KONSTSENSATION. Nyligen såldes ett digitalt konstverk för drygt 500 miljoner kronor. Den nyheten publicerade vi i lördags. Idag kommenterar Ida Thunström den spektakulära händelsen.

Det finns nog roligare saker att bli påmind om än hur kapitalismens långa fingrar är framme och petar i ungefär allt. Maktlösheten inför detta faktum behöver dock inte vara helt förlamande, utan kan istället få en spännande synvinkel ur vilken vi kan vrida och vända på samtidens egenheter.

I 13 och ett halvt års tid har den amerikanske grafiske designern Mike Winkelmann, mer känd som Beeple, varje dag skapat en bild. Dessa har nu satts ihop till verket Everydays: The First 5000 Days, och sålts av det anrika auktionsverket Christie’s för över 6 miljoner dollar. Helt digitalt, med hjälp av en teknik kallad NFT, som fungerar ungefär som kryptovalutan Bitcoin. Jag är inte helt insatt i de tekniska detaljerna, men det hela går ut på att ett digitalt verk inte ska kunna laddas ned av vem som helst, utan bli unikt för den som köper det. Få en digitalt registrerad ägare.

Är det här banbrytande? Oklart. Dennis Dahlqvist (konstkritiker på SVT) tror att saken är en övergående hajp, och jag är benägen att hålla med honom. Som så mycket annat på internet stiger allmänhetens intresse upp och ned i vågor. Svallar fram och tillbaka och visar sig då och då, för att till slut sköljas upp på en strand. På en öde ö någonstans, högst perifert. Men, det här är ändå internet, och den ön har för länge sedan vuxit till att utgöra en hel parallell kontinent. Den spolar man inte bort så lätt. Frågan om huruvida kryptovaluta kommer att få reellt fäste i konstvärldens maskineri är därför avhängigt hur den parallella kontinenten hanteras i allmänhet.

I en tidigare krönika (15 februari) funderade jag över svårigheten att sätta fingret på var ett digitalt konstverk egentligen existerar. Det är tämligen komplicerat att definiera och lokalisera förkroppsligandet av det som till sin natur är den raka motsatsen till fysiskt material. Den kapitalistiska industrin driver, eller är åtminstone djupt förankrad i, konstverket som unikt objekt. Och konsten blev kanske lite väl abstrakt det senaste året. Självklart måste den alltså finna ett sätt att komma undan pandemins krav på immaterialitet, och kreativiteten som kommer sig av ekonomiska ambitioner är, tycks det, outsinlig. Kanske har man nu funnit en fungerande metod? För pengar i sig är en slags materialisering. Även för immateriella pengar kan man köpa mat. Det kan alltså vara så (enkelt), att ett verk existerar när någon betalar för det. Och så länge immateriella pengar är verkliga, är digitala bilder påtagligt existerande när de får ett ekonomiskt värde. Ett digitalt konstverk materialiseras i sin egenskap av köpbar vara. Även när pengarna är lika immateriella som bilderna. Eftersom det går att handla verkliga saker med immateriella pengar.

Ungefär samtidigt har man på Göteborgs Konstmuseum ägnat sig åt att konservera äldre konst, och helt oväntat funnit ett extra Kurt Schwitters verk, lite som en bonus. Ett tidigare okänt (förmodat oavslutat) kollage dök upp på baksidan av den viktiga 1900-talskonstnärens självporträtt. Om man vänder lite på saker och ting kan man alltså hitta riktiga skatter, och det kan också vara värt en slant.

Everydays: The first 5000 days gick till slut för 69 346 250 dollar. Det behövs nog inte så många fler dagar där. Bra jobbat Beeple, uppriktiga gratulationer. Men det känns olustigt att se videoklippet på Christie’s hemsida, som främst visar glädjen och förvåningen hos familjen Winkelmann när auktionen avslutats (online) och det mastiga slutpriset klubbats. Det är som att se en familj vinna på lotto. Inte riktigt rätt kontext för det, anser jag. Då har jag lite mer sympati för lotterivinsten Göteborgs Konstmuseum erhöll när de tittade närmre på det där verket av Schwitters från 1947.

Det är alltså inte särskilt förvånande att jag först råkade läsa fel på Christie’s hemsida där de beskriver Beeples bilder: I meningen ”…his visionary and often irreverent digital pictures…” misstog jag ”irreverent” för ”irrelevant”. Hoppsan.

The post När konsten blir lika immateriell som pengarna first appeared on Opulens.

DECENTRALISATION. Technologies such as 3D printing and Blockchain represent a major trend with growing importance. This is the trend towards technology being used in a distributed, collaborative way, rather than being centrally controlled.

This text was originally published via Waldemar Ingdahls blog

In 2015, this trend was still in its infancy, but could be seen through the ongoing evolution of the Internet through the “Internet of Things” to the “Internet of Industry”. Another name for the Internet of Industry, common in Germany, is “Industry 4.0”.

In this vision, people will be able to study designs, modify them, download them onto nearby 3D printers, and thereby create new goods. This will happen with minimal legal and contractual overhead, due to Blockchain.

These printers won’t necessarily be in people’s homes but will be accessible in the local neighbourhood. For example, in late 2013 the French La Poste launched an experimental trial of a new 3D printing service at a number of post offices in Boulogne-Billancourt and Paris. Items expected to be 3D printed as part of this trial include jewellery, cardholders, and smartphone cases, along with any other item whose design is contained on files brought by users to the post office.

As a comparison for the present status of 3D printing, we’re about the status of the IT industry in the 1970s. The field has its share of enthusiasts and pioneers, along with serious researchers doing serious research. However the field still lacks successful business models, powerful corporations focused on the subject, and full stable infrastructure. These changes lie ahead, building on what the Internet already provides.

The real opportunity here is not only to increase production but to personalize production. Smarter production methods will make better use of resources — improving efficiency and reducing waste — but will also enable the development of new types of product.

3D printers and the wider Industrial Internet are particularly good — even today — at building prototypes. 3D printing makes the process simpler, with improved interfaces to tools for CAD (Computer-Aided Design) and CAM (Computer-Aided Manufacturing). Because prototypes are less expensive to build, there are more opportunities for experimentation and innovation.

This technology will enable an abundance of ideas. It simplifies the flow of data through the production chain, improving communications so that ideas can be applied more easily.

Up till now, the Internet has been great at distributing and levelling out ideas, regardless of where these ideas originated. In other words, it has promoted an equality of ideas. But from now on, these ideas can turn more easily into actual products, used by more people. If anything, this will encourage even more ideas to circulate.

This poses an important political choice. Do we want to strengthen only the present types of production, with centralized corporations having a leading role? Or do we want to take advantage of the Internet of Things and the Internet of Industry to promote new types of collaborative production networks?

Inevitably, there are many uncertainties in how these technologies will develop, so a detailed roadmap is hard to foresee. However, we can already identify some hurdles ahead, which deserve our attention.

One of these hurdles is the current patenting system, highlighted as being in need of reform in an editorial and an article of a recent issue of The Economist magazine. Patent reform has been discussed for quite some time, and it will probably take place by the 2020s. Otherwise, it will be too difficult to innovate and to use technologies that are subject to long-lived patents with a scope that is hard to ascertain.

In fact, the patenting system is already an inconvenience, not only to small entrepreneurs but also to giant corporations such as Siemens that are trying to apply these technologies today. This is because of the excessively complicated web of sticky patents, which prevents companies from streamlining their chains of production.

The 2030s should see the flourishing of the Blockchain technology, opening up new ways of organizing relationships. The need for new relationships applies particularly in less affluent parts of the world, where it is often difficult to conduct even small transactions, due to lack of infrastructure.

It’s similar to the way that the electronic cash systems like M-Pesa flourished in Kenya, where many people were unable to obtain traditional forms of the bank account. That’s why they adopted, instead, mobile phones and a digital currency for financial transactions.

The Blockchain technology takes the same idea further. It provides a registry, acting as a digital municipal authority, verifying people’s identity, in a uniform way. The Bitcoin currency can be seen as a “killer app” for Blockchain, promoting the adoption of Blockchain. It is an encrypted, entrusted registry of transactions.

Blockchain becomes particularly important when the usage of decentralized technologies grows. Without Blockchain, the administrative and legal costs of transactions would be too high. Blockchain will prevent the need for any “lawyer apocalypse” in the 2030s.

In the lead up to 2040, we can expect new combinations of 3D printing, material science, and (perhaps) the nanotech molecular machines described by Eric Drexler, leading to significant advances, with their own new methods of industrial production. It remains to be seen whether individuals will prefer individually customized items, or the output of mega-scale automated factories that operate without any human involvement — factories known as “dark factories”.

The changes described are going to require new types of skill, which will be important for the operation of the new technologies. Further, there will be changes in how business is done. Today’s so-called “sharing economy” is still dominated by corporations like Uber and AirBnB. The corporations involved are making profits by loosening the legal implications of the employment market.

However, the true sharing economy of the future will operate without corporations taking these intermediary roles. Software technologies will operate without the need for corporations to oversee the resulting networks. In some cases, cooperatives will take the place of the corporations. Other cases may involve federations. Blockchain’s ability to verify identities will come into its own.

As a result, different topics will need to be covered in educational courses. We’ll also see new kinds of businesses.

Businesses that rely on doing the same thing again and again will face extra difficulties. They’ll fall behind competitors that take advantage of the rapid innovation enabled by Industry 4.0. That innovation reviews the constant flows of feedback data in the production systems.

The feedback system of today — for example, for both the driver and the passenger in Uber — can be developed in more interesting ways with more sophisticated systems. Full transparency of the rating system will deliver greater insight. Similar transparency of the pricing system will lead to yet more innovation.

Another important implication is the need for governments (such as the EU) to look at “digital sustainability”. This is the concept that ways of using and analyzing data should avoid practices that would only be accepted by users for a short period of time. If users reach the view that their data is being manipulated in ways they didn’t expect and don’t like, these practices will come under social and then legal pressure: they will be unsustainable. Digital sustainability involves the visible protection of the rights of everyone concerned with data flows.

This topic of digital sustainability is going to feature increasingly in public discussion in the years ahead. It’s a relatively new term, read more about it in Characteristics of Digital Sustainability.

The concept can also be seen as a development of Eric Schmidt’s notion “not crossing the creepy line”. In 2010, the then-CEO of Google stated in an interview that “Google policy is to get right up to the creepy line and not cross it”. If Google’s users think the company has overstepped that line, and is intruding too closely on private and personal matters, the company will suffer a backlash. These methods of analysis would be unsustainable (though they may have short-term dividends).

Many current business models are probably unsustainable in the same way: they accumulate users with free services, collect their data, and hope to rely on user ignorance as they manipulate that data in ways the users don’t understand. These business models depend on monetizing insight from that data analysis. But as people become more aware of what is happening, they may become apprehensive, and the business will fail.

This highlights the need for increased transparency, and for new ways of addressing consumer fears.

The EU is already trying to address this topic. The EU Council of Ministers and the EU Parliament are working on a major bill for data protection. One idea discussed is a simple concept of traffic lights, to supplement the lengthy EULA contracts which consumers presently rarely read when they sign up for an online service. A red light would signal to users that they should take a careful look at what an agreement allows an organization to do with their data. An amber light recommends that users should inform themselves. A green light is a signal that users can safely click the “I agree” button.

Without this kind of proactive reform of EULAs, we can anticipate “the big EULA breakdown” in the 2020s. This breakdown will be accelerated by the massive forthcoming data flows from the Internet of Things and billions of sensors.

Without digital sustainability, we face the prospect of a “data deluge” in which people have no clear understanding of what will happen to all the data generated. A data deluge will magnify pressures towards the “tragedy of the commons”, where individuals acting independently and rationally according to self-interest behave contrary to the best interests of the whole group by depleting some common resource (read further in Anarchy beyond socialism and capitalism).

Some companies are already becoming wary of releasing their data with open access. They’re not seeing any benefit from pumping their data into the commons in that way. In contrast, the original spirit of the Internet can be described as the “comedy of the commons”: more users mean there’s more for everyone. That’s an important characteristic to keep as the Internet evolves.

Readers, and the organizations they represent, need to give serious thought to their role in building up decentralized technologies. There are various different ways to achieve services that are decentralized and secure. It’s probably too early for politicians to discuss these topics at length at the present time, but the discussion will increase in the 2020s.

It’s also worth exploring the differences of emphasis of the European “Industry 4.0” initiative and the work of the American Industrial Internet Consortium.

A broader question is: How can we use “the force of the many” in the best way? This has huge implications for our society and our economy. Stated in other words: how can we avoid the madness of the crowds, and turn it into the wisdom of the crowds? Rather than a “tragedy of the commons”, what mechanisms might enable a “comedy of the commons”?

The post The future of Blockchain, 3D printing and other decentralized technologies first appeared on Opulens.

DECENTRALISERING. Kryptovalutor är i grund och botten ett steg i frihetlig riktning. Förvisso finns det problem men kritiken missar ofta poängen med det som decentraliseringen via kryptovalutorna innebär för den mänskliga progressionen. Inte minst eftersom fler människor i  framtiden kommer att kunna samspela utan mellanhänder som banker, företag och regeringar. 

Om du tycker att denna artikel är intressant kan du stödja skribenten genom donationer via
Swish:
0762345677PayPal:
lauvlad89@gmail.comSeeds:
vladlausevicBitcoin:

Sedan början av 2010-talet har kryptovalutor blivit allt mer uppmärksammade runt om i världen. Det tog fart med valutan Bitcoin som uppstod som ett svar på den finansiella krisen i USA under 2007-08 som i sin tur ledde till en global kris. Men idén om kryptovalutor uppstod tidigt, redan som en framtidsidé under 1960-talet som fick ökad aktualitet i samband med Internets tillkomst under 1990-talet.

Till att börja med är det viktigt att förstå vad som gör en viss valuta till “krypto”. Begreppen krypto-, virtuell och digital valuta brukar användas synonymt men det finns grundläggande skillnader. Man kan säga att varje kryptovaluta är digital och virtuell men att varje digital eller virtuell valuta inte är en kryptovaluta. Riksbankens projekt med e-krona är ett exempel på planer för en digital valuta men ingen kryptovaluta.

Det som gör valutan till en kryptovaluta är främst att valutan är decentraliserad, alltså utan styrning eller stöd av en offentlig institution som en regering eller en centralbank . En annan nyckelfaktor är att kryptovalutor som Bitcoin och Ethereum är beroende av hur människor, alltså deras brukare, socialt förhåller sig till valutorna rörande bruk och värdering.

Kryptovalutor är ofta kritiserade av olika anledningar, som genom åsikter att sådana valutor används i kriminella syften. Till exempel när det kommer till sponsring av terrorism och handel med narkotika. Sådan kritik är dock problematisk eftersom även “vanliga pengar” som dollar och euro används för kriminella aktiviteter utan att fler på allvar skulle argumentera att pengar behöver avskaffas.

En rimligare kritik av kryptovalutor är att det finns flera exempel på “shitcoins” (skitmynt), alltså kryptovalutaprojekt som egentligen är pyramidspel eller helt enkelt går ut på att lura människor genom falska insamlingar. Samtidigt är det också vanligt med funderingar om vad kryptovalutorna egentligen är bra för i vardagslivet?

Ett exempel är hur människor idag genom krypto som Bitcoin snabbare och billigare kan skicka pengar till varandra utan att behöva ha ett bankkonto som via Western Union. Andra exempel finns: när människor handlar direkt med krypto eller får betalt för sina insatser genom lön och belöningar. På vissa håll i världen som i Japan finns det idag restauranger och caféer där man kan konsumera varor och betala med just kryptovalutor som Bitcoin och Litecoin.

För att djupare förstå kryptovalutornas nytta och betydelse är det viktigt att förstå dels själva trenden med decentralisering, dels idéerna bakom respektive  kryptovaluta.  Decentralisering är idag en omställande och revolutionerande trend som går ut på att vissa “mellanhänder” som banker med tiden kommer att försvinna eller tappa sina tidigare roller eftersom fler människor kommer att kunna samspela “peer to peer” (P2P) rörande transaktioner.  Till exempel, dagens bankväsende bygger på samspel mellan banker och kunder medan den framtida utvecklingen kommer att handla mer om relationer mellan deltagare/medskapare och communityn.

Den andra viktiga aspekten är själva idéerna och berättelserna bakom kryptovalutor. När det kommer till Bitcoins popularitet beror det mycket på att Bitcoin har flest antal användare jämfört med de flesta andra kryptovalutor. Annan viktig faktor är att bakom Bitcoin finns berättelser eller “hajp” om en global revolution där fler människor blir fria individer medan vissa institutioner som större banker och företag faller samman.

Andra och mindre kända kryptovalutor har sina specialiseringar som i fallet med Skycoin där man vill skapa ett decentraliserat Internet utan censur och ingrepp. Valutan Manna Base har som en idé att skapa ett globalt basinkomstsystem där i princip varje människa ska kunna få en månadsvis basinkomst. Ett tredje exempel är Seeds där valutan har en hel community bakom sig med individer som vill ägna sig åt klimatomställdande projekt samt skapa en grön marknad med demokratisk styrning.

Fallet med decentralisering är också att det underlättar för olika valutor att växa fram för att kunna motsvara olika behov och idéer. I sin tur innebär det att olika valutor kan användas för olika syften som till exempel engagemang i klimatfrågan. Det gemensamma är att valutorna i sin tur genom community-building även leder till skapande av nya marknader och handelssystem där människor kan köpa och sälja varor och tjänster.

Kryptovalutor är fortfarande är en ung företeelse eftersom majoriteten av människor fortfarande primärt brukar “papperspengar” och centraliserade valutor. Men med tiden finns det allt större sannolikhet att fler kommer att använda olika kryptovalutor för olika behov och intressen. På det sättet är krypto en del av en social och teknologisk omställning som innebär att flera av samtidens offentliga och privata institutioner med tiden kommer att tappa sina roller eller försvinna helt och hållet.

The post Kryptovalutorna är storbankernas kryptonit first appeared on Opulens.

FUTURE. Imagine waking up in 2035 with a robot serving you breakfast, your smart house operating by a code and that you are receiving a message about your salary paid in cryptocurrency. Often it is a matter of time before things that are seen as sci-fi today will become a reality tomorrow. Artificial intelligence, algorithms and analysis of different data processes are already influencing our everyday lives and shaping the future. In his latest book, Dr Mark van Rijmenam pedagogically and easily explains such development in “The Organization of Tomorrow. How AI, blockchain and analytics turn your business into a data organization”.

The Organization of Tomorrow. How AI, blockchain and analytics turn your business into a data organization

Dr. Mark Van Rijmenam 

Routledge 

Van Rijmenam’s book is foremost a business book with instructions for entrepreneurs and small-business owners. The book contains basic and instructional information about how to understand and operate with the latest technological trends. If the reader is not familiar with aspects as machine-learning (AI), blockchain, algorithms, tokens, smart contracts and decentralised autonomous organisations, the book offers a very detailed and pedagogical approach.

Nevertheless, what makes the book more unique and sophisticated is that it contains philosophical discussions and futuristic reasoning. As an entrepreneur, but also as a general reader, one can learn about how AI and blockchain are fitting in social and civilisational contexts of human development.

One of the book’s most ground-breaking sentences is that in the future whole companies and businesses will be governed by a code. According to van Rijmenam, the current transformation from later industrial society to a post-industrial society is also driven by a process where we are shifting from computer-assisted work to human-assisted work but also higher levels of human-machine interactions.

After all, as Van Rijmenam’s points it out, the usage of the technology depends on our human construction, sensemaking and interests.  A particular keyword in the book is sociomateriality – regarding how human interactions are influencing the technology and vice-versa.

Sharing is caring where companies must operate as collaborative communities and networks in order to be able to generate incomes and innovate. Plus, as Van Rijmenam’s points out, transparency, inclusiveness and knowledge sharing is also about empowering humans.

Another insightful aspect of Van Rijmenam’s book is that it goes hand in hand with the latest philosophical narratives such as metamodernism. As opposed to post-modernism, the metamodern narrative is focusing on “co-values” as co-creation and co-operation rather than competition and struggle. Therefore, in the book, one will find reasoning why the current blockchain development is going to stimulate new economic trends and behaviours where collaboration is as more vital and crucial comparing than competition.

Sharing is caring where companies must operate as collaborative communities and networks in order to be able to generate incomes and innovate. Plus, as Van Rijmenam’s points out, transparency, inclusiveness and knowledge sharing is also about empowering humans.

Furthermore, according to Van Rijmenam, data is the new oil and he is predicting that in the future as individuals and customers we should both be able to have better data protection and integrity but also to be able to sell our data to companies. In the author’s view, every organisation is in principle a data organisation and the current “centralisation of Internet” via companies as Google and Amazon are going to be a thing of the past.

The next vital step in future development is a “decentralised Internet” where users and community members will have more influence and power. For Van Rijmenam’s, the decentralisation is not only vital in order to reduce and encounter authoritarian trends as in China but also in order to stimulate trust, credibility and openness among our global population.

Last but not least, the book is despite its pedagogical status a visionary one. This is due to philosophical, technological and futuristic reasoning taking place across the book from beginning to the end as when it, for example, comes to how blockchain and “tokenomics” will impact on our lives. As a reader, one can easily get images in a sci-fi sense of how tomorrow’s post-industrial life is going to look like in everything from food security and shopping to transportation and democratic governance. Because blockchain and AI are not only going to revolutionise trust but also our daily living-hood and identifications – including the self-sovereign ones. Therefore, if one is searching for understandings on how the world of tomorrow is going to operate, this is the right book to start with.

The post It’s time for a paradigm shift first appeared on Opulens.