DEMOKRATISK JOURNALISTIK. En pappa i Sunne blev arg när han tittade närmare på fyraåringens påskgodis och upptäckte att det stod namn på alkoholsorter på vingummina. Resten är en medial mediestorm i ett vattenglas, som många säkert redan glömt bort.

GT skrev en artikel om den arga pappan. I samma artikel avkrävdes affärskedjans vd svar på hur det här kunde få förekomma. Direktören lovade att vingummina skulle tas bort från butikens utbud. Godisdramat inbjöd förstås till syrliga kommentarer. Jag var en av många läsare som frestades att i sociala medier kommentera artikelns resonemang och slutsatser. Pappans olycksbådande fundering – ”Vår fyraåring har precis börjat bokstavera ord själv, det hade kunnat sluta olyckligt” – fick tänkta fortsättningar. Vad skulle egentligen kunna hända om en brådmogen fyraåring stavar sig igenom namn på diverse vuxendrycker? Sannolikt är det inte någon större inkörsport till drogmissbrukets fasor. Andra gick vidare i ironierna och undrade om det ska få heta punschpraliner, eller ens vin-gummi, och noterade att den oroligt eftergivna affärskedjan hette PeKå (pk, alltså politiskt korrekt).

Om alla hade kunnat nöja sig därmed hade nog de flesta kunnat vara nöjda. Men mediedramat fortsatte i två spår som i mitt tycke båda går till överdrift på ett beklagligt sätt:

Några kritiker kunde inte nöja sig med syrligheter om den oroliga pappan. Vips hade någon grävt fram privata uppgifter som spreds med samma iver. Det tycks mig som om man i vissa kretsar tappat förmågan att kunna skratta åt saker; man ska bli arg, också över obetydligheter. Den ilskan ska helst också kunna riktas mot en person som beskylls för misstaget, som därefter bekämpas som en fiende och översköljs med hot och hat. Då är det lätt att integritetens gränser överträds med obehagliga följder för enskilda personer, inte minst i de sociala mediernas tid. Skoj och raljerande övergår i förföljelse.

Att detta är beklagligt är nog de flesta ense om, även om gränsen kan vara suddig. Också legitim kritik kan bli för mycket om den framförs av många till samma person, särskilt om denne är privatperson och kommunikationen sker direkt.

En reaktion på detta blev i sin tur till en kritik av GT för att man publicerat nyheten och av alla oss som delat den med kritiska kommentarer. Jack Werner formulerar den i Dagens Nyheter, där han menar att GT med sin publicering skapat en ”opinionsfreakshow” som närmast syftade till att hänga ut en privatperson med en ”dum idé”. Andra i samma läger upprepade denna kritik av den mediala skildringen av en privatperson med ogenomtänkta åsikter och spekulerade i att syftet från kvällstidningens sida varit att driva med personen i fråga. Även vi som delat artikeln med kritiska kommentarer fick i vår tur kritik för att vara hånfulla mot en privatperson.

Detta resonemang bygger på felaktiga antaganden och på en farlig elitism.

Antagandena först. Jag vet förstås lika lite som Jack Werner om motiven bakom GT:s publicering, men jag konstaterar att artikeln är klassisk kampanjjournalistik av kvällstidningskaraktär, där en anständig medborgare får hjälp mot affärskedjor och myndigheter och med mediernas bistånd kan ställa saker och ting till rätta. Notera också att det lyckades: artikeln med pappan fick affärskedjan att backa.

Samtliga inblandande aktörer i den initiala mediala skildringen fann alltså det som Werner avfärdar som en ”dum idé” vara en högst logisk sådan. Inte undra på. EU har redan i sitt tobaksdirektiv förbjudit tobaksliknande godis, ett direktiv som de flesta svenska partier glatt röstat för (Sverige har tolkat lakritspipan som ett ”rökverktyg” och alltså inte tobak, men i Norge får lakritspipor bara säljas med andra tobaksprodukter) och organiserade nykterister har rasat mot glass med champagnesmak.

Politiker och intresseorganisationer är alltså inte främmande för maniska godisförbud. Jag ogillar förstås denna förmyndaragenda och hur den drivs medialt – det är därför jag kritiserar den – men att som Werner avfärda den som ett ”korkat infall” från en enskild privatpersons sida är felaktigt och förminskande. Godisförbud är en tanke med mäktiga och inflytelserika vänner, som Werner inte låtsas om eller känner till, vilket också rättfärdigar att den kritiseras i den offentliga debatten.

Vingummin är förstås en perifer sak att träta om, men det är just sådana vardagligheter som är kvällstidningarnas livsluft – och det är därför vi älskar dem och älskar att hata dem. Det är i kvällstidningar man kan läsa hela artiklar om hur en artist släppt en lite för blöt fis under en konsert  (och skratta åt att det nog inte var den artikeln som journalisten såg framför sig under sin utbildning) eller att Edward Blom snubblat på sitt skosnöre (med den underbara fotnoten: ”Innan du som läsare går bananas i kommentarsfält och på sociala medier med kommentarer av typen ‘Nyhetstorka’ eller en klassisk ‘Intresseklubben antecknar’ vill undertecknad ödmjukast påminna dig om att det var DU som klickade på rubriken ‘Edward Bloms dramatiska vardag – snubblade på skosnöre’.”) En pappa som reagerar över vad som står på sonens vingummin hör helt klart hemma på sådana sidor.

Ja, privatpersoner och deras mer eller mindre genomtänkta funderingar hör i högsta grad hemma på tidningarnas sidor. En underton i kritiken hos Werner & co är att det är fel av medier att lyfta fram privatpersoner med funderingar som andra kan kritisera. I förlängningen av detta ligger att alla typer av opinionsbildning bara är något för professionella aktörer. Det är en direkt livsfarlig uppfattning.

Vanliga människor och deras funderingar om stort och smått hör definitivt hemma i medier och i en livskraftig demokrati. Att politik, samhällsdebatt och medial granskning av densamma i så hög grad bedrivs av professionaliserade och för ändamålet utbildade aktörer är ett problem som skapat en växande förtroendeklyfta. Ett av många exempel är att politik gått från representation till karriär, med ett allt snävare urval som följd, inte minst sett till samhällsklass och yrke, där allt färre politiska representanter har vanlig yrkesarbetarbakgrund och rent av avfärdas som olämpliga på grund av en sådan (exempelvis i fisförnäma kommentarer om ”svetsarn” Löfven och hackandet på landsbygdsministerns försök att åtgärda sin knaggliga engelska).

Jag förstår att ambitionen är att skydda privatpersoner mot tråkiga konsekvenser, men medier beträder en farlig väg om de avhåller sig från att skildra deras vardag och åsikter. Det riskerar att filtrera fram en elit av opinionsbildare skild från befolkningen i övrigt. Över min döda liberala kropp, säger jag. Medier behöver tvärtom bli bättre på att inte filtrera bort vanligt folk och deras åsikter. Ska det kunna ske behöver vi som läser dem bli bättre på att skilja på åsikt och person, och frimodigt kritisera det förra utan att förfölja den senare. Därför finns all anledning att i Voltaireliberal anda förklara att jag är beredd att gå i döden för rätten att läsa om kändispruttar, Edward Bloms skosnören och pappor som vredgas över vingummin.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Blöta fisar är kvällstidningarnas livsluft first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Först ut är Enander.

Den 9 mars 2017

Kristian,

Tanken var säkert klok. Kanske rentav förnuftig. Och fram till alldeles nyss hade jag för avsikt att inleda med det smått pretentiösa anslaget:

Utgångspunkter.

Jag skriver ner ordet. ”Utgångspunkter”. Det sticker i ögonen. Varför reagerar jag så starkt? Ja, i ärligenhetens namn är jag inte fullt på det klara med det. Dess brist på äkta blod? Dess distanserade kliniskhet? Men som sagt: Jag vet inte. Däremot kommer jag inte att börja där.

Tobias, en vän till mig, fick för något år sedan cancer. De upptäckte en stor tumör i hans hjärna. Han hade under en tid drabbats av svårhanterliga yrselanfall, ett par gånger var de mycket allvarliga och han hade slagit sig ordentligt efter att ha ramlat omkull utomhus. Hans reaktionsförmåga och reflexer var försämrade och när han föll tog han inte emot med händerna. Han fick stora sår i ansiktet, såg mest ut som en slagskämpe på dekis och som förlorat kampen – och förlorat rejält. Vi skrattade tillsammans åt hans blessyrer, stygnen och de vita tejpbitarna. Det var dessa fall som till slut också blev anledningen till att han, högst motvilligt, uppsökte läkare. Redan den första datortomografin – och senare det följande svaret på biopsin – visade att tumören var för stor att operera, den satt dessutom illa till. Han fick veta att han var tvungen att leva med den växande svulsten i bakhuvudet.

Tre veckor efter diagnosen blir han kallad till Arbetsförmedlingen. Den då sittande Alliansregeringen hade i sina direktiv till Försäkringskassan skrivit att vissa sjukskrivna med cancer kunde arbeta – åtminstone deltid, och om inte annat så ansågs de sjuka förmögna att klara av enklare och okomplicerade arbeten.

Han ringde och ringde. Försökte förklara hur omfattande hans handikapp och svårt hans sjukdomstillstånd var. Han fick flera läkarintyg där bland annat den behandlade onkologen svart på vitt skrev att Tobias inte kunde utför någon som helst form av arbete. Han var alldeles för sjuk – och han kunde, framhöll läkaren, riskera att försämras och få attacker av svåra yrselattacker av att vistas i miljöer han inte var bekant med. Stress och en tilltagande desorientering var riskfulla katalysatorer.

Efter ett antal turer hit och dit, och en allt hotfullare ton i breven, beslutade Arbetsförmedling att han ändå, oavsett vad läkarna intygade, var tvungen att träffa en handläggare. Annars skulle de vara tvingade att meddela Försäkringskassan att hans sjukpenning inte skulle betalas ut. Regler är regler.

De gånger jag besökte Tobias var han tvungen att ta stöd mot väggarna för att bara ta sig från sängkammaren till toaletten. Hans yrsel var kraftig och kom inte längre enbart som anfall. Den hade blivit till ett mer eller mindre permanent tillstånd. Han kunde inte handla själv. Han hade svårt att laga till den enklaste måltid. Ännu hade inte hemtjänsten trätt in, huvudsakligen på grund av hans envisa stolthet. Sin hygien förmådde han sköta genom att sitta på en stol i duschkabinen. Det mesta av dagarna sov han bort eller låg halvslumrande och tittade på alla sorters naturprogram. De krävde inte hans uppmärksamhet. Det spelade ingen roll vad de visade för sorts djur eller händelser i vildmarkerna.

Tobias var trots allt tvungen att ta en taxi till Arbetsförmedlingen. Han gick med en krycka som stöd mot yrseln. En god vän följde med honom. Han hade, dessutom, en av sina dåliga dagar. Hans tal var inte sammanhängande och vad han sade var emellanåt svårt att förstå.

En cancersjuk man, knappt förmögen att sätta den ena foten före den andra, tvingades att med extrem ansträngning vackla in på Arbetsförmedlingen. Svetten lackade om honom, han var genomsvett över hela kroppen, när han väl fick slå sig ner i ett av båsen vid ett skrivbord och mitt emot satt handläggaren. Om han inte tagit sig dit skulle han inte längre ha pengar till mat. Inte kunna betala sin hyra.

Det är en bild av förnedring.

En förnedring som alltfler sjuka medborgare tvingas att genomlida. Bilden – som jag ser den framför mig – är nästan värre än forna tiders arbetare som står med huvudet sänkt i underdånighet, med kepsen i hand, inför patron som passera med häst och vagn. Då var förtrycket synligare, mer begripligt.

Tobias blev snabbt sämre. Cellgifterna bet inte på tumören. Under en period mer eller mindre bodde han inne på toaletten, oftast låg han som virad runt toalettstolen likt en mager boaorm. Det enda han fick upp var grön galla och slem. Hans plågor var svåra. Ett drygt halvår senare dog Tobias.

Sex månader efter att han tvingats att besöka Arbetsförmedlingen var han död.

Ett ytterligare tragiskt inslag i Tobias sjukdomstid var att han drabbades av svårartad rädsla, ja vad jag måste kalla för skräck för alla myndigheter. Vissa perioder vägrade han öppna dörren om någon knackade. Ibland vågade han inte svara när telefon ringde. Hans upplevelser av den plågsamma perioden då myndigheternas jakt på honom – som han själv kallade det – gick så djupt att de växte samman till vad som hade drag av rent paranoida föreställningar.

Händer verkligen detta i vårt land? Ja. Det händer. Det händer nu.

Hur ska vi lära oss leva med att medborgare behandlas på ett så inhumant och grymt sätt?

Vad är idag priset på en människas värdighet? Vad kostar rätten att inte tvingas reduceras till en lamslagen och apatisk schackpjäs i ett förnedrande spel mellan politiker, myndigheter och en alltmer absurd strävan att spara pengar där pengar inte kan – eller ska – sparas?

Svaret är givet. Vi ska inte vänja oss. Vi får inte bli avtrubbade. Vi ska göra allt vi förmår för att protestera, bråka, härja och – förr eller senare – få en förändring till stånd.

Utgångspunkter, som sagt.

Ännu härskar mörkret därute bakom fönstret. Gryningen dröjer, nästan motvilligt. Nyss hörde jag posttåget från Stockholm på väg mot Malmö. Otydligt, aningen konturlöst, ser jag en suddig bild av min egen spegelbild. Ensamheten välver sig runt mig.

En våg av sotad sorg sköljer genom mig när jag sitter här och tänker på Tobias, hans öde, hans sista tid. Men sorgen ersätt snabbt av en het våg av djup vrede. Jag är inte arg. Det jag erfar är något större, något avsevärt mäktigare. Det är en känsla som får näring djupt nerifrån. Historien viskar vassa ord till mig i mörkret.

Och där finns en ettrig ilska som även river sår i mig själv. Jag anklagar mig för försummelse och godtrogenhet. Jag var naiv. Jag inser det utan att hymla eller försöka hitta bortförklaringar. Efter valet och regimskiftet 2014 trodde jag en förändring skulle ske. Att politiken sakta men bestämt skulle ges en annan inriktning och därmed ett rättvisare och värdigare innehåll.

Stefan Löfvén är ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti. Han är statsminister. Däremot har ideologin förtvinat. De sjuka har inte fått det bättre under den här regeringen. Upprörande nog är det tvärtom. Förhållandena har hårdnat. Jakten på sjukskrivna har intensifierats, blivit ännu vidrigare i sin brist på förståelse för de sjuka och drabbade.

Idag ”möter vi samma tuffa Sverige som under Alliansen”, skriver Eva Franchell i Aftonbladet. ”Precis som då är det de sjuka som drabbas. 14 000 människor har fått sin sjukpenning indragen under årets nio första månader. Det är mer än dubbelt så många som under samma period i fjol. I dag krävs en hård förhandling med Försäkringskassan för att få en sjukskrivning godkänd.”

I en debattartikel gör läkaren Margaretha Lööf-Johanson följande sammanfattning: ”Situationen är orimlig. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag som läkare föreställa mig att rätten att få ersättning när man är sjuk skulle ifrågasättas på det sätt som nu sker.”

Hur ska denna regering försvara sina handlingar? Sitt svek mot de löften till folket de nyss stolt basunerade ut? Löftena var – såvitt jag förstått av valanalyserna – den enskilt starkaste anledningen till att de valdes. Bryr de sig inte? Har de tagit sig rätten att med förblindad arrogans ställa sig ovanför folket? Jag vet inte. Men jag förbannar ändå mig själv för att jag lyckades inbilla mig att det faktiskt skulle bli bättre, annorlunda. Jag trodde att åtminstone några av de fundamentala idéerna skulle leva vidare. Jag är inte ens besviken. Jag är bara ilsken på mig själv.

Men hur ska sveket förklaras?

Har makten blivit viktigare att erövra och överordnat vad man ska använda makten till? Då är vårt land sannerligen illa ute. Men det svårt att tolka och förstå socialdemokraternas politik på något annat sätt. Reformismen går kräftgång. Och alla vallöften är glömda. Fraserna har vissnat. Högtidstalen är inlämnade på förvaring i fyra år. Det stinker redan om malpåsarna.

Kanske säger någon nu att det jag skrivit är utslag av politikerförakt. Det är, vill jag bestämt hävda, inte sant. Jag känner inget förakt. Som jag ser det handlar det om respekt. Respekt måste man förtjäna. Den kommer inte av sig själv, den kommer aldrig gratis. Och sedan några decennier har alltför många politiker alltför ofta visat att de inte kan förvänta sig att bli respekterade. De måste agera på ett sätt att de kanske eller kanske inte förmår återerövra den respekt politikerkåren förlorat.

Slutsatsen är enkel: Utgångspunkterna måste bli till vändpunkter.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Utgångspunkterna first appeared on Opulens.