GENTRIFIERING. Karolina Bergström skriver om gentrifieringen av stadsdelar i storstäder och hur det påverkar förutsättningarna för kulturarbetare och filmskapare.

I en av mina första krönikor här på sajten skrev jag om den alltmer tilltagande gentrifieringen av New York, och vad det inneburit för bilden av ”det stora äpplet” som filmstad. Hur Manhattans forna lågbudgetdiners och gigantiska konstnärsloft, likt de i Scorseses En natt i New York, fått ge vika för franchisekedjor som Starbucks och Dunkin’ Donuts blandat med exklusiva märkesbutiker. Hur kapitalhungrande fastighetsbolag omvandlat hyreshus efter hyreshus till exklusiva andelslägenheter, och därmed trängt ut New Yorks kulturarbetare till Brooklyn eller Queens, om inte ännu längre. Och om paralleller med svenska förhållanden, där en nutida Henry Morgan knappast hade kunnat leva lugubert lyxliv à la Gentlemen på ett Södermalm där utgångspriset för en fyra då, för fem år sedan, snittade på drygt sju miljoner.

Det var då, och i dag ligger utgångspriset på en Södermalmsfyra oftast långt högre. Men vi har också en samtid där filmer i regel inte utspelar sig innanför tullarna utan någon helt annanstans. I Henrik Schyfferts med all rätt Guldbaggebelönade Spring Uje spring! är det miljonprogramförorten Bredängs högresta skivhus som utgör berättelsens kulisser, med nedstick i andra förortsinstitutioner som Örnsbergs sunkstolthet Pub Diset, där för övrigt Snabba cash-författaren Jens Lapidus ska ha hämtat inspiration till sina scandinavian noir-alster.

Häromdagen fanns ett A4-blad uppsatt på porten till fastigheten där barnets förskola ligger, inte helt långt från Diset, där de boende informerades om kvällens inspelning av tv-serien Beck alldeles runt knuten. Ett annat blad uppsatt på samma fastighet efterlyste i versaler en lägenhet, allra helst i samma hus, för inspelning av en annan tv-serie. Och på en portdörr alldeles nära efterlyste en tredje aktör en lägenhet för filminspelning, helst i sekelskiftesstil och helst ”med väggar i färger”. Att en söderförort, som för femtio år sedan var så pass nedgången att dess genuina sunkighet förevigades i Rainer Hartlebs klassiska dokumentärfilm Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system, nu blivit det hetaste heta inom huvudstadens film- och tv-produktion kan säkert bero på den stora skara mediearbetare som lär bo i trakten. Men troligtvis grundar sig mediehypen också i det faktum att här finns något genuint och tidlöst, något som inte går att fånga på samma sätt bland innerstadens Pressbyråer och Subway-skyltar.

Enligt urbanteoretikern Philip Clays vidareutveckling av sociologen Ruth Glass ursprungliga gentrifieringsteori sker denna process i fyra obönhörliga steg. Först attraheras kulturarbetare till en sliten arbetarklasstadsdel där hyrorna är låga, vilket i sin tur genererar allt fler kaféer och småbutiker, som senare leder till att de en gång låga bostadspriserna börjar höjas i takt med att fler och fler vill flytta dit. I den sista fasen har nu bara höginkomsttagare råd att bo i området, samtidigt som de mysiga kaféerna börjar trängas ut av kontor och mäklarfirmor. Vår stadsdel befinner sig antagligen på den knivskarpa gränsen mellan den tredje och fjärde fasen, med fyra mäklarkontor inom ett stenkasts avstånd men där den genuina stadsbild som saluförs i bostadsannonserna ännu inte har suddats ut.

Och just denna småstadskänsla är troligtvis vad som lockar produktionsbolagen att sätta upp sina lägenhetsefterlysningar i just våra kvarter, där ingen Seven Eleven-skylt finns så långt ögat når. Det vill säga om man inte har budgeten för att dra till en av de forna öststaterna och dra förmån av både billig arbetskraft och småstadsgenuina inspelningsmiljöer. Som av en ödets ironi är både vår och en annan förskolas lokaler nu snart på gång att omvandlas till lukrativa bostadsrätter, i denna stadsdel där en fyra nyligen gick för hisnande elva miljoner kronor och där den gentrifiering som dragit till sig stadens mediearbetare snart kommer att stöpa om hela området till en ”vacker död stad”, för att citera Thåström.

The post Vacker död stad first appeared on Opulens.

SATIR. Genom en insamling av pengar till en fond ska våra stadsgränser säkerställas. För pengarna kan vi få det vi behöver. Militärmakten vet våra önskemål. JAS Gripen är beställt, skriver Iodine Jupiter.

Att kriga är att ta paus i tedrickandet. Vissa stadsdelar tar ofta paus, terrorknuffas, dricker te igen, odlar skägg och kalifat. Jag tänker på Kungsholmen.

När försvarsminstern presentade sin riskanalys för Sverige framkom det att hotbilden från Ryssland växer, men att den inre hotbilden är förhållandevis ny. Stadsdelar i storstäderna måste ta ett större ansvar för sitt eget försvar. Vi behöver inte Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen), vi behöver Hornstull, menar ministern.

Vid en krissituation i Hornstull finns det en galleria där vi kan gömma oss. En nedsläckt handelsplats ger trygghet. Där kan du bli vän med produkterna. Ty dig till. Få närhet, tröst och kärlek. Fast Hemköp är dyrt. Du kan gå in i butiken med föresatsen att handla nåt litet. När du kommer ut har du bränt minst en tvåhundring. Hur gick det till? Magi.

Kanske är hyrorna här extra saltade för att Bonnier fastigheter äger gallerian? Småbutikerna hade fått löften. De är nu borta. De får skylla sig själva.

En gång levde och verkade hipsters i de här kvarteren. Så, av nostalgiska skäl ska vi försvara oss. Av flanellskjortsskäl. Av skäggiga skäl. Det var ju därför de flyttade hit. För att idka samhörighet med likasinnade. Andra med likadana skägg.

Genom en insamling av pengar till en fond ska våra stadsgränser säkerställas. För pengarna kan vi få det vi behöver. Militärmakten vet våra önskemål. JAS Gripen är beställt. Vi ska försvara vår galleria mot rebelliska småbutiker som söker sig in från utkanterna. ”Gallerian-butikerna ska grillas på spett” hör jag uppsagda småägare väsa. Planer smids, datorer trimmas, blodiga högafflar lyfts på ett oväntat vis. Kicks, MQ, Scorett och andra piffiga damer – ta till vapen innan det är försent!

Barn ska inte dricka läsk, äta godis och spela om pengar hela dagarna. Ska de vara småstjärnor som i Idol kan de lika gärna förena nytta med nöje, lära sig att hantera vapen, vara en kugge i totalförsvaret.

För vad har folk från Hägersten, Årsta och Gröndal här att göra? De södra förorternas invånare väller in genom stadsmuren (ej byggd av Trump) vid Liljeholmsbron. Nya språkbruk från Skåne, Sörmland och nåt italiensk-vatikanskt är på frammarsch. Att höra Liljeholmsslang på vår furstukvist är orimligt. Vår lokala dialekt är hotad.

Försvarsministern menar att Hornstull måste stå på egna ben i en konflikt mellan stadsdelar: ”Ni har ekologiska hemmapappor, samverkande feminister som kan slåss i gryningen, ni kan skjuta med älgstudsare som en norrlänning som försvarar sitt snus, hembränt och bastu. Ni är en förebild för det nya riket.”

”Någon stadsrevolution har inte varit förestående sen Axel von Fersen mördades av en rebellisk mobb i Stockholm 1810”, säger ministern flaxande med armarna och fortsätter: ”Lokalt producerade barnsoldater skulle avlasta försvarets redan hårt ansatta budget. En inre militärtjänstgöring i Hornstull från 12 års ålder skulle bereda stadsdelen extra skydd”, menar ministern vidare. ”Barn ska inte dricka läsk, äta godis och spela om pengar hela dagarna. Ska de vara småstjärnor som i Idol kan de lika gärna förena nytta med nöje, lära sig att hantera vapen, vara en kugge i totalförsvaret.”

”Hornstull är ett föredöme med en ny ekonomisk ras. Gentrifieringen har drivit bort slumkulturen med vinpimplande konstnärer från byn. Det smarta designfolket gör stadsdelen värd att slåss för. Viva Hornstull, hasta la vista, baby!” utropar ministern och avlossar en skottsalva i taket. Han flåsar upphetsat i mikrofonen och ser övningsfarlig ut.

Jag inser att hans verklighetssyn är grandios. Östermalm har sina guldtandborstar, Vasastan happy/lyckliga strumpor, Kungsholmen klan-familjer, Norrmalm livfulla kontorskomplex av Bohusgranit. Gamla stans uråldriga hus fångar turister till att stå i timvis kö för att fotografera. Innerst inne är de förfärade över en stadsdel som inte hängt med i utvecklingen. Gammalt och fult, tycker många Tokyobor.

Av stadsdelar med stil är Södermalm det glittrande smycket. Riktiga människor har setts i Hornstull. Försvarsmakten har på senare tid lyft fram förträffligheten med dessa högt stående Homo sapiens. Individuella, handlingskraftiga, helt utan slavmoral.

”En sådan elit förtjänar uppbackning”, säger ministern vidare under konferensen: ”Ett stridsplan ska försvara Hornstull.”

Hans uttalande försätter mig i ett tillstånd av gränslös kärlek. Jag rusar fram för att överösa honom med kyssar. Mina ögon tåras när jag skakar hans hand mycket länge. För länge. Misstänkt länge.

På lång sikt vill ministern se förslag på effektiviseringar, bedömning av kostnader och dessutom hur finansieringen ska se ut. En tung punkt i direktiven är att komma med propåer för hur totalförsvaret – det militära och det civila Hornstull ska byggas upp. Ett JAS Gripen flygplan är ett mål på vägen.

The post Stridsplan ska försvara Hornstull first appeared on Opulens.

NAKET. “Stig Larsson kommer sina läsare nästan svidande nära inpå livet och ovanligt öppet och ärligt berättar om en tillvaro som ofta utspelar sig långt utanför det kulturella finrummet”, skriver Elisabeth Brännström om Larssons Folk på ön.

Folk på ön av Stig Larsson
Albert Bonniers (2017)

2010 insåg Stig Larsson att han inte kunde fortsätta arbeta och missbruka på samma sätt som tidigare. På grund av flera hjärtinfarkter, framkallade av ett ärftligt hjärtfel, hårt arbete och amfetamin, hade han kommit ett par steg närmare döden och behövde definitivt gå ner i varv. Istället för att skriva fler romaner bestämde han sig för att skriva en bok om sig själv; ett beslut som än så länge resulterat i två böcker: När man känner att det håller på ta slut (2012) och Folk på ön (2017) där Stig Larsson kommer sina läsare nästan svidande nära inpå livet och ovanligt öppet och ärligt berättar om en tillvaro som ofta utspelar sig långt utanför det kulturella finrummet.

I Folk på ön, en bok som först och främst ska handla om ön Lilla Essingen i Stockholm, författarens väl inbodda hem sedan många år tillbaka, utvecklar sig skildringen ganska snart till en fördjupning av berättelsen om Stig Larsson själv och den miljö som omger honom. Stig vandrar runt på Essingen och småpratar med grannar, vänner och bekanta som alla har det gemensamt att de har något intressant att berätta och totalt är värda läsarens fulla uppmärksamhet.

I Stig Larssons stora bekantskapskrets ingår allt ifrån A-lagare och tjackpundare till kulturpersonligheter och restaurangägare och han ursäktar sig aldrig för sin nära vänskap med folk som många ”respektabla” medborgare rynkar på näsan åt. Han vill snarare understryka sin önskan att umgås med alla som han anser vara hyfsat intelligenta och har något vettigt att säga, oavsett social ställning. Stig har, enligt sig själv, svårt för kallprat och han vantrivs med att småputtra runt i kotterier, fast han naturligtvis också anser sig vara en väl ansedd, respekterad intellektuell och uppskattar de inbjudningar han får till kulturella evenemang både i Sverige och runt om i Europa. Hans liv löper på flera spår och det ena utesluter inte det andra.

Stigs nav i tillvaron är hans stamställe, kvarterskrogen Rosa Drömmar, eller Rosa som den kallas i folkmun. Det är här han kan slappna av med lite småprat efter en dags intensivt skrivande och det är först och främst genom det blandade klientelet på Rosa som hans läsare får ta del av de berättelser som skapar ett mönster och till sist formar en sammanhängande bild av Stockholm som ligger långt ifrån den ganska enkelspåriga föreställningen om en rentvättad, nästan totalt gentrifierad innerstad man alltför ofta möter i media.

Få svenska författare har lika bra kommando över språket som Stig Larsson och hans utmärkta öra för dialog i samklang med det intensiva, nästan närgångna, förhållandet till läsaren ger i Folk på ön ett mycket tydligt porträtt av honom själv samtidigt som stadsdelen får liv av kören av röster från Lilla Essingens gräsrötter. Texten backas upp av Ulla Montans vackra foton som ger berättarna ett ansikte och lyfter fram öns själ. En själ som jag personligen hoppas den får behålla, åtminstone ett litet tag till.

En liten varning till dem som opponerar sig mot Stigs åsikter och hans tendens till att geniförklara sig själv. Ni kommer inte att bli strukna medhårs den här gången heller. Å andra sidan läser man väl inte alltid för få sin egen värdegrund helt och hållet bekräftad och det är svårt att förneka att Stig Larsson fortfarande skriver förbaskat bra!

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post En välskriven bok om Lilla Essingen first appeared on Opulens.

GENTRIFIERING. Ett ord som ligger i tiden. En medveten stadsplanering för att locka en köpstark medelklass är inte längre ett exotiskt fenomen du behöver åka till London eller Berlin för att uppleva.  I många svenska städer räcker det med att ta bussen eller spårvagnen några hållplatser för att få se gentrifieringsprocessen med egna ögon. Eller som hos mig, bara öppna ytterdörren och kliva ut på närmaste gata i Malmös Möllevången.

I Opulens skrev nyligen Björn Gustavsson mycket intressant om omvandlingen av fabrikslokaler i Stockholms sista industriområde till konstgallerier och ateljéer. En liknande utveckling pågår i flera svenska städer. Från Göteborg där fastighetskontoret har tre anställda på heltid för att hitta nya områden att förädla till Landskrona där kommunen omvandlat femhundra hyresrätter till bostadsrätter i en uttalad strategi för att dra till sig invånare med högre inkomster. Inte sällan används kultur eller bilden av ”det genuina” för att marknadsföra ett område i förändring, som i fallen med Stockholms Södermalm eller Majorna i Göteborg.

Sedan tio år tillbaka är jag bosatt i Malmö, en stad jag kommit att älska av hela mitt hjärta. Men Malmö är en delad stad. Å ena sidan staden med en blomstrande medel- och överklass som kan ta del av rikt kulturutbud med rötter från hela världen. Å andra sidan staden med Sveriges i genomsnitt fattigaste befolkning där var fjärde invånare varken studerar eller har ett arbete och det kan skilja upp till sju år i genomsnittlig livslängd beroende på vilken stadsdel du bor i.

Vår stad har sedan nittiotalskrisen dragits med en permanent hög arbetslöshet och konstant bostadsbrist. Trots bristen på bostäder byggs det för fullt och har gjort det sedan början av tvåtusentalet. Satsningar i stil med Turning Torso och Malmö Live har kostat varje invånare tusenlappar i uteblivna skatteintäkter men få har möjlighet att lösa entrén för att kunna ta del av den suveräna akustiken i det nya konserthuset. I arbetarstadsdelen Rosengård bygger det kommunala bostadsbolaget MKB det tjugotvå våningar höga ”Culture Casbah” som kommer innehålla kontorslokaler och dyra bostadsrätter. Namnet på byggnaden kommer från arabiskans ”kasbah” som betyder ett fort eller en stad för samhällets ledarskikt, omsluten av höga murar. Var namnvalet ett plötsligt infall av uppriktighet från det kommunala bostadsbolaget?

En plats där vi Malmöbor faktiskt kunnat mötas över klassgränserna, bortom politiska floskler om att skapa möten är Folkets Park. Sveriges äldsta folkpark grundades av arbetarrörelsen för över hundra år sedan och har sedan starten varit en plats där Malmöbor kunnat mötas i en trivsam miljö, oavsett klassbakgrund eller inkomst. På senare år har vi i parken kunnat ta del av högklassiga konserter, standup, loppmarknader och allsång. Helt kostnadsfritt. Precis som den ursprungliga tanken för var när Folkets Park grundlades.

Nu är parkens ställning som en oas i den gentrifierade staden hotad. I december offentliggjordes planer på att bygga om delar av parken. En parkering för så kallade Food Trucks har byggts mellan parkkontoret och Moriska Paviljongen. Från tretton bilar kommer Folkets Parks gäster kunna välja mellan allt från klassisk svensk husmanskost som sparris- och kantarellklämmor till afrikansk och vietnamesisk streetfood. Även ”Soul Food” kommer finnas representerat bland de rullande köken, dvs traditionell afroamerikansk mat med anor från den amerikanska Södern. Enligt pressmeddelandet från Folkets Park kommer den nya Food Truck-parkeringen ta formen av en ”mysig orientalisk matta”. Ombyggnaden kommer, enligt en intervju med parkledningen i Sydsvenskan, finansieras med nerskärningar av parkens övriga verksamheter som allsången och standup-kvällarna. Inte heller de populära vår-, sommar- och höstloppisarna kommer hållas längre.

Vilka är målgruppen för stadens nya satsning? En snabb googling visar att prislappen för de kulinariska upplevelserna på Food Truck-torget kommer landa någonstans mellan 95 och 125 kronor. Vi kan av priset snabbt dra slutsatsen att en ensamstående föräldrar eller arbetslös ungdom inte hör till den tänkta målgruppen. Snarare kommer en köpstark medelklass prioriteras på bekostnad av de sistnämnda. Exempel från Stockholm och Göteborg visar att det är just detta som händer när allmänna ytor omvandlas till kommersiella ytor.

Den nordamerikanske matskribenten Mike Miles diagnostiserade för några år sedan det ökade intresset för Food Trucks i USA:s som symptomet på en rotlös medelklass längtan efter en ”genuin” matupplevelse. I Food trucks kan den köpstarka medelklassen ta del av spännande och exotisk mat utan att behöva lämna tryggheten i stadens centrala delar. Liksom i fallet med Culture Casbah är Food Truck-konceptet i Folkets park kryddat med lite orientalism. Orientalismen definieras av den Palestinska litteraturvetaren och filosofen Edward Said som ”subtila eurocentriska fördomar om de arabiska-muslimska folken och deras kultur, baserade på en lång tradition av romantiska/koloniala föreställningar”. Hur välmenande Folkets Parks intentioner än varit är det svårt att definiera utformningen av Food Truck-parkeringen som något annat än just orientalism. Att den mer genuint arabiska matkulturen finns att hitta tjugo meter utanför Folkets Parks grindar känns mindre viktigt för parkledningen.

Mike Miles beskriver i sin artikel etableringen av Food Trucks som ett första steg i gentrifieringen av städernas matkultur. Det andra steget är att tränga undan befintliga serveringar med hjälp av stadens egna institutioner. Genom striktare hälsokontroller och estetika krav flyttas de befintliga restaurangerna och matvagnarna längre och längre ut från städernas centrala delar. Är det kanske i ljuset av denna analys vi bör se Malmö stads nya riktlinjer för serveringar som kommer träda i kraft under våren? Stadens nya riktlinjer kommer, bland flera andra detaljregleringar, införa förbud mot vita plaststolar och enklare trämöbler till förmån för mer ”estetiskt tilltalande” uteserveringar. Vilka restauranger kommer ha råd att leva upp till stadens nya estetiska standard? Exempel från andra europeiska städer talar sitt tydliga språk.

Tidigare i år besöktes Malmö av inrikesminister Anders Ygeman. Han varnade stadens invånare från att lägga pengar på billiga klippningar och billig falafel. Inrikesministern menade att våra pengar, genom konsumtionen av billiga varor riskerar att hamna i fickorna på organiserade kriminella. Jag hör inte till dem som sätter hög tilltro till kraften i konsumtionsmakt men det är fullt förståeligt att du som konsument väljer vart du vill lägga dina pengar beroende på vilken samhällsutveckling man vill se. Därför uppmanar jag alla i vår stad och i resten av landet: köp inte en överprisad surdegstoast från en restaurang på fyra hjul.

Det tjänar vi nog alla på i längden. Du, jag och resten av staden.

The post ”95 kronor gentrifiering, tack!” first appeared on Opulens.

EXPLOATERING. I konsthallen Färgfabriken, nära Liljeholmen i södra Stockholm, hölls nu under våren en utställning med spännande samtidskonst från hela Norden. Färgfabriken (där Beckers fram till 70-talet tillverkade målarfärg) har på senare år blivit ett eldorado för konstnärlig verksamhet av olika slag. Närmare Berlin än så här kommer man knappast i dagens Stockholm. Den ruffiga miljön är, med dagens ögon, utstuderat snygg.

Industrilokaler som i takt med att produktion började förläggas allt längre ut från stadskärnorna från ungefär 60-talet förblev länge ett slags halvslum. Men i takt med att många börjat se både skönhet och kulturvärde i gamla fabriksbyggnader har de till stor del börjat användas för konstnärliga ändamål.
För några år sedan reste jag omkring i Ruhr-område – på sin tid Europas största och kanske mest nedsmutsade industriområde. Där var den nya parollen ”Kultur statt Kohl”, Kultur i stället för kol… Gasklockor och allehanda fabrikslokaler hade blivit gallerier, museer, konsertlokaler, ateljéer…

Men åter till Färgfabriken. Jag minns när jag 70-talet passerade här: många av industrierna var ännu igång här på Lövholmens industriområde; vardagsvyer som man på den tiden knappt lade märke till. Och i en av dessa gamla fabriker arbetade jag själv några veckor – med stämpelkortet i hand varje morgon klockan 6.30. Fabriken, Ulvex, som tidigare hetat Stockholms gummifabrik, var inrymd i utdömda lokaler och skulle stänga året senare. Jag och en finländare matade in rågummikakor i en uråldrig vals: en jättelik maskin i stål, bullrande och rykande. Ut kom sedan valsat gummi i långa strängar, runt eller fyrkantigt. Maskinen dånade så vi knappt kunde prata med varandra. Rökigt och smutsigt var det, och varmt och kvavt.

Några gånger var jag uppe på övervåningarna. Där – i dunkelt sidoljus, som på en holländsk 1500-talsmålning – satt äldre kvinnor och paketerade gummidetaljer som tillverkats av de valsade rågummikakorna: cykeltrampor, gaspedaler och annat. Jag fick aldrig någon egentlig överblick över verksamheten; som arbetare var man enbart en liten kugge i ett oöverskådligt maskineri. Redan första dagen kom jag att tänka på Charles Dickens och beskrivningar från industrialismens barndom.

Nu går jag omkring och njuter av samtidskonst i vidunderliga fabrikslokaler strax intill. Stenblock, fläckad cement och välvda valv inramar ett slags rå, naken skönhet. Industrimiljö har blivit chict samtida och föremål för estetisk njutning.

Huset byggdes 1887 för att rymma ett verkstadsföretag. Här tillverkades såmaskiner och slåttermaskiner, och senare cyklar. Byggnaderna runtom tjänade som smedjor. 1902 övertogs huset av Wilhelm Becker, som startade sin kända färgfabrik. Efter nedläggning förföll fabriken, tills den sent omsider alltså förvandlats till konsthall.

Nu finns planer på att bygga mängder av bostäder på det vidsträckta före detta industriområdet. Eftersom denna mark ligger alldeles intill Mälaren är den förstås högattraktiv. Den ekonomiska potentialen i en exploatering kommer att göra det svårt att bevara detta sista centrala industriområde i Stockholm – som förutom färgfabrik även rymde en kolsyrefabrik, en kabelfabrik, galvaniseringsverk, bilfabrik, verkstäder, skeppsvarv med mera.

Än idag kan man få se lastfartyg lägga till vid kajen för att leverera kalk till Cementas fabrik – men om tio år kommer sannolikt Lövholmens industriområde att till största delen vara rivet och i stället bebyggt med ultramoderna hus inrymmande svindyra bostadsrätter.

Det är så gentrifiering fungerar. Först förfall, sedan konstnärerna med alla sina projekt och drömmar – och slutligen chica storstadsmänniskor med pengar.

Det faktum att många av de fabriker som ännu inte rivits blivit drömtillhåll för konstnärer har två huvudförklaringar: för det första behövs en speciell blick för att se potentialen i det som allmänt kanske betraktas som ”fult” och ”värdelöst”; därtill kommer det faktum att lokaler av detta slag kan hyras eller köpas relativt billigt (innan gentrifiering och exploateringstryck blir så starkt att konstnärerna måste ge upp och flytta vidare – allt längre ut i förorterna).

Ett slags industriromantik har numera världen runt gripit många konstnärer, som ofta ser både potentialer och skönhet i mer eller mindre förfallna fabriksbyggnader. Ett övergivet industriområde i söderförorten Rågsved nu förvandlats till en av Europas största graffitiutställningar. Listan på liknande projekt kan göras lång.

Jag minns vilken oerhörd attraktionskraft arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin hade på unga människor under 1990-talet, alldeles efter murens fall. Förfallna hus och snabbt nedlagda industrier togs över av bostadsockupanter, kollektiv och konstnärer. Det jättelika Schultheissbryggeriet förvandlades till Kulturbryggeri och är alltjämt en dynamo för konstlivet i stan (jämför det gamla kraftverket mitt i London som blev Tate modern: ett av Europas nu absolut mest spännande konstcentra! – eller den övergivna järnvägshallen i Berlin, Hamburger Bahnhof, som också blivit ett av kontinentens mest sevärda konstmuseer). Och ett utbombat gammalt varuhus, Tacheles, blev ett nästintill magiskt ruintempel för konstprojekt av alla de slag – fram till dess att markägare och exploatörer samlat sig till en oemotståndlig motoffensiv.

Idag är Prenzlauer Berg gentrifierat och de bohemiska stämningarna som bortblåsta. Samma förhållande gäller många tidigare förslummade storstadsområden. Londons East End, där jag ännu i mitten av 1970-talet såg verklig fattigdom och mötte folk som bodde i nödbostäder uppförda efter nazibombningarna på 40-talet, gentrifieras nu i snabb takt – liksom exempelvis Harlem i New York (som ännu på 70-talet präglades av förfall, rivningstomter, narkotika och brottslighet).

I centrala Leipzig finns jättelika industriområden som nu 2017 förvandlats till några av de mest spännande konstnärskvarteren i hela Europa. Lockade av det låga prisläget har mängder av konstnärer sökt sig hit. Men hur länge till kan detta spännande experiment fortgå innan exploatörerna tar över? Tio år?
Jag erinrar mig den värmländska staden Kristinehamn år 1976: kvarter efter kvarter norr om torget var som bortsopade. Faktiskt kallades staden vid den tiden ”Lilla Beirut” (den libanesiska huvudstaden hade något år dessförinnan lagts i ruiner i ett inbördeskrig).

För att inte tala om arbetarstadsdelen Haga i Göteborg, med all småindustri som försiggick på bakgårdarna: ännu under 70-talet var detta ett tillhåll för vänsterfolk och studenter (utedass, kolkaminer, extremt låg hyra) – idag är stadsdelen både ”gullifierad” och gentrifierad.

Och jag minns industrilandskapet i centrala Norrköping i mitten av 60-talet: många fabriksarbetare och mycket rök ur skorstenarna. Tio år senare hade mängder av kvarter i centrala stan rivits, för att successivt ersättas av nya fastigheter. I mitten av 70-talet kunde man få intrycket att Norrköping hade utsatts för massiva bombangrepp: så många var de öde kvarteren. Men in i Norrköpings gamla industribyggnader flyttade museer och universitetsfolk – och Holmens gamla pappersbruk förvandlades till De Geerhallen: ett av landets vackraste konserthus.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Gentrifieringen av Stockholms sista centrala industriområde first appeared on Opulens.