DISKREPANSER. Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet, skriver Carolina Thelin.

Lyster av Raven Leilani
Översättning: Djordje Zarkovic
Modernista

Bokomslaget till Lyster är kaxigt och mycket träffande. Den halvöppna munnen med de glansiga läpparna signalerar lust och begär och ger feeling av att det är en Femtio nyanser för millennials. Så är nu inte fallet även om det faktiskt finns vissa gemensamma nämnare: skildringen av ålders- och inkomstskillnader och hårdfört sex. Men efter en stunds läsning går tankarna snarare till den brittiska tv-serien I May Destroy You. Liksom i Lyster är huvudpersonen en ung svart kvinna med konstnärlig talang och komplext sexliv (även om Arabella i I May Destroy You går igenom betydligt värre saker än Edie i Lyster). De är också två brudar som tar för sig och vägrar låta sig kuvas.

Den amerikanska författaren Raven Leilani är född 1990 och uppväxt i Bronx men numera bosatt i Brooklyn. Hennes debutroman har hyllats och tilldelats det prestigefyllda Dylan Thomas-priset. När den kom ut i USA förra året blev den utsedd till en av årets bästa böcker av bland annat Barack Obama, och Zadie Smith kallar den både brutal och briljant (att Smith säger att hon gillar den är i och för sig inte så konstigt eftersom hon var Leilanis mentor under skrivprocessen).

Den 23-årige New York-bon Edie träffar Eric, en vit medelålders arkivarie, på en dejtingapp efter att ha tröttnat på alla grabbar hon legat med på företaget där hon jobbar (och som hon senare får sparken från på grund av just detta). Eric är annorlunda i sin till synes stadgade komfortabla medelålders medelklassliv med villa och familj. Han tror på öppna äktenskap, de inleder ett förhållande och när Edie blir av med jobbet och sin sunkiga hyresrätt får hon oväntat nog flytta in hos dem. Och det är nu det börjar bli intressant.

En anledning till att Erics fru Rebecca accepterar arrangemanget är deras svarta adopterade pre-tonåriga dotter Akila, alldeles ensam med sin hudfärg i det vita villagettot. Hon behöver en förebild, och det kanske Edie kan bli, tror Rebecca. Den truliga Akila öppnar sig så småningom för Edie och det gör även den strama hustrun, den enligt mig mest fängslande och mångbottnade karaktären i romanen. Rebecca är obducent, vars passion att gräva i lik är så stark att hon bisarrt nog tar med sig Edie till sjukhuset för en demonstration och uppmanar Edie att måla av kropparna medan hon sågar och gräver. Edie drömmer nämligen om att bli konstnär och i sin nya sysslolösa tillvaro har hon börjat måla febrilt. Det finns fler liknande absurda episoder i Leilanis bok, som när Rebecca och Edie åker till en utomhuskonsert med metalmusik. Här slänger Rebecca av sig tröjan och visar tuttarna, båda blir sparkade och nerknuffade i leran och – känner sig levande!

Perspektivet som från början ligger på Erics och Edies förbindelse och hårdhänta sex förskjuts och fokuset koncentreras i stället på Akila, Edie och Rebecca. Det är attraktionen mellan de två udda kvinnorna och relationen mellan Edie och den identitetssökande Akila som blir viktig. Eric fungerar mest som en språngbräda.

Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet. Det är också en skildring av hur det är att vara ung och känna hunger efter livet, hur svårt det än kan te sig. Den där hungern märks även i Leilanis språk, hon vill få med allt och är mån om att briljera som den ordkonstnär hon är. Men det är också det som gör Lyster påfrestande att läsa. Ord läggs på ord i en kompakt massa, sida efter sida. I nästa bok får vi hoppas att hon lärt sig andas.

The post Ta för sig och vägra låta sig kuvas first appeared on Opulens.

KRIGSAKTIER. Efter 8 år med en president som fick fredspriset (Barack Obama) och en president som gick till val på att dra tillbaka militär från alla krigen (Donald Trump), mår den amerikanska försvarsindustrin bättre än någonsin. Den stöds av både demokrater och republikaner och den har band till både UK och Sverige.

En artikel i Wall Street Journal från den 7 november kan läsas här. Artikeln avslutas med en inbjudan till diskussion om det kloka i att fortsätta att investera i rustningsindustrin. WSJ ber sina läsare att ställa sig frågan: Är det dags att göra förändringar i min aktieportfölj?

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Amerikanska försvarsindustrin växer first appeared on Opulens.

Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer. Som en burk med Nobels dynamit som antänts, sprängdes locket nyligen av när det visade sig att pristagarnas namn under flera år läckt ut innan tillkännagivandet. De adertons rykte är besudlat.

Kanske önskade ledamöterna bara att vinden lägger sig och att de ska slippa svälja påtryckningarna om att de måste reformera sina stadgar, när de under evighetssittningen filmades förtära lammsadel och skåla utan klirr. När taxin levererat hem Kloker, Trötter, Glader och Butter efter festligheterna, trädde de ur strålkastarljuset och hoppades få gå i ide till nästa års oktober då en ny litteraturpristagare ska utses.

Låt oss i all hast glömma vad DNs kulturchef Björn Wiman efterfrågade i Morgonstudion, SVT 11/12, att de utvalda lärda ska ”professionalisera” Gustav III:s instiftade fristående akademi.

Akademiledamöterna kan trösta sig med att lite tyder på att millenials skulle finna en bankett med kungafamiljen, näringslivsdirektörer som generöst och skattefritt skänkt till NobeIinstitutet, alla dessa gråhåriga damer och herrar i sidenfodral och frack, roande. Denna generation unga, som lever med bördan av faktaresistens eller befinner sig i en filterbubbla, är  så illa ställda att de behöver hjälp av en viralgranskare och en, i och för sig god idé, litteraturkanon att utgå ifrån. Vi kan ana att bildning inte står högt i kurs, till Vetenskapsakademins förtvivlan.

Fanbärarna, dessa unga studerande, kan förhoppningsvis vara kritiska och likt Jean-Paul Sartre se problematiken och bördan med att pristagare blir förknippade med en anrik institution. Det går att undra varför det överhuvud taget existerar nobelpris i det ovetenskapliga ämnet ekonomi och det svårdefinierade fred.

Kazau Ishiguro nämde i sitt bankettal heiwa – ordet fred på japanska – att det aldrig kunde bli sig likt efter att bomben detonerat och det mörka molnet lagt sig över hans mors Nagasaki. När fredsduvor tycks utrotningshotade är det ett osäkert tidevarv vi lever i och att Nobelstiftelsen inte dragit tillbaka fredsprisen varken i Aung San Suu Kyis fall eller i Barack Obamas, placerar dem vid skampålen. Världsledare kan inte komma undan med att de mottagit priset under andra omständigheter, när de efteråt mördat i sin nations namn.

Sartre tackade nej till litteraturpriset och skrev ett brev som publicerades i Le Figaro där han förklarade att det inte var rätt att som socialist motta utmärkelser, speciellt fann han en problemsamling med att ha en så västifierad utmärkelse, där priset ofta gått till de politiskt korrekta författarna och sällan rebellerna. Om det gått till någon i öst så har det varit i opposition till en röd ideologi.

Legitimiteten bör ifrågasättas när de som förfinat skriverikonsten till den grad att de lyckats bli nominerade och utvalda, vunnit på grund av akademiledamöternas slätstrukna liberala världsåskådning.

Absolut skall ingen skugga falla över de vetenskapliga utmärkelserna. Det finns hopp för generationerna som ska ta över. På en föreläsning med pristagarna på Stockholms Universitet flockades förra veckan studenter. När det blivit fullt i Aula Magna satt de på golvet i korridorer utanför och streamade direktsändningen på sina skärmar . Entusiasmen var stor när äntligen någon lyckats med vad Einstein kunde förutse men inte trodde någonsin skulle bli möjligt; att mäta svarta håls gravitationsvågor.

Det finns mycket att ifrågasätta när vi tittar på det skinande men befläckade priset. Det är så mansdominerat, vilket är besynnerligt men svårt att styra över på annat vis än att forskarmiljöerna börjar lyfta fram kvinnliga forskare och ge dem samma möjligheter som det motsatta könet.

The post Ett befläckat pris first appeared on Opulens.