BOKBÅL. “Destruktion är det normala i vårt samhälle”, skriver Anders Björnsson som förlorade de flesta av sina böcker i en förmodat anlagd lägenhetsbrand för tjugofyra år sedan.

Bokbål förekommer. Mellan jul och nyår 1999 hade vi en lägenhetsbrand. 85 procent av vårt bibliotek gick upp i rök, annat också. Cirka 100 hyllmeter. Nästan inga rara böcker. Ett arbetsbibliotek. Det som försvann för gott var anteckningar i marginalen, omöjliga att rekonstruera. Resten, kopior av volymerna, gick att uppsöka på annat håll.

Jag var utsatt för kampanj då. Man ville ha bort mig från den tidning, där jag var verksam. Det hela var en smula befängt. Lyckades man avlägsna mig, fanns det ju andra fora. Men ett par dagar före branden blev jag på ett par av landets ledarsidor anklagad för att vara antisemit. Sådant sitter i; det smetar av sig på anhöriga. Brandorsaken blev aldrig klarlagd. Vi var på landet, när eldsvådan kom.

Så man bygger upp ett nytt hem. Skaffar sig ny litteratur, attiraljer av allehanda slag. Det tar ett tiotal år. Så är man där igen, på ruta X. Förvisso: samlingar av böcker, liksom av andra föremål, kan inte vara för evigheten. När jag rotar i boklådor och antikvariat, tänker jag ofta, att det mesta som ges ut aldrig borde ha getts ut. Det ymniga skymmer det ypperliga. Ja, så kan det säkert vara.

Men också tvärtom. Om inte ogräset funnes, skulle inget annat heller kunna växa. Det triviala måste få existera, för att det excellenta ska framträda. Man tuktar, ett urval sker. Samtidigt kan bålet inte vara gallringens främsta instrument, för då – i förintelsen – strök även det livsdugliga, det stryktåliga med. Och omvänt: om kritiken – den granskande verksamheten – fungerade, skulle kampanjer och bokbål inte behövas.

Är detta en villfarelse? Antagligen. Destruktion är det normala i vårt samhälle. Man tar död på byggnader, miljöer, företag, dammar, familjebiblar. Dödstäda har blivit en sport, som tänks göra själva döden mera behaglig, åtminstone för de efterlevande. Det kreativa kräver förödelse, i Joseph Schumpeters bekanta anda. Det beprövade bör helst ruttna, i vart fall omorganiseras.

Den som tänder ett bål borde alltså tänka efter. Är han upprorsman, nedrivare, eller anpassling, systemkonform? När man skövlar en skog, lägger igen en park, när man gör sig av med kanon och kulturarv på våra institutioner – har man då klart för sig, vad som kommer i stället?

Då jag skriver detta, rasslar Amerikauret tryggt från väggen ute på Giresta. Det räddades tillbaka över Atlanten för någon generation sedan. Från San Diego, det Kalifornien som nyligen och återigen härjades av skogsbränder. Och jag tar fram en roman – ett slitet exemplar – av Raymond Chandler, som var så väl bevandrad i detta framtidslandskap men hade sina andliga rötter i den antika kulturen, vid andra vikar och stränder.

Ja, klassiker har strukit med. Vi är alla katastrofernas barnbarnsbarn. Men så mycket som ändå har visat sig – stryktåligt.

The post Den som tänder ett bål borde tänka efter first appeared on Opulens.

ELD. “Ingen rök utan eld”, heter det ju. Iodine Jupiter rapporterar från Flemingsberg om en allvarlig incident.

Det brinner i en industrilokal i västra Flemingsberg med kraftig rökutveckling som följd. Arbetsledaren ber invånarna hålla sig inomhus, stänga ventilation och fönster och aldrig mer komma ut.

The post Viktigt meddelande till allmänheten first appeared on Opulens.

NOTRE-DAME. Den amerikanske ljudkonstpionjären Bill Fontana jobbar just nu med ett ljudkonstverk som skulle kunna hjälpa till att återge katedralen Notre-Dame i Paris dess ursprungliga “röst”, rapporterar The Art Newspaper.

Två år efter den våldsamma branden i Paris försöker han återskapa de ljud från katedralens tio enorma klockor som själva byggnaden “hör”.

Fontanas konstverk ska strömmas nästa år via franska Institut de Recherche et Coordination Acoustique/Musique (Ircam), som är knutet till konstmuseet Centre Pompidou.

– Det är ett fysiskt faktum att dessa klockor i själva verket vibrerar hela tiden, det är som en själ som lever inne i Notre-Dame. Den är inte död, den lever, säger Fontana till The Art Newspaper.

Under sommaren har han klättrat runt i klocktornen i katedralen som just nu är under återuppbyggnad. Fontana använde sina sensorer för att lyssna på den största och äldsta klockan – Emmanuel.

– Jag förstod att jag hörde ljud som förmodligen ingen hört förr och som den här klockan givit ifrån sig ända sedan 1681.

TT NYHETSBYRÅN

The post Konstnär ger röst åt Notre-Dames själ first appeared on Opulens.

BIBLIOTEKSBRAND. Universitetsbiblioteket i Kapstaden har skadats allvarligt av en brand. Dramatiska bilder på eldslågor inifrån biblioteket chockerade studenter, akademiker och författare som har material i biblioteket, skriver The Guardian.

Bibliotekets läsesal är totalförstörd, enligt bibliotekschefen Ujala Satgoor. Även om det inbyggda brandskyddet stoppade elden från att sprida sig till alla delar av byggnaden, är delar av de värdefulla samlingarna förstörda, uppger hon. Exakt vad och vilka blir dock inte klart förrän det är säkert att gå in i byggnaden igen.

“Jag skriver det här meddelandet i en känsla av djup sorg och förtvivlan över förlusten” skriver hon på Twitter.

Det drygt 200 år gamla Jaggerbiblioteket rymmer bland annat ovärderligt material från anti-apartheidrörelsen. En del av detta är dock digitaliserat, skriver The Guardian. I samlingarna finns även illustrationerna till Rudyard Kiplings “Djungelboken” samt kartor, teckningar och insamlade historier från områdets ursprungsbefolkning.

TT Nyhetsbyrån

The post Anrikt bibliotek svårt skadat i brand first appeared on Opulens.

FÖRGÄNGLIGHET. Under sina vandringsår i Europa högg Ivar Lo-Johansson en dopfunt i Frankrike. Han skriver i Asfalt från 1979 om materialet:

”Det var den vanliga normandiska kalkstenen, kornig och lite mjölig i vissa partier, i andra hård som flinta. Något annat slags sten var det inte tal om. Och till något som skulle komma att vara inomhus kunde den möjligtvis duga.

Men av det slagets sten var också de franska kyrkorna, och alla de stolta katedralerna, byggda. Ingen av alla katedralerna skulle finnas kvar efter tusen år förutsatt att man inte oupphörligt lappade väggarna med nyinfogad sten eller med cement. Det gällde Notre Dame i Paris likaväl som den minsta franska bykyrka.

Om man försökt räkna ut hur länge de olika ländernas kultur när det gällde deras byggnadsmonument skulle komma att bli bestående, så skulle Italien med sin marmor och Skandinavien med sin granit komma att vara näranog i evighet. Men Frankrike med sin förgängliga kalksten skulle komma att stå sig slätt. ”

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Ivar Lo om Notre Dames kalksten first appeared on Opulens.

Det är svårt att släppa katastrofen vid Grenfell Tower i London. Som efterspel till terrordåd som drabbat storstäder i Västeuropa seglar en diskussion om ”worthy victims” i regel upp – varför är sympatiyttringarna så starka när terror drabbar Frankrike, Storbritannien eller Tyskland och så ovanliga om de drabbar Kenya, Irak eller Libanon? Jag har själv resonerat i de banorna även om jag så klart vet att huvudförklaringen är en kombination av att fler svenskar har starkare band till vissa länder samt att svenska och internationella medier bevakar västeuropeiska metropoler bättre.

Några saker som slår mig med katastrofen med Grenfell Tower är dock att något liknande säkert skulle kunna ske i utsatta miljonprogramsområden i Sverige och att Grenfell Tower var ett boende för fattiga som låg ett stenkast från det område som var “centrum” för svenskar i London mellan tiden de turistade på Carnaby Street, i Covent Garden eller Camden Town på 1960- till 80-talen eller flyttade till Shoreditch på 00-talet.

Grenfell Tower ligger på promenadavstånd (en dryg kilometer) från skådeplatsen för “Notting Hill”, den där vidriga nittiotalskomedin som hade med Hugh Grant och Julia Roberts men väl inte några ur den svarta och asiatiska befolkning som bodde i området. Lovar att ett gäng vänner som gått omkring på gatorna runt Portobello Road och shoppat eller på klubbar nere vid Ladbroke Grove eller uppe vid Notting Hill Arts Club också sett huset i horisonten. Om man kom ut från Dub Vendor, den kända musikaffären för ska- och reggae, kunde man se huset när man gått några meter.

Det finns ett gäng hyreshus för låginkomsttagare, så kallat “social housing”, i området Kensington och Chelsea. På nittiotalet sänktes standarden på dem när det sparades på renoveringar och skötsel. Grenfell Tower var inte lika gammal som de flesta hus som  såna här lägenheter ligger i, men i samma iver att spara kostnader så valde man icke flammsäkert fasadmaterial för en kostnad av två pund mindre per kvadratmeter – det hade kostat 5000 pund (drygt 60 000 kronor) att täcka fasaden i flammsäkert material.

Den lokale Torypolitikern som är kommunfullmäktigeledamot för Kensington och Chelsea anklagar de fattiga boende för bristen på sprinklersystem. Brunblåa Daily Mail anklagar den boende med etiopiskt ursprung vars kök började brinna för hela katastrofen. Mörkblå Daily Telegraph fokuserar på att anklaga “hard left militants” för att utnyttja vreden. Royal Borough of Kensington & Chelsea har velat få hela området Silchester mellan Westfield och Notting Hill rensat så att det kan gentrifieras, så därför har inte ett jota satsats på att rusta upp i området.

Drottning Elisabeth, som kanske inte är mest känd för sin snabba respons när folket sörjer, var i området mindre än ett dygn efter händelsen, precis som borgmästare Sadiq Khan och Labours Corbyn. Theresa May dök upp vid olycksplatsen en dag efter dem, efter att först ha skickat ministrar utan makt eller ansvar för att synas på plats. May sände in armén efter terrorattackerna nyss, nu säger hon att regeringen ger fem miljoner pund för att stödja de överlevande hundratalet hemlösa. Ingen i regeringen har koordinerat hjälpinsatser än. Fem miljoner pund räcker till att köpa två fyrarumslägenheter i Kensington.

May beter sig som Thatcher direkt efter Hillsborougholyckan 1989 – smyger in när media inte ser, ger minimal kondoleans, pratar noll om ansvar (än mindre om lösningar) och sticker. Efter ord som “disgrace” och “twat” går det bara att tänka på elakare ord. Thatcher fick i och för sig avgå ett drygt år senare, främst på grund av vreden över Poll tax, man får hoppas att May går samma öde till mötes.

The post Regeringens stöd till Grenfell Towers offer räcker till två lägenheter first appeared on Opulens.