KONST. Nyligen upptäcktes en märklig monolit i ett ökenområde i USA. Handlar det om ett fall för Arkiv X eller är det fråga om konst? Mathias Jansson försöker reda ut begreppen.

Mitt i ett otillgängligt ökenområde i Utah står den. En drygt 3 meter hög stålmonolit. Osökt kommer man att tänka på inledningen av Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey” där den svarta monoliten landar i ett ökenlandskap bland en grupp förhistoriska apor. Nätet spekulerar vilt om vad det kan vara. Vem har ställt den där? Vem har gjort den och varför hemlighåller man den exakta platsen? Det skulle kunna vara inledningen på ett avsnitt av Arkiv X eller en lektion i konsthistoria.

John McCracken, den amerikanska minimalisten som avled 2011, har lyfts fram som en kandidat för denna öken-installation. Hans enfärgade skulpturer av plywood och fiberglas som ser ut som plankor och som brukar vara drygt 2.5 meter höga passar in på Utah-signalementet.  Han har även gjort bredare skulpturer som ser ut som boxar på högkant där han använt sig av rostfri metall. Visserligen har det dementerats av hans gallerist att det skulle vara ett verk av McCracken, men att det är en minimalisk installation kan vi nog vara överens om. Minimalismen kännetecknas av just det enkla. Man använder enkla geometriska former när man gör skulpturer och målar tavlor. Ofta använder man bara en färg på skulpturen eller ett fåtal färgfält på en tavla. För varför ska man krångla till det? Konst är väl i grunden färg och form?

Och varför ska man blanda olika material eller slösa på material? Det var kanske så Sol LeWitt resonerade när han gjorde sina vita kuber. Varför bygga en hel solid kub när det räcker med att man bygger den ram som kuben består av? Materialkostnaden blir ju betydligt lägre och besökarna förstår ju ändå att det är en kub. Robert Morris med andra minimalister funderade på att om man använder speglar eller rostfritt stål för att skapa den geometriska formen så kommer den nästan inte att synas alls. Mer minimalt kan det väl inte bli?

Att måla minimalistiska tavlor som bara består av ett par färgfält med olika färger är visserligen sparsmakat, men man borde kunna göra det ännu enklare, tänkte Jo Baer när han skapade verket Primary Light Group: Red, Green, Blue. Verket består av tre svarta tavelramar med vita dukar. Alla vet som bekant att vitt ljus innehåller alla färger, se bara när solljuset bryts i ett prisma och skapar en regnbåge. Det räcker väl då att besökaren använder sin fantasi för att se färgerna i det vita, varför ägna tid åt att måla dem på duken? För en minimalist är enfärgade enkla former i enkla material helt rätt, så kan en monolit i Utahs öken vara något annat än ett minimalistiskt konstverk? Det hade onekligen varit intressant om det hela visade sig vara en PR-kupp för en minimalistisk utställning på ett museum.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Den mystiska monoliten first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Den fiaskoartade presskonferensen om Palmemordet får Clemens Altgård att minnas en kultförklarad tv-serie. Altgård har översatt en rad romaner baserade på Arkiv X gestalter och serien är för honom starkt förknippad med det 90-tal då samhället digitaliserades i allt högre grad. Alla Arkiv X-avsnitt finns nu på Viaplay.

När den förväntade lösningen på Palmemordet visade sig vara ett fiasko, blott en ny teori, samtidigt som det förklarades att utredningen nu läggs ner, så gick mina tankar osökt till Arkiv X och seriens motto: “The truth is out there”. Och inne i mitt stackars huvud spelades samtidigt signaturmelodin av Mark Snow.

Om någon tv-serie, utöver David Lynchs mästerverk Twin Peaks, var min favorit på 90-talet så var det avgjort Arkiv X. Den nådde inte riktigt upp till Lynchs höjder, men varade desto längre. Arkiv X blev en integrerad del av vardagen och jag spelade in alla avsnitt på VHS-band för att kunna se dem igen när jag hade lust med det.

Och jag var såklart inte ensam om det. Med Arkiv X lyckades amerikanen Chris Carter skapa en av 90-talets största tv-seriesuccéer. En förklaring till framgången var att Carter arbetade med en mera konstnärlig tv-estetik i Twin Peaks efterföljd. Men en annan förklaring låg i hans paranoida post-Watergate-scenarion. Den begynnande IT-erans vilsna mediekonsumenter kunde relatera till den övergripande huvudintrigen som handlade om en konspiration på högsta nivå.

Synnerligen effektivt spelar Carter på nutidsmänniskans diffusa känsla av att myndigheter och multinationella bolag, eventuellt i maskopi med varandra, mycket väl kan tänkas dölja sanningarna om sakernas tillstånd. Han speglar också fragmentiseringen i den alltmer digitaliserade samtiden. En stor del av fascinationen består i att olika fragment antyder ett större och kusligt sammanhang.

I huvudrollerna finns FBI-agenterna Dana Scully (Gillian Anderson) och Fox Mulder (David Duchovny). De arbetar på FBI:s avdelning för paranormala fenomen. Initialt var det i hög grad skådespelarinsatserna av David Duchovny och Gillian Anderson som bidrog till succén.

Genom att låta dem ha en strikt icke-sexuell relation undveks den sedvanliga klichén där mannen och kvinnan som jobbar tillsammans inleder ett erotiskt parförhållande. Likaså fick Scully representera förnuftet och vetenskapen medan Mulder var både intuitiv och irrationell.

Men det finns, precis som i Twin Peaks, också ett stort mått av humor i Arkiv X. Det finns en huvudintrig som löper genom hela serien och där ingår såväl en konspiration som ett för mänskligheten förödande farligt virus. Men med regelbundenhet dyker det upp avsnitt som kan ses fristående och har mer humoristisk karaktär ofta med ett starkt inslag av skräck. Detta utan att spräcka helhetsbilden.

Det hann bli elva säsonger från starten 1993 till 2002. Fjorton år senare återkom den och rullade återigen ett par år. Vid det laget var jag ganska trött på Arkiv X och följde inte serien med samma entusiasm som under 90-talet. Förmodligen fick jag en överdos av Arkiv X och då inte enbart på grund av för mycket tittande, utan också för att jag åtog mig uppdraget att översätta en rad romaner baserade på tv-seriens gestalter. För den som ville läsa ännu mer fanns det dessutom en omfattande mängd fan fiction på nätet.

I Sverige har serien sänts i TV4-kanalerna och för närvarande finns alla Arkiv X-avsnitt tillgängliga på Viaplay (sök på The X-Files) medan SF Anytime har säsongerna från 2016-2018. Självfallet går det också att skaffa tv-serien på dvd. Mina gamla VHS-band förpassade jag till soprummet för många år sedan, men serien håller fortfarande. I synnerhet de första säsongerna är sevärda.

The post Sanningen finns därute first appeared on Opulens.

“Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu”, skriver Clemens Altgård. 

Jag känner mig ofta ambivalent när sedan länge nedlagda rockband väcks till liv. Likaså känner jag sällan entusiasm när det görs nya versioner av filmklassiker. Nyheter om uppföljare till kultförklarade tv-serier väcker liknande känslor. Därför var jag också något skeptisk när jag fick höra att Twin Peaks skulle få en uppföljare 25 år senare. Och nu är den här. Säsong 3 med titeln The Return består av 18 timslånga avsnitt som visas på HBO Nordic (producent är amerikanska Showtime). Nej, jag tänker inte recensera den, utan bara delge några tankar.

Visserligen slutade tv-serien på ett lika frustrerande som underbart mystiskt vis, men det kändes bara som det yttersta beviset på hur konstnärligt unik den var i en annars förutsägbar genre. Egentligen var det aldrig meningen att den skulle sluta så abrupt. När serien kom 1990 var den först en formidabel succé. Efter två säsonger hade emellertid den breda publikens intresse svalnat och därför lades Twin Peaks ner på grund av för dåliga tittarsiffror.

Själv hade jag under en lång tid alla avsnitten inspelade på vhs-band och såg åtskilliga gånger om det där sista avsnittet som utgjorde en gåta i sig. Sedan kom tv-repriser och dvd-utgåvor. Varje gång jag sett om serien i sin helhet har jag kunnat konstatera att den tålt att ses om. Jag gillade även den på sin tid av både publik och kritiker underskattade prequel-långfilmen Fire Walk with Me som kom 1992 och som fördjupade en del av motiven i tv-serien. Nu framstår den som en nyckel till The Return.

David Lynch lyckades både genom sitt manusskrivande med Mark Frost och inledande regiarbete att skapa en helt ny form för berättande i tv-mediet. Det var en ny estetik med postmoderna förtecken där stilar blandades och genregränser överskreds. På ett plan är Twin Peaks en kriminalhistoria, men på ett annat plan underminerar den alla invanda föreställningar om hur tv-berättande bör gå till. Genom att leka med övernaturliga inslag och antyda science fiction-motiv lyckas Lynch sammanfoga det löjliga med det sublima på ett sätt som det varit nästan omöjligt för efterföljarna, till exempel Arkiv X, att efterlikna.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Twin Peaks innebar ett genombrott för den postmoderna ironin i tv-seriesammanhang, men det var också ett genombrott för användandet av musik och ljud på ett sätt som publiken tidigare bara fått uppleva i biosalongerna.

Den slovenske sociologen och psykoanalytikern Slavoj Zizek har ägnat åtskillig möda åt att försöka analysera David Lynchs sätt att manipulera ljud och röster. Enligt Zizek lyckas Lynch ge rösten en ogenomtränglig, ”traumatisk dimension” som rubbar jämvikten. Det är bland annat denna rubbning som åstadkommer den för Twin Peaks karakteristiskt skeva stämningen.

När jag nu har sett de första fyra avsnitten i The Return kan jag konstatera att det var länge sedan jag suttit så fascinerad och fastnaglad vid en film eller tv-serie. Det är så här långt mästerligt men också totalt kompromisslöst på auteurvis. Vissa scener är prövande långa som i en film av Tarkovskij eller Roy Andersson, medan andra scener är ren komedi eller precis på gränsen till det parodiska. Vissa inslag skulle jag vilja karaktärisera som ren absurdism och ibland rent av surrealism. Det finns många minnesvärda enskildheter. Lynch lyckas till exempel verkligen göra något både oväntat och intressant av det dubbelgångarmotiv som antyddes i sista avsnittet av Twin Peaks i det tidiga 90-talet. Men stilmedlen är lite annorlunda den här gången. Som det måste bli med tanke på att 25 år har gått. Lynch har gått vidare och utvecklats med kompromisslösa filmer som Lost Highway och Mulholland Drive (som först också var tänkt att bli en tv-serie).

The Return innebär inte alls så mycket nostalgi som jag först befarade, utan skildrar snarare vad tiden gör med oss människor. Vi får möta flera skådespelare som var med de första säsongerna men nu åldrade i takt med sina rollfigurer. Våldet och äckeleffekterna är starkare än tidigare, men så har också tv-publiken vant sig vid mer explicit våld i rutan. Musikinslagen är lika skimrande vackra som alltid, medan ljudeffekterna raffinerats än mer och jag tror Zizek kan le belåtet när han tar del av dessa nya avsnitt. Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu. Frågan är förstås om det här kommer att hålla i 18 avsnitt, det vill säga 18 timmar. Efter vad jag hittills fått se är jag benägen att tro att det kanske ändå kommer att göra det.

The post Vad tiden gör med oss människor first appeared on Opulens.