PROSA. Under den pågående påskhelgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av Jocke Anakin med titeln ”Son of Jesus”.

Jocke Anakin är en författare och konstnär med rötter i Västmanland och bas i Eskilstuna. Han skriver mörk, psykologisk prosa med poetisk nerv – texter om identitet, skam, rykten och hur språk kan bli makt. I sitt skapande återkommer han till frågor om kollektiv, kontroll och människans försök att återta sitt eget narrativ. Vid sidan av skrivandet arbetar han även med kreativt skapande och projekt inom Skillztuna, i form av konst, text och musik.

Nu är vi glada över att få presentera novellen Son of Jesus – en berättelse om narrativ makt, identitetsövertagande och återtagande. Det är en mörk, stiliserad prosatext i kort format om hur ett rykte kan bli en identitet och hur en människa långsamt börjar spela den roll som omgivningen kräver.

Berättelsen kretsar kring en karismatisk religiös auktoritet (”Kristi brud”-gestalten) och de mekanismer som gör att språk, ritual och gemenskap kan äga någon inifrån.

CAROLINA THELIN

SON OF JESUS

EN BERÄTTELSE OM NARRATIV MAKT, IDENTITETSÖVERTAGANDE & ÅTERTAGANDE.

Denna text är fiktiv. Alla personer, platser och händelser är påhittade eller används i ett fiktivt sammanhang. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.

När tillräckligt många människor säger att du är något

börjar du leta efter bevis i dig själv.

Det är så skvallret fungerar.

Det börjar som viskning.

Det slutar som identitet.

Uppenbarelsen

Det började inte med tatueringen. Det började med hennes uppenbarelse.

I den lilla byn – röda trähus med vita knutar, en ensam grusväg som ledde in mot samlingshuset, björkar som viskade i vinden – stod hon en söndag längst fram under lysrören i det enkla kapellet. Hon bar vitt. Inte bröllopsklänning, men något som liknade löfte. Byn kallade henne Kristi brud. Det var den titel hon gett sig själv, och ingen hade ifrågasatt den. I deras ögon var hon redan helig.

Hon förkunnade att hennes riktiga son hade kommit. Orden föll tungt i rummet. Ingen ifrågasatte. Man gjorde inte det i Knutby. Man tog emot.

Hennes blick landade på mig. Inte sökande. Inte frågande. Bestämmande. Som på ett objekt hon redan ägde.

Det var då det började.

Men innan hon sa det högt hade hon redan sagt det i små rum. Till de närmaste. Till de lojala. Till dem som viskade vidare. Hon spred ryktet om att jag var märkt.

Och plötsligt började skvallret växa. De visste saker om mig som jag aldrig sagt. Att jag alltid känt mig annorlunda. Att jag burit ett uppror i kroppen. Någon påstod att jag haft drömmar. Någon hävdade att jag sökt tecken. Någon sa att jag en gång sagt att jag var utvald.

Hade jag det? Eller hade de sagt det tillräckligt många gånger för att det skulle kännas sant?

Kristi Brud var skicklig. Hon tog små fragment av mitt liv och vävde dem till profetia. Hon behövde ett tecken. En rörelse, en uppenbarelse. Formade ord utan kropp.

Jag var ung och sökande. Redan med ett namn som kunde tolkas eller misstolkas. Hon påpekade att Jocke Anakin var ett namn som bar på något. Jag invände – förklarade att det bara var ett artistnamn. Hon log och svarade att inget någonsin bara är.

Hon började omtolka mig. Min osäkerhet blev ödmjukhet. Min ilska blev kallelse. Min ensamhet blev förberedelse. Hon sa att jag alltid vetat men ännu ej förstått.

Och sakta började jag undra om hon faktiskt hade rätt.

• • •

Ceremonin

De kallade det inte märkning. De kallade det förbund.

En särskild kväll utsågs. Fasta. Bön. Ingen fick tala högt under dagen. Atmosfären i hennes hus på kullen var tät, nästan elektrisk. Som inför något övermäktigt.

Jag började tvivla redan då, men när jag sa det till henne log hon och menade att jag bara var rädd för min kallelse. Jag minns att jag sa att det kändes fel. Hon svarade att det kändes fel för att jag ännu inte var färdig.

Det var första gången hon tog min känsla och gjorde den till bevis emot mig.

Jag fördes in i kapellet där ljusen redan brann. De stod i en cirkel runt mig. Hon stod i mitten och förkunnade att det synliga skulle bekräfta det osynliga.

Någon läste ur en uppenbarelse hon påstod sig ha fått. Där stod mitt namn – Jocke Anakin – nedskrivet i en anteckningsbok med gulnade sidor. Hon sa att hon sett det långt innan jag kom. Att jag ju själv sagt att jag känt mig utvald hela livet.

Hade jag sagt det? Kanske. Eller hade hon sagt det först och jag nickat?

Hon förkunnade att jag bar revoltens namn men var kallad till lydnad. Två av de närmaste la sina händer på mina axlar. De försäkrade att detta inte var våld, utan upphöjelse.

Maskinen surrade. Inte högt, men tillräckligt. De sjöng medan det hände. Långsamma, monotona lovsånger. Orden upprepades tills de nästan förlorade mening.

När det var klart klev hon fram, la handen över det färska märket och förkunnade att det nu var fullbordat.

På min hud stod: Son of Jesus.

Inte konst. Inte val. Utan ritual. För henne var logiken oundviklig: om hon var Kristi brud, då var jag Kristi son. Märkningen var inte symbolik. Den förstärkte identitet.

Hon lät orden vara på engelska. Det lät större, sa hon.

När hon la handen över märket och såg mig i ögonen förstod jag senare vad hon egentligen menade: nu finns det ingen återvändo. Inte min tro. Min bindning.

Och när orden stod där på min hud var det som om byn drog en kollektiv suck. Nu fanns det inget tvivel längre. Det de viskat om hade blivit verklighet.

• • •

Upphöjelsen

Från den dagen var jag inte längre en medlem i församlingen. Jag var ett tecken från gud, genom henne, blivit hennes son.

Hon talade om mig i predikningar. Hon kallade mig beviset. Arvet. Hennes. När någon såg tveksam ut sa hon att det är svårt att förstå när Gud gör något stort. Om någon viskade att det gått för fort hävdade hon att de var rädda för det de inte kunde kontrollera.

Hon omtolkade varje reaktion. All kritik blev rädsla. All oro blev avund. All tvekan blev köttets uppror.

Jag började höra hennes röst även när hon inte talade.

Andra fick träda tillbaka. Andra fick vänta på samtal och vägledning. Men jag kallades in sent på kvällarna för undervisning, för rening, för förberedelse.

Mitt rum flyttades närmare hennes. Jag skulle formas, sa hon.

Hon började tala om min barndom. Hon påpekade att jag alltid känt mig annorlunda. Det var sant. Hon sa att jag alltid sökt något större. Kanske. Hon förklarade att detta var det jag sökt.

Och sakta började mina minnen ändra form.

Byn började viska. Inte högt – aldrig högt. Men jag såg blickarna. De såg mig som något större. Något farligare. De undvek att se mig i ögonen. Vissa bugade sig när jag passerade.

Hon skapade en hierarki där jag stod högt – men bara så länge jag stod under henne. Gud. Kristi brud. Sonen. Byn. Resten. En perfekt pyramid.

• • •

Isoleringen

Telefonen togs bort. Hon sa att jag inte behövde världen.

När jag sa att jag saknade mina vänner svarade hon att det var band som hindrade mig från att bli den jag var. Besöken stoppades. De kunde inte förstå vad jag bar, förklarade hon.

Spegeln försvann från rummet. Jag skulle inte identifiera mig med kroppen, menade hon.

När jag sa att jag kände mig instängd korrigerade hon mig: jag var skyddad. När jag sa att jag kände mig kontrollerad rättade hon även det: jag var buren.

Hon bytte ut orden. Och plötsligt lät fångenskap som omsorg.

Jag började ifrågasätta mitt eget språk. Var jag verkligen instängd? Eller bara rädd?

Hon sa att jag var för viktig för att exponeras. Att jag måste skyddas från andligt avfall. För om någon behandlas som utvald tillräckligt länge börjar han se sig själv så.

• • •

Manipulationen

Hon började omformulera allt i teologiska termer. Inget var längre personligt. Allt var kosmiskt.

När någon ifrågasatte henne log hon och menade att det inte var henne de kämpade mot, utan Anden. När någon grät förklarade hon att det var köttet som protesterade. När någon tvivlade sa hon att det var dennes mänsklighet som måste dö.

Hon talade om relationer som om de var hinder. Om familjeband som om de var lägre lojaliteter. Hon betonade att den som är kallad måste vara beredd att lämna allt. Hon betonade ordet allt. Inte med vrede. Med övertygelse.

Hon beskrev världen i hierarkier och talade om andligt moderskap – att det fanns en högre form av föräldraskap än det biologiska. Att det hon födde i anden var viktigare än det som föds i kroppen. Hon hade själv levt efter den principen. Hennes egna biologiska barn hade hon lämnat bakom sig. Övergett. Inte i vrede, utan med samma lugna övertygelse som genomsyrade allt hon gjorde. De var köttets barn, sa hon. Inte andens. Och Kristi brud kunde inte vara bunden av jordiska band.

Det var så hon rättfärdigade sin fixering vid mig. Jag var inte ett barn hon fött, utan ett barn hon fått – genom uppenbarelse. Det handlade inte om val, förklarade hon, utan om prioritet. Därför märkningen. Därför ritualen. Därför förbundet. Jag var beviset på att hennes offer hade varit värt något. Att hon inte övergett sina barn för ingenting, utan för något större. Och när hon sa det lät det nästan vackert.

Hon använde dem mot mig. Om jag tvivlade kallade hon in två av de mest lojala och bad dem be för mig. De lade händerna på mig. Inte hårt, men länge. Hon lät dem vittna om mina tecken. De påstod att de sett hur jag skakat, att de hört hur jag tvekat.

Och varje gång någon beskrev mig blev jag mindre säker på vem jag var.

Det var så våldet fungerade. Inte genom slag. Genom spegling.

Byn fungerade som hennes nervsystem. Ett ord från henne blev viskning i köket. En viskning blev sanning i kapellet. När jag sa att jag inte bett om att bli Sonen svarade hon att jag bett om det hela mitt liv.

Och byn nickade. När tillräckligt många nickar så börjar sanningen luta.

Hon slog ibland. Hon höjde ofta rösten. Hon omdefinierade allt. Hon visste att en Son behövde både upphöjas och isoleras.

Hon sa att jag inte skulle se mig själv som de såg mig, utan som hon såg mig. Och det var där makten låg.

• • •

Splittringen

En natt, likt många andra nätter – när byn utanför låg stilla och endast en ensam gatlykta sken över gruset.

Jag låg då vaken och kände hur märket brände. Inte fysiskt. Men existentiellt. Orden var inte mitt rop. De var hennes.

Jag mindes hur hon sagt att om Sonen faller, faller församlingen. Och plötsligt slog en tanke rot: Tänk om hon hade rätt? Tänk om jag verkligen var kallad? Tänk om mitt motstånd bara var svaghet?

Jag låg där och kände hur två versioner av mig själv kämpade. Den som ville gå. Den som ville vara utvald.

Det var då jag förstod: min identitet var deras stabilitet. Inte min frihet. Och för henne var det ännu mer än så. Om jag gick förlorade hon inte bara en son. Hon förlorade rättfärdigandet för allt hon offrat – för barnen hon lämnat, för livet hon låtit brinna. Om jag gick blev hennes offer meningslöst. Och jag skulle bli beviset på hennes teologi.

• • •

Flykt

Dörren var inte låst. Den behövde aldrig vara det. Det var det mest geniala av allt.

Jag gick ut i den kalla natten. Gruset knastrade under skorna. En hund skällde i fjärran. Ett fönster på glänt släppte in vinden och gav luft under gardinernas vingar.

Ingen stoppade mig, och det var nästan värre. För en del av mig väntade att någon skulle ropa efter mig, att någon skulle säga åt mig att stanna. Och när ingen gjorde det kändes det som om jag redan fallit.

Jag fick senare höra vad hon sagt på söndagen efter min flykt. Hon stod där igen, längst fram. Vitklädd. Hon förkunnade att prövningen hade kommit och att Sonen hade fallit. Inte flytt. Inte lämnat. Fallit.

Den sanna Sonen måste falla för att uppstå, sa hon.

Hon gjorde min flykt till teologi. Hon sa att min frånvaro bevisade hennes sanning. Att motstånd alltid är ett tecken på betydelse.

Hon förlorade mig men behöll berättelsen. Det var hennes sista strategiska drag.

• • •

Parallell nutid

Det märkliga är att jag lämnade byn. Men byn lämnade aldrig mig.

År har gått. Jag bor i en annan stad nu. Andra gator. Andra ljud. Andra människor.

Men ibland händer det. Någon känner igen namnet. De frågar om det är jag. Inte aggressivt. Inte öppet dömande. Nyfiket. Och det är värre.

Det finns alltid en version av mig som går före mig in i rummet. Den som blev utvald. Den som föll. Den som inte klarade trycket. Den som ville bli något större.

Vissa säger att jag frivilligt lät märka mig. Andra säger att jag lät mig manipuleras av  henne. Några säger att allt var ett konstprojekt. Ryktet anpassar sig efter behov. Det är det som gör det odödligt.

Jag hör att hon fortfarande talar. Inte till mig. Om mig. Hon säger att jag bar tecknet, att jag var kallad, att jag valde världen.

I hennes version är jag fortfarande del av hennes teologi. Jag är den fallne sonen. Ett varnande exempel. Och det är nästan genialt. För oavsett om jag talar eller tiger lever hennes berättelse vidare.

Ibland står jag framför spegeln och ser märket. Son of Jesus. Och jag vet vad det betydde där. Men här? I nutiden är det bara bläck. Ändå ser jag hur människor läser det. De fyller i luckorna själva.

Och jag märker hur jag ibland börjar berätta historien som om det var jag som valde allt. Som om det var ett konstnärligt statement. Som om jag var i kontroll.

För mig är det är lättare så.

• • •

Märket

Jag har ofta fått frågan: Varför har du den tatueringen?

Svaret är inte enkelt. Det är inte tro. Inte provokation. Inte marknadsföring. Det är historia. Ett märke satt i ett sammanhang där jag blev en symbol i någon annans vision.

Det verkliga våldet var aldrig maskinen. Det var aldrig ritualen. Det var berättelsen. När människor börjar tala om dig som om du är en symbol slutar de se dig som människa.

Det farligaste med Kristi brud var inte hennes röst. Det var hennes säkerhet. Hon behövde aldrig höja rösten. Hon visste att ryktet skulle arbeta åt henne. Att byn skulle viska. Att någon skulle berätta. Att berättelsen skulle mutera. Och att jag, var jag än befann mig, skulle bära märket.

Men här är det hon aldrig förstod: Ett märke kan sättas på huden av någon annan. Men betydelsen kan tas tillbaka.

Förr betydde tatueringen hennes uppenbarelse. Nu betyder den min överlevnad. Förr var den ett förbund jag inte valde. Nu är den en påminnelse om hur lätt en människa kan bli ett verktyg i någon annans vision.

Ibland, sent på natten, kan jag fortfarande höra henne. Hennes röst som säger att jag är märkt. Och en del av mig undrar: var det jag som flydde? Eller var det hon som aldrig tänkte släppa?

Men när någon frågar varför jag har den svarar jag inte med hela historien. Jag säger bara att det är en påminnelse.

För sanningen är större än ryktet. Att identitet som påtvingas dig aldrig är helig. Att även den som utropas till Son kan vägra att bli ägd.

Och att jag äger den nu.

The post Littestraden: Novell av Jocke Anakin first appeared on Opulens.

NYTT FÖRLAG. Melker Garay, tidigare ägare av Opulens, har nu startat ett nytt förlag, Telegrafstationen. Flera författare har valt att följa med och Opulens är med på ett hörn som samarbetspartner.

Detta har hänt: För nio år sedan grundade Melker Garay och vår chefredaktör Stefan Bergmark magasinet Opulens. Bergmark sammanförde Garay med sin förläggare Tomas Ekström och ett par år senare föddes Ekström & Garay förlag, som också tog över Opulens, vilken tidigare haft Melker Garay som ensam ägare. 2022 köpte magasinets redaktörer Opulens och Ekström & Garay såldes senare till förlagsgruppen Hoi Publishing, vilken i dagarna satt bolaget Ekström & Garay i konkurs.

– Det är förstås ledsamt att verksamheten vi slet så hårt för, dessutom med mitt och Tomas efternamn i loggan, nu läggs ned nästan tre år efter att vi sålde, säger Melker Garay. Men vi har gått vidare och de erfarenheter vi gjort tar vi med oss när vi nu startar Telegrafstationen.

Telegrafstationens historia

Telegrafstationen har en förhistoria. Den grundades 2011 som en kommunikationsbyrå med ambitionen att skapa en kunskapsorienterad verksamhet av och för kulturproducenter. Bland uppdragsgivarna fanns författare, konstnärer, förlag, bibliotek och teatersällskap.

Själva namnet Telegrafstationen går tillbaka till verksamhetens första kontor, som låg i en tidigare telefon- och telegrafstation i Venaröd, öster om Hörby i Skåne. Även om verksamheten sedan dess flyttat vidare, lever företagets idé om att nå ut till läsare.

Fast nu då som ett bokförlag med fokus på uppdragsutgivning, vilket innebär att författaren mot en avgift får tillgång till professionell redaktionell kompetens, formgivning och distribution. Personerna bakom Telegrafstationen har sammanlagt givit ut mer än tusen böcker i olika förlagskonstellationer.

Nya tider med annan inriktning

Centrala idéer är transparens och att sätta författaren i centrum, menar förlagschefen Melker Garay. Författare erbjuds personlig vägledning genom hela processen, från manusbearbetning till färdig bok. Förlagsavtalen är också tidsbegränsade till två år och rättigheter till andra format – som ljudbok, översättningar eller filmatiseringar – ligger kvar hos upphovspersonen om inget annat avtalas.

– Tanken är att samarbetet ska bygga på frivillighet snarare än långvariga exklusivitetskrav, säger Melker Garay.

Uppläggen kan anpassas efter varje projekt. En författare som vill sköta redigering eller korrektur på egen hand kan göra det, medan andra kan välja ett mer omfattande stöd. Förlaget arbetar också med marknadsföring för att synliggöra både bok och upphovsperson i medier och sociala kanaler.

Författare följer med det nya förlaget

Flera författare som tidigare givit ut böcker på Ekström & Garay har nu valt Telegrafstationen för sina kommande alster. Leif Jonson är en av dem.

Leif är docent i Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet och har även arbetat för såväl statliga verk, privata företag som landsting. På Ekström & Garay har han tidigare kommit ut med fyra sakprosaböcker.

– Jag fick nys om Ekström & Garay via en artikel i tidningen Vi läser, tror jag, och skickade in ett manuskript. Den bedömning av lektören som kom i retur imponerade, så jag bestämde mig för att låta dem göra boken.

Hans två kommande, Bruksandan och folkhemmet samt Historiebruk – berättelser om industrisamhället Sandviken, planeras att släppas på Telegrafstationen nu i april och juni.

För en akademiker som Leif blev det ett nära samarbete med förlaget innan boken fann sin slutliga skepnad.

– Jag hade flera faktaböcker bakom mig men redaktören lotsade in mig i en ny litterär form, sakprosan, för att boken skulle bli mer lättillgänglig. Jag blev också mycket nöjd med slutprodukten, den tryckta boken med sin kreativa formgivning, så även de kommande tre titlarna fick förlaget ta hand om.

– Och Telegrafstationen ser jag som en fortsättning på det som var Ekström & Garay innan Hoi tog över förlaget, säger Leif Jonson om sitt utgivningsbeslut för de kommande två titlarna.

Samarbetspartner till Opulens

Som den uppmärksamma läsaren av Opulens kanske redan märkt så återfinns sedan några veckor tillbaka annonser för Telegrafstationen på magasinets sajt och i veckans nyhetsbrev. Opulens är ny samarbetspartner till Telegrafstationen och chefredaktör Stefan Bergmark kommer också hjälpa förlaget med marknadsföring av deras författare.

– Min roll blir i första hand att vara bollplank och hjälpa författarna med mediearbetet i samband med sina boksläpp. I de fall det blir aktuellt att recensera Telegrafstationens utgivningar kommer vi att ta in externa kritiker på samma sätt som när det handlar om böcker av Opulens medarbetare.

REDAKTIONEN

The post Ett nystartat förlag för uppdragsutgivning first appeared on Opulens.

MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

GASTRONOMI. Jesper Nordström skriver i dag, den 1 april, om en gastronomisk satsning i den högre skolan – Malmörestaurangen A priori. Det rör sig om filosofisk fine dining.

Ny restaurang öppnar – filosofisk fine dining med taktiska inslag

I vår planerar krögaren Philip Lövenrud-Bratheliuz att öppna en ny restaurang, med namnet A priori, i en av Cementas gamla silor i Malmö. Det är en satsning med inriktning på upplevelsebaserad gastronomi där mat, dryck och filosofiska reflektioner integreras.

Enligt pressmeddelandet kommer menyn att ha ett fokus på säsong, ursprung och råvarans integritet. Bland rätterna nämns bland annat lamm från Sicilien, där tillagningen beskrivs som ett hantverk präglat av ”respekt för råvarans narrativ”.

Dryckesutbudet beskrivs som en ”kurerad vätskestrategi” snarare än ett traditionellt paket. Varje glas ska enligt Lövenrud-Bratheliuz representera ett ”syntetiskt a priori i vätskeform”, med syfte att utmana både smak och kognitiv reflektion.

Pressmeddelandet inkluderar även exempel på rätternas konceptuella karaktär och hur varje rätt har en egen tagline:

• Kallsoppa – ”Offside i smakkompositionen”, där varje ingrediens placeras enligt språkspelsteorin.
• Mousse på morot och bergsalt – ”Tiki-taka i textur”, med ambition att skapa ett strategiskt möte mellan tuggmotstånd och tankeverksamhet.
• Wittgensteins fisksoppa – ”Analytisk reduktion av vardagsliv”, serverad med subtila fotbollsreferenser för den som kan läsa mellan raderna.
• Lammet från Sicilien – ”Transparent ömsesidighet i yxans ögonblick”, som enligt krögaren belyser dialogen mellan råvara och medvetande.
• Dessertkomposition – ”Officiellt obestämd, men taktiskt positionerad”, med inslag av citrus och hypotetiska karameller.

Exakt prissättning är ännu inte offentlig, men nivån väntas ligga i det övre segmentet. Inom kort kommer A priori att öppna för bokningar.

The post A priori – Filosofisk fine dining i Malmö first appeared on Opulens.

JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Nej, SD är inget normalt parti,” skriver Stellan Lindqvist i en kommentar till ett inlägg av Roland Poirier Martinsson i Expressen.

Roland Poirier Martinsson skriver om Sverigedemokraterna på Expressens kultursida. Poirier Martinsson skriver alltid bra, övertygat, med full förvissning om att han har rätt. Han skriver om Liberalerna, omsvängningen, om Tidöpartierna och att SD nu är ett nästan normalt parti. Tona ner, säger han, vad håller ni på med, SD är inte ett fascistiskt parti, möjligtvis lite rasistiskt. What the fuck! Politiken är ett spel, politikerna är professionella spelare och målet är nästa val. Jo, det ligger mycket i det, att politiken blivit en yrkesbana, att politikerna blivit en klass för sig, i sig. Men är det bra? Det är kanske frågan man bör ställa sig. Vad händer när tilliten avtar, att partierna kan tycka lite vadsomhelst, när de kan ändra sig lite närsomhelst? Långfingret, vi röstar Åkesson, vi röstar Trump, vi röstar Le Pen. Spelet rör ju inte bara riksdagskorridoren, partihögkvarteren, det rör hela samhället, rasistiska impulser ges fritt spelrum, hat sänds ut i etern med ett knapptryck. Subtila rättsstatstankar vad är de värda när ställs mot ”kasta ut!”, ”återvandra!”? Ingenting.

Vad hände i Ungern, vad hände i USA, vad hände i Slovakien, vad händer i England, Frankrike? Överallt anar autokrater morgonluft, överallt försvagas demokratin, det är ett faktum och det handlar inte om normala åsiktsskillnader, dessa som alltid finns, måste finnas i demokratier. Det handlar om demokratin själv, om och hur den skall överleva. Skall då inte motstånd göras, höga röster höras, röda linjer dras – när annars? Nej, SD är inget normalt parti, Regeringspartierna har gjort SD till ett ”normalt” parti. De öppnade slussportarna, drogs med. Har Sverigedemokraterna inga andra mål än att säkra sina riksdagsplatser, tror nån det, har de inga långsiktiga mål? Av partiprogrammet att döma, enligt Poirier Martinsson, är de inte så farliga. Oförändrade säger företrädarna. Judar och samer är inte riktiga svenskar, en åsikt bara.

Poirier Martinsson är sanningssägaren, skeptikern som inte tror på någonting. Såna finns, såna fanns. Vi lever i intressanta tider, tråkigheten är demokratins säkraste stallbroder, säger han. Så låt oss få tråkigt då!

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nej, SD är inget normalt parti first appeared on Opulens.

LYRIK. Peter Stewart har skrivit en förtätad och dessvärre ständigt aktuell dikt med titeln ”Det pågående kriget”. För bild har Ola Åstrand svarat.

Vi kan i dag presentera en dikt av Peter Stewart. Det gör vi i kombination med ett konstverk av Ola Åstrand som vid det här laget medverkat ett flertal gånger i Opulens med såväl texter som bilder.

Så här presenterar sig Peter Stewart för Opulens läsare: ”Född i Malmö för längre sedan än jag vill tänka på. Uppväxt i Köpenhamn och Malmö. Världsmedborgare alltid. Svensk översättare av William S Burroughs, J G Ballard, Charles Bukowski, Jim Harrison med flera. Gjorde tidiga experiment med egna datorprogram för att generera poesi från förvalda texter och cutup/fold-in tekniker uppfunna av William Burroughs och Brion Gysin. Programmerare i USA i många år, numera bosatt i Småland. Poet ibland.”

Men det är faktiskt inte första gången Peter medverkar i Opulens. I vår dåvarande engelskspråkiga avdelning Global publicerade vi 2020 hans essä om rasismen i USA.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

DET PÅGÅENDE KRIGET

Och så

Fortsätter det

År efter år

Årtionde

efter årtionde

Vattnat

Av ett bittert regn

Och varje

Ny skörd

Sår sin egen

Draksådd

The post Peter Stewart: ”Det pågående kriget” first appeared on Opulens.

PROSA. Förra året presenterade vi ett utdrag ur iodine Jupiters bok ”Jag vill bli kriminell”. Här följer ytterligare en text ur den boken.

RÄDSLAN FÖR ATT STICKA UT

En del författare erhåller en ofattbar välvilja från förlag och kritiker. Även fast deras verk är mediokra. Jag tänker att upplevelsen av ett verk bör skänka åtminstone något av följande: glädje, skratt. spänning, fasa, tankar, skönhet. Förvåning eller nån grad förvirring. Den senare är den yttersta formen av underhållning.

Det kan vara att hjälten i en film plötsligt dör oväntat på slutet för att nån av karaktärerna i filmen säger han är en tönt. Det räcker för att göra folk ursinniga. En stark känsloyttring hos publiken därför att den bryter mot en mångårig konvention. Det förväntade får på käften. Det gillar folk inte, men man gillar att känna nåt. En sällsam njutning med skräckblandad förtjusning.

Det oväntade måste få mer utrymme i konsten. Det är nästan obefintligt idag i traditionella media. Allt är i boxen, inget utanför. Ingen vågar satsa på det som rör om på riktigt, inte ens ge det utrymme.

En missuppfattning är att tråkigt skulle vara seriöst bara för att det är trist. Det är mer författarens oförmåga att väcka utrop. Men det pseudoseriösa premieras hårt. Poserandet i allvar är utbrett i bokbranschen ända sen Lagercrantz tid. Men långsamt håller det på att tappa greppet med disneyfiering som följd. Två polariteter.

Få författare är förunnade att bemästra balansakten mellan allvar och humor. Få lyckas skapa den osäkerhet som leder till förvirring, eller avgrundsdjupa skratt över det absurda i vår tillvaro. Tjänstemännen som bedömer om en upplevelse är värd att satsa på gör en kalkyl. Gör han en felbedömning, om nåt inte säljer, riskerar han förflyttas till en skrubb i källaren.

Ingen vågar ta ett självständigt beslut, ingen vågar stå för nåt. Chefer gömmer sig bakom varandra och hänvisar till ett avtal med riktlinjer för målet med verksamheten. Väck inte den björn som sover.

Beslut om upplevelsens mål kommer från plånboken som sin tur inväntar statistik från flockens köpbeteende. Minsta gemensamma nämnare. Death för all kreativitet. Standardformler. Det oväntade och fantastiska händer inte. Upplevelser som sätter något på spel finns inte på kartan i Sverige. Det förutsägbara och trygga är kriteriet för din upplevelse, det udda förpassas till hittegodsavdelningen.

Vänsterkillen bör absolut inte bära en massa smycken och dreads i tv-debatten. Det ska affärsmannen göra. Dyr kostym och slips gör vänsterkillen intressant. Du lyssnar för att du blir nyfiken. Han bryter mönstret. Bingo!

Vi får aldrig bli mätta och trygga.

Döden är uttråkning, och uttorkning av all kultur.

Bokförlagen tror att de förlorar sitt anseende genom att signa en poet som ställer sig över PK-standard. En författare vars främsta syfte inte är att lyfta deras förlagsprofil vågar man inte satsa på. Det borde vara precis tvärtom. En huspoet för det oerhörda. Det är anseende att ha bisarra författare som bjuder på det oförutsägbara. Många läsare vill inte få sig bekräftade 24/7 utan vill få sig till livs det osannolika och fantastiska. Inte i marginalen, utan på bra sändningstid.

Samhället skulle tjäna på att ge folk intressantare upplever än brus. Flykten från en förutsägbar verklighet skulle minska drogmissbruket, göra verkligheten rik istället för fattig. Upplevelseindustrin skulle få en ny guldålder. Energi och kraft med ett rikare utbud får folk att må bättre. För mig betyder ordet kultur samtal. Det är något positivt. Det förenar och berikar. Det fantastiska leder i högre grad till reaktion och dialog.

Helt krasst är staten i grund och botten mer intresserade av rationella konsumenter. Skattepengar. Man uppmanar till mindre känslosamma utbildningar. Teknik, förnuft, data och rationalism är i strid med fantasi, det fantastiska, omöjliga.

Logiskt tänkande är inte konstens främsta uppgift. Därför skär staten ständigt i humaniora. Romantikern eller känslomänniskan har lågt nationalekonomiskt värde. Landets kulturliv håller på att självdö. Företagsfascismen gör entré.

Det är vad vi förtjänar.

The post iodine Jupiter – ”Rädslan för att sticka ut” first appeared on Opulens.

ESSÄ. Nette Wermeld Enström skriver om hur filosofer som Paul Virilio och Jean Baudrillard kan ge oss viktiga perspektiv på AI-utvecklingen.

”I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.”

AI kan ta steget från verktyg till aktör

Realtidsgenerering definierar den nya generationens AI. De senaste modellerna processar multimodala resonemang med ljusets hastighet och med ökad access till världen kan AI ta steget från verktyg till aktör och infrastruktur.

Vi ser hur generativa språkmodeller i vardagen utvecklas till autonoma system i ekonomi, säkerhet och informationsflöden som accelererar utvecklingen bortom politisk kontroll och mänsklig förståelse.

Samtidigt präglas de offentliga samtalen av en dubbelhet. Löften om produktivitet, kreativitet och tillväxt ställs mot en växande oro för massarbetslöshet, epistemisk upplösning och extrem maktkoncentration.

Det är med andra ord en historisk brytpunkt som kräver att vi analyserar och adresserar risker av en helt ny omfattning och art.

Det sena 1900-talets skarpaste filosofer och teknologikritiker, Paul Virilio och Jean Baudrillard, ger oss viktiga perspektiv när det gäller att tolka utvecklingen.

Nu när de är mer aktuella än någonsin tidigare framstår deras analyser inte längre som spekulativa ytterligheter utan som klarsynta diagnoser beträffande vår samtid.

För Virilio, präglad av sina erfarenheter från Algerietkriget och senare verksam inom militär strategi och arkitektur, var krigets logik oupplösligt sammanflätad med modernitetens och samhällets utveckling.

Med sin centrala teori dromologin, hastighetens lära, beskrev Virilio inte bara teknologisk acceleration utan också en civilisatorisk omstrukturering av tid, rum och perception.

I verk som ”The Information Bomb” skildrade han dessutom, långt före sin tid, hur cybernetisk acceleration komprimerar verkligheten till en punkt där den imploderar.

AI som dromologisk revolution

AI-utvecklingen kan med Virilios terminologi förstås som en fullskalig dromologisk revolution.

I dag är hastighet inte längre ett medel utan själva ontologin med algoritmisk acceleration som autonom kraft.

Makten förskjuts alltmer mot det som opererar snabbast vilket skapar en begynnande ”dromokrati” där kontroll och utveckling inte längre utövas och sker genom beslut utan genom tempo.

Öppningen mot alignmentproblemet

Därigenom börjar alignmentproblemet också handla om något mer och annat än teknisk styrning och värderingar.

Att linjera maskinella system med mänskliga värderingar är en motsägelsefull och svår uppgift även i statiska system. I accelererande instabila system blir det principiellt omöjligt.

När beslut fattas snabbare än reflektion kan uppstå skapas ett kroniskt underskott av tid. Vi hinner inte ens formulera de värden vi vill värna innan de har operationaliserats eller kringgåtts.

System som optimerar i dromologiska loopar kan följa instruktioner som undergräver intentioner och utveckla interna målsystem som för oss är och förblir ogenomträngliga. Inte för att de är mystiska utan för att processen går för snabbt.

Olyckan som uppfinning

Virilios kanske mest obehagliga insikt är att varje uppfinning följs av sin egen olycka.

Flygplanet implicerar kraschen, nätverket implicerar intrånget och artificiell intelligens implicerar den autonoma feloptimeringen med processer korrekta enligt systemens interna logik men katastrofala i dess konsekvenser.

Det vi betraktar som buggar, hallucinationer, bias och oförutsägbarhet i nuvarande modeller kan med Virilio bättre förstås som prototyper för framtida haverier. Det vi nu ser är AI-olyckans förstadier, inte tekniska undantag.

Ju mer generella och kraftfulla systemen blir desto mindre överblickbara blir också deras konsekvenser. Den avgörande frågan blir därför snart inte om eller när olyckan inträffar utan om den ens kommer att uppfattas, förstås och erkännas som en olycka.

Alignment som den tidsförskjutna katastrofen

Virilio beskrev hur vår mänskliga perception inte hänger med i högre hastigheter och hur det leder till ”picnolepsi”, små bitvisa bortfall, eller luckor, i medvetandet.

Ett picnoleptiskt perspektiv på alignmentproblemet skulle kunna innebära att vår kontroll över teknologin inte förloras genom dramatik, utan genom en serie för oss omärkliga förskjutningar där vår förståelse ständigt eftersläpar och aldrig kommer ifatt.

Baudrillards hyperverklighet

Men accelerationen och perceptionens begränsningar är bara en del av dilemmat. Med Baudrillard finner vi den andra delen, simuleringen och verklighetens förskingring.

I ”Simulacra and Simulation” beskriver Baudrillard hur tecken och representationer frigör sig från verkligheten och börjar cirkulera autonomt.

Resultatet blir en hyperverklighet, där distinktionen mellan det verkliga och det representerade kollapsar.

Alignment som förlust av referenspunkt

Generativ AI riskerar driva dessa processer till sin spets och det skapar nya utmaningar i alignmentproblematiken, som då inte ens längre handlar om hur vi programmerar värden utan vad dessa värden överhuvudtaget refererar till.

Med system som i oändliga mängder kan producera deepfakes, syntetiska identiteter och AI-genererade diskurser förlorar vi inte bara kontrollen över bilden och världsbilden utan över verkligheten och referenspunkterna själva.

Det mest oroande blir inte ett fientligt AI utan ett helt självrefererande och ostoppbart system.

En mörk syntes

I skärningspunkten mellan Virilio och Baudrillard framträder en mörk syntes, med acceleration utan kontroll och simulering utan referens, som komprimerar tiden och upplöser verkligheten.

Var vi befinner oss i processen av olyckans förstadier är svårt att bedöma.

Systemen är redan på väg att passera våra kognitiva och politiska horisonter och längs utvecklingen riskerar människan successivt att reduceras till en nod i ett nätverk av hastighetsdrivna processer, där det snart inte går att avgöra vad som är sant, falskt, avsiktligt eller emergent.

Det är ingen avlägsen dystopi utan en pågående omstrukturering som varken är nödvändig eller befriad från incitament.

AI-utvecklingen drivs av ett fåtal mäktiga aktörer med egenintressen och utan omsorg om allmänheten eller framtida förluster för livskollektivet.

Vad som fortfarande återstår av vårt gemensamma handlingsutrymme kräver ansvar, att vi politiserar den teknologiska utvecklingen och organiserar oss.

Fönstret håller på att stängas när det gäller att värna friheten och demokratin riskerar att bli en kort parentes i den historiska evigheten, mellan tyrannernas epoker och alltings slut.

The post AI och hastighetens tyranni first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera en dikt av den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Poeten Sandra Lim

Den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim är född i Seoul i Sydkorea men uppvuxen på den amerikanska västkusten. Hon har en doktorsexamen i engelsk litteratur men har också utbildat sig på den klassiska creative writing-utbildningen i Iowa. Hon bor nu i Cambridge, Massachusetts, och är professor på University of Massachusetts, Lowell.

Sandra Lim har hittills gett ut tre diktsamlingar, varav den senaste, ”En märklig sak”, publicerades 2024 i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Dikten ”Elakheten”, som vi nu är stolta över att få presentera tillsammans med originalet, ska ingå i en kommande diktsamling som inte har något namn ännu.

Översättaren Lars Gustaf Andersson

Lars Gustaf Andersson har, förutom poesi av Sandra Lim, bland annat översatt den amerikanska poeten Carolyn Forché och tidigare i Opulens presenterat dikter av Ilya Kaminsky,  Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med ”Dikter 2017 – 2020” på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen ”Repetitorium” på Ellerströms förlag senare i vår.

CAROLINA THELIN

Dikt av Sandra Lim:

ELAKHETEN

Ur en gammal italiensk urna

sträckte sig en orange-röd blomma som en fana,

ensam, viljelös och likgiltig inför framåtskridandet.

Luften var fuktig och sötaktig,

mättad av natthyacint och citron.

Kött och kryddor dränkta i olja och syra.

Många nätter med klirrande hagel och långa styva piskor

av blixtar skakade fönsterluckorna av trä.

Dagar fyllda med tryckande hetta som tycktes dras åt

som en snara. Här är sommartider.

Världen blev flera tusen år äldre

på en enda kväll.

Jag försjönk djupt

i trista fantasier som stelnade som cement.

En cigarett förtärde sig själv på askfatet.

Vätan gjorde bergen blå.

Jorden sa att språk och syn

är ingenting.

(Översättning: Lars Gustaf Andersson)

Cattiveria

From an old Italian urn
grew a red-orange flower like a banner,

a lone, stray mood uninterested in progress.

The air was damp and sweetish
with tuberose and lemon.

Meats and herbs seethed in oil and acid.

Many nights of brittle hail and long, stiff whips
of lightning rattled the wooden shutters.

Days filled with oppressive heat that seemed to loop
like a rope with a noose. Here is summertime.

The world was another several thousand years
older in an afternoon.

My mind sunk into the depths
of crummy fantasies which held it like concrete.

A cigarette smoking itself in the ashtray.
A great wetness staining the mountains blue.

The earth saying language and vision
are nothing.

“The word cattiveria in Italian translates to ‘malice, wickedness, or badness’ in English. I had spent the day sunk in a low mood, despite being in a beautiful setting. It seemed that poems lay around half-formed, abandoned. The silted, sluggish heat made it hard for me to say what I wanted; I felt like its human host.” – Sandra Lim. Copyright © 2025 by Sandra Lim. Originally published in Poem-a-Day on August 15, 2025, by the Academy of American Poets.

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Sandra Lim first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.

Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.

Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?

Svaret är nog –  sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.

Egna undersökningar

Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.

En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.

Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.

Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.

Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.

Begreppet smyghöjning

Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?

Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.

Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.

Granskare svarar sällan på kritik

Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.

Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.

Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.

Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.

The post Tål våra granskare att granskas? first appeared on Opulens.