KONST. AR-tekniken skapar många möjligheter för konstnärer att finna sin identitet på nya sätt, och det finns en hel selfiegeneration som gärna hänger med på resan och delar med sig av sina upplevelser, skriver Mathias Jansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Cindy Sherman överraskade konstvärlden när hon 2017 gjorde sitt Instagramkonto känt genom att lägga ut bilder på sina olika personae. Ändå sedan genombrottet med fotoserien Untitled Film Stills (1977-80), där hon skapade svart-vita fotografier av fiktiva filmscener – inspirerade av regissörer som Alfred Hitchcock – har Sherman varit en pionjär när det gäller forskning kring identitet och kön inom fotokonsten.

Shermans konstnärskap påminner mycket om det vi idag ser på sociala medier, när människor använder olika appar och filter för att experimentera med sin identitet. De flesta har förmodligen provat några av de olika filter som finns på Instagram, Facebook eller Snapchat – kanske har någon bytt ansikte med en vän, förvandlat sig till en hund eller undersökt hur det skulle ha sett ut att tillhöra det motsatta könet.

Tekniken som används kallas för AR (Augmented Reality) och gör det möjligt att lägga på olika lager eller ansiktsfilter på kamerans bild. Jessica Herrington, en australiensk konstnär och forskare inom neurovetenskap, har intresserat sig för varför så många använder ansiktsfilter på sociala medier. Hon skapar själv, precis som många andra konstnärer, egna ansiktsfilter till Instagram för att undersöka identitet, kön och utseende hos användaren.

Instagram är en app som lockar milleniumgenerationen, unga människor som idag är mellan 18-24 år. Det är en ålder då identitetsskapandet är en viktig del av utvecklingen. Inom neurovetenskapen utgör ansikten en viktig del för vår förståelse av omvärlden, och redan när vi är spädbarn engagerar ansikten oss. Att ta selfies och använda ansiktsfilter när man är äldre triggar och intresserar helt enkelt hjärnan.

För konstnärer som Jessica Herrington ger Instagram och olika ansiktsfilter möjligheten att interagera med en publik som kanske inte vanligtvis besöker museer. Det är också en lättillgänglig konstform – den finns i fickan och är inte dyr att använda. Herrington presenterar inte heller något färdigt konstverk, utan snarare ett interaktivt verktyg som kan användas för att skapa och finna sin identitet.

Nackdelen med stora kommersiella plattformar som Instagram är att man som konstnär är beroende av plattformens tekniska begränsningar och de regelverk som är uppsatta för vad som får och inte får publiceras. Detta kan i längden leda till självcensur, eftersom man inte vill riskera att få kontot blockerat eller borttaget. Men trots det skapar AR-tekniken många möjligheter för konstnärer att finna sin identitet på nya sätt, och det finns en hel selfie-generation som gärna hänger med på resan och delar med sig av sina upplevelser.

The post Det filtrerade jaget — Instakonstnären i selfielandet first appeared on Opulens.

KONST. I sommar kommer National Portrait Gallery i London att ställa ut verk av Cindy Sherman, en av vår tids mest kända konstnärer. Clemens Altgård presenterar här den banbrytande konstnären som med kameran som verktyg skapat en feministisk konst som närmast saknar motstycke.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få konstnärer har i lika hög grad som amerikanskan Cindy Sherman kommit att förknippas med det postmoderna. En förklaring kan vara att hon konsekvent började använda sig själv som modell i en undersökning av vad identitet egentligen är. Men Cindy Sherman stannade aldrig vid ett maskspel utan gick vidare in i hysterins och groteskens många gånger skrämmande världar.

Visst finns distansen där — hon är ju själv regissören som kontrollerar varje kvadratcentimeter av bilden, men det som iscensätts innebär ofta en förskjutning av gränserna för vad konstbilden kan innehålla. Tekniskt sett är bilderna briljanta.

New York-konstnären som föddes -54 har hunnit skapa flera bildsviter som vid det här laget är samtida klassiker: Untitled Film Stills, Centerfolds, Fashion Series, History Portraits, Sex Pictures och Manipulated Negatives, för att nämna några av de mest berömda.

Cindy Sherman har i dag en uppburen position som ett av den amerikanska nutidskonstens främsta namn, en ställning som befästs av framstående kritiker som Rosalind Krauss. Shermans medel har genomgående varit den fotografiska bilden och så tillvida innebär hennes framgångar ett erkännande av den fotografiska bilden som en fullgod ersättning för måleriet. Sherman behärskar till fullo det fotografiska hantverket, men hon använder gärna sitt kunnande till att skapa störningar eller glipor i bilderna.

Man skulle kunna säga att medan konsten att luras utan att ljuga utvecklats till fulländning i det moderna massmediemaskineriet så gör Sherman något annat: Hon ljuger utan att luras och hon gör det med kameran. I dag är för all del tilltron till fotografiet som sanningsförmedlare redan rubbat, inte minst genom datorteknikens svindlande möjligheter till manipulation, men Sherman fokuserar något annat, nämligen hur konsumtionsbilderna styr våra liv. Detta blottläggande kan bara ske genom en partiell imitation av den bild som skall avslöjas eller dekonstrueras, men det hela skulle heller inte fungera utan ett element som medvetandegör betraktaren. Detta element får gärna karaktären av störning.

Cindy Sherman är både fotograf, regissör och modell. Ytterst konsekvent har hon använt sig själv som modell i alla de märkliga förvandlingsnummer som gjort henne så känd som konstnär.

Under årens lopp har Shermans bildvärld vidgats, men också, eller snarare därigenom, blivit allt mer aggressiv och chockbetonad. Det är onekligen stor skillnad på hennes tidiga arbeten i svart-vitt och de chockexcesser hon i en senare fas började ägna sig åt. Ja, på tal om chock så påverkas chockfaktorn säkerligen av betraktarens konsumtionsvanor. Den som är förtrogen med skräckfilmens alla underavdelningar, avläser troligtvis snabbare än andra vad som är falsifierat i Shermans så kallade katastrofbilder. Det finns på det hela taget en befriande stor distans i Shermans bilder även om man vid ett hastigt påseende kan få för sig att det skulle kunna vara tvärtom.

Rosalind Krauss har skrivit ingående om sambanden mellan den sexualbesatte surrealisten Hans Bellmers ”dockbilder” från trettiotalet och Shermans senare bildproduktion med masker och atrapper. Det finns hos Bellmer påfallande sadistiska undertoner i flera av de bilder där kvinnolemmar ligger kringkastade som i en styckmördares lya. Cindy Shermans ”dockbilder” innehåller en liknande sammankoppling av våld och sex, men fungerar på ett modifierat vis. Bildregissören Sherman framstår knappast som en sadist, snarare en furiös feministisk skämtare med moralisk rätt att bryta mot normaliteten. Det lustbetonade och excessen får hos henne vika för reflektion och ironi, men kraften i bilderna står inte Bellmers efter.

Shermans svit av sexbilder innebär ett surrealistiskt sabotage av pornografins bildspråk. Konstnären sätter samman komponenterna på ett så bisarrt vis att det gärna blir skrattretande. En kropp kan till exempel visa sig bestå av olika delar som var för sig skulle kunna utgöra en fetisch.

Men visst tränger också något annat fram i flera bilder, det monstruösa, onämnbara, detta något som bryter sig ut ur det undermedvetnas dunklaste skrymslen. Då om inte förr fastnar skrattet i halsen.

Är det politisk konst? Ja, i allra högsta grad eftersom man knappast kan tänka sig en effektivare kritik av hur sexualiteten hanteras på varumarknaden. Det finns så att säga en verfremdungseffekt i bilderna, eller om man så vill: en inbyggd avtändning.

Om man ser på Shermans svit av modebilder finns det också där en underminering av det förväntade. Det kan vara en min som inte stämmer, figuren som inte är den rätta eller någon annan detalj som rubbar modebildens perfektion. Det var i Harper’s Bazaar som konstnären presenterade The New Cindy Sherman Collection. Men modebranscher exploaterar samtidigt de verk som en konstnär som Sherman producerar. I den amerikanska trendtidskriften Axcess kunde man senare ta del av Tom Faheys modebilder — bilder som ekade av Shermans kvinnoporträtt, det bisarra maskspelet fanns där, de erotiska signalerna likaså och något av det frusna ögonblickets magi från Shermans tidigaste svit. Men något saknades: störningen, den visuella kommentaren till tecknet.

Detta framstod helt enkelt som en manlig fotografs försök att omstöpa stoff ur samtidskonsten till kommersiellt gångbar modefotografi. En jämförelse ger besked om Cindy Shermans styrka och särart och lär en också mycket om skillnader mellan den manliga och den kvinnliga blicken. Det är ju kanske framför allt det manliga begärets blick som gäckas i Shermans bilder.

Det finns emellertid även manliga konstnärer som Mike Kelley och Paul McCarthy vilka arbetar med äckel och fascination i kombination. En gemensam nämnare finns i intresset för Freud och hans teorier om sexualiteten och det undermedvetna. Fler konstnärer än Sherman arbetar numera med stympade lemmar och lösa kroppsdelar — företeelser Freud kopplade till sin idé om ”det kusliga”. I en verk av Sherman avbildas hardcorepornografins ikon nummer ett, den vidöppna, rakade vaginan och ett väl synligt anus. Men strukturen i bilden röjer att det är fråga om ytterligare en docka. Kanske skulle det kunna vara ett foto av en bättre begagnad sexdocka. En gynekologisk närbild av vad som i sig är ett surrogat, det blir en kopia av en kopia och därmed belyses pornografins egentliga karaktär.

Det är en imponerande produktion Sherman kan visa upp, från de små svartvita 70-talsverken till groteska skräckansikten i monsterformat. Inget verk har någon titel, blott en sifferbeteckning — något som lämnar fältet fritt för associationer hos betraktaren.

De konsthistoriska parafraserna är också rikt representerade i hennes oeuvre, underhållande och gäckande. Man tror sig känna igen en gammal mästares verk, men det är mer än blott detaljer som inte stämmer.

Annars kan man säga att Sherman tagit oss med på en resa från den amerikanska 50-talsdrömmen (knappast en dröm för utan om kvinnor) via modebilder och 80-talets ”utvik” (centerfoldsviten, som inte är Playboyinspirerad utan påminner om vidfilmens bildlösningar) till senare tiders, dess värre allt sjukare, kollektiva mardröm.

I de tidiga svartvita bilderna uppträder fotografen också som modell, som pinuppa, drömflicka, sexig städerska eller Lolita. De får en samhällskritisk dimension först när de läses samman som den svit de utgör och det blir uppenbart att det faktiskt är samma kvinna fast i olika roller på alla bilderna.

I senare verk där konstnären själv agerar krävs dock inte längre en sammanläsning med andra bilder för att den kritiska dimensionen skall bli synlig. Detta speglar inte bara en individuell utveckling utan också en förändring i det kulturella klimatet. Det postmoderna tillståndet var en bit in i 90-talet inte lika coolt längre, tonläget höjdes, temperaturen steg och de blanka ytorna sprack upp. Cindy Sherman visade oss vad som hela tiden funnits bakom de välputsade fasaderna. Hon blev därmed ett av de stora namnen i den så kallade abjektkonsten. Det vill säga en konst som på ett explicit och demonstrativt vis utgår från sådant som kroppsfuktioner, det obscena och det frånstötande.

Det finns en bild av Sherman som jag har i vykortsformat och som länge satt uppe på min vägg. Det rör sig om den piercade och tatuerade grungebrud som Cindy Sherman gestaltar i ”Untitled #229” från 1994. Hon liknar något i stil med en Courtney Love (Nirvanasångaren Kurt Cobains änka) helt utan sex appeal. Kvar blir en bild av revolt som slagit över i en stil som leder till implosion. Pekfingret pekar som en pistol mot tinningen i en suicidal gest. Det är en falsk bild, men den uttrycker en obehaglig sanning om bristande framtidstro och uppgivenhet i ett krisdrabbat samhälle. En uppgivenhet som om möjligt är än starkare 2019. Kanske är det därför jag inte längre orkar med att se den där bilden dagligen utan har förpassat den till en av de lådor där jag förvarar bilder som jag trots allt inte vill göra mig av med. Dessutom följer jag Cindy Sherman på Instagram där hon excellerar i bisarra selfies, skapade med digitala verktyg.

I sommar kommer National Portrait Gallery i London att ställa ut verk av Cindy Sherman. Utställningen öppnar den 27 juni och kommer att pågå till den 15 september. Så har du planer på att besöka London i sommar så missa inte detta tillfälle att se Cindy Shermans verk!

The post Helgessän: En banbrytande feministisk konstnär first appeared on Opulens.

FOTOKONST. “Cindy Sherman intresserade sig för hur subjektets identitet konstruerades i ett fotografi. Hon berättar att hon initialt inspirerades av kvinnogestalter i europeisk film. Dessa kvinnoporträtt upplevde hon som mer utsatta och jordnära än Hollywoods utslätade kvinnoporträtt i päls och diamanter”, skriver Maria Johansson.

”Sometimes I disappear”

– Cindy Sherman och Untitled #470

1975 började Cindy Sherman och Robert Longo och några medstudenter på artcollege i Buffalo State hänga konstverk i korridorerna mellan sina ateljéer. De omvandlade den tomma rymden till Hallwalls, ett icke-kommersiellt och konstnärsdrivet galleri. Hallwalls utvecklades till ett etablerat sammanhang i amerikansk samtidskonst och är fortfarande aktivt. Cindy Sherman berättar i en intervju att sammanhanget hade stor betydelse för henne. Gruppens medlemmar inspirerades samtliga av film, media och kommersiella bilder. De tillhör den postmoderna generation konstnärer som utmanade originalitetsbegreppet och utvecklade fotografi till konst. Cindy Sherman är även, som flera av Hallwalls medlemmar, en av nyckelpersonerna i Picture Generation, där även Laurie Simmons, Barbara Kruger, Louise Lawler och Sherrie Levine ingick.

Cindy Sherman växte upp på 50-talet. I det samhälle som skapades i industrialismens efterdyningar med strävan efter det perfekta livet, nybyggda villaförorter, välansade gräsmattor och rabatter, lyckligt leende kvinnor med getingmidja och spetsiga bröst under jersey-jumprar, köksförkläde med volanger, glänsande köksmaskiner som med ett trollslag befriade kvinnor från hemarbetet, välartade Tommy och Annika-barn, Barbie och Ken-dockor, pappor med portföljer som åkte i pastellfärgade bilar till jobbet varje dag. Månadslöner, amorteringar och försäkringar som möjliggjorde allt. Och baksidan med drogmissbruk, hemmafru-alkoholism, tristess, alienation och frånvarande pappor. Trots den amerikanska drömmen och trots att allt skulle bli så bra.

Cindy Sherman intresserade sig för hur subjektets identitet konstruerades i ett fotografi. Hon berättar att hon initialt inspirerades av kvinnogestalter i europeisk film. Dessa kvinnoporträtt upplevde hon som mer utsatta och jordnära än Hollywoods utslätade kvinnoporträtt i päls och diamanter. Det är som att hon skapar sina porträtt med empati, ett kritiskt öga och en stark känsla för detaljer och tajming. Det handlar om att fånga just det ögonblicket när personen hon vill skapa till slut efter alla förberedelser kommer till liv. Hennes studier av kvinnlig identitet har utvecklat synen på kvinnan och bidragit till att stärka den kvinnliga identiteten.

I fotografiet Untitled #470, 2008, av en äldre kvinna (som just nu visas i Moderna museets Stockholm samling) tydliggör Cindy Sherman igen hur identitet skapas, att vi alla är tomma dukar med flera identiteter. Exempelvis yrkeskvinnan, väninnan, modern, hustrun, svärmodern. Kvinnan på fotografiet har likt Snövits elaka styvmor besegrats av åldern. Hon kan inte längre personifiera sexualitet och fertilitet, hon är i stället upptagen av sin sociala status. Placerad i en borgerlig historisk miljö och medveten om allvaret i rollen hon spelar. Samtidigt får man en känsla av att hon står i ett korthus eller något som skapats för att visas upp. Det framgår hur bräckligt identitetsbyggandet kan vara. Hur läskigt det är att inte vara grundad i sig själv, i sina värderingar och i sin relation till omvärlden. När världen är i gungning, när värdegrunder ifrågasätts som de gör idag, är det lätt att bli någon som omgivningen och tidens sociala medier skapar om man inte är grundad i en egen kärna och med en känsla för vad som är rätt och fel. Detta blir extra tydligt i Shermans skräckthriller The Office Killer från 1997 där huvudpersonens identitet under filmens gång upplöses i ständiga försök att vara alla till lags.

I sina fotografier är Cindy Sherman alltid subjektet men likväl aldrig sig själv: ”I feel anonymous in my work. When I look at the pictures I never see myself; They are not self-portraits, sometimes I disappear”, berättar hon. Till vardags i New York vill hon smälta in, hon talar om sin trygghetsfasad, sitt skydd mot staden och ett sätt att hålla de karaktärer hon skapar i sina bilder på avstånd. Även det tydliggör hur skört vårt identitetsbygge är eller kan vara. Hur lätt det är att bli någon annan. Att följa John. Låta någon annan bli ”jag”. Och hur farligt det är om den man blir inte är den man vill vara.

The post Ibland försvinner jag first appeared on Opulens.