TOPPNOTERING. En av Andy Warhols mest kända målningar – ett porträtt av Marilyn Monroe – har sålts för motsvarande nära två miljarder kronor under en auktion vid Christie’s i New York.

Målningen “Shot sage blue Marilyn”, skapades 1964, två år efter Hollywoodikonens död och ingår egentligen i en kvartett som föreställer skådespelerskan Marilyn Monroe i olika kulörer och som går under samlingsnamnet “The shot Marilyns”.

Namnet kommer sig av att performanceartisten Dorothy Podber hösten 1964 sköt ett skott genom de fyra tavlorna som stod staplade mot varandra i Warhols ateljé. Podber hade bett Warhol om att få komma till hans studio för att “skjuta” (“shoot”) vilket han hade tolkat som att hon ville ta foton. Det finns även en femte Marilytavla i serien som inte skottskadades.

Tavlan klubbades på måndagen för 195 miljoner dollar vilket är en ny toppnotering för 1900-talskonst. Det tidigare rekordet – motsvarande nästan 180 miljoner dollar – noterades 2015 för Pablo Picassos “Les femmes d’Alger”.

Den dyraste tavla som någonsin sålts på auktion är Leonardo da Vincis “Salvator Mundi”, som i november 2017 klubbades för över 450 miljoner dollar.

Endast 14 målningar har sålts för mer än 100 miljoner dollar på auktion, enligt AFP, även om fler tros ha bytt ägare för liknande summor vid privata försäljningar.

Det tidigare auktionsrekordet för en Warholtavla var 104,5 miljoner dollar som “Silver car crash (Double disaster)” gick för 2013.

TT Nyhetsbyrån

The post Warhols Marilynporträtt sålt för två miljarder first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. Kom igen Kenneth, hur svårt ska det vara egentligen? Agatha Christie, spektakulära miljöer och ett gäng talangfulla skådespelare – att glida nerför Nilen i lyxförpackning borde vara än mer njutbart.

Det ska sägas på direkten, “Döden på Nilen” är bättre än Kenneth Branaghs första försök i pusseldeckar-genren. Hans “Mordet på Orientexpressen” från 2017 blev i slutänden lika kul som ett signalfel strax utanför Borås.

Den här gången har han bättre flyt. I inledningen får vi förklaringen till detektivens fåniga mustaschbärande samt en glimt av den unge Hercules stora kärlek, när han blivit svårt sårad under första världskriget.

Kärlek som positiv men framför allt destruktiv kraft är ett tema i historien, som hade kunnat heta “Love will tear us apart – on the Nile”.

Snabbt hopp till 1937. Gal Gadot spelar den vackra, jätterika arvtagerskan Linnet Ridgeway som oväntat har gift sig med Simon Doyle (Armie Hammer), en helt vanlig kille, och nu firar paret en mycket exklusiv smekmånad i Egypten.

Med i brudföljet finns ett antal personer, släkt och “vänner”, som förargligt nog alla verkar ha ett horn i sidan till bruden. När hon hittas skjuten i sin hytt i en tjusig hjulångare på Nilen är det för väl att även den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh) finns med bland passagerarna.

Riktigt hur man ska förhålla sig till den efter inspelningen så skandaliserade Armie Hammer, det får man avgöra själv (men lite oskönt är det allt att se honom i rollen som het förste älskare).

Filmens visuella stil är också lite svårköpt, med märkliga kameraåkningar från Nilens bottenslam upp till ytan, datorskapade bakgrundsmiljöer och en allmänt förhöjd känsla, som känns lite onödig.

Efter två filmer med Kenneth Branagh som Christie-uttolkare går det också att se ett problematiskt mönster: han insisterar på att göra Poirot till en verklig människa med ett hål i sitt inre. Med handen på hjärtat: vem bryr sig?

Agatha Christie var fena på att skapa kluriga pusseldeckare med perfekt doserade ledtrådar. Hela poängen är att publiken ska klura men förföras av bländverken och till slut bli besegrad av den geniale Poirots små grå celler. Det är allt. The end.

Betygstrean är lika svag som Kenneth Branaghs franska i inledningsscenerna från skyttegravarna: det är ett gott försök, orden är korrekta. Men uttalet och känslan för språklig melodi sitter inte riktigt.

Miranda Sigander/TT

The post Dödlig smekmånad på Nilen first appeared on Opulens.