LYRIK. “Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas?”  Det hade kunnat bli en oförglömlig bok, anser Erik Bovin som har läst “Den sista människans leende” av Axel Winqvist.

Den sista människans leende av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur

Hur ser världen ut om femtio, hundra eller tusen år? Frågar man dagens poeter får man ett dystert svar. Och varför inte vända sig till dem? Om man inte räds svaret det vill säga. Att poesin gärna går armkrok med siarkonsten vet vi. Poet och profet – ordens auditiva och visuella likheter tycks inte vara en slump.

2010 utkom antologin Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre (Gidlunds). I sin recension av boken, i SvD, skrev Carl-Johan Malmberg om profetpoeterna och skönjde en profetisk-poetisk linje från Dante till Mare Kandre: ”I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden.”

Samtidspoeten antar gärna rollen som domedagsprofet. De senaste decennierna har det utkommit flera diktsamlingar med undergångstema. I Fredrik Nybergs Offerzonerna (2018) är apokalypsen inte långt borta. Hos Axel Winqvist utspelar den sig om tusen år i Den sista människans leende (2022).

I Winqvists långdikt följer läsaren den sista människan på jorden och hens isolerade tillvaro i ett skyddsrum. Diktjaget minns och sörjer, som hänryckt, den värld som en gång var. Huvudpersonen i denna tragedi är Virginia Woolfs Orlando från romanen med samma namn. Eller rättare sagt Winqvists Orlando då denna bok är, minst sagt, löst baserad på Woolfs roman.

Winqvist skriver fram en apokalyps där homo sapiens skuld utpekas: ”människan begick ett brott / hennes händer suddade ut träden.” Denna bok är dessvärre inte lika mycket sciencefiction som Martinsons Aniara, då den väcker frågor som bör besvaras inom vår livstid.

28 juli i år inträffade Overshoot day. Vid den tidpunkten hade årets ranson av jordens förnybara resurser förbrukats, enligt organisationen Global Footprint Networks beräkningar. Sedan 1971 har datumet inträffat tidigare och tidigare för varje år, med undantag för två pandemiår (då vi av förklarliga skäl levde hållbarare). Om denna utveckling fortskrider, decennium efter decennium, sekel efter sekel – hur välmående kommer moder jord vara om tusen år? Hur beboelig för människor och andra djur?

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande.

I sin isolering vänder sig Orlando till skriften och skriver det brev som läsaren tar del av. Den sista människan på den här planeten ägnar alltså sista tiden med att skriva ett brev… till ingen. Som hen själv uttrycker det: ”om detta brev landar i dåtiden är jag ännu inte född / om detta brev landar i nutiden finns ingenting.” Orlandos antecknande är djupt mänskligt och hjärtskärande. För visst bottnar meddelelsebehovet innerst inne i ett bekräftelsebehov. Hjalmar Söderbergs bevingade ord gör sig påminda: ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, (ur Doktor Glas, 1905). Inte ens den extrema form av ensamhet som Orlando genomlider tycks kunna kväva detta grundläggande behov.

Orlandos brev är dock inte enbart en sorgesång dömd till flaskpostens öde. Den är också ett ode. Till livet, till moder jord.

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande. Boken förefaller skriven av en poet med intuitionen som främsta verktyg; texten upplevs därför aldrig som uttänkt. Winqvist är, kort sagt, ingen George Oppen eller Joar Tiberg, vilket är skönt. Han har onekligen utvecklats som poet sedan fjolårets debut som lämnade mig med blandade känslor.

Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas? Det hade troligen resulterat i ett större nummer; en oförglömlig bok. Bildspråket haltar emellanåt. Och rader som dessa är bara banala: ”marken vet sin jord / himlen vet sitt blå.”

Hellre dröjer jag vid en citatvänlig passage som denna:

jag hade en bror
jag hade en syster

våra händer flätades till rep

lekarna
ljuset
den stora trappan

Världen överlever nog på ett eller annat vis. Jag vill tro det. Mycket tyder dock på att människans guldålder är över. Denna sorgebok landar alltså rätt i en tid ur led. Det finns onekligen skäl att sörja.

The post Poeten som domedagsprofet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Torsten Rönnerstrand skriver om Dante, Delblanc och Enquist med anledning av två aktuella biografier. “I dag ses den litterära texten allt oftare som en produkt av samspelet mellan den enskilde individen och tidsandan. Tesen om ”författarens död” är sålunda på utdöende,” konstaterar han.

I skuggan av majrevolten 1968 skrev den postmodernistiske kulturkritikern Roland Barthes att ”författaren är död”! Vad han menade var att litteraturvetare och kritiker hädanefter borde bortse från författaren och uteslutande ägna sig åt texten. Därav drog många av hans postmodernistiska meningsfränder slutsatsen att man inte heller skulle befatta sig med textens historiska bakgrund. För de mest rigorösa postmodernisterna gällde det alltså att hålla sig till ”orden på sidan”. Att tolka författarens verk mot bakgrund av dennes liv eller samtid såg man som en eftergift för en småborgerlig individualism eller – i allra värsta fall – ett återfall i det existentialistiska tänkande som postmodernisterna hatade som pesten!

Mycket har hänt sedan 1968, och postmodernismen liknar numera mest en elefantkyrkogård, dit trötta tankar vandrar för att dö. Tesen om ”författarens död” är sålunda på utdöende, men författaren själv tycks ha återuppstått, i varje fall i den meningen att hen på senare tid ägnats allt större uppmärksamhet av kritikerna och litteraturvetarna. I dag ses den litterära texten allt oftare som en produkt av samspelet mellan den enskilde individen och tidsandan.

Denna tanke är ju varken ny eller originell, men det hindrar inte att den inspirerat några av de senaste årens mest spännande böcker om litteratur. Dit hör Anders Cullheds Dante. Den förste författaren (Natur & Kultur, 2021) och Lars Lönnroths Parallella liv. Om Sven Delblancs och P. O. Enquists författarskap (Ellerströms, 2022).

Dessa böcker tillhör den gren av litteraturvetenskapen som på det anglosaxiska språkområdet kallats ”Life and letters”. Det är en genre som brukar uppskattas av den läsande allmänheten, men under postmodernismens glansdagar fanns det många tongivande opinionsbildare som såg på den med uttalad motvilja. Skälen till detta har naturligtvis varit flera. Likväl är det nog inte en tillfällighet att några av de postmodernister som i Barthes efterföljd förnekade livets relevans för litteraturen – till exempel Paul de Man – i efterhand visat sig ha haft ett högst problematiskt leverne med många ”skelett i garderoben”.

Den Gudomliga Komedin brukar läsas som en litterärt inspirerad vision av vad som väntar människan i livet efter detta.

Cullhed ser alltså litteraturen som en återspegling av livet, men hans bok skiljer sig också på flera andra sätt från den postmodernistiska traditionen. Mest slående är att han tagit fasta på Dantes anspråk på att berätta ”Sanningen” om sitt liv och sin tid. Detta blir särskilt tydligt i hans läsning av den mest kända av Dantes fem böcker, den episka versberättelse med namnet Den Gudomliga Komedin som han skrev i landsflykt under de två första decennierna av 1300-talet.

Den Gudomliga Komedin brukar läsas som en litterärt inspirerad vision av vad som väntar människan i livet efter detta. I hundra sånger får vi följa berättaren på en vandring som först för honom ner i Helvetet (Inferno), därefter uppför Skärseldsberget (Purgatorio) och slutligen till Paradiset. I slutet av den långa resan får resenären möta Gud. Men dessförinnan har han i dödsriket sammanträffat med hundratals syndare och helgon som plågas i helvetet, renas i skärselden eller njuter den eviga saligheten i paradiset.

Denna visionära reseskildring från de tre dödsrikena brukar ges en central plats i litteraturen om Den Gudomliga Komedin, men hos Cullhed har den fått en relativt undanskymd roll. Vad som står i fokus är i stället de ofta mycket verklighetstrogna skildringar av den jordiska tillvaron som osökt smälts in i Dantes resereportage från livet efter detta.

Särskilt tydligt är detta i det långa kapitel hos Cullhed som handlar om Dantes liv i landsflykt. Här berättas utförligt om hur skalden på grund av politiska motsättningar tvingades fly från sin hemstad Florens, och hur han under de sista tjugo åren av sitt liv levde ett kringflackande liv som flykting tills han natten mellan 13 och 14 september 1321 dog i Ravenna utan att ha fått återse sin födelsestad.

Om författarliv i landsflykt kan man också läsa i Lars Lönnroths ”dubbelbiografi” Parallella liv. Om Sven Delblancs och P. O. Enquists författarskap (2022). Likväl skiljer den sig på viktiga punkter från Cullheds bok. Som framgår av titeln handlar det hos Lönnroth inte bara om en enda författare utan om två.

Därtill kommer att upphovmannen till denna ”dubbelbiografi” varit vän med de författare som avhandlas i hans bok. Under studieåren i Uppsala träffades Lönnroth, Delblanc och Enquist på litteraturhistoriska forskarseminarier och på det bibliotek – Carolina Rediviva – som vid denna tid hyste ett imponerande uppbåd av personligheter som längre fram skulle göra sig bemärkta inom vetenskapen, litteraturen eller politiken. Dit hörde lärda humanistiska som Lönnroth och Tore Frängsmyr, aspirerande författare som Kerstin Ekman och Lars Gustafsson, men också blivande politiker som Kjell-Olof Feldt och Birgitta Dahl. 

Att Lönnroth varit vän med Delblanc och Enquist betyder dock inte att han skulle sakna kritisk distans. Tvärtom! Han tecknar ingalunda några idolporträtt, snarare djuplodande karaktärsstudier som inte väjer för obehagliga överraskningar. Om Delblanc skriver han:

“Jag trodde mig länge vara Svens meningsfrände i de flesta avseenden men insåg så småningom att jag misstog mig, eftersom det fanns sidor av sig själv som han dolde i min närvaro. […] Jag hade varit naiv nog att inte begripa att den liberala kulturradikalism som var min livsluft gav honom ångest och vållade smärta.”

I Parallella liv uppträder Delblanc ofta i rollen som bullrig men begåvad drummel med humörsvängningar som skrämt slag på både vänner och fiender, inte minst inom den akademiska värld där han länge vistades som litteraturforskare och lärare. Kollegan Enquist kunde däremot framstå som en försynt och väluppfostrad gentleman, men bakom den välputsade fasaden fanns en härskara av mörka demoner som väntade på att få släppas loss. Demonerna kunde visserligen i det längsta kontrolleras med hjälp av framgångsrikt idrottande, men när det inte längre var möjligt väntade ett gravt alkoholmissbruk som ledde till depressioner, separationer och en kreativitet som med några lysande undantag gick på sparlåga.

Dessa omständigheter har utan tvivel satt djupa spår i författarskapen. Deblanc var en produktiv men också mycket ojämn författare. Liksom idolen Strindberg kunde han beroende på dagsformen leverera både mästerverk och pinsamma pekoral. Enquist å sin sida hade en mycket högre lägstanivå, men inledningsvis var han inte lika produktiv och antalet mästerverk förblev länge ganska få. Det var först när han kring 1990 kommit över sitt alkoholmissbruk som triumferna började rada upp sig.

Dessa skillnader mellan Delblanc och Enquist kan ibland anta episka proportioner. Särskilt tydligt blir det i de partier, där Lönnroth diskuterar deras politiska ställningstaganden.

På den punkten framstår Enquist i förklarat ljus. Bortsett från ett enstaka misstag – en oöverlagd hyllning till den kambodjanske revolutionären Pol Pot i ett läge då flertalet svenskar inte visste något alls om denne massmördare – framstår han som en ytterst samvetsgrann och reflekterande bedömare av de politiska skeendena. Som regel bygger han sina ställningstaganden på omfattande empiri och djuplodande analyser.

Mot den bakgrunden kan Delblanc framstå som en dilettant. Bakom de stora orden döljer sig inte sällan en opportunistisk posör utan det mod och det tålamod som hade behövts för att gå på djupet med de politiska frågor han tar sig an. Denna skillnad blir särskilt tydlig, då Lönnroth jämför två böcker från det sena 60-talet, Enquists Legionärerna (1968) och Delblancs Åsnebrygga (1969).

Därmed tyckte sig Enquist i stort sett kunna frikänna de socialdemokratiska politiker som hade haft huvudansvaret för baltutlämningen.

Legionärerna är en dokumentärroman som tar sin utgångspunkt i en upplevelse som Enquist berättat om i sin självbiografi Ett annat liv (2008). Under en USA-resa 1966 hade han av en indignerad amerikan ställts till ansvar för en av den svenska efterkrigspolitikens mest omdebatterade affärer, den s.k. ”baltutlämningen” 1946. Ett stort antal balter som tjänstgjort i den tyska armén hade efter en överenskommelse mellan den svenska och den sovjetiska regeringen utvisats till Sovjetunionen. Detta beslut blev upptakten till en uppslitande debatt, där regeringens kritiker utgick från att de utvisade balterna skulle bli hårt och orättvist bestraffade, kanske t.o.m. avrättade.

Det var denna affär som Enquist nu tog på sig att utreda. Som grävande journalist reste han runt i de baltiska staterna, där han intervjuade ett stort antal människor, granskade dokument och vittnesmål, och jämförde med den bild av baltutlämningen som han fått med sig från Sverige. Efter ett långt och mödosamt arbete kom han fram till en överraskande slutsats. Ingen av de utlämnade balterna hade avrättats. Bara ett fåtal av dem hade – till synes på goda grunder – blivit fängslade. Därmed tyckte sig Enquist i stort sett kunna frikänna de socialdemokratiska politiker som hade haft huvudansvaret för baltutlämningen.

Legionärerna blev en stor framgång och belönades med Nordiska Rådets Litterära Pris. Men när boken hösten 1968 nådde USA, mottogs den likväl med blandade känslor av Delblanc, som vid denna tid vikarierade för Lönnroth på posten som lärare i skandinavisk litteratur vid universitetet i Berkley. Efter läsningen av Enquists bok kasserade han ett pågående romanprojekt, och beslöt sig för att i stället göra sin redan påbörjade dagbok om USA-vistelsen till en dokumentärroman om amerikansk politik. 

Förutsättningarna för Delblancs projekt borde ha varit mycket gynnsamma. Berkley var ju en av de viktigaste skådeplatserna för det amerikanska ungdomsuppror som främst riktade sig mot Vietmankriget och rasförtrycket. På universitetets campus pågick ständiga konfrontationer mellan å ena sidan polisen och å andra sidan studentaktivister, Svarta Pantrar och drogade hippies. Det borde alltså ha funnits mycket att upptäcka för varje författare som – i likhet med Delblanc – sade sig vilja kämpa för socialismen och en ny världsordning.

Problemet var dock att Delblanc var alldeles för nervös och folkskygg för att våga beblanda sig med demonstranter och vänsteraktivister. Grävande journalistik av det slag som Enquist med framgång ägnade sig åt var sålunda helt uteslutet. I stället byggde han ut sina dagboksanteckningar med hjälp av fejkade vittnesmål och rena fantasier, ofta baserade på vänners berättelser eller sådant som han sett på TV.

Mot denna bakgrund behöver man inte bli så särskilt överraskad, när Delblancs politiska utspel efter hand får en allt tydligare karaktär av till intet förpliktigande flört med tidsandan.

Detta falsarium hindrade inte att boken mottogs med ovationer, när den under namnet Åsnebrygga kom ut i Sverige. Delblancs skildring av USA uppfattades som i huvudsak sann och den svarade mycket väl mot den bild av landet som kritikerna och läsarna förväntade sig. Likväl ledde boken till att det mellan de gamla vännerna Delblanc och Lönnroth uppstod en schism som inte kunde biläggas förrän på 80-talet. Lönnroth skriver:

“Själv blev jag rasande när jag läste boken eftersom jag uppfattade den som förljugen i sin bild av USA och av Svens uppträdande. Jag sårades också av bokens hånfullhet mot min arbetsplats och mot de vänsterliberala värderingar som jag själv och de flesta andra universitetslärare och studenter i Berkley stod för under 60-talet. Värderingar som vi ständigt tvingades försvara mot såväl marxister och svarta pantrar som reaktionära politiker, rasister och krigshetsare på högerkanten.”

Mot denna bakgrund behöver man inte bli så särskilt överraskad, när Delblancs politiska utspel efter hand får en allt tydligare karaktär av till intet förpliktigande flört med tidsandan. Exempel på det är inte bara de kvasirevolutionära flosklerna under åren kring decennieskiftet 69/70 – i ett vårtal till Uppsalas studenter hyllade han de vietnamesiska kommunisternas okuvliga tro på ”revolutionens röda vår” – utan också den lättköpta kritiken mot det socialdemokratiska folkhem som han längre fram brukade kalla ”horhuset”.

Det tidsbundna i dessa utspel framstår som plumpar i protokollet i den summering av de båda författarskapen som avslutar Parallella liv. Där påpekas att Delblancs position som författare och forskare inte förbättrats efter hans död utan snarare försämrats. Ett av skälen till det anges vara den nedlåtande attityd till kvinnliga författare som ibland skymtar i hans litteraturhistoriska texter. Därtill kommer säkert de ofta ganska stereotypa kvinnoskildringarna i hans romaner.

“Man har särskilt upprörts över att han som litteraturhistoriker skulle ha reducerat Selma Lagerlöf till en traditionell och ganska enkel sagoförtäljare. […] Värre är att feministiska kritiker även tagit avstånd från Svens sätt att framställa kvinnor i sina egna romaner, antingen som bibliska och oändligt kärleksfulla madonnor eller som lockande sexobjekt och värnlösa offer för mäns våld, mera sällan som självständigt handlande och tänkande kvinnor.”

Ett annat skäl var nog att många av Delblancs gamla beundrare efter hand stöttes bort av den tilltagande högervridning som man tyckte sig kunna utläsa i de senare böckerna. Lönnroth skriver:

“Under 80-talet framstår han alltmer som en konservativ författare, avfälling från vänstern, när han skriver sina stora, från början lovordade släktromaner om prästen Samuel och dennes ättlingar, engagerar sig i gnostisk teologi samt i viss mån återgår till akademisk litteraturforskning. De rent litterära verk han ger ut under slutet av 80-talet – Moria land, Änkan, Damiens – blir dock inte mottagna med samma högaktning som tidigare utan möts av kritik som gör att han redan nu mister en del av sin offentliga status och sin popularitet bland läsarna.”

Betydligt bättre går det då för Enquist i den summering som avslutar boken. Lönnroth medger visserligen att det är svårt att veta hur hans position kommer att stå sig i längden. Likväl hyllar han honom som en av de mest betydande av våra samtidsförfattare och förutspår att några av hans verk kommer att räknas som levande klassiker.

Låt oss hoppas att Lönnroth får rätt på denna punkt! Författaren Enquist är död men hans böcker lever. De är visserligen inte lika fantasifulla som Delblancs, men där finns i stället en vilja till sanning och saklighet som inte sällan ger dem karaktär av grävande journalistik eller vetenskaplig forskning.  Det gör dem ovärderliga i en tid, när lögnerna och halvsanningarna hotar att ta över hela det offentliga rummet.

,

The post Författaren är död! Leve författaren! first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Den litteräre giganten Dante firar 700-årsjubileum. I en aktuell biografi tar litteraturprofessor Anders Cullhed stöd av ny forskning – och tecknar porträttet av en mediestrateg med feministisk ådra, som var före sin tid.

Hylla efter hylla bakom Anders Cullhed är fylld av utgåvor om Dante Alighieri, en av västvärldens mest uppburna författare, så känd att han ofta presenteras bara med sitt förnamn. Finns det något nytt att säga om denne gigant? Javisst, menar litteraturprofessorn Anders Cullhed, som blev tillfrågad om att skriva en ny biografi.

Och mycket har hänt inom Danteforskningen – bara de senaste åren.

– Då kan man ge en svensk publik något forskningsmässigt uppdaterat och det kändes angeläget och roligt, säger han, och menar att läsarna inte ens behöver vara litteraturintresserade – ett intresse för historia och kulturhistoria räcker.

Planen var egentligen att Anders Cullhed skulle tillbringa tid i det florentinska stadsarkivet, men coronapandemin kom emellan. Fast det mesta av forskningen finns på nätet, säger han – det finns till och med ett dataspel om “Den gudomliga komedin”.

– Men det är en sorglig historia. För Dante har en feministisk slagsida i sitt författarskap men här är det tvärtom. Beatrice som är så stor i komedin och som leder honom rätt är någon olycklig prinsessa fångad i helvetet och så ska stora riddaren Dante rädda henne. De vänder upp och ner på det hela.

Dialog med andra sidan

Eposet “Den gudomliga komedin” inleds med mannen som “till mitten hunnen” av sin levnads vandring förirrar sig i en mörk skog. En ålderstigen gestalt, poeten Vergilius, och hans ungdoms älskade, Beatrice, leder honom genom tre riken som väntar efter döden: helvetet, skärselden och paradiset.

Anders Cullhed upptäckte komedin i sina farföräldrars bibliotek i åtta-nioårsåldern, och blev lockad av Gustave Dorés suggestiva illustrationer från helvetet. Numera fascineras han av att verket i sin helhet utspelas i livet efter detta.

Kanske förstärktes funderingarna kring skuggestalterna ytterligare under arbetet 2020: då vårdade Anders Cullhed sin fru som hade cancer. Att vara bunden till hemmet gav honom också tid att skriva. Hans fru gick bort före nyår, vilket han beskriver som “ett sår som vägrar sluta blöda”. Anders Cullhed konstaterar också att det i vår moderna värld inte finns något självklart sätt att förhålla sig till de döda.

– På 1600-talen skrev den franske tänkaren Blaise Pascal ”tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig”. Men för Dante var det inte så, världsalltet var inte tyst och mörkt utan befolkat av änglakörer, himmelsk dans och ljus.

Rikedomar och hat

Anders Cullhed läste hela verket i tonåren och har tagit sig igenom de fjortontusen versraderna tre gånger till, på italienska. I tonåren blev han fascinerad av alla de starka gestalterna, men hoppade över det han såg som “transportsträckor”.

– Det är dem jag intresserar mig för i dag, det handlar mycket om Italien på den tiden, påvarna och politiken, säger han.

Han beskriver ett Florens som mellan 1200 och 1300 upplevde både en enorm befolkningsökning och en gigantisk kapitalackumulering. Ett styrelseskick med tendenser till demokrati växte fram, vilket Dante var en varm anhängare av. Baksidan av den utvecklingen var att hatet mellan människor växte i kapp med högkonjukturen.

– Man får fruktansvärda grannkonflikter, säger Anders Cullhed, som skildrar fejderna mellan de så kallade guelferna och ghibellinerna.

Dante drogs in i konflikterna på 1290-talet när han blev politiker, vilket ledde till att han blev landsförvisad och i sin frånvaro dömd till döden.

Pekar framåt

Egentligen är Dante för egensinnig för att vara symbol för medeltiden, menar Anders Cullhed. Redan i ungdomsverket “Vita nuova” skriver han fram en egen version av den höviska kärleksdiktningen, som traditionellt handlade främst om aristokrater och kungligheter. Dante tar i stället klivet in i en urban miljö där han upphöjer en grannflicka.

– Han nöjer sig inte heller med att idealisera Beatrice på det franska sättet utan hon blir en sorts himmelsk person. I Komedin står hon näst under Jungfru Maria i den himmelska hierarkin. Det blir väldigt omdiskuterat.

Omdebatterat blir också Dantes språkval. I stället för att välja den tidens bildade och litterära språk, latinet, skriver han på sin dialekt, vilket formar hela den moderna italienskan. Envisheten tyder på en ny vilja att nå ut till folket, menar Anders Cullhed och citerar ur “Vita nuova”: “det här skrev jag för den gruppen av kvinnor som jag talade med på gatan”.

Lika målmedveten var Dante kring sin författarroll. I en förmodern kontext arbetade han för att slå vakt om framtoning, ensamrätt och sin plats i en litterär kanon.

– Alla de greppen gör att jag kallar honom för den första författaren, för det finns ingen riktig motsvarighet till det tidigare.

Elin Swedenmark/TT

The post “Dante var ett riktigt kontrollfreak” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. I tisdags skrev Lis Lovén om Sveriges avsaknad av litterär kanon. Nu replikerar Ivo Holmqvist. “England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig,” skriver han.

Lis Lovén med engelska erfarenheter frågar sig, och oss, varför Sverige inte har en Shakespeare, och i förlängningen ordar hon om avsaknaden av en inhemsk litterär kanon. Det finns mycket att säga i saken, här bara en snabb replik. Danmark har sin Kulturkanon som listar 96 bevarans- och bemärkelsevärda konstverk inom arkitektur, bildkonst, design och konsthantverk, film, litteratur, musik och scenkonst. En motsvarande kulturministeriell lista har vi inte här hemma fast det diskuterats med jämna mellanrum om vi inte borde ha det, med många kloka skäl för och emot.

Någon termin före studentexamen försåg oss vår genomlärde lektor i svenska – han hade i tio års tid varit professor vid skandinaviska institutionen på universitetet i dåvarande Dorpat, nu Tartu, tills ryssarna kastade ut honom – med en lång lista: ”Detta är önskvärt att abiturienten har läst före studentexamen”. Och det gjorde vi, i alla fall det allra mesta, pliktskyldigt men också med visst nöje. Det är ett bra tag sedan ska erkännas, och sådant går nog inte längre hem eller ens an i svenska gymnasier.

I den nyutkomna I Pallas Athenas huvud som uppmärksammar att Vetenskapssocieteten i Lund fyller hundra år skriver Karin Nykvist intressant om litteraturlistorna genom åren i ämnet Litteraturhistoria/Litteraturvetenskap där flera inslag har hängt med länge och fortsätter att göra det – där har vi en ansats till en svensk kanon, Något i den förs sedan i bästa fall vidare till klassrummen. Annat är förstås hopplöst föråldrat, både på listan jag fick som gymnasist, och den jag arbetade mig igenom i Lund.

Lis Lovén kommer med truismen att vi inte har någon Shakespeare, Goethe, Cervantes eller Dante (men vi har flera lärda och läsvärda Dante-forskare, senast Conny Svensson med den nyutkomna De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson), ingen Tolstoj eller Dostojevskij – listan kan göras oändlig, också med en uppsjö kvinnliga namn. Men England, Tyskland, Spanien och Italien saknar en Selma Lagerlöf, en Strindberg, en Stiernhielm, och – för att ta till de något nyare – en Dagerman, en Kerstin Ekman, en Sven Lindqvist, raden är förstås nära nog oändlig.

Snart kommer Paul Tenngarts Exporterad realism, en undersökning av hur svenska arbetarförfattare översatts till engelska, och hur de lanserats.  Och visst finns det listor med rekommendationer för den som är i behov av dem, en av dem Tusen svenska klassiker av Jan Gradvall, Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe, som täcker in perioden från 1956 till 2009 då den kom. Litteraturbanken på nätet byggs ut i rask takt, där finns många av de svenska klassiker som fortfarande går an– vilket får mig att avsluta med den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvists sorgsna rader:

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

The post Blott Sverige svenska krusbär har… first appeared on Opulens.