SUBGENRER. Charlotte Wiberg har sett Eli Roths serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen på SVT Play och finner den intressant. 

Jag har en crush på Eli Roth. Vem är det? kanske ni undrar. Alla är ju inte skräckfantaster. Eli Roth är alltså en skräckfilmsregissör. Han är ansvarig för filmer som Cabin Fever (2002), Hostel (2005) och Green Inferno (2015). Råa grejor. Men det är inte så mycket filmerna jag gillar. Det är snubben själv. Han är inte bara snygg, han har humor och självdistans. Att han låter sig själv spela en riktigt larvig backpacker med den dyraste utrustningen och nördig humor som är nördig på fel sätt är bara ett skäl att gilla honom. Det största skälet är dock att han spelar råsnygga Bear Jew i Tarantinos Inglourious Basterds (2009). Så hur kunde jag missa att SVT kört hans serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen?

Jag vet inte, men serien finns kvar knappt en månad till på SVT Play. Den tar upp: zombier, slasherfilmer (i två avsnitt), demoner, mordiska bestar, vampyrer och spöken. Det är en traditionellt gjord dokumentärserie i ganska högt tempo med många klipp och många pratande huvuden som inte har jättelång tid på sig, men det sägs ändå ganska mycket av intresse. Zombiegenren, som jag varit trött på länge nu, fick en nytändning för mig med intressanta infallsvinklar. Kanske ska jag se den där Zack Snyder-rullen ändå. Över huvud taget görs referenser till politiska händelser och en omvärld som faktiskt gör det begripligt för mig att folk gillar de så kallade ”torture porn”-filmerna som Saw (Wan, 2004) och, just, Hostel, som jag nog ska se om. Roth ger generöst ordet inte bara till storheter som Stephen King och regissörer som Rob Zombie utan också skådespelare i alla åldrar, klippare, filmvetare, och författare – liksom, till viss irritation från min sida – en präst.

Mina klagomål är tre: dels att serien är alltför USA-orienterad, dels att den förutom Jordan Peeles Get Out (2017) inte går inpå vågen av mindre traditionell skräckfilm som söker sig bort från de mest välbekanta troperna (till exempel It Follows (Mitchell, 2014) eller The Invitation (Kusama, 2015). Även om den tar upp japanska spökfilmer sker detta ur aspekten att de haft stort inflytande på amerikansk film och gjorts remakes av. En inflytelserik strömning som den våldsamma ”New French Extremity”-trenden från tidigt 2000-tal nämns inte alls, för att bara ta ett frånvarande exempel. Dessutom är det sista avsnittet, om spöken, lite väl tunt och ytligt.

”Skräckfilm talar om sådant som vi inte kan tala om”, är ett bra citat av Roth jag tar med mig från filmen. Och följande ovärderliga ordväxling om Exorcisten (Friedkin, 1973): ”Folk begick självmord efter att ha sett den”, säger Tarantino. ”Folk spärrades in på mentalsjukhus efter att ha sett Exorcisten. I varje nytt nummer av National Enquirer (förf. anmärkning: känd som en inte särskilt trovärdig nyhetskälla) kunde man läsa: ’Min son har blivit galen!’ ’Hur Exorcisten förstörde mitt liv!’” Varpå Roth svarar: ”Vilka drömrecensioner!” Man måste älska en sådan kille.

The post Skräckfilmens legender: En kulturell välgärning på SVT Play first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle, skriver Mathias Jansson.

Zombier. Det flesta tänker direkt på halvruttna stapplande kroppar som muttrar “Brain, brain!” medan de (trots sin uppenbara likstelhet) ofta hinner ikapp sina offer och äter upp deras hjärnor. Men enda sedan George Romero filmade Night of the Living Dead 1968 har zombiefilmer i många fall haft en samhällskritisk undertext. Night of the Living Dead blev urtypen för framtida zombiefilmer och handlar om sju människor som blir fångade i ett hus på landet samtidigt som zombierna närmar sig och de tvingas samarbeta för att överleva natten.

Att stänga in ett antal människor från olika samhällsklasser och bakgrunder i ett slutet utrymme med en yttre fara, är ett vanligt motiv i filmen och litteraturen. Instängda människor skapar nämligen en tacksam dramatiskt situation. Gruppdynamiken brukar också bli intressant när människor, som i vanliga fall inte vill umgås, plötsligt tvingas att samarbeta i ljuset av ett yttre hot.

Guy de Maupassant publicerade redan 1880 novellen Fettpärlan. En berättelse som utspelar sig under det tysk-franska kriget. Novellen handlar om ett franskt sällskap med tio personer som flyr i en kuskvagn med det överhängande hotet att hamna i fiendens händer. De tio personerna, och de sju hos Romero, utgör ett slags tvärsnitt av samhället. I vagnen finns både adel, präster och arbetare. Fettpärlan, som är en prostituerad kvinna, står längst ner på samhällsstegen och föraktas av de andra i vagnen, men i slutändan visar det sig att hon är novellens hjältinna och moraliska föredöme.

Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978.

I  Night of the Living Dead är huvudpersonen Ben afroamerikan. Precis som Fettpärlan står Ben längst ner i hierarkin, men visar sig vara den som kan hålla huvudet kallt och som är det moraliska föredömet i gruppen. I slutet skjuts Ben av en polis som misstar honom för en zombie. Dödsskjutningen av Ben kan tolkas som ett utslag av ett rasistiskt samhälle som utgår från stereotypen att svarta är farliga. I polisens ögon blir Ben bara en av alla de andra anonyma zombierna som utgör ett hot och därför utan tvekan kan skjutas.

Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978. Här tvingas en grupp människor barrikadera sig i ett köpcentrum medan zombierna samlas utanför. Gruppen ägnar den första tiden åt att konsumera allt vad köpcentret erbjuder, men efter en tid brister barrikaderna och som en Black Friday rea-kö rusar zombierna in för att ta del av köpfesten. Större delen av gruppen dödas av zombierna under attacken. Det går att se gruppen i köpcentret som den privilegierade överklassen som förskansa sig i sitt “gated community” och zombierna utanför som underklassen som till slut revolutionerar och stormar palatset och dödar sina förtryckare.

Klassperspektivet kan man också hitta i White Zombie från 1932, som betraktas som den första zombie-filmen. Här förvandlas vanliga människor till zombier av en voodoomästare för att användas som gratis arbetskraft  åt plantageägaren på hans sockerbruk. I White Zombie finns en uppenbar referens till utnyttjande av slavarbetskraft genom historien.

Ett ännu tidigare exempel är The Cabinet of Dr. Caligari av Robert Wiene  från 1920 där den ondskefulle Dr. Caligari utnyttjar en sömngångare och tvingar honom genom hypnos att begå mord. Så här i efterhand är det inte svårt att tolka Dr. Caligari som en förutsägelse av nazismen blinda lydnad där miljontals människor hypnotiserade av sin ledare och begick ohyggliga brott mot mänskligheten. Zombier blir ofta en metafor för den viljelösa anonyma massan som styrs av sina begär och som utgör ett hot mot det ordnade samhället. Det går att tolka zombierna som en bild för en förryckt arbetarklass som till slut gör uppror mot sina förtryckare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ett av de senaste tillskotten i zombiegenren är Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die (2019). Jarmusch bygger i sin film vidare på traditionen med den samhällskritiska kontexten. I filmen har nämligen fracking vid Nordpolen gjort att jordaxeln ändrat sin lutning och de döda återvänder som zombier. Klimathotet är alltså en undertext i filmen, sedan finns det i filmen flera tydliga referenser till Romeros zombiefilmer. Ja, det går så långt att hela filmen utvecklar sig till en meta-film med referenser till zombiefilmer och själva filmskapandet. Precis som i Romers film Dawn of the Dead lyfter Jarmuch också fram konsumtionssamhällets baksidor.

Zombierna i The Dead Don’t Die är inte ute efter hjärnor utan de är ute efter samma saker som de begärde och konsumerade under sin livstid som godis, sex, verktyg eller mobiltelefoner. Som i vilken normal zombie-film som helst dödar zombierna naturligtvis alla levande som kommer i deras väg och det enda sättet att stoppa dem är att förstöra deras huvud. Men nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle. För även om zombierna är hjärndöda har de ofta något viktigt att säga.

The post Zombier som samhällsdebattörer first appeared on Opulens.