I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. KONST

Beate Wassermann, Balansakter
Recension av Jesper Nordström
Moderna museet, Malmö

Beate Wassermanns tidigare verk har all den briljans och det konsthantverk som man kan förvänta sig av en internationellt erkänd bildskapare. Det är vanligt med en startup-fas där man förhåller sig till andra, antingen följer eller förnekar, och Wassermann gör ett slags avslut och hej då till Andy Warhol i ett av sina tidiga figurativa verk ”Andy mit Kind”. Den magra vattniga färgen i hans ansikte skapar en bild som är bakvänd; huvudet som borde vara kött och volym är ett hål i bildplanet. Hon gör även ett slags fadermord på en annan stor ”kulturman”, Kazimir Malevitj, genom att visa upp en suprematistisk tebjudning.

Beate Wassermanns dukar är mer strama och monokroma än traditionen kräver och kanske kan man ändå ana en viss lugn andlighet och avsikt att de skall vara meditationsobjekt, ungefär som Malevitjs målningar. Traditionen som hon förnekar dröjer sig kvar, och visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara, i en tid då vi för inte så många år sedan trodde att detta var dött sen länge.

2. SCENKONST

AMFI #5 Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater, Fri scen

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Scenrummet är i den här uppsättningen närmast helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

3. TV-SERIE

Jordbrukarna av Izer Aliu
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Marwan (Nader Khademi) har förlorat sin fästmö i en bilolycka och nu vill fästmöns föräldrar överta vårdnaden om femåriga Kiki. Planen är att ta dottern till Iran, till dotterns farfar. Izer Alius och Anne Bjørnstads norska serie Jordbrukarna (2021) börjar som en slags parodisk känga mot Inte utan min dotter och Gömda. Marwan har blivit lovad ett falskt pass och när kidnappningen är genomförd och han står på plats i väntan på passet får han en dålig nyhet, som blir upptakten till handlingen: passet kommer ta tio ytterligare dagar.

Överlag är Jordbrukarna en underhållande serie med övertygande rollprestationer och en storyline som bjuder på den ena överraskningen efter den andra. Roliga och publikfriande replikväxlingar gör den högst sevärd. Jäktad och kontroversiell klippning gör bara serien gott. Den som vill uppleva ännu ett bevis på att norsk filmkonst går från klarhet till klarhet bör inte missa den här!

4. ESSÄER

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Recension av Tommy Gunnarsson
Wahlström & Widstrand

Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med. I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

5. SPÄNNING

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Recension av Erik Bovin
Teg Publishing

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans. Detta är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

The post Kulturtips: Från stram konst till rafflande läsning first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Jesper Nordström besöker Moderna museet i Malmö och ser den aktuella utställningen med Beate Wassermann. Han finner spår av traditionen i hennes konst och menar att den visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara.

Beate Wassermann
Balansakter
Moderna museet, Malmö
25/9 2021 – 20/2 2022

I mötet med Beate Wassermanns utställning på Moderna Museet i Malmö tror jag för en sekund att jag gått fel i lokalen, att jag kommit in i den där pysselverkstaden där barn jobbar med vattenfärger och snabbt uttorkade tuschpennor.

Det visar sig bara vara ett halvt fel vid närmare eftertanke, för Wassermanns konst är lite syntetisk och low-key. Minns du kanske att dina vattenfärger från fritids inte hade samma lyster som akvarellerna på museet i din barndom? Eller så kan man komma att tänka på det fototekniska knep som filmfotografer använde i kärnvapenkatastroffilmer: att överexponera och göra det lite alltför bländande vitt och kusligt.

Men Wassermanns tidigare verk har all den briljans och det konsthantverk som man kan förvänta sig av en internationellt erkänd bildskapare. Det är vanligt med en startup-fas där man förhåller sig till andra, antingen följer eller förnekar, och Wassermann gör ett slags avslut och hej då till Andy Warhol i ett av sina tidiga figurativa verk ”Andy mit Kind”. Den magra vattniga färgen i hans ansikte skapar en bild som är bakvänd; huvudet som borde vara kött och volym är ett hål i bildplanet.

Ja, vi vet nog att Andy inte var en empatisk människa med värme. Vi anar nog också hans lite kyliga betraktarpersonlighet. Så kanske borde någon lyfta barnet bort från honom?

Hon gör även ett slags fadermord på en annan stor ”kulturman”, Kazimir Malevitj, genom att visa upp en suprematistisk tebjudning. De stora karga färgfälten med nästan stram andlighet i ryska ikonmåleriets kölvatten blir här porslin till eftermiddagsfikat. En fin vändning från heroiskt manligt till kvinnans påbjudna plats i köket? Eller ska man bara sluta övertolka och ge sig hän åt den rena färgen och formen?

Fast onekligen penslar Beate Wassermann även in sig i en väldigt macho konsttradition med dess abstrakta expressionism där det minsann fanns många sårbara egon med whisky, cigaretter och ångest. Ja, stackars alla män som bara ville vara bullriga och yviga och skvätta färg som skildrade deras inre. Och visst kan man bli trött på denna konstriktnings omogna strulpellar.

Beate Wassermanns dukar är dock mer strama och monokroma än traditionen kräver och kanske kan man ändå ana en viss lugn andlighet och avsikt att de skall vara meditationsobjekt, ungefär som Malevitjs målningar.

Traditionen som hon förnekar dröjer sig kvar, och visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara, i en tid då vi för inte så många år sedan trodde att detta var dött sen länge.

The post Uppfordrande, stramt och briljant måleri first appeared on Opulens.