REPLIK. “Dödsstraffet passar perfekt i ett samhälle med populistiska, auktoritära ledare och en försvagad rättsstat. Trump är naturligtvis en varm anhängare och det skulle inte förvåna mig om Sverigedemokraterna om några år strösslar sin kriminalpolitiska agenda med ett krav på att återinföra dödsstraffet.” Replik av Carl von Essen till Daniel Lampinens debattartikel i förra veckan.

”Vi borde fundera på att införa dödsstraff” skriver Daniel Lampinen. Han frågar sig om det är dags för samhället ”att demonstrera verkligt hårda tag och med handling kommunicera vilka anledningar som är okej respektive inte alls okej att döda andra för?”.

Allt fler länder inser att dödsstraffet är grymt och meningslöst. 106 länder, det vill säga mer än hälften av världens stater, har avskaffat det för alla brott. Ytterligare ett 30-tal har avskaffat det i praxis. Det är bara ett 20-tal stater som aktivt tillämpar straffet genom att utfärda dödsdomar och avrättningar. Det är huvudsakligen länder i bottenligan vad gäller respekt för mänskliga rättigheter: främst Kina, Saudiarabien, Iran, Irak och Pakistan.

Det finns egentligen bara en någorlunda utvecklad rättsstat som har försökt tillämpa dödsstraffet i modern tid i större omfattning: USA. Det amerikanska experimentet började 1976. Man hade då haft ett uppehåll på tio år.

Efter 1976 har 1 500 avrättningar genomförts i USA, och initialt utmättes 100-tals dödsdomar per år. Under 2000-talet har dock tillämpningen minskat påtagligt i takt med att motståndet mot straffet har ökat hos både allmänhet och politiker. 2019 begicks 22 avrättningar och 34 dödsdomar utfärdades – i ett land där tiotusentals mord årligen äger rum.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Allt fler amerikaner inser att det inte går att tillämpa dödsstraffet på ett ”rättvist” sätt. Studie efter studie visar att faktorer som etnicitet, socioekonomisk status, funktionsnedsättning, med mera fortsätter att påverka hur dödsstraffet används. Drygt hälften av delstaterna – 29 – har nu avskaffat dödstraffet i sin lagstiftning och det är sannolikt bara en tidsfråga innan det är helt avskaffat. Kriminalpolitiskt är frågan också död då forskning i USA inte kunnat visa att dödsstraffet är avskräckande, utan tvärtom är det samhällsekonomiskt dyrt med utdragna och kostsamma rättsprocesser.

Lampinen antyder att terrorister och massmördare kan förtjäna dödsstraff, såsom Anders Behring Breivik, Rakhmat Akilov som körde ihjäl fem personer på Drottninggatan, och Anton Lundin som mördade tre personer på en skola i Trollhättan 2015. Alla andra argument mot dödsstraffet är naturligtvis aktuella även för denna kategori av brottslingar (om de kan nu kan grupperas till en kategori). Det finns inget som visar att dödsstraffet skulle vara avskräckande för dem, och man kan mycket väl tänka sig att det kan ha en motsatt effekt, det vill säga att avrätta en terrorist kan göra denne till martyr.

Det finns en kuslig och tankeväckande sekvens i andra säsongen av tv-serien The handmaid’s tale. Commander Putnam, en av ledarna i den framtida teokratin Gilead, döms för att ha varit otrogen mot sin fru. I normala fall borde han ha avrättats för detta brott – hängningar utförs rutinmässigt – men eftersom han är en av ledarna döms han till ett lindrigare straff: stympning.

Dödsstraffet hör till samma kategori straff som stympning och offentlig prygling: barbariska ritualer.

Putnams ena hand amputeras under bedövning i en klinisk, steril sjukhusmiljö. Stympningen påminner om dagens avrättningar i USA som genomförs med giftinjektioner under bedövning. Trots likheterna skulle nog många amerikaner, som ofta förespråkar dödsstraff, vända sig emot stympning som straff. Samtidigt skulle nog flertalet brottslingar föredra att få handen avhuggen hellre än huvudet. Vad beror denna motsägelse på? Antagligen på att de som inte känner till dödsstraffets praktik inte förstår grymheten och meningslösheten. Och jag tror verkligen inte heller att Lampinen gör det.

Dödsstraffet hör till samma kategori straff som stympning och offentlig prygling: barbariska ritualer.

Jag har följt dödsstraffets globala utveckling sedan 1980 då jag gick med i Amnesty just för att organisationen är en av de få som arbetar mot dödsstraffet. Utvecklingen sedan dess har varit positiv, med allt fler länder som avskaffar detta vedervärdiga straff. Jag har länge trott att det snart är globalt avskaffat, men har börjat tvivla en smula.

Orsaken är att dödsstraffet passar perfekt i ett samhälle med populistiska, auktoritära ledare och en försvagad rättsstat. Trump är naturligtvis en varm anhängare och det skulle inte förvåna mig om Sverigedemokraterna om några år – när de har mjölkat sista droppen ur migrationsfrågan – gör kriminalpolitik till paradfråga och strösslar den med ett krav på att återinföra dödsstraffet.

Men det handlar om liv och död och det är en utdragen tortyr att vänta på sin avrättning. Jag har träffat dödsdömda i USA. En av dem är i dag fri därför att han befanns oskyldig. En annan är avrättad. Man kan inte ha ett ungefärligt dödsstraff. Antingen är man för eller emot. Om man är förespråkare är det rimligt att kunna säga exakt för vilka brott det ska gälla och förespråkaren bör vara beredd att själv utföra avrättningen.

The post “Det finns inget som visar att dödsstraff är avskräckande” first appeared on Opulens.

RÄTTVISA. “Kanske dags för samhället att demonstrera verkligt hårda tag och med handling kommunicera vilka anledningar som är okej respektive inte alls okej att döda andra för? Nya tider kan kräva gamla lösningar”, skriver Daniel Lampinen.

Faktumet att Sverige på sjuttiotalet kände ett behov av att skriva in orden “dödsstraff får inte förekomma” i grundlagen regeringsformen, är något som man kan använda till att förklara frågan inrikespolitiskt död.

Tarrant County i den amerikanska delstaten Texas har däremot schemalagt att avrätta en man nu i mars – för övrigt samtidigt som (den inte helt medeltida) festivalen South by Southwest pågår i delstaten. Han bröt sig in i en bostad och mördade två vuxna och ett barn, enligt sidan Death Row Information.

Efter ett 10-tal där ideologiskt nedblodade massmord blev vardagsmat även i Europa, skadar det inte att fundera på om samhället kan göra mer för att förhindra det. Men ovan citerade fras kan ju fortfarande läsas i en grundlag, så ett ifrågasättande av denna dogm blir snarare något kulturradikalt som kan höra hemma i den här delen av publikationen.

En rasistisk terrorist skjuter avsiktligen ihjäl 77 människor, för att sprida ett politiskt budskap, men terroristen ska hållas vid liv? En fundamentalistisk terrorist kör avsiktligen ihjäl fem människor, för att sprida ett religiöst budskap, men terroristen ska hållas vid liv? För att våra svenska och europeiska ledare beskrivit det som en självklarhet? Och trots att gärningsmännen kanske inte ens genomfört dåden om de visste att det även hade betytt deras egen död?

Jag skriver detta i egenskap av någon som folk får “Breivik-vibbar” av. Både på grund av yttre faktorer och ideologiska likheter. Och i egenskap av någon som på ett lite väl ansvarslöst sätt inte haft något emot att dra eventuell uppmärksamhetsmässig nytta av den chockfaktor som detta innebär. Vilket dock är möjligt att göra när omgivningen har svårt att skilja på fredliga och våldsamma fascister.

En terrorist är en terrorist, oavsett vad. Att någon, till exempel på grund av polarisering, vill hävda annorlunda, är noterbart.

Den norske massmördaren, som för övrigt föddes samma år (1979) som Norge avskaffade dödsstraffet, lever, och klagar på förhållandena i fängelset. Den mer än ett decennium yngre oceaniske terroristen, som sommaren 2019 livesände sitt massmord på Facebook, lever, och ska i sommar upp i rätten i Nya Zeeland, som avskaffade dödsstraffet något år innan han föddes. Den ännu yngre västsvenske skolmassmördaren, som 2015 valde att genomföra sitt terrordåd i Star Wars-utstyrsel, dödades av säkerhetsskäl av polis.

Kanske dags för samhället att demonstrera verkligt hårda tag och med handling kommunicera vilka anledningar som är okej respektive inte alls okej att döda andra för? Nya tider kan kräva gamla lösningar. Ett återinförande av öga för öga, tand för tand, eller hur man nu vill “paketera” det, skulle bli viralt och nå fram till potentiella framtida terroristers digitala nätbubblor.

Laglöshet kan sprida ännu mer laglöshet, medan ytterligare en form av statligt sanktionerat dödande inte nödvändigtvis kommer trigga barbarism.

I närheten av Nya Zeeland, ligger det ur vissa aspekter moderna och mångetniska Singapore. Att till exempel den stadsstaten avrättar folk, betyder inte nödvändigtvis att Europa inte borde göra samma sak med kalkylerande och i vissa “trollande” terroristiska massmördare.

Om man vill förklara begravandet av våldsmonopolets maktmedel dödsstraff med “europeisk” eller “västerländsk” kulturchauvinism, kan man gärna uttrycka sig ännu tydligare.

Laglöshet kan sprida ännu mer laglöshet, medan ytterligare en form av statligt sanktionerat dödande inte nödvändigtvis kommer trigga barbarism. Utöver brottsoffer och gärningsmän, finns en tredje part vars intressen ofta förbises: samhället i stort. Det kollektivistiska i att sända signaler till den allmänhet som vill att någon form av brutal rättvisa och känsla av trygghet ska råda, bör konkurrera med fokuset på att vårda terrorister som kanske inte behövt bli sådana. Utan triggande sociala medier. Eller med ett levande dödsstraff.

Vilka sorters innovativa terrordåd kommer utföras av unga män under 20-talet? Har den här sortens individualism fått gå för långt för att man inte ska börja fundera på dödsstraffet?

The post “Vi borde fundera på att införa dödsstraff” first appeared on Opulens.

TA KONTROLL. I filmen ges de unga möjlighet att genom rekonstruktionerna ta makten över sina egna berättelser och återta kommandot från attentatsmannen. Karolina Bergström skriver uppskattande om dokumentären Rekonstruktion Utøya vilken har biopremiär imorgon fredag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Rekonstruktion Utøya
Regi: Carl Javér
Manus: Carl Javér, Fredrik Lange

Redan tio minuter in på Rekonstruktion Utøya bränner tårarna som små nässelblad bakom ögonlocken, och det känns svårt att helt och fullt stanna i kritikerrollen. Men Carl Javérs återskapande långfilmsdokumentär tar ett så pass intensivt och nyskapande grepp om både genre och händelse i sig, att det är omöjligt att inte beröras djupt. Här låter alltså Javér, som tidigare regisserat den lekfullt experimentella dokumentären Freak out om alternativrörelsens födelse vid sekelskiftet, fyra överlevare från terrordådet på Utøya 2011 själva rekonstruera det som hände dem på ön med hjälp av en grupp skådespelarkunniga ungdomar. Spelplatsen är en filmstudio i Nordnorge, där Utøya-överlevarna Rakel, Muhammed, Jenny och Torje med hjälp av vit tejp på det svarta scengolvet likt i von Triers Dogville ritar upp konturerna av de platser de vill gestalta och sedan iscensätter sina minnen med hjälp av de andra.

Resultatet är fängslande och så gripande att det ibland gör fysiskt ont att se. Vi får höra om Rakels så kallade vän som, när Rakel fastnat med kläderna i ett staket och ropar på hjälp medan skotten kommer allt närmare, springer förbi henne med ett ”Sorry, Rakel”. Om hur det känns att fastklamrad i några sjöväxter stå med tårna på havsbotten precis så att näsan kan sticka upp och få luft, samtidigt som kulorna viner över huvudet. Och om hoppet ner i säkerhet där ens storebror väljer att inte följa efter. Men här finns också fina minnen som att efter dådet äntligen återse sin pojkvän, och hur vänliga människor på fastlandet öppnar sina hem för de överlevande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Mer än en gång frågar man sig som åskådare hur de iscensatta minnena påverkar överlevarna, hur frivilligt deltagandet än är och hur kamratlig stämningen än är mellan de unga. Som när Jenny tvekar innan sin rekonstruktion och får fram ett ”Jag vill, men kroppen vill inte”. Eller när Torje berättar att han fortfarande stänger av alla känslor från dådet på Utøya ”som ett maskineri”. Men för oss som får se detta vittnesbörd om den högerextrema terrorns allra fulaste ansikte uppstår ändå en otrolig tacksamhet till Torje och de andra som orkar berätta, hur mycket det än måste kosta på. Samtidigt ges de unga möjlighet att genom rekonstruktionerna ta makten över sina egna berättelser, och genom att själva dirigera skotten genom ljudeffekter återta kommandot från attentatsmannen om så bara för en stund. I effektiv kontrast står det storslagna nordnorska fjällandskapet utanför, där ungdomarna får chansen att pusta ut och reflektera över sina upplevelser.

Som kanske inte av en slump så har det senaste året sett även två andra filmer om dådet på Utöya. I våras hade Erik Poppes intensiva entagningsfilm Utøya 22 juli biopremiär, och nyligen fick också 22 july premiär på Netflix, en betydligt mer actionbetonad historia löst baserad på Åsne Seierstads bok En av oss och i regi av The bourne ultimatum-regissören Paul Greengrass. Kanske har vi under de sju år som passerat kollektivt hunnit bearbeta Breiviks dåd till den grad att fiktiva verk om händelsen nu kan få fungera som nödvändiga påminnelser. För i en tid när två tredjedelar av all amerikansk terrorism kan länkas till högerextremism enligt en studie utförd av nyhetssajten Quartz, finns det all anledning att stanna upp och fundera över vem och vad som utgör det egentliga hotet mot vår demokrati. Glädjande nog har det redan börjat pratas om att visa filmen för skolelever, den kanske viktigaste målgruppen när det gäller att upplysa om och förhindra högerextremismens potentiella framfart. Javérs film lär vara ett effektivt vaccin mot fascistiska strömningar i kommande generationer.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Vaccin mot högerextremism first appeared on Opulens.