FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Sound of Falling” är en tysk biofilm som du inte bör missa, enligt Ingela Brovik. Filmen har ett kvinnohistoriskt perspektiv och den berättas på ett djupt originellt vis.

”Sound of falling” (In die Sonne schauen) i regi av Mascha Schilinski är en drygt två och en halv timme lång film i en helt egen och djupt originell stil. Det rör sig om en intensiv visuell berättelse om flickors och kvinnors liv i en familjehistoria som sträcker sig genom en lång period från 1910-talet och framåt. I centrum för handlingen står ett stort tegelhus i Tyskland.

Det är en komplex historia som tar plats i ett land stigmatiserat av två världskrig, Det är krig som skymtar fram associativt och mestadels indirekt i filmen och återspeglas på ett emotionellt plan.

Under fyra olika tidsperioder på 1900-talet följer filmen familjens flickors och kvinnors liv. Det handlar om hur de växer upp och får lära sig villkoren för kvinnor jämfört med män. Men det handlar också om hur tiden och rummet formar kvinnors villkor. Allt är utfört med fantastiskt foto som skapar en lågmäld berättelse full av tung undertext.

Enkelt uttryckt så får publiken följa flickors uppväxt, unga kvinnors stränga villkor vad gäller drömmar om kärlek i en nära framtid och de äldre kvinnornas minskade utrymme i familjen, i det stora huset och i samhället.

Med andra ord så är ”Sound of falling” en synnerligen intressant och därtill annorlunda film. Det är för övrigt mera sällan som tysk film visas på svenska biografer nuförtiden.

Väl att märka så berättar den här filmen även om tjänsteflickornas/pigornas liv i denna familj, som de står så nära. Dessa tjänsteflickor förväntas ställa upp som älskarinnor för familjens män, ogifta eller inte. Ja, det framgår att just detta är ett krav som ställs på dessa pigor. Det är en patriarkalisk ordning som inte medför något gott för någon av flickorna och kvinnorna i det tyska tegelhuset.

Således är det en riktigt tung familjehistoria som framställs men den är skildrad med poetisk melankoli och ett visst mått svart humor.

Det är ytterst en existentiell film av sällan skådat slag, vacker och melankolisk och den berättar om en undertryckt tysk kvinnlig historia, som verkligen är värd att komma upp till ytan.

”Sound of falling” är kort sagt en film som du absolut inte skall missa!

The post ”Sound of Falling” är mycket sevärd first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Allt från politisk thriller och dokumentärfilm till dystopisk sci-fi-action och barnfilm.

”Eagles of the Republic” är en unik film

”Eagles of the Republic” är en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Nu har Tarik Saleh som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptisk filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning.

Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll. Det är en intressant och unik film som förhoppningsvis kan ge ny energi till svensk filmkonst.

I ”Eagles of the Republic” spelar Fares Fares den egyptiske filmstjärnan George Fahmy , en charmör med smeknamnet ”den vita dukens farao”, dyrkad av kvinnor, men svartsjukt och ilsket behandlad av män i Egypten. Denne manlige filmstjärna har stora privata problem med sin exfru med flera personer. Till saken hör att hans bild av sig själv är att han är omutbar och integriteten är därför hans stolthet. I denna film om film får han plötsligt får i uppdrag att spela den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi. Detta trots att de två är så olika.

Filmen i filmen skall heta ”Folkets vilja” och regimens utsända kollar indirekt och direkt hur inspelningen går till. Det hela utvecklas närmast till satir och indirekt ironi över maktens mekanismer, infall och utfall som publiken kan skratta eller skaka på huvudet åt, med eller utan ambivalens,

Det är en studie i makt och maktmissbruk, i vilket fall som helst där Fares Fares med sin återhållna mimik har mycket under ytan som vibrerar av undertryckta känslor, något som han är mästare på att gestalta. Här visar Fares Fares vilken skicklig skådespelare han är. Det gör han dessutom i en film full av undertext som också är oväntat rolig.

I den efterföljande diskussionen vid den filmvisning jag bevistade sa regissören Tarik Saleh att medborgare i Egypten inte är särskilt nationalistiska av sig, till skillnad från folk i de andra länderna i Mellanöstern. Det är något att komma ihåg, menade han. Diskussionen pågick oavbrutet i en dryg timme, ett livfullt samtal om en film som gestaltar tidsandan på bästa möjliga sätt.

”Confessions of a Swedish Man” är en stark film

”Confessions of a Swedish Man” är en svensk dokumentärfilm i regi av Hampus Linder som fokuserar på begreppet manlighet i sin film. Vi får följa med när han reser till manslägret Maniphesto i Danmark. Där möter han tuffa och arga män, högerkristna, nationalister, Burning Man-hippier och diverse aggressiva mansgrupper. Dessa utgör en kontrast till filmaren själv, som är feminist. Därtill är Linder ensamstående pappa och skilsmässobarn. Det var hans pappa som lämnade familjen vilket regissören Hampus Linder fortfarande har smärtsamma minnen av.

Således har det resulterat i en intressant, känslomättad dokumentär som följer manslägrets maskulina utspel, fysiska och emotionella uttryck som ständigt fördjupas och kompliceras på oväntade sätt. Allt är filmat på ypperligt vis. Efter att ha sett både ”Eagles of the Republic” och denna svenska dokumentär så har jag fått se två skilda sidor av manlighetens väsen och ett fördjupat perspektiv på att vara eller inte vara man.

”The Running Man” gestaltar tidsandan

Ytterligare en aspekt på manlighet i aktuell film på bio är ”The Running Man”, en amerikansk film i regi av Edgar Wright. baserad på en dystopisk sciencefictionbok av Stephen King. Filmens huvudperson Ben och hans familj har det ekonomiskt svårt. Ben lovar sin fru att inte ställa upp i den löpartävling som arrangeras i staden. Man tävlar nämligen med livet som insats, men kan vinna stora pengar. Det löftet avges innan han beger sig i väg till sin arbetsplats men så snart han kommit fram bestämmer han sig för att ändå delta i denna tävling på stadens gator och i andra miljöer. Skådespelaren Glen Powell gör rollen Ben med starkt återhållen mimik när han springer så snabbt som möjligt på den enormt långa sträckan. Hans ansikte ser ut att vara avstängt, som vore det ihopmurat ( av osynlig betong). Vi har alltså här att göra med ett mycket starkt skådespeleri av sällan skådat slag.

Innan han beger sig ut på löpartävlingen får se honom på arbetsplatsen med återhållen stress som han försöker dölja i den pengar och makt-miljö som gestaltas i filmen.

”The Running Man” är en övertygande film som gestaltar tidsandan med tydlighet.

”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film

Den delvis animerade filmen ”Gabbys dockskåp – filmen” i regi av Ryan Crego är en annorlunda barnfilm, baserad på en tv-seriesuccé, med sin speciella berättelse om ett dockskåp, fullt med livfulla kattdockor som trivs tillsammans.

Det är en situation som kanske skulle förändras om de flyttade isär. Men i stället blir det en stilig men elak dam som helt plötsligt stjäl dockskåpet med alla dockor och tar med det ut på stan, där hon försöker tjäna pengar på att sälja det. Här kombineras live-action med riktiga skådespelare och scener med animerade karaktärer.

Storyn förflyttar sig till San Francisco och blir alltmer bisarr på ett intressant sätt, som nästan börjar påminna om en thriller av Hitchcock. Den blonda dockskåpstjuven (spelad av Oscarsnominerade Kristen Wiig) liknar huvudrollen i hans ”Vertigo – en studie i brott”. De vuxna i biosalongen skakar på huvudet medan barnen skrattar och hejar på dockornas kamp för frihet. ”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film som ger nya perspektiv på tillvaron, helt plötsligt.

The post Film på bio – 4 filmer som är riktigt sevärda first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik konstaterar att Dag Johan Haugeruds ”Drömmar” är ”en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor.

Den norska filmen ”Drömmar” i regi av Dag Johan Haugerud har en intensitet som inte släpper greppet om publiken. Det pågår en ständig kommunikation mellan de tre centrala kvinnliga rollgestalterna, tonårsdotter, mamma och mormor.

Samtliga är lika närvarande i sina rollkaraktärer där de pendlar mellan allvar, lek och stark känsla i denna egensinniga film. Den är en del av en filmtriologi ”Sex, Kärlek, Drömmar”.

Förvånande förälskelse

Den handlar om en tonåring, Johanne, som till sin stora förvåning blir förälskad i sin kvinnliga lärare i franska. Johanne vill inte berätta om detta för sin mamma utan i stället börjar hon skriva. Ett skrivande för att försöka förstå sig själv, som vore det en dagbok eller rentav en bok.

Hon skulle kanske kunna prata med sin. mormor i stället för sin mamma? Eller kanske låta denna tuffa mormor, som är författare, få läsa hennes text? Många inre diskussioner pågår i huvudet på Johanne, väl spelad av Ella Øverbye, med stark inre energi och ett ansikte präglat av återhållen emotionell kraft.

Starka närbilder i filmen

Närbilderna av tonårstjejen Johanne är mycket starka. Hon blickar in i filmkameran med en alldeles extra intensitet och många ambivalenta känslor förmedlas. Ord och känslor växlar i filmen, allting fungerar för att fördjupa komplexiteten. Ambivalens och frågor om identitet växer till ett sammanhang bortom det förväntade.

Filmscenerna med Johanne och mormor är livfulla och pendlar mellan humor och allvar. Scenerna med mor och dotter är lite mer komplexa. Det mesta utspelas i Oslo, en dynamisk stad med mycket trappor där Johanne springer så fort det går.

Storstaden framstår som en plats som gjord för att söka nya perspektiv medan spaning pågår efter den tid och de känslor, den plats i livet som man håller på att lämna.

”Drömmar” är en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor. Kort sagt är det en mycket bra norsk film.

The post ”Drömmar” är en stark och intensiv film first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Här följer Ingela Broviks rapport från Nordisk Panorama filmfestival 2025 som nyligen avslutades.

Nordisk Panorama filmfestival 

Nordisk Panorama startade för cirka 35 år sedan för att visa kort-och dokumentärfilm från de nordiska länderna. Ett av de första åren som undertecknad var med ägde festivalen rum i Kristianstad, staden där den svenska filmen filmen föddes på 1890-talet.

Därefter var festivalen på turné mellan de olika nordiska länderna, tills man för ett antal år sedan bestämde sig för att Nordisk Panorama skulle ha sin plats i Malmö, Sverige, varje år. Och nyligen, 18-23 september var det dags igen för nordisk kort-och dokumentärfilm att visas i olika program. Inte minst ett tävlingsprogram med långfilm som visar bredd och mångfald i nordisk dokumentärfilm, samt även tävling i kortfilm.

”The Helsinki Effect”, humor och historia

En av de första filmer som visades i årets upplaga av festivalen var ”The Helsinki Effect” i regi av Arthur Franck. Det är en finsk-norsk-tysk film om det politiska mötet den 29 juli 1975 i Helsingfors då 35 politiska ledare samlades under tre dagar för att diskutera det rådande kalla-kriget-läget i världen. Sovjetunionens Bresjnev var där, med arg uppsyn, och likaså USA:s dåvarande utrikesminister Kissinger, som skrattade ofta.

Filmen om konferensen för samarbete och säkerhet i Europa baseras på ett urval av flera hundra timmars dokumentation i form av arkivfilm som blir till en mycket bra, intensiv dokumentär om det politiska tillståndet i världen, då. Det helas gestaltas med humor som vidgar perspektiven och vår bild av sammanhanget.

”The Father, the Sons and the Holy Spirit”

Ja, filmerna på Nordisk Panorama skapar generellt nya perspektiv på sakernas tillstånd i Norden och världen i stort. Ett specifikt exempel är den danska dokumentären ”The Father, the Sons and the Holy Spirit” i regi av Christian Sønderby Jepsen. Det rör sig om en episk berättelse som sträcker sig över 14 år. Det centrala motivet är en konflikt mellan två bröder där filmkameran kommer smärtsamt nära. Filmen berör genom det drastiska sättet att berätta och hur familjens liv skildras.

En annan minnesvärd dansk dokumentär är ”Walls – Akinni Inuk” i regi av Nina Paninnguaq Skydsbjerg och Sofie Rørdam om en grönländsk kvinna som suttit i fängelse på Grönland i 12 år. Men en dag möter hon Nina, som besöker fängelset som en del av ett pågående filmprojekt.

Det mötet utgör början på en fin vänskap som fördjupas. Här har vi att göra med en starkt berörande dokumentärfilm som med emotionell intensitet gestaltar hur det går till att skapa förtroende mellan två individer.

”Yalla Parkour”

”Yalla Parkour”, i regi av Areeb Zuaiter och producerad i ett samarbete mellan Sverige, Quatar och Saudiarabien, är en dokumentärfilm om pojkar och unga män i Gaza. De utövar parkour och hoppar, nästan flyger, och studsar i skruvade hopp från olika höjder och byggnader.

Deras modiga hopp och språng blir till uttryck för frihet och kan även ses som en konstnärlig gestaltning, dans och performance av hög klass.

Allt eftersom tiden förlöper i denna speciella dokumentär, ju mer utvecklade variationer som kommer till uttryck, desto mer fördjupas den konstnärliga styrkan trots de svåra omständigheterna i ett krigshärjat Gaza.

Publikens favorit på festivalen

”Yalla Parkour” är en unik film i sitt slag och framstår som en av de allra bästa på årets festival. Det var därför inte överraskande att ”Yalla Parkour” tilldelades publikens pris för bästa film. Filmens producent Basel Mawlawi var för övrigt på plats för att ta emot priset medan regissör Areeb Zuaiter tackade via video.

Sammanfattningsvis är detta en festival som vidgar och fördjupar bilden av vad nordisk dokumentärfilm kan vara. Nordisk Panoramas filmprogram ger oss kort sagt nya perspektiv.

The post Nordisk Panorama filmfestival 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Herman skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Herman som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Herman.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. Var tog vår tid vägen? Det frågar sig Erik Bovin som ser en akut brist på relevanta samtidsskildringar och varnar för konsekvenserna.

Var tog vår tid vägen?

”Vår tid är nu” är titeln på tv-serien som var på allas läppar i slutet av 10-talet. Men, frågar jag mig ibland – var i all världen har vår tid tagit vägen? I nyhetsflödet är den ju alltjämt smärtsamt närvarande, även för en insnöad illusionskramare som undertecknad. Men i böckerna, filmerna och tv-serierna? Man får söka febrilt för att finna relevanta samtidsskildringar. För kanhända finns dessa fortfarande någonstans djupt ned i bok, film- och tv-serieflödet.

Konstarterna som sätter berättelsen i fokus tycks efter modernismen regredierat till eskapismens rike. Nu är det pur nostalgi och l’art pour l’art som gäller, åtminstone i en västerländsk kontext.

Visst finns det fortfarande engagerade författare och filmskapare som med sina berättelser vill få oss att lära av historien, konstnärer som vill höja ett varningens finger och göra en poäng av att historien riskerar att upprepa sig om vi inte bjuder de onda krafterna i världen tillräckligt stort motstånd.

Det går till exempel finna paralleller mellan de reaktionära krafter som skildras i tv-serien ”Babylon Berlin” och de högervindar som blåser oss i ansiktet i dag. Och det är sannerligen ingen dålig serie. Den är helt klart en av de bättre.

Nostalgi, eskapism och exofiktion

När nästan alla berättelser som når genom bruset utspelar sig i en förfluten tid uppstår dock ett problem. Av dessa berättelser kan vi lära oss av historien, visst, kanske rentav få perspektiv på vår egen tid. Problemet är att det är minst lika enkelt att avfärda dessa berättelsers budskap som att ta till sig dem. Om allt obekvämt som skildras i dessa berättelser kan man alltid säga: det var då och nu är nu.

Eskapism och nostalgi kan verka harmlös och rätt så ljuvlig, om den tillåts dominera inom de sköna konsterna har det dock sitt pris. Till slut tappar även de berättelser som försöker vara samhällskritiska, eller på annat vis angelägna, sin subversiva potential. Exempel som visar på denna utveckling är otaliga. ”Stranger things”, ”The Crown”, tv-adaptionen av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” är starka berättelser i tv-format men de utspelar sig i en annan tid.

Insikten om att storfilmernas publik förtjänar bättre än dåliga remakes borde till sist ha nått filmbolagen efter fjolårets flopp med remaken av ”The Crow”. Men jag är som alltid pessimistisk. Hajpen kring Lydia Sandgrens romandebut ”Samlade verk”, som utspelar sig på åttiotalet, talar sitt tydliga språk, så även den exofiktion som alstrats de senaste åren av bland annat hyllade och begåvade författare som Augustprisvinnaren Elin Cullhed och Ida Therén. Vi älskar uppenbarligen att blicka tillbaka.

Samtiden är svår att gestalta

Den som vänder blicken mot scenkonsten i hopp om att finna ett annat utfall går genast bet. Institutionerna har inte satsat helhjärtat på nyskrivet på tre decennier, minst. Operorna och pjäserna som uppförs utspelar sig nästan alltid i en tid med minst hundra år på nacken.

Ändå vägrar jag tro att vår tids regissörer, producenter, författare och dramatiker är helt ointresserade av samtiden. De finner den möjligen oformlig men knappast ointressant. Vem vill inte skapa ett verk med akut relevans likt en bra generationsroman eller samhällskritisk fullträff, som Kristian Lundbergs ”Yarden”? Det låter sig inte enkelt göras i en tid som är otymplig, som varken tycks göra sig bra på bild eller i text. Bra berättelser kräver onekligen sin dramaturgi.

Tre exempel

Vardagen i vår digitala era är allt annat än konstnärligt tacksam att gestalta. Låt mig ta några exempel.

1. Ett par sitter i köket och stirrar på sin mobiltelefon i stället för att prata med varandra.
2. Samma par sitter några timmar senare framför tv:n med varsin mobiltelefon i handen. Eftersom skärmarna tävlar om parets uppmärksamhet blir det inte mycket sagt mellan de två på över två timmar. Sedan är det läggdags.
3. Någon blir fysiskt attackerad på gatan, ingen ingriper då vittnena är fullt upptagna med att filma händelsen med sina mobiltelefoner.

Det är som om varken litteraturen, scenkonsten eller filmen längre äger ett språk som på ett uppriktigt vis förmår gestalta vår tid. Eftersom världen och tillvaron ser ut som den gör – hyperreell och splittrad när det gäller uppmärksamhet – kan jag inte tänka mig annat än att vad som krävs, vad som rättare sagt behöver uppfinnas är nya former, nya grepp. Ja, i förlängningen krävs det ett nytt språk.

Tv-serier och böcker som ”The White Lotus”, ”Störst av allt” och ”Snabba cash” bör ses som lyckokast. Faktum är att samtidskonsten, med några få undantag, är fullkomligt usel på att gestalta sin tid. Denna utveckling är en del av en större kris som berör oss alla, inte bara ett gäng cineaster, kulturtanter och bokmalar.

Konsten får inte blunda för samtiden

Hur bedrövlig den än må vara, hur dåliga vi än är på att värna om allt mellanmänskligt behöver konsten också spegla vår tid. Det har i flera tusen år varit dess primära uppgift. Om konsten väljer att blunda för sin tid är risken stor att vi alla till slut blir blinda och går vilse. Vad är ens ett samhälle, en tid utan självuppfattning? Låt oss inte hamna där.

The post På spaning efter samtiden i kulturen first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla filmfestivalen i Båstad och konstaterar att det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

Lilla filmfestivalen i Båstad 2025

Den första filmen som visas på årets Lilla filmfestivalen i Båstad är Jan Troells ”Dom över död man” om Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som under andra världskriget skrev om vad som hände i Tyskland före, under och efter andra världskriget. Det var unika artiklar i svensk press under den tiden. Den är festivalens viktigaste film om yttrandefrihet, och med andra ord en värdig film att inleda med.

Därefter följde en visning av en ny film om Troells arbete med ”Dom över död man”, av Yohanna Troell som ger nya aspekter på regissörens arbete. Kort sagt en intressant film som fördjupar perspektivet på Jan Troells sätt att arbeta med regi, foto och allt annat som han utför i filmens tjänst.

Nya filmer på festivalen

Därefter visades två nya invigningsfilmer. ”Nunnan” är en svensk dokumentärfilm av Maud Nycander om en ung kvinna som väljer att bli nunna, ett val för resten av livet. Detta är den andra filmen av regissören om den unga nunnan och således en uppföljare till den första som skildrar hur det hela började. Det är sammantaget en stark berättelse om gudstro i vår tid, en både ovanlig och lyhörd skildring av tro och utveckling med stor respekt för den unga nunnan.

Den andra invigningsfilmen är ”The Dog” i regi av Baker Karim, som har viss anknytning till Båstad, och som besöker festivalen tillsammans med sin bror Alexander Karim. De två är några av de filmregissörer som ofta besöker Båstad under festivalen. ”The Dog” som alltså hade smygpremiär är en riktig neo-noir-thriller som utspelar sig i Kenya.

En annan intressant svensk film är dokumentären ”Eukrainian” i regi av Viktor Nordenskiöld som följer Ukrainas vice premiärminister Olha Stefanisjyna när hon träffar andra politiker och premiärministrar i främst i Östeuropa. Hon kämpar för att få in Ukraina i EU och därav titeln som är en ordlek med EU och Ukraina. Det är en film som verkligen lyckas fördjupa och på ett positivt vis komplicera bilden av det politiska spelet.

Senare under festivalen visades Jan Troells ”Det var en gång ett nu”. Det är en film under kontinuerligt arbete, om Troells ständigt förnyande filmkonst. Ett projekt som han presenterat under de två senaste Båstadfestivalerna och nu fick vi i publiken ta del av ytterligare nytt filmiskt berättande. Mycket spännande att se. En höjdpunkt på festivalen, att ta med sig.

Passionerad dokumentär

Ytterligare en höjdpunkt som måste nämnas är ”I huvudet på Bo”, en svensk dokumentär av Mattias Nohrborg och Jon Asp, som haft sin urpremiär på årets filmfestival i Cannes och fått stark respons. Och nu var det svensk premiär, med livfull entusiasm hos publiken och diskussion efteråt. Filmen kan beskrivas som en närmast passionerad dokumentär om filmkonsten och Bo Widerberg.

Det är ett filmiskt porträtt som inte liknar något som vi har sett förut och som fördjupar berättelsen om Bo Widerberg på bästa möjliga sätt. Mycket passande att visa på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Denna festival som Widerberg startade 1996 och som nästa år firar 30-årsjubileum.

Därefter visades ”Projekt Kalle B”, ett work-in-progress av Johan Carlsson om den legendariske filmproducenten Kalle Boman som jobbat mycket med Bo Widerberg och många andra. Nu senast Ruben Östlund. Filmen beräknas ha premiär våren 2026.

Ja, detta var några av höjdpunkterna under årets upplaga av Lilla filmfestivalen i Båstad. Det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

The post Den lilla filmfestivalen med de stora perspektiven first appeared on Opulens.

FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.

Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?

Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.

Varför var alla så lojala mot Galliano?

I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.

Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.

John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.

Neddykning i Gallianos fall

Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.

Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.

Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.

Galliano och antisemitismen

Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.

En produktplacering?

Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.

The post Vad vill filmen om John Galliano? first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik fascineras av den bioaktuella actionfilmen ”F1” med Brad Pitt, men har också passat på att se en exakt hundra år gammal filmklassiker i en unik biovisning.

Den här filmkrönikan handlar om män, pengar och makt. Pengar, två ensamma män och frågan om vad de skall göra åt sakernas tillstånd är nämligen en gemensam nämnare för de två filmer som jag nyligen sett i högsommartid. Det rör sig om den färska actionfilmen ”F1” samt den hundra år gamla klassikern ”Guldfeber”.

En film om bilar, pengar och hypermaskulinitet

I förra veckan var det alltså Filmstaden-premiär för ”F1” i regi av Joseph Kosinski. Det är en amerikansk actionfilm om Formel 1-tävlande där enorma summor står på spel. Hollywoodstjärnan Brad Pitt återfinns i huvudrollen som den åldrade racerföraren Sonny Hayes. Brad Pitt gör sin roll med återhållen mimik under den påkostade tävlingen som arrangeras i Saudiarabien.

Brad Pitts rollkaraktär är en tuff man i likhet med alla i det så kallade stallet. Sonny Hayes ler charmigt och har hög status, trots att han bor i en husbil på en parkeringsplats. I någon mening blir han alltmer gåtfull, ju längre filmen pågår. Detta i viss kontrast till de mycket skickligt gestaltade tävlingsscener som utspelas när bilarna körs med högsta möjliga fart.

Det är en på flera vis fascinerande actionfilm med fokus på bilar, pengar och hypermaskulin identitet. Följaktligen är det fråga om en värld där kvinnor inte får något större utrymme. Ja, det är ur ett genusperspektiv på gränsen till satir. Men filmen förmedlar också Formel 1-tävlingarnas medryckande kraft. Därtill skildrar filmen med skärpa hur manliga maktstrukturer genomsyrar motorsporten.

Chaplins stumfilmsklassiker

För en vecka sedan var jag på Filmstadens biovisning av en stumfilmsklassiker, nämligen ”Guldfeber” med Charlie Chaplin i huvudrollen. Han var filmens regissör, manusförfattare, musikmakare med mera. Detta var en visning för att fira att Chaplins ”Guldfeber” fyller hundra år. Således en unik visning på bio år 2025, men det bör förstås nämnas att denna filmklassiker när som helst kan streamas på SF Anytime, med flera sajter.

”Guldfeber” börjar med en oändligt lång kö i en backe i snöigt bergslandskap där män står och väntar på att få komma upp till en plats där det kan finnas guld att gräva fram. En av alla dessa frustrerade män är Charlie Chaplins ensamma rollfigur med tajt kavaj, stora skor och vemodig blick.

På bergets topp finns ett litet hus där han knackar på och får komma in till en annan frustrerad man, som inte har någon mat hemma. När Charlie Chaplins rollfigur, som kallas för den lille mannen, inte hittar något att äta, fattar han ett egensinnigt beslut. Han tar av sig en av sina skor och lägger skon i en gryta på spisen, börjar koka den – som vore den ett livsmedel.

En annan man som inte heller bor i huset, får halva delen av den kokta skon serverad på en tallrik, blir förvånad och arg. Men Chaplins luffargestalt sätter sig på andra sidan av det lilla slitna bordet och börjar äta av sin skosula och skosnöret blir till ett slags spagetti. Detta är en av de mest surrealistiska scenerna i den tidiga filmhistorien. Det är en scen som stannar kvar för alltid när man sett den. Det är en tidlös gestaltning av hungersnöd, mat och fattigdom.

En drastisk och poetisk film

Ändå behåller ”den lille mannen” sin lågmälda stolthet och vandrar vemodigt vidare in i den lilla staden där det finns en restaurang med till synes trevligt folk. Han fastnar för en vacker kvinna. Och det blir dans men snart också en konflikt med en ilsken herre som själv vill dansa med kvinnan och bestämma allt. Men det slutar inte så. Det allvarliga mixas med lekfullhet och surrealism i en stämning som tycks få tiden att stanna upp. Därefter går allt åt ett annat håll i en av Chaplins mest egensinniga filmer.

”Guldfeber” är en film där drömmar om pengar, kärlek och rättvisa gestaltas drastiskt och poetiskt. Kort sagt annorlunda med svart humor i dubbel bemärkelse. Och däremellan uttrycks ett brett känsloregister i filmiskt starka bilder.

The post Maskulinitet på film – ”F1” och ”Guldfeber” first appeared on Opulens.

UFO-FENOMENET. Daniél Lopez Nelson reflekterar över ufo-fenomenet och dess betydelse i samtiden samt, inte minst, hur det skildras i filmens värld.

Steven Spielbergs första ufo-film, ”Närkontakt av tredje graden” (1977), hade premiär för nära ett halvt sekel sedan. Synen på oidentifierade flygande föremål som företeelse har förändrats avsevärt sedan dess.

Under större delen av de snart femtio år som passerat förblev allmänhetens inställning till fenomenet oidentifierade flygande föremål och interplanetär intelligens, som skildras i ”Närkontakt av tredje graden”, oförändrad. Men sedan hände något. De senaste åren har betydande förändringar ägt rum. Och när Spielberg återvänder till ämnet med en ny film som väntas ha premiär sommaren 2026 gör han det i rätt ögonblick. Sett till att den negativa laddning som tidigare omgav ämnet oidentifierade flygande föremål – och därmed antaganden om utomjordingar och utomjordiska farkoster – gradvis har börjat upplösas.

Förändringarna kan i första hand urskiljas i medielandskapet. Numera framhäver nyhetsmedier och streamingplattformar frågan som ett ämne som inte uteslutande är nöjesinnehåll eller avsett för att stimulera vår fantasi. Det sätts också i allt högre grad i fokus som sakfråga.

Både Netflix och Sveriges Television producerar innehåll som behandlar ämnet utan att förlöjliga det, och Dagens Nyheter och Sydsvenskan, i linje med andra nyhetstidningar, har återkommande saklig rapportering.

Ufo-fenomenet allt mer accepterat

I SVT:s dokumentärserie ”Aliens – striden om utomjordingarna” (2024) betraktas fenomenet genom den nya, toleranta (och opportunistiska) linsen. Det framgår tydligt i beskrivningen vilket ställningstagande som tas: ”Aldrig har ufo-frågan varit hetare och diskuterats så seriöst som nu.” I Sydsvenskans artikel Är ufon på väg att bli rumsrena? resonerar Daniel Helsing om förskjutningen i synen på ufo-fenomenet, från stigmatiserat till öppet diskuterat.

Begreppet UFO (Unidentified Flying Object) har tidigare tillämpats för att beskriva oidentifierade föremål på himlen, men för att understryka vetenskapliga och militärtekniska perspektiv, avlägsna förlöjligandets skugga och ge ämnet ökad trovärdighet har termen UAP (Unidentified Arieal Phenomena) anammats. På senare tid har även benämningen transmediumfarkoster tillämpats, då oidentifierade flygande föremål har observerats glida ner i havet – en kapacitet som skildrats på film i James Camerons ”The Abyss” (1989).

Vändpunkten, som banade väg för fördomsreduceringen, var artikeln Glowing Auras and ‘Black Money’: The Pentagon’s Mysterious U.F.O. Program i The New York Times från 2017. Som bland annat avslöjade det hemliga Pentagon-programmet Advanced Aerospace Threat Identification Program (AATIP), vilket undersökte oidentifierade flygfenomen, inklusive den så kallade “Tic Tac“-incidenten från 2004. Artikeln i The New York Times utlöste den första offentliga utfrågningen om ämnet i USA:s kongress. Den inleddes i maj 2022 och omfattade vittnesmål av militära tjänstemän om över 400 rapporterade UAP-observationer.

De två händelserna satte grunden för de synliga förändringarna i dagsläget och destigmatiseringen av ämnet. I efterhand kan man särskilt observera ett inträde för akademiska studier av potentiellt utomjordiskt liv, materiella spår och dessas påverkan på mänskligheten – ett erkännande av ufo-fenomenet på en institutionell nivå.

Professorn i astrofysik vid Harvard, Avi Loeb, driver exempelvis Galileo-projektet som undersöker oidentifierade flygfenomen och möjliga tecken på utomjordisk teknologi. Han har bland annat analyserat det interstellära objektet ʻOumuamua och lagt fram den kontroversiella hypotesen att det kan vara ett konstgjort föremål.

Ufo-fenomenet och andligheten

Diana Walsh Pasulka, professor i religionsvetenskap, är författare till bland annat ”American Cosmic: UFOs, Religion, Technology”. Hon utforskar hur moderna ufo-upplevelser och teknik påverkar samtida tro och skapar nya former av religion.

Pasulka menar att personer som rapporterar om upplevelser av bortföranden ofta genomgår en andlig transformation, liknande den som profeter eller helgon utsätts för efter möten med det gudomliga. Individerna ser följaktligen upplevelserna genom ett religiöst ramverk, där utomjordiska varelser upplevs som moderna motsvarigheter till änglar eller andra gudomliga gestalter. Vilket kan leda till skapandet av nya trosuppfattningar och, som följd, till nya religioner.

De senaste årets omfattande förändringar utgör en del av enormt informationsflöde. Och naturligtvis så skyms flödet av ett brus av konspirationsteorier och desinformation som misstänkliggör både stater och privatägda storföretag och beskyller dem för allt möjligt. Statsvetarna Joseph E Uscinski och Joseph M. Parent definierar konspirationsteorier i ”American Conspiracy Theories” (2014) som ”en förklaring av historiska, pågående eller framtida händelser som utpekar en liten grupp av mäktiga personer […] vilka agerar i hemlighet för sitt eget bästa och riktat mot det allmänna bästa som en huvudsaklig orsaksfaktor [bakom händelserna].”

Jung och ufo-fenomenet

Med fokus på psykologiska orsaker kan framväxten av ett konspiratoriskt tänkande tolkas som en kognitiv strategi för att reducera komplexitet, förenkla verkligheten och skapa begriplighet i världen. Den schweiziska psykiatern och psykologen Carl G Jung betraktade ufo-fenomenet – i synnerhet utomjordiska farkoster i himmelen – som projektioner. Avbildningar med ursprung i vårt inre som symboliserar människans längtan efter ordning; en längtan efter insikter om världen och det som förefaller känneteckna vår samtid: ojämlikhet, svält, fattigdom och krig. Kort sagt längtan efter insikt om vad som ligger bakom världens tillstånd.

Ojämlikhet och hemskheter har alltid förekommit. Det som däremot är unikt för vår tid är informationssamhället – ett system där vi ständigt omges av bland annat återgivningar av världens katastrofer, ofta i form av starka bilder, vilket intensifierar den existentiella oron. Den unika exponeringen för världsliga kriser understödjer Jungs teori, och utifrån hans teoretiska modell, anger den orsaken bakom människans tilltagande upplevelser av ufon. De representerar vår andliga kris.

Filmen ”Närkontakt av tredje graden”

I ”Närkontakt av tredje graden” skildras både det vi fruktar och omfamnar med möjligheten att av det skulle finnas utomjordisk intelligens på vår planet. Huvudkaraktären, elektrikern Roy, spelad av Richard Dreyfuss, lever i ett äktenskap utan känslomässig närhet. Försöken att återknyta kontakten mellan honom och hustrun, spelad av Teri Garr, är fruktlösa. Roy är drabbad av en andlig kris. Och det är i den situationen som han blir ögonvittne till en rymdfarkost på nära håll.

Strax efter upplevelsen börjar han att försumma sina samhälleliga plikter och sitt ansvar som familjefar. Idén om utomjordisk intelligens, en högre makt, tränger in och tar fäste i sinnet. Både barnen och frun – och även han själv – bevittnar, uppgivna och gråtande, hur han försjunker i sin nya besatthet. Och när Roy inte längre lever i enlighet med samhällets normer, avfärdas han som mentalsjuk av grannskapet. Hans frus största bekymmer är det normbrytande beteendet hos maken.

För hans inre syn dröjer sig en bild kvar. En bild av en skepnad han inte förstår innebörden av. Roy manifesterar den mystiska formen konkret i vardagen, i potatismoset han äter och raklöddret han rakar sig med. Spielberg använder den inre bilden som en metafor för idéer; hur de börjar som små abstrakta tankestrukturer och sedan växer sig stora och konkreta, med djup innebörd, och tar form i den fysiska världen.

Roy lämnar så småningom sin familj bakom sig och söker sig till platsen som har kommit att dominera hans sinne – utan att veta varför, eller vad som väntar honom när han väl kommer dit. Platsen är en klippformation som kallas för Devil’s Tower och har dykt upp på television, eftersom platsen avspärrats av den amerikanska militären i ett försök att för allmänheten hemlighålla den kommande kontakten med utomjordisk intelligens. Militären kablar ut lögner där de påstår att platsen är kontaminerad. En form av förevändning för att avlägsna alla från området.

Det vetenskapliga arbetet inom militären rörande Devil’s Tower drivs av den franska vetenskapsmannen Claude Lacombe, spelad av François Truffaut. Lacombe är inspirerad av den verklige ufo-forskaren Jacques Vallée. Att rollsätta François Truffaut blir en medveten parallell som speglar hans ikoniska status i filmhistorien med Jacques Vallées inflytande inom ufo-forskningen.

Utomjordingarna använder nämligen konsten som kommunikationsmedel.

Roy grips av militären och förhörs av Lacombe, en scen där Spielbergs syn på den egocentriska amerikanska självbilden synliggörs: ”I wanna speak to the man in charge,” kräver Roy. Varpå Lacombes underhuggare svarar: ”Mr. Lacombe is the highest authority.” Roy svarar med amerikansk exceptionalism som träffar en nerv i vår samtid: ”He isn’t even an American.”

Roy lyckas undkomma militärerna, och väl uppe på klippformationen smyger han sig in på det militäravspärrade området och blir vittne till ett spektakulärt möte, där ett flertal rymdfarkoster visar sig och bjuder på en storslagen uppvisning av ljus och ljud.

Utomjordingarna använder nämligen konsten som kommunikationsmedel. De samtalar genom musik och deras farkoster gör lekfulla, dansande manövrar. Under scenen skymtar dessutom J. Allen Hynek, en amerikansk astronom och professor som kom att bli en central gestalt inom ufo-forskningen. Han är mest känd som vetenskaplig rådgivare till det amerikanska flygvapnets utredningar Project Sign, Project Grudge och Project Blue Book.

När utomjordingarna landar och lämnar tillbaka människor som de fört bort under det senaste halvseklet, får ett fåtal utvalda militärer möjlighet att följa med dem ut i rymden. Roy anmäler sig frivilligt och kliver ombord utan att tveka. Tanken på att lämna sin familj bakom sig – kanske för alltid – tycks inte beröra honom, inte ens för ett ögonblick. Spielberg lägger heller ingen vikt vid detta i sin gestaltning.

I efterhand har Spielberg reflekterat över det beslut som Roy fattar, och sagt att han inte skulle ha låtit karaktären göra samma val idag. Han förklarar att det troligen beror på att han själv blivit äldre, har barn, och inte längre är lika extrem i sitt sökande efter svaren på livets mysterier.

Vår kunskap är inte absolut

Om det finns intelligent liv från andra planeter eller dimensioner på besök på vår planet är en fråga som förhoppningsvis kommer att besvaras inom en snar framtid. Men extraordinära händelser kräver extraordinära bevis. Vad vi redan nu kan konstatera – i en tid då ämnet tillåts diskuteras sakligt – är att det rymmer både möjligheter och utmaningar.

Möjligheterna ligger bland annat i att det vidgar vår förståelse av oss själva, vårt syfte och vår plats i universum.

Galileo Galilei förföljdes och dömdes till husarrest efter att ha försvarat den heliocentriska världsbilden – teorin att jorden kretsar kring solen. På 1600-talet betraktades denna idé som kontroversiell och stred mot den katolska kyrkans officiella lära. Galileis teori som då ansågs vara kätteri kom senare att erkännas som ett vetenskapligt faktum.

Kunskaps- och vetenskapsteori lär oss att kunskap inte är absolut, utan tillfälligt giltig. Det som i dag betraktas som sanning kan omprövas och ersättas av ny kunskap i framtiden. Därför behöver fenomenet ständigt sättas under vetenskapens lupp.

När det gäller utmaningar kring ufo-fenomenet handlar de främst om vad fenomenet hotar: etablerade sanningar – men framför allt trosuppfattningar. I en av Sveriges största filmsatsningar på ufo-temat, långfilmen med den något fantasilösa titeln ”UFO Sweden” (2022), anar man en underliggande rädsla för ämnet. Filmkollektivet bakom produktionen, Crazy Pictures, låter denna oro genomsyra berättelsen.

Regissören Victor Danell – som även är en av manusförfattarna – framställer fenomenet som något som ytterst bottnar i mänsklig vetenskap. De mystiska flygande farkosterna visar sig i själva verket vara resultatet av hemliga, avancerade forskningsprojekt.

Kanske är det ingen slump att filmen tar den här riktningen. En möjlig tolkning är att Danells kristna bakgrund kan ha påverkat hans val att undvika utomjordiska förklaringar, eftersom sådana skulle kunna utmana de läror som hans tro vilar på.

The post Ufo-fenomenet och vår tids andliga kris first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Ingela Brovik har sett dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” och konstaterar att det är en av årets viktigaste filmer.

Den bioaktuella dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” utspelas på den ryska landsbygden. Närmare bestämt i den lilla staden Karabash i Uralbergen. Där får vi möta läraren och fritidsledaren Pavel som arbetar med film i skolan. Han kallas för Pasha av såväl elever som kollegor, ett ord som kanske betyder boss. Men det är hur som helst raka motsatsen till hans roll i skolan, där han lyssnar till sina elever och kollegor med en respekt som är ömsesidig. Han tycks älska sitt jobb och sin hemstad

En dag efter att Ryssland invaderat Ukraina får så Pavel i uppdrag av skolans rektor att dokumentera /filma de nya aktiviteter som staten ålagt skolorna med anledning av kriget. I stället för undervisning måste eleverna, under en stor del av skoldagen, utföra olika övningar i syfte att stödja det fosterländska kriget. Det innebär att de ska marschera, gå i parader, läsa texter inför de andra i klassen, om det hjältemodiga ryska folket, med mera, varje dag i skolan. Detta i stället för att som vanligt ha lektioner och lära sig någonting nytt om språk, matematik, kemi och geografi.

Pavel Talankin filmar oavbrutet vad som sker i skolan med sin rörliga filmkamera, där tillvaron i skolan blir alltmer absurd. En skola där de yngsta eleverna ska skolas till små soldater och de större eleverna får träna sig i att kasta granater. De äldsta och före detta eleverna skickas till fronten.

Lärarna reagerar på olika vis, en del distanserar sig och vissa gör tvärtom. En lärare berättar till exempel om vilka av Stalin medarbetare han hade velat träffa. Eleverna vill fortfarande tala med Pavel/Pasha, men några börjar förstå att han nog är en outsider i det nya sammanhang som uppstått.

”Mr Nobody against Putin” blir till en intensivt levande berättelse där varje filmbild fördjupar perspektivet. Det utvecklas till en dokumentär skildring av hur en vanlig skola förvandlas till ett slags militärdiktatur, steg för steg. Pavel filmar allt, utan verbala kommentarer. Vi får se hur skolan går i takt med kriget. Med lärare och elever som lydiga medborgare vilka underkastar sig staten.

Filmkameran registrerar allt med största möjliga precision och smärtsam saklighet, ja, även med ett visst poetiskt uttryck, när det är möjligt. Eleverna sjunger nationalsånger, marscherar och skolan fylls av patriotism och militarisering medan filmkameran fortsätter registrera, in i det sista.

När Pavel lyckas lämna Ryssland 2024 har han inte bara med sig filmmaterialet utan även drömmen om en framtid utan krig. I samarbete med regissören David Borenstein har Pavel Talankin sedan skapat en av årets viktigaste filmer om krig och fred, propaganda och sanning. Det är en film där filmbilderna etsar sig fast.

The post Dokumentärfilm avslöjar vad som pågår i ryska skolor first appeared on Opulens.