AI-KONST. Ida Thunström reflekterar över hur AI kan komma att påverka kulturlivet. Och hoppas på en irrationell kulturrevolution när det gäller skapandet av konstnärliga värden.

Det återkommande argumentet, att det inte finns någon ”själ” i AI-genererade bilder, är både för simpelt och för dramatiskt på samma gång.

Ett centralt problem med AI

Många anser att ett centralt problem med AI-genererade bilder är, att något som för konsten är avgörande kan gå förlorat. Utgångspunkten är avsaknaden av en outtalad, intim förbindelse som ska uppstå mellan människa och hens konstnärliga verktyg, tar död på något som för konstens väsen är livsavgörande.

Visst kan det ligga något i det, men som argument mot teknisk utveckling är det närapå anakronistiskt. Eller, i alla fall generations-narcissistiskt. Historielöshet tenderar att leda till missförstånd. Eller mindre välgrundade tolkningar.

Analoga perspektiv

Därför är det en betryggande tanke att AI-revolutionen sker medan det fortfarande finns människor med icke-digitala uppväxter, som kan se på saken med perspektiv. Att vi finns, som minns hur livet såg ut i den analoga forntiden.

Och vi kan gå ännu längre tillbaka. Fotografiets utveckling och snabba framfart i slutet av 1800-talet blev till en existentiell kris för dåtidens bildkonstnärer. Det var dessutom en turbulent tid rent politiskt, och Europa var på många sätt ett samhälle i splittring. Men sönderfall kan leda till förändring och utveckling.

När man inte förstår tillvaron behöver man konst ännu mer, för att få lite tröst mitt i allt kaos. Och det kan till och med underlätta att ha nya verktyg för att uttrycka dessa nya känslor. Fotografiets födelse var alltså en kris, men en kris som förde med sig oanade möjligheter. Med lite tur gör utvecklingen av AI något liknande.

Digital fotografi

”Ju dyrare kamera, desto bättre bilder” brukade man säga när digitalkamerorna kom ut i butikerna, men så ser det inte riktigt ut längre. Förr eller senare blir nya tekniska uppfinningar till allmängods. Först när riktigt bra bildkvalitet blev mer lättillgänglig, och medvetna estetiska val fick en mer avgörande roll, föddes nästa steg i revolutionen inom det digitala fotografiet som konstform.

Det var inte längre fråga om att ”flest pixlar vinner”, och man kunde börja använda sig av mediets olika inneboende nivåer för att skapa nyanser i uttrycket. Den tekniska kvaliteten i sig fick en identitet. Jag är övertygad om att alla konstnärliga medier når denna punkt förr eller senare. Även AI-genererade bilder.

Vad väntar i framtiden?

Alla kan inte vara tekniska virtuoser som Salvador Dali. Det krävs en hel del mjukvarukompetens för att göra en övertygande hitte-på-bild i till exempel Photoshop. Men i stort sett alla kan idag lägga ett förskönande filter på sin mobiltelefon, eller varför inte ett par kaninöron.

Så vad händer då i framtiden när alla kommer att kunna realisera sina visioner och idéer på en bild med bara ett par knapptryckningar? Eller rentav, med hjälp av AI, kunna generera fram själva visionerna?

Jag tror att det är här den faktiska oron för AI-konst föds. Inte i att någon icke-kännade entitet skulle kunna analysera fram ”konst”, utan att vem som helst av oss människor kan bli fri att göra det. Varför är tanken så skrämmande, att alla skulle kunna göra ”konst”? Vad är det vi är så rädda ska gå förlorat? Vi konstnärer håller hårt på vår exklusivitet, men det begreppets koppling till konst är egentligen bara en fråga för konstmarknaden.

Men visst gläder det mig att vi som samhälle kan komma att tvingas ta det här med konstbegreppet på allvar. Bortom alla floskler och eteriska formuleringar; vad är det egentligen för speciellt som bara konst kan ge oss?

En irrationell kulturrevolution

Kommer samhället nu äntligen inse att det är livsavgörande med mänsklig ofullkomlighet, att enbart analytiskt tänkande inte nödvändigtvis kan skapa nyskapande poesi? Jag hoppas på en irrationell kulturrevolution. En kommande guldålder för det förnuftsvidriga, oberäkneliga och känslomässigt labila.

Som skärmsläckarbild på min mobiltelefon har jag katter+tåg+allmän apokalyps i en fin AI-animerad mix. Vad bra, tack! Då kan jag ägna mig åt att göra andra bilder. Sådana som går bortom algoritmerna. Jag kan fokusera på att utveckla personliga, konstnärliga metoder som är bättre lämpade för att materialisera svåråtkomliga delar av det mänskliga tillståndet.

Det handlar i slutänden om enkel resursmaximering.

The post AI väcker hopp om en kulturrevolution first appeared on Opulens.

FILMMEDIET. I vanliga fall presenterar Opulens varje månad en essä, som fördjupar sig i en enskild film i ett folkbildande syfte. Den här gången fördjupar sig emellertid Filip Hallbäck i ett samtidsfenomen, nämligen kattvideor.

Från filmmediets begynnelsefas finns det två minnesvärda filmklipp att beskåda där katter står i centrum: Boxing Cats (Thomas Edison, 1894) och Sick Kitten (George Albert Smith, 1903). När jag tittar på dessa över hundra år senare upplever jag att dessa klipp skulle lika gärna kunna ha gjorts idag, med ett filter. Katternas beteendemönster är oförändrat.

Kattungar framstår mer eller mindre alltid som oskuldsfulla i en tillvaro av oberäkneligheter, vilket väcker empati hos åskådaren. Ibland används uttrycket ”cuteness overload” (”överbelastning i form av gullighet”) för att understryka känslomässiga effekter hos åskådaren när det är kattungar som visas.

Vuxna katter framställs som utforskande varelser som ständigt är på sin vakt och som ”utsätts” för olika ”plötsligheter”, till exempel att de plötsligt upptäcker en gurka (som ägaren placerat bredvid dem) när de äter ur sin matskål och blir skräckslagna. Ibland finns det samspel mellan dessa, till exempel vid födande eller amning.

Sedan millennieskiftet har kattvideor spelat en påtaglig roll i en blomstrande cyberkultur och blivit ett av vår tids stora internetfenomen. Dessa hemmagjorda, icke-kommersiella videor spelas in på hobbynivå via smartphones, uppladdas på videokanaler och sprids via sociala medier.

Ibland når vissa enskilda videor miljontals visningar världen över, fastän flera av dem bara är några fåtal minuter långa, till exempel The Two Talking Cats (TheCatsPyjaaaamas, YouTube, 28:e juni 2007) och Cat Mom Hugs Baby Kitten (dragomirnet86, YouTube, 26:e maj 2011). Ja, det anordnas till och med filmfestivaler med kattvideor som genomgående tema, till exempel i New York, Minneapolis och i Seattle Även Stockholms Filmfestival hade kattvideor som tema år 2014.  Vissa katter får internationella genomslag, till exempel Maru och Grumpy Cat.

Den australienska medievetaren Radha O’Meara vid Melbourne University gjorde en studie 2014 på kattvideors berättarstrukturer och observationsmetoder, samt nöjesaspekten hos åskådaren när de tittar på dessa typer av videor. O’Meara fokuserar på live-action-katter, snarare än så kallade ”lol-cats” och påpekar att kattvideors popularitet baseras bland annat på det faktum att katter har en global räckvidd bortom alla språkbarriärer och att åskådare projicerar sina egna tankar och känslor på katter.

Rent tekniskt filmas katter i en vardaglig miljö med en smartphone, utifrån ett observationsläge som den amerikanska filmteoretikern Bill Nichols beskriver som en icke-interventionell typ av dokumentärt berättande.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara

Denna filmtraditions namn stavas Cinema Verité (filmsanning). Med minimal tillämpning ljud och språk, live-inspelning samt en kort varaktighet genomförs filmandet av amatörer, som med tillgång till den ”nya” tekniken filmatiserar det vardagliga.

Vidare klargör O’Meara att det är minimalistiska ”berättelser”, som fokuserar på små ögonblick av något sorts skådespel som in tur förmedlar sinnliga intryck av universalitet, intimitet och spontanitet. Det medför ofta komiska effekter, då katter visar sin brist på förståelse för människans grundläggande förhållanden.

En klassisk kattvideo, enligt O’Meara, inleds oftast med ett lugnt sinnestillstånd, som därefter möter på plötsliga överraskningsmoment. Den stilla tillvarons avbrott är grundläggande för kattvideor.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara, i vilket det verklighetstrogna, det okontrollerbara, det oförutsägbara ryms och återfinns i det vardagliga. Idag har teknologin utvecklats i så pass lång utsträckning att det har blivit möjligt att spela in sin vardagliga tillvaro, med hjälp av sin smartphone.

Samtidigt är det viktigt att understryka att populariseringen av kattvideor har en historisk utveckling.

För den intresserade rekommenderar jag Internetmuseets genomgång om hur katter tog över internet.  Det är inte utan anledning man ibland litet skämtsamt säger att ”internet is made by cats”.

The post Helgessän: Kattvideon har en lång historia first appeared on Opulens.

MASKINDIKTER. Även om AI idag är inte är speciellt bra på att skapa poesi så kommer den med all säkerhet att bli mycket bättre med tiden, som alla som ägnar stor del åt sitt liv åt att skriva poesi, skriver Mathias Jansson.

Ammaseus Horisont, AI tolkar Karin Boye
Förlag: Svensk Sci Fi

Ammaseus Horisont är namnet på en ny diktsamling av Karin Boye, eller inte riktigt, det är en AI, en Artificiell Intelligens som tränats upp på Boyes dikter och sedan skapat nya dikter i Karin Boyes anda. AI används idag för att hjälpa människor genom sin förmåga att analysera stora datamängder och hitta mönster och nya sammanhang. Tekniken används i kundtjänstens chattfunktioner, till att ställa medicinska diagnoser på patienter och till att tolka utdöda språk. Även inom kultursfären har AI börjat användas för att skapa kultur. I projektet ”The Next Rembrandt” gjorde en AI ett nytt porträtt i Rembrandts stil, Beethovens tionde och oavslutade symfoni färdigställdes nyligen av en AI och det finns flera poesiprojekt där man precis som i fallet med ”Ammaseus Horisont” använder en AI för att skriva dikter.

Bakom diktsamlingen står det Malmöbaserade förlaget Svensk Sci Fi och för den som vill ha en mer teknisk förståelse om hur projektet genomfördes kan du hitta dokumentation på deras hemsida. I korthet använder man sig av neurala nätverk som försöker efterlikna den mänskliga hjärnan. Sedan använder man sig av en algoritm som matas med en stor mängd texter, i det här fallet poesi av Karin Boye men även en del andra litterära texter. Det neurala nätverket tränas sedan upp och desto mer data och desto längre det tränas desto bättre blir det på på att imitera stilen och skapa nya texter. Efter en lätt redigering av texterna av en mänsklig hand finns de nu tillgängliga i bokform.

Som en förgänglig kärlek

varsamt känner sina tårar –

1. v. s. den onda, som bär

allt hos dig, hos dig

och din kärlek till dig.

(AI-dikt ur ”Ammaseus Horisont”)

Resultatet leder tankarna till ett citat av den amerikanska poeten Robert Frost, som sa att poesi är det som försvinner i översättningen, och det gäller nog inte bara mellan mänskliga språk utan även i digitala översättningar. Även om Ammaseus Horisont ser ut som poesi och låter som poesi, så känns det inte som bra poesi, i alla fall inte som poesi av Karin Boye.

Jag tror ett problem är att Karin Boye i fråga om datamängd skrev för lite poesi. Hon gav bara ut fem diktsamlingar vilket är för lite för en AI att träna sig på. Man har därför fått fylla ut med andra textkällor av både inhemsk litteratur och litteratur i översättning. Det förklarar varför Mikael Strogoff dyker upp i en dikt. Jag tror inte Boye själv hade valt att dikta om Jules Vernes romanfigur från Tsarens kurir. Andra uttryck och ord i dikterna påminner mig om andra författare och det unika boyeska språkbruket och känslan infinner sig därför inte riktigt i samlingen.

Man får se Ammaseus Horisont som en diktsamling skriven av en AI i början av sin poetkarriär. Som alla amatörer försöker den härma sin idol utan riktigt nå upp till sin förebild:

Jag började stava, när min vilja föddes,

och slutar stava, när min vilja har upphört.

Ursprungsordens hemlighet

förvärvar vi intill döden.

(dikten “Osårbar” ur diktsamlingen För trädets skull av Karin Boye).

Men det är iallafall ett mycket spännande projekt som ger läsaren en inblick i vilka möjligheter AI ger oss för att skapa ny kultur. Även om AI idag är inte är speciellt bra på att skapa poesi, (det är trots allt en speciell litterär genre som bygger på känsla, rytm och metaforer, som det är svårt för en maskin att härma) så kommer den med all säkerhet att bli mycket bättre med tiden, som alla som ägnar stor del åt sitt liv åt att skriva poesi. Frågan är förstås om den någonsin kommer att nå riktigt ända fram?

The post Karin Boye i AI-version first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. I spåren av coronapandemin har konst- och kulturlivet flyttat ut på nätet – på gott och ont. Siri Hill tipsar om fem virtuella konstupplevelser för dig i karantän.

Coronapandemin slår hårt mot kultursektorn med inställda konserter, avbokade uppdrag och stängda museer som följd. Samtidigt har utbudet av virtuella kulturupplevelser aldrig varit större än nu.

För den rastlösa

Att sitta i karantän är lika med döden för den rastlösa. Kanske är det dags att ta en virtuell tripp tillbaka till 1980-talets New York? I National Gallery of Victorias digitala utställning Crossing lines navigerar konstnärerna Jean-Michel Basquiat och Keith Haring oss genom den första street art-vågen då konstnärer gjorde det offentliga rummet till arbetsplats. Det var på husfasader som Haring och Basquiat, med krita och sprayfärg, först gjorde avtryck.

För den med all tid i världen

Ge dig ut på historisk skattjakt och djupdyk i Arab Image Foundations massiva samlingar fotografier! Mer än 10 000 fotografiska tidsdokument skildrar livet i Mellanöstern och Nordafrika från 1860-talet fram till i dag, och finns tillgängliga online. Missa inte Aline Manoukians stämningsfulla semesterfotografier från 1940-talets Syrien eller Ismail Rachids udda studioporträtt från 1950-talets Egypten.

För veteranen

Kulturveteranen vet att konst gör sig bäst irl men nu tvingas hen hålla tillgodo med vad museerna kan erbjuda i digital form. British museum i London har en mycket ambitiöst sammansatt virtuell satsning där ”museibesökaren” via en digital tidslinje kan ta del av historiska objekt från bland annat Oceanien, Europa och Afrika och zooma in på utvalda verk ur museets stora samling. Historien rymmer många hemligheter …

För den ovana

För den som ha vill ha något mer lättsmält att ligga i soffan och småfnissa åt rekommenderas Instagramkontot Tussenkunstenquarantaine. Här iscensätter privatpersoner verk av konstnärer som Frida Kahlo, Vincent van Gogh och Henri Rosseau. Toapapper och munskydd är återkommande! Humoristiskt och uppfinningsrikt i sann do it yourself-anda!

För drömmaren

Hur vore det att luta sig tillbaka i den visuella evigheten? Museet The Broad har låtit samtida kompositörer skriva musik för Yayoi Kusamas berömda Infinity Mirrored Room – ett spegelrum upplyst av vad som tycks vara miljontals ljus. Spelplatsen: Youtube. Museet har även lanserat initiativet Interplay: poetry and Art på Youtube, där poeter tolkar kända konstverk. Gränsen mellan poesi och visuell konst suddas ut. Missa inte poeten Meliza Bañales svar på Barbara Krugers Untitled (Your body is a battleground, 1989)!

The post Fem virtuella konsttips i coronatider first appeared on Opulens.

VR-TEKNIK. Är det inte möjligt att vi framtiden kommer att besöker virtuella kyrkogårdar där vi kan vandra omkring bland gravarna och stanna upp för att lyssna på en dikt som framförs av vår favoritpoet? undrar Mathias Jansson.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Någon läser en dikt av Bo Setterlind under begravningsakten. Till dödsannonsen väljer vi ut några strofer av Nils Ferlin. Vi behöver orden för att minnas, men idag konkurrerar poesin med så många andra medier. Vi använder foto, film och ljud för att komma ihåg våra döda. Under 1600-talet var det annorlunda. I en tid utan Instagram och Facebook blomstrade tillfällighetsdikten.

The post Minnesbilder över de döda som virtual reality-poesi first appeared on Opulens.