länge jag var barn och hemma var jag så trygg i allt det samiska, sedan började skolan och det blev nästan chockartat att inse att det fanns de här strömningarna, sade Ann-Helén Laestadius till TT när boken publicerades i februari.

“Stöld har varit den viktigaste och även svåraste boken jag skrivit och att läsarna tagit den till sitt hjärta betyder allt för mig” konstaterar hon nu i ett pressmeddelande. Läsarna i Bonniers bokklubbar fick tolv titlar att välja på i omröstningen till Årets bok 2021. Själv urvalet hade gjorts av bokklubbarnas litteraturredaktörer. På andra plats kom “De kapabla” av Klas Ekman och “Je m’appelle Agneta” av Emma Hamberg.

Förstapriset består av 30 000 kronor och en staty.

TT NYHETSBYRÅN

The post Läsarna valde “Stöld” som bästa bok first appeared on Opulens.

HATSVANSAR. Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Stefan Bergmark skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.

Under en tid har det pågått en debatt om hoten mot opinionsbildare och ansvaret dessa själva har över sina hatiska så kallade nätsvansar. Senaste dagarna har diskussionen fått ytterligare fart sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, på grund av alla hot han fått utstå, vittnat om hur han tränar boxning och funderar på säkerheten kring sin bostad med mera. Såväl Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt har skrivit tänkvärt i debatten.

Arpi saknar självinsikt och är en elefant i porslinsfabriken menar advokaten Anne Ramberg och visst, den som är utan synd får kasta första stenen och så vidare. Problemet är bara att nästan alla inblandade inte är utan skuld, förmodligen inte heller du som läser dessa rader eller jag själv som skriver dem.

Ja, försyndelser kan förstås graderas. Att tysta sina meningsmotståndare genom att piska upp sin nätsvans ”är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare”, skriver mediestrategen Brit Stakston. Självklart. Att påstå något annat är historierevisionism. I åratal spred extremhögern hat och hot mot sina meningsmotståndare innan knappt någon annan svarade med samma mynt. Utan nätsvansen och propagandakanalerna de kallar alternativmedier skulle Sverigedemokraterna knappast varit i närheten av att komma in i riksdagen. Det är också i den miljön lejonparten av hatiska drev idag fortfarande uppstår.

Skillnaden mot för några år sedan är att det inte bara är exempelvis feministiska debattörer, hbtq-aktivister och så vidare som drabbas. Även liberala opinionsbildare drabbas idag av ytterhögerns hat och ett liknande beteenden har även uppstått på vänsterkanten. Hatiska drev har blivit en nätkultur.

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. För makt korrumperar som bekant. Att hoppas på att någon med tusentals följare själv ska börja rensa i leden är naivt. Nej, ett systemkritiskt perspektiv ifrågasätter istället de som tillhandahåller samhällsdebattens plattformar. Som Jörgen Huitfeldt påpekar så tjänar de multinationella jättarna Facebook och Twitter ”miljarder på att låta detta apspel pågå.” Demokratin perverteras när diskussionens förutsättningar styrs av dessa vinstintressen.

Som enskild medborgare kan du faktiskt också välja hur mycket du vill stödja apspelet eller ej. En förflugen like eller retweet må vara, men vilka medier stödjer du aktivt genom att lägga slantar på abonnemang eller prenumerationer? Man kan sällan gilla allt ett media producerar men de som i klickjakten parasiterar på hatdreven i sociala medier, underblåser och ibland kanske till och med initierar dem kanske inte är värda dina pengar.

The post Vilka medier stödjer du? first appeared on Opulens.

PROBLEM.  Datorspel har med tiden fått högre status som kulturyttring. Samtidigt finns det problem i spelvärlden med rasism, sexism och homofobi bland unga, manliga spelare.  Myra Åhbeck Öhrman kommenterar fenomenet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Datorspelsvärlden är en kultursfär som länge dragits med en nördstämpel. På samma sätt som annan kultur med samma stämpel har den dragit till sig människor som av olika anledningar känner att de inte passar in i samhället utanför. För många blir spel den fristad där de kan vara sig själva.

Men spelvärlden har också ett rykte om sig att — som hobbies som domineras av arga unga män brukar — ha problem med rasism, sexism och homofobi. Det visades inte minst genom den autonoma onlinerörelsen GamerGate.

Kampanjens påstådda syfte var att lyfta oetiska fördelar som gavs till vissa spelutvecklare på grund av deras samröre med speljournalister och att kritisera att spelmediet påverkades för mycket av progressiva, feministiska politiska beslut. Vad det urartade i var ett öppet krig mot kulturell diversifiering och social kritik i spelbranschen. Ett krig som till stor del utkämpades genom hot och trakasserier riktade mot kvinnor som sågs som ansvariga för utvecklingen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ironiskt nog blev nog resultatet av den massiva hatkampanjen att många som inte tidigare fått upp ögonen för frågan insåg hur viktigt det är att jobba för en spelmiljö som är välkomnande för andra än de vita män som dominerar den. Även om det fortfarande finns skräckexempel på objektifiering av kvinnor i spel så finns det idag betydligt fler exempel även på motsatsen. Men än idag möts spelinslag som vissa uppfattar som progressiva/feministiska av spridda, men högljudda protester.

Svenska utvecklarna Dice valde i den senaste upplagan av den populära spelserien Battlefield att fokusera på de mindre utforskade aspekterna av andra världskriget. Det gav dem möjlighet att till exempel porträttera  kvinnor i den norska motståndsrörelsen och senegaleser som stred för de franska kolonialtrupperna .

Ni förstår nog vartåt det barkade. Upprörda tyckare anlände en masse till kommentarsfält för att skriva av sig sin frustration över att en spelserie som i fyra upplagor fokuserat på vita män i krig plötsligt frångick temat. Till slut fick moderatorerna för spelets subreddit (ett underforum på sajten reddit.com) nog och förbjöd diskussioner kring det specifika ämnet. De sa att de aldrig tidigare utsatts för så mycket ”brigading” — det vill säga, invasioner av kommentatorer som inte vanligtvis var aktiva i forumet.

Att en del spelare ser inkluderingen av kvinnor, hbtq-personer och icke-vita som ett hot mot något de upplever som en fristad, är tydligt. Som att valet att visa dessa karaktärer är ett sätt att tvinga på dem progressiva värderingar mot deras vilja.

Det är inte bara absurt att tro att spel utan dessa inslag skulle vara någon sorts tom yta, helt utan värderingar som skulle kunna påverka dem. Det är dessutom historielöst. Under 80-talet var kvinnor inte bara några av de största namnen inom spelutveckling, utan också en självklar del av deras marknad. Spel sågs som något till hela familjer, långt ifrån den pojkklubb de började marknadsföras som under 90-talet.

Oavsett om det är tonårstrots eller genuint hat som ligger bakom attackerna på minoriteter och kvinnor inom spelvärlden så är dessa individer själva en krympande minoritet. I takt med att fler upptäcker spel som kulturform skapas en efterfrågan på nya historier och perspektiv.

Som en person som vuxit upp med och älskat spel hela mitt liv så glädjer det mig att se den kreativitet och bredd som finns i mediet idag. Ska spelen erhålla den status som riktig kultur de faktiskt förtjänar så måste de också tåla att granskas och kritiseras. Det är det enda sätt på vilket spelen kan fortsätta utvecklas och bli bättre så att fler kommer att upptäcka denna kulturyttring.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Hat och hot i spelvärlden first appeared on Opulens.

DEMOKRATISK JOURNALISTIK. En pappa i Sunne blev arg när han tittade närmare på fyraåringens påskgodis och upptäckte att det stod namn på alkoholsorter på vingummina. Resten är en medial mediestorm i ett vattenglas, som många säkert redan glömt bort.

GT skrev en artikel om den arga pappan. I samma artikel avkrävdes affärskedjans vd svar på hur det här kunde få förekomma. Direktören lovade att vingummina skulle tas bort från butikens utbud. Godisdramat inbjöd förstås till syrliga kommentarer. Jag var en av många läsare som frestades att i sociala medier kommentera artikelns resonemang och slutsatser. Pappans olycksbådande fundering – ”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt” – fick tänkta fortsättningar. Vad skulle egentligen kunna hända om en brådmogen fyraåring stavar sig igenom namn på diverse vuxendrycker? Sannolikt är det inte någon större inkörsport till drogmissbrukets fasor. Andra gick vidare i ironierna och undrade om det ska få heta punschpraliner, eller ens vin-gummi, och noterade att den oroligt eftergivna affärskedjan hette PeKå (pk, alltså politiskt korrekt).

Om alla hade kunnat nöja sig därmed hade nog de flesta kunnat vara nöjda. Men mediedramat fortsatte i två spår som i mitt tycke båda går till överdrift på ett beklagligt sätt:

Några kritiker kunde inte nöja sig med syrligheter om den oroliga pappan. Vips hade någon grävt fram privata uppgifter som spreds med samma iver. Det tycks mig som om man i vissa kretsar tappat förmågan att kunna skratta åt saker; man ska bli arg, också över obetydligheter. Den ilskan ska helst också kunna riktas mot en person som beskylls för misstaget, som därefter bekämpas som en fiende och översköljs med hot och hat. Då är det lätt att integritetens gränser överträds med obehagliga följder för enskilda personer, inte minst i de sociala mediernas tid. Skoj och raljerande övergår i förföljelse.

Att detta är beklagligt är nog de flesta ense om, även om gränsen kan vara suddig. Också legitim kritik kan bli för mycket om den framförs av många till samma person, särskilt om denne är privatperson och kommunikationen sker direkt.

En reaktion på detta blev i sin tur till en kritik av GT för att man publicerat nyheten och av alla oss som delat den med kritiska kommentarer. Jack Werner formulerar den i Dagens Nyheter, där han menar att GT med sin publicering skapat en ”opinionsfreakshow” som närmast syftade till att hänga ut en privatperson med en ”dum idé”. Andra i samma läger upprepade denna kritik av den mediala skildringen av en privatperson med ogenomtänkta åsikter och spekulerade i att syftet från kvällstidningens sida varit att driva med personen i fråga. Även vi som delat artikeln med kritiska kommentarer fick i vår tur kritik för att vara hånfulla mot en privatperson.

Detta resonemang bygger på felaktiga antaganden och på en farlig elitism.

Antagandena först. Jag vet förstås lika lite som Jack Werner om motiven bakom GT:s publicering, men jag konstaterar att artikeln är klassisk kampanjjournalistik av kvällstidningskaraktär, där en anständig medborgare får hjälp mot affärskedjor och myndigheter och med mediernas bistånd kan ställa saker och ting till rätta. Notera också att det lyckades: artikeln med pappan fick affärskedjan att backa.

Samtliga inblandande aktörer i den initiala mediala skildringen fann alltså det som Werner avfärdar som en ”dum idé” vara en högst logisk sådan. Inte undra på. EU har redan i sitt tobaksdirektiv förbjudit tobaksliknande godis, ett direktiv som de flesta svenska partier glatt röstat för (Sverige har tolkat lakritspipan som ett ”rökverktyg” och alltså inte tobak, men i Norge får lakritspipor bara säljas med andra tobaksprodukter) och organiserade nykterister har rasat mot glass med champagnesmak.

Politiker och intresseorganisationer är alltså inte främmande för maniska godisförbud. Jag ogillar förstås denna förmyndaragenda och hur den drivs medialt – det är därför jag kritiserar den – men att som Werner avfärda den som ett ”korkat infall” från en enskild privatpersons sida är felaktigt och förminskande. Godisförbud är en tanke med mäktiga och inflytelserika vänner, som Werner inte låtsas om eller känner till, vilket också rättfärdigar att den kritiseras i den offentliga debatten.

Vingummin är förstås en perifer sak att träta om, men det är just sådana vardagligheter som är kvällstidningarnas livsluft – och det är därför vi älskar dem och älskar att hata dem. Det är i kvällstidningar man kan läsa hela artiklar om hur en artist släppt en lite för blöt fis under en konsert  (och skratta åt att det nog inte var den artikeln som journalisten såg framför sig under sin utbildning) eller att Edward Blom snubblat på sitt skosnöre (med den underbara fotnoten: ”Innan du som läsare går bananas i kommentarsfält och på sociala medier med kommentarer av typen ‘Nyhetstorka’ eller en klassisk ‘Intresseklubben antecknar’ vill undertecknad ödmjukast påminna dig om att det var DU som klickade på rubriken ‘Edward Bloms dramatiska vardag – snubblade på skosnöre’.”) En pappa som reagerar över vad som står på sonens vingummin hör helt klart hemma på sådana sidor.

Ja, privatpersoner och deras mer eller mindre genomtänkta funderingar hör i högsta grad hemma på tidningarnas sidor. En underton i kritiken hos Werner & co är att det är fel av medier att lyfta fram privatpersoner med funderingar som andra kan kritisera. I förlängningen av detta ligger att alla typer av opinionsbildning bara är något för professionella aktörer. Det är en direkt livsfarlig uppfattning.

Vanliga människor och deras funderingar om stort och smått hör definitivt hemma i medier och i en livskraftig demokrati. Att politik, samhällsdebatt och medial granskning av densamma i så hög grad bedrivs av professionaliserade och för ändamålet utbildade aktörer är ett problem som skapat en växande förtroendeklyfta. Ett av många exempel är att politik gått från representation till karriär, med ett allt snävare urval som följd, inte minst sett till samhällsklass och yrke, där allt färre politiska representanter har vanlig yrkesarbetarbakgrund och rent av avfärdas som olämpliga på grund av en sådan (exempelvis i fisförnäma kommentarer om ”svetsarn” Löfven och hackandet på landsbygdsministerns försök att åtgärda sin knaggliga engelska).

Jag förstår att ambitionen är att skydda privatpersoner mot tråkiga konsekvenser, men medier beträder en farlig väg om de avhåller sig från att skildra deras vardag och åsikter. Det riskerar att filtrera fram en elit av opinionsbildare skild från befolkningen i övrigt. Över min döda liberala kropp, säger jag. Medier behöver tvärtom bli bättre på att inte filtrera bort vanligt folk och deras åsikter. Ska det kunna ske behöver vi som läser dem bli bättre på att skilja på åsikt och person, och frimodigt kritisera det förra utan att förfölja den senare. Därför finns all anledning att i Voltaireliberal anda förklara att jag är beredd att gå i döden för rätten att läsa om kändispruttar, Edward Bloms skosnören och pappor som vredgas över vingummin.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Blöta fisar är kvällstidningarnas livsluft first appeared on Opulens.