SJÄLVBIOGRAFI. Bo Bjelvehammar har med stor behållning läst ”Upptakten – en litterär arbetare” av Torgny Karnstedt. Det är första delen i en planerad självbiografisk trilogi.

Torgny Karnstedt är en arbetarförfattare

Upptakten – En litterär arbetare av Torgny Karnstedt
Karnstedts förlag

Torgny Karnstedt är författare, föreläsare och bokförläggare. Han har ett skiftande arbetsliv bakom sig. Arbeten som lagerchaufför, svetsare och fabriksarbetare, men även som dramapedagog.

Den litterära debuten kom 1977 med ”Slamfarmen”, som bygger på dagboksanteckningar från ett smutsigt och farligt arbete på en kemisk fabrik.

I den nya boken skriver Torgny Karnstedt sin självbiografi. Det ska bli tre delar och han ska ses som en arbetarförfattare.

Vi får bilder från ett gryende 50-tal, rekordåren under 60-talet och det upproriska 70–talet.

Det är en noggrann och detaljrik framställning, där de primära källorna är dagböcker och brevväxlingar. Tänk, i dag finns inte detta ord – brevväxling, det är rödlistat liksom ordet brevlåda.

Klasskamp och agitation

Jag kan inte minnas att Torgny Karnstedt nämner ordet polarisering, ett flitigt förekommande ord i den politiska debatten i dag.

Men under den här tidsperioden är det starka motsättningar mellan skilda intressegrupper; ord som agitation, klasskamp och kapitalets makt är vanliga. Det är en klar och tydlig ideologi, som driver Torgny Karnstedts värderingar och ställningstaganden.

Det är inga mesar som är riktmärken, utan män som Anton Nilsson, Amalthea-mannen. En sann och ärlig förebild!

Torgny Karnstedt deltar flitigt i den politiska och fackliga debatten, han säljer stridsskrifter och försöker att mobilisera och agitera bland sina arbetskamrater. Han är ingen bekväm arbetare, för arbetsgivaren.

Påpekar missförhållanden

Han drar sig inte för att påpeka brister och missförhållanden i arbetsmiljön, samtidigt gör han nogsamma anteckningar, om det som händer och det som sägs omkring honom på arbetsplatsen. Han är både populär och impopulär bland de egna. Många vill ha lugn och ro, tycker orden är svulstiga och stora och att det viktiga är att ha ett arbete och sköta det. Att det är farligt för hälsan och alla relationer – det får man svälja.

Torgny Karnstedt och Skånska Teatern

Det finns ett avsnitt, som jag uppskattar särskilt, det är texterna kring Skånska Teatern i Landskrona, under en period på 70-talet och 80-talet när Peter Oskarson var konstnärlig ledare.

Det var en period av politisk klarhet och tydlighet – allt arbete kretsade kring politiska husgudar och dramatikens lysande stjärnor. Det var ett uppoffrande arbete kring att komma så nära texterna och bilderna, som det var möjligt. Allt mejslades fram i samtal och åter samtal. Ändlösa överläggningar, utan slut, det fanns alltid saker, som kunde bli bättre. Och arbete med den ständiga frågan, om att nå fram till vanliga människor, till människor, som var teaterovana.

Torgny Karnstedt skrev själv ett stycke för Skånska Teatern under denna tid och i detta arbete mötte han verkligt stöd och sann vänskap.

Infallsrikt och angeläget

Boken är infallsrik, det finns viktiga inslag om samspelet och dynamiken inom familjen, som jag inte hinner behandla här. Men familjen har mycket stor betydelse för Torgny Karnstedt.

Det som gör boken så angelägen är att den bygger på goda källor och på livserfarenheter som är självupplevda, inte påhittade och tillrättalagda. Allt framställt på ett livfullt och engagerande sätt.

The post Torgny Karnstedts självbiografi övertygar first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Dennis Andersson. Det rör sig om en rå skildring av vardagen på ett industrigolv.

Dennis Andersson har under många år arbetat inom industrin. Under dessa år mötte han karaktärerna som befolkar novellen ”Griskultingen” som vi nu är glada att få publicera. Genom sitt skrivande vill Andersson ge röst åt de händelser och den gruppdynamik som utspelar sig bakom fabrikens slutna dörrar.

Texten är en rå skildring av vardagen på ett industrigolv, där maktstrukturer och grupptryck tvingar de anställda att välja mellan att anpassa sig eller bli utstötta. Den kretsar kring mötet mellan en erfaren arbetare och den nyanställde Benjamin – ”kultingen” – som formas av kollegornas giftiga jargong tills en våldsam vändpunkt tvingar fram ett val.

Andersson utforskar gränslandet mellan drömmen om frihet (symboliserad av Visby) och den klaustrofobiska verkligheten vid stansen, där tystnaden banar väg för översittarfasoner och ofta är det tryggaste valet.

CAROLINA THELIN

Griskultingen

Årets första arbetsvecka. Julledigheten är slut. Mörkret utanför har sipprat in och tagit plats i bröstet. Det lever där inne nu. Klockan är elva. Jag är halvvägs genom evigheten: en arbetsdag här på fabriken.

Stansens monotona dunkande gör mig dåsig. Tankarna vandrar. De tar den välkända stigen till Visby där himlen är djupblå och hög. En himmel som fyller lungorna med frihet och lättar tyngden över mina axlar.

Jag sitter med Veronika på en parkbänk nära Kruttornet. En saltstänkt bris från havet svalkar oss. Runtomkring rör sig turisterna som pastellsiluetter. Vi har en djupare kontakt med Gotland än de; ett berättigande till ön de saknar. Visbys smala kullerstensgator och gränder känner vi utantill.

Jag lägger armen om hennes solkyssta skuldror och hon lutar sig närmare. Hennes vaniljdoft gör mig till villig slav. Jag sluter ögonen och tänker att så här borde livet alltid vara. Turisterna bleknar bort. Kvar är bara vi. Inget spelar roll, så länge jag får vara här med Veronika.

”Livet är kort”, säger hon uppriktigt. ”Klart vi ska göra det.”

Jag öppnar ögonen, ser in i hennes. ”Du menar?”

”Ja, vi köper huset”, säger hon leende. Framtiden har aldrig varit ljusare eller mer välkomnande. Den väntar på oss. Det är nu det händer.

Dånande asgarv sliter mig från Gotland. Jag är tillbaka på fabriksgolvet. Ljudet kommer från grisarna. Alla flabbar utom en ung, tanig kille. Han byter fot konstant, som om golvet är strömförande. En ny kugge skulle börja i dag. Benjamin. Det måste vara han.

Medan de garvar flackar pojkens blick mellan grisarna. Den söker ett hem. När ytterligare en skrattsalva briserar försöker han tvinga fram ett leende men det fastnar halvvägs. Han tittar ner i golvet och när han blickar upp igen är ansiktet nollställt.

Flocken har samlats vid maskinen där storgalten Jarmo huserar, snett över gången från min stans. Det är han som dikterar hackordningen. Här på golvet viskas det: om Jarmo vägrar ett jobb, så slipper han. Krille, vår arbetsledare, öser istället över skiten på annan sate.

De följande dagarna sätter de tänderna i Benjamin. Bryter ner bygger upp. De formar om Benjamin. Från människa till griskulting. Målet är tydligt: ett svin, precis som de. Leker man med grisar grymtar man snart själv och pojken saknar ryggraden som krävs för att stå emot.

Han faller lätt. Går på rast för tidigt. Femton minuter blir trettio. Han nödstoppar maskinen för att snacka skit, försvinner en halvtimme för att bajsa.

Den här eftermiddagsrasten har flocken samlats vid tråget: Jarmos maskin. Han håller hov, hackar på deras utseende, hånar vad de sagt och gjort. Grisarna munhuggs lojt tillbaka men vet sin plats. Jarmo ska ha rätt. Jarmo ger sig aldrig.

De tuggar om fotboll och dart, tjejer och svartskallar. Jarmo öser på med skämt efter skämt om bögar. Publiken tjuter av skratt.

Kultingen söker godkännande. Han sväljer glupskt deras åsikter och rapar upp dem som sina egna. Härmar deras läten och kroppsspråk. Drar samma trötta vitsar, men grisarna skrattar inte. Han får på sin höjd ett fniss. Kanske saknar skämten den rätta knorren?

Han grymtar allt ivrigare och högre om invandrare och bögar, pratar nedsättande om kvinnor. Övertalar sig själv, men ännu är han bara en spädgris. Ge det bara lite tid. Snart är han ett tvättäkta svin, han också.

Efter helgen dyker Krille upp med flera skrapsår i ansiktet och en rejäl blåtira. Sårskorpan ovanför ögat påminner om en bränd bratwurst: böjd och mörkbrun med ett gäng svarta ränder.

Maskinerna stannas. Grisarna samlas. Snus stoppas under läppar medan han berättar. Han körde sin dotters elsparkcykel, for fram som Fittipaldi längs cykelvägen. På väg till festen kraschade han och slog i ansiktet. En sten eller något, påstår han. Och mörkt.

”Cykeln är bara skrot. Måste fixa en ny till Greta. Min whisky gick i asfalten”, klagar han.

”Du ser för jävlig ut” förkunnar Jarmo.

Flocken skrattar. Även kultingen. Han har börjat snusa. Han trycker in en prilla när Jarmo håller fram dosan.

”Och klantigt att krascha”, fortsätter Jarmo. ”Men typiskt en lättviktare som inte tål sprit.”

Krille skakar tyst på sin snusdosa.

Griskultingen har fått en plats vid grisarnas bord. Ämnet för dagen är tjejer. Storgalten rapar ljudligt och snackar skit om sin sambo. Jarmo fastslår att det är tur att hon har stora lökar och en skön röv, för mellan öronen ekar det tomt. Grisarna skrattar rått. Högst skrattar Jarmo själv. Flabbet dör ut och mat skyfflas in.

Det han vräkte ur sig är vidrigt. Vi borde ställa oss upp och markera att det räcker. Hade Veronika hört honom hade hon aldrig kunnat vara tyst. Men vi förblir statister i Jarmos föreställning. Vi sväljer vår mikromat. Här kan en knappnål falla.

Griskultingen harklar sig. För en sekund tror jag att han är den som ska stå upp mot storgalten, men icke. Istället börjar han berätta om förra helgen. Han och en kompis kör en raggarrunda i dennes sänkta V90. Flocken runt bordet lyssnar, jag också. Jarmo däremot spelar luftpiano. Hans LOVE och HATE-tatuerade fingrar rör sig i takt med musiken i hans eget huvud.

Kultingen sneglar besvärat mot Jarmos pianokonsert men fortsätter sin historia. Han ökar tempot. V90:n tar dem till grannkommunen och ett samhälle där det varken finns något att se eller göra. En obemannad bensinmack bredvid en sunkig pizzeria är allt. Utanför står två tjejer och röker. Kompisen vevar ner sidorutan. Han hojtar till dem. En svenska och en tyska. Hannah och Maja. Som genom magi, säger kultingen, bjuds de hem till Hannahs lägenhet. Jag vet att inbjudan beror på tristessen i en byhåla. Inte magi, eller charm. Killarna erbjuder bara en gnutta spänning.

Jarmos fingrar fortsätter spela samma melodi. Kultingen accelererar ytterligare.

Efter att ha käkat pizza i lägenheten hoppar alla fyra in i bilen. De kör på grusvägar genom skogen mot en ännu mindre avkrok. Sent på natten når de slutligen tyskans torp. Kompisen försvinner in i sovrummet med Hannah. Maja tar med Benjamin till köket. Där, vid diskbänken, drar hon upp tröjan. Han får se piercade tyska tuttar. Han sträcker på sig när han säger det. Storgalten fnyser. Benjamin förklarar fort att det inte gick längre än så. Hon är långt från en ”keeper”.

Jarmos fingrar stannar tvärt i luften.

”Och varför i helvete inte?”

”Alltså, hon är ingen keeper…”

”Vadå? Vill du sitta och hålla hand eller? Keeper…” Jarmo skrattar rått.

”Alltså, jag hade nog fått…” Pojkens röst vrids till nära noll.
”Patetiskt”, konstaterar Jarmo högt. ”Du kammade noll på fittfronten.”

”…komma till, om jag ville.” Rösten vek.

”Det kan du ju försöka intala dig”, hånskrattar Jarmo och söker medhåll från flocken. De nickar. Nöjd knäpper han händerna över magen. Krille tittar på sin klocka. Lunchrasten är slut. Maskinerna väntar.

Det är bara den smältande snön utanför som visar att tiden går. Innanför väggarna är det som om den stannat. Men, en tidig vårdag hörs fågelsång i fabriken. En grönfink har förvillat sig in och sitter nu högt uppe på en takbalk. Ord om fågeln flyger genom lokalen. Kvinnorna och pojken samlas under den, tittar och pekar. De drömmer om grönskan och värmen som skall komma.

Krille är här med sitt luftgevär. Han siktar mot taket. Geväret hostar till. Grönfiken dråsar i golvet. Kvinnorna tjattrar lågt medan de återgår till sina maskiner.

Jarmo kallar tillbaka Kultingen.

”Ja, komsi, komsi. Duktig liten Benji”, hånler svinet. Benjamin lommar åter till honom, som en skamsen hund.

Krille närmar sig Jarmos maskin. Han dinglar den lilla fågeln fram och tillbaka i dess tunna ben.

”Inte mycket mat på den”, flinar han. ”Var bättre förra sommaren med fiskmåsen.”

Prillan hänger slappt över de gula tänderna.

”Kommer du ihåg måsen, Jarmo?”

”Den du skadesköt tre gånger innan den dog? Ja, jag kommer ihåg den.”

Jarmo startar maskinen. Krille gör sorti. Jarmo bossar runt Kultingen fram till hemgång. Pojken kastar en snabb blick åt mitt håll medan han följer de andra grisarna mot omklädningsrummet.

Svinen bufflar sig igenom resten av veckan som de alltid gör. De är omedvetna om att deras klövar trampar på ömma tår. De skrattar och flabbar. Pojken försöker hänga med i deras tempo. Han kastar ur sig gliringar, nästan som på måfå, men de saknar udd. Han är en spädgris som försöker grymta som en galt.

Måndagsmorgon. Maskinerna står stilla. Det är knappt styrfart på någon. Folk samlas i små grupper, sorlar om helgen.

Jag står vid min stans och fyller i kontrollplanen. I tystnaden hörs ventiler pysa trött. Deras ljud har en stillhet som bjuder in till drömmar. Utan att vara riktigt närvarande kryssar jag i rutorna i planen. Det går på automatik.

En trekvart efter instämpling vrålar radion igång. Hårdrock vräks ur högtalarna. Arbetsledaren, Fabriks-Judas, har anlänt. Maskinerna gnisslar igång en efter en. Han kommer till min station med Kultingen ett steg bakom sig. Han pekar först på Kultingen, därefter på mig. Sedan försvinner han in på sitt kontor, för att göra Gud vet vad. Fabriken lämnas åt sitt öde.

Jag förklarar att arbetet aldrig tar slut. Att det hela tiden kommer fler ordrar på samma detalj. Benjamin suckar. Jag visar vad som händer om han inte tänker sig för. Jag hivar in en detalj under knivarna som utan motstånd klipper den i två.

”Du vill väl behålla fingrarna?”

Pojken backar från stansen.

”Behåll fokuset så har du tio vid dagens slut.”

Han gör exakt som jag säger och vi får mycket gjort. Jarmo går förbi och gör honnör mot oss.

”Sicken pajas”, säger jag. ”Han bökar i folks liv, låtsas vara schyssta snubben, men han gör det för att få ammunition. De blir måltavlor för hans skämt senare.”

Kultingen följer Jarmo med blicken.

”Jarmo vägrar ofta jobb som han inte har lust att göra så då jag får göra dem istället. Att klaga hos Krille är lönlöst. Han skvallrar till Jarmo och därefter är man persona non grata.”

”Persona non grata?” frågar han.

”Satt på svarta listan,” svarar jag. ”Fredlös. Lovligt byte.”

Benjamin nickar.

”Du gör förstås som du vill, men om jag vore dig skulle jag hålla mig undan Jarmo.”

”Jag vet”, säger han så tyst att det knappt hörs.

Men så fem minuter före två-rasten traskar Jarmo fram till stansen.

”Kom Benji, det är rast!” Jarmo ger mig ett stort leende.

Kultingen släpper genast allt och följer med. På väg bort vänder han sig om och rycker på axlarna.

Som på ett pärlband lämnar de andra svinen sina maskiner en efter en, och följer efter Jarmo och Benjamin när de går genom fabriken.

Kaffet är urdrucket. Jag står vid stansen och väntar. Pojken borde också vara tillbaka, men icke. Jag suckar för mig själv. Trots att han har kallat Jarmo för en gris väljer han ändå att följa med honom. Han väljer att bli en gris. Ett svin.

Jag ska precis slå på strömmen när höga röster hörs, följt av ett gallskrik som rister genom fabriken. Jag skyndar mot oljudet. När jag kommer fram får jag armbåga mig in i klungan för att se vad som står på.

Två av Jarmos jasägare kämpar för att hålla fast Benjamin. Hans ögon är vilda. Han kränger i deras grepp. Halsvenerna spänner som stålvajrar. Den taniga kroppen, ett hem för vulkaniskt raseri.

På golvet, mitt i ringen av folk, sitter Jarmo. Blod rinner från hans tryne ner över bröstet. Näsan är krokig som om en sjuåring slagit in en spik i en planka. Han flämtar i korta och smärtsamma andetag.

”Hämta Björn!” ropar någon i klungan.

Och här kommer pappa Björn. Han vill veta vad som hänt.

”Den lilla bögjäveln slog till mig. Helt utan anledning”, väser Jarmo och spottar ut saliv blandat med blod.

Chefen hjälper honom upp.

”Tänk på hur du uttrycker dig, Jarmo.”

Storgalten är ostadig. Björn tar honom under armen och leder honom mot kontoret. Först när de är utom synhåll släpper jasägarna taget om Benjamin. Svinen avlägsnar sig och sedan resten. Det är bara jag och pojken nu. Han stirrar ner i golvet, på platsen där Jarmo nyss satt.

Vad Jarmo sa till Benjamin behöver jag inte veta. Men jag vet att han precis fått vad han förtjänade.

Benjamin höjer blicken, fäster den på mig, den har en ny, djurisk skärpa. Han är inte längre en kuvad kulting utan en rakryggad man.

”Antar att jag behöver ett nytt jobb”, småskrattar han.

Han går mot herrarnas omklädningsrum. Utan att vända sig om höjer han handen till ett adjö. När dörren slår igen bakom honom stiger en oväntad avundsjuka inom mig. Benjamin fick täppa till munnen på Jarmo och han kommer härifrån.

Jag återvänder motvilligt till min maskin.

The post Littestraden: Novell av Dennis Andersson first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den nu aktuella biografin.

Min egen elds kurir
Harry Martinsons författarliv
av Johan Svedjedal
Albert Bonniers förlag

Harry Martinson hör till våra stora författare. Många menar att han är en av de främsta genom sin spännvidd och sin mångsidighet. När han tilldelades Nobelpriset i litteratur uppstod en infekterad diskussion om just hans kvaliteter som författare och lämpligheten att dela ut priset till en av Svenska Akademiens egna ledamöter. Det var en diskussion, som golvade Harry Martinson, och när sjukdomar satte in blev det en bidragande orsak till att han tog sitt liv.

Han orkade inte med alla påhopp och förtäckta nålstick, från ondskans riddare bland akademiker och kulturkritiker. Det var ett ifrågasättande, som aldrig tog slut.

Johan Svedjedal har skrivit ett heltäckande och genomgående intressant och spänstigt verk om Harry Martinsons författarliv. I tidsföljd löper verksanalyser bredvid levnadsspår.

Stilen är klar och lyhördheten mot tidigare forskning är hela tiden närvarande. Inte på ett träigt sätt, utan friskt och öppet.

Det är just den friska nyfikenheten och öppenheten, som skapar detta storverk!

Harry Martinsons barn- och ungdomsår är såriga – han växer upp i skilda familjer som sockenbarn och fattighjon, lever nära de små människorna, men i ett liv av utsatthet och umbäranden. Han gick tidigt till sjöss, men lämnade det livet och bestämde sig för att bli författare. Han har skildrat allt detta på ett mästerligt sätt i sina självbiografiska romaner. Bredvid dessa har han skrivit om naturen, i essäer, i form av impressioner och episoder och i flera diktsamlingar.

Martinson talar ofta om att naturen är diktens källa och utmanar författarens strävan mot enkelheten.

Det är just i naturböckerna som det flödar av formuleringar där han framträder som en bildspråkets mästare.  

Till detta kommer hans inkännande skildringar av de utsatta och de små i samhället. Han har en gång varit på botten i socialt avseende och tillhört den tydliga underklassen. Som en luffare och tiggare har han vandrat på vägarna.

Därifrån har han sedan svingat sig till den förnäma församlingen de aderton. Det kan kallas en klassresa!

Och i sanning är han en renodlad arbetarförfattare.

Harry Martinson talade tidigt om miljöförstöring och vikten av att värna om de mänskliga livsvärden, detta är som tydligast i verseposet ”Aniara”, som även renderade honom kritik – han sågs som en notorisk klagonisse och en konservativ och bakåtsträvande tänkare, som mest ägnade sig åt filosofiska spekulationer.

Jag ser genom denna gedigna genomlysning Harry Martinson som en god människa som levde nära och inpå naturen.

The post Ett storverk om Harry Martinson first appeared on Opulens.

PROSA. Édouard Louis ger en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån, skriver Elisabeth Brännström.

En kvinnas frigörelse av Édouard Louis
Översättare: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

På omslaget till den franske författaren Édouard Louis senaste bok En kvinnas frigörelse syns ett fotografi av en ung kvinna. Bilden, som tagits av henne själv långt innan det blev vanligt att ta selfies, visar ett ansikte med sexigt trutande mun och ögon som nästan skyms av en lugg som blåser ner i pannan. Fotografiet är taget av Édouard Louis mor som vänt kameran för att kunna ta en bild av sig själv. Hon är ungefär tjugo år och trots det vackra, släta ansiktet har hon redan en hård levnadshistoria bakom sig. Hon är dessutom på god väg in i livets andra skede; en period som kommer att vara i över tjugo år och som inte ska visa sig bli lättare än den första.

Édouard Louis mor, Monique Bellegueule, växte upp i en arbetarklassmiljö i norra Frankrike. Uppväxten präglades av våld och fattigdom och när hon som mycket ung gifte sig med en våldsam alkoholist var hennes väg mot livslång fattigdom och ett olyckligt slut så gott som utstakad. Monique visade dock tidigt prov på mod. Hon tog sina två barn med sig, lämnade sin försupne man och fann Édouards pappa, en karl som doftade gott av herrparfym och kunde dansa, men som snart skulle visa sig vara lika oförmögen som hon själv när det gällde att skaka av sig sitt sociala arv.

Jackie Bellegueule, vars liv och personlighet frans beskrivit i Vem dödade min far? var en fabriksarbetare som relativt tidigt slogs ut av en skada han ådragit sig på sin arbetsplats, samtidigt som den allt hårdare högerpolitik som började riktas mot landets arbetarklass, förhindrade hans tillfrisknande och bidrog till att hålla hela familjen, två vuxna och fem barn, nertryckt i förlamande socialt elände. Jackie började också supa och kvällarna stördes ofta av att huset var fullt av hans kompisar som tillbringade tiden med att dricka vin och pastis hemma hos Belleguelues; ett hem där Tv:n alltid stod på högsta volym i varje rum och cigarettröken låg i tjocka dimmor över den allmänna misären där våld och förolämpningar hade blivit en del av vardagen.

Édouard Louis har i två tidigare böcker, dels i den hyllade debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule samt i Vem dödade min far? beskrivit miljön i sitt föräldrahem, där han som barn konstant skulle tampas med umbäranden och tvingas leva inom en strikt patriarkal miljö där han fick stå ut med det aldrig sinande förakt som riktades mot honom och hans redan mycket tidigt uppenbara homosexualitet. Böckerna har gjort succé med både läsare och kritiker och när Édouard Louis nu vänder blicken mot sin mor och går in för att zooma in henne och hennes historia har recensioner och läsarreaktioner varit lika uppskattande; trots att vissa franska kritiker lite lätt börjat ifrågasätta Louis totala bindning till sitt ämne och efterfrågar böcker som inte enbart handlar om hans uppväxt inom en dysfunktionell, socialt utsatt familj.

Detta får naturligtvis stå för dem. Böckerna håller, trots ett flertal upprepningar, fortfarande hög klass. Berättelsen om Monique och hennes ultimata frigörelse, när hon vid fyrtiofemårs ålder lämnar hemmet och byn efter många år av slit tillsammans med en man som förolämpat och tryckt ner henne, för en ny, mer framgångsrik man och ett bättre liv i Paris, engagerar fortfarande och Édouard Louis berättarteknik där han stundtals riktar sig till sin mamma, men där han lika ofta vänder sig direkt till läsaren, tillåter oss att se på Moniques personlighet och på hennes i grunden varma, men också såriga, förhållande till sin berömde son ur olika perspektiv. Louis text zoomar skickligt in och ut och vi ges möjlighet att både närma oss och fjärma oss ifrån en kvinna som ändå i slutändan får framstå som både modig och, för det mesta, intelligent och sympatisk.

Édouard Louis ger också en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån. Moniques största längtan i livet har varit att få rätten att vara kvinna. Det vill säga: ha råd  med att köpa vackra kläder, att få lov sminka sig och att bli bjuden på resor och dyra lyxrestauranger. Tvärtemot många medelklasskvinnors önskan om det näst intill motsatta. Ett klassperspektiv väl värt att tänka på.

The post Ett klassperspektiv värt att tänka på first appeared on Opulens.

PROLETÄRFÖRFATTARE. Magnus Nilsson har skrivit ett imponerande standardverk, menar Carsten Palmer Schale som läst hans nyutkomna bok om Stig Sjödin.

Kampdiktare i Folkhemmet av Magnus Nilsson
Verbal Förlag

Under mitt sista gymnasieår läste jag den då nyutkomna diktsamlingen ”Klarspråk” (Bonniers, 1971) av Stig Sjödin. Han kändes både frisk och frän. Senare läste jag mycket mer av honom, bland annat hans mest kända verk ”Sotfragment” (Bonniers, 1949). Här fanns en genuin arbetarförfattare, som dessutom, för ovanlighetens skull, först och främst var poet.

Samtidigt var Sjödin mycket sammansatt, ja, en gränsöverskridare, och därför helt unik inom den svenska poesin. Om denne gigant har nu Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet, presenterat en överväldigande bok, som koncentrerar sig på det faktum att Sjödin alltså verkligen var både poet och arbetare, men därtill i två sfärer, inom den fackligt-politiska sfären och inom den på morgontidningarnas kultursidor mer framträdande sfären. Nilsson kallar dessa sfärer för arbetarrörelselitteraturen respektive den litterära offentligheten. Jag tillåter mig att kalla dem arbetskretsen och parnassen.

Magnus Nilssons undersökning växer efterhand, liksom föremålet för densamma, Stig Sjödin gör det. Ja, faktiskt på ett sätt som inte helt ryms här; boken är för mättad. Några mycket centrala punkter bör dock här genast presenteras:

Lars Furulands klassiska definition av vem som är en arbetarförfattare är här mycket intressant: nämligen den som är arbetare, skriver om arbetare och skriver för arbetare. Sjödin uppfyller som gammal järnbruksarbetare från Sandviken, som skildrare av både det djävliga och det stolta arbetet, och som ymnigt verksam i fackförbundpressen med råge denna definition.

Sjödin är över tid verksam såväl inom arbetssfären (det vill säga han skriver för fackliga tidningar och tidskrifter, kongresser och jubileer med mera) som på parnassen (han ger ut ett tiotal böcker på Bonniers förlag, att rannsakas av traditionella kritiker inom dagspressen och akademin) och – mer och mer – i korsdraget mellan båda sfärerna.

Sjödins författarliv – efter uppväxten och decenniet vid Sandvikens järnbruk – uppvisar påtagliga vändningar och vägval i relation till såväl sfärerna som sig själv och sitt språk.

Sjödin hyllar i stort och under hela sitt liv Folkhemmet – samtidigt som han, likt exempelvis Kurt Salomonsson, Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell med flera, ställvis ställer sig kritisk till utvecklingen.

Magnus Nilsson tar på de sista 35 sidorna i boken också upp en del av vår samtida arbetarlitteratur – i synnerhet poeten Jenny Wrangborg. Detta sker emellertid på ett mycket fruktbart sätt mot bakgrund av de epoker som förlupit från 1900-talets tidiga partiprogramdikt, över de stora 30-talisterna, 40-talismens pessimistiska experimentlitteratur, över 60-talets nyenkelhet och till vårt eget decennium. Såväl Sjödin som Wrangborg har då haft att förhålla sig till förändringar inom inte bara det litterära modet utan – och fastmer – samhället i stort.

Av dessa punkter, och några fler, brygger så Nilsson en mycket stark och fascinerande brygd. Det handlar om att gå ut ur och in i både arbetssfären och parnassen. Det handlar om självtvivel och tystnad. Det handlar om erkännanden och bristande uppmärksamhet. Och tematiken och stilistiken som ringlar sig.

Här kan anföras att Sjödin i bokform debuterade 1945 (”Blindgångare”), följde upp med ”Sommarpredikan” (1947) på Bonniers, och presterade en möjligen oöverträffad kulmen redan 1949, när storverket ”Sotfragment” gavs ut på samma förlag. Sex år senare kommer på Bonniers också diktverket ”Molnskugga” (1955) ut. Därefter följer så 15 år av tystnad på parnassen, men ingalunda så, tvärtom, inom arbetssfären.

1970 återkommer han som Bonnier-författare (”Har ni flaggproblem?”), och som sådan ger han också ut ytterligare tre diktsamlingar under 70-talet: ”Klarspråk” (1971), ”Livets starka smak” (1974) och ”Förklaringstapet” (1977). Härefter följer ytterligare 11 år av tystnad på parnassen, men inte utanför den. Stig Sjödin återkommer dock en sista gång till Bonniers. Han ger då ut ”Näverbrev” 1988 och ”Läkebok, Nedresa” dödsåret 1993.

Med tanke på att Sjödin vid debuten dels hade de stora 30-talisterna i ryggen men också seklets första 25 år av arbetardiktning, dels plötsligt befann sig på modernismens för många ”obegripliga” och pessimistiska 40-talshöjder (Vennberg, Lindegren med flera), och dels hade romantikens 50-tal framför sig, såväl som ännu senare bland annat nyenkelhetens 60-tal och 70-talets radikalitet kan en och annan möjligen ana Sjödins position under dessa decennier. Den var komplicerad. Men också i allra högsta grad fruktsam.

Trots att Stig Sjödin är vår störste arbetarpoet, och därmed en av våra största arbetarförfattare över huvud taget, har han långt ifrån uppfattats och uppmärksammats som en sådan. I synnerhet inte på parnassen, där man omgångsvis rentav har haft svårt att förstå begreppet. På parnassen läser man inte heller alltid de tidningar och tidskrifter och annat som presenteras inom arbetarrörelsen. Inte konstigt därför kanske att Sjödins långa perioder av tystnad i parnassens medier och förlagsverksamheter tolkades som om han inte fanns. Det han skrev inom arbetssfären var dock synnerligen omfattande.

Över tid var Sjödin emellertid själv, tycks det, ambivalent. Det kunde gälla tillhörigheten, möjligen, men främst uttrycksmedlen. Sjödin var ju en uppenbar 40-talist under sina första produktiva år – och han skrev mängder av natur- och kärlekslyrik. Det senare avhandlas emellertid inte särskilt mycket i Nilssons bok, eftersom det inte är ämnet.

Men han var naturligtvis arbetare i grunden, och han förblev arbetare i grunden, och han skrev mycket om arbetare. Däremot kan en del av hans produktion ses som mycket mer allmän än den arbetarpoetiska; såväl stilistiskt som tematiskt. Vilket i sin tur kunde ställa till problem i kontakten även med de egna. Och med det egna skrivarjaget.

Ja, han befann sig verkligen i korsdraget mellan båda sfärerna. Vilket gjorde att han ibland hamnade mellan stolarna och periodvis inte fick det dubbla erkännande han borde fått. Fast idag kan vi ju inte annat än berömma Sjödin både som kampdiktare och språkekvilibrist – som en arbetarpoet med hemvist både på parnassen och inom arbetssfären.

Men jag upprepar: Märkligt nog har inte Stig Sjödins arbetarpoesi fått den uppmärksamhet den sannerligen förtjänar. Forskarna, recensenterna och kulturjournalisterna har i väldigt hög grad utgått från att den moderna litteraturen finns inom parnassens stängsel, i den litterära offentligheten, det vill säga i en sfär som omfattar sådant som bokmarknad, litteraturkritik och kulturessäistik. Men i själva verket finns det ju ett flödande litterärt liv också på många andra ställen, exempelvis inom arbetarrörelsen eller arbetssfären. Och det var där som en betydande del av Sjödins författargärning tog form. Inte minst var det just där som han publicerade en stor del av sin arbetarlyrik.

Låt sedan vara, att det över tid blev allt vanligare att dikter av Sjödin flödande in från arbetssfären till parnassens grenar, och även från parnassen till arbetssfären. Mycket av det han skrev har dock och tyvärr alltså förblivit oläst av den bildade medelklassen. Detta är mycket trist.

Detta hindrar inte att han även själv anfäktades av tvivel om vad han var och hur han uttryckte sig. Även om han sist och slutligen ändå bottnade i arbetssfären. Däremot var han alltså ibland kritisk till arbetarrörelsen och arbetarlitteraturen. Han kunde sakna det individuella, uttrycken för de egna livsvalen och av bristen på andlighet och esprit. Och även om han under åtminstone merparten av sitt liv var optimistisk vad gällde utvecklingen i folkhemmet, var han varken enögd eller stum.

På ett annat plan trädde annan kritik fram. Han var hård mot dem som romantiserade arbetet, företrädesvis borgerliga kritiker på parnassen, samtidigt som han framhävde arbetaren som skapande människa och det goda arbetet som källa till stolthet.

När han första gången återvände till Bonniers efter 15 års förment tystnad hade han också förmått legera sina olika stilar och temata. Den nya estetik som kännetecknar diktsamlingarna från 1970-talet har inte bara så att säga förannonserats i fackförbundspressen, den har utvecklats inom arbetarrörelsen. Visserligen skriver Sjödin i ett brev till Gerard Bonnier den 17 mars 1971 att han under sin bortovaro från dennes förlag ”sysslat med glanslösa uppdrag och trivial skit för fackföreningsrörelsens räkning”. Samtidigt hyllar han restlöst Maja Ekelöf och dennas ”Rapport från en skurhink”.

Som Sjödin stod på såväl 30-talisternas som 40-talisternas axlar står Wrangborg bland annat på Sjödins. Men finns ändå här, både på grund av litteraturmodets förändringar och samhällets förändringar. Men så hade det ju åtminstone delvis även varit för Stig Sjödin själv.

Dock levde Sjödin under allra största delen av sitt liv under arbetarrörelsens och folkhemstankens mest framgångsrika period. Jenny Wrangborg lever i en helt annan värld. Hon lever i en tid av stagnation inom arbetssfären, med dess gigekonomi och förnedrande arbetsmiljöer. Arbetarklassen och arbetarrörelsen – också dess tidningar och tidskrifter – håller på att nå ett kritiskt stadium av utspädd styrka och tilltagande ångest. Wrangborg är därför i allra högsta grad pessimist (men utan den blodiga revolutionslusta som präglar exempelvis Johan Jönssons provocerande poesi). Den som vill läsa mer om Wrangborg och andra av våra samtida arbetarförfattare kan för övrigt läsa Rasmus Landströms banbrytande exposé över arbetarlitteraturen av idag.

Stig Sjödin är vår största och mest mångfacetterade arbetarpoet. Om denne har Magnus Nilsson skrivit ett imponerande standardverk.

The post Den mångsidige arbetarpoetens vägar och val first appeared on Opulens.

SKÄRSKÅDAR. Med Brev från en cell fortsätter Johansson på ett mycket uppriktigt sätt att skärskåda vårt svenska samhälle, skriver Thomas Almqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Brev från en cell av Henrik Johansson
Federativs Förlag

Henrik Johansson verkar som författare, kritiker och skrivpedagog. Han debuterade 2013 med romanen Av kött och blod, som är en häftig blandning av klassisk arbetarroman och modern deckare med skräckinslag. Sedan kom novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse och romanen Raya, där frågan ställs om arbete ska ses som en rättighet, ett privilegium, en motståndshandling eller som ett frivilligt uppoffrande. Han var också redaktör för Föreningen Arbetarskrivares uppmärksammade antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Johansson ses som en förnyare av arbetarromanen.

Brev från en cell är en roman om socialt arv, sociala rörelser och om hur flykt och strävan kan mötas i en skärningspunkt under några höstmånader i Malmö, år 2000. Patrik Pánik dras med i Reclaim the Streets protester, som sprider sig över hela landet. Rörelsen kritiserar det samhälle som alltid svikit och Patrik, som levt sitt liv i ständig konfrontation, hittar äntligen ett sammanhang, där motståndet blir till en kollektiv kraft. Ungdomarna känner sig bestulna. Man har tagit gatorna från dem, fyllt dem med reklam, fula gallerior och dyra uteserveringar, dit de bara är välkomna som konsumenter. Reclaim the Streets slutliga mål är ett samhälle utan rasism, sexism och homofobi. De vill visa upp ett Malmö som finns under den kommersiella ytan, ett Malmö som dansar och ler.

Patrik hatar alla auktoriteter och triggas av att det alltid är han som får stryk, både bildligt och bokstavligt. Han bär på ett uppdämt hat från barndomen och det var tur att han inte blev straffmyndig förrän fyllda 15. Gatan var hans hem. Med ett destruktivt sinnelag gör han uppror mot hela sin hopplösa situation och eländiga uppväxt. Han skildras som det omedvetna, olycksdrabbade och kuvade offret för ett samhälle som är godtyckligt och kontrollerande. En stor del av romanen handlar om hans tid i isoleringscell i häkte och hur han långsamt bryts ner där. Johansson iscensätter en konfrontation, där Patrik tvingas göra upp med sin föreställning om den egna identiteten.

Handlingen i romanen är verklig nog för att ge ett intryck av trovärdighet. Här finns en renskalad tydlighet som är en förutsättning för att romanen ska fungera och Brev från en cell är egentligen en ganska häpnadsväckande historia, full av djup insikt och stor originalitet. Johansson skriver djärvt och kompromisslöst med en litterär ambition att röra om ordentligt i grytan. Han fortsätter att skriva rappt och effektivt, som han även gjort i sina båda tidigare romaner. Brev från en cell blir för mig till en ärlig reflektion kring vad Reclaim the Streets står för. Varje generation har sin strid att utkämpa och måste då uppfinna sina egna vapen och strategier.

Patrik åtalas för grov allmänfarlig vårdslöshet och förberedelse till grov misshandel. Han ser inte något slut på alla konspirationer som styr hans liv. Alternativet är att hålla käft och det är egentligen inget alternativ. Johansson har lärt sig mycket av Kristian Lundberg, en annan duktig Malmöskildrare. Båda vill synliggöra ett Sverige, som vi inte gärna vill kännas vid. Med Brev från en cell fortsätter Johansson på ett mycket uppriktigt sätt att skärskåda vårt svenska samhälle.

The post Stark roman om ungdomsuppror first appeared on Opulens.

KLASS. Miljonprogrammet har dundrat fram över landet. Kvar finns blott ett dunkade eko. Som en obehagligt bullrande basgång i magen. Och det är som om de anonyma höga hyreshusen redan börjat förvandlats till symboliska ruiner.

KLASS. Miljonprogrammet har dundrat fram över landet. Kvar finns blott ett dunkade eko. Som en obehagligt bullrande basgång i magen. Och det är som om de anonyma höga hyreshusen redan börjat förvandlats till symboliska ruiner.Men höghusen är inte öde. De är bebodda, förorterna är befolkade av människor i utkanten, tvingade till en tillvaro i marginalen. Höghusen vajar i vinden och väljer med precision ut sina offer.

Hélène i Elise Karlssons nyligen utkomna roman Klass är ung (Natur och Kultur). Hon läser litteraturvetenskap på Frescati i Stockholm. Året är 2001, och snart faller skraporna i USA. Hélène bor fortfarande hemma hos sina föräldrar ute i Rinkeby. Hon äger ett öppet sinne. Men hon är inte den hon vill vara, den person hon är övertygad finns inuti henne. Hennes inre och yttre är inte förenliga; en spricka går igenom henne och får henne att vackla och ansättas av självtvivel. I högstadiet blev hon inte sällan mobbad – inte rakt på, utan genom ord och avståndstagande viskningar. Hélène var tjock. Ingen såg henne – hon var som ett fett och synligt spöke. Och ingen på skolan eller klassen ville henne något. Hennes ensamhet växte, blev till en bur – men också ett skydd.

På ett likartat sätt fortsätter kärleken att gäcka henne. Numera är hon tillsammans med Richard, en trist och trångsynt kille från över medelklassen. Han bor i Bromma och har på det där självklara sättet en ljus och lovande framtid; den är som ett brett leende vilket lyckas strypa varje ansats till originalitet och självständiga tankar. När hans vita tandrader syns är han en arvtagare till generationer av högmod, självgodhet och arrogans. Hans inlevelseförmåga är obefintlig. Han läser denna termin en poesikurs men ska – som han oväntat säger – flytta till Uppsala och läsa medicin i stället.

Hélène vill ändå vara i hans närhet och hålla honom nära sig på ett krampaktigt sätt, hon vill inte förlora honom – åtminstone inte ännu. Tragiskt nog har hon inte insett att hon är avsevärt mer begåvad än de flesta av sina kursare och särskilt den frånstötande elitistiske Richard.

I Klass öppnar sig det nyss förflutna och nuet som två spår som skenbart verkar dra åtskilda håll. Alla svåra minnen väcks till liv då hon får veta att hennes tidigare lärarinna Mona har fått ett bokmanus antaget. Titeln på Monas bok är Utanförskapt och presenteras som en brinnande skildring av ett kärleksförhållande.

Det är svårt för Hélène att tro något annat än att den handlar om Clarice och Fuad. Men hon vet inte säkert. Ändå väcks en mäktig vrede inom henne. Den överrumplar henne först. Hon ser på den med förundran och hon kan inte hantera känslans styrka. Snart är hon dock vän med den nyväckta vreden och ett hat som skakar om och kräver sin rätt att få utlopp. Hat är ingen enkel känsla, om den stoppas, trycks tillbaka och kvävas riskerar den att koka sönder den förtryckta inifrån. Hélène förstår det efter bara några veckor. Hon lär sig, av nödvändighet, att hantera såväl utanförskapet som det krävande hatet och den vrede det väcks till liv inom henne .

Hon beslutar sig för att ge igen. Hon börjar skriva en egen bok. Minnen flyger upp luften som bränt tidningspapper – fragmenten börjar skapa en helhet. En ökad klarhet blir resultatet parat med en växande förståelse av vad som skett under de år hon var som en utstött parias i utkanten av gemenskaperna. Hon var aldrig med. Hon var inte välkommen. Så där stod hon, utanför, och såg de andra slåss om den lilla makten i det lilla och grymma livet.

Dokumentet hon skriver på har hon döpt till Hämnd. Orden har en dragningskraft på Hélène som hon – tack och lov – inte kan stå emot. De skänker sammanhang. De skapar mening och innebörd. I skrivandet börjar hon finna sig själv, och en tidigare oupplevd styrka. Med orubblighet, och såsom gömd i en hemlig vrå, skriver hon fram sig själv.

”Jag känner hur pupillerna vidgas och raseriet sätter sig i min blick”, skriver Elise Karlsson. ”Hatet slår mot dem som kommer emot mig. Äntligen hör jag hemma, kan möta hårdhet med hårdhet.”

Elise Karlsson skriver så att varje känsla, reflektion och iakttagelse är nära, mycket nära. Språket är som en vass laserstråle, det förmår att skära igenom vad som helst. Här skapas, just nu, ett stort författarskap.

Klass är en roman om utanförskap: det är en roman om omöjlig kärlek och en vardag av eviga hinder och tillkortakommanden, en bok om hat och hämnd. Men först och främst blir Klass till en politisk roman som med stor tydlighet och en vild och våldsam smärta visar var gränserna går, vem som står utanför den demokratiska gemenskapen och vem som sitter inne i värmen och andas lika delare likgiltighet och självgodhet.

Avslutningsvis kan jag bara säga en sak: Läs Elise Karlssons roman Klass! Ingen kommer att bli besviken. Den drabbar. Den attackerar. Den kräver och skänker klarsyn. Och, dessutom, den ger råg i ryggen och lyfter fram gamla avsomnade sanningar.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Just nu skapas ett stort författarskap first appeared on Opulens.