LYRIK. Peter Stewart har skrivit en förtätad och dessvärre ständigt aktuell dikt med titeln ”Det pågående kriget”. För bild har Ola Åstrand svarat.

Vi kan i dag presentera en dikt av Peter Stewart. Det gör vi i kombination med ett konstverk av Ola Åstrand som vid det här laget medverkat ett flertal gånger i Opulens med såväl texter som bilder.

Så här presenterar sig Peter Stewart för Opulens läsare: ”Född i Malmö för längre sedan än jag vill tänka på. Uppväxt i Köpenhamn och Malmö. Världsmedborgare alltid. Svensk översättare av William S Burroughs, J G Ballard, Charles Bukowski, Jim Harrison med flera. Gjorde tidiga experiment med egna datorprogram för att generera poesi från förvalda texter och cutup/fold-in tekniker uppfunna av William Burroughs och Brion Gysin. Programmerare i USA i många år, numera bosatt i Småland. Poet ibland.”

Men det är faktiskt inte första gången Peter medverkar i Opulens. I vår dåvarande engelskspråkiga avdelning Global publicerade vi 2020 hans essä om rasismen i USA.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

DET PÅGÅENDE KRIGET

Och så

Fortsätter det

År efter år

Årtionde

efter årtionde

Vattnat

Av ett bittert regn

Och varje

Ny skörd

Sår sin egen

Draksådd

The post Peter Stewart: ”Det pågående kriget” first appeared on Opulens.

MUSIK OCH KONST. Ola Åstrand skriver, med utgångspunkt i ett postumt album med Ola Backström, om samband mellan musikskapande och konstutövning.

Ola Backström var både musiker och konstnär. Förra året släppte skivbolaget Fanfar! skivan ”Gråton” med Backströms musik, mer än 20 år efter hans för tidiga bortgång. Här reflekterar konstnären och före detta musikern Ola Åstrand över det albumet. Men han lyfter också fram Ola Backströms kollega i bandet Stockholm Norra, Kalle Berggren, och dennes skapande, samt olika kopplingar mellan musik och konst.

Musik & Konst heter en skivaffär i Malmö som jag sprang mycket i som ung. När jag inte försökte dra in pengar på olika skitjobb så satt jag hemma och tecknade och lyssnade på musik, i en etta som låg ovanför samma kinakrog som Thåström sjunger om i ”Bluesen i Malmö”. Någon som bott där före mig hade tapetserat upp en höstlig bokskog längst ena långväggen och gjort om garderoben till ”dusch”. Varje gång jag duschade kom restaurangägaren upp och skrek att det rann vatten längs väggen i hans kök. Utsikten från mitt fönster var en nedlagd fabrik och till största delen en öde parkering. Stanken av flottyrsmet var konstant.

Musik & konst

Musik & Konst startades av ett par där hon var konstnär och han gillade folkmusik. Sedan så tog Peter Thulin och musikjournalisten Lennart Persson över butiken och gjorde den till det absoluta vattenhålet i Malmö för fans av punk, reggae, new wave och postpunk i slutet av 70-talet. Det tog max tre minuter för mig att gå bort dit, och deras stora skyltfönster var ständigt skyltat med nyss inkomna frestelser från London och New York.

Jag brukar tänka på skivaffärer som de verkliga konstgallerierna. Att bläddra ibland skivbackar är en visuell kick, och många gånger har jag köpt en skiva enbart på grund av omslaget. Som den första skivan med Henry Cow, Pharoah Sanders och Art Ensemble of Chicagos skivor, Rickie Lee Jones ”Pirates” och singelskivor med DNA och Snakefinger.

Konstnärer vars skivomslag gjort oförglömliga intryck och gjort musiken ännu bättre är till exempel Barney Bubbles, Cal Schenkel, Raymond Pettibone, Neon Park, Winston Smith, Mati Klarwein, Gary Panter, Jamie Reid, Maggie Thomas, Rick Griffin, Tadanori Yokoo, David Stone Martin och HR Giger… Här i Sverige har vi Hans Esselius som gjorde omslagen till Fläsket Brinners skivor, och Jan Ternald som gjorde omslag till Bo Hansson och Älgarnas Trädgård.

Långt före internets överflöd av information så var endast omslagen till skivorna det man hade att tillgå. Skivomslagen förmedlade artisternas intentioner, och det som inte fanns där fick man med fantasins hjälp fylla i själv.

Konstnärer och musiker

Många konstnärer har musicerat och lika många musiker har tecknat och målat. På 60- och 70-talet så var brittiska konstskolor en grogrund för de individer som snart skulle göra sina avtryck på musikscenen. Där kunde unga människor under några år utveckla sin musik, och på köpet få en konsthistorisk utbildning som senare skulle avspegla sig i deras estetik.

Konstnärer och musiker som både uttryckt sig i bild och musik är bland andra Yoko Ono, John Lennon, Vasilij Kandinskij, David Bowie, Nick Cave, Joni Mitchell, Miles Davis, Captain Beefheart, Nick Blinko, Rammellzee, Steven Stapleton, Mare Kandre, Freddie Wadling, Max Book, Tore Berger, Clay Ketter, Jockum Nordström, Gittan Jönsson, Timo Aarniala, Patti Smith, Kalle Berggren och undertecknad. Sedan finns det grupper där hela bandet är konstnärligt inblandade som till exempel Swell Maps, gruppen Monitor (World Imitation Productions), Cabaret Voltaire, Tuxedomoon eller svenska Blå Tåget. Hos de flesta band har musiken bubblat över i affischer, t-shirts, scenshower med ljus och dansare.

Ola Backströms ”Gråton”

Det målade självporträttet som pryder omslaget till Ola Backströms skiva ”Gråton” sticker ut genom sin konstnärlighet och har något ärligt och rättframt på ett svenskt vis som snarare signalerar 70-tal än nutid. Målningen påminner mig om andra svenska konstnärer som Åke Pallarp, Vera Nilsson och konstnären och musikern, Kalle Berggren, som Ola Backström spelade med i gruppen Stockholm Norra. Det hade varit roligt att få se mer av Backströms konst i form av ett häfte. Nu pryds bara innerfodralet av två målningar.

Ola Backström spelade med Torkel Rasmusson, från Blå Tåget, och han var med om att starta Dag Vag. En kort tid spelade han också klaviatur med Ebba Grön. Jag lade märke till hans gitarrspel på Torkels plattor där han spelade slidegitarr, vilket var ovanligt på den tiden. Det gav ett slags Stones-känsla åt Rasmussons annars proggiga låtar. I Dag Vag spelade han mer interaktivt på ett sätt som påminde om afrikansk highlife, vilket fungerade bra med tanke på det bandets koppling till reggae. Han medverkade i många musikaliska sammanhang från 1977 till 1984 innan han bestämde sig för att i stället satsa helhjärtat på konsten och familjen.

Men han fortsatte att spela in låtar, ensam på en portabandspelare, efter det att han utåt sett lagt av, och låtarna på ”Gråton” är tydligen bara en liten del av det som han spelade in.

Även skivans titel skvallrar om en vardaglig och nästan lantlig attityd som påminner om både Blå Tåget och The Band. Jag känner igen Olas slidegitarr, och gillar mycket hans orgelspel, som faktiskt påminner om Garth Hudsons i nyss nämnda The Band.

”Gråton” spretar på ett sympatiskt vis, här finns korta instrumentala skisser, rockigare roots-spår, och flera låtar som bär arvet från proggen vidare in i postpunken. Att kvalitén är hemkörd och att man vet att låtarna har nästan fyrtio år på nacken ger skivan ett slags patina, som en bortglömd skatt.

Texterna är ofta lekfullt absurdistiska, och krumbuktiga à la svensk 60-talspoesi. Eller mer personliga, som i låten ”Tänk om du måste börja om nu”:

Jag sa: ”Om du kan förstå mig”, hon sa: ”Nej” och försvann

Jag stod så läskigt naken och allt runt mig brann

”Tänk om du måste börja om nu”, var det där hon sa:

”Låt mig få leva värre än du nånsin kan ta”

Jag säger: ”Vänta, åh, varför blir det alltid så?”

”Stopp, åh, vill ingen höra på när jag jämrar mig”

Om jag vill leka med de andra måste jag hävda mig så

Svartsjuka är ett fult ord och jag känner mig så grå

Enligt pressreleasen så gjorde Ola Backström en blygsam comeback runt sin 50-årsdag. Kort därefter diagnostiserades han med cancer, som utvecklades snabbt. Den sista låten han spelade in, två veckor innan han avled 2004, heter ”Fredagen kom”. De sista raderna lyder:

Drar kallt från dörrar och fönster, jag stannar ett tag

Jag tätar med den tid jag har kvar

Vägen härifrån verkar farlig, jag samlar mig

Beredd med stövlarna på

Släpper ni mig fri?

Håll mig hårt, jag är rädd

Livet drar i mig en sista gång

Allting lyser lite mindre nu

Och jag drömmer om en plats

Kalle Berggren

I Stockholm Norra medverkade alltså också konstnären Kalle Berggren på trummor. Kalle gjorde omslaget och Ola illustrerade det medföljande texthäftet till deras enda skiva som kom 1978.

Jag hade med Kalle Berggren att göra när jag satte samman en utställning som hette ”Tänd mörkret!”, som visades runt om i Sverige i slutet av 00-talet. Kalle, som bar sitt hjärta på utsidan och kallade sig för anarkist, var väldigt upprörd när den moderata kulturministern skulle hålla tal på vernissagen på Millesgården. Jag sympatiserade verkligen med hans ilska, att behöva stå ut med den sortens borgerlighet, men så där kan det tyvärr ofta se ut i konstens salonger. Kalle Berggren var för mycket rockmusiker för konstvärlden.

The post Musik och konst i symbios first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Jens Unosson har skrivit en text som knyter an till tidigare inlägg om det progressiva rockbandet Träd, Gräs och Stenar. Unosson kallar musiken han älskar för vintergatsmusik.

Jag börjar med ett erkännande: första gången jag hörde International Harvester blev jag inte överdrivet imponerad. Det var sommaren 1989, jag hade just fyllt 15 och var redan djupt försjunken i den psykedeliska musiken, i synnerhet den amerikanska varianten, men ”Klockan är mycket nu” lät i mina öron ändå mest som en kuriositet och mina dagdrömmar fylldes tveklöst mer av Avalon Ballroom och Haight-Ashbury än Klubb Filips och Gärdesfesten.

Dialog mellan excentriker

I ungefär samma veva lärde jag känna en annan ung excentriker, Jonathan, och vi pratade ibland på gymnasieskolans raster om musik från sent 60- och tidigt -70-tal. Jonathan intresserade sig för brittiska akter – Soft Machine, Gong, Henry Cow – medan jag tungomålstalade om Mu. Vi lånade lite skivor av varandra och spelade in ett par kassetter med sådant som den andre borde höra. Jag misstänker att det fortfarande, drygt 30 år senare, är den enda gången Pugsley Munion förekommit på ett blandband skapat i västerbottnisk obygd. De imponerade dock inte synbart på Jonathan, trots att jag medvetet valt den minst konventionellt rockiga låten.

Bland de grupper och artister jag fick mig till livs fanns bland andra Träd, Gräs och Stenar och Arbete och fritid. Störst intryck gjorde emellertid Thomas Wiehes ”Raga vid det relativas nollpunkt” och ”Eremiten”. Några år senare fick jag veta att Wiehe inte alls blivit en eremit, utan bodde i Lund; besvikelsen var påtaglig. När jag och Jonathan pratade om all denna musik, så hemlig och okänd bland våra jämnåriga, minns jag att han en gång sade att han fann det märkligt bakvänt att jag börjat med de utländska banden istället för de svenska.

The Spacious Mind bildas

Hösten 1991 bildade jag och min kompis Anders The Spacious Mind. Inom kort hade en ny, utvidgad sättning tagit form: Anders hoppade av under våren 1992, Henrik, Thomas och David anslöt efter några månader. Redan året därpå spelade vi in vår första skiva, ”Cosmic Minds at Play”. Jag hade självsvåldigt och en smula orättfärdigt tagit på mig rollen som en slags överstepräst och på så vis blev det vanligen de band jag tyckte bäst om för tillfället som nämndes i intervjuer. Första gången vi figurerade i lokalpressen pratade jag om brittisk folkmusik – Tudor Lodge och Forest – men annars var det allt som oftast San Francisco-banden som angavs som influenser. Man kan däremot inte säga att det framkom särskilt tydligt i den musik vi gjorde då, den ekade snarare av Hawkwind, Pink Floyd, Tangerine Dream (prefixa samtliga med ”tidiga”).

Svenska föregångare skänkte vi sällan en tanke, men jag kommer ihåg att jag och Henrik diskuterade vem som gjort den mest drömska musiken och han menade att det var på Bo Hanssons ”Sagan om ringen” den stod att finna (jag å min sida anförde Gandalfs självbetitlade skiva från 1969). Vi pratade även ofta om den duoplatta på svenska vi skulle göra, ”Svampsäsong”, men den är till dags dato ännu oinspelad.

Livet på landet

Parallellt med att bandet tog form hyste jag en längtan efter att flytta ut på landet (på en av kassetterna jag spelade in till Jonathan fanns Quicksilver Messenger Services låt ”Shady Grove” med, där några av textraderna lyder ”If you’ve been watching the city streets / They don’t seem to get much greener / But I know where we’re going to / Our heads will feel much cleaner”; på bandet jag fick tillbaka hade Jonathan spelat in ”Uppå landet” med Gunder Hägg och på en bifogad lapp stod att läsa ”Se det som en kommentar på Quicksilver”).

De små förfallna torp jag försökte få hyra blev det aldrig något av med, det skulle dröja ända till 2004 innan jag fann min plats på landet, men jag planerade ständigt för hur flytten skulle ske, och dessa drömmar manifesterade sig bland annat i våra titlar, texter och på omslagen.

Många av mina favoritskivor var för övrigt fyllda med band som poserade på verandor, i skogsdungar, på ängar och jag spenderade timmar med att titta på dem, fantiserande om att vara del i vad jag uppfattade som ett ruralt himmelrike på jorden – men nästan undantagslöst av amerikanskt eller brittiskt snitt.

Där och då tänkte jag inte så mycket på just den aspekten, men när jag 1994 hittade ett par exemplar av Träd, Gräs och Stenars ”Rock för kropp och själ” på Skellefteå stadsbiblioteks utförsäljning av sina LP-skivor var det en smärre uppenbarelse: allt jag drömt om i ett onåbart Kalifornien hade funnits även här, men förpackats i en genuint ursvensk form. Omslaget med bandet stående i morotsraderna förblir något av det mest magnifika jag sett i fråga om jordig motkultur, och innerpåsen med de små fotografierna och handskrivna kommentarerna öppnade en ny värld för mig. Inget mindre än så.

Älgarnas trädgård

Året efter hade jag och resten av bandet ytterligare en uppenbarelse, vi hörde för första gången Älgarnas trädgård. I december 1994 hade vår andra skiva, ”Organic Mind Solution”, släppts och det påstods i någon utländsk recension att vi inspirerats av just Älgarnas trädgård. När vi spelade in skivan var de dock blott ett perifert namn vars musik ingen av oss upplevt, men vid en lyssning på ”Saturnus ringar” rådde ingen tvekan – här var ett svenskt band som hämtat sina klanger från samma mylla som vi, bara drygt 20 år tidigare. Lika underbar som musiken var, lika många var frågorna den gav upphov till, inte minst den om vad mer det fanns att hämta i vårt eget lands dimhöljda förflutna.

Skivsamlande och osynliga trådar

Jag hade nu lärt känna flera av de äldre lokala flummarna och börjat köpa deras skivsamlingar, och under tiden jag bläddrade bland plattorna berättade de krigshistorier från åren 1967-72. De flesta av de klassiska banden hade spelat i Skellefteå, på Folkets park eller i någon skolaula. Träd, Gräs och Stenars konsert på Pansalen var uppenbarligen mytomspunnen i dessa kretsar och det gladde mig mycket att inspelningar därifrån plockades med som bonusspår i den LP-box som gavs ut 2016.

1999 spelade vi för första gången hos Skogsnäskollektivet. Lillis, en av grundarna, sade att vi lät som en korsning mellan Träd, Gräs och Stenar och Iron Butterfly. Träden skulle spela på Skogsnäs några veckor senare.

I samma veva gick en dokumentär om kollektivet på tv och Taråbergsdramat blev mig känt. På skivan som spelades in till stöd för taråbergarna medverkade Bo Anders Persson på fiol.

Det kändes som om mängder av osynliga trådar mellan nu och då hade börjat haka i varandra, år och toner flöt genom landet, Klarälvens vatten rann även i Skellefteälven och Mångbyån. Vi var inte längre bara en udda utpost, vi var en länk i en kedja som förvisso låg rostig och bortglömd i gräset, men den var fortsatt obruten och stark.

Spelning med Träd, Gräs och Stenar

År 2000 spelade vi tillsammans med bland annat Träd, Gräs och Stenar vid 30-årsfirandet av Gärdesfesten, nu på Skeppsholmen, i Stockholm, och den hösten spelade vi med dem i Umeå. Några år därefter framträdde båda banden på Trästockfestivalen i Skellefteå, Niklas var enrollerad i vårt senaste och sannolikt sista medlemsbyte, Träden skulle följa oss på stora scenen. När banden efter vår spelning möttes bakom förstärkarna kommenterade Bo Anders att ”Ni är väldigt envetna”. Ska han säga!

Internationellt genomslag

Under alla de år som gått sedan vi började spela, och sedan mina egna små arkeologiska utgrävningar tog sin början, har det hänt en hel del runt den svenska psykedeliska och progressiva musiken och dess plats i universum. Till att börja med har den blivit erkänd, världen över.

Böcker och återutgåvor har spridit information och musikalisk tillgänglighet på ett vis jag aldrig kunde föreställa mig där jag satt på biblioteken i Lövånger och Skellefteå med dammiga arkivböcker och repiga skivor framför mig. Jag kan sörja den sortens avmystifiering, men tillstår att i det stora hela är den mer bra än dålig. Om inte annat för att musiken förtjänar att lyftas fram i ljuset, att nå nya lyssnare som förtrollas av de märkliga ljudskapelserna från förr.

Amerika och Sverige

Samtidigt har jag för egen del inte rört mig så våldsamt långt från min utgångspunkt, jag har alltjämt en påtagligt amerikansk slagsida när det gäller den musik jag föredrar. Det finns mängder med bra och intressant svensk musik, men jag drabbas inte lika hårt av exempelvis Samla mammas manna eller Sogmusobil som jag gör av Grateful Dead och Golden Dawn; de förra tassar runt hjärtgångarna, de senare stövlar rakt in i dem.

Men det finns undantag. Första Fläsket brinner, andra och tredje Kebnekajse, Kvartetten som sprängde, Joakim Skogsberg, Peps ”Sweet Mary Jane”, första Ragnarök, Stenblomma, b-sidan på Olof Anderssons gåtfulla ”Så lutar sig dagen…”, liksom några fler. Och så det lilla kluster av människor som för mig utgör svensk rockmusiks – ett begrepp här använt i sin allra mest eklektiska form – absoluta fulländning: Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar/Hot Boys. Måhända har den uppmärksamme läsaren redan anat att det var hit jag var på väg.

Jag förbryllas ännu över vad dessa grupper åstadkom. Hur deras musik bär en så omisskännlig prägel att den aldrig kan misstas för något annat. Hur deras tankar om gemenskap, konst, politik, landsbygd fortfarande är så oerhört aktuella idag. Hur dessa kringstrykande musiksällskap (som de beskrev sig på ett slags flygblad cirka 1971; jag har ett sådant inramat på väggen i trappen) samlar så mycket av det jag tycker är viktigt i livet. Poesi, odling, naturvård och miljömedvetenhet, och inte minst fri musik och fria liv. Det är det jag ser i ”Rock för kropp och själ”-omslaget, det är det jag hör i ”Sov gott Rose-Marie” och det är det jag förnimmer i ylandena som dyker upp som avgjort rituella inslag i det storslagna mullret. Alla måste ha sin mat – kom vi gör den tillsammans!

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur det jag skrivit om här upplevs av mina bandkamrater. Kanske har det av dem på sätt och vis mest uppfattats som disparata trådar ur den väv av musik jag försökt tvinga på dem genom åren – ”Här! Lyssna på Mad River!” – utan att jag nödvändigtvis varit så framgångsrik i mitt missionerande.

Men jag misstänker att det specifikt svenska uttryck jag nämnde tidigare ibland har gjort att vi som musikalisk enhet haft lättare att ta till oss Träd, Gräs och Stenar et al. än många utländska band. Där finns något som intensivt minner om mänsklig värme och närhet, något som inte är filtrerat genom geografiska avstånd, stora scener eller sorgliga rockstjärnemanér. Antagligen är det därför vi oftare refererar till Torbjörn Abelli än Jack Casady när vi pratar basgångar, om jag ska ge ett konkret exempel på influenser.

Vintergatsmusik

Men det låter sig i allmänhet inte entydigt beskrivas, det är långt mer subtilt än så. Vi spelar alla vidare på samma sång, ibland för hela världen, ibland bara för oss själva. Ibland är det ingen alls som hör. Och möjligen hade Jonathan rätt när han sade att det var bakvänt att inte börja med den svenska musiken, men han hade också fel – för den var redan där, omslutande oss, tålmodigt väntande på att vi skulle förstå det.

Och sedan och till sist, som ett PS, med blinkningar till både Thomas T och Thomas G – Gary Snyder som skrev i Sköldpaddsön:

Innan det dagas: medicinsånger väver coyote,

drömmer nät – andekorgar – vintergatsmusik

(Översättning: Reidar Ekner)

The post Progressiv rock: Vintergatsmusik first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Peter Mosskin är en svensk författare och musiker som är uppvuxen i Stockholm men har bott stora delar av sitt liv på landsbygden. Peter har skrivit 29 böcker och gett ut tre skivor med sin grupp Gläns över sjö & strand. Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock.

Träd, Gräs och Stenar – en epok

Alla har väl sina minnen från 1967… Jag strosade en ljummen sommarkväll förbi ett studenthus i Polen och hörde Beatles ”All you need is love” flyta ut över gräs och buskar, som en varm klapp på kinden, som nånting man i alla fall trodde lite på. Eller Köpenhamn med alla sina sneda prång och sina duvor som kippade efter andan i den milda haschröken som gled ut från stereogrammofoner, undergroundtidningar, Mao-citat och långhåriga ivrigt diskuterande ungar. Det var också den hösten som lilla Lunds skivaffärer låg ett halvt, till ett, år före sortimentet i Paris. 1967 var det stora hippieåret. Och den amerikanska västkust-popen med sitt psykedeliska budskap satte spår t o m på omslagen till Bonniers höstböcker.

För ganska många som befann sig i mitten eller utkanten av allt detta, flöt musik, politik, droger, fri kärlek, undergroundtidningar jämsides. Som en vittfamnande, bred flod. Som en kultur. Och utifrån, i massmedia, talades det om tonårskultur eller ungdomskultur. Inifrån om undergrounden, den alternativa kulturen. Till skillnad från ”det etablerade samhället”. Och ett mycket starkt drag av ungdomskult: ”Lita inte på nån över 30”. Det var fint… vackert på något sätt. Som en dröm. Och ändå ledde vissa spår definitivt framåt.

Ett eget sound

Stockholm fick sin första, och kanske enda, psykedeliska klubb, Filips. Där spelade bland andra Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men och Pärson Sound. Och samtidigt som det kommersiella svenska pophertigdömet med vördade utrikes-inspirerade ungherrar som Tages, Hounds med flera började få problem med lönsamheten, grydde nya berömdheter i det fladdrande skenet inne på Filips (om man ska ta i…) Men det var inte bara att berömdheterna bytte namn, Hansson & Karlsson började göra egen musik. Och inte bara att det stod svenska namn på skivetiketterna. Soundet var eget. Musiken var gjord här, även om obundenheten, friheten i harmonier och kombinationer hade mycket gemensamt med västkustpopen.

Nyss, 1966, var det något nytt när Bob Dylan hade gett ut en enda låt som var över 11 minuter: ”Sad Eyed Lady of The Lowlands”. Nu drog låtarna längre och längre ut på tiden. Inte minst därför att de nya grupperna mindre och mindre blev dansband. Top 20 och Radio Luxemburg försvann också allt längre ut till höger. Mecki Mark Men hade kanske inte ett så eget sound som Hansson & Karlsson, men bandet var i god internationell klass och är en av de få svenska grupper som gjort turnéer i USA. I Sverige var de bland annat förband åt Hendrix som – för att det kanske är lite intressant ändå – ett par gånger hoppade in på bas i Mecki Mark Men,

I Persson Sound var Bo Anders Persson en viktig beståndsdel, och i Mecki Mark Men fanns en trummis som hette Thomas Gartz. I Stockholm fanns en lirare som gett ut två diktsamlingar, jobbat med konst, var lärare på fotoskolan och hade skrivit en enorm artikel om Bob Dylan i Bonniers Litterära Magasin, som spelade saxofon och som hette Thomas Tidholm. De bägge Thomasarna bildade tillsammans med Bo Anders Persson på elgitarr, Torbjörn Abelli på bas, Arne Ericsson, cello, och Urban Yman fiol, popgruppen International Harvester.

Framåt sensommaren och hösten 1968 dök det upp något mycket spännande i Stockholm som kallades ”Good Luck Show”. En affisch med något slags motiv av sommar, eller skog, med människor på… några människor, eller om det var en strandkant med vatten, en unge… Och på affischen stod det: INTERNATIONAL HARVESTER. (Tacksamt namn, på landet, när det kom på tal: bönderna tänkte på traktorer och log… jag hörde musik och grinade gott.)

Åren då allt hände snabbt

Tyvärr känns det länge sen, dom där åren kring 1966, 1967 och 1968. Allt hände så snabbt… På Pistolteatern i Stockholm var det ”Good Luck Show” på måndagskvällarna. Lokalen var liten, mörk naturligtvis. Harvester, som dom redan kortats ner till i folkmun, stod vid en mörk vägg på en liten scen. Mitt emot dem lyste en grön hemlighetsfull skog från väggen. Solljuset silade ner, sparsamt, mellan stammarna, lyste till som guld i tallbarken, framför världar av björnmossa och rävsvansar. Mitt emellan bandet och stillbilderna som verkligen var stilla – kunde stå stilla i halvtimmar tills de helt oförklarligt byttes – på väggen mittemot de få teaterbänkarna i lokalen, rullade en film: en våg, åsar, några människor, långt, långt borta, i ett land som hette Sverige och som vilade okänt utanför Stockholm. (Var det inte redan sommaren därpå som allt fler började lifta hemma i Sverige?).

Mitt på golvet stod en gul hink med saft. Var bara att gå fram och ta sig en mugg. Och skrattade vi inte åt den ovanliga situationen att se oss– dessa långhåriga – med visst rykte att leva farligt, utanför samhället, i det dragiga baksuget av motorvägskorsningarna neråt Europa, se oss stega fram i Bob Dylanstövlar, med haschbiten i innerfickan till farfars gamla väst, vi som nyligen varit mods och givit upphov till militär beredskap på regementena ute i Solna, komma framklivande till en menlös hink saft. Ojj!…

Många motsägelser

Men det fanns många motsägelser. I augusti 1968 står slaget om Chicago, då amerikanska radikala studenter och andra bokstavligen slås ner när de demonstrerar mot det demokratiska partikonventet. Bara några månader innan har Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Majrevolutionen har blommat och förblött i Frankrike. Äggkastning har introducerats mot dollarambassadörer, tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige har stoppats i Båstad, kårhusockupationen har gett feta rubriker i pressen. Och över allt faller Vietnamkrigets skugga.

”Sov gott Rose-Marie”, sjunger Harvester. Anna-Clara Tjerneld läser en egen saga. Vem som helst får låna instrumenten i pausen och spela. Plötsligt är fler och fler i bandet tillbaka. Gränsen mellan publik och band är suddig. En lång låt som bygger på rytmen i Ho Chi Minh, så som rytmen är när man går på gatan och skanderar, växer fram. Gränserna är flytande. Det är som om allt får plats. Precis som på A-sidan till International Harvesters LP, ”Sov Gott Rose-Marie”. Läs själv: Dies Irae (trad), I villande skogen (trad), There is no other place (Tidholm, Abelli), The runcorn report on Western progress (Persson), Statsministern (International Harvester), Ho Chi Minh (trad), It’s Only Love (Mick Jagger), Klockan är mycket nu (Georg Borgström) (- miljöprofessorn -), Ut till vänster (Tidholm), Sommarlåten (Abelli, Persson), Sov Gott Rose-Marie (Tidholm).

“Sommarlåten” ringer ut. Klingar. I Pistolteaterns mörka lokal. Från Himlaspelsscenen i Leksand en oförglömlig sommarkväll 1969. ”Sommarlåtens” vackra slinga ljuder över allt fler platser i Sverige. Vart jag än kommer finns det några långhåriga ungar som gnolar den. Och i den låten finns redan från börian allt det som skulle bli typiskt för Harvesters, och senare Träd, Gräs och Stenars, musik. De långa tonerna, upprepandet, upprepandet som just genom sitt upprepande får något nytt att växa fram. Men här finns också en motsättning. På första skivan är ”Sommarlåten” bara 2.45 minuter; kanske en tiondel av vad, låten brukar vara live. Det är trångt. Eller som man i början upplevde dem: det är tätt. Tät är musiken, växer och växer, en enda liten melodislinga blir till en tät djungel av ljud, övertoner, av musik, Det är tätt mellan idéerna: lite politik, lite miljö, mycket landet, flera media, lite spela själv. Och det blir trångt.

Det är också tätt mellan människorna på baksidan av första skivan, Där står dom uppradade barfota, i sandaler, med halsband, bjällror, mustascher, skägg och långt hår, barn och ungdomar. I gruppen av människor i och kring International Harvester finns före detta elever från Musikaliska Akademin, före detta studenttidningskolumnister, finns tecknare, fotografer, poeter, radiomakare, musiker, rebeller, drömmare, upptäckare,

Det är som drömmen om Gemenskap, Ett utopiskt välfungerande kollektiv, “All you need is love”. Innan de olika bitarna delat på sig och börjat gå sina egna vägar.

Träd, Gräs och Stenar bildas

När Harvesters andra LP, ”Hemåt”, kommer ut är bandet på väg att spricka, Thomas Tidholm som betytt väldigt mycket för idébredden lämnar. Och Urban Yman som spelat med dom flesta band i Stockholm inskränker sig ett tag till Gunder Hägg. Eller som dom själva föredrar att säga Harvester upplöses och Träd, Gräs och Stenar bildas. Instrumentuppsättningen inskränks.

I International Harvester var både instrumentrikedomen och antalet musikanter flytande: flöjter, småtrummor, mungigor, batteri, elbas, elgitarr, fiol, cello, saxofon… Liksom att killarnas flickor ibland spelade med, nynnade till.

I Träd, Gräs och Stenar blir det fyra instrument som bildar klangbasen: elgitarr, elbas, trummor och elpiano. Akustiska instrument som fiol och mungigor används oftare separat. Kanske beror det på att man måste vara fler än fyra för att sammansmälta elektrisk musik och akustisk folkton. Kanske hänger det samman med att dom vill dra fram folkmusiken ännu mer.

De plockar upp det trallande som finns inspelat med gamla jämtgubbar och andra norrländska halvt bortglömda kallkällor. Stötvis, i gungande storskogs-rytm, kommer trallandet genom högtalarna, någon i gruppen kanske petar i en fiol i bakgrunden. Fotstampet hörs ut genom mikrotonen och blandar sig med handklappningarna som växer i lokalen.

Träd, Gräs och Stenar jagar spelmän

Träd, Gräs och Stenar söker upp Tegenborg, en knotig gubbe i norra Uppland, om jag minns rätt, och spelar senare in hans vals på sin första LP (eller tredje; hur man nu vill räkna). Liksom de under sina turnéer runt landet jagar andra undanskuffade spelmän. Därför att de mitt inne i sin storstads-elektrifierade rock ändå dras till den akustiska folkmusiken. Och till sin glädje kunde bandet konstatera att deras musik fungerade både i storstäderna och på landet.

Det var något särskilt med International larvester/ Träd Gräs och Stenars konserter. Det tror jag både de som tyckte om, och inte tyckte om musiken måste hålla med om. Konserterna var ett slags seanser. Det fanns inga tydliga avgränsningar emellan låtarna. Musiken kom och gick. men växte hela tiden. Just upprepandet av en eller ett par slingor, entonigheten, rytmen, skapade efter en halvtimme eller timme en lyhördhet hos publiken för små, ytterligt små nyansväxlingar. Förändringen av ett taktslag, en tons tillkomst eller upphörande, kunde vara som ett nytt instrument, som en ny dimension.

Melodierna kommer ur ljudet

Men konserterna krävde då att man lyssnade. Och den typen av lyssnande var lika ovant och främmande som när man första gången hörde indisk musik. Framför allt med Träd, Gräs och Stenar kunde dessa seanskonserter nå enorma höjder. Både i musiken och i publikens inlevelse och förståelse. Delvis berodde detta nog på att tiden mognade från 1963 till 1970. Men Träd, Gräs och Stenar tog fasta just på den här sidan av Harvester. Hela den sammansmältning, eller kalla det lika gärna kollision, mellan Österland och Västerland som International Harvester stod för; de hade ju försökt gripa om så mycket. Harvester var som en bred provkarta. Träd, Gräs och Stenar renodlade och fördjupade. Tills man mot slutet hamnade i vad som väl blev en återvändsgränd. Amerikanen Terry Rileys musik var en viktig utgångspunkt för bandet. (Lyssna till exempel till ”A Rainbow In Curved Air”.)

Bandets musik var inte som schlagermusiken: melodier med ackompanjemang. Nej, ”det var melodier som kom ur ljudet”, som Bo Anders Persson formulerar det när jag ringer upp honom. Som i rockmusiken när den lutar åt Jimi Hendrix håll. Som i den psykedeliska musiken. Som i den indiska. Melodierna kommer ur ljudet. Med det följde att musiken på ett sätt alltid var annorlunda. ”Varje gång var musiken ny för oss. Varje gång unik”, säger Bo Anders. Och det var också det som gjorde det så svårt för bandet att göra skivor. Harvester/Träd, Gräs och Stenar var en live-grupp. Musiken skapades i ovanligt hög grad i spelögonblicket. Och konsertens helhet avgjordes av stundens möjligheter, tillsammans med filmerna, fotografierna och bandets mellansnack.

Träd, Gräs och Stenar centrerades kring tre ting

Mot slutet av 1970 och under 1971, när bandet för övrigt fick sin femte medlem Jakob Sjöholm på elgitarr, centrerades Träd, Gräs och Stenar kring tre ting: en till hälften orientalisk, till hälften svensk, folkmusikrock som nummer ett, landsbygden som livs- och kulturform som nummer två och den biodynamiskt odlade maten, den makrobiotiska maten som nummer tre. Sen fanns det underordnade satsningar som skivspelningar, spela-själv-idéer om att få med publiken… Även om satsningarna inte var mindre än att bandet i hög grad bidrog till att första Gärdet-festen blev av. Och deras spelningar upplevdes som något av den första festens höjdpunkter.

Träd, Gräs och Stenars första plattor

1971 flyttade Träd, Gräs och Stenar för långa perioder till Värmland. Bosatte sig i norra Klarälvsdalen, nära en slags biologisk filosof och trädgårdsmästare, Anders Björnsson, och började odla grönsaker tillsammans med honom. ”Det var vårt första praktiska politiska ställningstagande”, menar Bo Anders, ”ett ifrågasättande av auktoriteterna. En slags antiimperialistisk praktik”. Här smalnar den återvändsgränd som jag förut antydde.

Första Gärdet-festen var en stor musikalisk händelse, framför allt för att den satte fart på ett musikintresse som bara väntade på att få explodera. Träd, Gräs och Stenar var något av gammelpappa. De, Gunder Hägg och Pugh Rogefeldt stod för var sin strömning. Som naturligtvis flöt i varandra också. Men det är inte en slump att den lokal som Gärdes-gruppen så småningom fick av Stockholms stad blev en makrobiotisk restaurang, Fröet.

Samtidigt var det som om uppmärksamheten flyttade sig till allt det nya som var på väg. Redan hösten 1970 bubblade det av nya svenska popplattor. Då kom också den ”gröna” LP:n, Träd, Gräs och Stenars första egna. Som ett slags sammanfattning av bandet till och med Gärdet.

Först vårvintern 1972 kommer den andra plattan (eller nr 4), ”Rock för kropp och själ”. Och dit har jag svårt att följa med. Därför att det mesta som är kvar från den ganska komplicerade och breda undergroundkultur som International Harvester började i är menlösheter som denna: ”I ljuset av din dag, gör som du vill. I mörkret av din natt, gör som du vill. Alla måste ha sin mat mat, kom vi gör den tillsammans. Du är universums barn, ja det är vi allesammans.”

”Stockholms-flummarnas band”

Träd, Gräs och Stenar utvecklade sig alltmer till att bli ”Stockholms-flummarnas band”, som de själva uttryckte det. ”Stockholms-flummarna var den publik som var kvar”, säger Bo Anders mot slutet av telefonsamtalet. ”Och det fanns det som var positivt med dom. Flumgrupperna har hållit på en kultur, dom har värnat om sin pryl, bland annat med hjälp av oss… Samtidigt är flumgrupperna ett slags grädde som flyter omkring och deltar i en seglats på materiella villkor som är andras.”

Våren 1972 kom en live-skiva, ”Djungelns lag”, på egen etikett, TALL, denna gång, till skillnad från de andra fyra som getts ut av Silence. Och fram på sommaren upplöstes bandet sakta. Ville man få till det på slutet kunde man väl sagt att de föll offer för djungelns lag, Men det är nästan dåligt. Men man kan nog säga att Träd, Gräs och Stenar var en epok.

The post Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973 first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

FANZINE. Vi kan idag bjuda på en intervju med författaren Olivia Laing, ursprungligen publicerad i Ola Åstrands aktuella fanzine ”Social Hjälp”. Olivia Laing har bland annat skrivit ”Den ensamma staden” (recenserad i Opulens 2017). 

På 70-talet och en bit in på 80-talet medverkade Ola Åstrand, som också var verksam som musiker, i flera olika fanzines runt om i Sverige och även i Danmark. Det var en livaktig och kreativ subkultur i DIY-anda som fortgick långt in på 90-talet, inte bara i Sverige utan i hela världen.

I samband med en utställning på Galleri Ping-Pong i Malmö, tidigare i år så sammanställde Åstrand ett fjärde nummer i en svit egenhändiga fanzines. Detta fjärde nummer skulle egentligen ha utkommit för 45 år sedan. I slutet av 70-talet och början av 80-talet gjorde nämligen Ola ett eget fanzine. Det var ett fanzine som bytte namn efter varje nummer. Han gav således ut ”Sex och Död”, ”Sex & Liv” och ”Socialt Liv”.

Det fjärde numret skulle heta ”Social Hjälp” men färdigställdes aldrig när det begav sig. Först nu, alltså med 45 års försening, så har han utkommit med detta fjärde nummer. Det är emellertid ett helt nytt material som föreligger i ”Social Hjälp”.

Förutom de egna texterna och illustrationerna har Ola Åstrand intervjuat författarna Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius. I övrigt medverkar följande personer med originaltexter som du inte lär hitta någon annanstans: Jörgen Hammenskog, Per-Eric Söder, Isak Sundström, Tova Mozard, Maya Eizin Öijer, Bruno K. Öijer, Håkan Sandell, Kennet Klemets och Leon Jaskoviak Åstrand. Därtill innehåller fanzinet en fyra sidor lång serie av Kristina Abelli Elander.

I fanzinet finns för övrigt flera nycklar till den utställning som visades på Ping-Pong och till Åstrands konstnärskap i stort.

Vi har nu glädjen att i Opulens kunna delge våra läsare en av texterna i ”Social Hjälp”, nämligen Ola Åstrands dialogartade intervju med Olivia Laing.  

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Intervju med Olivia Laing:

författare till bland annat ”Den ensamma staden”, ”Märkligt väder” och ”Inpå bara kroppen”.

Jag älskar verkligen ”Den ensamma staden”. I den boken skriver du om flera konstnärer som jag tycker mycket om som Henry Darger, Edward Hopper, Valerie Solanas och David Wojnarowicz. Just Wojnarowicz har betytt extra mycket för mig. Jag tycker att konstkritiker ofta uttrycker sig pretentiöst och exkluderande, men ditt sätt att skriva känns inbjudande, nästan naket ibland och du involverar dig själv och dina egna tillkortakommanden och det gör att jag känner tillit som läsare. Att du dessutom återkommer till den ”alternativa” kultur som du själv kommer från skapar förtroende och jag gillar hur du på ett begripligt språk beskriver komplexa saker.

För några år sedan gjorde jag en utställning om mitt eget förhållande till manlighet som jag kallade ”Male Hysteria” och i texten till den utställningen citerade jag dig:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Det du skriver där ramar in nästan allt som jag gillar med konst och kultur. Har du medvetet valt att inte använda ett ”akademiskt” språk?

‒ Jag använder visserligen det ibland, men jag vill i alla mina böcker prata om så kallade svåra saker, teori, psykoanalys och så vidare, på ett enkelt språk. Människor är smarta, de förstår dessa saker, och det är mitt jobb som författare att förmedla dem på ett begripligt språk. Och att även förmedla den känslomässiga resonansen i abstrakta idéer. Jag är gift med en akademiker, och jag är inte på något sätt emot den akademiska världen, men jag tror att den i värsta fall använder ett teoretiskt språk för att dölja bristen på innehåll. Det är inte bra.

Hur skulle du säga att din ”alternativa” bakgrund har påverkat dig som författare och människa?

‒ Helt och hållet – både att växa upp i en gayfamilj och tidigt varit engagerad i feministisk och senare ekologisk aktivism. Det är grunden för allt mitt tänkande, politiskt och som konstnär. Jag hade turen att växa upp i en queer familj. Jag tycker att det var så befriande att slippa de patriarkala strukturerna och normativa attityderna till kön. Jag är trans och det var ett väldigt hälsosamt sätt att växa upp som transbarn.

Är inte konstvärlden raka motsatsen till en alternativ livsstil?

‒ Jag antar att det beror på vilken konstvärld du befinner dig i. Den konstvärld jag tillbringar mest tid i är queer, politisk och radikal i sin agenda, så det känns som en direkt självklarhet för mig.

Jag undrar hur ditt förhållande till etablissemanget är. Wojnarowicz återkom ofta till vad han kallade den prefabricerade världen, att inte kunna påverka händelser som man vet hade kunnat se annorlunda ut – är det något du kan känna igen dig i?

‒ Jag är utanför etablissemanget och det kommer jag alltid att vara. Jag tror att det var därför jag drogs till konstvärlden snarare än det litterära etablissemanget, som alltid känts mycket mer konventionellt, borgerligt och klassbaserat. Jag passade inte in där och det gör jag fortfarande inte. Jag är besatt av Wojnarowicz idé om den prefabricerade världen ‒ jag tror att många människor är nöjda med det ‒ med att kommunicera på prefabricerade sätt eller reproducera prefabricerade idéer. Önskan att göra bekanta saker som är lätta att reproducera, säkra, inte skrämmande, är kapitalism egentligen. Jag vill ha något vildare och mer utmanande. Jag vill ha originalitet.

Jag är stadsbarn men flyttade ut på landet för ett tiotal år sedan och nu står jag knappt ut i städer längre. När jag besöker dem idag avslöjar de sig snabbt som de marknadsplatser de är, där allting kostar pengar. Ute på landet ser jag årstiderna, jag har plats att tänka och röra mig på och min sambo och jag odlar grönsaker och har höns. Jag skulle aldrig ha råd att bo i en stad idag, med tanke på hur lite jag tjänar och hur mycket det kostar att leva i en stad. Hur är ditt eget förhållande till stad och land? Jag har läst att du har trädgård, du skrev en artikel om det under pandemin.

‒ Jag bor mellan stad och landsbygd och det passar mig. Jag älskar att vara på landet, hålla på i trädgården och komma undan det hårda stadslivet, men jag jobbar ofta i stan och jag behöver fester och gallerier och middagar för att stimuleras. Staden är där idéer genereras för mig, men jag behöver återvända till isoleringen och naturen för att kunna skriva och tänka ostört.

Din bok ”Inpå bara kroppen” om Wilhelm Reich är kanske ännu mer subversiv än ”Den ensamma staden” och samtidigt mer holistisk. Jag gick själv i Reich-baserad terapi under något år hos Bruno Adler i Göteborg, som är nittiosju år i dag och fortfarande verksam som terapeut i Göteborg. Reich framstår som djärvare och mer kompromisslös än sin läromästare Freud. Åter tänker jag på Wojnarowiczs tankar om den ”prefabricerade världen” även om världen är extremt dyster idag så har medvetenheten om vilka vi är och vem vi känner oss som skapat större frihet. Om vi inte kan göra något åt hur världen ser ut så kanske vi i alla fall kan våga vara de vill vi vara. Var din ambition med den boken att skriva något hoppfullt i dessa mörka tider?

‒ Ja, och framför allt ville jag ge en historisk bakgrund till en tid då många av de rättigheter som erövrats på 1900-talet tagits ifrån oss. Jag ville visa att kampen för frihet är väldigt lång, att den alltid böljar fram och tillbaka, och att människor inte ska tappa hoppet eller känna förtvivlan bara för att vi befinner oss i en tid där bakåtsträvarna vunnit terräng. Vi kan alla bidra till kampen för utökade kroppsliga friheter.

I filmen ”Children of Men” av Alfonso Cuaron som utspelar sig i en värld som förlorat allt hopp eftersom människan inte längre kan reproducera sig, så finns ett avsnitt där huvudpersonen besöker en rik vän som förskansat sig i sin borg med verk ur konsthistorien: Michelangelos ”David”, Picassos ”Guernica” och till och med en uppblåsbar gris från Pink Floyds ”Animals”. Idag blir världen mer och mer polariserad och de rika kan köpa upp konsthistorien – vad gör det med konsten och konstnärerna?

‒ Jag tror att världen skulle vara mycket mer hoppfull om människan inte kunde fortplanta sig! Jag tror också att konst som tillhör de rika inte är något nytt – Medicéerna betalade trots allt för renässansens konst, och de flesta av de stora konsthistoriska verken började i privata händer eller tillhörde kyrkan. Idén med offentlig konst och museer är relativt ny. Jag är glad att jag är författare och inte målare, eftersom det är en mer demokratisk konstform, men jag tror inte att konstnären nödvändigtvis står i skuld till den som köper verket, även om jag är säker på att vissa gör det. Tänk inte på marknaden, gör inte konst åt de rika. I min socialistiska utopi skulle konst inte samlas av de mycket rika. Jag tror att konst alltid har skapats vid sidan av maktens verklighet men det har inte hindrat enskilda konstnärer från att vara konventionella och konservativa eller å andra sidan radikala och revolutionerande.

Med tanke på hur allting ser ut just nu, vad är konstens roll idag?

‒ Vad du än vill att den ska vara. Jag är inte intresserad av att förutspå konstens framtid, jag är intresserad av att se vart den tar vägen och särskilt de alternativa och gränsöverskridande framtider som den pekar mot.

Jag upptäcker att jag samläser flera böcker nu som alla har kopplingar till New York under 70-talet: en bok om stadens litterära underground-scen mellan 1974-1992, en bok om Paul Thek, Wojnarowiczs ”Close to the Knives”, Richard Hells memoarer och en bok om No Wave-scenen. Du landar också där emellanåt i dina böcker; varför är den staden under det årtiondet så fascinerande?

‒ Jag tror att det är den eviga fascinationen för saker som skapats mitt i ruinerna. New York på 1970-talet var ogentrifierat och nedgånget, och trots sina faror gav den en grupp konstnärer stor frihet att göra saker. Perioden varade inte länge eftersom den oundvikligen följdes av gentrifiering och upprustning, men jag tycker verkligen det är underbart med grupper och gemenskaper som inte har vinst som sin främsta motor. De övergivna pirerna återanvändes som en plats för sex och konstskapande, det är i grunden en återgång till Eden.

The post Ur fanzinet ”Social Hjälp”: Intervju med Olivia Laing first appeared on Opulens.

POLITISK KONST. Konstnären Ola Åstrand gör ett politiskt statement i form av ett självporträtt.

För en tid sedan skrev Petter Larsson i Aftonbladet om hur kulturen monteras ned i Tidö-regeringens Sverige. Konstnären Ola Åstrand, som medverkat i Opulens ett flertal gånger, kommer här med ett statement. Det gör han i form av ett självporträtt som bär titeln ”Konstnären Ola Åstrand pissar på Tidöregeringen.”

The post Ola Åstrand ‒ ett politiskt statement first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. ”Detta vågar hon hävda i en tid när även erkända kulturarbetare vittnar om hur månaders arbete resulterar i en timlön som inte täcker mer än kostnaden för toalettpapper.” Erik Bovin reagerar mot att Norrköpings kommunalråd kallar ”kultureliten” för bortskämda.

Kommunalrådet Sophia Jarl (M) räcker långfingret åt Norrköpings kulturliv med sin grova
åtstramningspolitik. Hennes debattartikel i Expressen fick nog många att sätta kaffet i
halsen. Men inte mitt fall. Att rättfärdiga sin alltigenom kulturfientliga politik genom att utmåla kulturarbetare som bortskämda snyltare osar tyvärr unken och klassisk borgerlig retorik.

Sophia Jarls utspel överraskar knappast då den är del av högerns numera välbekanta
nedskärningsfilosofi. En butter approach som högern la sig till med långt före inflationen.
2018 ville Moderaterna och Kristdemokraterna lägga ned Jämställdhetsmyndigheten, som
räddades i och med Januariavtalet. SD vill som bekant detaljstyra bibliotekens verksamhet,
och högerpartierna har länge drivit på för en politisk styrning och avsmalning av public
service.

De få gånger man hör någon av högerns representanter tala i termer av satsningar rör det sig
om ökad bevakning, skärpta kontroller och förslag på olika typer av integritetskränkande
åtgärder. Inte konstigt att Johan Pehrson ser så vilsen ut i tv-debatterna. Kanske borde hans
parti genomgå ytterligare ett namnbyte? Det säger sig självt att ett parti i händerna på
reaktionära och konservativa krafter vare sig lär ”stärka eller värna” individens frihet.

Majoriteten av befolkningen tycks bli ekonomiskt, kulturellt, andligt och intellektuellt
fattigare för var dag som går samtidigt som de allra rikaste fortsätter vältra sig i sitt överflöd.

Läser i News/Øresund  om de senaste tio årens förbryllande utveckling där ”61, 5
procent av all förmögenhet som skapats i Sverige hamnat hos den rikaste hundradelen av
befolkningen”. 61,5 procent! Men enligt Sophia Jarl är det alltså den så kallade ”kultureliten”
som är bortskämda. Detta vågar hon hävda i en tid när även erkända kulturarbetare vittnar om hur månaders arbete resulterar i en timlön som inte täcker mer än kostnaden för toalettpapper.  

The post Högern gör oss fattigare på alla plan first appeared on Opulens.

POLITIK. Det är krigsrubriker om elkris och ELSMOCKAN. Men för de allra rikaste lär det inte bli särskilt krisigt. Den nya regeringen levererar givetvis genuin högerpolitik.

Ola Åstrand, född 1959, är konstnär, tecknare, grafiker, curator och tidigare musiker. Åstrands konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik. I hans verk finns referenser till serier, kitsch och såväl punkens som proggens estetik. Han har också jobbat med airbrush, skulptur och ljud samt installationer. Åstrand finns bland annat representerad vid Moderna museet och Göteborgs konstmuseum.

The post “Elsmockan? – Vad snackar du om?” first appeared on Opulens.

POLITIK. “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet,” för att citera Liberalernas partiledare Johan Pehrson. Ola Åstrand kommenterar det fenomenet och Tidöavtalet.

Ola Åstrand, född 1959, är konstnär, tecknare, grafiker, curator och tidigare musiker. Åstrands konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik. I hans verk finns referenser till serier, kitsch och såväl punkens som proggens estetik. Han har också jobbat med airbrush, skulptur och ljud samt installationer. Åstrand finns bland annat representerad vid Moderna museet och Göteborgs konstmuseum.

The post En tankeställare first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi glädjen att presentera ett exempel på dikt och konst i dynamisk dialog. Det rör sig om ett samarbete mellan poeten Kennet Klemets och konstnären Ola Åstrand.

Konstnären Ola Åstrand och poeten Kennet Klemets har tillsammans gjort en bok, Mörker med glödande kanter, där bild och dikt samspelar i en dynamisk växelverkan. De båda har känt varandra länge och genom åren har Åstrand gjort flera omslag till Klemets böcker. Collagen som är utförda i enlighet med ett slags punkestetik har baserats på bilder ur dagspressen. Kennet Klemets dikter är förtätade och med några få rader, ibland endast en rad, gestaltar poeten ett tillstånd eller en situation i tidsflödet. Om diktraderna kan ses som en inre monolog eller fragment av en sådan så uppstår en dialog i samspelet med collagen.

Poeten och konstnären har avgjort en gemensam nämnare i detta att läsa av samtiden, informationsflödet och att med stor känslighet reagera på det utifrån en existentiell utsatthet. Kombinationen av text och bild är här gjord specifikt för Opulens. Boken “Mörker med glödande” kanter är för övrigt tillgänglig i hundra handgjorda exemplar och går att skaffa via förlagets hemsida. 

CLEMENS ALTGÅRD

Ur Mörker med glödande kanter

Mycket solig och varm

Grått och grönt

Det doftar hägg, det doftar också syren

Inre förändring

Ledningar, vita streck

Det ligger för djupt, för trångt, det trycker ut mig

Kom närmare

Rakt in i mig innan jag hinner tänka

The post Lyrik & Konst: Mörker med glödande kanter first appeared on Opulens.