När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.

The post Vårt behov av arkiv first appeared on Opulens.

MUSIKARKIV. Namninsamlingen för bevarandet av Sveriges Radios grammofonarkiv fortsätter att fyllas på med röster, som menar att en kulturskatt kan vara på väg att gå förlorad.

Grammofonarkivet är ett av världens största institutionella musikarkiv och en stor musikskatt för Sverige, samt det enda som har två exemplar av varje skiva. Men stora nedskärningar de senaste åren har lett till en namninsamling som just nu är uppe i över 66 000 underskrifter och som fortsätter att fyllas på.

– Jag är säker på att det här är den största namninsamlingen i Sverige historiskt sett som har med kultur att göra, säger Harriet Lundberg, tidigare ljudtekniker på Sveriges Radio i 26 år och engagerad i bevarandet av musikarkivet.

Målet med namninsamlingen är att Grammofonarkivet ska få status som ett arkiv av nationellt värde, vilket det idag inte har då Sveriges Radio inte har arkivansvar för skivsamlingarna.

– Det finns inget ansvar för att sköta om ens befintliga samlingar, menar Lundberg.

Arkivet startade 1928 som ett sätt att bevara alla insamlade skivor från Sveriges radiosändningar, och så har det fortsatt fram till 2000-talet. Dotterbolaget Sveriges Radios Förvaltning AB, som bland annat hade hand om grammofonarkivet, drabbades av stora nedskärningar under samma decennium. 2019 fanns det tio anställda kvar av tidigare fyrtio, femtio, men under en omorganisering då arkivet flyttades över till Sveriges Radio sades även de upp och ersattes med hälften så många.

– Där var det väldigt mycket kompetens som gick förlorad, säger Lundberg.

Medarbetare på Sveriges Radio skickade in en ansökan till Unesco 2014 om att arkivet skulle bli ett världsminne, vilken SR följde inte följde upp. Lundberg menar även att motioner har skickats in till riksdagen genom åren om att göra arkivet tillgängligt för allmänheten, men de har avslagits.

Enligt Lundberg kommer engagemanget och namninsamlingen att fortsätta för att uppmärksamma grammofonarkivet. Då och då skickas listan med namn in till politiker, media och beslutsfattande inom Public Service.

– Det här är en kulturskandal från början till slut, om vi inte har några arkiv har vi ingen historia, avslutar Lundberg.

The post Underskrifterna för Sveriges musikskatt fylls på first appeared on Opulens.

SPELARKIV. Spelbolaget Embracer är i färd med att bygga upp ett arkiv för dator- och tv-spel i Karlstad. Hittills har man skrapat ihop 50 000 titlar och maskiner.

Vd Lars Wingefors började samla spel för tio år sedan, och har donerat delar av samlingen till arkivet.

– Vår vision är att det ska bli ett stort arkiv som samlar – det här är svårt att säga ödmjukt – alla världens tv- och datorspel, säger David Boström, vd för arkivet, till Sveriges Radio P4 Värmland.

Omkring 50 000 spel finns redan nu på plats, och flera personer ska anställas. Än så länge går arkivet inte att besöka för allmänheten, men Embracer planerar att ha samarbeten med forskare, utställningar och göra samlingen tillgänglig via digitala kanaler.

Äldst i samlingen är antagligen konsolen Magnavox Odyssey från 1972.

De senaste åren har frågan om bevarande av spel börjat diskuteras allt flitigare i spelbranschen. När nya konsoler och datorer utvecklas, riskerar gamla spel att inte länge kunna spelas av allmänheten, och spelföretag har inte alltid varit duktiga på att spara kod och andra tillgångar som hör spelen till. När Adobe slutade att stödja Flash förra året beräknas exempelvis tiotusentals spel på nätet ha blivit ospelbara.

En del satsningar har dock gjorts. Kungliga Biblioteket sparar sedan 1995 svenska dator- och tv-spel, även om många onlinespel och appar saknas i samlingen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Embracer satsar på arkiv för tv- och datorspel first appeared on Opulens.

KAMPANJ. I en tid då arbetarrörelsen är på reträtt och krafter som ifrågasätter forskning tar ton är det ett olyckligt beslut att säga upp all personal på Arbetarrörelsens bibliotek. Det skriver 378 forskare, debattörer och folkrörelseaktiva i ett upprop.

The post Kent Wisti om Arbetarrörelsens bibliotek first appeared on Opulens.

EFTERTÄNKSAMHET. Melker Garays svavelosande krönika igår har upprört flera namnkunniga redaktörer och skribenter. Opulens nestor Ivo Holmqvist manar till eftertänksamhet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Melker Garay röt igår till sedan vissa skribenter som bidragit med artiklar och inlägg på Opulens gripits av byxångest och bett chefredaktören Stefan Bergmark avlägsna vad de en gång i detta forum uttryckt som sin oförgripliga mening, sådant som nu finns bevarat i cyberrymden. Garay kommenterar det självklara: de ord som man anförtrott Opulens ska inte kunna suddas ut. Opulens kommer inte att rensa i arkivet även om en artikel nu skulle förefalla den som skrivit den nattstånden, förgriplig och inopportun. Lagt kort ligger.

Före internetåldern publicerade man sina åsikter i tidningar som trycktes och i bästa fall lästes och lagrades både i redaktionernas egna arkiv och i de statliga bibliotek som tar emot pliktexemplar (de är sju stycken fast bara två av dem är skyldiga att spara allt som trycks, de andra fem tar emot allt tryck men kan gallra efter eget skön). Så sker fortfarande fast det mesta tyckandet numera tar sig elektroniska uttryck, trycksvärta förutan, i överflöd och till övermättnad (en strategi satt i system av den som gärna avleder uppmärksamheten från viktigare ting genom att, som nu senast, fåordigt påstå sig vilja köpa Grönland).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Melker Garay öser med rätta sin vredes skålar över dessa vindflöjlar till skribenter som av olika skäl inte längre vill stå vid sina ord. Jag vet inte åldern på dem, men jag kan tänka mig att de gått i den skola där man tycker att man kan klara sig utan den klassiska svenska litteraturen när så många dagsaktuella flyktigheter pockar på ens fulla uppmärksamhet. Vi som lyssnade uppmärksamt när en kunnig och välorienterad lärare/adjunkt/lektor i modersmålet lade ut texten om vad som skrivits i det förflutna bär med oss dessa rader:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Betänk det när ni ber Opulens lägga ut era tankar och åsikter på nätet: tänk rätt, dröm skönt, skriv för evigheten. Ett enkelt råd är att sova på saken och skicka in raderna först morgonen därpå, när beslutsamhetens friska hy hunnit gå över i eftertankens kranka blekhet. Då slipper Opulens mocka undan det som skrivits i stundens hetta och som skribenten inte längre vågar stå för. Innan eldfängda och alltför spontana skribenter trycker på sändknappen kan de gärna tänka på vad Viktor Rydberg formulerade i sin jubelkantat, och på dessa eftersinnande ord av Verner von Heidenstam – två svenska skalder som lät sina ord spegla tankens klarhet:

Hur lätt bli människornas kinder heta!
De döma snabba, fast de litet veta…

The post Apropå harhjärtade skribenter first appeared on Opulens.

YNKRYGGAR. Opulens växer och våra artikellänkar rankas högre på Google än tidigare. I takt med den utvecklingen så har magasinet fått fler förfrågningar från skribenter att vi ska plocka bort deras artiklar ur arkivet, vilket vi inte gör. Opulens Melker Garay menar att de som kommer med sådana önskemål för att, så att säga, bli anställningsbara är karriärskåta ynkryggar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det har kommit till min kännedom att vissa skribenter som publicerat texter i Opulens har krävt att vi på magasinet ska ta bort deras publicerade artiklar. Texter som de själva har sänt till magasinet för just publicering.

Till dessa som har framfört slika önskemål finns bara ett svar: Ynkryggar.

Alldeles riktigt. Fega är de som inte kan stå för vad de tidigare skrivit. Endast harhjärtade och intellektuellt ohederliga personer kan komma med sådana hårresande önskemål.

Om det är så att man tar avstånd från sina egna tidigare offentliggjorda tankar så ska man förklara det för omgivningen. Men att ha fräckheten att be Opulens att ägna sig åt revisionism eller att magasinet ska ta hänsyn till ängsliga – för att inte säga skitnödiga – skribenters begäran om att ändra i vårt textarkiv är rent ut sagt bedrövligt.

Mycket talar för att ett skäl till att de klenmodiga skribenterna vill ta bort sina artiklar är att innehållet i artiklarna har blivit politiskt inkorrekt; det vill säga, rädslan för att artiklarna är dem till last i deras förmenta karriärer. Istället för att stå med rak rygg ägnar de sig åt rövslickeri av värsta sort. Istället för att vara stolta över vad de åstadkommit med sina tidigare intellektuella ansträngningar så viker de ned sig i sin ängslan för att komma i dålig dager när de söker anställningar eller nya uppdrag.

Om en potentiell uppdragsgivare skulle få reda på att en presumtiv medarbetare försökt manipulera sitt förflutna så skulle denne förmodligen betrakta en slik individ som persona non grata. Och det med all rätt.

The post På förekommen anledning first appeared on Opulens.