POLITIK. Haris Agic skriver om tillståndet i Tidö-regimens Sverige och menar att vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap.

Sverige har länge berättat historien om sig självt som ett land byggt på jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Men bakom de högtidliga orden växer klyftorna, lagarna tillämpas allt mer selektivt och demokratins löften urholkas för vissa grupper. Det här är en uppgörelse med myten om den svenska exceptionalismen – och ett försvarstal för ett samhälle där ”allas lika värde” måste betyda mer än retorik.

Älskade land! Hur mår Du? Din berättelse om ”allas lika värde” som grundstenen i vår demokrati har börjat krackelera. Bakom sprickorna skönjs en annan, mindre smickrande, verklighet. Vi ser hur de privilegierade duckar för sitt ansvar när det gynnar dem. Att våra normer och regler får verka ojämlikt. Att våra lagar numera tillämpas med varierande vigör, beroende på vilken bakgrund och identitet de riktas mot. Och när snedvridet bruk av lagar inte riktigt uppnår önskad effekt, då tar vi fram nya lagar vars huvudsakliga syfte är att gälla bara vissa ibland oss.

Orden som ”solidaritet utan gränser” och ”öppna era hjärtan” – som en gång kännetecknade Sverige inför hela världen – är numera blott ett avtagande eko, som ett tåg vars vagnar blir mindre allteftersom det drar i väg. Var allt en saga, för god för att vara sann? Användbar för vissa. Inte så mycket för andra. Det var särskilt de privilegierade – de med makt, resurser och inflytande – som en gång hade hjälpt till att etablera vår samhällsservice, vårt välfärdssystem, en stabil ekonomisk struktur, den lag och ordning och stöd för sociala strukturer som skulle värna om alla och säkra ett jämlikt och rättvist samhälle. Föga visste vi att allt detta skulle bli en rökridå för helt andra syften. Vi omfamnade allt och deltog i ritualerna för att vi ville tro på dem, men i det stora hela undvek vi att nämna de alltmer växande gapen mellan tjusiga ord och verklighet. Det som tidigare pyrt under sprickorna har nu börjat flamma upp med en olycksbådande lyster. Uppgörelsen som vi alla trodde på – vårt samhällskontrakt – fungerar inte längre.

Låt mig vara rak här, detta är ingen övergång eller något paradigmskifte. Vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap. Under de senaste två årtiondena har en stadig ström av negativa utvecklingar vidgat detta gap till oroväckande djup och vidder: växande förakt mot olikheterna, högt, hetsigt och hårt tonläge i det offentliga samtalet, växande klassklyftor, en allt snävare svensk gemenskap och det utanförskap som den orsakat, nittiotalets skinheads i bomberjackorna och deras våldsamma hatiska och antidemokratiska pack som i dag strosar runt i beslutsfattande korridorer som om de ägde dem, samt en majoritet som låter det ske och låtsas att det regnar trots det hot som de utgör mot vår demokrati. Gapet slukar oss med glupskhet av en hungrig best. Den svenska exceptionalismens avigsida är blottad.

På senare tid har de mäktigaste ibland oss börjat använda idén om kulturell homogenitet som vapen. Skam- och skuldbeläggning, fråntagande av medborgerliga rättigheter, smädelser, hat, hot och mobbning som påtryckningsmedel. Privilegier, inflytande och finansiella muskler som tvång. Demokratiska strukturer som exploaterbara svagheter. Säg mig, hur kan vi leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integration har blivit katalysatorn för vår underkastelse? När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?

Våra demokratiska institutioner, ryggraden i en demokrati som bygger på idén om allas lika värde, är hotade. Och som en följd har allt fler börjat vackla i sin tillit till demokratin. Att dras till den breda gemenskapen är inte särskilt lätt när den inte finns där för oss. Så människorna har börjat dra sig undan. Söker sig till tryggheten i det bekanta. Den privilegierade majoriteten kallar det för ”parallella samhällen”. För de undandragna är det nog bara platser och människor som vill ha dem.

Undanflykten är ett sätt att skydda sig från orättvisan. Att hitta egen gemenskap när den breda inte inkluderar. I de mest extrema fallen kan det även leda till uppkomsten av hemsnickrade lagar och rättssystem. Lika fel som olyckligt, naturligtvis. Men är det verkligen så konstigt när den lag som ska behandla oss alla lika används som vapen mot vissa ibland oss och utvisar duktiga, hederliga och skötsamma människor, kollektivbestraffar familjer och låser in barn i fängelse? Undanflykten är en reaktiv impuls snarare än en kalkylerad strategi. Ett överlevnads- och skyddsmekanism som är fullt förståelig. För människor som bara överlämnar sitt öde till orättvisan mals till pulver.

Men det finns någonting som många har förbisett. Människor drar sig inte bara undan – de strålar också samman. Organiserar sig. Bildar och utbildar sig. Odlar idéer och drömmar och krokar arm för att förverkliga dem. Startar föreningar, studiecirklar, bygger institut och lokala likväl som nationella sammanslutningar. Allt fler engagerar sig i utvecklingen av sin egen och varandras handlingskraft och handlingsutrymme, där de marginaliserade rösterna är starka och tillsammans skapar både resiliens och motstånd. När gemensamma regler inte längre skyddar dig, måste du skydda dig själv. Men detta är bara en temporär lösning. För målet kan inte vara att vi ska rusta upp till försvar för evigt – målet måste vara ett slut på orättvisan. Ett samhälle som skyddar oss alla och framför allt där vi står upp för varandra.

Låt oss vara vuxna, sobra och klarsynta kring vart detta leder. Ett samhälle som bygger på gränser och klyftor mellan olika grupper kan inte vara annat än fattigare, skörare och till syvende och sist ohållbart. Också särskilt sårbart om krisen skulle vara framme och vi behöver stå enade. Med ett blodigt krig i närområdet och stormakternas allt mer oberäkneliga och våldsamma geopolitiska lek kan det vara nåt att fundera på.

Sanningen är att när vi väl en gång övergett vår tro på allas lika värde som grundstenen i vår demokrati där vi, var och en och framför allt tillsammans, har haft möjlighet att våga drömma och kämpa för dessa drömmar, där den gemensamma nämnaren har varit ett värdigt liv för alla och i förlängningen ett kollektivt välbefinnande och välmående, så blir den svår att replikera. Hundratals år av sociala rörelser och kamp kan ruineras på några fjuttiga år av villfarelser. Därför vet jag i mitt hjärta att detta inte kommer att ske.

De mäktiga kan inte profitera på sina relationer för evigt. Hatpropagandan om hotet från ”Den andre” må vara ett kraftfullt verktyg med enorm destruktivitet – men den är också skör och saknar uthållighet. Folket kommer att vakna. Resa sig! Bygga nya skyddsvallar mot denna olycksbådande ovisshet och detta totala galenskap som har drabbat oss. Sten för sten kommer vi att anlägga en ny väg, mot en bättre framtid för oss alla, återuppbygga vår demokratiska trygghet likväl som vår medmänsklighet och på så sätt sy ihop de gapande såren i vår gemensamma dignitet. För ett Sverige där vi är måna om och angår varandra!

Älskade land! Detta är inte tid för tystnad. De mörka krafterna utsätter Dig för åderlåtning under förespegling av att vara Din vän. En ulv i fårakläder! En förtryckare som traktar efter makt för att kunna ge sig på de svagare bland Dina barn. En översittare som mobbar alla till tystnad för att få härja fritt. En opportunist som är beredd att offra allt Du är för att uppnå sina mål. Älskade land, det är dags att visa ryggrad. Gränsen mellan förövare och medlöpare har aldrig varit tunnare. Det är dags att återerövra vår sanna identitet, som ett land som står för solidaritet, jämlikhet och rättvisa. ”Allas lika värde” måste väl ändå betyda någonting mer än blott ett tjusigt begrepp vi så gärna slår oss för bröstet för samtidigt som vi slår volter i sekundära anpassningar kring det.

Jag kände mig hågad att avrunda med något om en fjäder i hatten som man inte har gjort sig förtjänt av och kom så att tänka på Nobels fredspris och den högfärdsgalenskap som krävs för att inte förstå att äran inte sitter i ägandeskapet av medaljen utan i själva förärandet. Men detta är en helt annan historia. Och kanske ändå exakt samma.

The post Sverige – När allas lika värde spricker first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om den världspolitiska utveckling som innebär att den marxistiske filosofen Antonio Gramsci åter är aktuell.

Antonio Gramsci. Varför dyker han allt oftare upp i högprofilerade tidskrifter, nu senast i Time Magazine, varför diskuteras han, en marxist död 1937 i Mussolinis fängelse?

”The old world is dying, and the new world struggles to be born: now is the time for monsters”. Något som känns igen?

Hör vi inte det dova ljudet när världspolitikens kontinentalplattor rör sig? Hör vi inte det gnisslande ljudet som uppstår när tåget/vagnarna, vi, växlar in på en lång populistisk högerkurva?

Varthän?

Makten har två grundpelare. Våld (hot om våld) och samtycke (nöjdhet). Fungerar som kommunicerande kärl: lite våld kräver stort samtycke, lite samtycke kräver mycket våld. Men då våldet är dyrt och riskfyllt och samtycket billigt gör det samtycket mer eftersträvansvärt. Samtidigt är det knepigt, samtycket, tricky business. Det är här Gramsci kommer in. Den viktiga kampen utspelar sig i kulturen säger han, hur en ”hegemoni” tillskapas (nej det är inget konspirativt, det är en kollektiv process), hur ett förhärskande sätt att förstå, tolka och tänka om samhället skapar ett ”sunt förnuft”, skapar föreställningar om vad som är ”realistiskt” och vad som är ”utopiskt” eller ”extremistiskt”.

Men hegemonier rämnar, som 1989 och åren närmast efter, energin bakom järnridån tog slut, det räckte med någon sa Kejsaren är naken. Så nu, Trumps andra period: ”vi kan inte förlita oss på USA längre”, ”Nato är i gungning”, ”en ny världs(o)ordning”, ”Europa ensamt”.

Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk.

Jo, det är sant att ”the american dream” är en klyscha, men likväl är (var) klyschan sann, den som drivit landet. ”Go and get it”, det finns alltid ett stycke land där du kan slå ner dina bopålar. Men något nytt stycke land finns inte längre. Så vad händer då, när energin är slut, när utopin blir till luft? Vad kan man då ge dem, folket, underklassen? En ny verklighet! Drömmar, lögner, förvirring (”flood the zone” som MAGA-strategen Steve Bannon sa, det vill säga fyll det offentliga rummet med bullshit). När tomheten sen är total finns bara en sak till att ge: Ledaren, Kungen, Den Ofelbare, Guldmannen.

Men makt är aldrig entydig. Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk. De kysser alla hans hand, de väntar. J D Vance väntar. De kontrollerar digitala tjänster världen över, de kontrollerar stora delar av e-handeln, de kontrollerar molntjänster och sociala medier. Och de hymlar inte över hur makt skall utövas, hur hegemoni skall tillskapas: manipulerat samtycke, röstboskap.

Demokrati?

Det fanns en tid, längesen nu, när jag läste statsvetenskap, när samhället i läroböckerna delades in i sfärer, tre närmare bestämt: den politiska, den ekonomiska och den civila. Tre ringar där det fanns smärre överlappningar. Den ekonomiska sfären hade sitt logos, den bakade brödet, den politiska hade sitt, den fördelade brödet. I civilsamhället skapades mening, kultur och ett socialt liv. Livet enkelt, nästan som i Bullerbyn.

Nu, inget Bullerbyn. Bara en blind kan förneka att den ekonomiska sfären totalt dominerar. Där tidigare ekonomin var ett medel (baka brödet) har den blivit ett mål, ett huvudmål rentav. Kompetens är viktigare än bildning, kultur är bra om den är bra för tillväxten. Det som är bra är det som bär sig. Nej, kapitalism är inte synonymt med marknadsekonomi, har aldrig varit, kapitalism är också makt, politisk makt, ansvarig för ingen förutom sina ägare. När vi bekymrat talar om ”individualiseringen” av samhället, om kommersialiseringen då är det marknadssamhället vi talar om, det vi nu lever i, det samhälle som fått oss att bli konsumenter mer än medborgare, som fått oss att tro att dopaminisk köplust skall ge livet mening, det samhälle där människovärde alltmer blir liktydigt med marknadsvärde.

En sliten sentens, jag vet, dock inte mindre sann: vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens undergång än kapitalismens. Jo, det är en hegemoni som heter duga.

Kanske krackelerar något nu när den trumpska förlåten rämnar.

Något nytt vid horisonten? Kanske.

The post Därför är Gramsci åter aktuell first appeared on Opulens.

ESSÄ. Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren skriver om vad som är så speciellt med tretalet och dess stora betydelse för en fungerande demokrati.

Två blir tre

Det är något visst med tretalet. Man talar om ett triangeldrama, men inte om några kvadrupeldramer. Det mest kända triangeldramat torde vara den konstellation som Sigmund Freud gav namnet oidipuskomplexet.

Sociologen Georg Simmel menade i sin tur att den förändring som sker när två blir tre – två personer eller parter som blir tre – är unik. Den bär på en särskild dramatik. Att tre blir fyra, fyra blir fem, och så vidare, innebär inte någon lika radikal förändring. Låt mig vrida och vända lite på detta.

Vad som till att börja med kännetecknar två-gruppen är ofta en stark intensitet och exklusivitet: vi två – och inga andra! Är det inte så att förskjutningen från utsagan ”min bäste vän” till ”mina bästa vänner” redan inbegriper en förflackning och minskad grad av intensitet. Detta är förmodligen också förklaringen till att det är just den djupaste vänskapen som av och till slår över i den mest förbittrade och oförsonliga fiendskapen. Och omvänt att en djup vänskap inte sällan tar sin början med en mer eller mindre stark dissonans.

Två-gruppen tycks i hög grad karakteriseras av en allt eller inget-logik. Skälet till detta är rimligen att det i detta fall saknas en förmedlande tredje. Inte heller kan en oenighet lösas med hjälp av ett majoritetsbeslut: man är antingen ense eller oense. Det är väl denna binära logik som spökar i den förföljelsemaniska maximen: den som inte är med mig är mot mig.

Tretalet –  tre nya möjligheter

Följer vi Simmel så uppstår framför allt tre radikalt nya möjligheter när en tredje part tillkommer.

a) Den tredje får eller tar på sig rollen som förmedlare eller som den opartiske. Osämjan mellan två parter kan ofta neutraliseras genom närvaron av en tredje förmedlande part. Och när två parter kört fast i sina förhandlingar kan en tredje tillkallas som har att lösa upp motsättningen utan att ta parti för någondera parten.

b) Den tredje kan avsiktligt försöka spela ut de båda andra parterna mot varandra. Det kan till exempel handla om två säljare som konkurrerar om samma köpare. Den senare behöver då inte vara särskilt aktiv utan kan lugnt vänta ut de båda andra, det vill säga tills priset sänkts till en acceptabel nivå.

c) Men den tredje kan även vara i högsta grad aktiv och försåtligt ägna sig åt att härska och söndra, eller mera precist åt att härska genom att söndra. Den som lyckats skapa en rivalitet mellan två parter sitter ofta med trumf på hand: de båda andra parterna är upptagna av sin inbördes konflikt och försvagar ömsesidigt varandra.

Dyaden och triaden

Medan dyaden eller två-gruppen möjliggör sociala företeelser som arbetsfördelning, samarbete, utbyte, kontrakt, imitation, dialog, vänskap och fiendskap, så möjliggör triaden eller tre-gruppen sociala företeelser som, förutom de redan nämnda, budbäraren och översättaren (mellan två parter), voyeuren (som iakttar vad de båda andra har för sig), den svartsjuke, hackkycklingen och syndabocken (som de båda andra vänder sig mot).

Nya och mera komplexa former av social interaktion blir alltså möjliga när två blir tre. Att tillföra en tredje part är i flera sammanhang en social innovation av grundläggande betydelse. Två parter som inte delar något språk kan tala med och förstå varandra via en tredje (tolken eller översättaren), och två som drar åt olika håll kan närma sig varandra genom en tredje part som inte tar parti för någon (den opartiske och förmedlaren).

Tretalet och demokratin

Till den fria pressen hör rollen av den tredje som lyssnar på båda parter, utan att ta parti eller gå någonderas ärende. Den press som vägrar att lyssna på båda parter är inte längre fri. Man kan även argumentera för att demokratins grundform är två mot en, det vill säga majoriteten får sin vilja igenom. På samma gång uppstår frågan om minoriteten. Vad skall man göra med den som inte håller med? Skall denne försvaras eller förgöras? Endast det förra förhållningssättet är ur demokratisk synpunkt försvarbart som motvikt till majoritetens tyranni.

Den tredje är även potentiellt närvarande i den dyadiska kärleksrelationen, i form av den uteslutna tredje eller rivalen som lurar runt hörnet. Slutligen, Gud såsom den tredje som ser allting återkommer i sekulariserad form som voyeuren, spionen eller den nyfikne sociologen som vill öppna alla dörrar och avlyssna varje samtal.

The post Tretalet – vad sker när 2 blir 3? first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist reflekterar över demokratins bräcklighet med utgångspunkt i hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn och stor förvirring uppstod.

I serverhallarna blinkade miljarder små eldflugor. Färden mot en språklig entropi hade inletts.

Om en handbollsspelare i en match plötsligt börjar driva bollen med fötterna så säger vi hörrudu detta är handboll!

Utan handbollens regler är det inte handboll. Det är något annat. Oklart vad.

Alla beständiga sociala processer upprätthålles av regler, uttalade eller underförstådda. Negligeras dessa uppstår först oreda, sen ebbar aktiviteten ut, dör. Detta är förstås naturligt och händer hela tiden. Det är utvecklingens gång. Drabbar det mer grundläggande processer är förstås läget ett annat och allvarligare. Språket till exempel, den mänskliga kommunikationen.

Säger en främmande man till mig att ett stort sträck grågäss igår flög över hans hus så tror jag honom eftersom jag tar för givet att han inte medvetet försöker ljuga eller vilseleda. Vi utgår från att människor är vederhäftiga, säger eller försöker säga vad som är sant. Vi säger inte, ah du ljuger – om vi inte har goda skäl, eller av erfarenhet vet att personen alltsomoftast diktar och hittar på. Men detta ändrar inte utgångspunkten: vi tror på personen tills motsatsen blivit uppenbar. Vi kan kalla detta vederhäftighetsprincipen. Utan denna utgångspunkt havererar all kommunikation.

Ett vackrare sätt att formulera saken är: vi är troskyldiga, vilket innebär en risk – vi är utsatta, principen kan utnyttjas.

Säger en person att hans fru lämnat honom tänker vi: stackars honom, han behöver nog tröst, någon som lyssnar. Kanske tänker vi också: vad om det händer mig? Säger han däremot, apropå ingenting, att hustrun köpt gröna sandaler, börjar vi undra. Vi förstår inte, innebörden förloras, vi deletar utsagan. Vi utgår från att det människor säger (eller skriver) till oss är relevant, det vill säga tar vårt intresse i beaktande (inter esse – ”vara mellan”). Vi kan kalla detta relevansprincipen.

Utan dessa båda principer, en sorts språkets DNA, rämnar bygget, kommunikationen blir meningslös.

Det ovan sagda är naturligtvis en förenkling. Men den gången, i människosläktets barndom, när språket var nytt, när det utvecklades mellan människa och människa, mellan subjekt och subjekt var denna förenkling livsnödvändig. Utan vederhäftighet och relevans ingen chans till överlevnad, man dog. Felaktig eller irrelevant information – misslyckad jakt. Orden måste hanteras med samma allvar som du hanterade ditt vapen.

Få kan ha undgått att höra ord som ekokammare, fake news, alternativa fakta, styrda algoritmer. Få kan ha undgått att bevittna hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier. För att senare, inte sällan, torgföras av ledande politiker. Men kanske inte lika många har förstått att detta också är ett hot mot demokratin, det vill säga möjligheten att meningsfullt kommunicera och därmed fredligt lösa konflikter. Vilket faktiskt, det senare, är demokratins viktigaste funktion.

Alla vet att det är farligt att säga att det var bättre förr, men jag gör ett försök. Under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal, samtidigt med industrialismens framväxt, startades hundratals tidningar i vårt land. Varje stad skulle ha sin. Högern hade sina, vänstern sina, liberalerna sina, folkrörelserna sina. I deras spalter, huvudsakligen, utspelade sig offentligheten. Eller rättare sagt en silad offentlighet. Tillgången för gemene man var begränsad, på varje tidning fanns grindvakter, med tiden hyfsat skolade i pressetik och textanalys, som godkände och förkastade. Auktoritärt kan tyckas, men det skapade ett regelverk för debatt och tankeutbyte. Och faktiskt, ett värn mot den värsta dumheten. Den offentliga debatten hade fått en hyfsat ordnad spelplan.

Så vad händer då om locket lyfts av, om grindvakterna friställs? Som nu. Om folks ressentiment får fritt utlopp? Om bitterhet, avund, rädsla, hat inte behöver gå ett självrannsakande och innehållskritiskt omtag i hjärnan utan omedelbart kan materialisera sig? Sådana processer vandrar förstås vidare, och det är nästan omöjligt att de inte kommer att utnyttjas politiskt av makthungriga och skrupelfria grupperingar. Ingenting är ju så lättfångat som en affektiv opinion. Man behöver inte ha något elaborerat politiskt program, man behöver bara smeka ressentimenten medhårs. Man kan ljuga eftersom både lögnen och sanningen är meningslös. Man behöver bara säga att vi, partiet, jag, Trump är deras enda vän.

Om denna process förstärks av att vi blivit mer kunder än medborgare, att vi blir mer jag jag än vi vi, blir brygden lätt toxisk.

Det första stora angreppet, söndervittringen, kom med reklamen, när nya behov behövde skapas. Intimitet var ett måste. Vi tilltalades som ett du, ett subjekt, en nära vän (”Because your worth it”), men var egentligen ett objekt: vi vill ner i din plånbok. Naturligtvis förstod vi detta, men det fungerade eftersom det är så språket fungerar, vare sig vi vill det eller ej. Ett skydd blev cynismen. Vi är inte dumma, det är så dom gör. Likväl fortsatte det eftersom vi är dumma, eftersom det inte är möjligt att inte fortsätta tro på människor. Cynismens pris: avstånd, ökat misstroende.

I internets barndom talade man om ett demokratiskt genombrott, alla skulle få komma till tals, mångfald, barfotajournalister!

Vi vet vad som hänt. Kapitalismen missade inte den enorma marknadspotentialen – Facebook, Instagram, Tiktok, WhatsApp, X, alla laddade med vinstmaximerande algoritmer, unga kvinnor med svallande hår och plutande munnar som kränger smink och kläder till unga tjejer.

Längst ner i pyramidens bas ensamma och bekräftelsehungriga män som tror de skriver ledarsidor. Det vill säga tror att de skriver något både sant och relevant.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn…

The post Stellan Lindqvist: Mot en språkets entropi first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur bristande läskunnighet underminerar demokratin. ”Måhända var de 250 åren av demokrati bara en parentes i vår historia,” skriver han och ser utvecklingen i USA som ett skrämmande tecken i tiden.

Vi lever i en omvälvande tid. Politiskt med dragning åt det högerextrema – populism, anti-liberalism, anti-demokrati. Beundran för starka ledare som tar sig rätt att strunta i lagar. I kulturen pågår en annan revolution. Dels genom internet som förvandlat hur vi kommunicerar och debatterar. Så AI, som kan förändra ännu mer. Ett verktyg som kan göra världen bättre och smartare. Men även sudda ut skillnaden mellan sant och falskt och därmed bli ett fasansfullt vapen i händerna på dem som vill berika sig själva.

Smarta tänkare menar att vi befinner oss vid ett vägskäl i utvecklingen. Det som kallas paradigmskifte, att något grundläggande i tillvaron förändras helt.

Andra blickar bakåt och ser det som en tillbakagång till normalläget för vår civilisation. Att det som gällt de senaste seklen bara är parenteser. Att vi nu befinner oss vid de bortre parentestecknen.

En förutsättning för demokrati

Den första kallas Gutenbergsparentesen. Tysken Johannes Gutenberg är boktryckarkonstens fader. På 1450-talet uppfann han tekniken som gjorde det mycket enklare och billigare att trycka. Därmed blev det skrivna ordet inte längre ett privilegium för kung och kyrka. Utan grunden för utvecklingen av vetenskap, politik och kultur. Inget är så viktigt för ett samhälles välmående som läskunnigheten hos befolkningen –att kunna läsa och skriva är en absolut förutsättning för demokrati.

Funktionell analfabetism

Analfabetism betyder, som vi vet, att inte kunna läsa. Den finns knappast bland den vuxna befolkningen i Sverige eller något annat högt utvecklat land. Däremot existerar det som kallas funktionell analfabetism. Denna innebär oförmåga att förstå text och kunna skriva på den nivå som behövs för att klara ett normalt vuxet liv. Att inte begripa skrivna instruktioner, ta till sig artiklar i tidningar eller förstå brev från myndigheter. Denna analfabetism tycks öka. I USA:s fängelser betecknas 60 procent av internerna vara funktionella analfabeter. De kan inte kan läsa eller skriva bättre än en genomsnittlig fjärdeklassare.

En orsak kan vara att det tryckta ordet allt mer ersätts av ett ständigt flöde av bilder, fasta och rörliga, samt tal. Skrivna texter på nätet blir i högre grad staccatoliknande alster med begränsat ordförråd. Antalet poddar och ljudböcker växer stadigt. Färre orkar läsa på riktigt. Eftersom det går att ta till sig information på lättare och roligare sätt. Och fort ska det gå. En undersökning från University of California slår fast att vi i snitt år 2004 ägnade två och en halv minut åt en skärmbild. 19 år senare var tiden 47 sekunder. Pisa-studien 2022 visade att 24 procent av de svenska 16-åringarna saknade funktionell läs-och skrivförmåga. Det är nästan en fördubbling mot hur det var år 2000.

En artikel i Sydsvenska Dagbladet beskriver hur minskande läsförmåga drabbar akademiska utbildningar. Krav sänks och kursmaterial måste förenklas för att eleverna ska förstå. Krav att läsa 150 sidor i veckan anses oöverstigliga på flera håll. Paradoxalt är att detta även gäller litteraturvetenskapen. Allt färre elever orka läsa de böcker som ingår i kurslitteraturen, utan nöjer sig med sammanfattningar.

Vad innebär det för demokratin?

Vad utvecklingen betyder för demokratin är uppenbart. Därför lägger totalitära krafter ned mycket kraft på sociala medier. Att kinesiska staten styr TikTok och att Elon Musk äger X är ingen slump. Snart är Gutenberg en parentes. Vi återgår till att enbart titta på bilder och att prata med varandra. Som vid lägereldarna utanför grottöppningarna.

Därmed är vi framme vid den andra parentesen, den demokratiska. Den moderna demokratin föddes under senare hälften av 1700-talet med franska revolutionen och USA:s konstitution från 1789. Länge sågs dessa demokratier med sin maktdelning som en grund för utveckling och stabilitet, hög kunskapsnivå, ekonomiskt välstånd och en levande debatt.

I dag har utvecklingen vänt. Tidningen The Economist har länge gjort ett demokratiindex. Utifrån en rad parametrar bedöms hur demokratiskt ett land styrs. Listan omfattar 167 nationer. Enbart 24 räknas som fullvärdiga (med Norge som etta och Sverige som fyra på listan). 49 nationer räknas som demokratier med anmärkning, USA finns på plats 29 i denna grupp. 58 länder hamnar i fjärde och sista gruppen som auktoritära, eller diktaturer. Ryssland befinner sig på plats 144. Kina på plats 148.

Kommer USA överge demokratin?

För tre år sedan levde drygt 45 procent befolkningen i någon form av demokrati. Det är en nedgång med nästan fyra procentenheter på två år, den snabbaste minskningen som uppmätts. De senaste månaderna tycks den negativa utvecklingen accelerera. Trump-regimen arbetar för att runda de demokratiska institutionerna i landet och nationen liknar alltmer ett kejsardöme under Donald Trump. Om det fortsätter lär USA rasa många placeringar i listan och kanske inom kort benämnas som en hybrid-regim, den näst sämsta gruppen i The Economists uppställning.

Att en av världens första verkliga demokratier, utan yttre påverkan, tycks överge demokratin, är ett tydligt och skrämmande tecken. Så måhända var de 250 åren av demokrati bara en parentes i vår historia. Snart är vi tillbaka till normalläget: envåldshärskare som med hot och terror behåller sin makt. Och ett folk som blir alltmer lätt att lura och leda då den verkliga läskunnigheten snabbt minskar.

The post Riskerar demokratin att bli en historisk parentes? first appeared on Opulens.

FILOSOFI. I dag, den 17 september, är det 30 år sedan filosofen Karl Popper dog. Jesper Nordström tecknar ett porträtt av en kärv men antiauktoritär tänkare.

Karl Popper var en synnerligen torr, kärv och distinkt filosof. Han skrev stackatoartat, sakligt och begripligt. Närmast får han ses som en absolut motsats till den snåriga kontinentala traditionen med namn som Gilles Deleuze.

Som österrikiskfödd jude hade han verkligen ett ärende med sitt tänkande, långt bortom de navelskådande filosoferna i de akademiska elfenbenstornen.

Hans samhällsfilosofi och vetenskapsteori var två sidor av samma mynt. Popper vände sig mot totalitarismen och den i stora drag hegelianska historiedeterminismen. I hans tänkande stod däruti ett samband att finna.

”Det öppna samhället och dess fiender” (engelsk originaltitel: ”The Open Society and Its Enemies”) är en torr bok i två volymer, och i mina ögon försedd med lite väl många parenteser och utvikningar, men det vägs upp av det mycket djärva perspektivet, nämligen idén att såväl nazismen som marxismen har det gemensamt med så kallade primitiva stamsamhällen att dessa riktningar blandar ihop begreppen när det gäller lagbundenhet. Ett naturfolk ser det vi skulle kalla sociologiskt betingade konventioner, exempelvis ritualer, olika roller mellan kvinnor och män som lika lagbundna som solens gång och vädrets växlingar.

Så går Popper in på Aristoteles Form-Materia begrepp, Hegels historicism och även den så kallade Humes Lag som han just utvecklar till en idé om skillnad på fakta och det värderingsbaserade, det kontingenta.

Den skillnaden verkar också landa i skillnaden mellan en politik inriktad på social ingenjörskonst som fokuserar på det objektiva (semester, hyresreglering, a-kassa) och den mer totalitära inriktning som ser vissa värderingar som fel, som vore det fråga om en naturlag.

Som Socialdemokratin ställd mot 68-vänstern, kan man säga, eller som när Olof Palme blev kritiserad inifrån sitt eget parti.

Boken bör egentligen ses som en parallell till hans vetenskapsteoretiska arbete och här ligger parallellen i att vi inte kan se naturvetenskapligt på historien. Vi kan alltså inte ställa upp en lag för samhällets utveckling i samma mening som vi vet att ”all metall smälter vid en viss temperatur”.

Senare uttolkare, pedagoger och föreläsare som tagit sig an Poppers filosofi har ofta använt sig av exemplet att vi inte kunde förutse uppfinnandet av atombomben och vad denna uppfinning sedan skulle leda till rent utvecklingsmässigt i samhället.

Poppers två böcker utgivna 1934, ”Logik der Forschung” (Forskningens logik) och 1945, ”Det öppna samhället och dess fiender”, innebär sammantaget dels en kärv definition av vad som är vetenskap, dels en kritik mot alla former av totalitarism, Poppers två verk framstår tillsammans som en fyrbåk mot den pseudovetenskap som florerade inom tredje riket.

Rent läsupplevelsemässigt är ”Det öppna samhället och dess fiender” som bäst när han citerar Schopenhauers bredsida mot Hegel; formuleringar som får Sven Stolpe att framstå som en riktig ”mjukis”.

Popper driver också tesen att Hegel var en populist som skrev sig in i den preussiska statsapparaten, att hans suggestiva dunkla ödesfilosofi mest var en förtäckt jobbansökan som statlig teoretiker hos Fredrik Vilhelm III.

Vad Popper sammanfattningsvis hävdar är att vi inte kan se historiens lagar på det sättet att vi betraktar historien som ett urverk eller en maskin som om hundra år kommer att ha lett fram till en viss punkt.

Hitler, Stalin och Pol Pot kan ur hans synvinkel ses som ledare som i falsk anda framställde sig som ett slags historiens ödmjuka tjänare, som bara röjer vägen för det som ändå komma skall.

Det kan vi i modern tid lätt genomskåda som propagandistisk retorik, men Poppers mer teoretisk-filosofiska kärnpunkt är att via rätt abstrakt vetenskapsteori göra en absolut skillnad på naturvetenskaplig lag och samhällsvetenskaplig dito.

Kort sagt kommer inte proletariatets diktatur att uppstå med samma lagbundenhet som att snön kommer smälta i vårens ökande temperatur.

En fundering är ju om det då också enligt honom är omöjligt att se historiska lagar i backspegeln.

Nog har vi ändå en känsla för ett visst samband mellan ekonomisk nedgång, etniska motsättningar och framväxten av högerpopulism exempelvis. Att vi kan lära oss av historien, så att säga i efterhand vaska fram dess principer.

Tolkar jag Popper rätt handlar det ändå om att stävja ett scenario som innebär att vi får politiska ledare som säger saker i stil med: ”Vi undertrycker oppositionen nu för att föda fram den lagbundna framtiden”.

Den ödesmättade känslan i en propagandaaffisch med män som blickar mot framtiden ställs mot den liberala idén att vi har möjlighet att rösta bort politiker vi inte är nöjda med. Det sistnämnda kan jämföras med att vi har en teori, prövar den i ett laboratorium och sedan ser vad resultatet blev.

The post Karl Popper – en kärv men antiauktoritär filosof first appeared on Opulens.

POLITIKER. ”Vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.” Lars Thulin skriver i dag om det problematiska politikerföraktet.

”Politiker är värdelösa”, ”de skor bara sig själva”, ”de vet inte hur vanligt folk har det”, ”de har aldrig haft ett hederligt jobb.”

Detta är vanliga påståenden från det så kallade folkdjupet. Uttryck för ett växande förakt för politik och politiker. Därmed grogrunden för populister som påstår att de står utanför etablissemanget och därför ”vågar säga som det är”. En följd är att allt fler verksamma politiker i Sverige hotas, personligen eller via nätet. Åtskilliga lägger till sist av.

Titta på fakta!

En våg av politikerförakt drar över världen och antalet länder som kan räknas som fullständiga demokratier minskar. Men hur mycket sanning ligger bakom det som så många anser vara sanningen om politiker? Låt oss titta på fakta. Ursäkta att det blir lite sifferexcercis, men det är i det här fallet nödvändigt.

Som politiker definierar många av oss ”idioterna som uttalar sig i teve”. De kommer ofta från riksdagen och det rör sig om 349 personer. Men antalet förtroendevalda i Sverige är drygt 40 000. De allra flesta av dem, 36 000, verksamma i landets 281 kommuner. Cirka 4 600 i Sveriges 21 regioner. Det är i dessa församlingar som de viktigaste besluten för landets invånare fattas: skola, vård, omsorg, byggnadsfrågor, infrastruktur.

Är det bara en ”massa män” som bestämmer? Nja, inte riktigt. 43 procent av politikerna i kommunerna är kvinnor, i regionerna är siffran 48. I riksdagen 46 procent.

Bland kommunpolitiker är 96 procent fritidspolitiker, i regionerna 93. Den förkrossande majoriteten av politikerna har alltså jobb eller studier vid sidan om för att försörja sig. Men givetvis får de ersättning, både yrkespolitiker och fritidspolitiker.  Är de ”vansinnigt överbetalda” utan att ”göra skäl för sin lön?” Vi börjar på toppen.

Vem tjänar mest?

Statsministern är ytterst ansvarig för företaget Svenska Staten med omsättning på drygt 1 300 miljarder kronor och cirka 290 000 anställda. Hans månadslön är 198 000 i månaden, vilket innebär en årslön på 2,4 miljoner. Martin Lundstedt, vd på Volvo, hade förra året en lön på 18 miljoner kronor. Vilken han kryddade med en bonus på 44 miljoner. Det innebär att han tjänade närmare 30 gånger mer än statsministern.

Den som väljer jobb som politiker för att bli rik har valt fel. Direktörerna för våra storbanker tvingas hanka sig fram på grundlöner som bara är drygt fyra gånger högre än statsministerns. En ledamot i riksdagen får 75 000 i månaden, motsvarande 900 00 per år.

Vad tjänar fritidspolitiker? Det varierar med kommunens storlek. Låt oss se på landets största, Stockholm. Där bor var tionde svensk. En vanlig ledamot i fullmäktige i huvudstaden får cirka 3 000 kronor i månaden samt 1 300 kronor per dag för varje heldag de utför uppdrag för kommunen och alltså inte kan arbeta och få betalt från sitt ordinarie jobb.

Antalet välbetalda politiker är försvinnande få.

Vad sysslar politiker med?

Vad gör politiker? Glassiga resor, fina middagar, sammanträden att sova sig igenom? Kanske inte. Mycket av vardagen i kommuner och regioner handlar om stora frågor utan klara politiska skiljelinjer. Ofta avgöranden av trist och alldaglig art, men tunga och viktiga för medborgaren. Och om att fördela resurser som alla invånare anser vara otillräckliga.

Som en ledamot i skolnämnden i en kommun i Norrland som inser att en skola i en by måste läggas ned, då byggnaden är undermålig. Att bygga nytt blir för dyrt, barnen måste åka skolbuss några mil. Väljarna rasar, ”ni skiter i våra barn”. Men pengarna räcker inte.

Eller tekniska nämnden i en kommun med många sommargäster som tvingas fatta beslut om en kostsam renovering av hela avloppsnätet. En tjänst ingen vill prata om, men som får samhället att stanna om den inte fungerar. Det handlar om höjda avgifter eller höjd skatt. Eller bådadera.

Ibland också psykiskt påfrestande – som att i socialnämnder bestämma om barn i dysfunktionella familjer ska omhändertas eller inte. Ofta beslut där bra alternativ saknas, allt handlar om att välja det minst dåliga.

Gör det bättre själv!

Så ser verkligheten ut. Därför är frågan till alla som vräker ut sig det jag skrev högst upp: okej, om allt är så dåligt, gör det bättre själv! Är du beredd att ta den arbetsbördan och ansvaret på dessa villkor? Svaret är nog ofta: ”äh, va faaan, inte jag…”

Det stora problemet är att ju mer hatade och baktalade politiker blir, desto färre vanliga, så kallade vettiga människor, är beredda att ta på sig uppdragen. Kvar blir karriärister och kanske knäppskallar. Sanningen är att ju mer vi föraktar politiker som grupp, desto fler politiker värda att förakta får vi.

Insikten innebär inte att vi ska sluta kritisera eller ställa krav på politiker. Det måste vi göra, de är tillsatta för att tjäna oss. Men vi måste respektera dem och deras arbete. Och vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.

Om inte, bör vi sänka tonen rejält. Det är inte lätt, för det är enkelt att gnälla och förakta. En genomgång av alla mina krönikor genom åren visar att jag hamnat där några gånger. Ingen är perfekt.

The post Avskyr du politiker? Bli då en själv! first appeared on Opulens.

ESSÄ. I morgon, den 20 juli, är det 50 år sedan Turkiet invaderade Cypern. Invasionen ledde till en delning av ön. Därav följde att militärjuntan i Grekland föll och demokratin återinfördes i landet. Frederick Whitling blickar tillbaka.

På Cypern samlas minnesårtal på hög i år. Framför allt har nu femtio år passerat sedan Cypernkrisen inleddes sommaren 1974 när Turkiet invaderade ön den 20 juli. En konsekvens av invasionen blev den delning av Cypern som har varit fallet sedan dess; en annan blev störtandet av militärjuntan i Grekland. Det delade Cypern blev ett pris för återställd grekisk demokrati.

I våras var det även tjugo år sedan republiken Cypern gick med i EU – det vill säga den grekcypriotiska delen av ön efter invasionen 1974 – detta efter att i sista minuten ha röstat nej i en folkomröstning till den plan, för ett enande av ön, som förknippas med Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare. Förarbetet till folkomröstningen 2004 och grekcyprioternas nej till Annanplanen, starkt influerat av republikens dåvarande president, Tassos Papadopoulos, har skildrats av Ingemar Lindahl, Sveriges förste residerande ambassadör på Cypern, i hans Notes From the Graveyard of Diplomats. Cyprus 2002–2004 (2019), en personligt hållen guide till den snåriga Cyperndjungeln, både på ön och i Sverige. Cypern som en diplomatisk kyrkogård är en relativt spridd metafor; en sammanfattning av öns komplexa historiska överlagringar och politiska komplexitet.

Det är samtidigt jämnt hundra år sedan den svenske arkeologen Einar Gjerstads första publikation om Cypern i en cypriotisk tidskrift 1924. Gjerstad reste dit året innan via Konstantinopel (Istanbul) där han var en av de få gästerna på ett kortlivat svenskt forskarhem (1922–1924). Han undersökte fyra platser på Cypern och publicerade resultaten i sin doktorsavhandling 1926. Med hans arbete i bagaget bildades snart den så kallade Cypernkommittén året därpå, med kronprins Gustaf (VI) Adolf som ordförande. Kommittén möjliggjorde den svenska Cypernexpeditionen (1927–1931). Kronprinsen besökte Cypern i samband med delningen av expeditionens fynd. Det fördelaktiga utfallet för svensk del skapade de så kallade Cypernsamlingarna, som i sin tur låg till grund för tillkomsten av Medelhavsmuseet i Stockholm för sjuttio år sedan, 1954.

Men åter till Cypernkrisen. Det in- och utrikespolitiska klimatet på Cypern var långt ifrån fridfullt innan invasionen. Ön har länge varit rastlös och orolig; i modern tid sedan protester mot den brittiska kolonialmakten och rörelser för enande med Grekland. Ett uppror 1931 följdes av en väpnad kamp under andra halvan av 1950-talet i en upptrappad brittisk motvilja mot att släppa Cypern som ett strategiskt lås i östra Medelhavet efter Suezkrisen 1956. Resultatet av denna imperiebaksmälla för brittisk del blev ett kompromissavtal om självständighet för Cypern, samtidigt som två militärbaser behölls, på plats än i dag.

Den ”motvilliga republiken” Cypern skapades 1960. Tre år senare hopades orosmolnen, igen, och den så kallade gröna linjen kom till, en första delning av ön och av huvudstaden Nicosia. Samma år, 1963, besökte det svensk-danska författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine Cypern, som de jämförde med Israel. Det ”stillastående” samhället var en besvikelse i jämförelse, även om det kompenserades av starka naturupplevelser. I sin självbiografi (1966) beskrev Lundkvist spänningen mellan grek- och turkcyprioter i den unga republiken, som redan var ”vid bristningsgränsen”, illustrerat av en episod då en grekcypriotisk taxichaufför körde författarparet genom en turkcypriotisk by, hukande över ratten med foten på gaspedalen. Lundkvist och Wine reste vidare till Turkiet.

1970-talet var ett oroligt decennium på många håll runt Medelhavet, bland annat med den nämnda militärjuntan i Grekland och regimerna i Portugal och Spanien. I Italien avstyrdes ett statskuppsförsök 1970 under de tunga så kallade ”blyåren” i italiensk politik.

Cypern var som nämnt långt ifrån befriat från inbördes slitningar – tvärtom. Efter ett misslyckat statskuppsförsök på Cypern i den grekiska militärjuntans regi den 15 juli 1974 inledde Turkiet invasionen av ön fem dagar senare: ett ”fredsuppdrag”, en i dagsläget obehagligt ekande omskrivning. FN:s säkerhetsråd kallades samman för att diskutera Cypernfrågan då en potentiell internationell storkonflikt hotade. Freden var i fara.

Trots en FN-beordrad vapenvila den 22 juli utlöste invasionen ett fullskaligt krig mellan de turkiska styrkorna och det grekcypriotiska nationalgardet. Dagen efter föll militärjuntan i Grekland. Ett fredsavtal på Cypern undertecknades vid månadsskiftet, men vapenvilan bröts två veckor senare, och Turkiet bombade och besköt Nicosia och hamnstaden Famagusta.

Ytterligare en vapenvila genomdrevs den 18 augusti. Sedan dess har Turkiet kontrollerat norra Cypern. Den månadslånga konflikten skördade många offer och ledde till stora mängder av internflyktingar på ön, åt båda hållen. Både Grekland och Turkiet var (och är) medlemmar i Nato, även om invasionen ledde till att Grekland lämnade försvarsalliansens militära struktur. Gränsövergångarna vid den gröna linjen öppnade för allmänheten 2003 och har varit tillgängliga för passage sedan dess.

En av de många som bedrövades av den turkiska invasionen och delningen av Cypern var arkeologen Einar Gjerstad. Han gav bland annat ekonomiskt stöd till interna flyktingar. Två år tidigare, 1972 – mer än fyrtio år efter Cypernexpeditionen och nästan femtio år efter hans första besök på ön – återvände Gjerstad till Cypern och till palatset Vouni som han och den svenska expeditionen hade grävt ut.

Expeditionen hedrades där av republikens president Makarios III, och en minnesinskrift avtäcktes vid besöket. Inskriften förstördes i samband med invasionen. Vounipalatset hamnade på den ockuperade delen av ön tillsammans med majoriteten av de ”svenska” utgrävningsplatserna. I ett samtal i Nicosia i december 2022 anknöt Kythreas exilborgmästare till invasionen, folkfördrivningen och dagspolitiken: ”Det som händer nu i Ukraina hände här (på Cypern) 1974.”

The post 50 år sedan Cypernkrisen first appeared on Opulens.

SD. ”Varför pekar SD ut journalistik som sin huvudfiende? Är det inte bara trams från ett stressat parti? Nej, det klargör att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska partier som vill utrota den demokratin,” skriver Lars Thulin.

I EU-valet steg SD över en ny röd linje. För i inlägg på Facebook och i mass-SMS till delar av Stockholm, utmålade SD tevekanalen TV4 som sin huvudmotståndare. Och kallade ett av dras program för en gigantisk påverkansoperation. Väljarna uppmanades att rösta på SD för att partiet skulle vinna över TV4. Det verkar som väljarna inte uppskattade uppmaningen. Jämfört med riksdagsvalet 2022 tappade SD nästan var tredje väljare

Logiken i uppmaningen är obefintlig. Den enda givna frågan är självklart – ställer TV4 upp i EU-valet? Inte ens Jimmie Åkesson eller Joakim Wallerstein, partiets motsvarighet till de tyska nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels, kan nog svara ja på den frågan.

Nästa fråga i en granskning av SD:s logik blir: är inte detta att skjuta budbäraren? För vad är partiet egentliga arga på? Ett hederligt journalistiskt arbete av TV4? Eller på att avslöjas för något man inte vill stå för? Men som man sedan var stolt för. Fast som man därefter lovade att sluta med. Men som man ännu senare inte skulle sluta med.

Så varför är SD:s utpekande av journalistik som sin huvudfiende farligt? Är det inte bara trams från ett stressat parti?

Nej, för det gör klart att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska antidemokratiska partier som vill utrota den parlamentariska demokratin: att håna, hata, hota, och till sist tysta en fri press.

I länder som Kina, Ryssland, Ungern och Turkiet har man redan gjort det. I Hitlers Tyskland gjorde man det tydligt. Donald Trump i USA ville tysta en fri press genom att få folket att hata den. I sina tal i kampanjerna 2016 och 2020 utmålade han de journalister som närvarade på hans möten som avskum och folkets fiender. Han uppmanade publiken att bua och skända reportrarna på plats.

SD har kört motsvarande linje. Linus Bylund SD:s mediaexpert uppmanade efter valet till journalistrugby – alltså att fysiskt ge igen på pressen nu när SD äntligen styrde Sverige. Han har också suttit i styrelsen för bolaget som äger public service. Där krävde han att journalister på public service som rapporterade saker som politiken ansågs partiska, skulle få en månads löneavdrag.

Nu går man till frontalangrepp. I västerländsk demokrati ska ett parti i sin politiska propaganda framhäva sina fördelar samt peka på det man anser vara andra partiers nackdelar. Detta är spelplanen. Men SD utmålar ett rikstäckande media som en huvudmotståndare. Därmed står det klart att SD:s ambitioner går långt utanför den parlamentariska demokratins spelplan. SD får inte granskas och kritiseras. Punkt slut.

SD:s hat mot journalistik har länge riktat in sig på public service. Där finns ändå spår av logik, eftersom public service ägs av skattebetalarna och har som uppdrag att vara opartiska. Därmed har alla rätt att hävda att kravet på opartiskhet inte är uppfyllt.

Men TV4 är en kanal finansierad av annonsörer som reseföretag, bilfabriker och tillverkare av kattmat. Ägare är storkapitalet. Vem ger man sig på nästa gång: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Opulens?

Den fria och granskande journalistiken är idag mer utsatt än på länge. Hoten kommer främst från tre håll.

Första hotet är att populistiska och antidemokratiska partier vinner mark. Främst de på högerkanten. Deras primära mål är alltid att knäcka fri press, fria högskolor och ett oberoende rättsväsende.

Det andra är att seriös journalistik med källkritik, att höra båda sidor, grävande efter fakta och inte minst kontroll och dubbelkontroll av fakta, nu trängs med propaganda, lögner och desinformation på nätet.

Det tredje, och mest väsentliga, är att pressens intäktskällor sinar. Den viktigaste är att annonsmarknaden till stor del flyttats till techjättar på Google, Instagram, Facebook, Tiktok. De tar hand om pengar som tidigare bekostade redaktionernas arbete. Men techjättarna struntar helt i journalistik.

Den andra stora inkomsten är prenumerationer. De minskar då nätet har lärt många att ”allt ska vara gratis”. Aftonbladet, som är den dagstidning som kanske har flest artiklar gratis, skälls ofta ut av sina gratisläsare, som hävdar att det som är viktigt ska vara gratis. Men hur var det förr? Gick folk till kiosken och stal tidningar med viktiga nyheter? Och går de till Coop och kräver gratis mat, det är ju viktigt att äta?

SD:s nya linje att angripa ett enskilt media och utse kanalen, och därmed journalistik i allmänhet, till sin huvudmotståndare visar att svenska politiken alltmer närmar sig det tyska 1930-talet.

Samtidigt ska vi kanske inte gnälla på SD. De har kastat all förklädnad och visar vad de vill med Sverige. Nu vet vi det. Istället ska vi minnas en av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings teser – ”Det skrämmande är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad.”

KD, L och M borde var de goda i detta sammanhang. Men i så fall är de lika högljudda som en skogsmus med infektion på stämbanden. Deras tystnad kan bli det största sveket mot vårt demokratiska styrelseskick. Historien kommer döma dem hårt.

The post Svenskt 2020-tal alltmer likt tyskt 1930-tal first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press är delar i en sorts avtal som ständigt måste förnyas, skriver Stellan Lindqvist.

Det är lätt, och förstås helt rätt, att reagera med förskräckelse och vrede över SD:s trollfabriker, deras lögner. Oetiskt, ett brott mot Tidöavtalet, vi som trodde! Trodde vad då? Att SD inte var ett halvfascistiskt parti, många kriterier kan ju prickas in.

Knutsson, Marmorstein, Ramberg, Melin. Mycket blev spel, tjafs. Talarstolar, upprörda ord. Bra förstås. Men vad säger det om det som sker under ytan?

Om vilka vi blivit? Vilket vårt ansvar är, medborgarnas?

Många tycker det är jobbigt med oenighet, jobbigt att diskutera, jobbigt att möta motargument, men vi glömmer då att de civiliserade ”bråken” – lyssna, lära, ha mod att stå på sig, är något av demokratins fundament. Att de är civiliserande. Varje dag pågår denna lågvarviga demokrati, runt middagsbord, på arbetsplatser, på krogen, på gatan, varje gång du möter en främling och ler. Varje gång du inte säger emot när du borde, när du kunde, är därför ett litet nederlag.: ”Det är inte de ondas brutalitet som är det stora problemet, det är de godas tystnad” (Martin Luther King).
Nej, demokratin är inget för fegisar.

Den politiska demokratins utgångspunkt är krass: oenighet är människolivets lott, går inte att undvika. Vilket låter tråkigt, men är ofrånkomligt sant. Uppgiften således: finna en ordning som på ett fredligt och accepterat sätt kan hantera en ständig och kontinuerlig oenighet. Lösningen känner vi alla: allmänna, öppna och fria val, majoritetsbeslut, accepterade och fredliga maktväxlingar. Ett intrikat kanalverk byggdes för att hindra översvämningar, för att skydda det mest centrala av alla värden: friheten. I vårt land är denna lösning cirka hundra år gammal.

Vi vet att också enigheten kan vara lockande, drömmen om lejonen och lammen som fredligt kamperar samman på gröna ängar. Inget tjafs, ingen oenighet, inga långbänkar, inte de väldiga kraven på det egna ansvaret. Socialpsykologen Erich Fromm beskrev detta det förföriska i det klassiska arbetet Flykten från friheten (1941) – tyskt trettiotal, med öppna ögon valde folket en ”stark ledare”, friheten utväxlad mot trygghet (mycket illusorisk skulle det visa sig).

Det är lätt att få för sig att de demokratiska samhällena bara rullar på. Hjulspåren uppkörda, är vi inte alla överens, en gång demokrati så är vi vaccinerade. Men vi glömmer då något fundamentalt: samhällen finns egentligen inte, det vill säga inte konkret. Inte som en byggnad, ett träd. Samhällen finns i våra huvuden, i våra medvetanden. Bara där. De finns i sammanhangen vi ser, de finns i de gemensamma föreställningar vi delar med alla andra i landet Sverige. Och det är dessa föreställningar, hur de fortlever och omskapas, som skapar stabilitet. Utan dessa är Riksdagshuset blott en väldig stenkonstruktion (i diktaturer kan man beskåda dessa stenkolosser). Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press osv – allt är delar i ett gemensamt och upplevt sammanhang, allt är delar i en sorts avtal, ett avtal som ständigt förändras. Som ständigt måste förnyas.

Men avtal kan lösas upp. Grunden heter tillit. Efter ett handslag förväntar vi oss inte en kniv i ryggen, inte heller att någon efter avtalets ingående förtalar oss. Löses tilliten upp, löses också avtalet upp.

Under tjugo års tid, under sjuttiotalet, studerade statsvetaren Robert Putnam och hans kollegor demokratiprocesser i Italien. Frågan de ställde sig var denna: varför fungerar demokratin så mycket bättre i norra Italien än i södra? Svaret de fann – publicerat i klassikerarbetet Making Democracy work, 1993 – var detta: i norra Italien var den sociala tilliten hög, i södra låg. I norra Italien fick man inte en kniv i ryggen, i södra fick man det.

Det man i norr skapade kallade Robert Putnam socialt kapital. Tack vare detta kapital frodades samhället, välstånd utvecklades. Frågan således: varför var den sociala tilliten hög i norr och svag i söder? En variabel visade sig fungera, inga andra.

I norra Italien var man aktiv i sångkörer, företagsföreningar, båtklubbar, pensionärsföreningar, scoutklubbar, ornitologsällskap, hem- och skolaföreningar. Alltså – där det fanns ett starkt civilsamhälle, en stark känsla av medborgarskap var demokratin stark. Hjälper jag någon idag så får jag hjälp av någon annan imorgon – transaktionskostnaderna minskar, det vill säga tidskostnaderna för avtal, kontroll och sanktioner.

I söder fanns inte mycket av horisontella relationer. Här var familjen det viktigaste, misstron var stor, misstron mot jämlikhet, misstron mot alla slags kompromisser. Förhållandet till politiker var inte principiellt utan personligt, mellan styrande och styrda rådde ett beskyddar-klientförhållande.

En process liknande den i norra Italien beskriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i klassikern Den skötsamme arbetaren, 1988, en studie av arbetarkulturen under tidigt nittonhundratal. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar, diskutera, övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen. Återigen: en fungerande demokrati kräver ett levande civilsamhälle och ett aktivt medborgarskap.

Vad hotar detta idag? I analogi med resonemanget ovan: det beror på i vilken grad vi ser på samhället som en serviceinrättning (what’s in it for me?) och i vilken grad vi ser på det som ett gemensamt ansvar. Medborgare eller individ? Det lär knappast kräva en Einstein, eller omfattande studier, för att se att den omfattande kommersialiseringen och marknadiseringen av samhället lett till att vi blivit alltmer individ och kund och allt mindre medborgare.

Ett litet exempel. För väljare som inte orkar eller vill orientera sig på djupet finns sedan ett antal år valkompasser, det vill säga ett sorts smörgåsbord: vill du ha ägg-och-sillmacka, vill du mycket låg eller ingen immigration plussat med mycket stark lag-och-ordning, ja då är SD ditt parti. Ingenting blir synligt av det underjordiska ideologiska mycelet. Som finns där, som alltid finns där. Människorsyn, samhällssyn, historiesyn. Demokratin som ett neutralt räkneverk som i ena änden filtrerar och sorterar åsikter och i den andra producerar politisk handling. Ajöss medborgare.

Demokrati är inget för fegisar! Det finns en morgondag.

The post Demokrati är inget för fegisar first appeared on Opulens.

DEMOKRATIN. ”Så folket har själva skapat Donald Trump och hans likar,” skriver Lars Thulin som varnar för den populism som sprider sig över världen och utgör ett mycket allvarligt hot mot demokratin.

En nationell ledare som hävdar att covid-19 nog kan botas genom att rengöringsmedel injiceras i lungorna. Som sedan vägrar acceptera en valförlust och uppmanar en valansvarig i en delstat att ”hitta” 11 780 röster för att förändra resultatet. Och grovt hotar personen om denna inte lyder. Som därefter hetsar sina anhängare till ett försök till statskupp, får dem att storma parlamentet, bland annat med syfte att hänga nationens vicepresident.

I ett fungerande land hade denne person blivit ett fall för säkerhetspolisen alternativt psykvården. Vi vet att det inte är så utan att personen är på fri fot, har en stor del av folkets stöd och är på väg att åter bli president. Och hotar med blodbad i hela landet om han inte får makten.

Detta händer inte i en militärdiktatur i en undanskymd och outvecklad del av världen. Utan i landet som med rätta kallar sig världens första moderna demokrati samt är klotets i särklass mäktigaste. Mannen heter Donald J Trump och landet Amerikas Förenta Stater, USA. Hur är detta möjligt? Har en stor del av landets 333 miljoner invånare blivit galna? Eller befinner sig demokratin i dödsryckningar? Kommer detta i så fall sprida sig över världen? Som så mycket från USA har gjort?

Många har ställt sig frågan. Här följer ett försök att besvara den.

Måhända för att detta styrelseskick, som skänkt världen sådan framgång och välstånd, segrat ihjäl sig.

Att ett folk i en rik nation med fri tillgång till information och med en fri debatt, plötsligt skulle förlora förståndet är knappast möjligt. Såvida inte ett virus som påverkar hjärnans högre funktioner härjar. Det är inte troligt.

Så håller demokratin på att dö? Ja, kanske. Måhända för att detta styrelseskick, som skänkt världen sådan framgång och sådant välstånd, segrat ihjäl sig. Många tar den för given och därmed tråkig och osexig. Och vill pröva något annat, något mer spännande. Då uppstår ett vakuum och in i detta flyttar starka och mörka krafter med dolda agendor. Krafter som ljuger och förför och som bortskämda, missnöjda och lata medborgare gärna tar till sig.

Problemet finns inbyggt i ordet demokrati. Som kommer från demos, som betyder folk, och krati, som ungefär betyder styra. Folket ska styra över sig själva. Inte kungar eller kejsare, inte militärer, inte präster. Det låter självklart och enkelt. Men är i verkligheten krävande. För att styra innebär arbete och ansvar.

I antikens Grekland och i de första försöken till demokrati i vårt hörn av världen samlades medborgarna till en speciell plats för att diskutera och bestämma. I moderna demokratier väljer vi ombud som diskuterar och beslutar åt oss. Om de inte sköter sig avsätter vi dem. Och vi har delat upp makten i en beslutande, en verkställande och en dömande del som ska bevaka varandra.

Men därmed kan vi inte slå oss till ro. Utan måste inse att vi, folket, fortfarande styr. Att ombuden bara är ombud, sålunda våra tjänare och inte tvärtom. Så fortfarande är det vi som måste stå för de viktiga diskussionerna och att driva fram de rätta besluten. I dag, då teknologin gett gemene man en unik och i princip gratis tillgång till information borde vi kunna göra detta långt bättre än någonsin i världshistorien.

Så vad händer? Folket tycks abdikera. Genom att bara se ombuden som några som ska ge oss personlig lycka, utan en tanke på det allmänna. Och hävda att de är korrumperade om de inte gör det som passar just våra egna agendor. Men många bryr sig inte om att söka alternativ, utan tar för givet att allt ändå ska fungera så att de kan ägna sig åt evighetslång och meningslös underhållning om drömda världar och följa influencers som bedyrar att fotcremen av märket XY samt resan till Rhodos är lyckan. 

Därmed har vi lämnat ifrån oss makten och övergett spelplanen. In kommer populismen. Den använder manus och terminologi från de drömda världar vi följer på skärmar och den erbjuder oerhört enkla lösningar på komplicerade problem. Lösningar som påstås kunna genomföras utan att vi anstränger oss. Men populismen har en annan agenda, att upphäva demokratin. Och ersätta förleden demo, folket, med ordet auto, som betyder själv. Autokrati handlar om självutnämnda ledare som enbart driver nationen för sina egna intressen.

Demos, folket, förstår inte detta förrän det är för sent. För dessa ledare kan avskaffa demokratin med dess egna medel. Det är styrelseskickets nackdel, det kallas den demokratiska paradoxen. När det skett är vägen tillbaka lång och ofta blodig.

Så folket har själva skapat Donald Trump och hans likar. Han är en galjonsfigur och inte särskilt smart, vilket framgår av hans tal. Samma ingredienser skapade Brexit i Storbritannien. Något smartare var Adolf Hitler som använde identiska verktyg. Vår egen historia på området inleddes med Ny Demokrati då en greve och en skivbolagsdirektör hävdade att de kunde lösa alla våra problem utan att vi behövde anstränga oss. Idag lovar en akademiker utan någon examen samma sak. Han heter Jimmie Åkesson.

Många svenskar tar tacksamt emot och slår sedan över till en ny tv-serie i åtta säsonger. För det gamla ordspråket gäller fortfarande: ett land med demokrati har de politiker det förtjänar.

The post Trump och hans likar hotar demokratin first appeared on Opulens.

NYORDNING. ”Natomedlemskapet har skett på det i särklass mest odemokratiska tillvägagångssättet i svensk historia,” skriver Filip Hallbäck.

Den 7 mars 2024 markerar inledningen på en ny epok, i och med att Sverige blev fullvärdig medlem i kärnvapenalliansen Nato. Historieskrivningen tycks redan rulla i gång för att få den otroligt skamliga processen att falla i den kollektiva glömskan. Framtidens medieforskare och historiker kommer dock att kritiskt granska perioden 18 maj 2022 och 7 mars 2024, det vill säga, den svenska Natoprocessen.

Redan nu kan det konstateras att det hela har kantats av extrema eftergifter till både USA och den turkiska regimen, samt ett utbrett förakt för den svenska demokratin (minns att Sverige aldrig hade en folkomröstning om Natomedlemskapet, till skillnad från exempelvis EU-medlemskap, 1994 och EMU-medlemskap, 2003).

Sverige skämde ut sig

Kom också ihåg att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så tvärsäkert hävdade att processen skulle gå fort och smidigt, men i realiteten skämde Sverige ut sig fullkomligt inför omvärlden under två års tid på ett sätt som svenska folket i allmänhet och såväl politiker som ledarskribenter i synnerhet inte riktigt själva inser.

I skrivande stund tänker jag särskilt på Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som på fullaste allvar skriver att Sverige kommer att förbli ”landet lagom”, trots Natomedlemskapet. Jag är inte alls övertygad om att så blir fallet.

Att Sverige blir medlem i Nato vid denna tidpunkt är som att ansluta sig till Warszawapakten i början på 1990-talet när Sovjetunionen kollapsade. Tajmingen för ett Natomedlemskap kunde inte ha varit sämre, eftersom västvärlden i allmänhet och USA-imperialismen i synnerhet håller på att vittra sönder och samman i bred bemärkelse.

Miltarisering till döds

Två indikatorer handlar dels om hur västvärlden håller på att militarisera sig själva till döds, dels hur västvärlden gradvis förlorar legitimitet i omvärldens ögon. Medan Brics-länderna på ett nyskapande sätt lagt grunden för ett ekonomiskt samarbete och ämnar öka sitt inflytande i det globala syd, fortsätter västvärlden på ett djupt otidsenligt sätt att investera både resurser och prestige i militär dominans i syfte att försöka bevara sin ensidiga position på den globala arenan.

Vidrig dubbelmoral

Det som tydligast illustrerar denna historiska brytningspunkt kommer till uttryck i de fundamentalt olika synssätten på Rysslands pågående krigföring i Ukraina respektive Israels pågående folkmord i Palestina. Västvärldens ledare uttrycker gemensamt sin solidaritet med ett land (Ukraina), men inte ett annat (Palestina) – trots att Israel hittills har mördat över 30 000 civila palestinier på knappt ett halvår, vilket är nästan dubbelt så många som av Ryssland mördade civila ukrainare på över två år. Denna vidriga dubbelmoral är uppenbar för länder utanför västvärlden.

Efter att den formella Natoprocessen fullbordats börjar flera statsråd nu ta bladet från munnen och förklarar vad medlemskapet kommer att innebära. Försvarsminister Pål Jonsson (M) meddelar i Ekot att han inte utesluter att värnpliktiga kommer att skickas ut i strid vid Natos yttre gräns (”När vi nu är allierade så kan försvaret påbörjas utanför Sverige”). Minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), ämnar investera i propaga… Förlåt, jag menar att ”öka kunskapsläget” genom specifika satsningar som riktar sig dels till ungdomar mellan 16 och 25 år, dels till en bred allmänhet.

En av mina grannar hade under två år den ukrainska flaggan upphissad på sin flaggstång. Idag är den flaggan bokstavligt talat ombytt till Natoflaggan. Varje gång jag får syn på den flaggan känner jag ett obehag inför framtiden, inte minst för hur det svenska medielandskapet kommer att formas i spåren av militariseringen.

USA-imperialismens förlängda arm

Hade jag haft modet, skulle jag gjort en Sinéad O’Connor-liknande aktion där jag sjöng ut min heliga vrede i direktsändning, rev sönder ett foto på Stoltenberg och ropade ”fight the real enemy”. För jag ser att Nato som USA-imperialismens förlängda arm i Europa, har skapat fler problem än vad den någonsin har löst.

Se bombningarna i forna Jugoslavien 1999 och Libyen 2011, liksom ”insatserna” i Afghanistan som pågick i över 20 år. Nato förlorade sitt existensberättigande för över 30 år sedan och borde ha skrotats, men i stället valde man – i brott mot de löften västvärlden angav till Michail Gorbatjov – att expandera österut och konstruera nya fiendebilder för att motivera kraftigt ökade försvarsbudgetar. Elefanten i rummet är givetvis vapenindustrin, vars intressen aldrig har varit demokrati eller mänskliga rättigheter, utan enbart vinst genom vapenexport.

Numera är Sverige en del av problemet, i och med Natomedlemskapet som har skett på det i särklass mest odemokratiska tillvägagångssättet i svensk historia. Den historiska domen över Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) kommer inte att bli nådig, i den mån de alls blir ihågkomna.

The post Det mest odemokratiska i ”landet lagoms” historia first appeared on Opulens.