ÅTERANVÄNDNING. En artikel i nätmagasinet BBC diskuterar framtiden om återanvändbara byggnader. I stället för att hamna på soptippar, återanvänds rester av gamla byggnader i städer som från början designat dem med demontering i åtanke .

Många individer vidtar idag åtgärder för att minska sitt hushållsavfall genom att återvinna föremål som tidningar, plastflaskor och aluminiumburkar. Men de flesta förbiser den enorma mängd avfall som genereras av byggnaderna vi bor i.

Byggbranschen är världens största konsument av råvaror och står för 5 % av de globala utsläppen av växthusgaser varje år, främst från nybygg. Tyvärr hamnar en stor del av byggmaterialen på soptippar när strukturen når slutet av sin livslängd, som vanligtvis varar mellan 30 och 130 år.

Många städer över hela världen överväger idén om att återvinna byggmaterial och vissa städer har stiftat lagar som kräver att byggföretagen gör det. En hel del arkitekter har också detta i åtanke när de designar nya byggnader.

Experter föreställer sig städer som prioriterar återvinning av byggmaterial för trä- och stålkonstruktioner, lågt beroende av externa resurser för byggindustrin. Men att skapa dessa nya återvinningsbara städer är en lång process som kräver etablering av nya verktyg, marknadsplatser och drivkrafter. Det kan till och med kräva ett helt nytt sätt att tänka kring ägande och vår relation till den byggda miljön.

Att riva en byggnad är ofta en enkel uppgift. Ändå kan materialen, när de väl har blandats ihop, inte lätt återanvändas, och de bränns vanligtvis eller transporteras till soptippar, vilket medför betydande miljökonsekvenser.

Den goda nyheten är att riva byggnader inte behöver vara det enda alternativet. År 2016 antog Portland, Oregon en dekonstruktionsförordning som kräver att bostadshus byggda under eller före 1940 ska “dekonstrueras” istället för att rivas. Detta innebär att majoriteten av hemmen i Portland nu demonteras för hand av dekonstruktionsentreprenörer, och materialet bärgas för återanvändning, snarare än att brännas eller skickas till soptippar.

Andra städer i USA har följt Portlands exempel, som Milwaukee, Palo Alto, San Jose och San Antonio. Även om dekonstruktion kan vara utmanande, eftersom de flesta byggnader inte är designade för det, finns det lösningar. Mer tid och extra arbete är avgörande problem. Men om de material som återvinns under dekonstruktionen är tillräckligt värdefulla kan försäljningen av dem täcka kostnaden för den extra tiden och arbetet. Det kan dock vara svårt att i förväg uppskatta vad och hur mycket återsäljbart material som finns inne i byggnader. Felix Heisel, en arkitekt och forskare vid Cornell University, utvecklar sätt att använda verktyg och konstruktionsdata för att hjälpa arbetare att snabbt uppskatta vilka material som ligger gömda bakom väggarna.

Ett annat problem är att vissa material, som de som behandlats med giftiga kemikalier eller de som är sammansatta, bundna eller sammansvetsade, kan vara svåra att separera och återanvända. Att designa byggnader för demontering, en teknik som har använts av nomader i århundraden, kan vara lösningen. Detta tillvägagångssätt innebär att byggnader utformas så att de enkelt kan tas isär, snarare än att rivas, och kan bidra till att minska avfallet och öka materialåteranvändningen. Det finns anmärkningsvärda exempel i traditionell japansk arkitektur samt utställningsutrymmen som Storbritanniens Crystal Palace.

Under de senaste åren har det skett en växande rörelse för att införliva planer för demontering av moderna byggnader, såsom kontor, lägenheter och hus. Detta tillvägagångssätt innebär att välja mer lättåtervinningsbara material som trä och stål, och göra kopplingar mellan byggnadskomponenter mer tillgängliga och borttagbara.

Genom att undvika svåråtkomliga anslutningar och svetsar, och istället fokusera på löstagbara bultar och mekaniska fästen, kan framtida arbetare lättare plocka isär och återanvända byggnadsdelar. Den modulära designmetoden möjliggör enkla reparationer och modifieringar, med potential för att hela byggnader kan återanvändas. Denna designfilosofi vinner genomslag i statliga regleringar kring den cirkulära ekonomin, där återvinning och återanvändning av material är avgörande nycklar. I Storbritannien måste stora byggprojekt i London göra koldioxidutvärderingar under hela livscykeln och cirkulära ekonomiuttalanden innan de får godkännande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Andrea Charlson, som leder byggmiljöarbetet för ReLondon, ett partnerskap mellan Londons stadsdelar och borgmästarens kansli, förklarar att design för demontering är i linje med Londonplanen. Enligt denna plan måste projekt lämna in cirkulära ekonomiutlåtanden som visar hur de kommer att minska materialbehovet och möjliggöra att byggmaterial kan demonteras och återanvändas vid slutet av sin livslängd. Detta tillvägagångssätt kan leda till betydande besparingar i energi- och växthusgasutsläpp jämfört med återvinning med traditionella metoder. Att designa byggnader för demontering möjliggör också mer flexibilitet i designen under deras livslängd.

— När jag pratade om design för demontering sa [folk] till mig att det aldrig kommer att bli av, säger Leonora Eberhardt, byggmiljöexpert på civilingenjörsfirman Cowi i Danmark. Det har verkligen varit en förändring från det till nu.

Även om det finns en växande acceptans för demontering, finns det fortfarande utmaningar och begränsningar att övervinna. Att designa för demontering kan kosta mer än traditionella metoder, och statliga incitament kanske inte prioriterar framtida koldioxidutsläpp eller avfallsminskningar. Dessutom är det svårt att förutse om långlivade material som stål och betong kan återanvändas om 150 år.

Ett möjligt tillvägagångssätt är att fokusera på komponenter med kortare livslängd, såsom fönster. Det måste dock finnas en robust marknadsplats för byggnadsägare att köpa och sälja återvunnet material, och deras ursprung måste kunna spåras och dokumenteras. Till exempel kan materialpassystem användas för att tillhandahålla information som hjälper till att vägleda material till återanvändning.

Trots utmaningarna kan experter föreställa sig fördelarna med en design-för-demonteringsstad, där byggnader enkelt kan konfigurera och anpassas till exempelvis bostadsbrist. Sådana städer skulle kunna vara mer estetiskt tilltalande och ha hälso- och samhällsfördelar, såsom ökad ekonomisk rättvisa och mindre farligt avfall. Byggnader kan också bli något att överföra till nästa generation, snarare än något att äga.

— När jag tänker på en design-för-demonteringstad, tänker jag faktiskt på The Lego Movie, säger Eberhardt, varje byggsten passar ihop och tillsammans kan de omformas till otaliga former.

The post Framtiden med återanvändbara byggnader first appeared on Opulens.

ÅTERANVÄNDNING. Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända, skriver Anne Edelstam.

Östasiatiska museet, Stockholm
Boro – nödens konst.
30 mars 2021-9 januari 2022.

“Nödens konst” heter en utställning med Japan i fokus på Östasiatiska museet i Stockholm. Det är en utställning som ligger helt i tiden med ett ökat intresse för återanvändning.

Japan och Sverige har, trots sina avstånd, en hel del liknande traditioner: vår sparsmakade och avskalade smak för hem och design, vår fiskdiet (kött var för inte så länge sedan en ovanlig företeelse på våra tallrikar) och vårt lappande och lagande. Lapptäcken, till exempel, görs av tygrester liksom trasmattor.

Det extrema konsumtionssamhället vi nu lever i växte fram på våra breddgrader för enbart några årtionden sedan. Folkhemmets ideal var att arbeta, spara och laga. Sticka, virka, spinna och väva hörde vardagen till. Slöjd ingick i varje barns skolundervisning. Sverige var, precis som Japan, framförallt ett bondesamhälle.

Båda våra länder har utvecklats till att bli högteknologiska samhällen. Många bor långt ifrån jorden och naturen. Ett fåtal brukar den. I Sverige har småbönderna tvingats ge upp sina gårdar för industriellt storskaligt jordbruk.

Finns det en saknad efter det enkla? Efter det småskaliga? Efter att återuppleva generationernas resa genom tiderna? Under pandemins ”hemmaår” har vi börjat gå tillbaka i tiden, flyttat ut till landsbygden igen, börjat leta efter våra rötter. Därför ligger denna utställning precis rätt i tiden. Boro – eller nödens konst – för oss tillbaka till våra mor-och farföräldrars epok. Fattigdom och enkelhet präglade då majoriteten av befolkningen.

Boro syftar till trasor och textilier. Under flera generationer ärvdes kläder vilka lappades och lagades från en person till en annan i Japan. Man kan tycka att det är underligt att visa upp dessa lappade plagg i fina montrar på ett museum. Det var också med ett visst obehag och en känsla av voyeurism jag såg utställningen, måste jag medge. Framförallt berördes jag av de trådslitna barnkläderna som hade lappats intill det sista. Fattigdomen kröp under mitt skinn när jag beklämd såg dem och tänkte på alla fattiga barn i världen som lider än i dag.

I genomskinliga, enkla montrar visas allehanda vardagsplagg upp. Från täcken, till arbetskläder, skor, blöjor och barnkläder. En monter förklarar även de enkla stygnen man använde för att sy ihop kläderna. De flesta är i indigo-blått och tillverkade av hampa. Bomull spreds inte i Japan förrän i mitten av 1700-talet, utan importerades. Ull tillkom ännu senare.

Överflödsförordningarna var lagar som reglerade import, export och bruket av vissa varor. Sådana förordningar fanns även i Sverige och Europa men var också vanliga i Japan under Edo-perioden (1603-1868). Dessa var till för att hålla samhällsklasserna åtskilda och ett sätt att göra det på var genom modet och textilierna. Sidentygerna var enbart tillägnade de välbärgade. Däremot florerade det en andrahandsmarknad där använda plagg kunde köpas av andra klasser. Denna marknad varade väl inpå 1900-talet. Det passade även in på det japanska begreppet mottainai – tillvaratagande och sparsamhet. Det var nära knutet till uppfattningen om konstant kretslopp samt vördnaden av naturen.

När väl industrialiseringen gjort sitt intåg i Japan på 1960- och -70 talet, blev Boro en skamfläck och skulle helst glömmas bort. Hade det inte varit för folklivsforskaren och samlaren Chuzaburu Tanaka (1933-2013) hade vi nog aldrig sett en Boro-utställning i Stockholm. Han bidrog även till kända japanska modeskapares uppsving. För att nämna några: Rei Kamakubo med modehuset Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Issey Miyake och Kenzo.

På utställningen visas även några svenska kreatörer som inspirerats av Boro. På nedre botten finns fotografier samt en intressant film om den svensk-japanske borokonstnären Takao Momiyama. Han berättar hur han återupptäckt boro, hur han letar gamla tyger på marknader i Japan samt hans visioner för framtiden och modet.

Gå och se utställningen och tänk er för innan ni slänger något gammalt plagg ni i stället skulle kunna lappa och laga och återanvända. Det är inte så länge sedan våra mor- och farföräldrar vävde trasmattor av gamla tyger.

Ja, livet går sannerligen i ett evigt kretslopp! Och om det är något vi lärt oss av denna pandemi så är det väl att vi inte ska ta något för givet, utan att spara och tänka oss för är kanske inte så dumt ändå?

The post Den japanska konsten att lappa och laga first appeared on Opulens.

ÅTERVINNING. Nu öppnar Materialmagasinet i Ulvsunda. Initiativet kommer från Liljevalchs men i nuläget är projektet en samverkan mellan flera kulturinstitutioner i Stockholm. Man vill hitta fler möjligheter att återanvända material från utställningar och scenproduktioner.

Bidragande institutioner får lämna in och låna gratis medan externa intresserade kan hyra eller köpa material. Det är dyrt att bygga nya utställningar och scenproduktioner och tanken är att vi ska bli bättre resursutnyttjare inom kulturen. Med detta hoppas man också kunna gynna mindre institutioner och kulturaktörer som konstskolor, teatergrupper och enskilda konstnärer med begränsade resurser. Man hoppas även på nya samarbeten mellan institutionerna där restmaterial återanvänds på ett sundare sätt. En del material kommer att säljas vidare, det kan handla om allt från byggmaterial till osorterade skruvar och färgslattar. Och det kommer säljas vidare till ett förmånligt pris. Teknik, inredning, kostymer och dekor hyrs och lånas ut.

Projektet kommer utvärderas efter tre år men förutsättningarna är goda, lokalerna är K-märkta och ligger på stadens mark, man har förhandlat fram en bra hyra och detta är ett bra sätt att utnyttja staden bättre. Förhoppningsvis ska detta projekt få ringar på vattnet inom kulturen i hela landet. För konstnärer (enskild firma krävs) skulle det innebära möjligheter att köpa material till bra priser. Allt bokas i förväg via hemsidan. Materialmagasinet finns också på Instagram.

Maria Johansson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Återanvändning i kulturlivet first appeared on Opulens.