SJÄLVBIOGRAFI. Ann-Christine Ruuths dotter Ester Roxberg skrev boken Min pappa, Ann-Christine som senare blev den omtyckta filmen Min pappa, Marianne. Den 13 maj släpper prästen och föreläsaren sin egen berättelse, Jag kom inte ut – Jag blev mig själv (Norstedts), om när hon vid 57 års ålder äntligen kunde bli den hon innerst inne alltid har varit. 

Den 13 maj släpps din självbiografi Jag kom inte ut – jag blev mig själv, som är din berättelse om när du blev dig själv som kvinna efter att ha levt som man i många år. Vad fick dig att börja skriva den här boken?

– En rad saker bidrog till det. Flera människor som har läst min dotter Esters bok, Min pappa, Ann-Christine, har frågat mig när min berättelse kommer. Sedan kom filmen, Min pappa, Marianne, men det handlar ju inte om mitt liv. Under pandemin gjorde jag färre föreläsningar och då tänkte jag att jag skulle ge det ett försök. Jag tog kontakt med Norstedts som var intresserade och där började en skrivprocess.

Hur väl kunde du relatera till Esters historia i Min pappa, Ann-Christine och varför kändes det viktigt att få berätta själv?

– Det där är ju hennes berättelse som hon har berättat ur sitt perspektiv som dotter. Jag fick läsa manuset innan det publicerades och jag ändrade ingenting, det var ju så hon upplevde det. Men det här blir min berättelse och den står inte i relation till mina barn, utan framför allt till andra och till mig själv.

– När man tittar på filmen Min pappa, Marianne så får man inte reda på så mycket om vad Marianne tänker och känner, eller vad som leder fram till hennes beslut att kliva fram. Jag försöker att berätta och problematisera det. Filmen är en feel good-film och det går väldigt lätt för Marianne, men i verkligheten var det inte så enkelt för mig.

Som titeln antyder föredrar du att inte kalla det för att komma ut utan väljer att säga att du har blivit dig själv. Hur kommer det sig?

– Jag värjer mig mot sådana klichéartade uttryck som att komma ut. Det är en process som i mitt fall har varit lång och den har handlat om att bli den som jag uppfattar att jag är. Att komma ut i offentligheten handlar om alla andra, men det viktiga var att äntligen få vara den jag är. En del kanske har levt ett dolt dubbelliv under en längre tid men det har aldrig jag gjort, mer än i min tankevärld.

Du kände på dig tidigt i livet att du inte var man. I boken beskriver du hur dina namn, kläder och leksaker markerar ditt bestämda kön och berättar om ett minne där din mamma försöker sätta på en kjol på din bror Sven. Vad stod den där kjolen för? Kunde du sätta ord på känslorna?

– Jag minns fortfarande den scenen väldigt tydligt. Min mamma skulle nog bara skoja med min bror, som började fäkta med armarna och tyckte det var jättepinsamt, medan jag gärna skulle vilja ha haft den där kjolen på mig. Jag kommer ihåg känslan, men hade inte orden till att beskriva vad jag kände så att det blev begripligt ens för mig själv. Jag förstod samtidigt att det var fel. Från dagen jag föddes fick jag veta att jag var kille, på otaliga sätt, och kom till en punkt där jag insåg att jag inte kände mig hemma med det. Men jag visste ingenting mer än att man inte skulle känna eller vara så, orden kom långt senare.

Men år 2010 bestämde du dig för att börja leva som den du innerst inne kände att du var. Hur tog du det klivet?

– Då jag verkligen började sätta ord på det var när jag började hos min kurator, Johanna, när jag var 57 år. Då fick jag äntligen ha ett samtal med någon som kunde spegla mig och ställa relevanta frågor så att jag kunde få större perspektiv på det jag kände. Att våga yttra orden med min egen mun och själv höra vad jag sa var en process bara det, det fanns många rädslor.

– Sedan var jag tvungen att prova vad det jag kände innebar i praktiken, skulle jag känna mig konstig om jag levde så här? Det visade sig vara tvärtom, jag hittade hem till mig själv och den känslan bekräftade allt som jag hade sagt och känt. Det här är ingen maskerad, det här är jag.

Jag kan tänka mig att det var ett stort steg, kanske särskilt vid en ålder då många haft en uppfattning om vem du var sedan långt tillbaka?

– Reaktionerna har varierat oerhört, från chock och avståndstagande till tystnad, nyfikenhet och omedelbart accepterande. Det är ju inte bara jag som utmanar dem med mitt sätt att vara, utan deras egna föreställningar om manligt och kvinnligt utmanas också. Plötsligt ska de ta ställning. Och alla de människorna har i sin tur sina sammanhang, en person som kanske är trygg i sitt avståndstagande från HBTQ måste tänka om när de hör om mig. Som min dotter Ester uttryckte det, nu är vi en regnbågsfamilj. Sådana människor fanns där ute men det var inte vi, vi levde tryggt inom normen.

Hur förändrades livet efter att du började berätta öppet om vem du innerst inne är?

– I det yttre avseendet förändrades det inte så mycket. När jag började berätta levde jag till en början ett dubbelliv och kunde inte vara Ann-Christine fullt ut. Jag och min fru delade på oss och mina arbetsuppgifter som präst förändrades, men det var inte på grund av min process. Jag blev en offentlig person på ett annat sätt än tidigare, jag har gjort oräkneliga intervjuer i alla möjliga sammanhang.

– Till en början var det rätt jobbigt att möta andra människors reaktioner, men också mina egna. Jag undrade om det här beslutet var att lita på eller om jag hade inbillat mig alltihop? Andra säger till mig att jag är mycket gladare nu och jag känner mig gladare också, jag skrattar mycket mer. Det är en fantastiskt skön känsla att slippa skämmas över mig själv. All rädsla försvann när jag kunde kliva ut ur den skam jag omgett mig med, för jag visste ju att det här var jag.

Hur har du upplevt att bemötandet utifrån på ett samhälleligt plan har förändrats sedan dess, för 10 år sedan?

– Transpersoner har blivit oändligt mycket mer synliga. Det är inte så mycket fokus på att Tone Sekelius i Melodifestivalen är transperson utan hon är artist. Skolministern Lina Axelsson Kihlblom är också transperson, vilket nämndes när hon valdes, men det var inte därför hon blev minister utan för att hon är en jäkligt duktig och kompetent människa.

– Men transpersoner blir också ifrågasatta. För ett år sedan kom Kajsa Ekis Ekman ut med sin bok Om könets existens, där hon skriver att trans är en chimär och att kön bara är biologiskt. Hon fick enormt stort medialt utrymme för att framföra sina teser om detta. I Uppdrag gransknings Transbarnen fokuserar man bara på ett enda transbarn som har fått en dålig medicinsk behandling, vilket ledde till att man ifrågasatte all medicinsk behandling av unga transpersoner. 2014 kom ett utredningsförslag om att man ska kunna ändra sin juridiska könstillhörighet genom en enkel anmälan utan medicinsk utredning. Stefan Löfven sa att det skulle gå igenom till nästa val, och vad hände? Ingenting. Det är ofta så med utvecklingen, den går framåt men så kommer det en backlash och det är väl det vi har fått när det gäller just transpersoner.

Har du några huvudområden där du skulle vilja se förändring för transpersoner?

– Vården framförallt, som är oerhört eftersatt. Den som har fått en remiss till ett utredningsteam för könsidentitet kan få vänta i tre år på ett första samtal. Det är ju fullkomligt skandal och på den fronten ser vi inte någon förändring eftersom det saknas resurser. Det är det viktigaste området just nu.

Upplever du någon förändring i hur omgivningen bemöter dig nu jämfört med tidigare när du utåt sett var man?

– Det är en intressant fråga som jag har fått många gånger men har svårt att svara på. Jag har levt som man och har varit chef i många år så jag är van vid att ha blivit lyssnad på och att mina förslag tas på allvar. Jag tar för mig på ett annat sätt och tror att många kvinnor är uppvuxna med att finna sig i att ingen lyssnar på dig. Jag satt i ett sammanhang där en byggledare skulle presentera någonting och jag höjde rösten mot honom. Men lugna ner dig nu, sa han, och det hade han aldrig sagt om jag var man. Jag har vänner som är transmän och en av dem har kunnat berätta hur påtagligt hans liv förändrades när han blev man och hur otroligt mycket mer uppmärksamhet han fick då.

Du har flera gånger poängterat att när en kvinna klär sig i kläder som kategoriseras som manskläder, är det mer okej än när det är tvärtom. Vilka är dina tankar om det?

– Powerdress är ett känt fenomen bland många kvinnor men inte hos män, att man måste markera sin makt och ställning i organisationen genom sitt sätt att klä sig. Man kanske klär sig så som man tror att en man hade klätt sig om han var kvinna, med kostym och kavaj, för att markera makten. Jag älskar kläder, de är så viktiga. Vi säger någonting med hur vi klär oss, hur vi uppfattar oss själva men också hur vi vill att andra ska uppfatta oss. Det handlar om maktstrukturer i samhället.

– Ibland kan jag känna att när du som kvinna har nått toppen så har du glömt allting som varit innan. Jag hörde till exempel en högt uppsatt kvinna i näringslivet säga att hon var emot könskvotering, men hon behöver ju inte bekymra sig för det som redan är på toppen. Ska vi få till en förändring i det här samhället så är det ju alldeles uppenbart att det behövs en könskvotering så att vi lär oss vad som är det normala. Det förändras men går långsamt.

Idag föreläser du om könsnormer, trans och identitet, och är även ordförande i förbundet Transammans. Vad har du för långsiktigt mål med ditt engagemang i transfrågor?

– Som ordförande i Transammans vill jag försöka bidra till att situationen för transpersoner ska bli bättre i samhället, inte minst inom vården, och göra transpersoner mer synliga. Som föreläsare vill jag framförallt försöka bidra med mer kunskap, men också visa att de här frågorna inte bara rör transpersoner. Det handlar om oss alla, hur vi ser på manligt och kvinnligt och att vi verkligen ska kunna leva våra liv som dem vi är.

– Innan pandemin började jag föreläsa om min personliga berättelse och var på ett företag med ett stort kvinnligt nätverk. Efteråt fick jag så många reaktioner från kvinnor som berättade att de hade blivit starkt berörda, inte för att de själva var transpersoner utan för att de började fundera över sina egna liv. Jag vill beröra människor, inspirera andra till att leva sina liv som de vill och inte ta så förbaskat mycket hänsyn till vad andra tycker.

Boken är tillägnad alla som kämpar för att vara och leva som sig själva. Har du någon önskan om vad du vill att din bok ska kunna bidra med?

– Om den kan ge någon annan lite kraft och mod i livet, så är jag väldigt glad.

The post Helgporträttet: “Det här är ingen maskerad, det är jag” first appeared on Opulens.

FILMATISERING. Jenny Jägerfelds första vuxenroman “Blixtra, spraka, blända!” ska bli film. För regi och manus står Ylva Forner som vill utforska “en ny typ av blommig och utmanande exhibitionistisk feminism, gränslöshet och kvinnlig vänskap – allt insvept i rosa vulkanrök” förklarar hon i ett pressmeddelande.

Romanen kom 2018 och handlar om det litterära stjärnskottet Penny Löwe, strax över 20 år som bränt hela förskottet till nästa bok under en vistelse i London tillsammans med sin idol, den skånska Youtubestjärnan Lola. Viktiga teman är destruktiv vänskap och kreativa låsningar.

“Jag vill göra en film som utforskar de stora frågorna om kreativitet och kall, konstnärskap och vad äkthet egentligen är” säger Ylva Forner i pressmeddelandet.

Filmen ”Blixtra, spraka, blända!” beräknas ha premiär 2024.

The post Roman av Jenny Jägerfeld blir film first appeared on Opulens.

EXOTISKA DJUR. “Sagan om is och eld”-författaren George RR Martins novell “Sandkings” ska bli film, rapporterar Collider.

Boken handlar om Simon Kress, som samlar exotiska djur, och stöter på de så kallade sandkings, en speciell sorts varelser.

– En lysande liten vriden novell som jag älskar, beskriver regissören Gore Verbinski boken, som släpptes 1979.

Verbinski är en av de inblandade i projektet. Han Oscarsbelönades 2012 för den animerade filmen “Rango”, och har också regisserat “Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse”.

Förutom Verbinski är “Utopia”-skaparen Dennis Kelly inblandad i projektet, som enligt Collider ska släppas på Netflix.

TT-Nyhetsbyrån

The post George RR Martin-novell ska bli film first appeared on Opulens.

FINLAND. “För oss som ser positivt på en ny filmatisering är det förstås ett plus att den nya filmen har en ordentligt tilltagen budget med allt vad det innebär av rekvisita och välgjorda stridsscener”, skriver Alexander Sanchez.

Film: Okänd soldat
Regi: Aku Louhimies

Väinö Linnas stora roman om kriget i Finland Tuntematon sotilas är en klassiker som har lästs av generationer och nu är det tredje gången den blir till film. Författaren hämtade mycket från sina egna erfarenheter under kriget som befäl. Boken publicerades 1954 och den första filmatiseringen kom redan 1955. Det är en filmklassiker som visas varje självständighetsdag i Finland.

Filmen bygger på bokmanuset och Sotaromaani, ett tidigare utkast till boken. Hur är det att göra en tredje filmatisering av en så berömd bok, om fortsättningskriget 1941–44? Det är dessutom den kortade internationella versionen som visas i Sverige, kortad med runt fyrtiofem minuter. Nog finns det röster både för och emot att filmatisera en klassiker ännu en gång men grinollarna tycker det mesta inte behöver göras så dem lämnar vi därhän.

För oss som ser positivt på en ny filmatisering är det förstås ett plus att den nya filmen har en ordentligt tilltagen budget med allt vad det innebär av rekvisita och välgjorda stridsscener. För det är ingen tvekan om att det är en krigsfilm där det pacifistiska budskapet från boken blir något nedtonat, dock har det inte helt redigerats bort.

När den första filmatiseringen av Okänd soldat gjordes var den finska armén inte lika road av vad som skildrades i boken av icke-heroiska soldater som super, stjäl och fegar ur. Publiken däremot, som i mångt och mycket bestod av veteraner, tog till sig boken på ett sätt som gjorde den till en klassiker omgående. Det var ju deras vardag som hade skildrats. Filmen blev en succé även den.

Okänd soldat skildrar ett finskt kulsprutekompanis insats i fortsättningskriget, det andra kriget på kort tid som Finland var inblandad i under andra världskriget. Det är det tredje kompaniet som står i centrum för handlingen, som leds av fänrik, sedermera löjtnant Koskela (Jussi Vatanen). Lehto, Vanhala, Rahikainen och de övriga välkända karaktärerna finns med i den här skildringen.

Koskela skildras som en allvarlig och beslutsam tavastlänning. Vi får följa dem från när de kommenderas ut till Fjärrkarelen, erövringen av Petroskoi, reträtten och senare under avvärjningsslagen vid Karlen sommaren 1944.

Undersergeant Antero Rokka (Eero Aho) bär den informella huvudrollen i filmen. Han är den karelska bonden och veteranen från vinterkriget, med en svår längtan till hem och härd ju längre kriget lider. Rokka är en mer mogen man vars krigsbragder och uppkäftighet är avgörande för karaktären.

När man betraktar Eero Ahos tolkning av Rokka skulle jag inte bli förvånad om denna film ger honom en internationell karriär. Tyvärr har lustigkurren Vanhala (Hannes Suominen) klippts ner något in den internationella versionen, en i mitt tycke rätt intressant gestalt. Men det handlar nog mer om att hur filmen i övrigt skall presenteras.

Stridsscenerna i filmen, som är många, har den nerv som man inte riktigt är van med i en nordisk producerad film. Här har både den gamla filmen och flera sentida krigsfilmer som inspirerats av The Thin Red Line, Fury och Tali Ihantala 1944. Den sistnämnda filmen blev även Åke Lindmans sista, nu stod han för regi, han axlade rollen som Lehto i Okänd soldat från 1955.

Regissören Aku Louhimies har erfarenhet efter att ha gjort den irländska tv-serien Rebellion för ett par år sedan. Samma närvarokänsla och nerv som i tv-serien finns med i Okänd soldat.

I den nya filmversionen har även kvinnornas olika roller lyfts fram något mer än i den klassiska filmatiseringen, då de var nästan helt borta i originalfilmen från 1955. Här anar man något mer utvecklade scener i den kommande tv-serien som skall presenteras i framtiden.

Det är en effektiv skildring av krigets grymhet och vänskapen mot alla odds. En värdig film om ett svårt ämne.

The post En effektiv skildring av krigets grymhet first appeared on Opulens.

TRAGEDI. “Att göra film av något så smärtsamt som ett nära begånget terrordåd eller katastrof kräver sin regissörsmässiga fingertoppskänsla. I värsta fall blir resultatet ett etiskt magplask, men där finns också exempel på respektfull skildrad filmterapi”, skriver Karolina Bergström.

I slutet av augusti blev det klart att Paul Greengrass, regissören bakom ”Bourne”-filmerna, nu ska göra Netflix-film av 2011 års terrordåd på Utøya och i Oslo. Och trots att det känns som att Anders Behring Breiviks avskyvärda attentat inte ligger längre än ett flämtande andetag bort i tiden, finns i skrivande stund planer på inte mindre än tre filmer samt en tv-serie baserad på händelsen. Redan 2012 släpptes dessutom den amerikanskproducerade lågbudgetfilmen Utøya Island, vilken mottog stark kritik för att ligga för nära i tiden de händelser man på ett högst tvivelaktigt sätt försökte gestalta.

För oss som minns den totala känslan av skräckslagen surrealism under de där nyhetstäta timmarna för mer än sex år sedan, när ingen visste mer om vad om hände utöver att norska ungdomar på socialdemokratiskt sommarläger brutalt sköts till döds en efter en av en okänd gärningsman, ter sig tanken på en film om deras död så nära inpå kanske inte helt självklar. Men kan en film om händelsen rentav fungera som kollektiv bearbetning av det ofattbara ämne den berör? När har de känslomässiga såren läkt tillräckligt för att kunna hanteras i filmisk form, och hur ska en filmskapare i så fall bäst närma sig det ämne hen vill skildra?

Att göra film av verkliga katastrofer är förstås inget nytt under solen, inte heller mångfalden av infallsvinklar som florerat under åren. Bland lågvattenmärkena får nämnas den tyska regissören Jutta Rabes spekulativa konspirationsthriller Baltic Storm (2004), där Rabe beskriver Estoniakatastrofen som orsakad av ett politiskt attentat och som av en av dem som förlorat anhöriga i katastrofen kallats ett ”kommersiellt spektakel av värsta mått”. Inte heller det verklighetsbaserade sjödramat Den perfekta stormen höll sig riktigt inom etikens grundvalar, med en oförmåga att kunna redogöra för det verkliga händelseförloppet vilket renderade i ett flertal stämningar från de anhöriga till offren.

Då tar filmer som Gus van Sants pastellskira ungdomsskildring Elephant, delvis baserad på Columbinemassakern där tolv elever och en lärare sköts ihjäl av två sistaårselever på samma skola, ett betydligt varsammare och mer respektfullt grepp om den händelse den utan överdrivna gester sökte gestalta. Även tsunamiskildringen The Impossible (2012) mottog, utöver en del kritik för sitt fokus på en drabbad vit turistfamilj, i regel positiv respons från bland annat en överlevande från tsunamin som beskrev filmen som ”vackert träffsäker”.

Att lyssna in, vara lyhörd och framför allt arbeta med respekt för de som drabbats av dådet torde vara a och o när man som filmskapare närmar sig ett terrordåd så nära i tiden som det på Utøya. Vad gäller regissören Carl Javérs dokumentärproduktion Reconstructing Utøya, som beräknas få premiär nästa år, tyder mycket på att filmen kommer leva upp till dessa kriterier. Man kommer låta en skara överlevande själva få rekonstruera händelsen i en studio där tejpade rutor får symbolisera olika områden, och hoppas kunna förmedla vad det innebär att som överlevande bära minnet av Utøya – inte enbart låta gärningsmannen vara den som definierar det inträffade.

Kanske finns det inte något entydigt svar på när det är okej att närma sig en traumatisk händelse i filmform, och troligtvis ligger svaret mer i tillvägagångssättet än i tidsrymden. För på samma sätt som det är den som kränks som själv ska få definiera sin känsla, bör också de drabbade av ett dåd eller naturkatastrof få medverka i hur händelsen till sist framställs på vita duken.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Att filma det mest ofattbara first appeared on Opulens.

AVTRYCK. “Av hans ålder – han är född 1928 – märktes bara att han hade nytta av en käpp”, skriver Ivo Holmqvist i del två av Anteckningar från Amerika. Läs första delen här.

The Jane Pickens Theater i Newport, Rhode Island, är en av USAs äldsta igångvarande biografer. Man har hållit igång sedan stumfilmstiden, och både Marilyn Monroe och Clark Gable uppträder som pappfigurer i foajén. Inte sällan repriserar man klassiker, mest ihärdigt The Great Gatsby, inte den senaste versionen med en inte särskilt lyckad Leonardo DiCaprio i huvudrollen och en ännu sämre starlet som Daisy, utan den med Mia Farrow och Robert Redford. I sommar gör man det för elfte året i rad, med cocktails och tjugotalskostymering. Det passar bra eftersom filmen till stor del är inspelad i ett av rövarbaronernas stora ”mansions” längs Bellevue Boulevard i Newport, liksom i ett båthus bredvid den kvarn som var Jacqueline Bouviers lekhus långt innan hon träffade John F. Kennedy.

Förra veckan visades den sjutton år gamla The Golden Bowl, filmatiseringen av Henry James roman, skriven 1904, tolv år innan han dog i London. Liksom i hans tidiga The American från 1877 där huvudpersonen har ett nästan övertydligt efternamn, Newman, handlar det om kulturkrockar mellan oskuldsfulla amerikaner och erfarna européer. Titeln The Golden Bowl kommer från Predikaren 12, om fåfängligheters fåfänglighet: ”ja, förrän silversnöret ryckes bort/ och den gyllene skålen slås sönder”. Handlingen är kraftigt förkortad och förenklad denna: en fattig europeisk ädling, prinsen Amerigo (namnet är inte slumpvis valt), har haft ett förhållande i Rom med amerikanskan Charlotte Stant, inte heller hon välbärgad. Men rik är hennes bästa vän Maggie, dottern till miljonären Adam Verver som samlar konst för ett museum han tänker bygga längst ner på Manhattan.

Den rika amerikanska arvtagerskan Maggie gifter sig med den fattige italienske ädlingen Amerigo, och Charlotte gifter sig med änklingen Adam. De fyra umgås flitigt och i bästa sämja. Men under ytan pyr den gamla passionen mellan Charlotte och Amerigo, intrikata förvecklingar uppstår, och många tårar faller. Den utlösande faktorn är en bröllopspresent som Charlotte finner hos en juvelerare, en kristallskål med bysantisk gulddekor. Hon har Amerigo med som smakråd, men han upptäcker en nästan osynlig spricka, och så blir det inget av köpet – förrän långt senare, när arvtagerskan köper den, ovetande om att den ratats. Av en slump och på grund av den får hon reda på att Amerigo känner Charlotte sedan tidigare. Fler fnurror följer förstås, och mycken tandagnisslan.

Men det hela slutar med att miljardären packar ihop sina konstskatter från det engelska slott där han och dottern, senare han och den andra hustrun, hållit till. Så skeppas de över Atlanten, museet på Manhattan byggs, och Charlotte ger upp sin passion för ädlingen och blir kurator på mannens museum. Nick Nolte som miljonären är mycket bra, Jeremy Northam som ädlingen är skicklig på att tala amerikanska med kraftig italiensk brytning, och Uma Thurman som Charlotte är strålande. Så har hon också egna erfarenheter av både det amerikanska och det europeiska: hennes mors morfar var disponenten Holmquist på Trelleborgs gummifabrik, och hon har bott i Sverige. Kate Beckinsale som miljonärsdottern är lite intetsägande, också det i god samklang med romanförlagan.

Miljöerna både interiört och exteriört är överdådigt vackra, som alltid i Merchant Ivorys filmer, som gärna förläggs till engelska slott och herrgårdar (A Room with a View, Howards End, The Remains of the Day). Det kan inte ha varit alldeles lätt att föra över denna sena intrikata roman av Henry James där det knappast förekommer någon dialog och där antalet episoder och händelser är mycket begränsat. Det mesta utspelar sig inne i huvudpersonernas huvuden, i den invecklade och subtila psykologi som karaktäriserar också hans The Portrait of a Lady (som var en av Claes Schaars favoritromaner: som professor i engelska i Lund såg han till att man förhördes på den romanen på både två- och trebetygsnivåerna).

Sedan filmen visats på Jane Pickens följde en sensation: James Ivory kom fram på scen och lät sig intervjuas av en professor i filmkunskap från Yale och svarade sedan rappt på publikens frågor. Han var minnesgod, snabbtänkt och kvick i repliken. Av hans ålder – han är född 1928 – märktes bara att han hade nytta av en käpp. Han berörde olika trassligheter som uppstått när han och hans partner Ismail Merchant (de levde tillsammans i fyrtiofyra år) skulle överföra Henry James ord till bild för vita duken. Bland annat råkade ett par av de eldfängda huvudrollsinnehavarna i luven på varandra, och han hade många lovord för Ruth Prawer Jabhvalas skicklighet när hon förvandlade sina egna och andras romaner till filmmanuskript.

I filmens slutscener fraktas lårar med europeiska konstskatter över haven, och korta avsnitt av dokumentärfilmer av atlantångares lastning, överfart och lossning från början av förra sekelskiftet är inklippta. Jag kom genast att tänka på motsvarande scener mot slutet av Orson Welles klassiska Citizen Kane som till stor del inspirerats av tidningsmagnaten William Randolph Hearsts karriär och privatliv (så närgånget att han med alla medel försökte få filmen stoppad). Han var en fanatisk samlare av europeisk konst, inte minst skulpturer, som man fortfarande kan se i hans fantasislott i San Simeon längs den kaliforniska kusten, nära Henry Millers Big Sur, John Steinbecks Monterey och Clint Eastwoods Carmel.

Samma tanke hade slagit filmvetarprofessorn under visningen. Han frågade om James Ivory tagit intryck av Citizen Kane? Nej, det hade han inte gjort, det här var första gången han överhuvudtaget hade tänkt på saken. Och han vände på frågan: kanske var det så att Orson Welles på fyrtiotalet, när han sysslade med det som skulle bli hans mest kända film, just hade läst The Golden Bowl? Hursomhelst var det ett intressant scensamtal där man också fick veta att James Ivory, som snart fyller 89, fortfarande håller igång, fast inte längre som regissör. Han har skrivit manus till en film som snart har premiär, och i dagarna visas triumviratet Merchant-Ivory-Jhabvalas trettio år gamla filmatisering av E. M. Forsters roman Maurice i en uppfräschad kopia.

Han hade en hel del att säga om hur Forsters och James distinkta författarröster skiljer sig åt och hur det ger avtryck i filmerna (Forster gav inte ut Maurice under sin livstid, vilket givetvis berodde på skildringen av homosexualitet). James Ivory kom också in på hur praktiskt det var att han, Ismail Merchant och Ruth Prawer Jhabvala under många år bodde i samma hyreshus i New York, något som jag kommenterade som hastigast i en runa för Svenska Dagbladet som jag skrev i samband med hennes bortgång för fyra år sedan.

Ruth Prawer Jhabvala var född i Köln, i en advokatfamilj med polsk-judiska rötter som flydde till England 1939 för att undkomma nazisterna. Den gren av släkten som flytt till Holland mördades i koncentrationslägren – när hennes far fick veta det 1948 begick han självmord.  Hon avlade en examen i engelsk litteratur vid Queen Mary’s College i London (brodern Seigbert blev senare professor i tysk litteratur i Oxford), gifte sig med en indisk arkitekt, fick tre döttrar, och flyttade efter många år i New Delhi till en lägenhet på Manhattan, i samma komplex som amerikanen James Ivory och indiern Ismail Merchant. Trions nästan dagliga arbetsmöten resulterade i tjugotvå Merchant Ivory-filmer baserade på hennes manuskript, som i sin tur oftast var adapterade romaner av bland andra Henry James (The Europeans, The Bostonians, The Golden Bowl), Kazuo Ishiguro (The Remains of the Day) och E. M. Forster (A Room with a View, Howards End – båda renderade henne en Oscar).

Att hon i Who´s Who sorterade in filmdelen av sin litterära verksamhet under ”recreation” visade att hon hade nöje av den. Men det var kanske också en fingervisning att hennes tolv romaner och fem novellsamlingar förtjänar lika stor uppmärksamhet som filmerna. Ibland handlar hennes böcker om indiska familjekonflikter, ofta berör de kulturkrockar mellan öst och väst, och hennes ironiska distans och lätta handlag kan ha tycke av Jane Austen. Heat and Dust (1975) belönades med det årets Man Booker Prize och filmades senare framgångsrikt. In Search of Love and Beauty (1983), som drog nytta av hennes kosmopolitiska erfarenheter, utspelar sig i Indien och bland exiltyskar på Manhattan, inte olikt Isaac Bashevis Singers skildringar av polsk-judiska invandrare i Amerika, även om hennes emigranter befinner sig flera steg högre på samhällsstegen. Så sent som den 25 mars innehöll The New Yorker en nyskriven novell av henne. Nu blir det inte mer, men filmerna finns, och böckerna består.

The post Möten vid Manhattan first appeared on Opulens.