EKONOMI. Iodine Jupiter riktar blicken mot lånemarknaden och avslöjar pågående magiska aktiviteter.

Vår tids trollkarlar finns inte bland träd och nötter. De finns där du minst anar det. På företag, banker, finansinstitut. De trollar med siffror. De utövar affärs-schamanism utan att själva egentligen veta om det.

Om du till exempel fastnat med flera irriterande smålån kan de erbjuda samlingslån. Finansbolaget får lånen borttrollade med enkla medel. Med så en dag dyker lånen överraskande upp i hatten som en kanin.

Det är PAYBACK TIME!!!

The post Affärs-schaman botar skuld first appeared on Opulens.

BANKERNA. Iodine Jupiter funderar över utvecklingen inom bankväsendet och befarar det värsta…

Med betalchip inmonterat i din hand kan banken stänga av dig när de vill. Bankerna vill avskaffa kontanter för att göra sin vinst ännu mer gigantisk. Den här girigheten gör Sverige till ett av Europas mest efterblivna länder. Vid en krissituation imploderar landet. När ingen kan betala och folk vill ha sina grejer urartar det så att det står härliga till.

Mord, motsättningar och kravaller kommer som en räkning från banken.

The post Den kontantlösa idiotin first appeared on Opulens.

SAMTIDA KLAUSTROFOBI. “Jordhålor var ingen lyckad lösning på bostadsproblemet. Men inkognito kan du inte längre vara. Du blir uppsökt, varhelst du befinner dig”, skriver Anders Björnsson.

Ännu i slutet av sextiotalet kunde man gå under jorden i detta land. Det vill säga utan att bli förföljd och utvisad. Jag sommarjobbade ett år på socialförvaltningen i Solna. Då kom det en farbror och fick ut vad som idag kallas försörjningsstöd i reda pengar. Han bodde i en jordkula i Hagaparken, året om. Två gånger varje år kom han till Stadshuset och fick det han begärde. Det var inte mycket. Alla kände honom, ingen avhyste honom.

I rumänsk-moldaviska Karpaterna levde några eremiter i grottor. De försörjdes av munkar i ortodoxa kloster, som det fanns särskilt gott om där. Man kände till eremiter som gick in i grottan vid andra världskrigets slut – då inleddes i bergen ett lågintensivt gerillakrig mot den nya regimen, vilket pågick i ett tjugotal år – och inte kom ut i solljuset igen, förrän den socialistiska eran var över. De hade ingen aning om vad “kommunismen” var. De tolererades.

Nej, i det postmoderna eller postpolitiska samhället går man inte under jorden. Man övervakas. Den som inte vill övervakas kan till exempel dra sig tillbaka till en kaminosande kolonistuga över vintern – men då kan han inte få ut något försörjningsstöd, eftersom han antagligen saknar identitetshandlingar, och inte heller kan han få någon lön. Under småkalla hundpromenader ser vi, att det ryker ur några av stugorna. Vi får tänka oss, att det snattas i butikerna. Socialförvaltningen är inte räddaren i nöden, den är fienden.

Också relativt välförsörjda medborgare – eller undersåtar i kungariket – kan sättas på pottan. Idag skulle jag beställa en svensk språklära från 1920-talet via antikvariat.net – begagnade böcker är de enda varor jag e-köper. Men köpet kunde inte fullföljas. Det skulle bekräftas via mobilt bank-id; så var det inte tidigare. Jag äger inget mobilt bank-id. Då får jag väl ta det på faktura, tänkte jag sedan, med den avgift som påförs. Att jag inte har något mobilt bank-id beror inte på lathet utan på att jag inte vill göra mig sårbar. Då kan du inte heller beställa covid-vaccin, säger min syster. Säkert en överdrift, men det ligger nog i resans riktning.

Det är dumt att vara mot förändringar – vi förändras ju själva hela tiden. Jordhålor var ingen lyckad lösning på bostadsproblemet. Men inkognito kan du inte längre vara. Du blir uppsökt, varhelst du befinner dig; en del människor känner att de jagas. I måndags blev jag uppringd av en okänd dam, som ville ändra på mitt mobilabonnemang för att få ned mina kostnader. Det har jag just gjort. Förra veckan ville en annan dam från Stockholms Elbolag ta hand om mina elkostnader för att få ned dem. I tidningen står det, att detta företag är särskilt förslaget mot oss pensionärer och ger oss ökade avgifter med en bindningstid på flera år!

Det är det där man vill undgå genom att inte vara alltför exponerad. Utan att känna sig som eremit eller bli betraktad som byfåne. Välbärgade individer som har egen advokat, revisor och personlig bankkontakt klarar detta mycket bra. Kniper det, kan de gå till Bukowskis med en möbel eller en tavla – ungefär som mannen i Hagaparken gick till socialförvaltningen, fast med tomma händer. Om det inte varit för pandemin, skulle jag kunnat ta bilen upp till Hälsinge antikvariat för att skaffa den där svenska språkläran och få många fina upplevelser under vägen fram och tillbaka. Dock, ju äldre man blir, desto mer uppskattar man det stationära, vilsamheten.

Inte heller är Hagaparken, Gustav III:s skapelse, numera fredad. För varje år som går känner du dig alltmer kringränd, när du går längs Brunnsvikens stränder. Hagastaden uppförs, hög och mörk. Förtätning pågår. Det blir färre och färre fria ytor. Parksnuttar är exploateringsobjekt. Hur ska man kunna protestera, om det inte går att leva anständigt utan mobilt bank-id? I vissa delar av huvudstaden kan du inte parkera din bil utan sådan legitimation. Kanske är jag paranoid, men för några år sedan kapades min e-post. Några vänner har utsatts för digitala bedrägerier. Betala alltid kontant på Systembolaget, råder jag min omgivning, så att detta inte ska kunna användas mot er! Där går det fortfarande att använda kontanter. I alla fall ännu en tid.

The post Det moderna övervakningssamhället first appeared on Opulens.

ÅLDERSDISKRIMINERING. I går fick jag ett brev från en sparbank i en stad mitt i det sörmländska gnällbältet. Där har jag fortfarande ett konto fast det är länge sedan vi flyttade därifrån: ”Vi ser över de kunder hos oss som har en utnyttjad kontokredit samt är över 65 år eller äldre.” Eftersom båda sakerna stämde läste jag vidare: ”Vi önskar att du över tid återbetalar krediten i sin helhet, så att krediten (inte kontot) kan avslutas så småningom.” Och så tillhöll man mig att svara senast den sista i denna månad. Jag ringde upp den bankman som undertecknat propån. Samtalet med honom var intressant.

Han hävdade lite ovist att banken inte ville ha utestående obetalda krediter när kunderna dör. Det var väl inte det mest diplomatiska yttrandet just i dessa tider, och han retirerade snabbt sedan jag stillsamt påpekat att både uttalandet och skrivelsen kunde uppfattas som åldersdiskriminerande. Vi avslutade samtalet i all sämja sedan jag antytt att inte bara krediten utan också kontot kunde fimpas (fast det senare gör jag nog inte, numret är fast lagrat i mitt minne sedan länge). Kontokrediten hade beviljats av en annan bank i en helt annan stad, senare slukad av denna. Det var i mitten av 1980-talet när vi betalade 14,25 procent i ränta på vårt huslån. Nu är tiderna och räntorna andra, och den aktuella banken har all anledning att se över sina krediter. Den har hjälpt till att tvätta pengar i ett land på andra sidan Östersjön. Där har man slukat åtskilliga kameler. Inte minst är den amerikanska bankinspektionen på hugget, med böter som lovar att bli astronomiska. Så jag ska genast nollställa krediten för att bistå banken. Mitt belopp som man vill sila är inte större än en mygga: det räcker som mest till en av de billigare varianterna av en MacBook.

Myggor och kameler? Tjugofjärde versen i Matteusevangeliets tjugotredje kapitel.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Om att sila mygg och svälja kameler first appeared on Opulens.

GREKLAND. “Om detta ska kunna rädda Grekland återstår att se. Den intellektuella vitaliteten är förstås en tillgång, men på sikt kan den bli ett hot mot enigheten inom den grekiska vänstern”, skriver Torsten Rönnerstrand. 

När vänsteralliansen Syriza i januari 2015 gick segrande ur det grekiska parlamentsvalet, trodde somliga att man stod inför en nystart för den europeiska vänstern. Samtidigt var det många som insåg de enorma svårigheter landet hade att möta. I själva verket talade det mesta för att partiets vallöften varit orealistiska.

Att sådana farhågor var befogade blev snart uppenbart. Efter en dramatisk sommar tvingades den grekiska regeringen vika ner sig för kraven från trojkan (det vill säga EU, Europeiska Centralbanken och Internationella valutafonden). Mot sin vilja måste man alltså fortsätta med en åtstramningspolitik som enligt ledande ekonomiska experter bara bidragit till att förvärra krisen.

Det dramatiska skeendet drevs till sin spets då trojkan i juni 2015 ställde den grekiska regeringen inför ett ultimatum. För att få fortsatta krediter måste grekerna förbinda sig till en rad åtgärder som var totalt oförenliga med de löften Syriza gått till val på i januari samma år. Till kraven hörde sänkta pensioner, höjda skatter, avregleringar av arbetsmarknaden och fortsatta nedskärningar i den offentliga sektorn. Samtidigt krävde man att den grekiska statsbudgeten under de kommande åren skulle ge ett långt större överskott än vad sansade ekonomer ansåg ligga inom det möjligas gränser!

Ställd inför detta ultimatum lämnade den grekiska regeringen förhandlingarna. Tidigt på morgonen den 27 juni meddelade premiärminister Alexis Tsipras att han avsåg utlysa en folkomröstning, där väljarna skulle få ta ställning till trojkans krav. På eftermiddagen samma dag beslöt parlamentet att omröstningen skulle hållas den 5 juli.

Resultatet blev en jordskredsseger för Syriza. Nej-sidan erhöll mer än 61 % av de avlagda rösterna. När valresultatet offentliggjordes svepte en våg av eufori över Grekland, och svårt tilltufsade greker fick för en stund uppleva en känsla av återvunnen värdighet.

Men lyckan blev kort. Natten mellan den 12 och 13 juli stod det klart att trojkan och kreditorerna vägrade ge vika för Syrizas krav på skuldavskrivningar och ett stopp för åtstramningspolitiken. I utbyte mot nya nödlån tvingades Tsipras i stället godta ett åtgärdsförslag som till och med var tuffare än det väljarna sagt nej till i folkomröstningen. Förutom skärpta krav på nedskärningar, privatiseringar och avregleringar tvingades man acceptera att beslutsmakten över Greklands ekonomi i princip skulle överföras till Trojkan. Dessutom stod kreditorerna fast vid sitt kategoriska motstånd mot all skuldavskrivning.

Dessa dramatiska händelser har skildrats i två väldokumenterade böcker som följer skeendet i detalj. Först ut var den amerikanske ekonomen James K. Galbraiths Welcome to the Poisoned Chalice. The Destruction of Greece and the Future of Europe (Yale University Press). Nu kommer också Syriza och den grekiska våren (Celanders Förlag), skriven av den norska journalisten Ellen Engelstad och påpassligt översatt till svenska av Stewe Claeson.

Galbraiths bok består till sin huvuddel av artiklar som tillkommit under den mest dramatiska fasen av händelseförloppet, det vill säga det dryga halvåret mellan februari och oktober 2015. Flertalet av artiklarna publicerades ursprungligen i nära anslutning till de händelser som analyseras. En konsekvens av det är att boken fått en karaktär av politisk thriller med cliffhangers som skulle kunna göra en följetongsförfattare grön av avund.

Hos Engelstad är händelserna skildrade i ett efterhandsperspektiv. Redan på de första sidorna avslöjar hon att Syriza-anhängarnas förhoppningar efter åtta månader övergick i resignation och förtvivlan. Hon konstaterar vidare att ”ingenting blivit som det skulle” och att ”[k]nappt ett enda av Syrizas vallöften genomförts”.

I bokens fortsättning ger Engelstad en initierad skildring av den ojämna kamp som pågick mellan Greklands regering och den övermäktiga trojkan. Det är en nedslående berättelse. Gång på gång ser vi hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble cyniskt utnyttjar grekernas utsatta läge för att främja det egna landets intressen. Så är det till exempel när de tvingar den grekiska staten att sälja ut sina mest vinstdrivande företag till tyska intressenter. Så är det också när de vill förbjuda grekerna att använda ordet ”färsk” i samband med mjölk. På så sätt ville man göra det möjligt för de tyska bönderna att konkurrera ut sina grekiska kolleger.

Att trojkan under den aktuella perioden lyckades krossa grekernas motstånd berodde enligt Engelstad till stor del på bristen på politisk erfarenhet hos Syrizas ledning. Framför allt fanns där en övertro på motståndarnas villighet att låta sig påverkas av goda argument.

Detta innebär dock inte att Engelstad ser Syrizas regeringsinnehav som helt förfelat. Redan i inledningen förklarar hon att hennes berättelse inte bara handlar om hopp, makt och förtvivlan utan också om ”nya möjligheter”.

Vad dessa möjligheter skulle bestå i blir dock inte helt klart i Engelstads bok, men vi får en antydan i slutkapitlet. I anslutning till den slovenske filosofen Slavoj Zizek menar hon där att Syrizas framgånger och nederlag har lett till ett intellektuellt uppvaknande.

Engelstad fördjupar sig inte i detta, och det kan man kanske inte heller begära; hennes fokus ligger ju på politiska skeenden under en kritisk period – som hon för övrigt skildrar med bravur. Det hindrar inte att det kunde vara väl värt att följa upp hennes tes, och för den som vill göra sig det besväret finns det mycket att läsa som skulle kunna bidra till den pågående krisens lösning. Syrizas maktövertagande har ju satt fokus på en imponerande krets av briljanta debattörer och internationellt erkända forskare som för längre eller kortare tid anslutit sig till partiet. Inte minst gäller det om ekonomiprofessorerna Yanis Varoufakis, Euklidis Tsakalotos och Costas Lapavitsas. Ett annat exempel är Stathis Kouvelakis, verksam som professor i politisk filosofi i Paris och vid King’s College i London.

Varoufakis nådde världsrykte som stridbar finansminister i Syriza-regeringen. Alltsedan han avgått från denna post har han varit den mest välartikulerade företrädaren för den ganska stora grupp inom det grekiska parlamentet som vill att Grekland ska motsätta sig trojkans krav på fortsatt åtstramningspolitik. Samtidigt är han inte heller främmande för tanken att landet borde lämna valutasamarbetet inom EMU. Under slutet av sin tid som finansminister ska han i all hemlighet ha utarbetat en plan som skulle göra det möjligt att lämna valutaunionen genom en enkel knapptryckning! Det påstår i alla fall Galbraith i det kapitel i hans bok som har titeln ”Exit made easy”.

Varoufakis mest bestående insats blir kanske ändå hans briljanta bok om den ekonomiska krisen som kom ut 2013. Den bär det fantasieggande namnet The Global Minotaur. America, Europe and the Future of the Global Economy. Redan titeln vittnar om författarens breda bildning och imponerande förmåga att sätta in den dagsaktuella krisen i ett världshistoriskt sammanhang. Den ger också en antydan om en retorisk kraft och en stilistisk förmåga som på många ställen ger denna politisk-ekonomiska analys rent litterära kvaliteter.

Utgångspunkten för Varoufakis analyser är den antika myten om kampen mellan den atenske prinsen Theseus och odjuret Minotaurus, ett monster som av den kretensiske kungen Minos spärrats in i den berömda labyrinten i Knossos. Minotaurus var en människoätande varelse – till hälften människa och till hälften tjur – som varje år krävde att få äta upp sju ynglingar och sju jungfrur från Aten. Till sist blev han dock besegrad och dödad av Theseus, till stor del tack vare bistånd från den kretensiska prinsessan Ariadne, som försett honom med en tråd – ariadnetråden – med vars hjälp han kunde ta sig ut ur labyrinten efter väl förrättat värv.

Myten om Theseus och Minotarus har tolkats som en återspegling av de forntida konflikterna mellan Kreta och städerna på det grekiska fastlandet. I Varoufakis’ tolkning blir myten en metafor för de ekonomiska relationerna mellan USA och resten av världen, så som de gestaltat sig under de senaste trettio åren. De fjorton ungdomar som varje år offrades till Minotaurus får för Varoufakis symbolisera det väldiga flöde av kapital och varor som den amerikanska ekonomin sedan 30 år fått motta från omvärlden. Någon nutida motsvarighet till Theseus finner man däremot inte i boken. Det som gjort slut på den globala minotaurens välde var inte en modig hjälte, utan bankväsendets kollaps.

Syftet med Varofakis bok är emellertid inte bara att belysa de akuta problemen i världsekonomin. Han vill också ge förslag till lösningar. Sålunda föreslår han ett system för ekonomisk omfördelning mellan jordens stater som han kallar ”Global Surplus Recycling Mechanism” – eller GSRM.

Tanken på en global omfördelning är förvisso inte ny! Som Varoufakis påpekar var det just en sådan som möjliggjorde den ekonomiska återhämtningen efter andra världskriget. För att få igång världsekonomin lät USA då sprida sitt ekonomiska överskott till stater som Tyskland och Japan. På så sätt uppnådde man två mål: å ena sidan fick man fart på de tyska och japanska ekonomierna; å andra sidan ledde omfördelningen av överskottet till att tyskar och japaner hade råd att köpa amerikanska varor.

Samma form av ekonomisk stimulans skulle Varofakis vilja se genomförd inom EMU, den europeiska valutaunionen. Valutasamarbetet inom EMU har ju lett till att tysk industri och tyskt jordbruk hela tiden förbättrat sin konkurrenskraft på de sydeuropeiska ländernas bekostnad. Men en sådan utveckling kan inte tillåtas fortsätta hur länge som helst. Vad som krävs är någon form av ”surplus recycling mechanism”. Tyskarnas ekonomiska övertag har ju medfört att köpkraften i länder som Grekland, Italien och Spanien blivit så urholkad att en ständigt ökande andel invånare i dessa länder inte längre har råd att köpa tyska produkter. För att motverka denna oönskade effekt av den gemensamma valutan vill Varoufakis att det tyska överskottet ska spridas till de stater som på grund av valutaunionen fått se sin konkurrenskraft försämras.

På senare tid har Varoufakis idéer fått ett enormt genomslag i den ekonomiska debatten. Det visar flera andra av vår tids mest inflytelserika tänkare på det ekonomiska området, som nobelpristagarna Paul Krugman och Joseph Stiglitz eller den franske nationalekonomen Thomas Piketty. I sina artiklar åberopar de sig gång på gång på Varoufakis.

Därför väckte det stor förvåning när Varoufakis i juli 2015 meddelade att han skulle lämna sin ministerpost. Motiveringen var att han under förhandlingarna kommit på kant med trojkan – och i synnerhet Tysklands mäktige finansminister, den ordoliberale Wolfgang Schäuble.

I Varoufakis ställe inträdde en annan av dagens mera briljanta grekiska tänkare – ekonomiprofessorn Euklidis Tsakalotos. Sedan 2012 har han varit parlamentsledamot och dessförinnan fungerade han som ekonomisk talesman för Syrizas ”skuggkabinett”.

Tsakalotos har avlagt en doktorsexamen i Oxford och därefter undervisat på universiteten i Kent och Aten. Till det senaste i hans omfattande författarskap hör studien Crucible of Resistance: Greece, the Eurozone and the World Economic Crisis (2013), som har skrivits i samarbete med Christos Laskos, medlem i Syrizas politiska sekretariat.

I Crucible of Resistance dementeras effektivt den i medierna spridda uppfattningen att den grekiska krisen skulle bero på att landet inte genomfört de marknadsinriktade ”reformer” som trojkan krävt. Enligt Tsakalotos var det under årtiondet före krisen i själva verket få länder i Europa som genomförde så många reformer av den typen som just Grekland.

Tsakalotos vänder sig också mot tesen att krisen skulle ha orsakats av lättja och ansvarslös skuldsättning bland vanliga greker. Han påpekar till exempel att grekerna arbetar mest i Europa och att omkring hälften av hushållen i landet inte har tagit några lån alls.

Att så stor andel av grekerna inte tagit några lån alls beror enligt Tsakalotos på att de varit alldeles för fattiga för att uppfylla bankernas krav på kreditvärdighet. Annorlunda förhåller det sig med den så kallade oligarkin, som tillhört den politiska eliten sedan andra världskriget och som utgör den mest välbärgade delen av befolkningen. Som en följd av avregleringarna har man kunnat utnyttja den rikliga tillgången på fördelaktiga lån och billig arbetskraft för att skaffa sig gigantiska förmögenheter. Att detta inte lett till några förbättringar för varken konkurrenskraften eller den grekiska ekonomin som helhet hänger enligt Tsakalotos samman med att det hos oligarkerna aldrig funnits någon reell vilja att återinvestera vinster på ett sådant sätt att de kunde gynna landets ekonomiska utveckling. I stället har vinsterna i ständigt ökande omfattning förts ut ur landet alltmedan skuldberget fortsatt att växa.

Detta är förvisso inte något nytt fenomen. Som Tsakalotos påpekar har den grekiska oligarkin i alla lägen haft en anmärkningsvärd förmåga att gynna sina intressen gentemot andra grupper i samhället. Det har lett till att ojämlikheten är större i Grekland än i något annat land inom EU. Och enligt Tsakalotos tyder ingenting på att den aktuella åtstramningspolitiken på något sätt skulle ha förändrat oligarkins inställning. Snarare har man påpassligt utnyttjat krisen för att berika sig.

En ytterligare orsak till den sedan 2010 pågående krisen utgörs av de ofinansierade skattesänkningar som den dåvarande högerregeringen genomförde åren 2004–2007. De skapade enligt Tsakalotos ett hål i statsbudgeten som i sin tur ledde till gigantiska räntekostnader. Därmed var Grekand fast i en nedåtgående spiral som inte har kunnat stoppas med de ekonomisk-politiska åtgärder som trojkan tvingat på landet.

Ännu återstår det att se om Tsakalotos omsorgsfulla och väldokumenterade analyser kommer att ha någon effekt. Som skribent är han inte lika briljant som Yanis Varoufakis, men han besitter ett lågmält patos som borde kunna göra intryck på världsopinionen och – förhoppningsvis – påverka trojkans vilja att diskutera den dikterade krishanteringspolitiken, särskilt som även Tyskland, Frankrike och det övriga EU förr eller senare också kommer att drabbas av den förda politiken.

Lågmäld kan man däremot inte kalla filosofen Stathis Kouvelakis. Det framgår inte minst av de temperamentsfulla debattinlägg om den ekonomiska krisen som han publicerat på Facebook och i traditionella medier.

Som akademiker är Kouvelakis mest känd för sina skrifter om tysk filosofi från Kant till Marx. Ett viktigt bidrag är också essän ”The Greek Cauldron”, tryckt i New Left Review, nr 72 (2011). Där hävdar han att Grekland 2011 utsattes för en mjuk statskupp regisserad av Angela Merkel vid EU-mötet i Cannes i början av november 2011. Enligt Kouvelakis bestod den i att man först tvingade den socialdemokratiske premiärministern Papandreou att dra tillbaka sitt förslag om en folkomröstning, där väljarna skulle få ta ställning till Trojkans krav, och att man därefter tvingade honom att avgå.

Kouvelakis menar också att det var Merkel som dikterade sammansättningen av den expeditionsministär som, under ledning av förre riksbankschefen Loukas Papadimos och utan folkligt mandat, tog över regeringsmakten efter Papandreou. I och med detta beredde hon, som Kouvelakis påpekar, plats i den grekiska regeringen för tre medlemmar ur det nyfascistiska partiet LAOS.

Kouvelakis tillhör den vänsterflygel inom Syriza som i likhet med Varoufakis inte vill gå med på Trojkans krav. Det är givetvis en kontroversiell ståndpunkt, liksom åtskilligt annat han skrivit i medierna och på Facebook. Det hindrar dock inte att Kouvelakis framstår som en av de mer betydande tänkarna i dagens Europa. Tillsammans med Varoufakis och Tsakalotos tillför han Syriza en politisk, vetenskaplig och filosofisk kompetens som är ovanlig i politiska partier.

Om detta ska kunna rädda Grekland återstår att se. Den intellektuella vitaliteten är förstås en tillgång, men på sikt kan den bli ett hot mot enigheten inom den grekiska vänstern. I en rörelse med så många briljanta hjärnor kan det bli svårt att enas om en gemensam linje.

Det kunde man se under månaderna mellan folkomröstningen 5 juli 2015 och det oväntat framgångsrika nyval till parlamentet som Tsipras utlyste under sensommaren samma år. I protest mot undfallenheten gentemot Trojkan bildades då ett utbrytarparti med namnet Laïkí Enótita (Folklig enhet). Utbrytarna misslyckades med att ta sig in i parlamentet, men de bidrog till höja nivån i den politiska debatten.

Ett lysande exempel på det är den Londonbaserade ekonomiprofessorn Costas Lapavitsas. Som Engelstad påpekar vill han att Grekland under ordnade former ska träda ut ur valutaunionen och återgå till drachman. Skälet till det utreder han i boken Against the Troika. Crisis and Austerity in the Eurozone (2015), skriven i samarbete med den tyske kollegan Heiner Flassbeck. Samma tes driver han i den korta, men föredömligt pedagogiska uppsatsen ”Confronting the failure of the European Monetary Union”, tryckt i Asymmetric Crisis in Europe and Possible Future (Routledge 2015).

Så långt har Lapavitsas många ekonomer med sig, men han driver också mera kontroversiella teser. Till exempel hävdar han att Grekland borde ställa in alla skuldåterbetalningar, nationalisera bankerna, återinföra drachman och införa kapitalkontoll och ransonering. Men när utbrytarpartiet Laïkí Enótita i nyvalet 2015 ställde sig bakom detta program, fick man mindre än tre procent av väljarnas röster och kom alltså inte in i parlamentet.

The post Hopp, makt, förtvivlan och nya möjligheter first appeared on Opulens.