GÄSP. En pensionsfärdig yrkesmördare med eskalerande alzheimer lyckas ändå ligga steget före sina motståndare och polisen. Eh, ok.

Liam Neeson-action är för all del en småhärlig genre. Sedan “Taken”-nytändningen i karriären 2008 bär den produktive Liam Neeson den åldrande actionmansmanteln med bravur. I filmer som “Unknown”, “Non stop” och “Run all night” spelar han pressade män med en aura som paradoxalt nog antyder ett hjärta på rätta stället och en dödlighet i paritet med den värsta pandemi.

Men efter att ha höjt ribban för när det egentligen är dags för manliga actionhjältar att gå i pension har snart 70-årige Neeson nu tagit ytterligare ett kliv i geriatrisk riktning. I “Memory” bär hans härdade yrkesmördare Alex Lewis inte bara på de grå tinningarnas charm. Han har även begynnande alzheimer vilket får minnet att svika.

Låter det som en besvärande faktor i ett jobb som kräver snabb flykt, ständigt nya adresser, möten och måltavlor? Jo, det fattar även Alex Lewis, som försöker trappa ned på mördandet, trots att han hela tiden ligger steget före sina motståndare. Efter lite övertalning tackar han ja till ett dubbeljobb i El Paso, Texas, ovetande om att den ena måltavlan är ett barn.

Samma barn, 12-åriga Beatriz Leon (Mia Sanchez), förekommer i ett traffickingmål som utreds av FBI-agenten Vincent Serra (Guy Pierce) och snart korsas de båda männens väg. I en snirklig handling som man stundtals känner sig dement av att titta på – “vänta lite, hur kom de fram till det där, vem är det nu igen, är det meningen att man ska bry sig?” är frågor man ställer sig filmen igenom – leder spåren fram till den superrika fastighetsmagnaten Davana Sealman (Monica Bellucci).

Trots en spänstig Liam Neeson i huvudrollen och några snygga scener är det lite sorgligt att se hur veteranerna Monica Bellucci och Guy Pearce är så ofrivilligt komiska. Och att det är den forne “Casino Royale”-regissören Martin Campbell som står bakom det här slarvigt ihopsatta spektaklet är också deppigt.

Det är mycket möjligt att den belgiska förlagan “The memory of a killer” är ett bättre val. Men den här filmen är inte bara märkligt oengagerande, den är stundtals rent ut sagt tråkig och det är inget bra betyg på Neeson-skalan.

Miranda Sigander/TT

The post Alltför lättglömt med Neeson first appeared on Opulens.

DEMENS. Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet, skriver Nette Wermeld Enström.

Hon minns inte av Jonas Brun
Albert Bonniers Förlag

Det har tjatats in till leda att Alzheimers sjukdom är ”de anhörigas” sjukdom, men det är en enfaldigt ensidig tolkning, om man lyssnar till de insjuknade själva.

Idag träder allt fler diagnostiserade fram i offentlighetens ljus och berättar hur de lever sina liv med kognitiv svikt. Och det är inte bara trots, utan även tack vare. Successivt krackelerar bilden av ”de anhörigas sjukdom”, som enbart elände och misär.

Många har kanske följt piloten Mikael Hessle som uppmärksammats ett flertal gånger i TV4:s Nyhetsmorgon. Han var bara 50 år ung när han fick Alzheimers och det stod klart för honom att tiden för att njuta av livet, med sin livskamrat och sin familj, är nu.

Eller journalisten och Alzheimer-aktivisten Henrik Frenkel, 70 år, som både fått och mist sin diagnos samtidigt som han öppet bloggat och poddat om sin makabra sjukdomsresa i ”Alzheimer-land.”

Och nu senast var det skådespelerskan Nina Gunke, 66 år, som kom ut som demenssjuk. I en nyligen uppmärksammad tv-intervju gör Gunke klart för oss att hon vägrar gå runt och skämmas för en sjukdom som hon inte kan rå för. Det är svårt nog ändå. Omgivningens förståelse och stöd betyder allt.

Socialt stöd betyder alltid allt.

Härom veckan intervjuade Henrik Frenkel konstnären Ingela Ryhede som för två år sedan, som 58-åring, också diagnostiserats med Alzheimers. Ryhede är en fantastisk människa på så många vis. Inte bara fortsätter hon utforska livet som konstnär genom sin sjukdom, utan har dessutom startat Sveriges och kanske världens första Facebook-grupp, Träffpunkt Alzheimer, exklusivt för de sjuka.

Det är tydligt att också människor med kognitiv svikt vill äga sina egna berättelser, representera sig själva. Och mot den bakgrunden kan ännu en skildring av någon vars anhörig drabbas av Alzheimers kännas brutalt otidsenlig, nästan stötande.

Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet.

Hos Brun finns insikten hela tiden närvarande, indirekt eller explicit. Det här är inte sonens utan mammans sjukdom. Förlusten tillhör inte främst den anhöriga utan den sjuka, även om perspektiven pendlar och läggs omlott. Precis som det inte går att blunda för hur människor i vissa bemärkelser sitter ihop, att nervsystemen i någon mening är samspelta.

Därför utvecklas också den här berättelsen genom många lager. Det är kognitioner och emotioner, hemmahörande i olika delar av hjärnan, varvat med vardagliga bestyr och sociala relationer.

Varje kapitel inleds med en och samma fras, ”Hon minns inte”, som en öm referens till Joe Brainards I Remember. Andra referenser går till konstnärer och poeter som också betytt något för författaren själv, som Allen Ginsberg och Tua Forsström för att bara nämna två.

Samtidigt visar Brun att Alzheimers inte bara är minnesförlustens och de oändliga upprepningarnas sjukdom, utan också de frisläppta hämningarnas, och kreativitetens. Det kommer inte minst till uttryck i mammans konstnärliga skapande, hon målar tavlor, som till sonens förtjusning förändras under sjukdomens första år.

Sant är att inget skapas utan friktioner, liksom inget mänskligt står fritt från komplikationer. Och jäms med existentiella funderingar kring sjukdomen, som den skrivs fram eller snarare tillbaka, utvecklas och avvecklas även mor-och-son-relationen. Det blir ombytta roller. Alla som tagit hand om en demenssjuk förälder kan känna igen sig.

Här finns frustration och irritation. Liksom tröstlöshet och maktlöshet, inför all väntan, på döden, och beslut om insatser. Demens är också en lära, i såväl omsorg som i resignation.

Att författaren till yrket är psykolog som till vardags arbetar med just demensutredningar, vilket även mamman, Catharina som stavar sitt namn på flera sätt, gjorde innan sitt insjuknande, tillför berättelsen ben och blod. Eller snarare vindlingar och neuroner.

Men ändå är det inte som psykolog utan som son, som medmänniska, som Jonas Brun skriver hem sin mamma till sig själv. Det är en akt av tillgivenhet, av respekt. Och för varje mening borrar sig berättelsen närmare en friskare version av henne, Catharina med K, tills vi ser konturen av en person som äger, än mer, av sitt öde.

Därför och på flera andra vis är det här en berättelse om en kärleksrelation, eller flera, likväl som det också är en memoar och en samling rörelser kring den egna tillblivelsen. Jag läser också Hon minns inte som en undersökning i den mänskliga erfarenheten av närhet och distans, av livet och döden. Som sådan är den samtidigt ett levande dokument och en arkiverad akt i Glömskans bibliotek, för att också blanda in UKON:s svindlande essä i det grenverk av associationer som berättelsen väcker.

Jag har läst och erinrats något, essentiellt. Att människan är mer än sitt minne, mer än en berättelse. Att hon hellre än i bilder lever vidare i känslor, och att känslor är det sista som överger oss. Låt oss bara minnas det.

The post Människan är mer än sitt minne first appeared on Opulens.

TEXT OCH BILD. Med serieboken Emilio och glömskan presenteras Paco Roca för första gången för en svensk publik. Thomas Almqvist har läst den grafiska romanen och är berörd av innehållet.

Emilio och glömskan av Paco Roca
Översättning: Ellinor Broman
Textning: Elisabeth Gustafsson
Palabra förlag

Palabra förlag bildades i Göteborg härom året och är inriktat på att ge ut samtida spansk och latinamerikansk litteratur. Hittills har man gett ut romaner av författarna Antonio Muñoz Molina, Elvira Lindo och Nona Fernández. Det mest spännande som sker i förlags-Sverige idag sker gärna hos de mindre förlagen, varav Palabra alltså är ett.

Nu satsar man på serieboken Emilio och glömskan av Francisco Martínez Roca – eller som han helst kallar sig, Paco Roca. Han föddes 1969 i Valencia i Spanien och är idag en mycket spännande serieskapare och illustratör med även internationellt väldigt gott rykte. Han har t.ex. gjort seriebok av Franz Kafkas Förvandlingen. Emilio och glömskan blev hans stora genombrott och har bara i Spanien och Frankrike sålts i över 50.000 exemplar. Ignacio Ferreras gjorde 2011 tecknad film av Arrugas, som Emilio och glömskan heter på originalspråket. Roca har också en daglig strip i El País, Spaniens största dagstidning, vilket säger en hel del om hans popularitet i hemlandet.

I Emilio och glömskan drabbas bankdirektören Emilio av alzheimer och måste flytta in på ett äldreboende. Rumskamraten Miguel hjälper honom att dölja sina tilltagande minnesproblem, så att han inte ska hamna på ”andra våningen” bland de svårast sjuka, bland dem som inte alls klarar sig själva. Utan minsta lilla cyniska kommentar skildrar Roca alzheimers sjukdom på ett nästan småtrevligt sätt, men försöker ändå aldrig förminska sjukdomens problem. Här finns en svart men ändå ömsint humor, som balanserar allvaret. Rocas sätt att skifta perspektiv mellan bilderna gör något spännande och alldeles extra av innehållet.

Roca skriver i ett efterord att när man tittar på sig själv i spegeln och börjar se likheter med sin egen far, då börjar man bli gammal. När man berättar om en gammal människas virrigheter som alzheimersjuk, skulle virrigheterna kunna verka lustiga, om de inte varit tecken på det oundvikliga förfallet hos en människa som man hyst stor aktning för. Roca berättar om Emilios virrigheter med stor och självklar respekt. Jag blev ordentligt berörd av innehållet. Med serieboken Emilio och glömskan presenteras Roca för första gången för en svensk publik.

The post Stark serieroman om alzheimersjuk man first appeared on Opulens.

DEMENS. Det finns all anledning att reflektera över hur vi själva skulle vilja leva och dö om vi drabbas av en demenssjukdom, skriver Nette Wermeld Enström. 

Du vaknar en morgon och finner ditt liv höljt i ett dunkel. Du söker efter något som gått förlorat men som omöjligt kan definieras. Du orienterar dig genom dagen med hjälp av post it-lappar som placerats i ditt hem, av någon vars handstil är läskigt lik din egen.

Nästa dag samma sak, men nu med en ännu vidare känsla av förlust. Språket sviker dig allt oftare och du är stundtals fången i ett ordlöst töcken. Ögonblicken och tankarna av klarhet glesnar. Din identitet och annat du känner som bekant blir dig allt mer främmande. Men du är fortfarande du. Dina känslor är levande.

Kanske har du längs vägen mot din tillvaros upplösning misstänkt att det är din egen hjärna som spökar. Kanske har du varit övertygad om att problemet är omgivningen, att världen har blivit en hotfull plats. Kanske har du pendlat mellan olika insikter lika ofta som dina sinnesstämningar tenderat skifta. Kanske har de skiftat just på grund av att omvärlden verkligen bemöter dig fientligt.

Idag vågar allt fler som diagnosticeras med en stigmatiserad demenssjukdom vittna om sina upplevelser. Tiden för samhället att lyssna är inne. Är du redo?

Det enda som verkar vara värre än själva sjukdomen är omgivningens okunskap om den.

I den självbiografiska boken Hon som var jag – en memoar om Alzheimer (2018) berättar författaren Wendy Mitchell öppenhjärtigt om sitt liv med kognitiv svikt. För till skillnad från en allmän fördom så fortsätter livet även efter en demensdiagnos och det inte bara för de anhöriga. Blotta uttrycket ”de anhörigas sjukdom” är befängt i Mitchell värld. Hon vill styra upp sitt eget liv och leva fullt ut in i det sista.

Mitchell är bara 58 år när hon får Alzheimer och ännu verksam på en hög administrativ tjänst inom sjukvården; ett system som hon snart finner bristfälligt både som arbetsgivare och som behandlare av personer med demenssjukdomar. Hon lämnas efter diagnosen kallt åt sitt eget öde och övergiven av i princip hela samhället förväntas hon nu navigera sig fram i ett land utan kartor, utan ljus.

Det enda som verkar vara värre än själva sjukdomen är omgivningens okunskap om den. För att hantera sin existentiella kris börjar Mitchell att läsa på om kognitiv svikt, hitta anpassningar och söka de svar som inte finns. Det dröjer inte länge förrän hon föreläser och engagerar sig för demensvänlig tillgänglighet som hon menar är så mycket mer än en fråga för vården. Den kanske rentav angår oss alla, som ser framtiden an.

En period efter sin diagnos inser Mitchell att det andra, utöver omgivningens okunskap, som är värre än själva sjukdomen är att dö i dess sviter.  Mitchell vill leva trots sin sjukdom men inte dö av den. Hon önskar att det fanns livsslutsdirektiv för assisterad dödshjälp i hennes hemland England, Storbritannien. Det skulle ge henne en möjlighet att njuta mer i stunden och slippa gruva sig för det obarmhärtiga slutet som ruvar vid horisonten.

När dödshjälp debatteras talar motståndarna ofta om det sluttande planet och hänvisar till personer med demens som ett skräckexempel. I läsningen av Mitchell framstår det som ännu ett övergrepp på en grupp som är hårt drabbad av stigmatisering och som systematiskt fråntas sin egen talan. Personer med kognitiv svikt har ofta många år innan förmågan att fatta beslut förloras.

Om vi hörsammar Världshälsoorganisationens (WHO) folkhälsorapporter är det inte osannolikt att Mitchells öde också blir ditt eller mitt. Även om vi löser korsord och joggar. Det finns all anledning att reflektera över hur vi själva skulle vilja leva och dö om vi drabbas.

Slutet är oundvikligt för oss alla, men de som går grymmare öden till mötes borde tillåtas både tillgängligare liv och festligare avsked, menar Mitchell och fler med henne som själva lever med demens. Ett ord som så missvisande betyder utan själ.

Du vaknar en morgon och ställs inför frågan: hur skulle du vilja ha det för din egen del i en sådan giv?

The post Hur skulle du vilja leva och dö?  first appeared on Opulens.