KULTURHISTORIA. Jesper Nordström reflekterar över skiftande kvinnoideal i slutet av 50-talet och början av 60-talet.

Datumet den 8 mars och vad det betytt för kvinnohistorien är välbekant. Det är nog inte lika känt att den 9 mars så lanserades vad som såg ut som en feministisk backlash, nämligen Barbie. Med långa ben, stora bröst och smal midja hade hon närmast en anatomiskt teoretiskt omöjlig kropp. Sexualiserad men ändå med en typiskt amerikansk präktig helylleattityd. Fast det var år 1959, slutet på modern tids kanske mest sammanbitet förljuget kvillrande decennium. Men det bör väl ändå medges att hon framstod som fri och farlig jämfört med den närmast irriterande avsexualiserat präktiga Doris Day. I konsten att vara fri, fräck och farlig står sig Barbie dock slätt mot tyska dockan Bild Lilli från samma tid.

USA hade egentligen ingen anledning att vara präktigt och kristet familjeinriktat. Vilket trauma hade de egentligen att undertrycka, ”kvillra bort” jämfört med Tyskland. Spik i foten!, frestas man att alludera. I Post-Auschwitz-Tyskland gällde det att skratta och gå vidare. I det kristdemokratiska Västtyskland med Konrad Adenauer grubblades det inte för mycket, nu gällde det ju att le ansträngt och klamra sig vid fast vid fina ideal. Som schlagerdrottningen Gitta Lind som oftast poserade i höghalsad klänning som slutade nedanför knäna minsann. Designhistorikern Peter Dormer har skrivit långt och seriöst om korrelationen mellan kjollängd och samhällskonjunktur.

Så står Gitta Lind där vid ett bord dukat för två som om hennes främsta uppgift var att ha maten klar och tända ljus när mannen kom från jobbet. Detta i ett samhällsklimat där det fanns behov av en säkerhetsventil i form av en cocktailbälgande, cigarettbolmande fräck och oförskämd brutta som Bild Lilli. Som seriefigur i tabloiden Bild var hon just som en kvällstidning; slaskigt reaktionär och provocerande radikal i samma andetag. En urban och elegant figur med attityd som Kvast-Hilda och som inte skämdes för att leva. Det andra Tyskland då – DDR? Här var det egalitär statsideologi som gällde. Milwa-reklamen från VEB Waschmittelwerk visar upp ett helt annat kvinnoideal.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det sena 50-talets kvinnoideal first appeared on Opulens.

HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

VITA MÄN. Bör inte vita män våga stå för sin identitet? Den frågan tar Lars Thulin upp och besvarar i veckans krönika.

Vita, västerländska män har på många sätt, och har som alla vet haft, ett försprång på jordklotet. Bland män med dessa egenskaper tycks det i somliga fall under senare år ha blivit en sport att be om ursäkt för detta och därmed förminska sig. Detta för att visa att de inte alls är fördomsfulla eller rasister. Detta, måhända vällovliga syfte, kan dock slå tillbaka som en bumerang med motsatt effekt.

Låt mig ge tre exempel.

Den nya benämningen

En god vän till mig meddelade en gång högtidligt att i hans akademiska kretsar hade man slutat med tidsbestämning av modellen före Kristus respektive efter Kristus. Detta motiverades med att det tydligen var förtryckande mot dem som inte var kristna. Därmed var det fråga om ett kolonialt och imperialistiskt övergrepp. Därför fick man numera bara säga före eller efter vår tideräknings början.

Jag trodde inte mina öron när jag hörde det. För det första var den nya benämningen mycket längre och krångligare.

Dessutom är det trots allt så att de flesta i västvärlden har en bakgrund i den kristna kultursfären. Varför ska vi som tillhör den majoriteten förneka den grunden i vår historia?  Ingen akademisk tradition förbjuder väl muslimsk tideräkning som börjar år 622 e Kr? Året då profeten emigrerade från Mecka till Medina.

Vidare, om de som känner behov att utplåna Kristus gjort det på ett radikalt vis, hade jag haft en förståelse. Om man valt ett helt nytt år som start, säg 1066 e Kr för slaget vid Hastings eller 476 e Kr, året då romarriket upphörde, ja då hade man tagit ett rejält grepp. Det hade jag nästan kunnat beundra. Fast det har man inte vågat göra. Genom att behålla tideräkningen men ta bort förklaringen till den, blir det enbart förvirrat. Allt blir en feg, patetisk och obegriplig halvmesyr. Med andra ord – plakatpolitik.

Jag frågade min vän vad man ska svara om någon frågar varför vår tideräkning började just då? Att man inte har en aning? Eller att man omedelbart måste gå på toaletten och inte hinner svara? Jag fick inget besked.

Vit vän väljer mörk emoji

För elva år sedan togs det fram ett förslag för möjligheten att välja hudfärg på vissa kroppsrelaterade emojis. När förändringen väl genomförts året därpå så valde de flesta en färgton som kunde kopplas till dem själva. Men en ytterst vit vän till mig valde mörk färg. Jag frågade varför han valde så och fick svaret att det var för att solidarisera med ”färgade”. Underförstått eftersom dessa förtrycks av vita. Därför var det enligt honom mer schysst att skylta/signalera med en ”färgad” symbol.

Min vite vän valde alltså tagelskjorta och arvssynd på grund av sin vithet.

Jag presenterade argumentet för en nära vän, vars föräldrar är födda i Etiopien. Hon hade logiskt valt att använda  emojis i en mörk hudfärg. Hon blev förvånad och sedan förbannad.

– Men är han inte vit? Om han är det, skäms han för det och vill dölja det?

– Kanske, svarade jag.

– Obegripligt. Jag skäms inte för min hudfärg. Varför ska din vän göra det? Att behandla människor lika och inte vara rasist handlar inte om att skämmas för sitt eget ursprung. Säg åt din vita vän att byta färg på sina emojis! Han ska inte knycka någon annans.

Vit kulturchef  gör ett “feministiskt” utspel

Tredje exemplet handlar om genus. Då främst kvotering i möjliga och omöjliga sammanhang. Oftast motiverad med varianter på temat ”nu är det dags för en kvinna”. Som när Björn Wiman, kulturchef på DN, var besviken för att Svenska Akademin 2023 inte vågade ge Nobelpriset till en kvinna två år i rad. (Annie Ernaux fick det föregående år)

Vid en första anblick kan detta framstå som ett rättmätigt krav på rättvisa och en man som modigt står på jämställdhetens barrikad. I grunden förhåller det sig tvärtom.

Varför anser jag det? Jo, som jag ser det bygger sann jämställdhet på att könet ska sakna betydelse vid urval och bedömningar av en person. De enda undantagen är sporter där råstyrka har betydelse – att kvinnliga och manliga tyngdlyftare skulle tävla mot varandra vore pinsamt för båda könen. Och vid fortplantning har könet fortfarande betydelse. Men i en jämställd värld ska könstillhörighet sakna betydelse i alla andra sammanhang. Då blir ett uttalande likt Wimans den uppenbara motsatsen. Han hävdade ju faktiskt att könet borde haft en avgörande betydelse vid valet av Nobelpristagare.

Feminister som jag känner och kan diskutera sansat med, håller med om det ologiska i denna typ av kvotering. Men hävdar att de behövs under en övergångsfas. Mot detta kan anföras att ett fel inte blir mindre för att ytterligare ett fel begås.

Vidare, hur många tror att det går att sätta ett slutdatum för övergångsfasen, ett datum som alla kommer hålla sig till? Dessutom innebär positiv särbehandling alltid att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. Så måste inte gruppen som behandlats negativt under övergångsfasen sedan särbehandlas positivt en tid? Som kompensation? Och så kan det hålla på…

Dessutom, när det gäller olikheter i arbetslivet så har inte jämlikhet uppnåtts bara för att ett kvinnligt geni får ett toppjobb. Utan först då en medioker kvinnlig medelmåtta alltid kan nå lika långt som en man med motsvarande egenskaper. Där är vi uppenbarligen inte än.

En slutsats angående vita män

Min slutsats blir denna: Om du nu råkar vara en  vit västerländsk man så måste du våga stå för det. Inget blir bättre med tagelskjortor, självspäkning och skam. Eller tycka-synd-om-kompensationer. Lägg i stället din kraft på att försöka se en människas inre egenskaper, i stället för de yttre som religion, etnicitet och kön.

De tre exemplen ovan är beviset på sanningen i ordspråket: Vägen till helvetet är ofta kantad med goda föresatser.

The post Vita mäns självförminskning – en bumerang first appeared on Opulens.

 TV-DOKUMENTÄR. Lars Thulin anser att den grova kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” är djupt orättvis. Här förklarar han varför.

Ambitionen med ”Priset män betalar”

Den brutala kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” och idiotförklaringen av dess skapare, reportern Frida Söderlund, säger mycket om dagens genusdebatt och visar att den mår ganska dåligt. Detta eftersom den sitter fast i hjulspår där vissa saker är tabu att säga och problematisera.

Frida Söderlunds ambition var att syna den typ av manlighetsideal som växer fram på sociala medier hos exempelvis bröderna Tate, Jordan Peterson och Jan Emanuel. Deras framfart följer på det faktum att pojkar och unga män i ökande grad halkar efter i samhället: de får betydligt sämre betyg än flickor, får mer medicin mot adhd, allt fler anser också att de är incels, alltså lever i ofrivilligt celibat, med mera. De är vilsna och famlar efter en självklar roll som män – en manlighet. Men de senaste decenniernas genusdebatt, som givetvis på ett viktigt och nödvändigt sätt lyft fram kvinnans roll, har satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Manlighet är fel och måste tyglas och förändras.

Detta uttrycks tydligt av trendexperten David Sandström som i programmet förklarar hur manlighetstrenden kunnat uppstå och hur dess företrädare på nätet skickligt utnyttjar den. Han säger så här:

– Det är killar som vuxit upp med att få höra att de är problemet, att deras pappor är problemet. Att ge dem lite självsäkerhet, få dem att tala om vad som är bra med att vara man, är väl i grunden fint.

Så det viktiga är inte dessa influencers i sig. Fast de ofta uttrycker sig extremt, givetvis för att få komma upp på den massmediala scenen. Däremot kan man undra varför så många uppskattar dem och ser dem som förebilder. Det är den frågan Frida Söderlund vill ha svar på i SVT-dokumentären.

Frida Söderlund lyssnar

Hon gör det genom att lyssna och låta folk tala till punkt. Utan ambitionen att omedelbart sätta åt dem. Sedan reflekterar hon, relativt förutsättningslöst, över det som sagts. Utan att säga att det är rätt. Eller fel. I stället försöker hon förstå varför det sägs.

Söderlund låter Youtube-killen Benjamin få prata ut. Det är ingen brölande grottmänniska som hatar kvinnor. Utan en mjuk kille som kan föra ett logiskt och ingående resonemang.

I dokumentären möter hon även Dennis som får berätta om sin osäkerhet för att vara man inför en kvinnas krav och hur det känns att bli dumpad på ett förnedrande sätt. Därtill talar Söderlund med unga män i glesbygd där ett annat och tryggare manlighetsideal verkar finnas, men även med en lärare i Jokkmokk som ändå ser stora problem för killarna.

Kommentariatet rasar 

Men kommentariatet – de debattörer och krönikörer som sätter samtidens agenda och klargör vad som är okej att tycka – går då bananas. Eftersom dessa manliga influencers och dess följare tänker fel. För manlighet, ofta beskriven som toxisk, är enbart ett problem. Det vet väl alla.

Söderlund kommer dock fram till att ett manlighetsideal inte uppstår i ett vakuum utan i samspel med samhället i allmänhet och med kvinnor och kvinnlighet i synnerhet. Det gör reportern bland annat genom en kort historik om utvecklingen av jämställdheten samt med klipp på kvinnliga influencers som vräker ur sig nedsättande saker om män. För om ett totalt perspektiv ska synas, krävs även en genomlysning och problematisering av det kvinnliga synsättet och dess påverkan på debatten. Fast dit har vår genusdebatt inte nått än. Kvinnans version får inte ifrågasättas. Det tycks vara tabu.

Kommentariatet är därför fyllt av ilska för att ingen man kritiseras eller läxas upp. Det begriper inte varför unga män och pojkar är så olydiga och stygga att de tänker så fel. Varför slår ingen pekpinnen över deras fingrar? Därför tillämpas en välkänd metod – att skjuta budbäraren i stället för att fundera på vad budbäraren har att säga. I detta fall reportern Frida Söderlund, samt de män som får uttala sig i programmet. 

Ärlig redovisning

En annat lika välkänt knep är cherry picking – att sänka allt i ett stort sammanhang på grund av en enda detalj. För Söderlund anklagas för att okritiskt ha fört de kontroversiella och våldtäktsanklagade bröderna Tates talan, att hon varit undfallande, inte ställt dem mot väggen.

Men man kan också se en reporter som vågar redovisa ett misslyckande. Hon berättar att hon sökt bröderna för en intervju. Försökt få dem att förklara sig. Hon åker till Rumänien för att träffa dem, trots att de inte sagt ja till ett möte. I samband med en rättegång haffar hon dem. Bröderna pratar ungefär en minut var, innan de hastar vidare. Svaren blir meningslösa och går ut på att svenska män ska skärpa sig för att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land. Två minuter under 90 minuters dokumentär gör den värdelös, enligt kommentariatet. Frida Söderlund kunde valt att inte visa detta. Men hon är ärligare än så.

Varför är unga män vilsna?

Min slutsats är att skulden till att unga män famlar efter en identitet är något män och kvinnor får bära gemensamt, alltså jämställt. Och att det främst är den äldre generationen, vi som är en bit över 50, som misslyckats.

Vi män har alltför ofta duckat för frågan och därmed svikit våra pojkar då vi inte förmått gett dem exempel på tydlig och bra manlighet, eftersom vi själva varit förvirrade. Kvinnor har i alltför hög grad, utan att tåla ifrågasättande, satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Därmed grävs skyttegravar där och när vi minst behöver dem.

Trist.

The post Förfelad kritik mot ”Priset män betalar” first appeared on Opulens.

BIOGRAFISKT. Molly Jong-Fast har skrivit en bok om relationen till sin världsberömda mor. Boken är i grunden en uppgörelse med en hel epok. ”En av de bästa böcker jag läst på länge,” skriver Lis Lovén.

How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir av Molly Jong-Fast
Picador (Brittiska utgåvan)

Att uppfostra barn är ett slags design. Det är en form av konstnärlig stil. Det projektet är intressant så länge barnet är del av den konstnärliga produkten. Ja det låter krasst. Det låter rent av hemskt, men så tänkte en gång den internationellt berömda författaren Erica Jong om vi får tro hennes enda dotter Molly Jong-Fast. Eller så är det bara en dotters eget sätt att säga det. Och så har nu Jong-Fast skrivit en bok med utgångspunkt i hur hennes älskade men frånvarande mamma drabbades av demens.

Är boken en hämnd på modern?

Många har kallat denna bok en hämnd på en mor, men jag tror den är mer än så. Jag är ju van vid kvinnor som skriver av sig och jag är  inte främmande för det autofiktiva. Jong-Fasts ” How to Lose Your Mother: A Daughter’s Memoir” har ännu inte kommit i svensk översättning men det borde den göra. Kanske uppstår ett förnyat intresse för Erica Jong nu, om än ur en lite annan vinkel? För man bör nog ha läst henne för att förstå vad hennes dotter skriver om.

Erica Jong skrev som bekant en ikonisk feministisk roman, om sitt sexliv, med titeln ”Rädd att flyga.” Hon var av judisk härkomst och uppvisade en uppenbar vilja att bryta ny mark mot konventionerna– på erotikens område, med ett knapplöst (zipless) sexliv.

Man kan undra hur det känns för ett barn som har en mamma som tycker att livet i sig ska vara en kopia av vad den riktiga och stora konsten kan åstadkomma. Att konventionella människor med sina små livspussel betraktas som urtråkiga. Att ha en mamma som bara speglar sig i glansen av sin berömmelse, som aldrig bemöts av omvärlden med annat än beundran och respekt. En mamma som står över livet själv, ja, jag kan undra hur det känns. ”How to lose your mother” innehåller svar på denna undran.

Nej, jag kan inte se Jong-Fasts bok som en hämnd. Och den är som bok i en klass för sig själv. Hon är alltså inte ute efter att ge igen. Nej, hon skriver för att förstå. Vad annat än autofiktion passar då bäst? Men jag upplever därmed inte Molly Jong-Fast som en i raden av bekännande författare. Det framstår snarare som om hon är ute efter att omdefiniera den epok hon upplevde med barnets blick och nu måste försonas med. En epok som nu definitivt tillhör det förgångna.

Jong-Fast är verklighetsförankrad

Jong-Fast tycks inte vara ute efter att höja sitt eget liv till skyarna för att därmed göra det till stor konst. Hon verkar mera rotad i att leva ett verklighetsförankrat liv, kanske för att hon också är en politisk kommentator. Det gör att hon kan analysera maktstrukturer och se vad som finns under konstens sköra skal. Jag tänker att Jong-Fast skriver så bra eftersom hon innerst inne vet att hon inte kan tävla mot sin mamma. Det går ju heller inte tävla med en svunnen epok. Så Jong-Fast lägger undan alla anspråk inför litteraturen. Med det följer en livshållning där livet inte är en kopia av konsten. Utan skört, fult, djävligt utan att ens ägna en tanke åt om också fulheten har en egen design. På så sätt är Molly Jong-Fast författare i egen rätt.

Jong-Fast äger sin berättelse

Hon sminkar inte texten. I kontrast till mamman vars parfymdoft utgjorde en förlängning av hennes språk. Men det här är dotterns bok, hennes egen. Mamman och barnets gemensamma nämnare är något så svårt att göra upp med. Att frigöra sig från sitt arv är omöjligt, men för att förstå det hela gäller det också att använda sig av ett eget språk.

Jong-Fasts bok är ett utsnitt av livet där det är som skörast och svårast. Jag undrar stilla om det ändå inte går att höja sig över moderns arv. En process som måste göra ont. Judisk humor behövs i mängd och ett slags självironi. Det är sällan man kommer undan sin mamma – på gott och ont. Men det här är kort sagt en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är alltigenom stark och insiktsfull.

The post Molly Jong-Fast skriver starkt och insiktsfullt first appeared on Opulens.

SÄRARTSFEMINISM. Inför internationella kvinnodagen den 8 mars reflekterar Jesper Nordström över särartsfeminismen och dess konsekvenser.

I min rätt socialt tungrodda stadsdel i Malmö finns Anonyma Alkoholister på plats och en av deras verksamheter är inriktad på kvinnliga missbrukare med devisen ”På livets villkor”. Det är när jag tar del av informationen som jag plötsligt reser ragg och tänker på den sorts uppgivna såsighet som mest är till förfång för kvinnor. I ett slag skall det vara lugnt och fint och inkännade och drickas te och du ska vara ”ödmjuk inför livet”. Man kommer att tänka på någon förment stark kvinna som gett ut en känslopjunkig memoar om sin kamp mot bröstcancer och nu står i en sensuellt melankolisk soluppgång i Jämtland och ”känner tacksamhet”.

Det här är mycket typiskt. Det här är en exploatering av fördomen om kvinnor som mer sköra, holistiska och känsliga. Det framstår som ett slags sexismens låga förväntningar. Karlarna förväntas väl mest bara ta sig samman och släppa flaskan medan kvinnorna ska dansa tango till delfinfrekvenser.

När pandemin härjade som värst föreslog Teal Swan att ”don’t fight what is”. Som om Stalin skulle välja att göra ett yogapass när Hitler gick in över gränsen. Den här sortens essentialism runt det påstått specifikt kvinnliga leder oss i förlängningen tillbaka till Doris Days ”Que Sera Sera” där hemmafrun huvudsakligen rekommenderas att inte bry sin lilla hjärna för mycket och helst vänta på att bli gift med nån, snygg eller rik, något som tiden får utvisa i ett stort, mjukt och resignerat fluff.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Särartsfeminismen och dess konsekvenser first appeared on Opulens.

MANSROLLEN. Lars Thulin konstaterar att det mjuka mansidealet är inne igen. ”Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha,” skriver han.

Den mjuka och känslosamma mannen som kan visa svaghet är på väg tillbaka. Det hävdar i alla fall Catia Hultkvist, som är en rolig och välskrivande krönikör i Dagens Nyheter. Hon följer, likt en engagerad sportreporter, dejtingprogrammen på tv. Hon säger sig ha sett tendensen tydligt i utbudet av denna underhållning. Och så även i nyproducerade julfilmer.

Jag litar på henne, men har ingen personlig erfarenhet då jag inte pallar med att se på sådana program. Intressant är att hon skriver att mjukismannen är tillbaka, nu kallad ”soft boy”. Och tillbaka kan man förstås bara komma om man först har varit försvunnen en tid. Min upplevelse är att kärleken till den mjuka mannen kommit och gått flera gånger senaste decennierna. Min spaning är därför att många heterokvinnor kanske inte riktigt vet vad de vill ha.

Macho eller mjukis?

Straighta män brukar ofta hånas för att hysa ett ”horan och madonnan-komplex”, att de vill ha två helt olika kvinnotyper. Vilket nog i många fall kan stämma. Finns det en kvinnlig motsvarighet?  Jo, låt oss kalla det mjukis-macho-komplexet. Vilket innebär att en kvinna vill ha både killen i cowboy-boots med skiftnyckeln i handen samt snubben i rosa mjukisbyxor som är flitig med toalettborsten.

Vad har jag för belägg för detta? Bland annat från otaliga omröstningar i medierna om de sexigaste männen, där de velourklädda sällan vinner. Vidare informella samtal med kvinnor som för stunden lagt den politiska korrektheten åt sidan. På sin höjd kan de då sträcka sig till en man som både är macho och mjukis. Men bara det sistnämnda – nej tack. För den tuffe, starke, och oförvägne mannen har uppenbarligen fortfarande en stark dragningskraft på åtskilliga kvinnor.

Clark Olofsson

I slutet av 70-talet var jag på Journalisthögskolan klasskamrat med Clark Olofsson. Han var i decennier Sveriges mest älskade grovt yrkeskriminella. Han sågs i vissa kretsar som en häftig rebell värd att beundra för att han struntade i lagar och konventioner. På skolan utmärkte han sig som lång, snygg med ett charmigt leende och glimten i ögat. Därtill var han det som kalls streetsmart.  Han väckte påtagligt varma känslor hos flera av de kvinnliga kurskamraterna. Detta trots att han var både gift och far till flera barn. Och som sagt i allra högsta grad yrkeskriminell. Han var verkligen ingen mjukis utan faktiskt motsatsen.

Kärleksbrev till mördaren

Flertalet läsare minns nog Juha Valjakkala som brutalt dödade tre personer i samma familj en natt i Åmsele i juli 1988. Orsaken var att Juha ertappats med att ha stulit en cykel. När han hamnade bakom lås och bom fick han högar med brev från kvinnor som sökte hans kontakt för att ta hand om honom och ge honom sin kärlek. Här fanns kanske också en beskyddande modersinstinkt med åtföljande vilja att hjälpa machomannen. För Juhas poäng på mjukis-skalan var sannerligen inte hög.

Soft boys och soft girls

För att ta ett helt annat exempel: när bilen kvinnan och mannen färdas i får motorstopp på Essingeleden i Stockholm en fredag klockan 16 – vilken kvinna vill då ha en ”soft boy” vid sin sida som ”vågar gråta ut” och släppa fram sin tvekan, hjälplöshet och sina mjuka sidor men är oförmögen att göra något åt situationen?

Och när straighta män på puben snackar allvar med killkompisarna, talar de ibland om en del förmågor som de vill att en kvinnlig partner ska ha. Inte sällan är det då fråga om egenskaper och roller som inte är godkända av Jämställdhetsmyndigheten.  Jämför för övrigt med soft girl-trenden! 

Vad beror det på?

Varför är det så här? Trots att det enligt dagens genusvetenskap är helt fel? Att man inte ens får tänka så? Jag tror att det ytterst handlar om DNA-koden hos Homo sapiens. Den som påverkat mänskligheten under de cirka 300 000 år som vi funnits på planeten. Men vars betydelse har ifrågasatts under de senaste 200 åren.

Bakgrunden är förstås att människan, likt andra djur, har sexualiteten som en stark drivkraft. Den har i evolutionen haft ett enda syfte – att arten ska leva vidare. Enligt den koden har kvinnor sökt efter en partner som kan fixa hem käk till lägerelden och jaga bort de sabeltandade tigrar som hotar utanför grottöppningen. Allt för att skydda avkomman. De har sökt breda ryggar, styrka och handlingskraft.

Män å sin sida har sökt efter kvinnor som kan föda fram, föda upp och vårda barn. Allt för att skydda avkomman. Männen har sökt mjukhet, inkännande och en kropp med yttre tecken på förmågan att ta hand om barnet.

Utvecklingen har befriat oss

Men i dag behövs, som vi vet, inte de egenskaperna och fördelningen av roller på samma sätt som tidigare. Utvecklingen har delvis befriat oss från detta. Vilket är utmärkt och vi ska anamma den förändringen, bejaka det kvinnliga i män och det manliga i kvinnor. Fast DNA-koden ändras inte på några generationer. Vi måste inse att den där koden finns och att den påverkar heterosexuellas sätt att se på en eventuell partner.

Vi kan inte ignorera DNA-koden

Först när vi accepterar det som ett faktum kan vi skapa något nytt. Om inte, kommer samhällets syn på vilka könsroller som är politiskt godkända ibland att krocka med dem som ligger djupt i vår arvsmassa. Följden blir förvirring, vilsenhet och kanske skam. Det drabbar båda könen och samspelet mellan dem.

Det nya måste bygga på att vi bottnar i det ursprungliga och utifrån detta söker roller, positioner och vägar för dagens samspel. Och kanske framförallt, kan leda våra barn på rätt väg in i vuxenheten. Låtsas vi att DNA-koden inte finns utan bara är reaktionärt tankegods från forntiden, kommer vi ingenstans. Annat än till att den mjuka mannen är inne igen. Eller ute igen. För femtioelfte gången.

The post Vem vill ha en ”soft boy” – egentligen? first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”Genom Gunilla Thorgrens biografi talar en hjältinna till oss med kraft och mod,” skriver Lis Lovén som läst ”Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges”.

Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges av Gunilla Thorgren
Norstedts

”Franska revolutionens rebell – en biografi över Olympe de Gouges” är författad av Gunilla Thorgren som bland annat tidigare skrivit om Grupp 8, den feministiska organisation som skapades i Stockholm 1968. Thorgren är för övrigt verksam som socialdemokratisk politiker.

En biografi fullmatad med fakta

Biografin är fullmatad med fakta och information om franska revolutionen. Det rör sig om historia, kultur och feminism. För den som är särskilt intresserad av historia levandegör Thorgren denna period på ett exemplariskt vis. Allt som är nedtecknat känns giltigt och kristallklart.

Det är nu så att varje historisk händelse är svår att rekonstruera eftersom det finns så många olika individer som bidrar till skeendet. Det är här som Olympe de Gouges kommer in i revolutionens ramhandling. Hon tar spjärn i det historiska skeendet, hon agerar, tänker både djupt och konkret. Man kan faktiskt undra över varför hon inte blivit mer känd.

Olympe de Gouges föddes i södra Frankrike som utomäktenskapligt barn till en markis. Som ung blev hon bortgift men blev tidigt änka. Så for hon till Paris och kom in i de kulturella kretsarna. Hon läste upplysningsmännens skrifter, skrev pjäser och debatterade. Vidare skrev hon öppna brev till Frankrikes befolkning, försvarade kungen och skrev till Nationalförsamlingen.

Därtill gav hon konkreta anvisningar om hur ett välfärdssystem skulle skapas. Hon var långt före sin tid när det gällde att kritisera äktenskapet. Utöver detta lade hon fram förslag på hur en statlig kulturpolitik skulle kunna utformas. Det fick hon emellertid ingen ära för.

Tvärtom blev Olympe de Gouges förtalad och det gick sexuella rykten om henne. Naturligtvis drev hon kvinnofrågor. Det var under en period då männen ansåg att kvinnans plats var i hemmet där hon skulle stödja sin försörjare. Men trots den omständigheten skapas det flera klubbar med kvinnliga medlemmar och hon blir medlem i en klubb för folkbildning.

Kvinnoförtrycket bestod

Det verkar som om strängt taget all ideologi innehåller vissa motsägelser. Det var till exempel så att upplysningens män inte såg helt klart på kvinnofrågorna. Kyrkan hade hävdat kvinnans plats i hemmet med stöd av teologin. Nu hävdade i stället upplysningsmännen kvinnans plats genom att åberopa vetenskapen och biologin. Men Olympe de Gouge var humanist och framhöll de svartas, kvinnornas och de fattigas rättigheter och rätt till frihet. Hon provocerade således många kolonisatörer, bland annat med en pjäs där de svarta hade huvudrollerna. Hon ville alltså gå i bredd med ”giganterna”, det vill säga upplysningsmännen. Hon ville framhålla sitt förnuft. Och högst sannolikt fick hon känna av det som numera benämns som ett intersektionellt förtryck.  

Thorgren anser till och med att Olympe de Gouges pjäser är mer aktuella än de som skrivits av Strindberg, Moliére och Shakespeare. Ja, hon betraktar de Gouges som en sann världsmedborgare. De Gouges tillhör folket. Hon tillhör Frankrike. Men är likväl en solitär med en måhända något naiv ambition att rädda moderlandet.

När revolutionen utbryter tycks kvinnorna, med undantag för aristokraterna, vara drivande. Kvinnor börjar engagera sig. Det är en spännande läsning som Thorgren serverar. Men också kuslig. Som sagt innehåller alla ideologier vissa motsättningar. Det gäller även om idéerna grundas på en föreställning om jämlikhet.

Revolutionens förlopp

Vi får följa revolutionens hela förlopp och i mitten av allt finns denna kvinnliga rebell. Och ja, revolutionen krackelerar. Runt 1790 uppstår olika politiska organisationer. Robespierre börjar träda fram. Och till sist försöker kungen fly. Det blir förstås splittringar och stor oro mellan monarkister och republikaner. Sammanstötningar till och med.

Olympe de Gouges författar en lagtext som hon skickar till lagstiftarna: Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. Den är ett svar på den konstitution om mänskliga rättigheter som antogs och som uteslöt kvinnorna.

Det blir svält i landet. Kvinnor blir desperata. Var ska de få sitt bröd till familjen? Den konstitution som skapats faller 1792. Kampen hårdnar. Så kommer rättegången mot kungen. Under tiden skapas revolutionära organisationer för kvinnor. Men Olympe de Gouges står utanför dessa.

Hon tror inte på demonstrationer eller utövandet av våld. Pennan är hennes främsta och föredragna vapen.

Terrorväldet

I januari 1793 avrättas så kungen. En kort tid senare giljotineras även drottningen. Olympe de Gouges har på eget initiativ satt upp affischer i Paris om det läge som råder i landet. Terrorväldet har blivit ett faktum och Olympe fängslas. Det är hemska förhållanden som råder i fängelset. Alla hennes texter blir beslagtagna och när hon ställs inför rätta får hon ingen försvarsadvokat.

I Paris spöregnar det den 3 november 1793. Hon har befunnits skyldig till att vilja arbeta bortom lagen genom att lägga fram olika alternativa förslag till regeringsform som folket borde få rösta om.

Hon avrättas i giljotinen.

Talar till oss genom biografin

Enligt traditionen är tragedin den dramatiska konstform som har störst status. Men varför glömdes Olympe de Gouges bort? Sannolikt på grund av att den olyckliga och utsatta hjälten måste vara en man i en patriarkaliskt kodad dramaturgi där kvinnans roll är begråta tragedins manliga offer. Det passar inte in i ett traditionellt mönster att en kvinnas död upphöjs till något ärofullt. Men genom Gunilla Thorgrens biografi talar en hjältinna till oss med kraft och mod.

The post Utmärkt biografi över franska revolutionens feministiska pionjär first appeared on Opulens.

FEMINISM. ”Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!” skriver Lis Lovén som läst den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution”.

Sexsveket
8 teser för en sexuell motrevolution
av Louise Perry
Översättning: Johanna Holmberg
Karneval förlag

Under läsningen av den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution” så får jag många aha-kickar.

Perrys grundläggande resonemang tycks gå ut på att när det, gång på gång, har krävts frigörelse utifrån mäns och kvinnors olika betingelser, så har det inneburit att den sexuella frigörelsen från och med 1960-talet har vilat på ett kulturellt konstruerat fundament.

Nu vill Perry med sin bok föra över frågan om sexualiteten till det biologiskt evolutionära. Vilket innebär att det biologiska paradigmet säger att den svagare alltid varit i underordning. Och att det faktiskt fortfarande är på det viset oavsett hur vi än har velat omformulera konstruktionen.

Hur kommer man till rätta med ett sådant paradigm? Genom mer sex? Det tror inte Louise Perry. Det betyder förmodligen att vi måste ta en runda med nya funderingar även om detta riskerar att splittra feminismen.

Utgångspunkten hos Perry är att vi måste se oss som i grunden biologiska varelser. Och sedan inse hur kapitalismen rider på våra behov, vår längtan, vår sexualitet, vår romantik och vårt behov av frigörelse.

I Västerlandet befinner sig, kort sagt, våra kroppar på en kapitalistisk arena.

Kan någonting i världen frigöra sexualiteten om den utgör ett fundament som utgår mer från kroppen än från kulturen?

Problemet skulle kunna vara att vi tror oss vara medvetna om den kultur vi lever i, men rent vetenskapligt förstår vi sällan vår koppling till naturen. En natur som är utsatt för rovdrift från alla håll och kanter.

I stället för mer pornografi som utlevelse behöver vi ta tag i frågeställningar som feminismen en gång ställt, och nu syna dessa från ett nytt håll, anser Perry.

Louise Perry tycker inte ens att idén om samtycke håller hela vägen. På 1950-talet skulle kvinnorna ge mannen ett skinande blankt kök som ett slags samtycke. Han skulle bara se slutresultatet av kvinnans slit. I dag, i frigörelsens kölvatten, ska kvinnan ge mannen respons på hans sexuella lustimpulser och till och med något så pass extremt som bdsm har därmed normaliserats. Om vi som människor rent socialt följer det omkringliggande samhällets normer, lär vi oss kanske att ställa upp på frigjort sex trots att vi inte är mogna för det, menar Perry.

Vi kanske till och med kallar det samtycke och så går männen än en gång fria… För tänk om kvinnan genom sin förmodade underordning knyter an till våldet mannen bär inom sig. Då uppstår ett slags stockholmssyndrom, en vilja att behaga mannen sexuellt, på hans villkor. Vem har då vunnit på sexuell frigjordhet? Svaret är givet men problematiken är redan i sin linda synnerligen komplex. 

Perry går så långt att hon hävdar att vi måste lära oss att undertrycka våra sexuella behov med tanke på att vi ännu inte kommit till rätta med inneboende maktstrukturer rent biologiskt sett. Vi är helt enkelt inte mogna rent biologiskt, som Perry ser det, för om vi hade varit det så hade ju världen sett bättre ut.

Med friheten som banérförare har vi försökt lossa på våra biologiska band till sexualiteten och samtidigt blunda för vad pornografin gör i kapitalismens intresse. Oftast är det fattiga individer som utnyttjas i sexindustrin för att sedan överges helt när de inte längre är unga.

Och sedan? Om manlig dominans är en överlevnadsbetingad biologisk princip blir det svårt att rent kulturellt komma åt den. Och om dominans leder till våld så har vi där en bra förklaring till att kvinnor lärt sig att foga sig i sin underordning i generation efter generation.

Då krävs möjligtvis nya insikter. Nya metoder. Att återupprätta det gamla äktenskapsidealet betyder måhända att kvinnor inte längre låter sig utnyttjas på en så kallat fri sexmarknad. Kvinnan behöver få utlopp för det sexuellt monogama hon bär inom sig, menar Perry. Kanske är det då mannen som måste börja kuva sina biologiska tendenser att utöva makt, både sexuellt och politiskt.

Jo, det är en het och kontroversiell fråga som Louise Perry belyser. Vad vår tids sexologer har att säga om saken vore intressant att veta.

Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!

The post Louise Perrys ”Sexsveket” är mycket läsvärd first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Ulf Cronquist har sett tv-serien ”Three Women” som baseras på Lisa Taddeos bok om systerskap och kvinnlig sexualitet i dagens USA. Han konstaterar att det är ”en närmast kuriöst pryd produktion.” Men finner också en del ljuspunkter.

Tv-serien Three Women, som nu visas på SVT Play, bygger på den bästsäljande boken med samma namn av Lisa Taddeo, nu med tillägget en fiktionaliserad undersökande journalist, Gia, som blir den framträdande fjärde kvinnan.

Taddeo arbetade enligt utsago under åtta år med texten, korsade USA sex gånger och var till viss del embedded med sina intervjuobjekt. 

Gia är kanske en inte helt pålitlig berättare, bland annat infogas här en historia om hennes mamma som var så attraktiv att en äldre man förföljde henne på gatan varje morgon och öppet onanerade inför hennes kropp.

Hon spelas av Shailene Woodley (Big Little Lies); de tre kvinnorna är Lina från Indianapolis, spelad av Betty Gilpin (Nurse Jackie), Maggie från North Dakota, spelad av Gabrielle Creevy (In My Skin) och Sloane, spelad av DeWanda Wine (She’s Gotta Have It). En sorts huvudroll har också den stele Blair Underwood (L.A. Law) som Sloanes make. Möjligtvis säger urvalet något om produktionen.

Problemet är männen

I sin embeddedness förblir Gia obrottsligt lojal med sina medsystrars liv. Problemet är män – den symboliska fallosen, lagen som de lyder under. Över serien, episkt omfattande tio avsnitt, upplevs och speglas denna identifikation i vad man kan kalla en sorts ikoniskt kvinnlig inkännande formativ struktur som de lever med och lär av.

Problemet är uttryckligen män och deras symboliska makt, i serien visuellt signalerat – innehåller explicit sex – med mäns pornografiskt utstående organ medan det inte finns någon direkt motsvarighet i bildspelet med kvinnliga kroppar.

Någon sådan kvinnlig fallos visas inte – vad hade man kunnat göra av detta i denna – presenterad som – radikala berättelse om kvinnligt begär? På den punkten och trots en inte liten hype är det en närmast kuriöst pryd produktion – en eftergift till vad målpubliken, får det antas, amerikanska kvinnor (inte) vill se?

Explicit sex

Lina lever i Indiana, traumatiserad av en date-rape som tonåring och gift med en man som använt henne enbart som avelshona (inget sex utan prokreation) och saknar allt vad ”Human Touch” innebär: i en kongenialisk scen spelar hon Bruce Springsteens låt med titeln i bilen. För att uppleva någon form av närhet återförenas hon med sin high-school sweetheart som är en gift (och ansvarstagande) familjeman som med nöd och näppe lyckas pressa in tid för deras KK-möten.

Hans falliska organ är pornografiskt och utstående närvarande – innehåller explicit sex – speciellt i en scen med oralsex som involverar en sorts passionsfrukt. Lina blir utfryst av samhället och sin familj eftersom hon inte framlever som en gudfruktig äkta hustru som tar hand om sina barn. I en surrealistisk scen är det nära att hennes son drunknar i ett utedass när hon söker kontakt med sin älskare på mobiltelefonen.

Utfryst av omgivningen

Maggie i North Dakota har blivit sexuellt utnyttjad i skolan av sin engelskalärare, en gift (ansvarsfull) man med två barn, och polisanmäler honom flera år senare när hon ser på tv att han blivit utnämnd till årets pedagog i hemorten. Hon framträder med sitt riktiga namn i boken och tv-serien där den offentliga rättegången redovisas. Läraren frikänns på alla punkter och Maggie får löpa gatlopp. Hennes far begår självmord eftersom det antyds att han är alkoholist under rättegången – och att hans dotter har syndat? Maggies katolska omgivning fryser ut henne.

Den falliska symboliken här koncentreras kring den högre faderns lag medan man bildtekniskt kan konstatera att den prisbelönte pedagogens penis aldrig syns i bild, inte ens som en utbuktning under hans tighta byxor. Innehåller inte lika explicit sex – är det månne så att demonpedagogen enligt Maggie inte hade så mycket att visa upp?

Ett swingerpar

Medan Lina och Maggie speglar varandra som utfrysta i ett tragiskt (ikoniskt) systerskap är den tredje kvinnan i tv-seriens titel av annorlunda karaktär. Sloane är en framgångsrik entreprenör med mycket pengar på banken som driver events med sin äldre make. De är tillsammans ett swingerpar, men det finns en speciell touch: Sloane har också en itch för attraktiva män som hon vill ha sex med. Och det går an för maken, bara han får vara med och godkänna hennes olika älskare, samt vara med vid tillfället som voyeur och dela ut kondomer. I det sammanhanget har de en delad fallisk makt, där Sloanes begär syns vara något större än hennes makes.

Här återgår dock snart den falliska representationen – innehåller explicit sex – till avbildande pornografi med priapos i centrum. Någon kvinnlig motsvarighet antyds inte, som sagt. Det är för övrigt iögonfallande att berättelsen här utspelas på plats i Martha’s Vineyard.

Systerskapet

Men var finns då det informativa i Three Women? Vi ser det ikoniska speglandet, systerskapet, och dess motstånd mot den symboliskt falliska dominanten – i bild, upprepat en välutvecklad och alltid pornografiskt redo fallos som åtrås av kvinnan. I Maggies fall (något osannolikt?) däremot frånvarande i olika par av tighta byxkonstruktioner. Det mer kittlande är i så fall Gias road trip, på väg i en kreativ situation genom alla (?) Amerikas stater, för att, som det sägs inledningsvis, hitta sanningen som inte finns på väst- eller östkusten.

Jag vet inte om Lisa Taddeo utökade sin fantasi och inlevelse genom att förlänga sitt arbete med filmen. Men Shailene Woodley som Taddeos alter ego, Gia, visar upp en kameleontisk föreställningsförmåga som är värd att betraktas oavsett premissen: hon står ut i en produktion som kanske är lite för lång för sitt eget infiltrerande.

The post ”Three Women” – Kvinnlig Gonzo-journalistik om sex i tv-version first appeared on Opulens.

JÄMLIKHET. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur genusdebatten har utvecklats efter metoo. Allt blir inte sämre, konstaterar han.

Ni som läst mina krönikor i Opulens vet att jag är för jämlikhet. Vilket innebär att också uppmärksamma fall där män/pojkar är förfördelade eller diskriminerade. Det är ingen överdrift att säga att samhället i allmänhet, och genusdebatten i synnerhet, inte i nämnvärd omfattning delat min ambition.

Men man ska vara alltid vara ärlig. Och, åtminstone i jultider, vara snäll. Så nu ska jag berätta att det från min synpunkt ändå blivit bättre.

Häromdagen hajade jag till då jag passerade en annonspelare på min väg till tunnelbanan. Ni ser affischen här ovan. En upplysning från de sociala myndigheterna att det finns hjälp att få om ett förhållande kärvar så mycket att det leder till våld – psykiskt och/eller fysiskt. Notera bild och text. En man är förtvivlat offer. En kvinna är förövare.

”Hon är så elak”.

Givetvis visar det en del av verkligheten. Män blir också misshandlade. När det gäller fysiskt i mindre omfattning än kvinnor, framförallt rörande kraften i misshandeln. Mörkertalet är stort. Att anmäla att man fått stryk av sin kvinnliga partner är oerhört förnedrande för många män.

Efter metoo

Bilden ovan hade varit omöjlig för två-tre år sedan då svallvågorna runt metoo var höga. Då gällde till stor del det tidiga axiomet i genusdebatten: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Många debattörer och feminister menar att det som nu händer tyder på att metoo misslyckats. Irene Pozar, krönikör i Aftonbladet har skrivit en hel bok som hävdar detta. Åsa Beckman, krönikör och feminist i Dagens Nyheter var inne på samma linje i en krönika nyligen. Men medgav till sist att det kanske blivit något bättre. På enstaka arbetsplatser.

Jag hävdar att utvecklingen är ett exempel på att metoo lyckats. Den stora fördelen med rörelsen var inte att ett antal män – en del skyldiga, en del oskyldiga – fick löpa gatlopp i media, utan alla de samtal som startades i samhället. Där synades könsrollerna på ett nytt sätt. Vilket också innebar att mansrollen diskuterades. Då stod det klart att det också finns ojämlikheter med mannen som förlorare. Jag kallar det för utveckling av genusdebatten, andra kallar det för ett misslyckande.

Könsfördelningen

En vanlig uppfattning är att balansen 60-40 i könsfördelning är okej. Eftersom det är svårt att uppnå 50-50. Det kravet leder till att könet blir det som till sist avgör en rekrytering. Vilket ju inte ska ske. Och det finns ett Myndighetssverige som har till uppgift att styra jämställdheten rätt, Jämställdhetsmyndigheten.

Men i en debattartikel 2021 menade myndigheten att 60-40 inte räckte. Kvinnor var alltför ofta i 40-gruppen. 50-50 borde vara målet. Jag kollade då könsfördelningen i myndighetens styrelse, 9 kvinnor, 1 man. 90-10 till kvinnors fördel. När jag påpekade detta för myndigheten fick jag ett tvådelat svar. Dels berodde det på att man inte ”hittat intresserade män”. Det argumentet hade de nog inte godkänt för någon annan sammanslutning. Dels att kravet 50-50 inte gällde enskilda företag och myndigheter utan bara totalt i samhället.

Jag svarade att om en myndighet har affärsidén jämställdhet mellan könen och driver kravet 50-50, men själva har 90-10 – hur kan man då kräva något av andra? Efter två år väntar jag fortfarande på svar på den frågan.

Men. Idag består ledningsgruppen av fyra kvinnor och två män. Insynsrådet av sex kvinnor och fyra män. Inte 50-50, men hyfsat jämställt. Mina små sura frågor avfärdades säkert som gubbgnäll av de nio kvinnorna i styrelsen, men måhända startade de en debatt.

Pojkars misslyckande i skolan

En av de stora frågorna där pojkar råkar illa ut är skolan. Flickor har fortfarande mer än tio procent bättre betyg. Skillnaderna mellan de bästa och de sämsta pojkarna ökar dessutom. Detta gäller hela vägen upp i utbildningsväsendet. Två av tre akademiker som examineras är kvinnor. Övervikten finns inom alla oråden utom när det handlar om tekniska utbildningar.

Fenomenet har varit känt länge men av samhället i allmänhet, och av debattörer i genusfrågor i synnerhet, betraktas detta som en naturlag och därför kommenteras det hela med en gäspning. Några utredningar har gjorts men begravts i arkiv. Däremot har fokus lagts på att hjälpa flickor eftersom pojkar är stökiga i klassrummet.

Ett problem som bör utredas

För oss som tror att könen är jämställda vad gäller begåvning och att jämställdhet på akademiska jobb är bra, utgör detta ett problem. Som borde adresseras och utredas. På senaste tiden verkar det dock ha lossnat. Artiklar, utredningar och synpunkter från myndigheter har kommit i jämn ström. Påtagligt många är daterade 2022 och 2023.

Bland annat visar forskning att pojkars dåliga resultat inte i första hand beror på den så kallade anti-plugg-kulturen. Utan på att killar är mer rädda för att misslyckas. Men om man inte ens försöker lyckas kan man ju inte misslyckas eller hur? Tidig insats redan på lågstadiet med stöd i bland annat läsning tycks vara en väg att åtminstone minska skillnaderna.

Jämställdhetsmyndigheten har nu faktiskt uppmärksammat problemet. Tidigare var det okänd mark. Eftersom det förmodligen betraktades som helt ointressant. Kvinnor var ju inte offren.

Så, mycket blir ändå bättre. God Jul och Gott nytt år!

The post Allt blir inte sämre – trots allt first appeared on Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken  också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.