VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

PROSA. ”Lina Wolff ger prov på en skrivkonst som både är rolig och infallsrik, men framför allt oförutsägbar,” skriver Bo Bjelvehammar som läst drömdagboken ”Promenader i natten”.

Promenader i natten av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolffs debutbok 2009 var en novellsamling och nu kommer det en ny bok med prosastycken. Den här gången är det fråga om ett slags drömdagbok. Däremellan har hon skrivit fem romaner. Den största framgången hittills kom med hennes tredje bok ”De polyglotta älskarna”, 2016. Det bör också nämnas att Lina Wolff även är verksam som översättare.

Detta är en samling fragment, som sagt korta prosastycken, sällan mer än ett par sidor långa.

Under en sömnlös natt med en roman i vardande, kommer det ett oväntat besök på sängkanten, den romerske kejsaren Marcus Aurelius, stoikern bakom aforismsamlingen ”Självbetraktelser”.

Kejsaren har ett fruktbart recept mot vånda och ångest inför ett blivande romanbygge. Det är att skriva ner sina drömmar, allt under fyrtio dygn. Så blir drömdagboken till – resultatet blir med förord och efterord fyrtiotvå prosastycken. Det finns ingenting som går att förutse, inget förefaller förutbestämt, utstakat eller rösat.

Lina Wolff bejakar det oförutsägbara, och det drastiska. Det ska sägas att hon är synnerligen rik på infall, ibland i det surrealistiska häradet.

”Jag drömde att…” så inleds de flesta drömmarna, men plötsligt är det verkligheter, som går att känna igen. Som författarens egen nyöversättning av ”Hundra år av ensamhet” av Gabriel García Márquez eller författarens arbete med landsbygdsutveckling i en kommun mitt i Skåne.

Denna lek och detta trixande återkommer ständigt till huvudtemat ‒ skrivandet, skapandet och rollen som författare. Bortom att skriva och vara en del av en kreativ process, med begränsningar och en individuell frihet finns det en strängare roll som författare. Med ett större omfång och en större vidd.

Skrivandet är en sak, författarrollen är något helt annat. Det finns så många att samarbeta med och ta hänsyn till, kritiker, läsare, förläggare, biblioteksfolk ‒ det går möjligen att benämna som skapandets frånsida.

Sammanfattningsvis – Lina Wolff ger prov på en skrivkonst som både är rolig och infallsrik, men framför allt oförutsägbar.

The post Lina Wolff har skrivit en rolig och infallsrik drömdagbok first appeared on Opulens.

REGIDEBUT. Vad händer i tonårsbubblan när skott avlossas och en nära kompis dör? I nyskrivna pjäsen “Med livet som insats” får tre 15-åriga Malmötjejer ordet.

– Jag tror verkligen att vi har lyckats fånga en röst som inte får höras så ofta, säger regissören Sara Khaledi.

Hon kallar dem en förstahandskälla i samhällsdebatten, alla de tonårstjejer som är systrar, kompisar eller skolkamrater till offren för det dödliga våldet. Men det är en förstahandskälla som inte hörs, konstaterar hon.

Cecilia Klintö/TT

The post När det dödliga våldet kraschar tonårsbubblan first appeared on Opulens.

FRAMDRÖMD KUNSKAP. Friedrich August Kekulé von Stradonitz hette en tysk 1800-tals-kemist med namn lika långt som uppspelet mellan inspiration och genombrott. Som ung hade han hört skräckberättelser om hjulormen, ett mytologiskt väsen. Som vuxen nickade han till framför brasan och drömde fram svaret på bensens – C₆H_{6 –} cirkulära struktur.

Han utgör ett mindre känt exempel, men mer intressant komplext än äpplet i Newtons huvud, på hur idéer och lösningar kan uppstå. Vi lär oss två saker ur detta med relevans för samtiden. Hur viktigt det är med ställtid och långa uppspel och det som bara går uttrycka på engelska – “Serendipity”(saknas i dagens utbildningsfabrik). Hur det inte spelar nån roll hur teorin uppstår; genom dröm, knark eller sömnlöshet. Friedrich August Kekulé von Stradonitz vision gick vidare in i laboratoriet och visade sig hålla streck. Det pseudovetenskapliga snömoset i new age kanske också dröms fram men stannar, både tyvärr och tack
och lov, utanför labben.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 1800-tals-kemist fann svaret i drömmen first appeared on Opulens.

DEMITANKAR. “För av anpassningens starka garn är vi virkade, vi människor. Sura och sega yllekoftor är vi. Och nöden är uppfinningarnas moder.” Erik Cardelús skriver om sin längtan till Berlin och ett liv efter pandemin.

Sedan många år har jag tillbringat någon del av hösten i Berlin. Först åkte jag dit för att springa maraton (ja: tyska maratonlopp är välorganiserade). Efter loppen, lite lagom stel och stukad i benen, dröjde jag mig kvar i staden ett tag. Strövade runt i höstskrudade parker, drack kaffe och åt en apfelstrudel på något Konditorei. Hängde på en Kneipe, med Bier och fotbollsmatch flankerad av gastande tyskar. Jag tjuvlyssnade på konversationer vid höstmarknader i doften av jordiga grönsaker och stekta korvar. Stundom försökte jag mig också på ett stappligt samtal på tyska, ett lingvistiskt brott som nu är preskriberat.

Ja, listan kan göras lång, precis som livet då man försöker kartlägga dess fascinationer, skiftningar och minnesvärdheter. Speciellt i de hemtama städerna där livet försiggår i den förunderliga blandningen mellan utanförskap och innanförskap, ett tillstånd där blicken skärps på alla de där små detaljerna man så ofta missar i vardagen.

I höst är det såklart annorlunda. Vägen till Berlin ligger blockerad; livet har satts på paus. Normaliteten har vridits ur sitt lopp och blivit något annat, ett tillstånd som blivit annorlunda och främmande, som riktar förundrade och förändrade blickar tillbaka på det som en gång var. En normalitet som vi tog förgiven, ända fram tills den upphörde.

Så där kan man filosofera, om man är lagd ditåt. För pandemin har inte bara öppnat för oro, utan också för reflektion och tillbakablick. Vad var det egentligen för liv vi levde på den där tiden innan covid-19 klöv tillvaron itu, i ett före och efter? Själv orkar jag sällan filosofera; det är tröttsamt att definiera sönder allt. Ännu värre blir filosoferandet tillsammans med andra. Då går det lätt prestige i att vara skarp i huvudet, intelligent, speciellt med en massa osköna prestigetuppar i hägnet.

Scenen övergick i grynigt svartvitt.

Själv minns jag mina soliga höstdagar i Berlin och hur skönt de brukade ta på mig. Turerna ut till Potsdam, strövtågen i den enorma slottsparken där eller promenaderna genom Treptower Park. Mina steg tog mig genom det symmetriska och monumentala krigsmonumentet, en plats där jag kände mig som en spion i en John Le Carré-roman. I min inre film fick jag alltid den coola huvudrollen: med murriga tweedkläder satt jag på en bänk bland fallande höstlöv. Där fick jag sällskap av en mystisk man (som talade engelska med rysk accent), vilken lämnade över ett gråbrunt kuvert. Halvt gömd i lövverket stod en skum person och klickade med en kamera. Scenen övergick i grynigt svartvitt.

Nu hänvisas jag till att trampa runt i gamla minnen. Vinka ett bitterljuvt farväl till de fina höstdagarna i Berlin, som en Christopher Isherwood i den välkända boken Farväl till Berlin. Romanen som skildrar brytningstiden då den ystra Weimarrepubliken sakta men säkert övergick i den brutala bruna regimen som sedermera ödelade Europa.

Men till skillnad från Isherwood är inte mitt Berlin någon stad som håller på att gå under eller förlora sin själ. Inget stöveltramp eller bokbål. Staden ligger kvar och jag sitter kvar på stolen, med blicken nedborrad i böcker som förenar mig med staden, med dess många stämningar och rörelser, dofter och ljud. Just nu genom den årsfärska romanen Mannen som visste allt, av den prisbelönta brittiska författaren Deborah Levy. Romanen utspelar sig 1988 och huvudperson är den självupptagne engelska historikern Saul Adler, som fått ett stipendium för att vistas i Östberlin och skriva en förskönande artikel om DDR. Hans framlidne fader var gammelkommunist, familjen är av judisk börd och Saul är både narcissistisk och svajig. Så vistelsen i Berlin och mötet med stadens alla nutida och historiska avlagringar är upplagt för att bli omtumlande. Att Saul precis skadats i en trafikolycka vid Abbey Road hemma i London, blivit dumpad av sin flickvän och upptäcker att han också gillar intima aktiviteter med killar, sätter ytterligare sprätt på dramaturgin.

På kvällarna, med trötta bokögon, blir det inte bara bokligt sidoprassel, utan också bitterljuv Berlinnostalgi i Weissensee, den tragiskt diktaturmärkta kärlekshistorien mellan Julia och Martin. Den välkända tv-serien är inspelad i genuin miljö, på Stasis högkvarter i Lichtenberg. Flera av Berlins trivsamma parker passerar förbi, vi ser den burgna men alternativa stadsdelen Prenzlauer Berg, vandrar runt i Plattenbau (DDR:s miljonprogram) och kring Weissensee, sjön runt vilken allt cirklar. Weissensee, den natursköna sjön, kantad av patriciervillor där DDR-pamparna ”råkade” få bostäder, i den ”jämlikaste” av länder på den gamla onda tiden. Ibland umgås jag med tanken på att det kunde ha varit långt mycket värre än nu, i dagens pandemi, med oturen att födas in i det sena 30-talets Berlin eller i 80-talets instängda DDR-diktatur. En ganska effektiv mental medicin mot pandemiskt självömkande. I alla fall hos mig.

I radioprogrammet God morgon världen berättar några personer om hur de hanterar denna tunga och tuffa pandemiska tid. En man berättar om hur han glider in i musik, lyssnar, känner starkt och gråter en skvätt. En fotbollsälskande kvinna beskriver sin saknad av fotbollsupplevelser med andra, i den köttsliga världen där man står många tillsammans på en läktare; hoppar, gungar och sjunger. Men vad göra när det inte längre går? Ett sätt, enligt damen, är att dekorera TV-apparaten med det älskade lagets färger, klä sig i supporterkläder och ladda ur, själv eller med någon smittsäker bundsförvant. Fake it ’til you make it, eller bara få livet att funka i väntan på något bättre.

För av anpassningens starka garn är vi virkade, vi människor. Sura och sega yllekoftor är vi. Och nöden är uppfinningarnas moder. Själv tänker jag dekorera min Berlingrotta med kärleksfull omsorg de närmaste månaderna. Och förhoppningsvis kan jag sedan – yrvaken som en björn – kliva ut och se mig omkring i det starka vårljuset tids nog. Och för den som inte vet, är Berlins stadsymbol en björn, djuret som går in i ide under den hårda vintern.

The post Berlin, min coronakärlek first appeared on Opulens.

POESI. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om, skriver Anna Sanvaresa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag diskuterar poesi med en vän som säger sig inte tycka om poesi. Han påstår att poesin inte ger några verktyg i kampen, där behövs teori och praktik. Jag kontrar med att det också behövs fantasi, drömmar, empati.

Det är dagen efter Turkiets invasion i Rojava och på radion pladdras det oupphörligt om Nobelpriset i litteratur. Ett av de två priserna går som bekant till en författare som stöttade Milosevic under Balkankriget. Det upprepas att litteraturen måste vara upphöjd över det politiska. En bekant på Facebook kommenterar: ”De politiska priserna får delas ut i andra kategorier”. På kvällen anordnas demonstration i Gävle och det är nästan bara kurder i tåget fast det handlar om Rojava, världens hjärta, byggt på gräsrotsdemokrati, feminism och ekologi. En plats som Barcelona 1936: som mänskor runt om hela världen reste till för att slåss för revolutionen, för att något annat än fascism skulle sprida sig.

Mike Pence självgoda uppsyn på presskonferensen när han deklarerar att Donald Trump har fixat en deal med Turkiet. De kurdiska styrkorna har viss tid på sig att dra sig bort från gränsen, och under den tiden ska Turkiet lägga ner vapnen. Erdogan säger att det inte handlar  om vapenvila, för det är inte ett krig, det är en paus. En paus i den etniska rensningen. Som Erdogan kallar Operation Peace Spring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är kurderna som betraktas som terrorister, som ska backa, sluta försvara Rojava. Vita herrar enas om det språkbruket. Hur vi ska kunna prata om lidandet när det befintliga språket bryter ihop? Om det poetiska språket är irrelevant, vad är då verklighetens?

Jag tänker på det poetiska i Rosa Luxemburgs språk, hur hennes röst hade förmåga – för hon var en mänska som älskade fåglar, katter, poesi, sex – att tränga in i de arbetare som stod utanför det akademiska. Som idag alla utbrända kvinnor som inte kan få trötta hjärnor att fokusera, och vad kan vi gå till då, för att lokalisera, kanalisera: vrede, sorg? För att inte hamna utanför världen ännu mer. Det är en kunskapsfråga.

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede.

Poesin är ett redskap. Vi är hela tiden i det som är större än oss själva, det som får oss att känna oss maktlösa. Litteraturen ska alltså, i detta förtvivlade läge, vara upphöjd över det politiska? Ska den vara upphöjd över det mänskliga? Ska det människor säger och vilka de är, inte ha med vartannat att göra?

Audre Lorde skriver i sin essä Poetry is not a luxury (1977) att poesi är ett sätt att försöka ge ord åt det ordlösa så att vi i varje fall kan tänka det. Det handlar om överlevnad och förändringar, som först måste bli språk, sedan idé och därefter handling. Hon skriver: ”Jag talar om poesi som uppenbarelse eller destillat av erfarenhet, inte det sterila ordspel som de vita fäderna förvrängde ordet poesi till att betyda – för att täcka en desperat önskan om fantasi utan insikt.”

Män är vana vid att tala (och därför mindre självkritiska), kvinnors röster har existerat i det fördolda, och när de reser sig blir det i tvivel, och i vrede. Hur samlar vi våra röster till vapen?

På en podd säger den brasilianska feministen och aktivisten Mayra Cotta att kvinnor leder motståndet överallt, eftersom kvinnor är de mest utsatta. När han säger att han inte förstår poesi vill jag fråga: förstår du hur smärta har svårt att hitta ord, förstår du hur erfarenheter har svårt att finna förankring? Förstår du vilken brist det är i kampen? Jag tänker på hur språk skövlats och förtryckts: kurdiska, katalanska. Rötter som ska skäras av, kolonialiseras. Ur den mörka jorden kommer revolutionen. Ur kvinnors kroppar. Jag tror att vi behöver poesin mer än någonsin, för att kunna tala om det som vi inte kan prata om.

På min säng ligger en hög med diktsamlingar som skydd mot ångest. Fascismen går hårt åt oss – pressar mot och in i våra kroppar, vi måste göra motstånd även om vi inte orkar, jag plockar strofer ur böckerna och läser: ”vi kroppar/ vars växande är söndervridet”, ”vi lär oss njuta/ bredvid deras fantasier/ om avart” (Felicia Mulinari, Det som inte kan utplånas) ”vi sitter stumma över vad som hänt/ men våra kroppar/ söker sig till varandra”, “vi lär oss plocka/ andras blickar/ från våra ansikten” (Burcu Sahin, Broderier) ”För länge sedan började någon att gå. Det sätter sig i höfterna.” (Judith Kiros, O) “säg inte att tungan är vassare än saxen/ att kärleken är blodigare än kriget”, ”också i grymma tider ska finnas sånger/ om annat än grymhet”, (Athena Farrokhzad, I rörelse), ”det finns en smärtfylld sång som alltid säger sanningen”, ”trygghetens plats var inte det väntade.” (Imam Mohammed, Bakom trädet ryggar), ”vi liknar varandra väldigt mycket/ när vi förvandlats till stoft.” (Jila Mossaed, Vad jag saknades här).

Inom motståndsrörelser har alltid funnits sånger, poesi. I nya numret av Pen/Opp hittar jag Enriqueta Lunez, född 1981 i Chiapas. Hon skriver på tzotzil, ett språk jag inte visste fanns: ”Vårt väsen förändras, något går oss förlorat”. Audre Lorde igen: ”För inom levnadsstrukturer definierade av vinst, av linjär makt, av institutionell dehumanisering, var våra känslor inte avsedda att överleva.”

The post Fantasi och drömmar krävs i kampen first appeared on Opulens.

DRÖMBOK. Den norske författaren Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt, skriver Clemens Altgård.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Drømmeboka — En okkult dagbok av Terje Dragseth
Cappelen Damm

Terje Dragseth är en norsk författare som debuterade med Offerfesten, 1980. Huvudsakligen har han verkat som poet, men även varit verksam som musiker. Jag kom i kontakt med honom i kretsen kring Michael Strunge i Köpenhamn på 80-talet.

Sedan har många år passerat och vi har verkat i olika offentligheter. Men så fick jag i slutet av förra året syn på en ny bok han skrivit — Drømmeboka — En okkult dagbok. Det var en titel som genast väckte mitt intresse. Dels för att jag själv ägnat mig åtskilligt åt att nedteckna drömmar, dels för att “ockult dagbok” med sina associationer till August Strindberg (Ockulta dagboken) väckte min nyfikenhet. Jag kom också att tänka på Färdas i drömmen och föreställningen, den prosalyriska bok som Artur Lundkvist utkom med 1984 och som skildrar inre upplevelser under ett par månader i komatillstånd.

Det rör sig i Dragseths fall om ett års drömanteckningar som blivit litterärt bearbetade. Genom att använda du-formen istället för ett berättarjag så skapar Terje Dragseth en distans till sitt eget stoff och kan samtidigt dra in läsaren i de märkliga scener som beskrivs.

Inte helt förvånande har mottot till boken hämtats från Michael Strunge: “Vi folder drømmens faner ud” vilket var titeln på den danske poetens kanske mest surrealistiska diktsamling. Men det är inte det enda citatet i boken. De citerade författarna ger en fingervisning om vad som inspirerat Dragseth under skrivprocessen. Några svenska namn förekommer, förutom Strindberg, Gunnar Ekelöf, Emmanuel Swedenborg, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer.

I Dragseths bok rör det sig om prosastycken, huvudsakligen på en till två sidor, som kortnoveller till formatet. Men det förekommer också fragment bestående av bara någon rad.

Ibland åberopas “Store O” som ett slags högre instans vilken drömmaren vänder sig till. Det är ett begrepp som går att härleda till den franske psykoanalytikern Lacan och dennes teoribygge. Hos Lacan är “den store andre” en beteckning för ett slags domare över rätt och fel, en abstrakt gestalt som uppstår i barnets föreställningsvärld när det inträder i det som kallas “det symboliska stadiet”. Det hör till saken att Dragseth, enligt egen uppgift, gick i Lacansk psykoanalys när han bodde i Köpenhamn.

Numera bor författaren i Kristiansand, en stad där många av drömmarna utspelar sig, men drömmaren besöker till exempel Island, Portugal, Peru och vid ett tillfälle sitter textens drömmande ”du” på nattåget mot Vladivostok.

Mycket av det som beskrivs är sådant som kan kännas igen av den som intresserar sig för de egna drömmarna. Det är problem av olika slags som måste lösas under närmast absurda förutsättningar. De för drömverkligheten så typiska snabba förvandlingarna och övergångarna samt avsaknaden av logik kan jag som läsare också le igenkännande åt.

Några försök till analys av drömmarna finns inte i boken. Det är inte så att författaren försöker komma åt vad de betyder. Istället blir helheten till en gåtfull färd genom drömda städer och landskap.

Det kan ofta vara ganska tråkigt att läsa andras nedskrivna drömmar, i synnerhet om de nedtecknats rakt av. Men Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt. Kort sagt gör han stor litteratur av det stoff han samlat på sig under ett års tid. Det här är definitivt en bok som borde översättas till svenska.

The post En norsk drömmares dagbok first appeared on Opulens.

LEDIGHET. Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Crister Enander om en tid som laddas med stora förväntningar.

Sommaren är redan här. Lättjan lockar förföriskt. Stilla dagar. Ljumma vackra nätter. Promenader, hand i hand, lite sand i sandalerna. Sakta steg efter dagens många timmar av vibrerande hetta. Svalkande bris och en rödskimrande himmel i skydd av skymningen. Själen får näring av närhet, av längtan och där drömmar möter vardag.

Bad och lojt strandliv. Skrattande barn i vattenbrynet. Idyll och en förföriskt lockande doft av barndomens smultron och kanske en god bok och en termos med kaffe. Varför inte i skuggan av den mäktiga gamla eken vars bladverk i vinden verkar viska fram gamla visa ord från svunna tider.

Det är lätt att leva. “Summertime, and the living is easy …” Färskpotatis och något enkelt till och en tomatsallad duger som dagens middag.

Den serena stillheten är dessvärre bedräglig. Ingenting står egentligen någonsin still. Världen fungerar inte efter den sortens vackra och intagande föreställningar. Industrisemestern, som förr kunde få hela Sverige att framstå som en liten by där inget hände, är på sätt och vis mest en hägrande myt, ett sken som aldrig funnits. Pappersbruket, där treskiftets Grottekvarn ständigt malde sin mäld och dygn efter dygn, år in och år ut, krävde sin tribut av svett och blod och förstörda kroppar, stängdes av, de stora massabaden tömdes och rengjordes, de enorma pappersvalsarna – drivhjulen inne i kvarnens mörka hjärta – rörde sig inte längre. Det var tyst. Denna enda gång under hela året stod de mäktiga maskinerna stilla. Men maktens hjul snurrade oförtrutet vidare.

Kapitalet vilar aldrig. Då som nu.

Och i år är det valår och det långt bortom jippot på Gotland som snart, numera traditionsenligt, lösgör och blottlägger en uppsjö av avarter i svensk politik. Tillgjort folkliga politiker, småsvettiga och leende, omgivna av mestadels inställsamma och halvlulliga journalister som i denna vår svidande samtid helst av allt leker och gullar med makthavarna som vore de medlemmar av samma stora familj – undrar om det även i år blir ett Almedalen näst intill dränkt i sliskigt rosévin och simmiga blickar.

Makten tar förvisso aldrig ledigt. Kapitalet semestrar inte. Så är det.

Ändå, vi alla måste få andas. Efter ett långt och säkert hårt och nog så slitsamt år måste det vara tid för en något lugnare tillvaro för oss andra. Något behagligt och rogivande och gärna festligt, åtminstone då och då, även om myggen irnar och kvällen är sen.

Det finns andra perspektiv; andra frågor än nynazismen och höga blanka stövlar och vassa slipsar och en vård i kris och denna utsålda och systematiskt avlivade välfärd; detta land i dag oroväckande likt ett ruinlandskap av brutna löften och brustna illusioner. Och en aggressivt flåsande höger som står beredd med privatiseringens vansinne vasst lysande i förryckta, kalla och närmast döda ögon.

Makt är aldrig rätt – det är nu ingen oomkullrunkelig sanning, men likväl en bra grundregel att hålla fast vid som en sorts moralisk såväl som politisk kompass.

Sommaren och semestern är en nödvändig tid som ska bryta av mot de många vardagarna av slit och krav, rutiner som dränerar och nöter ner. Denna tid laddas med stora förväntningar.

Idyll. Olevda liv och kvästa drömmar. Allt och mer därtill ska få rum och tid och själsligt utrymme: allt det där vartill det saknats både möjligheter och ork under det år som runnit iväg under vardagens många sysslor gränsande mot monotoni och de flestas kamp mot ekonomi och plågor.

Hägrande illusioner. Längtans löften. Harmoni och endräkt. Självfallet är det inte möjligt, förväntningarna saknar nog så ofta förankring i det möjligas rike.

Alla möter livet på skilda sätt. Variationerna är många. Den enes nöje är den andres plåga. Vad en drömmer om är någon annans mardröm. Det krävs inlevelse och tolerans för att förstå varandra. Ur förståelse spirar vänskap och närhet på många olika nivåer och skiftande  sammanhang – svåra att förutse, ibland omöjliga att upptäcka utan vänlig och okuvlig nyfikenhet på andra människor och den omgivning där våra liv har sin gemensamma plats.

Vetskapen och insikten om olikheter blir förhoppningsvis en grund för förståelse.

Om det går att i slagskuggan av det vilt och vansinnigt växande hotet från det  bruna och för oss alla förnedrande partiet och dess nynazistiska svastikasvans i svensk politik framhärda i vår strävan efter ökad förståelse, tror jag mycket redan är vunnet på förhand. Ingen av oss kan ens i den lyckligaste av stunder inbilla sig att deras väg är framkomlig väg. Där väntar enbart en avgrund.

Det blir ingen sommar – liten Ida får förlåta mig, Astrid Lindgren gör det säkert – om ingen tänker till. Och tänker efter.

Färskpotatis, surgrädde, mängder med nyklippt gräslök, sill efter smak. En kall, immig öl. Kanske en liten besk eller klar. Väntan på nyslagen vispgrädde och jordgubbar.

Ja. Vi börjar där.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Det blir ingen sommar om vi inte tänker till first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Diego Muñoz är en av Chiles mest omtyckta filmkritiker. Han recenserar för landets största dagstidning El Mercurio, driver den populära podden Flimcast, syns i tv-rutan och skriver filmmanus. Marcus Nilsson träffade honom under Bergmanveckan i Santiago.

Dokumentären Bergman island – Ingmar Bergman on Fårö, cinema and life var en av de filmer som visades under en filmvecka i Santiago med anledning av 100-årsminnet av Ingmar Bergmans födelse. Dokumentären visades i en nästan fullsatt salong på Centro Cultural la Moneda invid regeringspalatset.

Chiles Cineteca, svenska ambassaden och kulturföreningen Instituto Chileno Sueco de Cultura samarrangerade Bergmanveckan. ICHS organiserade efter visningen av dokumentären ett samtal mellan filmkritikern Diego Muñoz och hans medarbetare i den populära podden Flimcast. Under sitt samtal lyfte de framför allt fram Bergman som den store inspiratören, som påverkat senare filmskapare. De menade att Ingmar Bergmans filmer har påverkat människor i Chile genom sin form och sitt bildspråk, men framför allt genom sina teman om drömmar och om döden.

Publiken fascinerades av dokumentären om en man som så ärligt berättade om sina demoner, om sina svek och brister, men som också höll ihop sitt arbetsteam så länge, som hade samma medarbetare från film till film, till exempel den fantastiske fotografen Sven Nykvist. Andra i publiken berördes av hans teman kring drömmar och döden. En man berättade hur han genom filmerna kunnat förstå sin egen mamma, som haft en djup depression och samtidigt var rädd för döden.

Efter visningen och det efterföljande samtalet stämde jag träff med Diego Muñoz för att prata vidare om chilenarnas syn på Bergman och hans filmer. Vi träffas pa ett kafé i stadsdelen Providencia, vid Avenida Suecia, där den nyligen invigda gångtunneln Via Suecia nu förenar två T-banelinjer. Tunneln har fått design av den chilensk-svenske konstnären och kuratorn Luciano Escanilla: Ingmar Bergman filmar strömmen av pendlare som byter tåg.

Enligt Diego Munoz är Chile ett land fullt av filmskapare och filmkännare, men det stora lyftet för den chilenska filmproduktionen kom när tekniken blev digital, framför allt in på 2000-talet. Under diktaturen var det svårt för alla kulturyttringar, men även in på 90-talet var filmskapandet lite avvaktande. Det fanns inte heller samma statliga stöd som i dag, berättar Diego.

Jag säger att jag berördes av Andres Woods Historias de futbol, som visades på en filmfestival i Stockholm under den perioden, att jag älskade den filmen.

–  Andres Woods är en av Chiles bästa regissörer, men betänk att den filmen egentligen består av tre olika, sammanlänkade filmer. Det var fortfarande svårt att producera kvalitativa långfilmer på den tiden.

Men även om det dröjde med inhemska produktioner var det chilenska filmintresset stort. När landet öppnade sig efter diktaturen blev det möjligt att se filmer från omvärlden.

– Jag älskar Bergmans filmer, säger Diego, men Sverige kommer inte fram i dem. Bergmans fokus på det personliga är hans styrka. Samtidigt saknas en bild av samhället Sverige, den sociala berättelse som finns i de chilenska filmerna.

Många som studerar estetiska ämnen på universitet har någon gång under studietiden en Bergman-period. Diego berättar att hans lärare älskade Bergmans filmer och visade flera av dem för studenterna. Läraren som visste att Diego älskade skräckfilmer sade att Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet också var en skräckfilm. Men utan blod, visade det sig.

– Jag hittade min riktiga ingång till den filmen senare, genom andra regissörer. Wes Craven har berättat om sin inspiration från Det sjunde inseglet, och där förstod jag vilken stor och viktig regissör Bergman var.

Senare upptäckte Diego Muñoz Bergmans stora teman: demonerna och drömmarna.

– Ingen kunde beskriva mardrömmar lika bra som Bergman. Alfred Hitchcock tog hjälp av Salvador Dali, men det blev ändå inte lika starkt. Drömsekvenserna i Smultronstället ser jag upprepas i Exorcisten. Där har ju också Max von Sydow en viktig roll.

Som nyligen inflyttad i Santiago kommenterar jag under vårt samtal att döden inte känns lika närvarande i Santiago som i svenska städer, där människor passerar begravningsplatser dagligen på väg till jobbet eller på löprundan, eftersom kyrkogårdar ofta ligger mitt inne i stadskärnorna. Diego bekräftar min känsla, och menar att detta är ett skäl till att Bergmans filmer griper tag i så många människor i Chile.

– Personliga reflektioner om döden är inte ett samtalsämne här i Santiago, och inte heller ett vanligt förekommande tema i filmer, säger Diego.

– Det finns filmer som behandar temat, som La vida me mata av Sebastian Silva, men de är inte många. I Chile pratar man mer om det sociala, om orättvisor och klassfrågor. Tidigare handlade alla filmer om det. På senare år har andra teman blivit vanligare.

Ett par exempel på nya, mer individbaserade teman i chilensk film är årets Oscarsvinnare En fantastisk kvinna av Sebastian Lelio och Sin filtro/No filter av Nicolas Lopez. Film är stort i Chile, och Ingmar Bergman är utan tvekan ett namn som nämns med stor vördnad.

The post “Bergmans filmer griper tag i många människor i Chile” first appeared on Opulens.

SKRIVANDE. Inom oss ligger stora, okända världar. Det är därifrån det sipprar ut när vi skriver.  

”And most of all, ideas come from confluence – they come from two things flowing together.”

En vän skickar Neil Gaimans citat dagen efter ett författarbesök då en kvinna frågat: ”Men varifrån får du alla idéer?” Och inte gick det att svara på det den här gången heller. Ibland tänker jag att det finns en plats utanför kroppen där romangestalter och berättelser står och väntar på att få träda in och ta plats, men snarare är det väl ett inre, okänt rum varifrån idéerna inte hämtas utan mer tränger sig på. I ett Tankar för dagen på P1 pratar poeten Clara Diesen om sorg. Om hur hon i ett års tid har mått dåligt och haft ångest utan att kunna relatera det till något – tills hon kommer på att hon ska fylla 45 år och att hennes mamma dog när hon var så gammal. Hon upplever att mamman på något sätt uppträder i henne, som en realitet, bortom det magiska tänkandet. Som om något som inte finns där ändå finns på riktigt.

När jag ska resa till författarbesöket frågar jag min dotter om hon behöver något innan jag går till tåget och barnvakten tar över, och hon svarar: ”Ja, en till mamma, en kopia av dig.” Samma lilla individ är rädd för att saxar ska falla från himlen och drömmer om att falla ut från hus och om vänner som lyser upp hennes väg med ficklampor. Ett enormt landskap inom henne, otäckt och tryggt på samma gång.

På tåget läser jag Elisabeth Rynells Skrivandets sinne, och den börjar leva i mig. Citaten som jag stryker under nästlar in sig i mitt blodomlopp. Hon skriver om vännen Sara Lidman och hennes reaktion när Rynell skrivit färdigt en roman: ”Nå, frågade hon. Blev du okroppslig? Mötte du den större människan?” Som om det finns någon inom oss som vet och har allt men som vi inte kan omfatta, och det är inte meningen heller. ”Man törs inte riktigt låta vinden komma och möblera om fast det är det man vill, man vill inte varje morgon på nytt veta hur allting både är och kan vara på ett annat sätt.” Rädslan för att förlora balansen som gör att man söker enkla förklaringar och lösningar på de mest komplexa situationer och relationer. ”Det övermått av liv som kan skrämma vettet ur en människovarelse”, skriver Rynell. Kontrollbehovet, behovet av definitioner, skräcken att förlora sig själv ur sikte. Men, som Rynell också skriver: ”Finns det ett jag överhuvudtaget? Eller är en människa i själva verket bara en outredd härva av relationer?” Ett kollage av allt.

På väg till biblioteket i Lomma där jag ska prata om min bok åker jag med en taxichaufför som egentligen är konstnär, men inte har tid/råd att skapa så mycket som han vill. Han berättar att han var duktig på att rita redan som liten. När han som tolvåring kom ensam till Sverige ville hans lärare att han skulle rita en fågel på tavlan. Och han ritade en fågel som höll i ett vapen. I hans värld hade alla ett vapen. Vuxna, barn, fåglar. Han kunde inte föreställa sig en värld utan krig och rädsla. Nu målar han abstrakt konst, som andra säger påminner om Munch och Picasso. Jag har med mig hans berättelser och Rynells bok när jag ska prata om mitt eget skrivande och plötsligt vet jag inte var jag befinner mig. Det är på riktigt så att jag tappar balansen, och att det inte gör något.

Rynell skriver om sin kärlek till Harry Martinsons roman Verklighet till döds – om det raseri och den sorg ur vilken den boken skrevs. Om hur det darrhänta utvisats och skrattats bort från samhällsscenen och att det inte längre finns plats för dem som vill tänka noga igenom vem människan är. Hon skriver om Martinsons besatthet av minnet, och att ”minnet går tvärs igenom varje människa och är den större berättelsen om oss”. Och om hans försvar av ”de sällsynta människomötena.” Och att vi måste slåss för att försvara det vaga, det veka, det drömska – låta språket vara ett sökinstrument. Och det är där jag börjar min föreläsning. I de orden, det behovet. För det är som om jag minns att jag inte måste veta någonting alls.

”It’s not that / writers / have any more ideas or get inspired more”, säger Neil Gaiman och påminner om att de här okända världarna finns i alla människor. Jag skulle ha svarat kvinnan i publiken det som Rynell skriver: ”Skrivandet forslar mig ut ur min ensamhet och innestängdhet, för att jag ska kunna ta emot det som inte är jag.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Vi är alla ett kollage av allt first appeared on Opulens.

KORTRECENSION. “Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet.” Björn Gustavsson recenserar Katie Says Goodbye.

I Stockholm premiärvisas inom kort Wayne Roberts franskt-amerikanskt producerade independentfilm Katie Says Goodbye; ett gripande drama om en godhjärtad 17-årig servitris som jobbar på ett slitet gammalt motell i Arizona. Själv bor hon strax intill och kommer inte vidare, låt vara att hon drömmer om en bättre tillvaro, gärna i San Fransisco.

Fantasierna om ett bättre liv bortom horisonten är universellt allmängiltiga. Olivia Cooke gör en stark tolkning av unga Katie, som lever i en solkig miljö där hennes predikament illustrerar det sociala arvets obönhörlighet – samtidigt som den charmiga 17-åringen sätter tilltro till männens uppskattning av henne, samtidigt som drömmarna om ett bättre liv i Kalifornien håller hennes livslåga vid liv.

Miljön påminner starkt om Percy Adlons Bagdad Café från 1987. Torr halvöken, himmelsvida vidder, ett ruffigt matställe och långtradarchaffisar som hänger vid borden. Fatalt för Katie är att hon i sin iver att få råd att resa därifrån vid sidan av arbetet prostituerar sig.

Hon möter den inbundne Bruno, fantastiskt välspelad av Christopher Abbot, men paret förmår inte bryta sina cirklar och verkligen ta steget att realisera ett annat liv – och alltsammans går vidare i en nedåtspiral av solkigt sex för pengar, stukade drömmar och allmän desillusion.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Stukade drömmar och allmän desillusion first appeared on Opulens.

KONSUMISM. “I Ingrid Lausunds Hysterikon från 2001 är världen förvandlad till ett gigantiskt varuhus, där ett antal personer möts och glider förbi varandra med fullastade shoppingvagnar i jakt på bekräftelse och den yttersta tillfredsställelse enbart en lyckad shoppingrunda kan innebära”, skriver Lena S. Karlsson.

Hysterikon av Ingrid Lausund
Översättning: Britta Amft
Scenografi: Julia Beil Amarilla
Kostym: Ulrika Lindqvist
Regi: Julia Beil Amarilla
Medverkande: Anna Eklund, Elinor Forsheden Sidoli, Emil Forsberg, Hjalmar Wide, Kevin Kronow, Lisen Derlow, Natalia Fuentes Araya, Sanna Persson Sannerholm
Gästspel Teater Tillsammans
Moment: teater

Bär du plagg signerade Prada, handväskor från Gucci, rock från Burberry? Eller andra exklusiva märken som ger status i omgivningens ögon? Vi uppfattar ofta vårt värde genom vår konsumtion, vem du är i andras ögon är ett resultat av ditt yttre. I den tyska dramatikern Ingrid Lausunds Hysterikon från 2001 är världen förvandlad till ett gigantiskt varuhus, där ett antal personer möts och glider förbi varandra med fullastade shoppingvagnar i jakt på bekräftelse och den yttersta tillfredsställelse enbart en lyckad shoppingrunda kan innebära.

Allt har en prislapp och man frestas att erinra om Karl Marxs teorier om varans fetischkaraktär, det vill säga att det finns ett hemlighetsfullt värde i varan som inte är relaterat till vad den ska användas till – varan har ett exklusivt värde som vara. Men även människor och deras drömmar och begär har i Ingrid Lausunds fiktion ett bestämt värde, som oftast fastställs när det inte längre existerar, det kan röra sig om en död mormor eller en pappas bortopererade prostata.

Scenkonstkollektivet Teater Tillsammans, ledd av Julia Beil Amarilla, har verkat sedan 2011 och har specialiserat sig på aktuell tyskspråkig dramatik, som alltför sällan spelas i Sverige. Frigruppen består av svenska och tyska regissörer, skådespelare, dramaturger och teatervetare, ett övergripande mål är ”en tydlig estetik som bygger på avskalning och ifrågasättande distans”.

Hysterikon på Moment: teaters lilla scen är ett fint och exklusivt exempel på detta; scenen är omvandlad till ett kliniskt vitt rum med varor på fullastade hyllor: flaskor, påsar, yoghurtförpackningar till extrapriser som faller i drivor när konsumenterna attackerar hyllorna för att göra fynd och utnyttja frestande extrapriser. Översteprästinna i detta varutempel är kassörskan, som tar betalt genom att scanna ingraverade chips på kundernas handleder, här gäller förutom kreditkort även ”Livskort” och ”Drömkort” som betalningsmedel. Vissa kunder belönas med ovälkomna bajspåsar om de enligt kassörskan skämt ut sig under shoppingturen. Allt är till synes oförutsägbart, en diskussion om olika tvålar leder till avslöjanden om nazismens illdåd i koncentrationslägren.

Hysterikon består av en rad episoder där olika människor träder in varandras världar eller drömmar. Öppningsscenen är obetalbar, här erbjuds en kund att köpa en läckert knallröd espressobryggare, som enligt kassörskan är en Ferraribil på ett underbart sätt omvandlad till kaffemaskin. Den betingar ett pris på dryga fem miljoner kronor och är en ljuvlig drift med vårt behov att skryta med exklusiva varumärken. På Hysterikon är ingenting heligt, två människor möter den stora kärleken vid den ständigt utökade yoghurthyllan, här möts dagdrömmare, klassresenärer och mördare; livströtta kvinnor i övergångsåldern och uttråkade äkta par; i ett radband av berättelser som kan erinra om Boccaccios Decamerone.

I Hysterikons värld där allt är möjligt uppträder även en känslosam korv som lider med alla varelser, inte minst tomaterna på burk som han hör skrika i yttersta nöd. Kärlek är en vara som alla andra, i frysdisken befinner sig en kvinna iklädd en tufsig päls, som erbjuder sex. Men eftersom ingen har lust att anta denna inbjudan och kvinnans bäst-före-datum går ut reas hon ut till vrakpris.

Hysterikon är en underbar moralitet och fint spelad mot publik och regissören Julia Beil Amarilla tar fint fram den unga ensemblens kvaliteter. Teater Tillsammans är alltså ett intressant tillskott på Stockholms indiescener, man kan ju önska att gruppen fick en egen scen för sin minst sagt välkomna ambition att spela fullödig och aktuell tysk dramatik.

The post Här möts dagdrömmare, klassresenärer och mördare first appeared on Opulens.