FILM. Nu visar SVT Play en hyllningsdokumentär om avantgardefilmaren Jonas Mekas. Charlotte Wiberg är mycket kritisk till filmens innehåll.

Avantgardefilm, konstfilm eller experimentell film. Den ligger som en liten rännil vid sidan av den stora floden med de stora genrerna av berättande film och dokumentärfilm. Men mynnar ut i samma hav av film, där alla sorter beblandas. Filmare som använder kameran som ett poetiskt redskap, eller på något annat sätt i konstnärligt syfte, såsom Jonas Mekas som är föremålet för hyllningsdokumentären Fragment ur paradiset – dokumentärmästaren Jonas Mekas, som finns på SVT Play, är inte vad som brukar erbjudas på biograferna eller som VOD.

I titeln kallas alltså Mekas för ”dokumentärmästaren” men han var ingen gängse dokumentärfilmare. Däremot dokumenterade han tillvaron – och just i fragment. Hans filmer är ett poetiskt flöde av ögonblick. Tillsammans med sin bror Adolfas (vars egna verk inte tas upp i filmen) spelade Jonas Mekas en central roll för avantgardefilm i USA, inte bara som filmare men också som spridare av filmkultur, som skribent, genom tidningen Film Culture och bildandet av ett kollektiv som tillsammans fungerade som en distributionskanal för avantgardefilm. Och även om den hängivna konstfilmspubliken inte är stor förekommer naturligtvis en korsbefruktning mellan mainstream och avantgarde genom att etablerade regissörer (exemplifierade i filmen av den stora cineasten Martin Scorsese) ser och tar in avantgardefilm, och vice versa.

Jonas Mekas dog 2019. Hans filmer åtnjöt ett stort uppsving på hans ålders höst. Men samtidigt blev hans förflutna alltmer ifrågasatt. Jonas och Adolfas kom till New York efter kriget, som många displaced persons, personer utan hemvist.

Omständigheterna kring deras flykt från hemlandet Litauen framstår som oklara. Flydde de från tyskarna eller från ryssarna? Historikern Michael Kasper har studerat Mekas förehavanden under krigstiden och funnit att han varit aktiv som skribent och redaktör på två tyskstyrda, antisemitiska tidningar. Även om han inte själv skrivit antisemitiska texter finner Kasper en mycket klandervärd hållning i hur Mekas förhållit sig till sitt förflutna (med största vaghet), inte aktivt rättat till den utbredda tron att han varit förföljd, möjligen en Förintelseöverlevare, och inte talat om mordet på 2 400 judar vid hemstaden Biržai, som de tidningar han arbetade på måste betraktas som medskyldiga till.

Vissa, som filmkritikern J. Hoberman, har så att säga tagit sin hand från Mekas efter denna information, andra har snarare varit skeptiska mot Kasper. Filmen, som är producerad av Mekas familjemedlemmar, tar inte alls upp kontroversen. Hur det än förhåller sig med saken menar jag att Mekas bidrag till filmkonsten, som den 288 minuter långa filmen As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty, står för sig självt. Men det är alltid bäst att veta sanningen om människan i all sin motsägelsefullhet. Kasper säger i en intervju i publikationen RANA från januari i år att han arbetar på en bok om Mekas. Kanske kommer den att skapa större klarhet i frågan.

The post Onyanserad hyllningsfilm om Jonas Mekas first appeared on Opulens.

SVERIGEAKTUELL. Den mångfacetterade avantgardekonstnären Laurie Anderson är i Sverige, aktuell med en utställning, på Moderna museet, tillägnad hennes svenske farfar. 

Laurie Anderson kommenterar samtidshändelser i bilder, filmer, skulpturer och text. Från den 1 april till den 3 september visas Looking into a mirror sideways på Moderna museet.

– När jag lyssnade på Bergmans filmer hörde jag ett återkommande ord. Ordet föregicks alltid av tystnad och följdes av tystnad. Ordet var ingenting. Jag är inte svensktalande så jag frågade mig vad ordet betydde. Ingenting. Jag har försökt göra en utställning om ingenting, säger Laurie Anderson på presskonferensen inför utställningen Looking into a mirror sideways. 

Den New York-baserade allkonstnären Laurie Anderson som ställer ut på Moderna museet berättar vidare att Bergmanexperter har skickat henne ett montage med alla gånger ordet ingenting nämns i Ingmar Bergmans filmer. Men Bergman är inte den enda som lockat henne till Sverige. Utställningen är tillägnad Laurie Andersons svenskfödde farfar Axel Efraim Andersson (1881–1963) som kom till Chicago från Göteborg. 

I ett dunkelt rum slipar 19 mänskliga figurer i smurfhöjd knivar. Det är en lek med proportioner som kommenterar 6 januari 2021, dagen då den amerikanska kongressen stormades.

– Jag älskar små människor, säger Laurie Anderson. Jag gjorde min första lilla människa redan 1974. Det här verket handlar om den där dagen när de var ute efter blod. Samtidigt tycker jag om ljudet av knivar som slipas. 

De små knivsliparna kontrasterar en massiv skulptur i det intilliggande rummet, på vilken det projiceras en statslös Guantanamofånge som berättar om tortyr. Att involvera fångar i sina verk har länge varit ett tema i Laurie Andersons konstnärskap.Den stora mannen och de små människorna är samtidskommenterande konst, ändå vill upphovskvinnan inte kalla sig själv aktivist. 

– Att genom sin konst göra politiska ställningstaganden påminner om propaganda, att med hjälp av bilder ändra folks åsikter. Jag skapar saker som ni sedan tittar på, det är tillräckligt. Ni behöver inte mig för att begripa att världen är orättvis, det vet ni redan. Det här är inget Ted talk. Samtidigt kan jag inte föreställa mig en värld där alla är lyckliga, det vore som någon Disneyfilm, säger Laurie Anderson. 

– Jag är misstänksam mot AI, även om jag själv ibland använder mig av det. AI kan lyssna, ta in och upprepa det andra sagt, men det är inte detsamma som att tänka. Det är en teknik som mest handlar om ensamhet, säger Laurie Anderson. 

Tveksamheten kring AI till trots ligger Laurie Anderson i framkant vad gäller tillämpandet av den senaste state of the art-tekniken. Till utställningens modernare inslag hör en interaktiv VR-upplevelse. I en tredimensionell värld flyger museibesökaren bland dinosaurier, bildade av kemiska formler och vita streck. En för somliga åksjuketriggande åktur. 

– Det är en kvart kvar av filmen, säger museivärden när Opulens något yra reporter tar av sig VR-glasögonen. 

–Jag gillar VR. Man måste använda hela kroppen, till skillnad från statisk film på duk, säger Laurie Anderson på presskonferensen. 

Utställningen visar också äldre verk av den form- och genreöverskridande konstnären, däribland en talande get och hennes egentillverkade instrument. Laurie Anderson har en bakgrund som violinist, något som hörs i utställningens ljudlandskap. 

Till filminslagen hör hundfilmen Heart of a Dog (2015) som inleds med en Konsumlogga, en subtil Sverigehyllning. Med en intensiv klippning och Laurie Andersons ljudboksröst berättas historien om hur hon förlöser en terrier, hunden klinkar därefter piano, paddlar kajak och dör i en saccosäck. Berättelsen vävs samman med konsekvenserna av terrordåden den 11 september 2001. 

Sedan tio år tillbaka är hon änka efter rockartisten Lou Reed (1942–2013). De var gifta i fem år men hade träffats och börjat umgås långt tidigare. En SvD-skribent med definierade plastbågar står pratar vid ett porträtt av henne och maken, och ställer frågan: 

– Hur intressant vore Laurie utan Lou Reed? 

Undertecknad föreslår att paret möjligen förstärkte varandra, hon gav honom av sin avantgardistiska punkkredd och han gav henne av sin rockpublik. 

– De förstärkte varandra som en dynamo, säger SvD-mannen. 

The post Laurie Anderson gör ”en utställning om ingenting” first appeared on Opulens.

INSIKT.  Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram,  skriver Karolina Bergström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den som är insatt i det tidiga nittiotalets avantgardefilm minns kanske regissören Derek Jarmans magnum opus och sista långfilm Blue. Där lät den i sviterna av aids döende Jarman en och samma blå ruta fylla filmduken under en timma och en kvart, medan ljudspåret korsklippte mellan en uppläst berättelse om karaktären ”Blå” och ljudsekvenser från regissörens vardagsliv i London. Tidigare känd för visuellt överdådiga filmer som Caravaggio och Wittgenstein utforskade Derek Jarman, som vid tidpunkten hunnit bli delvis blind på grund av hiv-relaterade komplikationer och endast kunde se blå nyanser, här helt nya filmiska domäner och narrativ på till synes enklast möjliga premisser.

För vad händer egentligen när filmkonsten slutar vara pliktskyldigt redovisande och istället får oss att vända blicken inåt, när avsaknaden av representerande bilder får andra bilder att i sin tur skapas i våra sinnen? Nu är just Blue lite av ett extremexempel i skolan, men det finns fler prov på filmiskt nytänkande. I mars månads biopremiär Lucky one, som är dokumentärfilmaren Mia Engbergs första spelfilm och den andra i en tänkt trilogi, möts vi av ett ljudspår bildsatt med oändligt långa tagningar av regniga Parisgator och interiörer från en lägenhet där filmens huvudkaraktärer bor. Några ansikten möts åskådaren knappt alls av, vid bara några tillfällen skymtar två personer förbi, och karaktären som filmen handlar om får vi bara se bakhuvudet av. Lucky one kräver sin koncentration, och undertecknad har för all del vissa invändningar mot delar av genomförandet. Men i sin essens är filmen betydligt mer intressant än stora delar av vad som annars visas på svenska biografer.  Mia Engberg talar i en intervju, i filmtidningen Point of view, om den ”visuella överstimulans” som innebär att allt det berättas om också ska redovisas i bild samtidigt. Sådan överstimulans kan tveklöst erbjuda fantastiska filmupplevelser. Men den kan också lägga ett kletigt tungt lock på vår egen inbyggda och kreativa tolkningsförmåga när det gäller filmmediet.

Ett annat exempel är förrförra årets poetiska konstdokumentär Shapeshifters, där regissören Sophie Vuković genom drömska bildsekvenser och familjefilmer söker reda ut egna frågor kring migration och rotlöshet och vad det innebär att inte riktigt känna sig hemma någonstans. Visst händer här betydligt mer visuellt sett än i Engbergs film, men på samma sätt som i Lucky one låter Shapeshifters åskådaren själv bilda mening av filmens intrikata ljud- och bildväv. I en tid när den genomsnittliga tiden för varje bildklipp är mindre än två sekunder i Hollywoodfilmer som Batman begins och The bourne ultimatum, är det kanske just det långsamma och eftertänksamma som på allvar kan gripa tag i sin publik. Vad händer inte med åskådaren när denna får ta del av en serie långsamt framflytande stillbilder, som i Chris Markers De tolv apornas armé-föregångare La Jetée (1962)? Eller för den delen den experimentelle filmskaparen John Smiths kortfilm The black tower (1987), där en man berättar om sin allt mer påträngande känsla av att vara förföljd av ett svart torn, ackompanjerat av en serie orörliga gatubilder med tornet från olika vinklar? Återigen tillhör nämnda exempel den mer avantgardistiska filmskolan, men efter de senaste årens framgångar för konstnärer som långfilmsregissörer torde det heller inte vara konstigt om dessa drar in mer konstnärliga element i sitt filmskapande.

”Ceci nést pas une pipe” (Det här är inte en pipa) skrev på sin tid den franske konstnären René Magritte på sin målning, med en pipa som motiv, för att understryka det uppenbara. Pipan var just en avbild och inget annat. Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram.

KAROLINA BERGSTRÖM
karolina.bergstroem@opulens.se

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post När filmmediet upphör att redovisa first appeared on Opulens.