POESI. Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath, skriver Anna Remmets. Det rör sig om “Helen Heaths elektriska vänner”, en bok som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten av Mikaela Nyman och ett urval dikter i såväl översättning som original.

Helen Heaths elektriska vänner
av Mikaela Nyman
Ellips förlag

I Sverige är vi relativt dåliga på att uppmärksamma finlandssvenska författare om de inte heter Tove Jansson, Edith Södergran, Märta Tikkanen eller Kjell Westö. Augustpriset för ungdomslitteratur till Ellen Strömberg var en glädjande överraskning. Och om de flesta svenskar är tämligen okunniga om ny finlandssvensk litteratur, lär det vara ännu värre ställt med kollen på litteratur från Nya Zeeland.

Genom att läsa Helen Heaths elektriska vänner som ges ut på det finlandssvenska förlaget Ellips kan man bilda sig inom båda områdena.

Det är en i bokstavlig mening liten tunn volym som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten Helen Heath av den åländska kollegan Mikaela Nyman och ett urval av den förstnämndas dikter i såväl översättning som original.

Nyman, som alltså är från Åland men bor på Nya Zeeland och skriver på både svenska och engelska blev 2020 nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris för diktsamlingen När vändkrets läggs mot vändkrets som handlade om sorgen över en systers död. Också i de av Heaths dikter som här presenteras är sorg och förlust närvarande, trots att de motiven inte är de första man tänker på när man hör begreppet science poetry som är den strömning där Nyman i sin essä placerar Heath.

Helen Heath, född 1970, intresserar sig för feminism och teknik på gränsen till framtidsdystopier eller -utopier beroende på hur man ser det. Hennes dikter kan handla om vardaglig teknik som gamla telefoner, men också om helt nya släkten gjorda av icke-organiskt material och om döda närstående som sparats ner som en slags programvara.

Jag uppskattar Nymans val att presentera de utvalda dikterna både i översättning och i engelskt original. Vad gäller Nymans egen text är det dock lite olyckligt att den presenteras som en essä när den egentligen känns mer som ett initierat förord. Utgiven som en bok med Nyman som författare hade jag gärna sett att texten varit lite mer djuplodande och att Nymans tankar fått ta mer plats.

Men med det sagt är jag tacksam över att bli introducerad för Heath och det litterära sammanhang hon verkar i. Mikaela Nyman beskriver kortfattat vad som kännetecknat så kallad science poetry och vilka andra poeter som förknippas med termen.

Det är särskilt intressant när hon knyter Helen Heath till ett postkolonialt skrivande som består i en implicit kritik av den romantiska naturvurm som traditionellt har formulerats av vita, västerländska män och som kan ses som ytterligare ett sätt att dominera naturen. Detta gäller givetvis inte minst platser som Nya Zeeland, som fortfarande ofta utifrån beskrivs med ord som ekar storögd exotism.

I egenskap av någon som har svårt att uppleva den där hisnande känslan inför ny teknik med allt vad det innebär av AI:s som skriver långa texter och vinner schackpartier, misstänker jag först att Heaths dikter ska kännas ganska torra och nördiga. Men den förväntan kommer snabbt på skam.

Nyman skriver att Helen Heath trots sin ateism och intresse för vetenskap och teknik har kallats andlig. Och det är lätt att förstå varför. Åtminstone finns det något mystiskt, lite gotiskt i dikterna. Som i dikten om kvinnan som sparat sin döda livspartner som någon slags programvara men som bestämmer sig för att ta hjälp av en hacker/andebesvärjare för att släppa honom fri. Eller i ”Strandbeests” om de märkliga beestarna som alltså verkar vara gjorda av cykelpumpar och lemonadflaskor och har en människa till far och vinden till mor. Sammansättningen kanske låter som en prosaisk skräphög, men det finns något majestätiskt och sorgset över varelserna när de drar fram över stranden och beskrivningen av deras korta liv.

Båda dikterna är vackra och vemodiga utan att bli sentimentala. Språket är avskalat och redovisande men förmedlar ändå det existentiella mörker som finns i frågorna om vem som är levande och vad som räknas som ett liv.

Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath.

The post Poesi från Nya Zeeland ger mersmak first appeared on Opulens.

VEMODIGT. Det är en underhållande, ibland vemodigt vacker, och ofta lärorik resa ner i dödsriket som Forsgård tar oss med på, konstaterar Anna Remmets. 

Dödsmasker av Nils Erik Forsgård
Ellips förlag

En essäsamling om det lilla anspråkslösa ämnet döden. Låter det som något en nykläckt intellektuell med hybris skulle ge sig i kast med? Denna gång är dock en drygt femtioårig finlandssvensk docent i idéhistoria som riskerar att totalt ta sig vatten över huvudet. Men det fungerar förvånansvärt bra trots den enorma bredden och trots allt som redan sagts och tänkts om död och döende. Titeln, Dödsmasker, och framsidans målning av 1500-talsmålarens Lucas Cranach d ä föreställande en kvinna iförd något som är anmärkningsvärt likt ett modernt munskydd för onekligen tanken till de ”masker” som blivit en slags symboler för pandemins år. Forsgårds essäer spänner dock över betydligt vidare områden och tidsepoker, även om några av essäerna berör historiska pandemier. Digerdöden är med bland dessa, men också betydligt mindre kända farsoter som hemsökt människan.

I en intressant passage berättar han om hur det under Gula Feberns härjningar i 1800-talets New Orleans uppstod en ny social hierarki mellan de som genomgått infektionen och var immuna och de som inte hade det. De sistnämnda hade svårare att få jobb och fick betala extra i försäkringskostnader.

Nu verkar det ju som att vi förhoppningsvis har ett vaccin mot covid-19 inom en nära framtid, men vem vet om inte samhället under corona hade kunnat börja organiseras på ett liknande sätt så småningom?

I övrigt svävar texterna härligt obekymrat mellan en stor mängd personer, företeelser och tidsepoker, men knyter alltså alla på något sätt an till det enorma ämnet ”döden”.

Förutom farsoter samsas personliga reflektioner kring bortgångna vänner och föräldrar med essäer om Nietzsche, Stefan Zweig, Dylan Thomas och Tolkien. Dessa herrar är knappast heller outforskade domäner, men Forsgårds tillgängliga, allmänbildade och ofta lakoniskt humoristiska texter är ändå medryckande. Och Dödsmasker rymmer även en hel del nedslag i mer obskyra och fascinerande ämnen som Sir Thomas Brownes bok Gravurnor från 1600-talet om olika sätt att begrava döda genom historien, och kyrkogården Friedhof Grunewald-Forst i Berlin som traditionellt varit en kyrkogård för personer som begått självmord. Essäerna är ofta relativt korta och väcker olika tankar snarare än att grundligt gå till botten med dem. I en relativt kort passage funderar till exempel Forsgård över varför officiella informationskanaler i Finland tycks ha ett så mycket mer pessimistiskt och ödesmättat tilltal i beskrivningen av olika sjukdomar och prognoser än sina rikssvenska motsvarigheter.

Det är stimulerande och inspirerande snarare än djuplodande.

Som synes av uppräkningen ovan är det också ett väldigt manligt, till största delen tyskt och engelskspråkigt, sällskap Forsgård presenterar även om flera av bokens mer personliga texter, som den första fina essän om att förhålla sig till sin egen nära förestående död, handlar om kvinnliga vänner till författaren. En litterär gigant inom ämnet ”döden” som Mary Shelley får förvisso vara med på ett hörn, men annars är det alltså skralt. I en nästan Björn Ranelidsk fras beskrivs däremot döden själv som en kvinna med ”handkupestora bröst och ett lite fuktigt sköte”. Nils Erik Forsgård är född 1968, men dylika formuleringar, anekdoter om att supa med ”Donner” (det vill säga Jörn Donner), samt det ibland kåserande tilltalet gör att Dödsmasker känns som om den hade kunnat vara skriven 1968 eller tidigare. Med det sagt är det en underhållande, ibland vemodigt vacker, och ofta lärorik resa ner i dödsriket som Forsgård tar oss med på.

The post Lärorika essäer om döden first appeared on Opulens.