TIDSANDA. “Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt”, skriver Mattias Svensson apropå en nyutkommen bok om humorgruppen Killinggänget.

Det uppstår en sannolikt ofrivillig humor i Linus Kuhlins Vuxna män gör saker tillsammans En liten bok om Killinggänget (Pug Förlag). Kuhlin, född 1993, är generationstypisk inte bara för att han skriver ”följetång”, utan också för att hans bok utöver en hygglig kronologisk rekapitulering utifrån tillgängliga intervjuer ger sig på att försvara Killinggänget inför Kuhlins samtida, som politiskt och feministiskt medvetna.

De har trots allt, eh, vridit och vänt på mansrollen, och man kan tolka karaktären Percy Nilegårds managementbullshit som en kritik mot ”nyliberalismen”. När Kuhlin tar tjuren vid hornen och vill ägna några sidor åt det politiska Killinggänget är han likafullt klar efter en plågsam halvsida.

Till Killinggängets försvar anförs att de, på den tiden sådant fortfarande kunde göras av sex män, satte ihop en tv-serie, för att fylla luckor på obekväm sändningstid, som oväntat blev en succé. Därför kunde de fortsätta en framgångsrik karriär också efter att det i ett tilltagande intersektionellt 2000-tal slutat vara okej att vara enkom vita, tilltagande medelålders och tilltagande välbeställda män i en konstellation.

Kuhlin gör mycket av att konstellationens sista/senaste föreställning på Dramaten 2009 ”problematiserar” detta faktum och manligheten i stort, vilket författaren menar borde ha renderat hyllningar på kultursidorna om kritikerna bara hade ”förstått”.

Precis som i många av Killinggängets senare produktioner – som kortfilmerna i Fyra nyanser av brunt eller Torsk på Tallinn – hade Linus Kuhlins bok kunnat vara en fantastisk metaironi. Den ironiska humorgruppen helt oironiskt rättfärdigad för sina spår av ”relevans”. Jag tänker att det närmaste ett helvete för komiker man kan komma förmodligen är att behöva rättfärdigas inför en orolig samtid.

Fast boken och dess vinkel är nog snarare talande för vår samtid. Vi har gått från en tid när inget spelade roll till en tid när allt spelar roll. Av den otyglade ironin som slog åt alla håll överlevde i stort sett bara sarkasmen in i vår politiserade tid. Sannolikt för att den tryggt och förutsägbart tenderar att alltid slå åt samma håll.

En del av analysen är, precis som Killinggänget, mer omedelbart underhållande. Kuhlin beskriver deras genombrott som folkhemshumor från en tid då SVT fortfarande var närapå ett monopol i etern. I manegen med Glenn Killing har som tema hur knasigt det är med pratshower, som Robert Aschbergs slagfärdiga debatter och burleska underhållningsinslag i nystartade TV 3. Nilecity 105,6 skildrar hur tokigt det blev med privata radiokanaler. Nu kan jag inte sluta tänka på Killinggänget som Galenskaparna i Claes Erikssons svårt plakatpolitiska regi, fast från Stockholm och lite poppigare. (Killinggänget var dock inte mer renläriga än att de 2001 valde att hoppa på IT-tåget och göra av med obscena summor på hemsidesprojektet Spermaharen, som tidstypiskt havererade inom ett år.)

Det är lätt att vid läsning sakna en tid då det var enklare att skämta om allt. En ciceron från Killinggängets och min generation skulle förstås ha kunnat använda deras historia och verk för att förklara för en sannolikt tacksam publik att: ”Så här, ungdomar, gjorde man riktig humor, före kulturkrig och safe spaces.”

Jag skrattar exempelvis högt åt anekdoten att kristdemokraten Alf Svensson i ett tv-program riktat till ungdomar vid 90-talets början efter regi från en ung Andres Lokko sagt ”någonting i stil med ’tjena alla horsepundare’”. Så talande för det ironiska 1990-talet då murarna hade rämnat och allt plötsligt var tillåtet, och man därför var tvungen att kliva över precis varenda gräns, bara för att det gick.

Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt. Även om Killinggänget ofta drev med yta och kortsiktighet, så tenderar det att vara allt som blir kvar. Få insåg detta snabbare än de själva. Kring 2000-talet började de bearbeta de svarta hål som uppstått där ironin dragit fram – inte minst i det egna gänget, vars möten ofta verkar ha gått ut på att göra ner varandra ”på skoj”. Driver man med allt finns snart inget språk för att visa uppskattning på riktigt och bekräfta varandra.

Mycket av tiden som Killinggänget verkade i är alltså inget att längta tillbaka till, och att det finns snabba pendelrörelser inom humorn är i sig inget att sörja. Kanske snarare tvärtom. Ross Douthats The decadent society är bara en av många böcker som konstaterat att ett tecken på våra allmänt stagnerande samhällen i väst är att populärkulturen på senare decennier gått på repeat.

Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer.

Det har även Killinggängets kända ansikten. I en av bokens roligaste passager beskriver Liv Strömquist den projektifiering som numera präglar också förmodat kreativa arbetsplatser. Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer: ”Det hela slutar alltid, i hundra procent av fallen, med att gamla medlemmar av Killinggänget filmas medan de utforskar en ny hobby.”

Det är ännu en samtidssjuka. Standardiserat ”professionell” förvaltning som leder till förväntad avkastning, and nothing else – som i finanssektorn med dess ”grå kapitalism” – fast för att producera humor. Ett recept för upprepning och stagnation.

Att Strömquist projicerar sin motvilja mot arbetssättet i tv:s humorfabriker på Killinggänget är både rättvist och orättvist. Rättvist för att de var de sista sköna snubbarna som hade tillträde till den mediala nationalscen som de två statliga tv-kanalerna länge var. Jag tror att Andres Lokko rentav säger någonstans i boken att de är ”ett starkt varumärke”.

Men Killinggängets framgång berodde också på att de på sin tid tilläts större frihet i sitt skapande. Budget och tid var ofta begränsade, strukturen verkar de ha fått jobba fram själva, och de struntade högaktningsfullt i såväl chefer som krav på uppbyggliga budskap. De var inte bara destruktiva i sin stundtals kaotiska manssamvaro, utan också nydanande och produktiva. Det är därför vi är många som minns och uppskattar dem.

Här tror jag att det finns något att lära ändå. Med chefer som kontrollerar mindre och färre boxar att ticka i om representativitet och andra mätbara kriterier tror jag att vi skulle få en mer kreativ och roligare tillvaro. Kanske rentav en mindre orolig samtid.

The post Helvetet för komiker – att behöva rättfärdigas first appeared on Opulens.

GENERATIONSROMAN. “Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi”. Carolina Thelin recenserar Karismasamhället.

Karismasamhället – en roman av Elis Burrau
Albert Bonniers Förlag (2018)

Jag tillhör Generation X – den ironiska generationen. Det gör inte Elis Burrau. Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi.

Ironi är dock en färskvara och det märker jag under läsningen av Karismasamhället – en roman. Att han kallar sin bok för roman är bara det ironiskt. Vid första intrycket tyckte jag att den mest består av inklistrade blogginlägg om livet bland Stockholms innerstads kulturella elit, hans “konstanta kärlek till events” och brottstycken från hans diktsamlingar.

Namedroppings finns det också gott om. Burrau nämner namn i förbifarten på i stort sett varenda sida: YouTube-stjärnor, modeikoner och Bodil Malmsten. Det är han och hans polare som står lite vid sidan om på vernissage och bokmässor och kör något med extremt intern humor.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt vet om det Burrau har skrivit är bra eller dåligt. Måhända en generationsgrej? Att skriva en recension om något som är svårt att förhålla sig till kändes närmast omöjligt så jag googlade på vad andra har tyckt om hans diktsamlingar Och vi fortsatte att göra någonting rörande (2016) och Röda dagar (2017). Upptäckte då att han har fått många positiva omdömen av både mer erfarna och äldre recensenter än jag. Nina Lekander, till exempel, blev så upplyft över hans uppfriskande, tillgängliga och kaxiga attityd att jag genast veknade. Något som behövs i det ängsliga litterära Sverige, skriver hon.

Burrau säger någonstans att han älskar ovationer. Att om han inte gillar något håller han hellre tyst än att dissa. Och då tänker jag: vad är jag för någon bitter kärring som vill såga Elis?

Så jag bestämde mig för att försöka ta Elis Burrau på allvar. Och faktiskt, när man vant sig vid hans nonchalanta manér, att han blandar högt och lågt utan någon som helst skam i kroppen, samtidigt som han är så patetiskt pretto blir det ganska bra. Det finns guldkorn. Sånt som verkligen är roligt och till och med genialiskt. Ibland lyser svärtan igenom som en sårbar pärla. Som cancern han ständigt återkommer till. Cancern som slog klorna i honom när han var endast fjorton.

Det här är vackert:

det ser ut som att krispiga salladsblad har ryggrad
ner med skelettet i salladsslungan

När man tänker på saken finns det en hel del gemensamma nämnare mellan mig och Burrau. Även jag har hållit på med events. Fast då, i början av 90-talet kallade vi det aktioner eller happenings. Jag körde erotisk dans med en annan tjej framför Livetsordare på deras torgmöten i Uppsala, jag citerade Nietzsches “glöm inte piskan!” och svängde ett spö mot publiken på Änkan Gulds Saloons litterära afton. Jag har också snattat meningslösa saker bara för att det var kul. Jag “uppfann” uttrycket Leve patetismen! Och jag har också haft cancer.

Kanske en roman inte behöver vara mer än så här.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Utan någon som helst skam i kroppen first appeared on Opulens.

MILLENNIALS. Vid ett lunchbord för några år sedan fick jag höra en iakttagelse som som slagit rot i mig. Det var mitt i sommaren 2015, vi diskuterade årets sommarpratare i allmänhet och Zara Larssons sommarprat i synnerhet.Då en i skaran vänder sig till mig och förundras över Zara Larson-generationen, också min generation, hur vi talar och vad vi väljer att betona när vi talar.

Min kollega pekade ut en mening ur Zara Larssons sommarprat. Zara sa; om jag vill göra någonting, då bara gör jag det.

Som vanligt när tidigare generationer ska tala om för de senare generationerna hur vi är och inte är så blev jag direkt skeptisk, men lyssnade artigt. Samtidigt som det brinnande intresset hos min kollega väckte en nyfikenhet hos mig. Hon sa. Det intressanta är vad Zara Larsson väljer att betona.

Zara säger; om jag vill göra någonting, då bara gör jag det.

Och eftersom jag själv är uppvuxen i brytpunkten mellan generation y och z som båda går under beteckningen Millennials så var jag hemmablind och förstod inte direkt vad min kollega tyckte var anmärkningsvärt.

Tills hon fortsatte, om min generation skulle säga samma mening skulle vi troligtvis säga;
om jag vill göra någonting, så bara gör jag det. Betoningen skulle inte vara på jaget, utan på handlingen.

Det här uppslukade mig helt och hållet. Oavsett om antagandet stämde eller inte så kändes det så logiskt: Självklart vad det så.

Millennials är den digitala erans generationer, våra föräldrar är födda i babyboomen mellan 1940 och 1964 och har hela tiden sett världen utvecklas till det bättre. Vi föddes med lärdomen att vi kan bli vad vi vill. Samtidigt som nittiotalskrisen hälsade oss välkomna till den här världen.

När det var tid för oss att börja etablera oss både på arbetsmarknaden och i samhället kom finanskrisen, den globala kris som anses vara den värsta finansiella krisen sen det stora depressionen på 30-talet, med den största ungdomsarbetslösheten i modern tid.

Så millennials, den digitala erans barn, generationen ego, jag-generationen. Med näsan i den smarta telefonen och halva livet på internet. Vad är utmärkande för oss? Jo, vi är mer benägna att spara pengar, vi tar mindre risker, bor längre hemma och har mindre sex än generationerna innan oss. Troligtvis för att en egen bostad är svår att få tag på, det sparas till bolån och sex och kärlek är någonting som en inte orkar ta tag i mellan det två extrajobben, det egna företaget och studierna.

Generationen som drömmer om att få tiden och orken att laga middag hemma en vardagskväll, istället för halvfryst vegetarisk lasagne framför jobbdatorn i en micrad plastlåda.

Så tillbaka till lunchbordet den där sommaren för två år sen. Är inte skillnaden i hur vi betonar meningen uppenbar? Det två generationer innan oss har haft högkonjuktur, visst kanske inte allt har varit en dans på röda rosor trots socialdemokratiskt herravälde. Men skyddsnäten har funnits där, jobben har funnits där. Det man har behövt göra är att just göra det.

Så har det inte sett ut för millennials. Nya CV:n skrevs på nätterna och delades ut under dagarna. Men samhället och företagen lyste fortfarande med sin frånvaro, förutom när de sa att vi var lata och otacksamma.

När formen för hur vi känner till att bara göra hade förvandlats till en återvändsgränd behövdes den stöpas om, vår generation blev en jag-generation. För det var i inte längre bara att göra. Det var ingen som guidade dig längre, du behövde komma på vad exakt du kunde göra. För om inte du gjorde det skulle du bli stående i återvändsgränden. Vi må kanske vara jag-generationen men vi är också den generation som knyter ihop världen på ett helt unikt sätt. Vi är också den hoppfulla generationen och den generation som vet att det är upp till oss att fixa det som generationerna innan oss såg mellan fingrarna med.

Alla artiklar av Bim Eriksson

The post Det är upp till mig first appeared on Opulens.