LITTERATURHISTORIA. ”Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia.” Det skriver Mathias Jansson som läst ”Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning”.

Läsa liv: Biografin – en levnadsteckning av Ingrid Elam
Natur & kultur

Litteraturkritikern Ingrid Elam har aldrig varit särskilt förtjust i biografier, men trots det har hon nu skrivit en bok om biografins historia – från de första nekrologerna på egyptiska gravar till dagens populärbiografier över stjärnor som Zlatan och Taylor Swift. För visst har biografin förändrats som genre genom historien, från okritiska hyllningsverk till dagens mastodontböcker som i detalj nagelfar och analyserar varje vägval i huvudpersonens liv.

Det är inte bara kända personers biografier som Elam berättar om – som Julius Caesar, drottning Kristina och Martin Luther King – utan också för mig tidigare okända gestalter som Martha Ballard och Glikl bas Judah Leib. Under 1970-talets feministiska forskning började man lyfta fram de bortglömda och osynliggjorda kvinnorna i historien, som Martha Ballard, vars dagböcker ligger till grund för biografin ”En jordemors berättelse” om en amerikansk barnmorska i slutet av 1700-talet, eller ”Women on the Margins”, som skildrar tre yrkeskvinnor på 1600-talet, bland annat den judiska affärskvinnan Glikl bas Judah Leib.

Andra historiska personer har det däremot skrivits hyllmeter om. I Library of Congress katalog finns runt 3 000 titlar som på något sätt handlar om Adolf Hitler. Många har försökt förklara och ”lösa” gåtan Hitler ur olika perspektiv. Men att skildra en annan människas liv handlar i slutänden om tolkning – vilka källor man använder eller har tillgång till, vad man väljer att betona i en persons liv och utveckling, och vilket perspektiv man låter dominera: det psykologiska, det samhälleliga eller det historiska.

Elam har tidigare publicerat boken ”Romanens segertåg” (2022), och i ”Läsa liv” använder hon sina kunskaper om romankonsten för att dra paralleller och visa på svårigheterna när självbiografin, biografin och autofiktionen ibland flyter samman. Som hon skriver i inledningen: ”Åtskillnaden mellan biografi, historieskrivning och roman är inte alltid tydlig.” Det är som bekant inte alltid lätt att skilja på vad som är fiktion och verklighet när man läser om kända människors liv.

I dag har biografin fått en renässans. Alla kända personer tycks vilja ge ut en biografi – ofta så tidigt i karriären som möjligt – för att berätta om sina ”spännande” liv, och vårt behov av att veta allt om kändisar verkar outsläckligt. Men få av oss reflekterar över biografin som litterär genre och vilken betydelse den har haft genom historien. Ingrid Elams ”Läsa liv” är därför en utmärkt introduktion både för biografiälskare och för skeptiker.

Ingrid Elam är en skicklig skribent, kunnig i sitt ämne och lotsar med säker hand läsaren genom biografins historia, utan att man känner sig bortkommen bland olika litteraturteoretiska begrepp. Ibland uppstår en viss bibliografisk känsla under läsningen, eftersom det är många personer och biografier som hinner avhandlas på drygt 200 sidor. Men det blir aldrig tråkigt – tvärtom lämnar boken en tydlig mersmak. Man vill helt enkelt läsa många av de biografier Elam berättar om.

The post Ingrid Elam – lotsar läsaren genom biografins historia first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Daniel Free lyfter fram och gör en kritisk analys av den före detta EU-parlamentarikern Linnéa Engströms (MP) lite förbisedda självbiografi.

Boken ”Tillsammans var vi oslagbara” (Kunskapshuset Förlag, 2021), har ett snyggt, havsblågrönt omslag med en knölval och författaren själv, Linnéa Engström. I många fall brukar det vara störande att författarens namn är större än titeln på bokomslaget, men här är det motiverat eftersom boken är självbiografisk och författarnamnet speglar innehållet långt bättre än titeln.

Boken inleds med ett starkt förord. Linnéa Engström har ett välutvecklat språk med fina gestaltningar.

Unga, radikala människor som tvingas att slåss mot de äldre och mer konservativa i Miljöpartiet. Det är bilden jag får i mitt huvud av titeln. Det ska ganska snart visa sig att det är en illusion.

Detta ”vi” i bokens titel ”Tillsammans var vi oslagbara” avser inte alls något ungdomsgäng utan Linnéa Engström och Minna Gillberg, en tjänsteperson och spin doctor som Engström träffar för första gången på Restaurang Torget i Gamla stan. Ett utpräglat queerställe, enligt Engström själv. Det känns som en satir, men det är verkligheten.

I boken får vi följa Linnea Engström som EU-parlamentariker under åren 2014-2019. Från det att hon utmanas av tjänstepersonerna runt henne, vid ankomsten till Bryssel, till hennes ”fall” från positionen fem år senare.

Men den här boken är inte bara den självbiografiska berättelsen om politikern Engström i EU-parlamentet. Det är också berättelsen om dottern Linnéa och hennes relation till sin pappa, som är medlem av Jehovas Vittnen och som drabbas av psykossjukdom.

***

En av bokens främsta styrkor är att Engström ärligt och naket belyser maktens spel inifrån. Och skriver om den kamp som pågår mellan EU-byråkratin och dess tjänstepersoner och henne själv som folkvald. Vem sätter egentligen agendan? Och vem har inflytande över tjänstepersonerna runt EU-parlamentarikerna? Det är frågor Engström belyser, men som inte riktigt får några svar, men det är nog så viktigt att hon lyfter fram detta inifrån.

Det är inte en officiell tillrättalagd bild Engström presenterar. Som läsare blir jag först chockad när hon plötsligt skriver om en sexfantasi, men efter reflektion förstår jag att hon bjuder in läsaren att lära känna hela hennes person och inte bara politikern Engström. Det är modigt och utlämnande och gör att man som läsare kommer nära. Det visar Linnéa Engströms styrka och ger henne trovärdighet. Det känns verkligen som om man känner Linnéa och får följa hennes liv i Bryssel och Strasbourg som i en film.

Linnéa Engström tvekar inte heller att använda pennans makt för att svinga ett slag mot sina politiska fiender. Även om jag först tycker att hon går för långt när hon beskriver en förnedringsfantasi om två högerpolitiker. Det är inte så att jag tycker synd om dessa politiker. De förtjänar det. Det handlar snarare om att det hade varit starkare om Linnéa Engström hade förnedrat dem med fakta.

Att Linnéa Engström bemästrar global fiskepolitik råder det ingen tvekan om. Som läsare blir jag överraskad av att det ligger så mycket politik och maktspel bakom tonfiskmackan jag äter. Bara att få den insikten gör det angeläget att läsa Engströms text.

Men när det kommer till jämställdhet och geopolitik sållar sig Engström till majoriteten och hegemonin genom att framhålla patriakats-tes-feminismen och dess slagord snarare än vetenskap och evidensbaserade studier. Det är en ideologi som gör de flesta av dess anhängare blinda för att det finns allvarliga problem i västvärlden avseende barns rätt till sina pappor och verklig jämställdhet. Många gånger är dess förespråkare ovilliga att acceptera att det finns ett alternativt synsätt och att det går att verka för jämställdhet, oavsett kön, utifrån en mer komplicerad analys av makt och där genussystemet kopplas till de ekonomisk-materiella villkoren. Den ideologi hon pläderar för bidrar inte långsiktigt till verklig jämställdhet och trygghet för våra barn, eftersom grundanalysen är skev.

Här utgör Engström alltså inte något hot mot den rådande ordningen och det är även ett skäl till att hon kunde nå den position i EU hon faktiskt uppnådde.

När det kommer till geopolitik är det också förenklad slagordsretorik som basuneras ut i bästa löpsedelsstil. Här har Engström gott sällskap av majoriteten; från konservativa, liberaler och numera även många så kallade socialister. Även om Engström skriver om tiden före det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina så är allt elände, redan då, Putins fel. Alltså en stark idiografisk historiesyn där inget är baserat i materiella villkor eller klasskonflikter. En värld som är svart och vit, där inget är komplext eller mångfacetterat.

Även om Linnéa står ideologiskt långt ifrån sin pappas religiösa tro i Jehovas Vittnen återfinns ändå deras ont och gott-tänkande i delar av hennes politiska budskap.

Det är sannolikt att det är denna förenklingsideologi, inte ovanlig bland många politiker, som får Linnea Engström att framställa sig själv som den förtryckta, trots att hon skjutsas runt i fina bilar, äter lyxiga middagar på fina hotell och i beduintält samt har sexfantasier om män hon ser, samtidigt som maken tar hand om barnen hemma i Uppsala.

Den EU-politiker som kritiserar henne för att hon åker hem för att ta hand om ett barn har förstås hål i huvudet, men kommentaren gör det inte till ett systematiskt förtryck av henne som kvinna, framför henne som förälder.

***

Engströms politiska fall 2019 består i vad som mer eller mindre kan betecknas som en utrensning. Hon betecknar själv processen som stalinistisk.

I tv-serien ”Lenin: The Train” (1988) får tittaren följa Lenin med anhang 1917 på väg mot Leningrad, via Stockholm. Efter att bolsjeviken Radek uppviglat arbetare vid en tågstation under resan och därmed begått ett taktiskt misstag, uttrycker sig Inessa Armand, Lenins förtrogna, så här i tv-serien:

”Jag insåg plötsligt att det var en rättegång [och inte en politisk diskussion]. Radek sa: Jag bekänner, bekänner… varför använde han den frasen? …Ett politiskt misstag är något man medger… bekänner gör man om ett brott, inte ett misstag. Förstår du vad detta innebär…?”

Med historiens facit i hand är tillägg och utläggning om Sovjet överflödig, men nog hade Lenin rätt när han lovordade Armands analytiska skarpsinne.

Så när Engström själv beskriver processen mot henne i Miljöpartiet just som ”stalinistisk” är det med visst fog. Mekanismerna som Armand såg, känns tydligt igen i Engströms fall.

Oavsett Linnea Engströms egen ”skuld” eller ej, som vissa i Miljöpartiet försöker hävda, är det uppenbart att allt inte står rätt till i detta parti, i varje fall gjorde det inte det anno 2019. Det Linnéa Engström beskriver är så typiskt för det som kan kallas strukturellt sanktionerad mobbning. Generella anklagelser, brist på transparens, otydlighet inför möten etcetera och utfrysning. Det är inget att ta lätt på, även om det drabbar någon i maktposition. Mobbning är bland det värsta en människa kan utsättas för och är något som är svårt att förstå utifrån tills man erfarit det själv. Det är förstås en massa dravel som personer i MP lägger fram mot Engström som inte går att ta på allvar, om vi nu får tro henne själv, med ett undantag:

Engström anklagas för att ha anställt sin man för ett uppdrag. Hon försvarar sig med att ”en avgift för en webbsida som Erik [maken] hjälpt mig med hade hamnat fel”. Här blir jag som läsare inte övertygad, oavsett vad som är sant. Varför berättar hon inte mer i detalj? Det känns som att Engström, åtminstone vid tillfället, är lika blind för sin maktposition som när hon äter flådiga middagar och ”läxar upp en” en fiskeriansvarig i Thailand. Hon tycks helt enkelt inte se det principiellt allvarliga i att hon, i sin position och med sina privilegier, vad det faktiskt verkar, ägnar sig åt nepotism. Och om nu anklagelserna mot henne är ogrundade, så är det olyckligt att hon inte mer i detalj lägger alla fakta på bordet för läsaren.

Här framträder ett annat problem med berättelsen och det är att Linnéa Engström inte tydligt klargör sina privilegier. Det får läsaren gissa sig till mellan raderna. Det byggs en stuga, det köps ett hus, det åks på semester och bekostas dyra ögonoperationer. Saker som bara är drömmar för de många av oss som slavar inom offentlig sektor till alltför låg lön.

Några av de viktigaste frågorna i boken lämnas också obesvarade. Hur frånvarande är hon egentligen fysiskt i sina barns liv? Varför låter hon inte man och barnen följa med till Bryssel? Mannen som är läkare borde väl inte ha något problem att hitta ett jobb, eller bli hemmapappa?

***

Trots allt är det Linnéa Engström som själv berättar allt detta. Som läsare inser jag att det är svårt att skilja författaren, politikern och privatpersonen Linnéa Engström åt.

Det är lätt att börja recensera och kritisera politiken och politikern, som jag här delvis gjort, kanske med rätta, men samtidigt berörs jag av henne som privatperson. Om flickan Linneá och hennes pappa med sin psykiska sjukdom. Dessa delar berör ända in i märgen.

Det viktigaste är ändå att Linnéa Engström över huvud taget haft modet att skriva och publicera denna bok och att hon berättar så öppet som hon ändå gör även om det inte är fulltäckande. Det är en bok som ger insikter om EU-politiken som annars hade varit svåra att få.

Om Engströms politik kan man diskutera, men en sak står helt klar och det är att förutom fiskeripolitik, är det en sak som Linnéa Engström utan tvekan behärskar mästerligt… och det är ordet och skrivandets konst.

The post Linnéa Engströms självbiografi präglas av öppenhet first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”En underbar resa” handlar om den världskände fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons liv. Thomas Almqvist har läst boken med stor behållning.

En underbar resa av Sven-Göran Eriksson
tillsammans med Bengt Berg
Mondial

I dag vet alla vem Sven-Göran Eriksson var: gymnastikläraren från Torsby i Värmland, som vann titlar och respekt över hela världen som fotbollstränare. Men vem var människan bakom alla framgångar?

Redan 2013 utkom han med självbiografin ”Svennis. Min historia”. En bok som fick mycket uppmärksamhet men också blandat mottagande och kritik för ”onödigt snaskande i privatlivet”, som det stod i Svenska Dagbladets recension. Så det fanns med andra ord skäl för att skriva en ny och annorlunda självbiografi.

Samarbete: ”Svennis” och vännen Bengt Berg

I ”En underbar resa” berättar han själv tillsammans med Bengt Berg, barndomsvännen och poeten från Torsby, om sitt liv. Boken kom till under åren 2021-2024, då de pratade om fotboll, äventyr och livets stora och små frågor, när de möttes och fikade tillsammans.

”Svennis” blev allvarligt sjuk

I början av februari 2023 fick Eriksson veta att han var allvarligt sjuk och så småningom även att hans tid var utmätt. Berg och han hann ändå få boken färdig i tid, men ”Svennis” fick aldrig se den i tryck, eftersom han gick bort den 26 augusti 2024, en knapp månad, innan den kom ut. ”En underbar resa” är en bok för fotbollsälskare, men kan även läsas av andra, eftersom den innehåller så pass mycket av allmänmänskligt intresse.

Underhållande berättelse

Det är en lättläst och mycket underhållande berättelse om en man vars framgångar aldrig steg honom åt huvudet och som aldrig tappade bort sin värmländska bakgrund. Bengt Berg har skrivit första och sista kapitlet, där han först berättar om deras gemensamma bakgrund i Torsby och hur de lärde känna varandra och blev goda vänner. I slutkapitlet, som han kallar ”Erikssonsgatan”, berättar han om hur ”Svennis” hyllades världen runt under sitt sista levnadsår.

I Lissabon under en av Benficas hemmamatcher 2024 utnämner Berg Eriksson till Kejsarn av Portugallien, två punkt noll. Eriksson var väldigt tacksam för alla hyllningar han fick ta emot under sitt sista levnadsår. Att få vara ”Svennis” reskamrat både framåt och bakåt i tiden blev ett svindlande äventyr för Bengt Berg.

”Svennis” såg nyktert på att han snart skulle dö och var tacksam för allt han hade fått uppleva och menade att livets fanns så länge det varade för honom. Han lyckades se allt det vackra i livet, ända till slutet, enligt Berg.

Början på ”Svennis” karriär

”Svennis” egen fotbollskarriär började i Torsby IF, men han slutade som spelare redan vid 27 års ålder, då han började som assisterande tränare till Tord Grip i Degerfors. Tord Grip skulle sedan följa honom hela tiden i hans karriär som framgångsrik fotbollstränare. Han var hans kollega, rådgivare men kanske framför allt nära vän och hyllade honom som den viktiga person han blev för honom.

Beckham en favorit

Bland de fotbollsspelare som har betytt mest för ”Svennis” genom åren, hör David Beckham till de allra främsta. Eriksson gjorde honom till lagkapten för Englands landslag under sina drygt fem år som förbundskapten där 2001-2006. Han ansåg sig förfoga över ett lag med världens bästa högerfot.

Berättelsen hettar till en aning, när han skriver om tiden i England då hans rörelsefrihet var starkt begränsad på grund av alla paparazzi. Massmedierna förföljde honom och enligt Scotland Yard avlyssnades hans telefon i tre års tid.

”Svennis” hann med många jobb

Vi får en detaljerad genomgång av alla jobb ”Svennis” haft som fotbollstränare, där han kanske trivdes allra bäst i Italien, eftersom hela familjen gillade att bo där. De tyckte om både kulturen och maten. Roma, Fiorentina, Lazio och Sampdoria var de klubbar han representerade. AS Roma övertog han efter Nils Liedholm.

”Svennis”  har verkligen gillat att ofta flytta på sig och byta arbetsmiljö. Om han stannat för länge på en och samma plats, blev han bara orolig. Han blev som en handelsresande i fotboll. Han arbetade som tränare i Sverige, England, Portugal, Italien, Mexiko, Elfenbenskusten, Kina, Thailand, Dubai och Filippinerna. Jobbet som förbundskapten på Filippinerna blev hans sista som tränare.

Han berättar om många människor som han mött och då inte bara fotbollsspelare.

Kärlek och empati

Boken innehåller en hel del intressanta personporträtt. Jag har läst ”Svennis” och Bengt Bergs berättelse med stor glädje och många gånger har jag blivit alldeles varm i hjärtat över all medmänsklig kärlek och empati, som boken faktiskt också ger uttryck för. Det här är en mycket tilltalande berättelse om en ödmjuk och till synes mycket sympatisk människa.

The post Fin biografi över “Svennis” first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den sjätte och sista delen.

Tidigare delar hittar du här.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer det avslutande kapitlet om Cidden och vad som bidrog till att forma honom som människa och poet.

Under publiceringen av Cidden-följetongen har det, vilket vi nämnde förra veckan, hänt saker i hans familj. Den äldste sonen Johan har gått bort efter ett år av sjukdom. Våra tankar går till de närmast sörjande.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Läckeby akademi

Det förekommer inga rituella disputationer i arbetsboden; det finns ändå påtagliga mönster och strukturer. Reglerna bestäms av de tongivande, som är i toppen av en välkänd och väl definierad hierarki, det finns inga lappar fastsatta på anslagstavlan. Men alla känner till reglerna. Fästa som på ett klädstreck med nytvättade och lätt fladdrande lakan.

De samtal som förs är inte sällan lärorika, det är möjligen tveksamt att kalla meningsutbytena för samtal, det är kluvna, atomiserade och hopplösa ord av tanklöshet. Det är sällan någon säger något efter överväganden och aktiva beslut. Många blir svaren skyldiga och kan inte värja sig mot påhopp och elakheter. Tyvärr är det ofta samma personer, som blir utsatta och träffade av gliringar, de är utvalda. Förlorarna kan vara de eftertänksamma, de försiktiga eller de sparsamma, det gäller att hålla masken, att aldrig visa flocken, kollektivet, någon svaghet.

Segrarna är de som inte bryr sig om andras tankar om en själv. Förlorarna blir tysta, inåtvända och låter blicken vila på kyrktornet i söder. En lätt dimma hänger ofta över korset, som är svårt att se, tydligt.

Bengt Arne Andersson är snabb i tanken och slängd i käften, han låter sig inte hunsas, men angriper heller inte ett redan skadeskjutet villebråd. Med sitt sällsynt goda humör och sitt ljusa sinnelag är han en tillgång i arbetsgruppen och alltid omtyckt, han tål skällsord som poetadjävel och elaka kommentarer om frisyr och sexlekar.

Bengt vet från sitt arbete, att allt som går sönder, går inte att lagas. Men Bengt håller emot i svårigheter, han vet var han hör hemma. Nätterna är mörka, men dagarna kan vara mörkare.

Hans skolgång är sjuårig, i det som på den tiden hette folkskola, något annat fanns inte att tillgå, som passade honom, han blev tidigt en del av ett särskilt lärosäte, Läckeby Rör. Där fick han lära sig arbetets villkor och innehåll, vikten av att ta människor på rätt sätt och visa omtanke om andra. Det var många gånger både ett ensamt och enahanda arbete, men det fanns alltid ljusglimtar. Efter en lång dag som bara har trilskats, kan det på den sena eftermiddagen visa sig, att det bakvända fungerar. Men alla dessa tidiga morgnar, när gryningen hastigt störtade in i sovrummet.

Efter en hopplös dag väntade annat, efter arbetet.

Bengt lärde sig att umgås med sina verktyg och då i synnerhet rörtången, men han hade även god tilltro till skiftnyckeln.

Det blev en viktig del, av många, när han skapade sina egna universitet, med lärofäder av högsta kvalitet, det fanns inga arbetsuppgifter, som var betydelselösa och värda att negligera, allt arbete var av vikt. Arbetet blev en viktig del av en helhet, av en särskild värld. Det behövdes ingen facklitteratur för att läsa på om det, det fanns i vardagen och krävde inga seminarier. Eller tjocka uppsatser för att upptäcka.

Arbetet var som en väsentlig del av ett större bygge, en Alma Mater i Läckeby. Arbetet var viktigt för Bengt – han älskade sitt arbete, även om han morrade över det, ibland, när det var krångligt och särskilt arbetsamt. Det fanns för Bengt liksom för alla andra, dagar av både hopplöshet och håglöshet. Men för Bengt fanns det vissa hedersregler – det är en skyldighet att aldrig ge upp. Det gällde även in i sjukdomen och ända in i döden. En stark livsmoral.

Läckeby är universums mitt och förblir det under Bengts hela liv, jag bortser från de första sju åren i Billeberga i Skåne.

Det är möjligt att det är väl stort att tala om universitet, det räcker måhända med högskola, men alla de människor, många unika och udda, som Bengt möter skulle kunna arbeta på ett universitet. Jag tänker särskilt på byggjobbaren Karl Viktor Persson, som får stor plats i Ciddens diktning, nästan en fjärdedels samling.

Karl Viktors funderingar ger Bengt råg i ryggen – Karl Viktor lärde sig tidigt att både kröka rygg och räta spik. Men Karl Viktor lärde även Bengt att vara stolt, säga sin mening och att se rakt fram och inte glo ner i marken på skonosarna och asfalten.

Karl Viktor känner även arbetets glädje – särskilt arbetet med träklubba och stämjärn och högtidsdagar i arbetet, som att brädklä en södervägg i dagsmejans tid. Då glömde han till och med arbetsgivarens klocka, i slutet

av varje arbetsdag. Den verkade stanna och aldrig komma till ett slut. Men det är ändå så tydligt för alla andra – dagen vrider sig runt bygget.

Karl Viktors första bygge var en fågelholk, den fick samma gröna färg som hans fars cykel, sparkstöttingen och gårdspumpen. Det var den färg som fanns att tillgå, det var inte tal om att köpa en ny färg.

Bengt skildrar med närhet, närvaro och klar blick, alla de människor, som han möter.

Han tar fasta på flagor av ord, låter deras krökta tankar bli lite rakare och enklare. Kraftigt ogräs rensas bort. Av allt det som han ser och hör omkring sig i sitt arbete skapar han i omedelbarhet och avkläddhet sin egen poesi. Alla de människor som finns nära honom bidrar till hans eget liv. Att forma det. Han behöver aldrig vara ensam i ömhetsmarker.

Det är de små tingen, som är de stora i tillvaron, i världen. Bengt märkte de små sakerna, de obetydliga, de bagatellartade. De gick många andra förbi, ingen lade vikt vid dem, ingen såg dem.

Bengt både såg dem och kunde klä det han såg och hörde i ord.

Detta är särskilt synligt i hans förhållande till naturen – till träd, blommor och växter – allt kring Bengt, deltar i ett organiskt samspel, ett dynamiskt skeende, en rörelse. På så sätt är han känslig för förändringar, han ser när naturen skiftar färger, han ser när vårtecknen visar sig i det särskilda ljuset och känner när jordens dofter ändrar sig.

En vårdag i mars ligger det kvar snörester, men även den första blåsippan tränger upp ur jorden och skyddar sig med sina hjärtformade blad. Alla får lära sig stå ut med vårens lynnighet.

Någon talar helt enkelt om lögnaktighet. Först kommer viporna, efter kommer lärkorna. När den första lilla starflocken landar i äppelträdet, då blir det tyst på bygget – hammarslagen upphör, liksom den monotona transistorradion.

Alla uppmanas lyssna på stararnas sång. Det är regelmässigt, den 12 mars.

Allt blir annorlunda med våren – ljuset går över fälten och vinden går i gräset. Våren hinner inte göra sig färdig, förrän sommaren tränger sig på och vallmon kommer med ordet återkomst.

Tänk, så är det med mycket – det blir aldrig färdigt, det är som det skall vara.

Sommaren är tidigt vacker, det går bara att tänka på körsbärsträdets högtidskläder.

Redan i augusti kommer höstkänningen, den sys i stygn efter stygn – himlen blir orolig, det drar in åskfronter och stormskyar. Ljuset är annorlunda, från silvervitt till vitgrått.

Bengt Anderssons naturpoesi är lätt att förstå, han skriver med en självklar och enkel auktoritet, det finns en vila och ro i hans ord, ingenting är rastlöst och oåtkomligt. Det finns ingen språklig överbyggnad eller svårgripbar ornamentering.

Det är lika klart som när mor Anna kallar in Bengt till mat och mörker.

Bengt kallar sig inte gärna poet, det ordet kan ställas framför, i vägen, det kan vara för högtidligt och pretentiöst för vanligt folk, han kallar sig gärna, det han är, rörmokare eller lite svajigt för rörkrökare, han använder inte ordet rörmontör.

En rörmokare rör sig fritt på stora byggen, i sunkiga tvättstugor och ostädade grovkök. En gång i tiden var det ett tungt, ansträngande och smutsigt arbete, då man grävde i gatorna för kommande avloppsledningar. Ordet mocka har just med det att göra – ett ansträngande och tungt arbete.

Det finns vissa scener, som dröjer sig kvar i tankarna. En handlar om Bengts besök hos sin mormor i Skåne, de går varje vecka fram till samhället, mormor ska sälja ägg till handelsmannen Erik Olsson, en särdeles god människa, som hjälper mormor på olika sätt och låter henne handla på bok, skriva upp varorna och betala senare.

Vid Jennys enebacke börjar mormor tala om sina bekymmer med morfar och för sin yngste son Ove, som nu arbetar på gjuteriet, men ovanan av fysiskt arbete gör att både

händer och armar får omfattande brännskador. Mormor stannar ofta, hon är trött, det blir långa sträckor av tystnad, mormor har glömt att ta sina mediciner. Då blir det särskilt, säger mormor, det blir svårt med orden och grus i tankarna.

En vilsen harunge sitter mitt på vägen, den flyttar inte på sig, Bengt vill ta med den hem till mormor, men hon säger att harpalten har det bäst här, mamman är inte långt borta.

Mormor sjunger en sång för harungen, om en liten viskande fågel, det är svårt att höra orden. En lätt vind träffar mormors ansikte, klockan är fem när de är tillbaka, hönsen ska ha sitt, grisen kokta potatisar, snart ska de gå till Börje Rasks familj för att äta kvällsmat.

Morfar ska inte följa med.

Det finns en sak, som Bengt aldrig glömmer, när han går fram till byn med äggen tillsammans med mormor. Det är värmen från mormors hand. Den känslan försvinner aldrig.

Bengt och mormor var aldrig ensamma, alltid fanns Gud närvarande, särskilt vid kvällsbönen och psalmsången – Bengt lärde sig snabbt Gud som haver barnen kär och Tryggare kan ingen vara.

Mormors Gud ingrep även i det dagliga livet, mormor kunde efter råd och anvisningar, ändra sig löpande, lägga till, dra ifrån och korrigera sig själv.

Bengt tyckte inte om detta skiftande och fladdrande, men mormor säger många underliga saker, som att ingen i släkten skriver dikter, själv har mormor egenbroderade väggbonader med vackra ord, ord som Stillsamt som morgondimma eller Där uppe lyser månen.

Bengt förstår redan då att mormor ser, hör och upplever på sitt eget sätt.

Mormor tar inga svordomar i sin mun, det starkaste hon använder är Kattsingen och då är det nödläge och risk för att topplocket går. Mormor fördömer aldrig andra människor, hon är förstående och förlåtande, hon säger ofta att var och en är annorlunda, var och en lever annorlunda och var och en dör annorlunda.

Mormor gråter alltid när hon talar om sin bror, Karl-Erik, som långa tider vistades på ungdomsvårdshem och räddningsinstitut.

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 6 first appeared on Opulens.

ANTOLOGI. ”Sammanfattningsvis utgör ”Ett berg av liv” ett genomtänkt Stig Larsson-porträtt med stretig charm.” Det skriver Bo Bjelvehammar.

Ett berg av liv
En bok om Stig Larsson
Redaktörer/Kristofer Flensmarck & Andreas Holmström
Bokförlaget Daidalos

I en essäantologi skriver Sinziana Ravini, Fredrik Nyberg, Mikaela Blomqvist, Andreas Holmström, Victor Malm, Carin Franzén och Joni Hyvönen om Stig Larssons författarskap.

Det är texter om romanerna, dikterna, pjäserna och filmerna. Allt i avsikt att fördjupa och vidga bilden av Stig Larssons skrivande under fem decennier.

Det finns mycket att säga om Stig Larsson. Några talar om SL, andra om Stig och åter andra om Larsson. Många har synpunkter på hans skrivande, hans person, hans åsikter i både känsliga och okänsliga frågor.

Det finns en sak att säga om detta – alltsedan romanen ”Autisterna” från 1979 hör han till Sveriges viktigaste författare. Sinziana Ravini gör en högst personlig tolkning av just den romanen och den nära alliansen med postmodernismen; vad den är, vad den har för mening och dess innehåll. Den utgör en av de starkaste i essäerna i samlingen. Därtill är den på ett välgörande vis befriad från akademisk ängslighet. Denna ständiga rädsla att säga vad som anses rätt och riktigt, att formulera sig utan klander – eller vara så nära rätt och riktigt som möjligt.

Stig Larsson och mytbildningen

Stig Larsson bidrar själv på ett utlämnande sätt till att skapa och upprätthålla mytbildningen kring mannen på Lilla Essingen. Så skapas polerna briljant och primitiv bredvid egenartad och infam. Men det övergripande är att Stig Larsson måste ses som absolut viktig och tongivande.

Antologins redaktörer klargör

Bokens redaktörer åskådliggör i samtal med Stig Larsson en påtaglig förskjutning i hans ställningstaganden och åsiktsströssel. Han har med åren blivit både mera undanglidande och mera försiktig. Detta är avsnitt i antologin som fyller ut luckorna i bilden av Stig Larssons författarskap.

Victor Malms eleganta essä

Ett särskilt omnämnande ger jag Victor Malms essä om diktsamlingen ”Natta de mina”, dels för den stilistiska lättheten och elegansen, men även det stora kunnandet. Väl att märka har ju Victor Malm ägnat åtskilligt utrymme i sitt avhandlingsarbete åt just Stig Larsson.

Antologins till innehållet starkaste essä

Den inledande essän av poeten Fredrik Nyberg är den med starkast innehåll.

Han belyser där på ett övertygande vis hur Stig Larsson snarare fungerar som redskap än som upphovsman i sitt skrivande. Stig Larsson vet nämligen aldrig vad som ska hända i hans böcker. Han skriver för att ta reda på det och efteråt tycks verken honom faktiskt främmande.

Sammanfattningsvis utgör ”Ett berg av liv” ett genomtänkt Stig Larsson-porträtt med stretig charm.

The post Antologi fördjupar bilden av Stig Larsson first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den femte delen.

Tidigare delar hittar du här.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens barnbok, ”Hugo Fjäderben”. En bok som gjordes i samarbete med yngste sonen Martin som också är poet och nu håller på att sammanställa sin tredje diktsamling.

Under publiceringen av Cidden-följetongen har det hänt saker i hans familj. Den äldste sonen Johan har gått bort efter ett år av sjukdom. Våra tankar går till de närmast sörjande.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Hugo Fjäderben
– En barnbok från 2012

Cidden tyckte om att skriva för barn och unga, så kom den sanna sagan till om Hugo Fjäderben, med åren en stilig och färgstark tupp, född 1994, i januari. Han blev ruvad och kläckt fram intill värmepannan, där shunten fick styra.

Först var det en ynklig och klen kyckling, som vid ett nöddop fick namnet Hugo Fjäderben, men dagarna gick, med liv. Hugo drack vatten, åt korn och bodde i en gallerbur, annars hade den elake katten Svante Propp ätit upp Hugo. Hugo gav små pip ifrån sig, han kunde pipa och tjabba som en gråsparv, inte mycket till ljud för en blivande tupp.

Men han blev mer och mer aktiv, han lärde sig både flyga och hoppa och ta för sig av det som fanns på bordet, både av smör och rester i kaffekoppen.

Dessutom började han bli sig själv, med egna färger och egna favoritplatser, ibland bodde han i en sko, ibland i en gulrandig kofta, han lämnade från sig klickar av skit, lite varstans.

Hugo förlorade så småningom sina kyckling- dun, fick fjädrar mest i svart, men en tå blev brun, det var svårt att tänka sig, att han en dag skulle bli både ståtlig och med färgglans.

Men det var en oviss tid innan dun blev fjädrar. Hugo verkade själv förvånad, både över sin kropp, som blev tyngre och tyngre och över sin fjäderdräkt, som fortfarande sökte sina färger. Hugo hade sina egenheter, han tyckte om att sitta i håret på folk, han såg det som en boplats, där han kunde vila. Han måste vila för att sedan orka springa runt och runt, ingen var så nyfiken som Hugo Fjäderben.

Han tyckte mycket om pianomusik, både vals, marsch och foxtrot, han bara njöt stilla eller rörde sig med musiken till egna ljud.

Hugo växte, när han var åtta veckor, var han fyra hekto tung och femton centimeter lång.

Den nionde maj är en stor dag i Hugos liv, det sa inte klick, men väl kuckeliku. Hugo möter sin kärlek, Elvira, inte bara i lycka och med daggmask, utan även efter en tid kommer en ny kyckling och nya pip, pip.

Alltså en sann historia av Bengt Cidden Andersson med illustrationer av Simon Leijnse, som tillsammans med Martin Andersson gjorde texttillägg och viss bearbetning, av det i stort sett färdigliggande manuset. Martin ställde frågor till Cidden och de gjorde slutet tillsammans.

Hugo Fjäderben lever vidare och det finns en fortsättning i Hugos anda – för nionde året ordnas nu (juni 2024) en musikfestival i Kåremo, mellan Kalmar och Mönsterås. Allt till Ciddens ära och minne, arrangeras detta hemma hos Johan Andersson och Annemi Åkerklint. Johan är dessutom Ciddens son och den som gör hästarbetet med musikfestivalen, tillika är han medlem i Kurt Olvars Rebeller, det är även hans bror Martin Andersson.

Varenda krona som kommer in går till Barn- cancerfonden.

Festivalen kan locka tvåhundra besökare och pågår i dagarna tre, trettiofyra band kommer detta år och det gör den till en av landets största punkfestivaler. Flera av banden har säregna namn som Rövsvett och Småjävlafötter.

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 5 first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den fjärde delen.

Tidigare delar hittar du här.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens dikter från 1991, ”Hela bollen ska ligga still”. Den bok som blev hans stora genombrott.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Hela bollen ska ligga still – dikter från 1991

Fotboll handlar inte om ett ljumt och tillfälligt intresse hos Cidden, det är en passion, det handlar om liv och död, fantasin skapar egna världar bortom Läckeby GoIF:s hemmaarena, Åbyvallen. Ut i stora världen.

När Cidden mötte Nacka och berättade att han spelade i Läckeby, kom de stora orden från Nacka – då är du snart proffs, grabben. Nacka skrev sin autograf och bad ett par lagkompisar göra detsamma.

Cidden förstod.

”Nacka kroppsfintade

när backen vände på löparbanan låg bollen i nätet.

Är det inte svårare än så att bli fotbollsspelare?”

Födelsedagspresenten när Bengt fyllde 7 år är så närvarande, att det känns in på kroppen, det räcker att klämma lite lätt på den eller lukta på den på väg med tåget till Skåne för att hälsa på mormor.

Allt handlar om en fyrans gul fotboll med snörning.

Cidden skyndade sig när han kom fram till sin kompis Ingmar, det skulle ordnas en landskamp i straffar mellan Sverige och Danmark. Plötsligt studsade inte Ciddens boll, hål på blåsan och så sprang Ingmars hund Terry i väg med trasan. Cidden grät.

Platt som en gul basker låg födelsedagspresenten.

Nu måste jag nämna min hembygds cykelmakare Marvid Persson, som ett otal gånger hjälpte mig med min fotboll. Det som för det mesta krånglade var innerblåsan, bläran på skånska, den var tillverkad av rött gummi och försedd med en ventil för anslutning till en pump.

I vissa fall används detta innehåll som uttryck i Skåne även som benämning på en liten gosse – pågablära. Jag har aldrig mött någon ytterligare person med namnet Marvid i Sverige. I Danmark har jag mött en, vid Limfjorden, men det var en kvinna.

Marvid Persson hade en mycket god vän i Einar Jönsson, som var trädgårdsmästare. Einar stammade och talade osammanhängande, men de två förstod varandra väl. Båda bar huvudbonader med en originell variation och en udda färgsättning. Alltid något nytt på huvudet. De gick på fotboll tillsammans, Einars son Blomman spelade i A-laget, han spelade vänsterback och var svår att ta sig förbi, han var inget rundningsmärke. Blomman hette egentligen Lennart och hans syster hade ett ännu vackrare namn, Ulla von Rosen.

Detta var en parentes om innerblåsan till min läderboll. Jag har inte nämnt Gunnar Skosse, skomakaren som sydde samman nya läderremsor på min boll. På en industriliknande röd symaskin. Gunnar stod och gjorde arbetet. Men alla tre kommer tillbaka i min berättelse

Ett år senare värvades Cidden till Milan, övergångssumman var en Loranga och ett stort Toy; framgångarna lät inte vänta på sig, efter varje mål sprang Cidden mot mittcir- keln, Liedholm klappade om honom.

”När Roma slog avsparken skrek morsan att det var mat.”

Naturligtvis drömde Cidden om att få dra på sig Läckebys gula matchtröja, men mest hade han drömmar och en stor längtan att komma till VM – final, vi skriver år 1958.

Gång på gång satt straffsparken i krysset.

”En eftermiddag blev jag världsmästare sjutton gånger.”

Vintern hindrar alla från att träna med boll, men plötsligt ligger bollen på mittpunkten likt en första vitsippa om våren.

”Då är det för sent

för våren att ångra sig.”

Ibland tränger verkligheten undan fantaste- rierna, om det inte går att bli bäst i världen eller spela i allsvenskan, då räcker det att besegra Bäckebo, Möre eller Påryd. Så ser det ut efter de reviderade planerna.

”I alla fall spela i Läckeby div 6 södra Möregruppen

eller B-laget söndagar klockan 11.”

Det är viktigt att hela bollen ska ligga still vid straff eller frispark, detta tillsammans med andra Ciddeniana har gjort denna diktsamling till Ciddens mest omtyckta lyrikklunga.

Många har citerat dikterna – från ministrar och uppblåsta fotbollspampar till vanligt folk.

Det är påtaglig magi kring alla orden – läderkulan, målstolparna, sidlinjerna och mittpunkten. Det är inte själva spelet som är i centrum, det är drömmarna och de storslagna tankarna.

Och det envisa spelet på en sur boll, samma tillslag gång på gång, mot en vägg eller en garageport och så föreställningen om vem man var – Gunnar Gren eller Nisse Liedholm

Med en sparsmakad, nyenkel stil med charm får vi följa med på resan in i fotbollens värld, han fångar med direkthet och vardagsnärvaro spelet både på och utanför plan. Han når inte sina drömmars mål, att bli fotbollsspelare, han blir rörmokare, han blir poet – det är vackert så. Och han blir redigt framstående på poetiska dribblingar.

Möjligen tänkte Cidden framåt i tiden på en ny karriär, att en gång bli tränare, uppklädd i slips och kostym och avspänt rökande på lagledarbänken. Möjligen berodde rökandet på nervositet.

Som alltid uppmärksammar Cidden det som inte andra ser, små pikanta detaljer eller några förflugna korta ord, som manar till skärpning som detta med att komma igen och bruka allvar. Kämpa till den sista blodsdroppen, alltid ge sitt bästa och inte vika ner sig. Det är inget tillstånd med njutning och bollglädje, det är snarare en fråga om en kamp, en strid utan glamour.

Allt handlar ofta om krossade drömmar och brustna illusioner. Det handlar inte sällan om förlorarens bekännelser och tillkortakommanden och vresigheten efter förluster. Något som går ut över annat.

”först hamnade skiftnyckeln på huggkubben sedan hivades den bort från vedbacken

mot förgängligheten

i den täta nässeldungen”

Det känns tungt efter en förlust – solen går ner, en sval kvällsvind far förbi och en nässelfjäril slokar med vingarna i vägkantens väddar.

Det gäller att träna hårdare. Att sätta straffsparken mera precist i krysset och skruva frisparken på ett bättre sätt, så att målvakten blir chanslös. Så det blir en omöjlig boll att klistra.

Det går mot kväll, den friska luften strömmar in, svarta fåglar flyger in från klöverfältet, det är länge sedan allt förändrades, när våren exploderade i sommar.

Mormor och Bengt sitter under det stora trädet, utanför muren, de lutar sig mot en vägg av fågelsång.

Så kommer nya ord.

”räven är regnhärjad syrenbersån är vit och lila

en sjukdomsprojektil dödade hönsflocken kvar finns missilrester

kraterslänter sprickan vidgas det går att ana skisser av ansikten utkast till hem

många går för sig själva i minnesjorden

i skymning i dunkel”

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 4 first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den tredje delen.

Tidigare delar hittar du här.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens elfte diktsamling.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Karl Viktor Persson och andra byggjobbare

– dikter från 1990

Detta är Ciddens elfte diktsamling, den är utgiven på bokförlaget Alba, omslagsteckningen är gjord av Ebbe Eberhardson. Det är en klunga dikter, som omfattar sjuttio sidor, på baksidan finns ett foto på en leende och ljus Cidden, ett foto av Bengt W Johansson. Det är en samling dikter av både ljus och energi. Cidden är här noggrannare med orden, mera precis och tydlig, utan utfyllnad och strössel. Det märks av ett redaktörskap.

Bengt Arne Andersson känner arbetarnas tankar, känner de rätta orden för att tala om tips, sätta namn på olika arbetsmoment eller bara slänga käft. Det är ett gruppspråk, som han helt behärskar, i det förenar han kärv humor med ett underfundigt allvar. I flera dikter finns en öppen samhällskritik, inte inlindad, utan orden kommer rakt i ansiktet, tydliga och enkla.

Allt med precision, bredvid kraftfull energi.

Ibland sänker sig ett arbetets vemod över orden, det går inte att se allt det vackra runt omkring sig.

”Frostmannens andedräkt har svärtat ringblommorna försilvrat takpappen.”

Karl Viktor Persson, död 1988, är central- figuren i diktsamlingen, han får elva egna diktstycken, funderingar, reflektioner som minnesbilder.

Han har ägnat ett helt liv åt att bygga, han började tidigt att räta spik och kröka rygg för kapitalet, han var född 1903. Det handlar om rejält och ordentligt kroppsarbete, inte några billiga och slappa joggingturer i pannband. Samtidigt drömmer Karl Viktor sig tillbaka, till gamla tider, när folk satt upprätt på sadeln, ingen höll käft och glodde ner i asfalten.

Och han minns med tydlighet de ljusa stunderna i arbetet.

”Att brädklä en södervägg

i dagsmejans tid.

Ja…

Dom få dagarna har jag vikt ihop likt en spetsnäsduk

och lagt i bröstfickan på min blåblus mellan snusdosan och hjärtat.”

Nu är det gemensamma tänkandet att göra ett gott arbete det, som regerar, att aldrig ge upp den idén, även om det vissa dagar smådjävlas lite, det hör till; efter en god arbetsvecka känns det skönt att ta på sig nytvättade blåkläder, beundra knapparna i blåblusen och njuta en stund. Efter en dag händer det märkliga – allt saknas, både cementblandare och hammarslagen. Men visst kan du ha kvar dina drömmar, som att göra rönnbärsgelé.

Det kommer dagar, när de gamla orden inte duger, det kommer nya, som bara spränger sönder huvudet. Du går ut genom de gamla dörrarna, går in genom nya och går in i en ny framtid.

”Det finns dagar

då jag skulle vilja kasta verktygslådan i något bottenlöst.”

Dagar av håglöshet och likgiltighet.

En stund står du framför den nya tiden, du får klara dig själv, du kan inte längre hålla mors hand. Mor hörs i osynligheten med bruten röst, bruten i sorg. Hon har på finhatten, den med silvernålen och fågelfjädern, färgerna är så tydliga.

Rösterna är ensamma och tomma som ekon, bokstäverna är annorlunda och alfabetet är främmande.

Ett envist åskväder klär himlen i mörkblått, solen anas bakom och gräsens vippor darrar i skymningsljus.

Det bortflyende ljuset belyser för ett ögonblick de nedfallna äpplena i trädgården.

Mörker som i avgrunden.

Bredvid Karl Viktor Persson finns det andra byggjobbare, som Hilmer och Mats och Ivan Karlsson, som hyllar tystnaden och så bodtomten Ingvar, som alltid finns tillhands för andra.

Och några ting finns kvar dag efter dag, från den tidiga morgonen till den sena kvällen.

”Sverige vaknar rörtången gäspar

arbetsdagen ännu outforskad.”

Ivan Karlssons mode är sparsamt. ”En näve 4” spik

i vänstra blusfickan.

En näve 3” spik

i vänstra byxfickan.

Då är man klädd!”

Ivan ser sig omkring, när det är helg, med sin Elin cyklar han ut i världen, i nytvättade blåkläder firar han helg. De cyklade långt, upp mot sju kilometer, på småvägar för att slippa biltrafiken. Det är alltid bra att se något annat. För att sedan med större nöje återvända till den rymliga fåtöljen.

Och då minnas näktergalens korta sångstrofer

och ana flaxandet i buskaget vid bäckfåran.

Ivan fick frågan, om han önskade sig något mer av livet. Han svarade nej på den frågan, det räckte med arbetet och cykelturerna.

Han såg inte fram emot något annat särskilt. Han tyckte liksom det räckte, så. Men Ivan blev glad åt överraskningar, när han fyllde sextio, kom poeten med en minnesvärd dikt. Senare blev Ivan osäker på vad egentligen en minnesvärd dikt är. Men Ivan minns en annan minnesvärd stund, när han var hemma hos sin arbetskamrat Hilmer och hur de satt framför hans öppna spis, de satt tysta länge och bara glodde in i elden. Ivan försökte hålla ordning på lågorna och så talade de två om sina gemensamma minnen, men de förirrade sig ofta in på bakgårdar, utan lyktor.

Ivan berättade gärna om furan, som först växte i hundra år och sedan blev den en väggbräda i ytterligare hundra år.

Hilmer tog ner en bild från väggen, berättade vilka som var på bilden, det var en bild från Carl Larssons hus och en blåsippslund.

Ivan säger ingenting, men han tycker inte om bilden. Om idyllen.

Kunskaperna går vidare till nästa generation, sonen berättar när han följde med sin far Gottfrid Axelsson, till skogen för att välja ut och fälla ett träd, det kunde gå en hel dag, innan han bestämde sig för ett träd. För fönstervirke krävdes något särskilt. Det gällde att inte ge upp sökandet, att inte ge upp var alltid en skyldighet.

”Årsringarna skulle ligga tätt samman som bladen i bibeln.

Ett bra fönsterträd har växt sakta genom

stormens vita nosring.”

Ett arbete är en gemenskap, att känna en tillhörighet, en trygghet med andra, att se andra, att lyssna på varandra. Att visa respekt och vara till hands, att vara ett stöd i svårigheter.

Så ska det vara, vi ska vara nära varandra, tala i samtalston, inte gorma och skrika på avstånd. Närhet ska regera, liksom närvaro och vi ska se förändringar och nyansskillnader i människors ansikten.

”Ögonkontakten

är den säkraste armering i det brobygge

som ständigt pågår in i nästa dag.”

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 3 first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den andra delen. 

Del ett hittas här.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens första diktsamling.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Gräs och vindruvor – dikter från 1978

“Maria du är ensam i natt ta på dig en kappa

och följ mig ut i regnet.”

Detta är de tre första raderna i Ciddens egenutgivna första diktsamling.

Lite längre fram står det:

“Att säga dej orden jag älskar dig Maria

skulle aldrig falla mig in Nej-

dom orden är så helvetes slitna Men-

jag ska hitta andra ord”

Det säger mig att detta är Bengt Cidden Anderssons första diktsamling; den förefaller ha tillkommit under en längre tidsperiod, det finns ingen tydlig tematik, möjligen skulle det vara livets elände, lidande och skuggsidor.

Det går bara att känna en stor längtan vid läsningen till ett rent vatten att skölja ansiktet med eller att med en träkåsa från en vresrot dricka vatten ur en silverkälla. Mest finns det sunkiga vatten.

Bengts senare vana att säga saker på ett rättframt och öppet sätt, finns inte här. Det saknas inte helt, men det är inte vanligt. Orden är inte öppna, läsaren bjuds inte in, det är som låsta hus, med stängda fönsterluckor.

Språket känns igen när Bengt skriver om hälsingebonden och spelmannen Ebbe Pålkar och hans dotters nässelbrända kropp. I den och liknande dikter, går det att ana det som senare ska bli Bengts signum, de varma och ömsinta personporträtten och de små detaljernas storhet och styrka.

Och Ciddens stora förmåga att fånga något, som människor känner igen och förstår.

Men nu finns det stappliga ojämnheter både

i språkets form och innehåll.

I dagboksliknande blad fångar Bengt vardagen på ett fint sätt – en svag rörelse, ett kort avstånd eller ett knäppande i väggarna ger en hel dikt.

”Mellan månen och mig hänger en lånad spetsgardin.”

Men det finns i denna verklighet en varsamhet och ett tyst viskande för att inte störa, det kommer få ord från en snötyst mun. En känsla tar över av ensamhet och ett inlåst tillstånd, det är mörkt och tätt.

Den första avdelningen i samlingen är tillägnad Maria, stundtals är det en öm kärleksförklaring; men Marias svåra liv tar över, ett liv av övergrepp och sorg, av köld och regn.

Maria är stark, hon orkar besegra det mesta, hon orkar en dag och en dag till.

Men hon är ofta ledsen och gråter. Hon ses ofta vid stenbrottet med vattengraven, hitom det lilla berget och det uttjänta krossverket.

Även den andra avdelningen, Trasdockorna i den ändlösa natten, präglas av ett mörkt vemod; det formar ett mänskligt landskap

i död och förfall, människors kroppar är i upplösning, fulla av sår och var som rinner. Natten tar aldrig slut, mörkret viker inte, människor överlever genom förnekelse och genom att iklä sig masker och umgås med nyttiga vanor, det är ingen liten sak. Men det är ingenting som skapar uttryck, inte heller skrivs det historia, det mesta förblir oskrivet och blankt.

Alldeles på slutet av diktsamlingen får vi möta en dysfunktionell familj, där barnet antingen gråter eller är tjurigt, ingenting är roligt.

”Sagan är skitdålig Dagen är för lång En tand är lös Flugorna hopplösa.”

Det finns bara en sak att göra, att vara tyst,

gå och lägga sig och sova gott.

Det är ord bortom spår och avtryck, möjligen finns det morgonen därpå rester av snigelslem, när det lätta regnet faller och vattnet söker finna sin väg. Och där lyser skrivarlampan varje tidig morgon och varje sen kväll när skymningen rör sig mot natt. Sökandet efter de undangömda orden och tankar att följa med på en flygtur tillsammans med de två ungkråkorna, som flyger och spekulerar inför nästa nedslag.

Några hastiga minnesanteckningar inför nästa morgon. Plötsligt förvandlas allt, klockan är fem, träning som vanligt, mot kvällen kom regn.

Cidden hade aldrig några tankar på att göra karriär, att komma upp sig eller på något sätt lyckas i livet, han ville bara leva. Med rörtången, orden och musiken; den heliga treenigheten.

I skrivandet låter han dagens samtal fortsätta, han tänker tillbaka på orden i möten, på berättelserna på väg från kafferasten och de avhuggna stavelserna i arbetsboden eller fröken Anna Åkessons jämmer när han kommer för att rensa filtret i tvättmaskinen.

Samtalen kan inte fortsätta i evighet, de måste avslutas, så låter Cidden dem fortgå, när han blir själv med orden. Anna talar om våren – takdropp, smältvatten och snösörja. Pölar och fläckar. Tussilago och videung. Tibasten är lila.

Det är som inre monologer, som får mogna och växa till sig och så uppstå i yttre diktstycken.

Han kan inte tänka sig att bara skriva, det gör honom ensam och isolerad – det är inte hans livsstil att isolera sig, att gå in i en tystnad. Att stänga om sig.

Då blir saknaden efter arbetskamraterna för stor och han förlorar närheten till arbetet, i synnerhet rörtången. Allt detta ger ju honom allmän näring och särskild energi till skrivandet. Om arbetet och hans kamrater försvinner, då kapas rötterna av till skrivandet, till orden och formuleringsförmågan.

Cidden har försökt att bara skriva i perioder; då har dagarna växt in i varandra till otydlighet, mörkret har kommit allt tidigare till gården, det kvällas tidigt bland träden, det som kallas berget syns inte och katten är borta i dagar. Det känns svårt att göra någonting alls.

Men ögat ser, när Jeanettes hår blåser upp, när hon går över gårdsplanen, en räv springer över fältet.

Många går genom skogen utan att minnas träden, mossan eller stigen och sammanhangen.

Plötsligt föds ett nytt sammanhang -1998 kommer Bengt Cidden Anderssons Samlade, där finns inte längre dikttiteln Gräs och vin- druvor, titeln är i stället Arbetaredikter.

Där talas inte heller om de enskilda orden – att det finns ett språkligt samband mellan gran och gräs liksom mellan barr och björk. Men det talas om storheten i att bygga till- sammans, bygga något helt och stort.

”Du har en såg jag en rörtång Algot en murslev

Vi kan gjuta en ny grund.”

Det är bara att låta rörtångens käft gripa om röret, till musik av Rolling Stones och Bob Dylan.

Om vi återvänder till inledningen av den här texten, så infinner sig en fråga – är detta färdigt eller ofärdigt? Ordet ofärdig handlar inte om ofullkomlig, handikappad eller lytt. Det handlar mera om något ofullständigt och halvfärdigt. Något som inte fått sin slutliga form. Ord som inte får redigt fäste. Möjligen går det att arbeta om eller putsa lite till på ordslingorna, bygga något bättre och något nytt? Framför allt öka precisionen i orden, finna alternativa ord och uttryck.

På gränsen mellan färdigt och ofärdigt finns rester som blir över, som sorteras bort eller sparas inför framtiden. Textfragment som läggs undan, tillvaratas, sådant som inte direkt hittar sitt viste, sin självklara och naturliga plats. Vid det aktuella tillfället. Det kan vara till synes obetydliga småsaker som växer

– sandkorn som blir till stenar. Eller försiktighet och återhållsamhet, som har verkat hämmande på texten.

Nu finns det i det ofärdiga en charm, en tilllåtande rörelse och en tilltalande spännvidd. Att skriva handlar aldrig om perfektion och enhetlighet. I skrivandet styr inte mallar och schabloner, de är bara tvångströjor och likt trånga korsetter.

En språklig promenad är berikande eller en exkursion för att fånga det vildvuxna och det gränslösa och sedan ge sig hem för bearbetning och finsnickeri.

Mycket handlar om att se.

Men det är märkligt vad allt går fort, driver förbi som vinden i björkridån, vinden kommer idag från öster. Och allt är sig likt från dag till dag, pionen hänger i samma ställning, varje dag.

Sommaren är kort, höstmössen knaprar redan på sommaren och Cidden står och pratar med vem som helst, för att hålla humöret uppe.

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 2 first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den första delen.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.

I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.

Vi publicerar nu några kapitel i urval och börjar med förordet följt av det första kapitlet.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Ur ”Om Bengt Cidden Andersson – rörmokare & fotbollspoet”

Förord

Några inledande ord för att leda dig in i texten och för att du ska kunna gå med en stund.

Mycket handlar om att vända ögat mot eller vända bort blicken, utan att ögonen tåras, som i motvind. Att fånga orden och få dem att fästa som imma på köksfönstret. Att ständigt vara nyfiket utåtblickande, men bevara en översikt. Att föra samtalet, dialogen, vidare, att sörja för ordens överlevnad. Behövliga minnen, för att ständigt bevara den ciddenska leken och lusten.

Ibland känns det som att jag saknar någonting att säga, jag har redan sagt det. Några ord är svagare än andra, de känns otillräckliga. Det tassar runt en osäkerhet på boksidorna. Nu är det så, att ingen vill beslås med tystnad. I Ciddens liv kommer tystnaden – orden finns inom honom, men där ligger de stilla.

Basen för detta skrivande är en verkförteckning, som har sin början 1978 med diktsamlingen Gräs och vindruvor och slutar 2012 med berättelsen om den ståtlige tuppen Hugo Fjäderben. Utsnitt, kommentarer, reflektioner och försök till analyser och belysningar, utifrån. Ögonblicksbilder ur vardagslivet, av erfarenhet i känslor.

Det enkla och det allmängiltiga har alltid en självklar plats, när Cidden berättar.

En annan del av texten tillhör mitt alldeles egna formulerande – fria tillägg och fantasier, som följer Ciddens färg och ton och som jag bedömer som sannolikt att Cidden skulle tycka om. Det kan jag naturligtvis inte veta något om.

Det är bara så, att under några svindlande ögonblick möts våra ord och blickar. Det första mötet skedde 1991, det sista sker 2024. Det blir inte tal om att återvända.

På hemvägen, på grusgången från grinden mot huset, varje dag, en stunds vila under vårdträdet, på bänken. Några månader tillbaka i tiden, en gnistrande vinternatt, så är det vitt på marken av sälgarnas fröludd.

Detta med tillnamnet Cidden

Det är vintertid i Kalmarbygden, formgivna snövallar och mera tillfälliga och olika snöhögar, i mataffären talar Niklas Skog om uppbrott och resor till varmare länder. Alma Lööf och hennes bror Holger sitter ner en stund och reflekterar över livets slut. Ja, man blir inte yngre, så faller orden.

Och så detta eviga prat om vädret – det väntas rätt hård vind från havet, vinden från havet är alltid envis, när det kvällas regnar det på nytt och vindbyarna blir starka. Då tar både Alma och Holger sin Imovane, för att sova lite lugnare.

Alma skriver alltid, varje kväll, innan hon lägger sig i sin dagbok, hon skriver om vad som har hänt under dagen, hon för vidare ett samtal. Alma tycker om att skriva, hon tycker ofta samtal är svåra, rent av omöjliga. Därför skriver hon dagbok, där kan hon vara mera tydlig och ärlig, inte så slapp, som i vardagliga samtal. Hon känner också att hon kan vara mera uppriktig och använda fria formuleringar, som Alma gillar. Hon tycker själv att hon äger en god formuleringsförmåga.

Att skriva dagbok är för Alma att hålla dagarna isär, dagarna växer gärna i varandra – med dagboken blir vissa dagar tydligare, andra bara diffusa, då det känns svårt att göra någonting alls.

Till affären kommer varje dag Bengt Arne Andersson, han handlar det nödvändiga för dagen till sig och mor Anna, han lyssnar på några ord, han är varm och glad och säger några enstaka ord. Han är alltid så jordnära och anspråkslös. Så fäster Cidden en lapp på affärens anslagstavla, med fyra ord – Drömmar lever, drömmar brister.

Inte alla vet vem Bengt Arne är, men alla känner till hans extranamn, Cidden. Och Holger Lööf vet allt om detta artistnamn.

Cidden var son till den ryske ishockeyspelaren Genrikh Ivanovich Sidorenkov, en världsback, som var aktiv under 18 säsonger och en av pionjärerna i rysk ishockey. Han blev guld- medaljör i ishockey vid vinterspelen 1956 i Cortina d´Ampezzo.

Holger Lööf fortsätter med sin berättelse; Ciddens mor var den ryska prinsessan Maria Pavlova den yngre, av den ryska tsarsläkten Romanov. Maria bodde under avsevärd tid i Sverige.

Alma avbryter Holger och läser ur minnet några rader av Lennart Sjögren:

”Hörde mitt i natten i vinternatten

hur fåglar sjöng ur andra årstider.

men det var inte lärkan inte den isiga svanen.”

The post Om Bengt Cidden Andersson – Del 1 first appeared on Opulens.