ROMAN. Carina Rydbergs nya roman ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur. Det skriver Elisabeth Brännström.

Norfolk Falls av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag

När Carina Rydbergs bok ”Vitt slödder” gavs ut 2022 som avslutande del i en självbiografisk trilogi, (den föregicks av skandalsuccén ”Den högsta kasten” 1997 och ”Djävulsformeln” 2000,) hade hon under ett antal år i stort sett varit försvunnen från den svenska litteraturscenen. Ingenting nytt hade publicerats efter skräckromanen ”Den som vässar vargars tänder” 2006, en stark berättelse indränkt i besatthet, våld och sexualitet om tvillingarna Jannis och Sonia och deras lust att hämnas sin barndom. Den romanen beskrevs av ett flertal kritiker som en raffinerad studie i ondska.

Carina Rydbergs återkomst till fiktionen

När Carina Rydberg nu med romanen ”Norfolk Falls” återvänder till att skriva ren fiktion är det återigen skräckgenren hon väljer. Denna gång utspelar sig dock inte handlingen i nutid, utan i stället har Carina Rydberg valt att placera sina långt ifrån moraliskt perfekta romanfigurer på ett brittiskt gods under det sena artonhundratalet.

Det rör sig om den viktorianska era som präglades starkt av tron på det övernaturliga och, trots att den ofta förknippas med prydhet, ett starkt intresse för såväl sund som osund sexualitet.

Ondskan ett underliggande tema

Ondskan är ett underliggande tema som finns med i alla Carina Rydbergs böcker. Det temat återkommer med råge i ”Norfolk Falls” där bokens relativt unga ”hjältinna”, den inte speciellt godhjärtade Irene Bear, har fått anställning som sällskapsdam åt Emma Bloomsworth, en betydligt äldre överklassdam hon aldrig tidigare träffat.

Irene som önskar fly ifrån, och helst glömma bort, ett illdåd som hon begått i det förflutna ser anställningen som en chans att börja om på nytt. Men snart nog upptäcker Irene att huset i Norfolk Falls på många sätt känns inpyrt av en ondska som är betydligt mer kvävande än den som omgivit henne under hennes barndom och uppväxt.

Hon förstår också inom kort att hon inte behövs som sällskapsdam till Emma. Snarare behandlas hon som en väntad och omtyckt gäst, till sin ”arbetsgivare” som också bjudit in tre personer med tvivelaktiga bakgrunder till Norfolk Falls. Catherine, en yngre kvinna som spenderat mycket tid i Paris, Leslie, en vacker yngre man som Emma blir smått förälskad i, och den mystiske Joseph Sommer, som skrämmer upp Catherine så pass mycket att hon varnar för att han besitter djävulska krafter.

En roman i romanen

Första kvällen får Irene även en roman som hon uppmuntras att läsa, boken är skriven av en ung man, George Kemp, och även om hon initialt känner av ett motstånd mot boken och dess innehåll, fascineras hon snart av berättelsen som börjar löpa parallellt med händelser på godset. Bokens innehåll ruskar om henne och väcker upp vissa sedan länge gömda känslor hon placerat längst bak i sitt minne.

Minnet är för övrigt ett problem för alla huvudfigurerna på Norfolk Falls. Det är en gemensam nämnare för Catherine, Leslie, Sommer och Irene Bear att de inte kan minnas vissa delar av sin bakgrund, som till exempel illdåd de alla begått i det förflutna eller viktiga detaljer från barndom och uppväxt.

Under tiden på Norfolk Falls kommer dock minnena att återerövras genom bekännelser de alla mer eller mindre tvingas delge varandra och det blir mer och mer tydligt att varje person döljer en djup kloak under den välpolerade ytan och de fina maneren. Det är nämligen inte småsaker det handlar om.

De väluppfostrade människorna i Emma Bloomsworths salong har alla varit involverade i allsköns vidrigheter, alltifrån pedofili och flera andra sexuella perversioner till stöld, våld och mord.

Gotisk känsla i Carina Rydbergs roman

Det vilar en gotisk känsla över den här romanen som med sin otäckt krypande, instängda, grymt obehagliga stämning ibland påminner om ETA Hoffmans eller Edgar Allan Poes skräckberättelser och tidvis om Shirley Jacksons två romaner ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”.

Vardagen på godset fungerar bra på ytan, man äter, dricker, umgås och konverserar till att börja med vänskapligt, men när sprickor visar sig i fasaderna blir stämningen allt sämre. Alla involverade har ljugit och den utåt sett ärevördiga och väluppfostrade lilla krets Emma Bloomsworth har samlat runt sig är på djupet inget annat än en samling mördare, våldsverkare och sexualförbrytare.

”Norfolk Falls” är en ganska märklig, stundtals svårförståelig men fängslande roman som täcker flera av de teman som Carina Rydberg ägnat sig åt att utforska under sin långa författarkarriär: ondska, barndomstrauman, besatthet, sexualitet och moraliskt förfall.

Allt är inbäddat i en atmosfär av en alltmer förlamande fasa och av en växande paranoia som påkallar kraftfulla fysiska och psykiska reaktioner från huvudfigurerna.

Romanen, som Jessica Gedin i Babel redan har hunnit med att likna vid amoralisk romance eller en de Sade-dagdröm, är ingenting för de pryda eller harhjärtade och den inger inte mycket hopp om mänskligheten. Men ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur.

The post Carina Rydbergs nya roman övertygar starkt first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld. Hon konstaterar att det är en välskriven och berikande historisk spänningsroman om svartkonst, folktro och inre smärta.

Tre varv motsols av Per Faxneld
Albert Bonniers förlag

Författaren Per Faxneld (född 1978), som har rötter i Jämtland, är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och även specialist på ockulta läror.

Faxneld har flera fackböcker bakom sig, debuten kom 2006 med monografin ”Mörkrets Apostlar: satanism i äldre tid” och därefter följde ett antal böcker. 2014 kom en doktorsavhandling inom samma område som utgavs på nytt av New Oxford Press 2017 och 2020 debuterade Faxneld även skönlitterärt med den fint bemötta novellsamlingen ”Offerträd” där fyrtiofyra korta skräcknoveller har jämtländsk folklore som gemensam nämnare.

”Tre varv motsols” är Per Faxnelds första roman och den skäms inte för sig. Boken, som kan räknas in i genren historiska romaner, har även starka drag av klassisk skräcklitteratur.

Handlingen är baserad i en vardagsnära miljö men snart förvandlas allt till ett alltmer skräckfyllt scenario.

I augusti 1929 är den trettiosjuåriga Edda Erlenstam, huvudpersonen i ”Tre varv motsols”, på väg från Uppsala till Jämtland utrustad med revolver, primuskök och cykel, en stor bunt pengar och några sidor utrivna ur en gammal bok.

Edda har fått ett udda uppdrag som gör henne både exalterad och revanschlysten och hon är helt övertygad om att hon ganska snart kommer att vara tillbaka på sitt arbete på Landsmålsarkivet i Uppsala med något speciellt som kommer att ge hennes karriär ett stort lyft. Hon är, som tur är, ännu inte medveten om att hon är på väg att hamna i en minst sagt livsfarlig, svårtydd och ytterst svårhanterlig situation.

Några dagar innan Edda hals över huvud ger sig av till Östersund har hon nämligen fått ett brev i posten till Landsmålsarkivet där hon arbetar med att samla in folksägner. Brevet innehåller några sidor ur en gammal svartkonstbok från sextonhundratalet som avsändaren påstår har tillhört den ökände prästen Herr Ola (1575-1656) verksam uppe i byarna Trång och Offerdal i Jämtland.

Svartkonst och folktro

Berättelser om Herr Ola i Trång och hans samröre med oknytt sitter djupt inrotad i traktens folktro och berättelserna om hans nära bindning till vittror, ett slags underjordiskt småfolk, lever fortfarande kvar i trakten.

Utöver svartkonstboken, en helt ny och unik upptäckt som kan ge Edda det hon behöver för att främja sin karriär, finns det mycket att hämta uppe i Jämtland och det officiella uppdraget hon tilldelats av sin chef blir att samla in gamla sägner, medan inköpet av Herr Olas bok än så länge ska hållas hemligt.

När Edda anländer får hon dock till sin förskräckelse höra att bonden Fryksell som skickat brevet har förolyckats för bara några dagar sedan och så gott som ingen säger sig veta något om svartkonstboken. Hon fortsätter trots allt att leta då det framkommer antydningar om att boken har delats upp och att delarna kan finnas gömda på olika platser.

I svindlande fart trampar hon runt i bygden på sin cykel och listar sig in i de bondkök och kyrkor där man har många gamla historier att förtälja om Herr Olas oheliga förbindelse med vittrorna, en så kallad ”döingflöjt” gjord av uppgrävna människoben som kan kontrollera väder och vind, och mycket annat som kan vara henne till nytta i jakten på den försvunna dyrgripen.

Edda som är tuff på ytan men öm i själen skär sig själv för att få lugn i kroppen. Därtill har hon stora sömnproblem och tar därför starka mediciner. För henne blir resan således en berg-och-dalbana genom himmel och helvete.

Speciellt illa blir det när hon förstår att någon ända från första början varit henne på spåren och att personen i fråga inte skyr några som helst medel för att kunna lägga vantarna på den unika svartkonstboken. Den obehagliga känslan späs på av att Edda överallt tycker sig se små vittror, människoliknande varelser som sällan har någon god intention. Dessutom drömmer hon skrämmande, verklighetsnära mardrömmar om nätterna. Kan det bero på medicinerna hon tar, eller har hon kommit nära en annan värld fylld av oknytt, svartkonster och våld?

Medan Edda kämpar på uppe i Jämtland är läkaren Jonas, Eddas stora kärlek, kvar i Uppsala där han umgås med en underlig figur som även han intresserar sig för folktro och det ockulta. Denne, Sebastian Sorgenfrei, har starka bindningar till Tyskland dit han åker för att fäktas och skaffa sig mensurärr samt umgås med män som Eugen Grosche ockultist och grundare av den magiska ordern Fraternitas Saturni och arkitekten, konstnären och ockultisten Albin Grau. När Sebastian plötsligt försvinner från sin arbetsplats förstår Jonas att han kanske aldrig har lärt känna sin vän ordentligt och ett sökande som ska leda även Jonas bort från tryggheten i Uppsala tar fart.

Faxneld skriver lättsamt men med djup

Tonen i den här romanen är bedrägligt lättsam med inslag av ironi och humor. Det lättsamma övergår dock i allvar när de gamla sägnerna om Herr Ola och andra ålderdomliga skrönor flätas in i texten genom de berättelser Edda får sig till livs i de detaljerat beskrivna bondköken.

Det hör till saken att flera av bokens huvudfigurer funnits i det verkliga livet. Herr Ola, en mytomspunnen, lärd präst som studerat i Wittenberg och som påstods ha haft kontakt med både småväsen och ännu mörkare krafter, ligger begravd på Alsens kyrkogård. Edda uppvisar många gemensamma drag med folkminnesforskaren Ella Odstedt (1892-1967) som sommaren1929 även hon utförde fältarbete i Jämtland.

Tyskarna Grosche (1888-1964) och Grau (1884-1971) och Sebastian Sorgefreis läromästare den schweiziske läkaren, mystikern och alkemisten Paracelsus (1493-1541) som det hänvisas till här och där har även de funnits i verkligheten.

I sitt efterod förklarar Per Faxneld dock att läsaren trots alla likheter, och de är rätt så många, först och främst ska betrakta huvudpersonerna som fiktiva romanfigurer. Berättelsen är ju ändå till allra största delen spunnen ur hans egen fantasi.

Faxnelds text är som sagt lättillgänglig men döljer oanade djup. Den läsare som intresserar sig för eller vill lära sig lite mer om exempelvis folktro, mysticism, ockultism och esoterism vinner också mycket på att googla på några av de verklighetsbaserade namnen. Det finns många kaninhål i den här texten med gångar som kan leda en uppmärksam, vetgirig läsare vidare, kanske i all oändlighet om man vill det, till nya kunskaper, nya intressen eller annorlunda perspektiv.

”Tre varv motsols” är sammanfattningsvis en mycket spännande och berikande roman där berättelsen balanserar på en spänd lina mellan det världsliga och det övernaturliga.

The post Stark roman av Faxneld om ockultism och smärta first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johanne Lykke Naderehvandis aktuella roman ”Rök och speglar” och uppskattar såväl konstruktionen som det stilistiska utförandet.

Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Klockan 03.37 en natt i december vaknar Bernarda Moltke för tredje gången i rad av att en benig hand drar i hennes täcke och försiktigt rör vid hennes fötter. Bernarda, som bor ensam med sin lilla dotter Paloma i en lägenhet vid Möllan i Malmö, försöker förtvivlat hitta en naturlig förklaring, men misslyckas.

Paloma sover i allsköns ro i sin säng och lägenheten är tom på folk.

När Bernarda lite senare hör körsång inifrån madrassen och en magerlagd flicka klädd i märkliga kläder uppenbarar sig hopkrupen på hennes byrå går det upp för henne att det spökar och att spöket är hennes bästa vän Asta som avled under tragiska omständigheter för tjugofem år sedan.

Det är egentligen inte första gången som Bernarda känt av Astas närvaro. Hon har dykt upp i kulisserna till och från under alla de år Bernarda sörjt och saknat henne, hennes ansikte har skymtat fram i speglar och hennes speciella doft av parfym och nässelschampo har ibland flutit förbi i luften, men det är först nu när Asta framträder i något som påminner om en tydlig fysisk form som Bernarda är på väg att helt brytas ner av den enorma smärta som hennes återkomst för med sig.

I den rika, ödesmättat laddade romanen ”Rök och speglar” berättar Johanne Lykke Naderehvandi om tonårsflickorna Asta och Bernardas intensiva vänskap som alltför tidigt bryts av döden, och om den känsliga Bernardas förlamande sorg som hindrar henne ifrån att leva ett lyckligt vardagsliv med man och dotter, hur mycket hon än försöker.

Bernarda bär också på en skamfylld hemlighet som tynger henne genom åren. Hon vet vad som hände natten då Asta dog, men hon har aldrig sagt något och det är inte förrän hon vågar föra fram sanningen i ljuset som hon kan göra sig fri från traumat i sitt förflutna.

Johanne Lykke Naderehvandi låter i ”Rök och speglar” sitt högst individuella, atmosfäriska språk spänna över hela registret och en tät stämning uppfylld av dofter, färger, smaker och ljud byggs upp runt de två femtonåriga flickorna som växer upp bakom scenerna på mer än en teater. Båda är, precis som författaren själv, döttrar till teaterarbetare anställda vid Malmö stadsteater, Föräldrarna ägnar sig också åt att resa runt i Europa, med eller utan barn, för att kunna utöva sin älskade konstform. Barnen: Bernarda och Silas och Asta och hennes lillebror Fox, kommer i andra hand och deras annorlunda, inte sällan utsatta situation, skapar starka band dem emellan. En aning för starka för Bernarda, som går sönder inuti och aldrig riktigt återhämtar sig efter att Asta oväntat försvunnit från jordelivet.

”Rök och speglar” griper tag i mig nästan omedelbart och greppet håller nästan hela vägen till sista sidan. Johanne Lykke Naderehvandis språk är så sensoriskt utvecklat att det trollbinder. Speciellt scenerna från Bernarda och Astas ungdom och interiörerna från den gamla teatern i Malmö är så ljuvligt absorberande att jag läser glupskt med alla sinnen vidöppna.

Enda problemet med romanen är att den innehåller väl många sidospår, Det är spår som visserligen för det mesta fördjupas, men som ibland bara leder till lätt förvirring. Dock är detta ett ganska litet problem om man ser till helheten i den här i det stora hela utmärkt konstruerade romanen om en vuxen kvinnas svårigheter att komma över ett barndomstrauma och lära sig att handskas med verkligheten i en grå och avförtrollad värld.

The post Johanne Lykke Naderehvandi trollbinder med ”Rök och speglar” first appeared on Opulens.

ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.

Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts

Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.

En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.

Anneli Jordahls nya roman

Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.

Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.

Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.

Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.

Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.

Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.

Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria

Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.

Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.

En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.

Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna

Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.

Vikten av att göra motstånd

Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.

Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.

Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.

Anneli Jordahl låter perspektivet skifta

I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.

Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.

För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.           

The post Anneli Jordahl skriver starkt om mod och motstånd first appeared on Opulens.

SLAS. ”’Vem älskar Slas?’ kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Håkan Lahgers biografi över författaren och konstnären.

Vem älskar Slas? En biografi över Stig Claesson av Håkan Lahger
Albert Bonniers förlag

Författaren och konstnären Stig Claesson, eller Slas som han också kallades föddes på Södersjukhuset i Stockholm den andra juni 1928. Föräldrarna kom ursprungligen från Västergötland, men Stig skulle växa upp på Söder i ett barnrikehus. För många kom han att representera den typiske söderskisen som gick runt i keps och pratade slang, men som trots sin enkla bakgrund hade tagit sig in i Sveriges kulturella finrum. Det var en plats där han aldrig kände sig helt och hållet hemmastadd, trots sina stora framgångar som författare, konstnär och illustratör.

Slas var otroligt produktiv

Stig ”Slas” Claesson, som avled av cancer 2008, var under sina verksamma år otroligt produktiv. Från 1956 fram till 2006 skrev han åttioåtta böcker. Slas målade och teckande också så gott som oupphörligt och hans lust att uttrycka sig i skrift och bild sinade aldrig. Trots att hans sista bok ”God natt fröken Ann” möttes av blandad kritik, höll de flesta inom kritikerkåren med varandra om att Stig Claesson trots sin ålder och svåra sjukdom fortfarande kunde leverera en bra text.

Framgång och missbruk

Tyvärr fanns det dock en hel del annat i Stig Claessons liv som inte fungerade lika bra som karriären. Slas hade inte bara gjort sig känd genom att vara en hyllad författare, konstnär och kulturpersonlighet, utan hade från början av sin karriär även fått brottas med problem.

Det rörde sig om missbruk av alkohol och rohypnol. Som de flesta säkert vet går rohypnol definitivt inte ihop med sprit. Alkohol- och tablettmissbruket bidrog till att det skapades ett dåligt offentligt rykte runt Stig Claesson. En annan följd var att Slas fick ett sårigt förhållande till familjen, som fick leva i konstant osäkerhet när det gällde stämningen i hemmet. Därtill var familjens ekonomi ofta sämre än den hade behövt vara.

Omfattande biografi om Slas liv, verk och rykte

Trots Stig Claessons popularitet och produktivitet har journalisten och författaren Håkan Lahgers biografi om honom ”Vem älskar Slas?” kommit att bli den allra första som skrivits.

Biografin, som nu utkommit på Albert Bonniers förlag, är minst sagt omfattande, Håkan Lahger följer Stig Claesson från barndomen och uppväxten på det fattiga ”Knivsöder” vidare in i de finare kulturkretsarna. Dessutom har han också föjt Slas genom alla de resor han företog sig. Stig var en dedikerad resenär som spenderade mycket tid utomlands, först och främst i Paris där han mötte sin kanadensiska fru Taki, samt i Italien, Kanada och Jugoslavien.

Livet hemma i Sverige, från tiden i Klarakvarteren under 50-talet fram till de sista åren ute på landet i familjens hemtrakter i Västergötland, är också noggrant återgivet. Likaså ges en fördjupad bild av de, tidigare nämnda, avsevärda problemen med alkohol och hans ofta besvärliga förhållande till Taki och de två sönerna, Nils och Leif.

Lahger lyfter fram Slas författarskap

Men Håkan Lahger ägnar också stort utrymme åt att, på ett mycket ambitiöst vis, beskriva Stig Claessons kvaliteter som författare och konstnär.

Lahger anser att Slas författarskap i stort sett har glömts bort och påpekar att det till och med är svårt att nuförtiden hitta några av Stig Claessons, en gång så populära, böcker på antikvariat. Därför har Lahger valt att lyfta fram ett stort antal verk som analyseras.

Många av Slas kritiker, vänner, och familjemedlemmar får bidra med sina åsikter om hans litterära verk, konstnärskapet och det trassliga privatlivet.

Allt handlade ju inte heller om missbruksrelaterad misär och ”Vem älskar Slas?” innehåller också många roliga anekdoter där Stig Claesson och ett antal andra kulturpersonligheter får figurera. Till exempel får, den tydligen helt respektlöse, Pär Rådström ta upp en hel del plats med sin stora, för att inte säga kraftfulla, ovilja att betala tillbaka lånade pengar.

Lahgers biografi är som sagt mycket detaljerad och innehåller, utöver det ovan nämnda, utdrag ur Slas anteckningsböcker och hans brev-växlingar med vänner, författare och förläggare. Slas var, till exempel, under en lång tid brevvän med Kurt Vonnegut. Han brevväxlade även med Gerard Bonnier och Åke Runnquist, dels för att be om förskott, dels för att diskutera allt möjligt annat.

Biografin kan rekommenderas

Stig Claesson har ansetts skriva fram en historia om Sverige som först och främst berör landsbygdens förhållande till staden och i ”Vem älskar Slas?” delges läsaren också, invävt bland så mycket annat, en hel del svensk nutidshistoria.

Vi får följa Slas väg till framgång genom det svenska folkhemmet fram till det djupt förändrade samhälle vi lever i numera.

Den här boken är fint och uttrycksfullt illustrerad med privata fotografier, många foton av Stigs konstverk, bokomslag och mer därtill.

”Vem älskar Slas?” kan verkligen rekommenderas till alla som känner till Stig Claesson men vill veta mer. Det är också en bok får den som önskar lära känna Slas och samtidigt ge sig ut på en nostalgisk resa tillbaka till en tid som vissa fortfarande minns, nästan som om det var i går.

The post Givande och omfångsrik biografi över Slas first appeared on Opulens.

SAKPROSA. ”Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst ”Den barmhärtige mördaren”.

Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna
av Patrik Svensson
Albert Bonniers förlag

En traumatisk familjehistoria

I inledningen till Patrik Svenssons senaste bok ”Den barmhärtige mördaren” springer en ung kvinna för sitt liv en tidig vintermorgon 1942. Hon är klädd enbart i ett tunt nattlinne och har inga skor på fötterna. Bakom sig har hon lämnat sitt föräldrahem i statarlängan på Rosenhälls herrgård utanför Lands-krona. Där ligger tre av hennes småsyskon och hennes mamma ihjälskjutna i köket.

Den som hållit i geväret är hennes pappa, den 58-årige stataren Elof Nilsson, som i sin förtvivlan över sin egen och hela familjens hopplösa situation bestämt sig för att ta livet av sina tre yngsta barn, sig själv och sin fru Matilda. Elof överlevde dock, för när det kom till kritan klarade han inte av att skjuta sig själv. I stället ställdes han inför rätta och förklarades efter en psykiatrisk utredning vara mentalsjuk.

Elof Nilsson, som i verkligheten hette något helt annat, var författaren Patrik Svenssons farmors morbror. När Patrik Svensson för ett par år sedan, från sin farmors syster Siv, fick höra berättelsen om Elof och hans familj började han forska i den traumatiska familjehistorien.

Resultatet blev en bok som berättar både historien om Elof Nilsson och det som fick honom att gå över gränsen och mörda sin fru och sina yngsta barn. Det rörde sig om fyra av de människor Elof älskade mest men berättelsen handlar också om den grupp av arbetare som levde kvar i det armod och den maktlöshet som präglade det svenska statarsystemet.

Utomordentligt innehållsrikt

”Den barmhärtige mördaren” är, i likhet med Patrik Svenssons Augustprisbelönade ”Ålevangeliet”, en utomordentligt innehållsrik bok. Det är en framställning där författaren med gott resultat, gör sitt bästa för att förstå sig på sin släkting och dennes situation. Elof skärskådas utifrån och in, från hans yttre framtoning till de känslor han verkar ha burit på en tid före morden fram till det som hände med honom efteråt. Därtill skildras hans miljö och livssituation. Bristen på rimliga förutsättningar och framtidsvisioner beskrivs också på ett detaljerat vis.

De sista statarna

Bokens undertitel lyder ”En berättelse om de sista statarna”. Familjen Nilssson var statare och hörde till en liten grupp människor som 1942 närmast hade blivit bortglömda av den svenska staten. Systemet avskaffades 1945, men 1942 levde statarna kvar i en form av armod som var en stor skam för det alltmer moderniserade svenska samhället.

Statarna levde ett kringflackande, fattigt liv som gårdsarbetare på landsbygden. Kontrakten på varje gård var på ett år i taget och de fick i stort sett hela sin lön i natura. En ofta undermålig bostad ingick samt vissa livsmedel och en liten trädgård där man kunde odla egna grön-saker. I praktiken var det så gott som omöjligt för statarna att ta sig ur sin situation genom att spara pengar och barnen, som fick börja arbeta tidigt, gick för det mesta samma öde till mötes.

1942 hade Elof Nilsson, som av både grannar och familjemedlemmar beskrevs som en snäll, familjekär man, fått nog av sin situation och blivit så deprimerad att han inte kunde se någon framtid för sig själv, sin fru eller barnen. Paret Nilsson hade under åren fått begrava sex av sina tretton barn, som dött i olika sjukdomar. De mörka tankar och den oro som vuxit inom Elof drev honom alltså till slut till att döda fyra av de människor han älskade mest.

När statarsystemet avskaffades tre år efter morden fick statarna helt nya möjligheter och de flesta av Elof Nilssons släktingar klarade sig bra i det nya, moderniserade samhälle som började växa fram efter kriget. Men Elof kunde naturligtvis inte förutse detta. Han var inte politiskt intresserad och hade nog missat de framsteg som den svenska arbetarrörelsen gjort under det sena 30-talet.

Patrik Svensson går på djupet

Snyggt och prydligt ramar Patrik Svensson in sin berättelse om familjen Nilsson och statarnas miserabla situation. Det gör han med fakta om arbetarrörelsen och dess kamp för att förbättra arbetsvillkoren för Sveriges lantarbetare. Därmed ger han läsaren en nödvändig fond till det som hände både före och efter Sveriges övergång från storgodsägarsamhälle till en modern välfärdsstat.

”Den barmhärtige mördaren” är uppdelad i två delar med själva mordet som centralpunkt. Det finns ett före och ett efter morden på Rosenhäll, där man får följa paret Nilssons betungande livshistoria. Berättelsen förs vidare in i ett efteråt då händelsen skapar stora rubriker i pressen och Elof döms till vård på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund.

Patrik Svensson har utfört ett fantastiskt arbete. Han går verkligen på djupet när han skildrar Elof och Matildas miserabla tillvaro. Allt är mycket detaljerat beskrivet alltifrån människorna till miljön runt dem. Till detta ska läggas åsikterna från det konservativa samhälle som bidragit till att skapa den destruktiva situationen. Dessutom skapar Patrik Svensson ett tidsperspektiv som understryker nyttan av att när ett skeende väl är över vidga perspektivet och skapa överblick. Det leder i sin tur fram till den plats i tiden där vi nu befinner oss.

Patrik Svensson klargör historien

Patrik Svenssons prosa är återhållet känslosam, skarp och precis. Den är också poetisk när den vackra naturen runt Rosenhäll skildras. I den skildringen ingår de mytomspunna, och på våra breddgrader synnerligen sällsynta, minervaugglor som bosatt sig i godsägaren Arvid Hallenborgs trädgård. Minervaugglans uppdykande får för övrigt en i sammanhanget ominös betydelse.

Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke. Han lyckas även förtydliga bilden av Sveriges väg från ojämlikhet och fattigdom till modernt välfärdssamhälle.

The post Patrik Svensson övertygar med en mörk historia   first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det finns mycket att ta till sig i den här romanen, vare sig man läst Alex Schulmans tidigare barndomsskildringar eller inte,” skriver Elisabeth Brännström som läst ”17 juni” med avsevärd behållning.

17 juni av Alex Schulman: Ett telefonsamtal till barndomen

17 juni av Alex Schulman
Albert Bonniers förlag

Det är en död råtta som inleder huvudpersonenVidars sökande efter närkontakt med sin barndom i Alex Schulmans nya roman ”17 juni”. Råttan ligger mellan två flyttkartonger i Vidars källarförråd; den har börjat stinka och det är när han, på bostadsrättsföreningens uppmaning, går ner för att städa bort den som han hittar sin döda pappas telefonbok i en av kartongerna.

När han bläddrar igenom boken ser han att pappan antecknat det korta numret till familjens sommarstuga och ett plötsligt infall leder honom till att ringa upp. Till hans förvåning svarar en röst som påminner om pappans och Vidar, som knappt tror sina öron, lägger snabbt på, men det korta, märkliga samtalet lämnar honom ingen ro. Kan det verkligen vara pappans röst han hörde? Han ringer igen och den här gången är det inget tvivel om saken, det är definitivt pappan som svarar i telefonen och i bakgrunden hör han även sin mamma stöka runt i köket.

Det märkliga samtalet får Vidar, som går sysslolös och orolig hemma efter att ha stängts av från sitt lärarjobb på grund av påstådd misshandel av en elev, att söka sig tillbaka till sin barndom. Och efter ett flertal samtal har han förts tillbaka till sitt liv som barn. Han har talat med både sin pappa, sin mamma och sin storasyster och, viktigast av allt, kommit i direkt kontakt med sitt eget nioåriga jag. Vidar har också förstått att de händelser han pratar med sin familj om utspelar sig under en och samma dag som löper parallellt med hans nutid, den 17 juni 1986. En dag då han känner att något alldeles särskilt måste ha hänt.

Vidar blir besatt av att ta reda på vad som skett och lika besatt blir han av att kontakta eleven Mellberg som han anklagats för att ha misshandlat. Då han upprepade gånger söker upp eleven under pågående brottsutredning för att be om ursäkt, trasslar han till det alltmer i en nutid där hans liv börjar röra sig i allt snabbare takt. Detta sker allt medan dåtiden fortsätter att plåga honom genom att gradvis ge honom ledtrådar, men inga fullständiga svar.

Efter ett tag börjar Vidars sökande efter de barndomshändelser som påverkat honom likna ett pussel, där många bitar fattas men där en bild ändå efter många samtal börjar skymta fram.

Han har på en vägg i sin lägenhet satt upp post-it-lappar där han antecknat varje liten händelse under den dag där hans nioåriga jag sitter fast, fångad i sin tidsbubbla. Till sist kan ett mönster skönjas och det står klart för Vidar att det som hände den 17 juni gett honom en psykisk chock som, trots hans brist på minnesbilder, legat kvar och lett honom fram till den situation han befinner sig i i dag.

Det finns en del gammal skåpmat i den här romanen, lätt igenkännbar för dem som är bekanta med Alex Schulmans tidigare självbiografiska böcker. Den mest märkbara är incidenten är den med den döda råttan i källarförrådet som är nästan helt identisk med scenen i ”Bränn alla mina brev”, där Alex hittar en flyttkartong i källaren vars innehåll leder honom vidare till att börja forska i sin morfar Sven Stolpes personlighet och äktenskap och i sin mormor Karins kärleksaffär med Olof Lagercrantz.

Likheterna slutar inte där. Sommartorpet med den vackra naturen som omger ett dysfunktionellt hem, där ett familjedrama utspelar sig, är en plats som Alex ofta återvänder till. Därtill är föräldrarna är mycket lika hans egna, kulturpersonligheterna Alan Schulman och hans betydligt yngre, alkoholiserade fru Lisette. Mamman dricker och får raseriutbrott och pappan är för gammal och svag för att orka med situationen.

Allt det här har alltså skildrats tidigare men det nya i berättelsen om Alex Schulmans barndom är att huvudpersonen får direktkontakt med sig själv över en tidsbarriär och att händelser som i nutid sker snabbt och intensivt, varvas med det som skedde en speciell dag i det förflutna, där tiden för evigt står stilla.  

Det finns mycket att ta till sig i den här romanen, vare sig man läst Alex Schulmans tidigare barndomsskildringar eller inte. Han är en säker stilist och beskrivningen av naturen runt sommartorpet blir nästan hjärtskärande vacker när den ställs mot det ofta fula och jobbiga scenariot inne i stugan.

Skildringen av Vidars nutida situation och hans jakt på den sista pusselbiten som Mellberg sitter inne med, drar också upp pulsen i berättelsen och förtydligar den effekt händelserna den 17 juni 1986 har haft på Vidars vuxna liv.

Det finns en hel del att fundera över i ”17 juni”: bland annat det intressanta tidsperspektivet och frågan om hur vi formas som människor av det vi upplevt som barn. Och sist, men definitivt inte minst, vad som skulle hända om vi faktiskt fick möjligheten att tala med oss själva som barn. Vilka frågor skulle vi ställa och vilka svar skulle vi ge? Hur mycket sanning skulle vi tala och hur ofta skulle vi välja att försköna eller kanske ljuga? Det tål att tänka på.   

The post Alex Schulman har skrivit en tänkvärd roman first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström konstaterar att ”Storkens och dromedarens sång” av Anjet Daanje är en givande, men också krävande, mastodontroman.

Storkens och dromedarens sång av Anjet Daanje.
Översättare: Joakim Sundström.
Albert Bonniers förlag

Högt uppe på Yorkshires hedar ligger den lilla fiktiva byn Bridge Fowling, centralpunkten i den nederländska författaren Anjet Daanjes i hemlandet hyllade mastodontroman ”Storkens och dromedarens sång”.

Byn plågas av återkommande farsoter och bokens huvudperson, författaren Eliza Drayden som under det tidiga 1800-talet växer upp i byns prästgård, lämnas så gott som ensam i världen tillsammans med sin några år äldre syster Millicent efter att deras far och lillasyster Helen avlidit av tuberkulos.

Prästdöttrarna kommer att bli kända författare, men skälen till kändisskapen kommer att se annorlunda ut. Millicent blir en berömd författare, uppskattad och älskad över hela England för sina verk, medan Eliza, som bara hinner skriva en roman innan även hon dör ung i tuberkulos, anses vara en osedlig och ytlig skandalförfattare.

Den här balansen kommer dock att förskjutas med tiden. Systrarnas status förändras efter Elizas död, då hennes roman Haeger Mass börjar dra till sig alltmer uppmärksamhet medan Millicents verk, som saknar systerns dynamik, sakta faller i glömska.

När det dessutom, långt efter Elizas begravning upptäcks att hennes kropp inte befinner sig i kistan, drar en ryktsspridning i gång. Många tror att Eliza inte dog i sin hemby, utan försvann ut ur landet för att leva ett helt nytt liv; andra påstår sig däremot veta att hon visserligen dog i Bridge Fowling, men ligger begravd på en annan plats än i den instängda krypta som reserverats för familjen Drayden. 

Eliza blir så småningom en av västvärldens största kultförfattare och hennes liv, död och enda publicerade verk kommer att analyseras i all oändlighet. Allt som tillhört henne blir också värdefullt och speciellt eftertraktad blir en efterlämnad, sliten anteckningsbok fylld av svårtydda formler och ritningar som dyker upp då och då och lite här och var under de sekler som romanen omfattar.

Boken är på grund av Elizas kultstatus givetvis värd en hel del pengar, men för samlare och andra fanatiska beundrare av Eliza och hennes verk är det som finns inuti boken också av stort intresse och man frågar sig vad som ligger bakom det sällsamma innehållet. När förklaringen kommer mot slutet av romanen faller allt till sist på plats och bokens titel får också sin förklaring.

Historien om systrarna Brontë som grund

De läsare som omedelbart har nosat upp ett spår som leder till författarsystrarna och prästdöttrarna Brontë från Haworth har naturligtvis helt rätt. Anjet Daanje har lagt den verkliga historien om Charlotte och Emily Brontë som grund för sin skildring av systrarna Draydens liv, död och litterära karriärer. Likheterna är påfallande, men skildringen skiljer sig också från verkligheten på flera viktiga punkter. Det är främst dessa olikheter, speciellt den fiktiva ryktesspridning som cirkulerar runt Elizas döda kropp samt det som står i anteckningsboken som får styra den här berättelsen om döden och tron på, eller misstron mot, ett liv efter detta.

Inflätade i handlingen finns även dikter av Emily Brontë. Ett tips för vidare läsning för den intresserar sig för systrarna Brontë är för övrigt ”Min själ är inte vek”, ett urval av Emily Brontës dikter i nyöversättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Som en ytterligare blinkning åt systrarna Brontë har Anjet Daanje valt att konstruera ett narrativ som påminner om det som Emily Brontë använder sig av i ”Svindlande höjder” där en utomstående, Mr Lockwood, och husjungfrun Nellie fungerar som återberättare av historien om Heathcliffe och Catherine. I ”Storkens och dromedarens sång” har tekniken utvecklats, eller kanske snarare breddats på gott och ont.

Daanje ställer krav på läsaren

Den 798 sidor långa romanen innehåller flera längre, välskrivna berättelser, utdrag ur fiktiva bokrecensioner, brev, anteckningar etcetera som alla relaterar till Eliza Draydens liv, död och eftermäle. Otroligt många personer får komma till tals och eftersom berättartekniken är ickelinjär är det lätt hänt att läsaren tidvis känner sig lite omilt kastad fram och tillbaka inom en tvåhundra år lång tidsrymd.

”Storkens och dromedarens sång” är en roman som kräver en mycket uthållig och dedikerad läsare, som helst för fullt utbyte bör ha en viss kännedom om 1800-talets historia, och gärna känna till så mycket som möjligt om systrarna Brontë och platsen de kom ifrån. Även om Elizas och Millicents liv skiljer sig en del från Emily och Charlottes ger jämförelsen mellan syskonparen en extra dimension åt den här skildringen och hjälper läsaren att följa de många röda trådar som finns inbakade i alla korta och långa berättelser som omringar historien om Elizas liv, död och storslagna eftermäle.

Döden ett centralt motiv

Om man ska definiera huvudmotivet i den här oerhört innehållsrika boken kan man säga att den, trots att den innehåller öppningar som leder vidare till bland annat syskonkärlek, 1800-talshistoria och besatthet inom den litterära världen, huvudsakligen handlar om döden, och att den väcker frågor om möjligheten till ett evigt liv.

Anjet Daanje, som inte ger intryck av att stödja tanken på ett liv efter jordelivet, backar inte för att beskriva den ofta groteska förruttnelse som drabbar döda kroppar. I vissa avsnitt låter hon likmaskar och insekter tugga i sig såväl lik som kadaver, men i andra mindre makabra passager berör hon betydligt mer finkänsligt vår tidlösa längtan efter att förstå döden och vår förtvivlade önskan att vilja tro på ett liv efter detta.

Daanjes invävda berättelser 

Det bästa med den här romanen är de berättelser som vävts in i narrativet och som för det mesta har substans nog för att fungera bra som kortnoveller. De många utdragen fyller naturligtvis också i stort sett sin funktion när det gäller att bidra med skiftande perspektiv på systrarnas litterära framgångar genom åren, men jag hade personligen uppskattat ett något mer linjärt händelseförlopp.  

”Storkens och dromedarens sång” är, som sagt, en krävande men givande roman och den är därtill mycket fint översatt till svenska av Joakim Sundström.

The post Anjet Daanjes romanbygge ‒ givande men krävande first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Christoffer Carlssons nya roman i Hallandssviten – ”En liten droppe blod” – med viss behållning, vad gäller spänningen, men tycker inte att den är lika övertygande som de föregående delarna.

En liten droppe blod av Christoffer Carlsson
Albert Bonniers förlag

En fredag i mars 2023 sitter en ensam författare, en av huvudkaraktärerna i Christoffer Carlssons senaste roman En liten droppe blod, och sliter med ett försenat manus i ett hus ute på den halländska landsbygden.

Författaren, som länge bott i Stockholm, har efter en skilsmässa återvänt till sin gamla hemort Marbäck, inte långt från Halmstad, där han planerar att skriva och vila upp sina nerver. Allt har dock inte gått riktigt som han tänkt sig. Skrivandet går trögt och landsbygden har visat sig vara betydligt mer våldsam och fylld av faror än han minns den.

Just den här fredagen ska dessutom hans syn på världen komma att förändras för alltid och leda in honom på en resa i tiden, till en plats där ingenting är vad det på ytan ser ut att vara.

Allting börjar med att Johan Oskarsson, en äldre vän och författarkollega som han inte hört av på många år, hittas hängd i matsalen på ett mindre pensionat inte långt från Marbäck. Johan förmodas ha begått självmord, men Författaren vars misstankar väckts av ett kryptiskt meddelande på Johans dator, börjar i stället utan mycket hjälp från ortens polis, en gammal bekant, Vidar Jörgensson, i stället att söka efter en mördare. 

Jakten på en förmodad gärningsman leder Författaren vidare till den gamla, en gång mycket kända författarinnan Ingrid Klinga, som han själv en gång i tiden intervjuat. En kvinna som Johan försökt skriva en biografi om innan han hittades hängd på pensionatet. När Ingrid Klinga på sin dödsbädd anklagar Författaren för att vilja avslöja henne väcks hans intresse på allvar och sökandet efter ett av hennes försvunna manuskript inkluderas i hans alltmer intensiva efterforskningar.

Ganska snart börjar Författaren förstå att allt inte står rätt till i Ingrids Klingas förflutna och hans försök att reda ut den härva som uppstått runt henne tar honom via Johans kvarlämnade papper bakåt i tiden till Ingrids korta tid som student i femtiotalets Uppsala.

Från den här punkten tar berättelsen om Ingrids liv över som romanens kärnberättelse. Det som följer är en spionhistoria fylld av agenter och hemligstämplade dokument som byter händer, tjänster som byts mot gentjänster och individer som är beredda att göra vad som helst för att nå sina mål.

”En liten droppe blod” är den fjärde romanen i Christoffer Carlssons hyllade Hallandssvit, och handlingen får liksom i de tidigare tre delarna utspela sig på olika tidsplan mot en fond av händelser som påverkat det svenska samhället.

Den enda skillnaden är att Christoffer Carlsson nu valt att placera huvuddelen av sin historia en bra bit utanför Halland och förlägga den till ett decennium längre tillbaka i tiden än åttio- och- nittiotalen.

Den här differensen känns emellertid som lite av ett problem då Christoffer Carlsson inte verkar känna sig särskilt hemma med vare sig tiden, platsen eller karaktärerna. Skildringen är som vanligt fylld av tidsmarkörer, men gestaltningen av livet i Uppsala både över och under den respektabla folkhemsytan, liknar mest en deckare av Maria Lang och Ingrid Klinga och kretsen runt henne har drag av marionettdockor.

Visst, delar av den här romanen är spännande nog, men den fina gestaltningen av den halländska miljön och av de psykologiskt trovärdiga, känslomässigt närvarande karaktärerna från ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och ”Levande och döda” (2023) lyser tyvärr med sin frånvaro. Jag saknade dem och hoppas att de återvänder i nästa roman.  

The post Ny roman i Christoffer Carlssons Hallandssvit first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’Skräckhistorier’ är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn.” Det skriver Elisabeth Brännström.

Skräckhistorier av Péter Nádas
Översättare: Péter Tóth och Daniel Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Den ungerske författaren Péter Nádas föddes 1942 i en judisk familj i Budapest, hela familjen överlevde andra världskriget, men vid sexton års ålder hade Nádas ändå förlorat båda sina föräldrar. Hans mor hade dött av cancer och hans far hade begått självmord på grund av förskingringsanklagelser.

Nádas, som tillsammans med sin bror Pál fick bo hos en faster, studerade först kemi och arbetade sedan under en tid som journalist och fotoreporter. 1967 debuterade han som författare med boken ”Bibeln” men ett tidigt upprättat skrivförbud såg till att utgivningen av hans verk försvårades.

Han slog inte igenom förrän många år senare med ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) och nästan tjugo år efter genombrottet skulle mastodontromanen ”Parallella historier” (2005), som hyllades av en så gott som enig europeisk kritikerkår, ge honom en självklar plats inom världslitteraturen.

Nádas räknas nu som en av Centraleuropas främsta författare, men trots att han fått ta emot flera fina priser och hyllats för sin författargärning är han dock långt ifrån lika populär i sitt eget hemland, ett fenomen som ju tyvärr inte är ovanligt. Han finns, liksom Ungerns hitintills ende Nobelpristagare i litteratur den judiske författaren Imre Kertész (1929-2016) och den internationellt kände, uppskattade mycket regimkritiske Péter Esterházy (1950-2016), inte med i Ungerns numera nationalistiskt och konservativt utformade kulturkanon.

Under åren som flutit förbi har Péter Nádas delat sin tid mellan Berlin, där han är otroligt populär, Budapest och den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern där han bott med sin fru Magda Salamon sedan 1984. Det är i den här byn, eller i en by som i alla fall på ytan troligtvis liknar Gombosszeg,  som Nádas har valt att i sin senaste roman ”Skräckhistorier” placera en berättelse om ondska, godhet, och allmänn lastbarhet.

Boken har beskrivits av kritiker som en överraskning från Nádas som mest gjort sig känd för att ingående ha analyserat det etablerade europeiska samhället utifrån sin egen ungerska bakgrund. Vad han nu i stället ägnar sig åt är att göra en djupdykning ner i ett mycket traditionellt, fördomsfullt samhälle, där de som oftast utan egen förskyllan, hamnat utanför den gemenskap som gäller bland de råa, för det mesta obildade och brutala människor som under hundratals år befolkat byn.

När jag för ett litet tag sedan bestämde mig för att läsa ”Skräckhistorier” kändes det till att börja med en smula lätt oövertänkt, men känslan försvann snabbt efter att jag börjat läsa den här udda och grovkorniga berättelsen.

”Skräckhistorier” är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn. Det är dock en fördel om man trots det otroligt mastiga, ofta brutala innehållet läser boken i ett sträck.

Nádas trådar till sina karaktärers berättelser försvinner ofta och ersätts av andra, för att återkomma senare i flödet och det är ju skönt att slippa leta efter dem i början av romanen.

Märkligt nog känns ”Skräckhistorier” inte alls särskilt svårläst, jag får hela tiden ny energi av de djupdykningar som Nádas gör ner i sina huvudpersoners nuvarande och tidigare liv och situationer. Bilden av byn och dess invånare, som inte är speciellt smickrande, växer sakta fram i all sin brutalitet, som mildras något av omgivningens skönhet och en viss skör sammanhållning som växer fram mellan några av de mest utsatta byborna.

Det är porträtten av dem och deras plats inom, eller kanske snarare utanför byns traditionellt formade gemenskap som utgör ryggraden i den här berättelsen.

Här finns, bland andra, den åldrade Térez, som förvisats från byn när hon fött ett utomäktenskapligt barn, men som återvänder hem och stannar kvar trots att hon aldrig accepteras, och här finns också epileptikern Róza som utnyttjas sexuellt med stor hänsynslöshet av byns män, liksom dvärgen Lillan, och hennes långa vackra son Imre, som har svårt att hantera ett inneboende frö av ondska som borrat in sig i hans själ.

Allt det här innefattas av en skildring som milt sagt kan kallas skabrös. Tonen är rå, svordomarna som ofta är av en sexuell natur, haglar. ”Morsfittan” är det mest använda uttrycket i boken, för att ge ett exempel. Det flyter också blod, urin och avföring ur och runt huvudkaraktärerna och ibland kan man verkligen känna för att andas en gnutta frisk luft.

För min egen del fastnar jag dock i den här historien. I berättelsen, som den framförs, får man, som nämnts, hela tiden leta efter trådar som försvinner och återkommer, vilket innebär att läsaren måste vara på hugget från början till slut. Nádas väcker också en del frågeställningar till liv hos mig gällande begrepp som ondska, godhet, lust och sexualitet i en värld där långt ifrån alla är lika mycket värda.

The post Nádas roman ”Skräckhistorier” är både egensinnig och stark first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johan Rundbergs första bok för vuxna, spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, med viss behållning, men är inte odelat positiv till författarens berättarteknik. 

Den som vaktar flocken av Johan Rundberg
Bokförlaget Forum

Författaren Johan Rundberg fick 2021 ta emot Augustpriset i kategorin barn-och-ungdomslitteratur för ”Nattkorpen”, första delen i den populära serien ”Månvind och Hoff” om Mika Månvind, ett barn på samhällets botten som hjälper polisen Hoff med att lösa deckargåtor i 1880-talets Stockholm.

Flera priser till Rundberg

Boken vann tillsammans med seriens andra del ”Tjuvdrottningen” flera andra priser samma år, bland annat Årets barndeckare och Barnens romanpris i Karlstad och i motiveringen ingick Johan Rundbergs förmåga att med stark inlevelse levandegöra de mindre smickrande sidorna av 1800-talets Stockholm, sett ur en fattig tolvårig flickas perspektiv.

Rundbergs första roman för vuxna

När Johan Rundberg nu utkommer med sin första roman för vuxna, den psykologiska spänningsromanen ”Den som vaktar flocken”, har han alltså som Augustprisvinnare höga förväntningar på sig. Rundberg har nu, i stället för att fortsätta vistas i 1800-talet, vänt blicken mot vår samtid och ett mycket modernt medelklassliv en bit utanför tullarna; närmare bestämt i ”finförorten” Täby. Där bor det utåt sett helt vanliga paret Sanna och Martin Oscarson tillsammans med sina två tonårsbarn, Teo och Mya.

Trots att Myas kantiga personlighet ibland orsakar oro, lever de i stort sett som alla andra. Det vill säga fram till den dag då Mya fyller femton år och skaffar sig en ny, märklig kompis. Det rör sig om den på ytan fientlige, potentiellt farlige pojken Wilk, som är en nykomling i klassen.

Medelklassbubblan spricker

En samling negativa händelser som har sitt ursprung i närheten av Wilks och Myas vänskap får ganska snart Sanna och Martins medelklassbubbla att spricka med en smäll som blir tillräckligt kraftig för att höras över hela Täby och få familjens trygga tillvaro att hamna nära ruinens brant, både ekonomiskt och socialt.

Det hela inleds med att en film börjat cirkulera bland ungdomarna på Myas skola i Näsbypark där hon ses uttala något som verkar vara ett terrorhot mot några av skolans elever. När filmen till sist hamnar i händerna på rektorn tar det hus i helsike. Sanna och Martin blir utstötta av de övriga elevernas föräldrar och efter flera möten med Myas klassföreståndare kopplas socialen in.

Samtidigt börjar det kännas skumt i familjens Oscarsons hus, övervakningskamerorna som Martin installerat både utanför och inne i huset i händelse av inbrott, börjar visa vad barnen har för sig när föräldrarna inte håller ögonen på dem och vice versa och runt husets utsida, i trädgården och på garageinfarten rör sig obehöriga som verkar bete minst sagt udda.  

Världen hemma hos Oscarsons befinner sig alltså i gungning. Föräldrar och barn går och tittar snett på varandra, tilliten känns bruten och alla anklagar varandra för att ljuga. Illa nog, kan man tycka men som om det här inte vore tillräckligt känner sig paret Oscarson alltmer osäkra och övervakade på sina jobb.

Sanna är nyanställd på Täby kommun och känner sig utstött och Martin som är delägare i en mäklarfirma tvingas ta timeout på grund av stress. Båda upplever dessutom en känsla av att väggarna på deras arbetsplatser har både ögon och öron. Genom en skvallertråd på Flashback dras också en gammal, unken hemlighet från det förflutna fram i ljuset och innan allt är över kommer familjen Oscarsons lojalitet mot sin flock att ha gått igenom en hård prövning.

Rundberg uppfyller bara delvis förväntningarna

”Den som vaktar flocken” uppfyller tyvärr bara delvis de höga förväntningar som ofta fästs vid en Augustprisvinnare. Huvuddelen av handlingen ‒ som är baserad i vår samtid där övervakningskameror, gps på barn och husdjur, spionprogram i datorer, skvaller på Flashback och en skräck för utläggning av pinsamheter på nätet börjat tillhöra vardagen ‒ är för det mesta välskriven, men alltför ospecifik.

Berättelsen avbryts, som tur är, av kortare avsnitt som leder läsaren tillbaka till en tidsepok då det var lättare att byta namn och skaffa sig ett nytt sammanhang utan att bli avslöjad. En person kallad Flickan får kommentera händelser i det förflutna, korta utdrag ur ett nästan trettio år gammalt rättegångsprotokoll läggs bitvis in och även delar av en obduktionsrapport.

Upprätthåller ändå balansen 

Det är med hjälp av den här väl beprövade tekniken som författaren i stort sett upprätthåller en balans och en spänning i romanen. Ett berättartekniskt grepp som gör att jag fortsätter läsa, trots att den stora berättelsen om Oscarsons och deras strävan mot att lita på och skydda varandra känns en aning för spretig.

Det är en berättelse som ibland även tappar sin laddning då författaren valt att stanna upp och gräva ner sig i sådant som inte känns särskilt viktigt för själva händelseförloppet. Det gäller speciellt de avsnitt som inriktar sig på att skildra Sannas och Martins ganska tråkiga arbetssituationer på ett lite väl detaljerat vis.

Jag läste den här romanen med viss behållning, men hade önskat att handlingen hade hållits mer koncentrerad och mer strikt inriktad på det som utgör berättelsens kärna: Vem kan man egentligen lita på, vad är man beredd att göra för att skydda sin ”flock” och, sist men inte minst, vem är mest lämpad att leda flocken och hålla vargarna borta?

The post Spännande men spretigt när Rundberg vänder blicken mot samtiden   first appeared on Opulens.

SERIEALBUM. ”Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Liv Strömquists aktuella”Pythian pratar”.

Pythian pratar av Liv Strömquist
Norstedts

Nuförtiden översvämmas vi, som ni väl säkert har lagt märke till, av råd från alla möjliga håll och kanter. Det handlar om alltifrån tips om hur vi kan hålla oss attraktiva upp till vi fyller hundra, inreda våra hem, uppfostra våra barn och handskas med relationer av olika slag. Samt sist men inte minst: hur vi kan bli för evigt lyckliga och förlänga vår livslängd genom att äta rätt, motionera, träna, se inåt och analysera oss själva etcetera, etcetera.

Nätet fullständigt kryllar av influencers mer än redo att erbjuda hjälp och inspiration till en skara följare som desperat förmodas törsta efter just deras speciella livsstilsrådgivning.

Man kan fråga sig varför den här rådgivningsindustrin har vuxit sig så stark och fått så stor betydelse. I mångt och mycket brister den nämligen i trovärdighet eftersom råden, som är otroligt många, ofta blir direkt motsägelsefulla.

Många motstridiga råd

Varje influencer tycker naturligtvis om att ge råd utifrån sin egen övertygelse, medan den ena till exempel påstår att man kan trotsa, eller kanske beveka döden lite grann, genom att dricka litervis med rödbetsjuice varje dag, anser någon annan att rödbetor kan vara skadligt, eller rent av livsfarligt, för blodtrycket.

Det är alltså inte lätt för en vanlig person att ta sig igenom den djungel av motstridiga råd som uppenbarar sig bara man som hastigast scrollar igenom flödena i sociala medier.

De flesta av oss som faktiskt vill förändra våra liv väljer nog lite nervöst att lyssna till det som bäst överensstämmer med rådande trender. Utrymmet för den icke-perfekta människan har krympt betydligt och man vill ju gärna leva i all evighet, och samtidigt göra allt man kan för att framstå som både ungdomlig och lyckad inför andra eller hur?  

Liv Strömquists nya seriealbum

I sitt senaste seriealbum Pythian pratar analyserar nu Sveriges kanske mest kända serietecknare Liv Strömquist rådgivningshysterin som just nu härjar, framför allt ute på nätet. Titeln syftar på Oraklet i Delfi (Pythia) som fungerade som rådgivare från sin plats på berget Parnassos i över 1 200 år.

Pythian gav råd till många prominenta medborgare, bland annat till Cicero som 83 år före Kristus fick det här rätt kryptiska rådet: ”Följ inte råd” eller i sin helhet ”Låt din egen natur, inte råden från andra vägleda dig i livet”. Det är det här rådet från Oraklet som bildar en röd tråd i Liv Strömquists resonemang i Pythian pratar alltifrån de inledande råd hon själv ger läsaren som uppmanas till att inte följa råd och släppa efter på den rigida självkontroll många av oss nuförtiden ägnar oss åt, fram till slutet. Där får vi ta del av hennes åsikt om att vi bör sluta med att navelskåda och söka oss mer utåt än inåt, samtidigt som vi ska försöka lyssna till oss själva och vara medvetna om vår egen natur och vilja.

Skiftande perspektiv 

I sin högst personliga stil låter Liv Strömquist oss få möta filosofer, sociologer, kändisar och influencers som från olika perspektiv ger sin syn på vad som är viktigt i vårt förhållande till oss själva och våra medmänniskor. Därtill får vi råd om hur vi ska förhålla till livet i största allmänhet och döden i synnerhet.

Enligt Strömquist har döden blivit en ständig följeslagare i stället för något som väntar vid livets slut och som är oundvikligt, men där en belöning väntar för de rättfärdiga.

Den moderna synen på liv och död, som uppstått efter att kristendomens idéer och dess starka makt över mänskligheten blivit allt svagare, innebär att vi lever som om döden går att lura om vi bara äter rätt, tränar, håller vår yta ungdomlig och snygg och arbetar med att trycka ner våra negativa tankar.

Resultatet blir, anser Liv Strömquist, och jag är benägen att hålla med, att vi inte går mot döden utan stället ångar på, fyllda av skräck, med liemannen flåsande i nacken. Allting har blivit potentiellt livsfarligt: maten vi äter, vinet, kaffet eller juicen vi kanske dricker och vårt stillasittande hemma i soffan framför Netflix.

Om vi egentligen känner oss lyckligast när vi springer maraton, inleder dagen med nyttiga, gröna smoothies eller visar upp våra slimmade, brunbrända kroppar på soliga badstränder spelar mindre roll.

Huvudsaken är inte hur vi egentligen mår, och vi verkar inte må bättre i själen. Tvärtom verkar den psykiska ohälsan ha ökat, trots att vi kämpar för att hålla döden på avstånd och följer de råd som kan få oss att framstå som lyckade, moderna människor.  

Skräcken för att dö och önskan att leva livet korrekt efter dagens normer, har naturligtvis också satt ny fart i dem som älskar att ge råd. Det är nämligen så, enligt Liv Strömquist, som själv har fungerat som rådgivare i radio, att det är roligt att ge råd till andra, men kanske lite mindre kul att tvingas ta emot dem. Detta eftersom det inte alltid är så stärkande att anses vara i behov av råd. Speciellt när det gäller råd som man inte har efterfrågat, och nätet översvämmas ju av just sådana, liksom av diverse tester mest ägnade åt att skrämma upp oss och förklara för oss vilka råd vi eventuellt behöver om vi vill överleva över huvud taget.

Fint utfört seriealbum

Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet. Liv Strömquist har med åren alltmer gått över till att publicera sina teckningar i färg och det färgstarka bildmaterialet i Pythian pratar ger en extra krydda åt texterna i och utanför de otaliga pratbubblorna.

Pythian pratar tål otroligt många omläsningar, det finns alltid någon filosof, sociolog eller varför inte influencer som man kanske känner för att kolla upp lite extra. Infallsvinklarna är många och det finns mycket att gräva i för den som lider av rädsla för döden och som kanske också vill ta del av andras tankar om hur man bör handskas med livet på vägen mot det oundvikliga.

The post Färgstarkt, roligt och allvarligt seriealbum av Liv Strömquist first appeared on Opulens.