SMALT. Fantastiklitteratur skrivs och publiceras under samma betingelser som smal kvalitetslitteratur men utesluts till största delen från kultursidorna, konstaterar Pål Eggert.

Jag läste en artikel om att det är småförlag som bär upp översättning och utgivning av Nobelpristagarna i Sverige. “Utländska kvalitetsförfattare har hamnat hos en undervegetation av förlag”, sa Per Bergström apropå att Celanders i Lund publicerat Abdulrazak Gurnah.

Det finns en annan författargrupp som har ett liknande problem, nämligen fantastikförfattarna, särskilt de som skriver för vuxna. Många drar förstås på munnen när jag tillåter mig någon som helst jämförelse mellan dessa båda litterära kategorier. Leendet lär också blekna hos vissa och ersättas med ett skeptiskt uttryck varpå de säger: “Men Anders Fager kom ut på Wahlström & Widstrand, Sara Bergmark på Rabén & Sjögren, Mats Strandberg på Norstedts och John Ajvide Lindqvist på Ordfront”. Det stämmer förstås men det finns en armé av andra författare som publiceras på småförlag som Hastur, SwedishZombie eller Catoblepas. En intressant detalj är att Fagers första version av Svenska kulter publicerades som en ganska tunn pocket på småförlaget “Man av skugga”.

En del viftar förstås bort detta med att om fantastikförfattarna skrev bättre så skulle större förlag också ge ut fler av dem. Samtidigt är det väl ingen som menar att Nobelprisförfattare översätts av mindre förlag för att de inte är tillräckligt bra för de stora.

Det finns en kommersiell aspekt här. Nobelpristagare är till för mer avancerade läsare. Här kan man dra ännu en parallell till fantastikens skrå. Många läsare och framförallt kulturfolk rynkar på näsan åt minsta vink om magi, övernaturligheter eller framtidsskildringar. Men om något fantastikverk får tillräckligt kommersiellt genomslag förändras förutsättningarna. Game of Thrones kan tjäna som exempel. När den första romanen i serien översattes till svenska och publicerades 1996 var det knappast någon skribent som läste och uppmärksammade den. Den blev inte heller någon försäljningsmässig succé. När sedan det första avsnittet av Game of Thrones drog massorna till sig vaknade kulturkritikerna till liv som om någon väckt dem med en örfil. Människor som aldrig tidigare visat något större intresse för fantastik analyserade, upphöjde och förkastade Game of Thrones. Till och med Knausgård skriver om tv-serien i sin essä “Oavsiktligt: Om att läsa och skriva”. Han medger även att Ö-världsböckerna av Ursula K Le Guin gjorde ett bestående intryck på honom.

Det är svårt att tolka det på annat vis än att fantastikverk endast förtjänar att diskuteras på kultursidorna om de har en stor publik. Jag tror det hänger samman med att man antar att all fantastik är utpräglad populärlitteratur. Men det stämmer inte. Fantastik sträcker sig däremot från lättsmält underhållning hela vägen till formexperiment. Frida Windelhed har till exempel ett språk som närmar sig Sara Stridsbergs medan Sofia Albertsson redan 2018 skildrade ett samhälle som krackelerade under en pandemi. Men eftersom kultursidor i gemen endast uppmärksammar fantastikverk först när de är omöjliga att ignorera så vet de flesta inte detta. Detta leder till en närmast parodisk dubbelbestraffning för en stor del av svensk fantastik: Dessa verk skrivs och publiceras under samma betingelser som smal litteratur men utesluts till största delen från kultursidorna och liknande forum.

Det är inte bara fantastikförfattare som har svårt att bli recenserade på kultursidor. Det gäller även Nobelprisförfattare som Abdulrazak Gurnah. Hans förläggare beklagade sig till exempel i en tweet över att Gurnah inte ens nämndes när The Guardian skrev en artikel om samtida svarta författare.

När fantastikförfattare som inte är fullt så kända faktiskt blir recenserade kan att verk som försöker vara mer än lättsmält underhållning lika gärna skapa förvirring hos recensenten. Ett exempel på detta är när Åsa Pettersson recenserade min roman Dödfödd i Dast-Magazine: “Man kan kalla Dödfödd för en spänningsroman fast den är egentligen inte spännande hela tiden. Det mesta i romanen förefaller avsiktligt fast jag blir inte alltid klok på vad avsikten är.”

Men Pettersson har förstått en sak, nämligen att även verk som bryter mot förväntningarna kan vara värda att undersöka, eller som hon avslutar sin recension: “Jag rekommenderar läsning med öppna sinnen.”

The post Den uteslutna fantastiklitteraturen first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Pål Eggert har träffat skräckförfattaren Frida Windelhed som är aktuell med romanen Järnvärld.

Frida Windelhed har utkommit med romanerna “Rött Universum” och “Järnvärld” på förlaget SwedishZombie. Hon skriver även queer erotik för appen AVA-stories, samt har medverkat i en del novellsamlingar. Jag träffar henne på kaféet Le Petit i Haga, Göteborg, för att prata om skrivande, brosk och bönsyrsor. (De kursiverade citaten i intervjun har hämtats från hennes böcker.)

Varför började du skriva?

– Jag skrev jättemycket när jag var liten och hittade på en massa historier – helst spökhistorier. Sen skrev jag inte någonting förrän jag fyllt tjugotvå. Det var en period då jag inte inte mådde så bra och ville ha något att göra som bara jag gjorde. Ingen annan skulle få veta om det. Det var himla kul och så växte det till att jag sökte till skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. Lärarna var de första någonsin som läste något jag skrivit. Det gav mig sådan mersmak att det gick från att vara något jag gjorde för att skriva av mig och ha lite tid ifred till att bli mitt huvudsakliga intresse.

– Jag har hållit på mycket med musik och spelat i band men det är en så utpräglad gruppaktivitet. Jag behövde något som bara var mitt eget projekt och då jag alltid läst så himla mycket föll det sig naturligt att börja skriva. Sen råkade det bli en jättegrej – den enda grejen.

Vad var det för musik du spelade?

– Jag spelar fortfarande bas i ett band som heter heter Novembervägen. Vi har spelat ihop sedan jag var sjutton – nu är jag 27 – med paus för pandemin. Jag har lyckats förena skrivandet med musiken också i och med att jag börjat skriva låttexterna.

”Hon var ett slags gotisk husgudinna och Landet Lagoms mardröm, en svart, oljig fläck på listan över respektabla svenskar som lyckats göra namn för sig i världen.”

Du har med två gother i dina romaner, Shanti och Bönsyrsan. Har du någon anknytning till gothmusik?

– Nu lyssnar jag på allt möjligt men när jag växte upp var det bara metal och goth. Jag ville lyssna på sådant som handlade om ond, bråd död, hemskt och satanistiskt. Det intresset har alltid funnits, även när det gäller musiken. Det är naturligt de jag skriver om också blir … det blir mycket eyeliner.

En bra oneliner. När en vän läste min roman ”Dödfödd” så sa hon att hon aldrig läst en roman där ordet ”kött” nämndes i så många sammanhang.

– Det är ett bra ord.

”Blod och hjärna spyr ut mellan de långa fingrarna i en svartslemmig kaskad, och när händerna öppnas studsar skallbitarna tillbaka något, som skalet på en sprucken frukt, och trasigt fruktkött blottas i sprickor mellan blont, blodklibbigt hår. Knallen av ben som krossas är öronbedövande, och de våta lätena av ett inre som spills ut följer som ett eko.”

Jag tänkte på att du också skriver mycket om kött och blod och kropp, och du har också det här erotiska spåret som du följer när du skriver för AVA, till exempel.

– Ja, det blir mycket kropp deluxe. Det är det som jag tycker är absolut roligast att skriva om. Det är egentligen inte min favorittyp av skräck. Om jag ska se en skräckfilm så är det inte främst gore som jag är intresserad av, även om jag uppskattar det. Det är så himla kul att skriva om. Det är jätteäckligt och jag blir själv illa berörd. Det är så äckligt att jag inte riktigt står ut. Jag längtar alltid att komma fram till bodyhorrorscenerna när jag skriver. Jag använder de äckligaste orden jag kan; kött och brosk – alltså, brosk är ett hatord, så äckligt. Jag kan inte höra någon säga det så då använder jag det så mycket som möjligt (skratt).

”Får jag strapon-knulla dig?” viskar hon hest, och jag hör ett leende forma orden.”

Men du skriver mycket om kropp på andra sätt, erotiska texter…

– Skräck och erotik är förenliga. Jag hade inga planer på att skriva om sex men jag har alltid velat skriva så gränslöst som möjligt. När jag var yngre tänkte jag att jag aldrig kommer att kunna ha med sexscener. Men jag ville ändå pröva bara för att öva på att skriva gränslöst. Jag ville inte vara en person som tänkte ”Så långt kan jag inte gå”. Då har jag misslyckats. Jag upptäckte att det var jätteroligt och insåg att det är en genre som uppmuntrar till gränslöst skrivande. Folk som skriver porriga texter kan kanske inte ens moraliskt försvara det de skriver. Att skriva om våld kan man ju göra men att skriva om saker som är lite hemliga på riktigt, eller lite pinsamma – då snackar vi gränslöst.

– Alltså, jag har suttit med en geting på min sko. Nu har den nog flugit bort. Den har krupit på mig!

Jag brukar bara vifta bort dem.

– Jamen, jag är ju väldigt allergisk mot getingar. Men det är okej – jag är helt lugn. De är bara här och hälsar på.

Windelhed pratar snabbare för varje ord och när hon säger ”på” går rösten upp i falsett. Hon skrattar lite hysteriskt och  säger:

– De gör inget om man är stilla, så jag tar det med ro.

Vad händer om du blir stucken då?

– Jag – det beror lite på vart man blir stungen men jag får utslag och typ – jag har bara blivit stucken en gång och då tyckte jag det inte kändes men så fick jag en massa utslag och så fick jag åka in till sjukhus typ. Då hade jag fått en allergichock. Då fick jag sådan där sssh-grej, adrenalingrej och det var verkligen – alltså det var inte kul men att få sådant adrenalinpåslag var ganska coolt. Det var en upplevelse i sig.

Är det därför du döpt din Flashback-motsvarighet i “Järnvärld” till Adrenalinrummet?

– Nä, det är faktiskt snott från en låt som heter The Adrenalin Room av mitt favoritband IAMX vars logga jag har tatuerad här (hon visar upp tatueringen på armen). Det är väldigt mörkt, deppigt, teatraliskt och gothigt och snuskigt och hemskt så det är allt jag gillar förenat. De har en låt som heter The Adrenalin Room, och då stal jag det. Tyckte det lät som en plats.

Hur har du tänkt kring det stilistiska? Du har en poetisk stil och bygger ofta upp en stämning av hot och annalkande våld.

– De poetiska inslagen kommer från att jag läst väldigt mycket gotisk litteratur som är otroligt långsam och drypande. Jag har växt upp med Anne Rice som min husgudinna. Hela mitt ordförråd kommer från henne. Det atmosfäriska har jag övat fram för att jag vill ha det så. Jag älskar skräckfilm men jumpscares tycker jag är så jävla tråkigt och billigt. Men man kan inte ha jumpscares i litteratur och därför är det så jävla bra för man måste bygga upp stämning. Det är så jag vill skriva, som en skräckfilm utan jumpscares. Det är en motsvarighet till att jobba med musik i skräck, musik som skapar en stämning inför vad som kommer att hända. Sen får det gärna komma jättemycket gore, jättemycket hemskt, men det ska komma som en utlösning. Läsaren ska ha tänkt hela tiden: Snart, då jävlar…

De här spökena du skildrar i “Järnvärld” – det blir en diskussion mellan de båda huvudpersonerna om att de är kännande varelser och sen kan man tolka det på olika plan. Det är ju en bra grej med skräck att man kan lägga in metaforer på det viset. Hur tänkte du kring det?

– Jag ville skapa någon typ av politisk situation i romanen. Det känns som att det är så det skulle bli i verkligheten om spöken existerade. Människors olika syn på moral, solidaritet, ansvar i samhället skulle komma på tal i romanen. Jag har varit inspirerad av många olika saker, till exempel klimatfrågor. Spökena i “Järnvärld” är något som bara finns i bakgrunden och man låter det pågå. Ingen vill ta reda på mer för att det skulle vara för jobbigt. Det är kanske en typiskt svensk grej men det har passat med vår hantering av coronapandemin och att folk inte tar sitt ansvar eftersom det är så jobbigt.

– Människorna i romanen tycker det är jättejobbigt, för spökena är döda anhöriga. Då är det enklare att tänka på dem som att de egentligen inte finns på riktigt, att de bara är avbilder. När det visar sig att de är mer än så uppstår det nya komplikationer. Vissa säger då att det är bevis på att spökena är kännande varelser vilket i sin tur innebär att vi har ett ansvar för att behandla dem på ett solidariskt sätt. Andra menar då att eftersom spökena kan skada oss måste man utrota dem. Sen kolliderar de här båda synsätten. Shanti ser det som att spökena är någonting mer och vill inte att man ska förinta dem medan Zelda, som arbetar med att utplåna spöken, har bestämt sig för att de inte är någonting mer än avbilder. Hon anar väl att det inte är så enkelt, men vill inte riktigt erkänna det och känner mycket skuld för det hon gör. Då är det enklare att tänka att spökena inte är någonting kännande. Man kan applicera så otroligt många politiska situationer på de här motsättningarna.

Det är ganska mycket sekttänk i ”Rött universum” med den här skräckförfattaren, Bönsyrsan, som ledare. Hur kommer det sig?

– Sekten växte fram automatiskt. Jag ville skriva om hämnd – och hämnden som en gudom och då utvecklades det till den här sektgrejen. De har den här gudomligheten gemensamt som de väljer att rikta in sig helt och hållet på. Tyr de sig till den här lilla religionen som uppstår för att de verkligen behöver gemenskapen som de får av varandra för att de är så himla ensamma, eller är det något som det något de får för att de ägnar sig åt den här tron? Jag ville så gärna skriva om en karismatisk ledare och Bönsyrsan hände bara. Jätteroligt med en skräckförfattare som sektledare som har ett driv att styra ett slags berättande även i världen utanför det hon skriver.

”’Vi ger Henne det sista. Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat.’ Siri undrade om hon inte anade ett leende i Bönsyrsans röst. ‘Vi ger Henne det. Och får tusenfalt tillbaka. Är det inte så det fungerar mellan gudar och människor?’”

Hur kommer det sig att du ville skriva om hämnd? Det är ett ganska slitet tema…

– Eller hur? Den vanliga slutsatsen är att hämnd inte ger någonting bla bla. Men jag är jätteintresserad av hämnd och jag tycker inte att det är så svart och vitt. Om någon skulle knivmörda ens flickvän vad är det som säger att det inte är moraliskt att ge igen? Även om det tagits upp miljarder gånger så finns det mycket att säga om hämnd, JAG har fortfarande saker att säga om det. Det är mitt favorittema.

Det blir ofta tråkigt i skräckfilm, innehållslös och skittråkig rape-and-revenge. Det finns sällan någon filosofi bakom det utan det handlar bara om vad som är nice att kolla på. Men jag ville skriva om det på ett lite mer abstrakt vis. Egentligen hade jag velat ha med ett helt annat slut. Siri skulle få höra talas om hur en av karaktärerna – vad fan heter hon nu? – Tina, en kvinna som drog sig ur sekten i ett tidigt skede, gått bort i en bilolycka för att hon kört över sin exman som misshandlade hennes barn. Jag tyckte att det skulle ha varit ett lyckligt slut. Det var inte något i stil med att “Hämnden gjorde oss galna, bla bla bla”, utan Tina drog sig ur all den galenskap som sen hände men körde över den hemska, äckliga mannen. Det var det ursprungliga slutet, men sen flyttade jag runt lite i texten så att Siri fick slutet för att hon var huvudkaraktären och det funkade jättebra. Jag ville inte ha en lärdom att hämnd inte löser något, utan gör man det så är det så.

Vilken litteratur har påverkat dig i ditt skrivande?

– Anne Rice är numero uno. Jag har läst en massa Stephen King, John Ajvide Lindqvist och – Gillian Flynn! I hennes romaner finns inget antingen eller, utan det slutar alltid så jävla grått. Både stämningen och moralen är så grå i hennes böcker – och de är så våldsamma. “Vassa föremå”” är nog en av de bästa böcker jag läst. Det är lite mer deckaraktigt men hennes språk och hur hon målar upp saker är mycket välgjort.

– Och så Junji Ito. Fy fan vad han har skrämt mig med sina äckliga idéer. Han kommer alltid på jättebisarra saker som kanske inte låter så läskigt till en början. Han kan till exempel göra en serie om en person som smälter ibland, och det kan låta töntigt när jag säger det så här men han skildrar det så jävla obehagligt. Han har humor också och har till exempel gjort en serie som handlar om hans katter. Det är helt vardagliga saker som händer i den men allt är tecknat som att det är värsta skräckberättelsen. Katterna ser så obehagliga ut. Han tecknar sin fru som en demon och hon kommer in och har vita ögon och han är så jätterädd för henne men man får aldrig veta varför. Det är bara så jävla roligt (fniss).

Mmm, du säger att man inte vet varför – har du funderat över hur mycket man ska berätta egentligen?

– Man ska inte berätta så himla mycket. Det svårt att inte göra det i en roman, och det är därför jag tycker om noveller så mycket. Man behöver inte ge samma grad av förklaring till varför de här sjuka grejerna händer utan det är mer att man målar upp en obehaglig bild som ger en viss känsla, och sen klappat och klart, nu mår ni skit. Vissa noveller har skrämt mig, men aldrig romaner.

”De här männen verkade finnas på andra sidan en glasvägg. Ett skyltfönster. De gjorde Siris värld till ett zoo. Sedan luckrades glaset upp, allteftersom natten led, och de började ta sig igenom. Det var alltid samma sak.”

Det finns mycket queert innehåll i dina böcker…

– Det är viktigt för mig. Det är ganska tråkigt att läsa själv om straighta karaktärer för att det är så himla default. Det behövs fler berättelser om queera som inte bara handlar om att de är queer. Alla jag umgås med är queer och då skriver jag om det. Första scenen i “Rött universum” där en kvinna mördas är en extrapolering av verkligheten. Många gånger när man är på en flatklubb och man är där för att enbart träffa tjejer står det en massa män vid baren och lurkar. De är inte där för att ragga utan i egenskap av rovdjur för ingen är där för deras skull. De gör utfall och händer hela tiden och det är otroligt uttjatat. Ibland blir det också väldigt obehagligt. Det är många gånger som jag tänkt på vad som skulle hända om någon av dem var beväpnad. När jag skrev den scenen så var det just en man i Stockholm som tog med sig ett luftgevär till en flatklubb, och jag började tänka att det är så jävla nära hela tiden att de här våldsamma skräckmotiven tar sig in i min verklighet. Därför ville jag skildra den där första scenen utan skräckmoment, för att berätta att det här är något som faktiskt händer, eller kan hända. Och det är vanliga personer som är förövarna, inte monster.

– Det borde finnas fler verk om queervärlden i skräck, inte minst för att representera en värld som många delar. Min värld.

Hur gick publiceringsprocessen på SwedishZombie till?

– När förläggaren frågade om jag ville skriva en roman så trodde jag inte riktigt på att att den blev publicerad. Men nu har den utkommit och folk har läst min debutroman. “Rött universum” skrev jag för att vältra mig i äckel och bodyhorror medan “Järnvärld” är djupare förankrad i mig. Den behandlade känslor som jag hade, var mer som terapi. Jag bearbetade något i den men vet inte vad. När jag var klar så kändes det som om jag släppt något.

The post En skräckförfattare med sinne för queer erotik first appeared on Opulens.

BOKSERIE. Swedish Zombies bokserie ”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består, skriver Pål Eggert.

Förlaget Swedish Zombie beskriver sin bokserie “Den nya skräcken” som “En modern skräck med nutida fasor”. Men är den så ny och modern? Hittills har tre böcker pulicerats: “Rött Universum” av Frida Windelhed, “Köttmarknad” av Erik Odeldahl och Fredrik Stennek samt “Slaktmarker” av Jenny Lundin. Det rör sig om tre kortare romaner på dryga hundra sidor vars omslag är målade i en röd ton.

Titlarna anspelar på kött och blod och det före kommer verkligen mycket kroppslighet i böckerna. Kroppar som slits itu, genomgår plågsamma förvandlingar, misshandlas eller dödas. En del gör en dikotomisk uppställning av kroppsskräck mot psykologisk skräck som ofta uppfattas som finare och mer raffinerad. Vilket kanske inte är så konstigt. Kroppsskräck kommer nog lite för nära med tanke på hur motsägelsefull vår relation till kroppen är i en tillvaro med ständiga tips om dieter, anabolamissbruk, fillers i fittläpparna, silikoninjektioner i pungen, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva – när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, och intalar oss att vi gör det för vår egen skull. Vi bryr oss minsann inte om vad andra tycker om oss. Samtidigt skriker vårt beteende ut att vi gör det. Klart man måste distansera sig från böcker där kroppar och klor löper amok bland kött och blod.

När jag läser ”Rött Universum” av Frida Wendelhed kommer jag att tänka på Sara Stridsberg som, när hon är som bäst, förmedlar en text som klibbar och luktar sött och unket. Här är Windelhed: ”Hon gick runt, runt under den frätande vita solen och försökte känna. Ett lager svett, ett lager hud, inuti bara hunger. Hennes kläder var för varma, för svarta, lämnade svart ludd i armhålorna och knävecken. Den tredje dagen upptäckte hon soleksem på bröstet och på utsidan av armarna. Små kliande knottror. Hon kom på sig själv med att smälla på klådan när den plötsligt blossade upp, som om hon försökte fånga ett krypande flygfä.” Men till skillnad från exempelvis ”Kärlekens Antarktis” så svävar inte Siri i ”Rött Universum” omkring som en ande och betraktar sin död och sitt liv på avstånd. Siri är mitt i det, liksom Manfred i ”Slaktmarker” och dörrvakterna/klubbesökarna i ”Köttmarknad”. De ligger på slaktbordet eller står över det med höjda kötthammare.

Till skillnad från Stridsbergs svävande ande som analyserar och funderar över det som varit från ett avstånd är huvudpersonerna i ”Den nya skräcken” ofta oförstående inför vad som händer. Manfred i ”Slaktmarker” är kanske det tydligaste exemplet på detta när det han blir vittne till ett mord i tunnelbanan och sedan får skickat till sig en film där han själv knuffar ner offret på spåren. Även i ”Köttmarknad” irrar exempelvis Bella omkring i danshavet utan att hitta de hon letar efter eller förstå vad hon ser: ”Det är svårt att se i halvmörkret, men många i folkhavet har de där äckliga psoriasisutslagen på kroppen. Nu när hon är uppmärksam på det ser hon fler som står och kliar sig ogenerat på alla möjliga ställen, medan de dansar, krökar, skrattar.”

Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt

Författarna skildrar i många fall en närmast klaustrofobiskt liten krets av människor som gradvis närmar sig overklighetens fasansfulla centrum. Windelhed skriver om en några människor som delar snarlika övernaturliga upplevelser och låter den karismatiska Bönsyrsan styra dem. Manfred i ”Slaktmarker” är en ängslig förlorare som erbjuds en karriärstege av en liten flock finanslejon som leder ner till den ena surrealistiska överträdelsen efter den andra. Personerna i ”Köttmarknad” befinner sig i en klubblokal som närmast slukar dem.

Alla måste offra något för att något för att uppnå sina mål i böckerna och priset är som regel högt. Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt men själen som förverkas till helvetet har bytts ut mot med psykologiska och sociala beståndsdelar, som psykisk hälsa eller integritet. I Windelheds ”Rött Universum” måste huvudpersonerna offra ”Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat”, som Bönsyrsan uttrycker det. I tur och ordning offrar de sin kropp, framtid, integritet eller kontroll. De måste också fundera ut hur de ska göra för att offra dessa i flesta fall abstrakta värden vilket i sin tur ställer frågor kring vad de betyder för oss och hur de tar sig uttryck i våra liv. I ”Köttmarknad” offrar ägarna till klubben människor på ett sätt som inte är ovanligt i skräcksammanhang men när de av misstag övergöder monstret drabbas de själva. I ”Slaktmarker” ger Manfred upp sig själv och låter sig ledas av de främmande väsen som ska hjälpa honom att klättra i karriären. Val för val ger han upp sitt självbestämmande, sin integritet. Han träffar även en annan person som varit tvungen att offra sig själv på ett mer konkret vis: ”Den [kroppen] var täckt av sår. Färska som vätskade, varade. Glänste i det gula ljuset som prydnader. De äldre som var täckta av skorpor och de gamla, som var ärr. Knöliga delar där huden läkt snett, blivit tjock, skrovlig. Ärr som fått nya skador, blivit nya ärr. Ingen del av huden var orörd. Skadorna låg i härvor, som ett trassel. Långa streck i alla riktningar. Som revor, piskrapp. Färgskiftningarna, ärrbildningen; det var som huden levde men inte som hud utan som något annat, något som inte längre tillhörde det mänskliga.”

De som ska hjälpa Manfred i hans karriär är inte själva mänskliga. En av dem säger till honom: ”Jag ser ut som jag alltid gör, och det har ingenting alls med hur ni ser ut att göra. Det finns inget som liknar mig i din förståelse av världen. Du formar bilden av mig som människa. Din bild av verkligheten är inte sann.” I alla tre böckerna möter människorna främmande varelser som förändrar dem och deras värld och i samtliga fall är varelserna gåtfulla och okända. Det rör sig inte om några änglar eller demoner vars namn man kan finna i Bibeln, Salomos Nyckel eller Necronomicon, utan om främmande varelser som alltid funnits men som bara kommer i sporadisk kontakt med människorna.

Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

Människan vill inte ha några vita fläckar, varken på den yttre eller inre kartan. Vi strävar hela tiden efter ett begripliggörande av världen och hemfaller hellre åt konspirationsteorier, extremism eller skygglappar av konventioner för att slippa konfronteras med vita fläckar. Människorna i böckerna saknar referensramar för varelserna de möter. Varelserna är fruktansvärda spetälskevita fläckar som visar på en annan, mycket större värld där enskilda människor krymper till leksaker. Vita fläckar som drar människorna till sig och när de färgas röda finner sig människorna fångade i något som är mycket större, mycket mäktigare än dem själva. Offren och invigningen i en värld större än den som är synlig för vanliga människor för tankarna till religionens värld. Men i religionerna rör det sig om epifani, en förening eller kontakt med en högre gudom, ofta genom asketism eller goda gärningar. Även Nirvana är något som uppnås genom att frigöra sig från det materiellas begär. I ”Den nya skräcken” handlar det istället om ett medvetandegörande om kroppen och det kroppsliga och en förvandling av det till oigenkännlighet. Förvandlingen frigör det monstruösa i människan och leder till olika typer av överträdelser. Istället för att skåda himlens mirakel, fingret som skriver lagens bokstäver i stentavlorna, suddas det mänskliga dna:et ut och ritas om. I konfrontationen med det övernaturliga begår människorna en exkremental gnosis. Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består. Gudarna har dött och det enda som återstår är att känna sig fram längs de egna gränserna och försöka vidga dem.

The post Ny skräck när gamla sanningar dör first appeared on Opulens.