Dela:

Bläddra per

Gentrifieringen av Stockholms sista centrala industriområde

Bild: Björn Gustavsson

EXPLOATERING. I konsthallen Färgfabriken, nära Liljeholmen i södra Stockholm, hölls nu under våren en utställning med spännande samtidskonst från hela Norden. Färgfabriken (där Beckers fram till 70-talet tillverkade målarfärg) har på senare år blivit ett eldorado för konstnärlig verksamhet av olika slag. Närmare Berlin än så här kommer man knappast i dagens Stockholm. Den ruffiga miljön är, med dagens ögon, utstuderat snygg.

Industrilokaler som i takt med att produktion började förläggas allt längre ut från stadskärnorna från ungefär 60-talet förblev länge ett slags halvslum. Men i takt med att många börjat se både skönhet och kulturvärde i gamla fabriksbyggnader har de till stor del börjat användas för konstnärliga ändamål.
För några år sedan reste jag omkring i Ruhr-område – på sin tid Europas största och kanske mest nedsmutsade industriområde. Där var den nya parollen ”Kultur statt Kohl”, Kultur i stället för kol… Gasklockor och allehanda fabrikslokaler hade blivit gallerier, museer, konsertlokaler, ateljéer…

Men åter till Färgfabriken. Jag minns när jag 70-talet passerade här: många av industrierna var ännu igång här på Lövholmens industriområde; vardagsvyer som man på den tiden knappt lade märke till. Och i en av dessa gamla fabriker arbetade jag själv några veckor – med stämpelkortet i hand varje morgon klockan 6.30. Fabriken, Ulvex, som tidigare hetat Stockholms gummifabrik, var inrymd i utdömda lokaler och skulle stänga året senare. Jag och en finländare matade in rågummikakor i en uråldrig vals: en jättelik maskin i stål, bullrande och rykande. Ut kom sedan valsat gummi i långa strängar, runt eller fyrkantigt. Maskinen dånade så vi knappt kunde prata med varandra. Rökigt och smutsigt var det, och varmt och kvavt.

Några gånger var jag uppe på övervåningarna. Där – i dunkelt sidoljus, som på en holländsk 1500-talsmålning – satt äldre kvinnor och paketerade gummidetaljer som tillverkats av de valsade rågummikakorna: cykeltrampor, gaspedaler och annat. Jag fick aldrig någon egentlig överblick över verksamheten; som arbetare var man enbart en liten kugge i ett oöverskådligt maskineri. Redan första dagen kom jag att tänka på Charles Dickens och beskrivningar från industrialismens barndom.

Nu går jag omkring och njuter av samtidskonst i vidunderliga fabrikslokaler strax intill. Stenblock, fläckad cement och välvda valv inramar ett slags rå, naken skönhet. Industrimiljö har blivit chict samtida och föremål för estetisk njutning.

Huset byggdes 1887 för att rymma ett verkstadsföretag. Här tillverkades såmaskiner och slåttermaskiner, och senare cyklar. Byggnaderna runtom tjänade som smedjor. 1902 övertogs huset av Wilhelm Becker, som startade sin kända färgfabrik. Efter nedläggning förföll fabriken, tills den sent omsider alltså förvandlats till konsthall.

Nu finns planer på att bygga mängder av bostäder på det vidsträckta före detta industriområdet. Eftersom denna mark ligger alldeles intill Mälaren är den förstås högattraktiv. Den ekonomiska potentialen i en exploatering kommer att göra det svårt att bevara detta sista centrala industriområde i Stockholm – som förutom färgfabrik även rymde en kolsyrefabrik, en kabelfabrik, galvaniseringsverk, bilfabrik, verkstäder, skeppsvarv med mera.

Än idag kan man få se lastfartyg lägga till vid kajen för att leverera kalk till Cementas fabrik – men om tio år kommer sannolikt Lövholmens industriområde att till största delen vara rivet och i stället bebyggt med ultramoderna hus inrymmande svindyra bostadsrätter.

Det är så gentrifiering fungerar. Först förfall, sedan konstnärerna med alla sina projekt och drömmar – och slutligen chica storstadsmänniskor med pengar.

Det faktum att många av de fabriker som ännu inte rivits blivit drömtillhåll för konstnärer har två huvudförklaringar: för det första behövs en speciell blick för att se potentialen i det som allmänt kanske betraktas som ”fult” och ”värdelöst”; därtill kommer det faktum att lokaler av detta slag kan hyras eller köpas relativt billigt (innan gentrifiering och exploateringstryck blir så starkt att konstnärerna måste ge upp och flytta vidare – allt längre ut i förorterna).

Ett slags industriromantik har numera världen runt gripit många konstnärer, som ofta ser både potentialer och skönhet i mer eller mindre förfallna fabriksbyggnader. Ett övergivet industriområde i söderförorten Rågsved nu förvandlats till en av Europas största graffitiutställningar. Listan på liknande projekt kan göras lång.

Jag minns vilken oerhörd attraktionskraft arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin hade på unga människor under 1990-talet, alldeles efter murens fall. Förfallna hus och snabbt nedlagda industrier togs över av bostadsockupanter, kollektiv och konstnärer. Det jättelika Schultheissbryggeriet förvandlades till Kulturbryggeri och är alltjämt en dynamo för konstlivet i stan (jämför det gamla kraftverket mitt i London som blev Tate modern: ett av Europas nu absolut mest spännande konstcentra! – eller den övergivna järnvägshallen i Berlin, Hamburger Bahnhof, som också blivit ett av kontinentens mest sevärda konstmuseer). Och ett utbombat gammalt varuhus, Tacheles, blev ett nästintill magiskt ruintempel för konstprojekt av alla de slag – fram till dess att markägare och exploatörer samlat sig till en oemotståndlig motoffensiv.

Idag är Prenzlauer Berg gentrifierat och de bohemiska stämningarna som bortblåsta. Samma förhållande gäller många tidigare förslummade storstadsområden. Londons East End, där jag ännu i mitten av 1970-talet såg verklig fattigdom och mötte folk som bodde i nödbostäder uppförda efter nazibombningarna på 40-talet, gentrifieras nu i snabb takt – liksom exempelvis Harlem i New York (som ännu på 70-talet präglades av förfall, rivningstomter, narkotika och brottslighet).

I centrala Leipzig finns jättelika industriområden som nu 2017 förvandlats till några av de mest spännande konstnärskvarteren i hela Europa. Lockade av det låga prisläget har mängder av konstnärer sökt sig hit. Men hur länge till kan detta spännande experiment fortgå innan exploatörerna tar över? Tio år?
Jag erinrar mig den värmländska staden Kristinehamn år 1976: kvarter efter kvarter norr om torget var som bortsopade. Faktiskt kallades staden vid den tiden ”Lilla Beirut” (den libanesiska huvudstaden hade något år dessförinnan lagts i ruiner i ett inbördeskrig).

För att inte tala om arbetarstadsdelen Haga i Göteborg, med all småindustri som försiggick på bakgårdarna: ännu under 70-talet var detta ett tillhåll för vänsterfolk och studenter (utedass, kolkaminer, extremt låg hyra) – idag är stadsdelen både ”gullifierad” och gentrifierad.

Och jag minns industrilandskapet i centrala Norrköping i mitten av 60-talet: många fabriksarbetare och mycket rök ur skorstenarna. Tio år senare hade mängder av kvarter i centrala stan rivits, för att successivt ersättas av nya fastigheter. I mitten av 70-talet kunde man få intrycket att Norrköping hade utsatts för massiva bombangrepp: så många var de öde kvarteren. Men in i Norrköpings gamla industribyggnader flyttade museer och universitetsfolk – och Holmens gamla pappersbruk förvandlades till De Geerhallen: ett av landets vackraste konserthus.

BJÖRN GUSTAVSSON